Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Lundgren
Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för
värdepappersfonder. Bl.a. föreslås att fondbolag under vissa förutsätt-
ningar - och efter tillstånd från Finansinspektionen - skall få möjlighet att
lägga samman resp, dela fonder.
Det föreslås att värdepappersbolag undantas från aktiebolagslagens
låneförbud. I stället tas det i lagen om värdepappersrörelse, som reglerar
värdepappersbolagens verksamhet, in kreditjävsbestämmelser motsva-
rande de regler som finns i bankrörelselagen och lagen om kreditmark-
nadsbolag.
Aktiekontolagen förelås ändrad så att det i lagen anges att Riksbanken
och Riksgäldskontoret blir kontoförande institut inom sina verksamhets-
områden.
I propositionen läggs också fram förslag till ändringar i reglementet för
AP-fonden. Bl.a. föreslås att målet för fondstyrelsernas förvaltning av
fondmedlen renodlas med en koncentrering på kravet om långsiktigt hög
avkastning. Varje fondstyrelse skall fastställa närmare mål för sin place-
ringsverksamhet och göra en resultatuppföljning av verksamheten. Denna
skall redovisas årligen till regeringen. Vidare föreslås förenklingar av de
detaljerade placeringsbestämmelser som nu gäller för första-tredje fond-
styrelserna.
Beträffande lagen om allemanssparande föreslås att den avgift som får
tas ut vid överföring av sparmedel inom allemanssparandet höjs från 100
till 150 kronor.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 206
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vid sammanläggning eller delning av värdepappersfond enligt 33 a §
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall skattepliktig intäkt inte
anses uppkomma för andelsägarna. Har en sådan ombildning skett skall
de nya andelarna anses förvärvade till det anskaffningsvärde som
sammanlagt gällde för de äldre andelarna. Om en fond har delats och den
skattskyldige erhållit andelar i mer än en nybildad fond skall det anskaff-
ningsvärde som gällde för de äldre andelarna fördelas på de nya
andelarna i förhållande till dessa nybildade fonders värde vid delningen.
2 § En sammanläggning eller delning av värdepappersfond skall inte
medföra uttagsbeskattning enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen (1928:370). Vid en sådan ombildning skall
en nybildad fonds tillgångar behålla sina tidigare anskaffningsvärden.
Rättigheter och skyldigheter i fråga om skatt som är hänförliga till
tiden före ombildningen och som inte utnyttjats eller fullgjorts övergår
till nybildad fond. Vid delning fördelas dessa rättigheter och skyldigheter
mellan de nybildade fondema i förhållande till deras värde vid delningen.
Prop. 1992/93:206
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:1092) med reglemente
för Allmänna pensionsfonden1
dels att 17-20, 40 och 42 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 40 § skall utgå,
dels att 1, 11, 15 a, 16, 21, 24, 25, 30, 32, 34, 43 och 44 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att punkterna 2 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:1857) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in tre nya paragrafer, 7 a, 16 a och
45 §§ samt närmast före 45 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
1 §
Prop. 1992/93:206
De penningmedel, som enligt 4 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialav-
gifter skall föras till Allmänna pensionsfonden, skall förvaltas av första-
femte fondstyrelserna.
Bestämmelser om första-tredje
fondstyrelserna finns i 2-25 och 44
§§ samt om fjärde och femte fond-
styrelserna i 26, 28-30, 32-35, 37,
39, 40 och 42-44 §§.
Bestämmelser om första-tredje
fondstyrelserna finns i 2-76, 27-
25, 44 och 45 §§ samt om fjärde
och femte fondstyrelserna i 26, 28-
30, 32-35, 37, 39 och 43-45 §§.
7 a §
En styrelseledamot får inte hand-
lägga en fråga om avtal mellan
honom och fondstyrelsen. Han får
inte heller handlägga en fråga om
avtal mellan fondstyrelsen och
tredje man, om han i frågan har
ett väsentligt intresse som kan
strida mot fondstyrelsens. Med
avtal jämställs rättegång och
annan talan.
1 Lagen omtryckt 1991:1857.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
11 §
Fondstyrelserna skall, inom ramen
för vad som är förenligt med den
allmänna ekonomiska politiken och
med beaktande av kreditmarkna-
dens funktionssätt, förvalta anför-
trodda medel på sådant sätt att de
blir till största möjliga gagn för
försäkringen för tilläggspension.
Fondmedlen skall placeras så att
kraven på god avkastning, tillfreds-
ställande betalningsberedskap och
betryggande säkerhet tillgodoses.
Fondstyrelserna skall förvalta
anförtrodda medel på sådant sätt
att de blir till största möjliga nytta
för försäkringen för tilläggspen-
sion.
Fondmedlen skall placeras så att
kraven på långsiktigt hög avkast-
ning, tillfredsställande betalnings-
beredskap och riskspridning samt
betryggande säkerhet tillgodoses.
Fondstyrelserna får uppdra åt
värdepappersinstitut eller annan
kapitalförvaltare att förvalta vissa
fondmedel.
Mtrje fondstyrelse skall faststäl-
la närmare mål för sin placerings-
verksamhet.
15 a §
En fondstyrelse får förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för
att bereda styrelsen lokaler för verksamheten eller för att bereda bostad
åt någon som är anställd hos fondstyrelsen.
En styrelse får dessutom, för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig
förvaltning av de medel som styrelsen förvaltar, själv eller genom bolag
som i sin helhet innehas av fondstyrelsen eller flera fondstyrelser
gemensamt
1. förvärva och till nyttjande upplåta fast egendom eller tomträtt samt
2. förvärva aktier i ett bolag som har till ändamål att äga eller för-
valta sådan egendom (fastighetsbolag).
Det sammanlagda värdet av varje
fondstyrelses innehav av tillgångar
som förvärvats enligt andra stycket
får uppgå till belopp som motsva-
rar högst fem procent av det totala
anskaffningsvärdet av de tillgångar
som styrelsen förvaltar. Vid beräk-
ningen skall tillgångar som förvär-
vats enligt 1 tas upp till anskaff-
ningskostnaden och tillgångar som
förvärvats enligt 2 till den andel av
anskaffningskostnaderna för fastig-
heterna i bolaget som motsvarar
Det sammanlagda marknadsvär-
det av varje fondstyrelses innehav
av tillgångar som förvärvats enligt
andra stycket får uppgå till ett
belopp som motsvarar högst fem
procent av det totala marknadsvär-
det av de tillgångar som styrelsen
förvaltar. Om denna gräns efter
förvärvet kommer att överskridas,
skall innehavet avvecklas i motsva-
rande mån så snart det är lämp-
ligt.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
styrelsens innehav av aktier i
bolaget.
16 §
Fondstyrelsernas räkenskapsår är kalenderår.
Varje fondstyrelse skall före den
1 april varje år redovisa för sin
förvaltning under föregående
räkenskapsår genom att lämna
förvaltningsberättelse med resultat-
räkning samt balansräkning avseen-
de ställningen vid årets utgång.
I balansräkningen skall tillgång-
arna tas upp till anskaffningskost-
naden. En osäker fordran skall
dock tas upp till det belopp som
kan beräknas komma att inflyta. En
värdelös fordran får inte tas upp
som tillgång.
Till förvaltningsberättelsen skall
också fogas resultaträkning och
balansräkning som är uppställda
efter reala principer.
21
För varje fondstyrelse förordnar
regeringen fyra revisorer att gran-
ska styrelsens förvaltning. Av
revisorerna utses en på förslag av
finansinspektionen och två efter
samråd med de sammanslutningar
som enligt 4 § får föreslå leda-
möter i fondstyrelsen. De revisorer
som utses utan samråd skall vara
gemensamma.
Den revisor som utsetts utan
förslag eller samråd skall som
Varje fondstyrelse skall före den
1 april varje år lämna årsredovis-
ning. Denna består av resultaträk-
ning och balansräkning, samt för-
valtningsberättelse. Årsredovis-
ningen skall upprättas i enlighet
med god redovisningssed.
16 a §
Mirje fondstyrelse skall samtidigt
med att årsredovisning och revi-
sionsberättelse överlämnas till
regeringen enligt 25 § också över-
lämna en egen utvärdering av
styrelsens förvaltning av fondmed-
len (resultatuppföljning) med
utgångspunkt i de närmare mål för
placeringsverksamheten som fast-
ställts enligt 11 § fjärde stycket.
§
För varje fondstyrelse utser rege-
ringen två revisorer att granska
styrelsens förvaltning. Minst en av
revisorerna skall vara auktorise-
rad.
Regeringen utser en av de auk-
toriserade revisorerna att sam-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
ordförande leda revisionen. ordna revisionen av fondstyrelser-
nas förvaltning.
Revisorerna får vid fullgörandet av sitt uppdrag anlita biträde.
24 §
För varje kalenderår skall revi-
sorerna avge en revisionsberättelse,
som skall överlämnas till fondsty-
relsen inom fjorton dagar efter det
att förvaltningsberättelsen enligt
16 § har kommit revisorerna till
handa.
Revisionsberättelsen skall
innehålla en redogörelse för om-
fattningen och resultatet av revi-
sorernas granskning och invente-
ring av de under styrelsens förvalt-
ning stående tillgångarna samt
uppgift om anmärkning föreligger
mot förvaltningsberättelsen med
resultaträkning, mot balansräk-
ningen, mot fondstyrelsens bokfö-
ring eller i övrigt mot fondstyrel-
sens förvaltning. Om det föreligger
anledning till anmärkning skall den
anges i revisionsberättelsen. Revi-
sorerna får också meddela de
erinringar i berättelsen som de
anser påkallade.
För varje kalenderår skall revi-
sorerna avge en revisionsberättelse,
som skall överlämnas till fondsty-
relsen inom fjorton dagar efter det
att årsredovisningen enligt 16 § har
kommit revisorerna till handa.
Revisionsberättelsen skall inne-
hålla en redogörelse för omfatt-
ningen och resultatet av revisorer-
nas granskning och inventering av
de under styrelsens förvaltning stå-
ende tillgångarna samt uppgift om
anmärkning föreligger mot års-
redovisningen, fondstyrelsens
bokföring eller i övrigt mot fond-
styrelsens förvaltning. Om det
föreligger anledning till anmärk-
ning skall den anges i revisionsbe-
rättelsen. Revisorerna får också
meddela de erinringar i berättelsen
som de anser påkallade.
En revisor som är av skiljaktig mening eller i övrigt finner särskilt
uttalande påkallat får ange detta i revisionsberättelsen, om han inte avger
en särskild sådan berättelse.
25 §
Sedan revisionsberättelsen har
kommit fondstyrelsen till handa,
skall styrelsen genast överlämna
förvaltningsberättelsen och revi-
sionsberättelsen till regeringen,
som senast den 15 oktober samma
år skall avgöra frågan om fast-
ställelse av balansräkningen.
Sedan revisionsberättelsen har
kommit fondstyrelsen till handa,
skall styrelsen genast överlämna
årsredovisningen och revisionsbe-
rättelsen till regeringen, som senast
den 15 oktober samma år skall
avgöra frågan om fastställelse av
balansräkningen.
30 §
Var och en av fjärde och femte fondstyrelserna skall bestå av fjorton
ledamöter som förordnas av regeringen. Av ledamöterna utses två efter
förslag av sammanslutningar som företräder kommunerna, tre efter
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fem efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare och två efter förslag av rikssam-
manslutningar inom kooperationen.
Omförslag inte avges, förordnar
regeringen ledamöter ändå.
För varje ledamot utses i samma
ordning en suppleant.
Ledamöter och suppleanter skall
vara bosatta i Sverige och får inte
vara underåriga eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
32 §
Ledamöter och suppleanter i fjärde
och femte fondstyrelserna förord-
nas för tiden intill dess balansräk-
ning har fastställts under tredje
året efter det då förordnandet
meddelades.
Om en ledamot eller suppleant entledigas eller avlider eller om hans
uppdrag av annat skäl upphör under den tid för vilken han blivit
förordnad, skall för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamot
respektive suppleant förordnas i den ordning som anges i 30 §.
34
Fondstyrelserna skall, inom ramen
för vad som gagnar försäkringen
för tilläggspension och är förenligt
med den allmänna ekonomiska
politiken samt med beaktande av
kreditmarknadens funktionssätt,
förvalta anförtrodda medel genom
placeringar på riskkapital-
marknaden. Placeringarna skall
syfta till att förbättra riskkapital-
försörjningen till gagn för svensk
produktion och sysselsättning.
Fondmedlen skall placeras så att
kraven på god avkastning, lång-
siktighet och riskspridning till-
godoses.
43
Föreskrifterna i 5 § andra stycket,
7-10 §§, 12 a§, 14 §, 15 §, 15
a § första stycket, 16 § samt 22-
25 §§ gäller också i fråga om
fjärde och femte fondstyrelserna.
§
Fondstyrelserna skall, inom ramen
för vad som är till nytta för försäk-
ringen för tilläggspension, förvalta
anförtrodda medel genom place-
ringar på riskkapitalmarknaden.
Fondmedlen skall placeras så att
kraven på långsiktigt hög avkast-
ning och tillfredsställande risk-
spridning tillgodoses.
§
Föreskrifterna i 4 § andra-fjärde
styckena, 5 § första och andra
styckena, 7-10 §§, 11 § tredje och
fjärde styckena, 12 a §, 14 §,
15 §, 15 a § första stycket, 16 §,
16 a §, samt 27-25 §§ gäller också
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
i fråga om fjärde och femte fond-
styrelserna.
44 §
Ledamöter och suppleanter i fond-
styrelserna samt de arbetstagare
och uppdragstagare hos styrelsen
som styrelsen bestämmer skall
skriftligen anmäla sitt innehav och
ändring i innehavet av fondpapper
som anges i 2 § insiderlagen
(1990:1342).
Ledamöter och suppleanter i en
fondstyrelse, revisorerna för styrel-
sen samt de arbetstagare och
uppdragstagare hos styrelsen som
styrelsen bestämmer skall skrift-
ligen anmäla sitt innehav och änd-
ring i innehavet av fondpapper
som anges i 2 § insiderlagen
(1990:1342).
Styrelsen bestämmer hur anmälan enligt första stycket skall ske.
V Sammanställning och
redovisning
45 §
Regeringen skall årligen göra en
sammanställning av fondstyrelser-
nas årsredovisningar och göra en
utvärdering av fondstyrelsernas
förvaltning av fondkapitalet.
Sammanställningen, fondstyrel-
sernas årsredovisningar och rege-
ringens utvärdering skall överläm-
nas till riksdagen senast den 15
oktober året efter räkenskapsåret.
Övergångsbestämmelser
(1991:1857)
2. De tillgångar och skulder som första-femte löntagarfondstyrelsema
förvaltar skall från och med den 1 januari 1992 förvaltas av en avveck-
lingsstyrelse. Avvecklingsstyrelsen skall bestå av fem ledamöter. För
ledamöterna skall finnas två suppleanter. Regeringen förordnar ledamöter
och suppleanter. Av ledamöterna förordnas en till ordförande och en till
vice ordförande.
Riksförsäkringsverket skall under år 1992 till avvecklingsstyrelsen
överföra de kvarstående medel som löntagarfondstyrelsema enligt den
upphävda 27 § lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden haft rätt att rekvirera hos verket.
Föreskrifterna i 4 § fjärde Föreskrifterna i 4 § fjärde
stycket, 5 § första och andra stycket, 5 § första och andra
styckena, 7-10 §§, 12 a §, 14 §, styckena, 7-10 §§, 12 a §, 14 §,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
15 §, 15 a § första stycket, 16 §
första-tredje styckena, 22-25 §§,
29 §, 39 och 44 §§ lagen
(1983:1092) med reglemente för
allmänna pensionsfonden gäller
också i fråga om avvecklingsstyrel-
sen.
4. För avvecklingsstyrelsen förord-
nar regeringen tre revisorer att
granska styrelsens förvaltning. Av
revisorerna utses en på förslag av
finansinspektionen. Revisorer får
vara gemensamma för fjärde och
femte fondstyrelsen och avveck-
lingsstyrelsen.
Regeringen utser en av de utan
förslag utsedda revisorerna att som
ordförande leda revisionen.
Riksrevisionsverket skall årligen
avge utlåtande över avveck-
lingsstyrelsens förvaltning av me-
del. Utlåtandet skall överlämnas
till regeringen före den 15 maj året
efter räkenskapsåret.
15 §, 15 a § första stycket, 16 §
första och andra styckena, 22-
25 §§, 29 §, 39 och 44 §§ lagen
(1983:1092) med reglemente för
Allmänna pensionsfonden gäller
också i fråga om avvecklingsstyrel-
sen.
4. Föreskrifterna om revisorer i
21 § gäller också i fråga om
avvecklingsstyrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. 17 § i sin tidigare lydelse tillämpas dock i fråga om räkenskapsåret
1992.
3. I fråga om återlån och lån till kreditinrättning på grund av återlån
som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
Prop. 1992/93:206
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 och 3 §§ aktiekontolagen
(1989:827) skall följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Tillstånd att vara kontoförande
institut meddelas av regeringen
eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Sveriges riksbank och Riksgälds-
kontoret är inom sina verksam-
hetsområden kontoförande institut.
Tillstånd för någon annan att vara
kontoförande institut ges av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Av de kontoförande instituten skall minst ett vara helägt dotter-
aktiebolag till värdepapperscentralen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får ge
kontoförande institut tillstånd att sätta annan i sitt ställe.
Kontoförande institut står under
tillsyn av bankinspektionen.
Instituten skall lämna inspektionen
de upplysningar om sin verksamhet
och därmed sammanhängande
omständigheter som inspektionen
begär.
Tillstånd att vara kontoförande institut kan återkallas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det kontoförande
institutet genom att överträda denna lag eller på annat sätt visar sig
olämpligt att utöva verksamhet som sådant institut.
Andra kontoförande institut än
Sveriges riksbank och Riksgälds-
kontoret står under tillsyn av
Finansinspektionen och skall lämna
inspektionen de upplysningar om
sin verksamhet och därmed sam-
manhängande omständigheter som
inspektionen begär.
Ett beslut om återkallelse av tillstånd att vara kontoförande institut får
fattas att gälla tills vidare i avvaktan på att ärendet avgörs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
'Senaste lydelse 1991:205.
10
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:1114) om värdepappers-
fonder
dels att rubriken närmast före 33 § skall lyda "Upphörande och
överlåtelse av fondverksamhet m.m.",
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 33 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 33 a § Ett fondbolag får efter tillstånd av 1. åtgärden kan anses förenlig 2. de fonder som skall läggas 3. sammanläggningen inte är Ett fondbolag får efter tillstånd Ett fondbolag som fått tillstånd |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
11
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:1115) om ikraftträdande av
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall föras in en ny paragraf,
8 §, av följande lydelse.
Prop. 1992/93:206
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse «§ Fordran på grund av en utdel- |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Fordran på utdelning enligt utdelningskupong till fondandelsbevis för
vilken preskription enligt äldre bestämmelser inte inträtt när denna lag
träder i kraft preskriberas vid utgången av år 1996.
12
6 Förslag till Prop. 1992/93:206
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:981) om värdepappersrö-
relse skall införas en ny paragraf, 3 kap. 7 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 3 kap. 7a§ Vid kreditgivning enligt 4 § andra Ett värdepappersbolag får inte 1. en styrelseledamot, 2. en person som ensam eller i 3. en anställd som har en ledan- 4. någon annan aktieägare än 5. den som är make eller sambo 6. en juridisk person i vilken Finansinspektionen prövar om en Värdepappersbolagets styrelse Andra-fjärde styckena tillämpas |
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
också på krediter mot säkerhet av
borgen eller fordringsbevis som
utfärdas av någon som avses i
andra stycket. Detsamma gäller för
en fordran som bolaget förvärvar
och för vilken någon som avses i
andra stycket är betalningsskyldig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
14
Härigenom föreskrivs
dels att 12 § lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pen-
sionsfonden1 i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1627) om ändring
i nämnda lag skall ha följande lydelse,
dels att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:1627) om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
Allmänna pensionsfonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse
12 §
Prop. 1992/93:206
Varje fondstyrelse får placera de
medel som styrelsen förvaltar
1. i obligationer utfärdade av
staten, kommuner eller därmed
jämförliga samfälligheter, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Sven-
ska skeppshypotekskassan eller
Skeppsfartens sekundärlånekassa
eller av kreditmarknadsbolag,
2. i obligationer garanterade av
staten, kommuner eller därmed
jämförliga samfälligheter,
3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda
skuldförbindelser som har
offentligen utbjudits av svenska
bankaktiebolag,värdepappersbolag
eller Nordiska investeringsbanken
med undantag av konvertibla
skuldebrev, skuldebrev förenade
med optionsrätt till nyteckning och
sådana obligationer med längre
löptid än ett år, som har utfärdats
av bankaktiebolag, sparbanker
eller centrala föreningsbanker,
'Lagen omtryckt 1991:1857.
2Lydelse enligt 1992:1627.
Varje fondstyrelse får placera de
medel som styrelsen förvaltar i
1. skuldförbindelser med låg
kreditrisk,
2. andra skuldförbindelser
utfärdade av svenska aktiebolag
eller ekonomiska föreningar, till
belopp som sammanlagt motsvarar
högst fem procent av det totala
marknadsvärdet av de tillgångar
som styrelsen förvaltar.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
4. i andra skuldförbindelser
utfärdade av
a) staten, kommuner eller där-
med jämförliga samfälligheter,
Riksbanken, bankaktiebolag, spar-
banker, centrala föreningsbanker
eller andra kreditinrättningar som
regeringen godkänner,
b) bolag, föreningar eller stiftel-
ser som i 2 § första stycket 1 sägs,
såvida staten, en kommun eller en
därmed jämförlig samfällighet har
iklätt sig borgen för förbindelser-
na,
c) svenska aktiebolag eller eko-
nomiska föreningar utan borgens-
åtaganden enligt b), till belopp
som sammanlagt motsvarar högst
fem procent av anskaffningsvärdet
av de tillgångar som styrelsen
förvaltar,
5. i skuldförbindelser utfärdade
av en annan fondstyrelse,
6. i fordringar hos kreditinrätt-
ningar i enlighet med bestäm-
melserna om återlån,
7. i aktier utgivna av Penning-
marknadsCentralen PmC Aktie-
bolag samt
8. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda
skuldförbindelser som är utställda
i utländsk valuta och som har
offentligen utbjudits av ett emis-
sionsinstitut, dock med undantag
av konvertibla skuldebrev och
skuldebrev förenade med op-
tionsrätt till nyteckning.
Det sammanlagda värdet av varje
fondstyrelses innehav av tillgångar
som förvärvats enligt första stycket
8 får uppgå till ett belopp som
motsvarar högst tio procent av det
totala anskaffningsvärdet av de
tillgångar som styrelsen förvaltar.
Skuldförbindelser enligt första
stycket 1 får vara utställda i
utländsk valuta. Sådana skuld-
förbindelser skall vara föremål för
handel på en svensk eller utländsk
börs, en auktoriserad marknads-
plats eller någon annan reglerad
marknad. Det sammanlagda mark-
nadsvärdet av varje fondstyrelses
innehav av skuldförbindelser i
utländsk valuta får uppgå till ett
belopp som motsvarar högst tio
procent av det totala marknads-
värdet av de tillgångar som styrel-
sen förvaltar.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:206
Trots vad som sägs i första
stycket får en fondstyrelse inte
placera fondmedel i konvertibla
skuldebrev eller skuldebrev förena-
de med optionsrätt till nyteckning.
Om någon av gränserna i denna
paragraf efter förvärvet kommer att
överskridas, skall innehavet av-
vecklas i motsvarande mån så snart
det är lämpligt.
1. Denna lag träder i kraft den
dag regeringen bestämmer.
2. I fråga om placeringar av
medel som gjorts före ikraftträdan-
det gäller paragrafen i sin äldre
lydelse.
1. Denna lag träder i kraft den 1
juli 1993.
2. I fråga om placeringar av
medel som gjorts före ikraftträdan-
det gäller paragrafen i sin äldre
lydelse, utom såvitt avser angivna
gränsvärden för innehav av vissa
tillgångar.
2 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 206
17
8 Förslag till Prop. 1992/93:206
Härigenom föreskrivs att 3 och 6 §§ lagen (1983:890) om allemans-
sparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §*
Sparmedel skall sättas in i en svensk bank som enligt överenskommelse
med Riksgäldskontoret förmedlar allemanssparande. En sparare får inte
spara på mer än ett allemanssparkonto och i fler än två allemansfonder.
Han får flytta sina sparmedel inom allemanssparandet.
Banken är berättigad till ersätt-
ning med högst 100 kronor av
spararen för sina kostnader för en
överföring. Någon uttagsavgift
enligt 6 § skall inte betalas.
Den bank eller det fondbolag
som ombesörjer en överföring är
berättigad till ersättning med högst
150 kronor av spararen för sina
kostnader för överföringen. Någon
uttagsavgift enligt 6 § skall inte
betalas.
Vad som föreskrivs i första stycket och annars i denna lag i fråga om
bank gäller, med undantag för bestämmelserna om lån för förvärv av
bostad och för bosättning i övrigt (bosparlån) i 8 a och 26-28 §§, också
i fråga om sparkassa.
För visst sparande på sparkonto hos HSB:s Riksförbunds Sparkassa
(HSB:s Sparkassa) samt för visst sparande som är anordnat av
Riksbyggen ekonomisk förening gäller särskilda bestämmelser enligt 24
och 25 §§.
Vid uttag betalar spararen till
banken en avgift motsvarande en
procent av det uttagna beloppet,
dock minst 20 kronor.
Vid uttag betalar spararen till
banken eller fondbolaget en avgift
motsvarande en procent av det
uttagna beloppet, dock minst 20
kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
'Senaste lydelse 1989:989.
18
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask
Föredragande: statsrådet Lundgren
Prop. 1992/93:206
Lagen om värdepappersfonder
Fondbolagens Förening hemställde i en skrivelse som kom in till Finans-
departementet i juni 1991 om vissa ändringar i lagen om värdepappers-
fonder. I skrivelsen begärs att det införs möjlighet att lägga samman och
dela värdepappersfonder och att detta skall kunna göras utan några
beskattningskonsekvenser för andelsägarna. Skrivelsen innehåller vidare
en begäran om en mildring av kravet för fondbolag att tillställa fond-
andelsägarna årsberättelser och halvårsredogörelser. Denna del av fram-
ställningen har redan lett till ändringar i lagstiftning genom riksdagsbeslut
under hösten 1992 (prop. 1992/93:90, bet. 1992/93:NU10, rskr.
1992/93:110, SFS 1992:1320). Frågan om tillåtande av sammanläggning
och delning av värdepappersfonder bedömdes emellertid behöva bli före-
mål för ytterligare överväganden (prop. 1992/93:90 s. 47).
Fondbolagens Förenings skrivelse, såvitt avser frågorna om samman-
läggning och delning av fonder, bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1. Skrivelsen har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena över de nu aktuella frågorna bör fogas till protokollet
som bilaga 2. Frågorna om sammanläggning och delning av fonder tas
upp i det följande (avsnitt 2.1).
I en skrivelse som kom in till Finansdepartementet i september 1992
hemställde Fondbolagens Förening om vissa lagstiftningsåtgärder beträf-
fande utdelningskuponger till fondandelsbevis enligt den upphävda aktie-
fondslagen (1974:931). Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3. Skrivelsen har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4. De frågor som
aktualiseras i denna senare skrivelse tas upp i det följande (avsnitt 2.2).
Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Bankföreningen, Fond-
bolagens Förening och Sparbankernas Bank hemställde i en gemensam
skrivelse, som kom in till Finansdepartementet i oktober 1992, om
ändringar i lagen om värdepappersfonder. I skrivelsen begärs att sådana
lagändringar vidtas så att andelar i värdepappersfonder skall kunna bli
19
föremål för förvaltarregistrering. Även denna skrivelse har remiss- Prop. 1992/93:206
behandlats. Skrivelsen och en sammanställning av remissyttrandena bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 5 och 6. De frågor
som reses i anledning av denna skrivelse behandlas i det följande (avsnitt
2.3).
Lagen om värdepappersrörelse
Svenska Fondhandlareföreningen hemställde i en skrivelse som kom in
till Finansdepartementet i december 1992 om ändringar i lagen om
värdepappersrörelse. De begärda ändringarna består i att värdepappers-
bolag skall undantas från aktiebolagslagens regler om låneförbud och att
i stället en kreditjävsbestämmelse motsvarande reglerna i bankrörelse-
lagen och kreditmarknadsbolagslagen skall föras in i lagen om värde-
pappersrörelse. Skrivelsen har remissbehandlats. Skrivelsen och en
sammanställning av remissyttranden bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilagorna 7 och 8. Frågan tas upp i det följande (avsnitt 3).
Aktiekontolagen
I en skrivelse som kom in till Justitiedepartementet i december 1992 och
som därefter överlämnats till Finansdepartementet har Riksbanken hem-
ställt om sådana ändringar i aktiekontolagen att banken kan fungera som
kontoförande institut i fråga om avstämningsregister för skuldförbin-
delser. Riksbanken begär vidare en begränsning i fråga om emittenters
rätt att få kännedom om sina borgenärers identitet. Även denna skrivelse
har remissbehandlats. Skrivelsen och en sammanställning av remissytt-
randena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 9 och 10.
De frågor som aktualiseras i denna skrivelse tas upp i det följande
(avsnitt 4).
AP-fondens reglemente
Finansdepartementet har utarbetat promemorian AP-fondens förvaltning -
en översyn (Ds 1991:14), som bl.a. innehåller förslag om ny organisation
för AP-fonden och ändrade placeringsregler. Promemorian har remiss-
behandlats. En sammanfattning av promemorian och en sammanställning
av remissyttrandena över promemorian bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilagorna 11 och 12. Frågorna om AP-fonden behandlas i
det följande (avsnitt 5).
Lagen om allemanssparande
Riksgäldskontoret hemställde i en skrivelse som kom in till Finansde-
partementet i januari 1993 om ändring i lagen om allemanssparande. I
skrivelsen begärs att den högsta avgift som en bank får ta ut av en
sparare vid överföring av medel inom allemanssparandet höjs från 100
till 200 kronor. Skrivelsen har remissbehandlats. Skrivelsen och en
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta
20
ärende som bilagorna 13 och 14. Frågan tas upp i det följande (avsnitt Prop. 1992/93:206
6).
Lagen om börs- och clearingverksamhet
Sydsvenska Handelskammaren hemställde i en skrivelse som kom in till
Finansdepartementet i november 1992 om en ändring i lagen om börs-
och clearingverksamhet vad gäller den tidsperiod inom vilken bolag vars
aktier är börsregistrerade skall offentliggöra halvårsrapporter. Skrivelsen
har remissbehandlats. Skrivelsen och en sammanställning av remiss-
yttrandena bör fogas till protokollet som bilagorna 15 och 16. Frågan
behandlas i det följande (avsnitt 7).
Regeringen beslutade den 11 mars 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över inom Finansdepartementet upprättade förslag till
1. lag om inkomstbeskattning vid ombildning av värdepappersfond,
2. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,
3. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
4. lag om ändring i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
5. lag om ändring i lagen (1990:1115) om ikraftträdande av lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder,
6. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
7. lag om ändring i lagen (1992:1627) om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden.
Lagrådet har i yttrande den 23 mars 1993 lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 17.
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i de remitterade lagförslagen.
Efter lagrådsgranskningen har vidare gjorts vissa följdändringar i
lagförslag 2.
Utöver de av Lagrådet granskade förslagen bör riksdagen föreläggas
ett förslag till lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande.
21
Prop. 1992/93:206
Mitt förslag: Fondbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen
lägga samman eller dela fonder. I båda fallen krävs att åtgärden kan
anses förenlig med fondandelsägamas intressen. Vid sammanlägg-
ning fordras dessutom att fondema har placeringsinriktning och
fondbestämmelser som är likartade och att sammanläggningen inte
är olämplig från allmän synpunkt.
En sammanläggning eller delning av värdepappersfond skall inte
utlösa inkomstbeskattning för andelsägarna. Sådan ombildning skall
inte heller leda till inkomstbeskattning av fonden.
Fondbolagens Förenings förslag överensstämmer i allt väsentligt med
mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Sveriges Industriförbund har i princip inget att invända mot att man
genom att utnyttja stordriftsfördelar åstadkommer en rationellare och
billigare skötsel av värdepappersfonder men menar att det måste göras
en analys av konsekvenserna för den enskilde fondandelsägaren och hans
intressen innan något förslag läggs fram. Enligt förbundet behöver analy-
seras bl.a. hur fondbestämmelsema skall sammanjämkas, om Finans-
inspektionens tillstånd skall krävas och om andelsägare skall kunna
förhindra att sammanläggning och delning sker eller om åtgärden skall
föranleda extra avgiftsuttag från fondbolaget. Riksbanken anser att varje
enskild ombildning bör prövas av Finansinspektionen samt framhåller
vikten av att utförlig information ges direkt till andelsägarna inför even-
tuella ombildningar.
En genomgående uppfattning i remissyttrandena är att varken samman-
läggning eller delning bör utlösa någon beskattning för fondandelsägama.
I en gemensam skrivelse har Sveriges Aktiesparares Riksförbund, som
i sitt remissyttrande först avvisat tanken på sammanläggning av fonder,
och Fondbolagens Förening inkommit med synpunkter i fråga om de krav
som bör ställas för att sammanläggning av fonder skall kunna tillåtas. Det
huvudsakliga innehållet är att det skall krävas tillstånd från Finans-
inspektionen och att tillstånd endast skall få lämnas om fondema förvaltas
av samma fondbolag eller fondbolagskoncem och om fondernas place-
ringsinriktning och fondbestämmelser överensstämmer. Som ytterligare
förutsättning bör gälla att ett sammanläggningsförfarande skall framstå
som skäligt för andelsägarna. En andelsägare som inte vill ansluta sig till
den nya fonden bör erbjudas möjlighet att kostnadsfritt och helst utan
skattekonsekvens få byta till en annan värdepappersfond. Vidare betonas
vikten av att andelsägarna underrättas om planerna på en sammanlägg-
ning innan den genomförs.
22
Skälen för mitt förslag
Lagen om värdepappersfonder
Enligt nuvarande regler om värdepappersfonder kan en värdepappersfond
upplösas eller överlåtas. Fondbolagens Förenings förslag innebär att det
härutöver skall skapas möjlighet att lägga samman och dela fonder samt
att detta inte skall medföra beskattning för andelsägarna. Enligt före-
ningen innebär en sammanläggning i praktiken att flera fonders för-
mögenheter läggs ihop och att nya andelar ges ut i den nya fonden i
proportion till varje andelsägares andelsvärde vid tidpunkten för samman-
läggningen.
Föreningen har till stöd för sin framställan i huvudsak anfört följande.
Sedan den nya lagen om värdepappersfonder trädde i kraft har fond-
marknaden förändrats. Uppköp och sammanslagningar av fondbolag har
medfört att ett mindre antal fondbolag förvaltar ett större antal fonder än
tidigare. I dagsläget uppgår antalet fonder som står under Finans-
inspektionens tillsyn till över 300. Floran av värdepappersfonder medför
att marknaden är svår att överblicka. För andelsägarna kan det vara
förvirrande om ett och samma fondbolag har ett stort antal fonder under
olika namn men med likartade placeringsinriktningar och fondbestäm-
melser. Föreningen har vidare påpekat att fondförmögenheterna stundtals
kan vara relativt små vilket medför att kostnaden för förvaltning blir
oproportionerligt hög.
I propositionen 1992/93:187 om individuellt pensionssparande föreslås
att de s.k. försäkringspremiefondema enligt lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder skall övergå till
att bli vanliga värdepappersfonder. Detta innebär att dessa i princip blir
öppna för alla former av sparande i fondandelar. Många av försäkrings-
premiefondema har placeringsinriktning och fondbestämmelser som är
identiska med eller mycket lika existerande vanliga värdepappersfonder.
Om särregleringen av försäkringspremiefondema upphör innebär detta att
beståndet av värdepappersfonder med lika karaktär ökar. En möjlighet till
sammanläggning av fonder framstår i det perspektivet som önskvärd. I
den nämnda propositionen har för övrigt uttalats att sammanläggnings-
frågan borde övervägas i det här lagstiftningsärendet.
Frågan om införande av en möjlighet att lägga samman värdepappers-
fonder bör i första hand besvaras med utgångspunkt i andelsägarnas in-
tresse i sammanhanget. Härvid kan urskiljas två grandkrav som för
andelsägarnas del bör vara tillgodosedda. Den fond som bildas vid en
sammanläggning får inte ha en annan karaktär vad gäller placerings-
inriktning och fondbestämmelser än de fonder som slås ihop. Det andra
kravet är att sammanläggningen inte skall medföra att förvaltnings-
kostnaderna blir högre för andelsägarna. Är dessa grundkrav uppfyllda
bör sammanläggning i princip kunna ske. Intresset av att
fondandelsägama skyddas medför emellertid att sammanläggningsför-
farandet måste ha särskilda restriktioner. Varje enskild sammanläggning
bör underkastas Finansinspektionens prövning och tillstånd. Tillstånd
skall få ges endast om sammanläggningen framstår som förenlig med
Prop. 1992/93:206
23
andelsägarnas intressen, varvid nyss nämnda krav skall vara tillgodo- Prop. 1992/93:206
sedda.
Fondbolagens Förenings framställning om införande av en möjlighet att
lägga samman fonder bygger på att vinster kan göras genom en mer
kostnadseffektiv förvaltning av de fonder som sammanläggs. Sådana
vinster blir givetvis mindre ju större de fonder är som läggs samman.
Sammanläggning av fonder som redan är stora ter sig i detta perspektiv
inte särskilt angelägen. Från allmän synpunkt är det viktigt att det finns
en fungerande konkurrens på fondmarknaden. Om sammanläggning av
större fonder skulle accepteras finns en uppenbar risk att det sker en icke
önskvärd koncentration av utbudet av fonder till ett mindre antal stora
fonder. Antalet aktörer på värdepappersmarknaden minskar därigenom
också. I fråga om fonder som placerar i aktier tillkommer ytterligare en
aspekt. Även om det finns begränsningar för hur mycket aktier som en
fond får inneha i samma bolag så leder en ökning av antalet stora fonder
till ökad koncentration av ägandet och därmed en sämre fungerande
värdepappersmarknad. Jag är inte villig att bidra till en sådan utveckling.
Mot bakgrund av vad som nu sagts bör det från allmän synpunkt inte
ges tillstånd till sammanläggning av fonder som redan är förhållandevis
stora.
För andelsägarna är det självfallet av största vikt att de i så god tid
som möjligt får information om en förestående sammanläggning. Fond-
bolagen bör därför vara skyldiga att lämna information till berörda
andelsägare i god tid innan en sammanläggning som godkänts av Finans-
inspektionen får genomföras. Det kan inte anses tillräckligt att sådan
information lämnas t.ex. genom annonsering i dagspressen, utan den bör
lämnas direkt till andelsägarna.
Det har föreslagits att de andelsägare som berörs av en sammanlägg-
ning borde få rätt att kostnadsfritt byta till en annan värdepappersfond.
Eftersom en förutsättning för sammanläggning skall vara att fondema har
en likartad karaktär vad gäller placeringsinriktning och fondbestäm-
melser, anser jag att det inte finns skäl att i lagstiftningen föra in en
sådan rätt.
Behovet av att kunna dela en värdepappersfond är uppenbarligen inte
lika angeläget som behovet av sammanläggning. I framställningen från
Fondbolagens Förening framförs inte heller några direkta skäl för en
sådan åtgärd utöver att det existerar ett konkret fall med önskemål om att
kunna dela en värdepappersfond. Det kan dock trots detta finnas ett visst
behov av en möjlighet till delning. Delning av större fonder kan bidra till
att koncentrationen av ägandet minskas och därmed även bidra till att
förbättra värdepappersmarknadens funktionssätt. Jag är därför beredd att
tillstyrka att det öppnas även en sådan möjlighet i lagstiftningen.
Naturligtvis bör de krav beträffande förvaltningskostnader och informa-
tion som jag angett för sammanläggning av fonder vara tillgodosedda
även vid delning. De fonder som uppkommer efter en delning bör i
princip ha samma sammansättning på tillgångarna och vara ungefär lika
stora.
24
Möjligheten att lägga samman och dela fonder bör omfatta även alle- Prop. 1992/93:206
mansfonder. Med hänsyn till dessa fonders särdrag bör sammanläggning
av en sådan fond och en vanlig värdepappersfond inte få tillåtas.
Skattereglerna
För aktiebolag och ekonomiska föreningar finns regler som eliminerar
inkomstskattekonsekvenser som kan försvåra en angelägen omstruktu-
rering.
En fusion mellan moderbolag och ett helägt dotterbolag kan genom-
föras utan att utlösa inkomstbeskattning hos något av bolagen och utan
att i övrigt medföra någon ändring av deras inkomstskattemässiga
situation. För aktieägarnas del finns bestämmelser som skjuter upp
beskattningen vid aktiebyten när företag går samman. Motsvarande
bestämmelser har nyligen införts för vissa fall då företag delas (prop.
1990/91:167, bet. 1990/91 :SkU30, rskr. 1990/91:313, SFS 1991:412).
För att ge faktiska förutsättningar för uppdelningar och samman-
läggningar av värdepappersfonder bör det införas bestämmelser som gör
beskattningen neutral i förhållande till nybildningen. Bestämmelsernas
utformning påverkas självfallet av att fondema inte är egna rättssubjekt
annat än i skattehänseende.
Den nybildning som görs med Finansinspektionens tillstånd bör inte
utlösa en reavinst- eller utdelningsbeskattning för delägarna i fonden. De
får behålla sitt totala anskaffningsvärde, som fördelas på det nya antal
andelar som tas emot vid nybildningen.
För att full avdragsrätt skall medges för en förlust vid en andels-
försäljning gäller som grundförutsättning att fondförmögenheten skall till
minst tre fjärdedelar bestå av aktier eller i sin helhet utgöras av sådana
räntebärande instrument som avses i 29 § lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. En ombildning av en fond kan rubba förutsättningarna för
full avdragsrätt trots att fonderna i övrigt har sådan karaktär att
sammanläggning kan tillåtas. Reglerna om fördelning av det "gamla''
anskaffningsvärdet på de nya andelama bör även tillämpas i de fall då
nybildningen medför att en fond genom en förändrad andel obligationer
o.d. ändrar karaktär i nämnda hänseende. Det förhållandet att särregler
i vissa fall gäller för beräkning av de äldre andelarnas anskaffningsvärde
som fallet är t.ex. för andelar i äldre aktiesparfonder skall inte medföra
en ojämn fördelning av det sammanlagda anskaffningsvärdet på de nya
andelama. Vid en delning skall, i de fall en andelsägare mottar andelar
i mer än en ny fond, anskaffningsvärdet för de äldre andelarna som byts
ut fördelas på de nya andelama efter värdet på fondförmögenheten i resp,
nybildad fond.
Det bör ankomma på Riksskatteverket att lämna rekommendationer om
fördelning av anskaffningsvärdet efter en ombildning.
En värdepappersfond är befriad från reavinstskatt vid försäljning av
aktier och liknande egendom. Befrielsen gäller däremot inte reavinst på
obligationer o.d. För dessa värdepapper gäller efter sammanläggning
eller delning i stället att en ny fond övertar det tidigare anskaff-
25
ningsvärdet. Nybildningen skall vidare inte medföra uttagsbeskattning Prop. 1992/93:206
hos fonden. En sammanläggning eller delning skall självfallet inte föränd-
ra det sammantagna utrymmet för schablonintäkt eller avdrag för utdel-
ning.
De nya bestämmelserna bör tas in i en särskild lag.
Mitt förslag: En treårig preskriptionstid återinförs för utdelnings-
kuponger till fondandelsbevis enligt aktiefondslagen (1974:931).
Fondbolagens Förenings förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: En genomgående uppfattning i remissyttrandena
är att åtgärder av något slag måste vidtas för att komma till rätta med de
problem som Fondbolagens Förening påtalat i sin framställning. Svea
hovrätt anser att den ändring som infördes i skuldebrevslagen (1936:81)
den 1 januari 1991 inte kan tolkas på annat sätt än att den generella
tioårspreskriptionen enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) gäller för
utdelning som blivit tillgänglig för lyftning efter den 1 januari 1988.
Hovrätten menar att det inte föreligger något hinder mot att nu förkorta
preskriptionstiden till tre år, förutsatt att andelsägarna inte drabbas av
några rättsförluster. Inte heller Finansinspektionen har något att invända
mot att en treårig preskriptionstid återinförs. Inspektionen påpekar dock
att med hänsyn till de retroaktiva verkningar en sådan lagändring kan få
bör uttryckligt undantag göras för rätten till sådan utdelning som blivit
tillgänglig under tiden intill dess den nya lagen träder i kraft. Svenska
Fondhandlareföreningen, som tillstyrker Fondbolagens Förenings förslag,
anser att det är väsentligt att åstadkomma en likställighet i preskrip-
tionshänseende mellan utdelning på olika slag av finansiella instrument
och menar att en översyn bör göras som omfattar alla slag av finansiella
instrument. Härvid bör eftersträvas en återgång till den tidigare fastlagda
treåriga preskriptionstiden.
Skälen för mitt förslag: I samband med införandet av den nya lagen
om värdepappersfonder (prop. 1989/90:153, bet. 1990/91 :NU4, rskr.
1990/91:47, SFS 1990:1114) den 1 januari 1991 gjordes en ändring i
skuldebrevslagen (1936:81). Genom lagen (1990:1118) om ändring i
skuldebrevslagen ändrades 24 § så att den inte längre omfattade
utdelningskupongertill fondandelsbevis enligt aktiefondslagen (1974:931)
utan enbart utdelningskuponger till aktiebrev. Fondbolagens Förening
påtalar i sin framställning att detta kommit att innebära att den treåriga
preskriptionstiden enligt 25 § samma lag därmed inte längre omfattar
utdelningskuponger till fondandelsbevis. I stället gäller för dessa den
generella tioårspreskriptionen enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130).
Detta har enligt föreningen bl.a. lett till vissa komplikationer i samband
med förskottering av kupongskatt. Enligt 8 § kupongskattelagen jämförd
med 12 § i samma lag skall ett förvaringsinstitut senast fyra månader
efter ett utdelningstillfälle betala in kupongskatt. När utdelning sedermera
26
lyfts och det visar sig att mottagaren inte var skyldig att erlägga kupong- Prop. 1992/93:206
skatt får förvaringsinstitutet ansöka hos Riksskatteverket (RSV) om att
återfå den förskotterade kupongskatten.
Sådan återbetalning sker om förvaringsinstitutet kan lämna in en utred-
ning till RSV som visar att den utdelningsberättigade inte var kupong-
skattskyldig. Enligt kupongskattelagen återbetalas dock inte sådan skatt
på utdelning som varit tillgänglig för lyftning tidigare än fem år före det
kalenderår då utredningen överlämnades till RSV. Fondbolagens Förening
påtalar att denna femårsfrist inte går att kombinera med den tioåriga frist
inom vilken innehavare av fondandelskupong kan komma och hämta sin
utdelning.
Föreningen pekar vidare på de problem som kommer att uppstå fr.o.m.
beskattningsåret 1994 då skyldighet att lämna kontrolluppgift och att
innehålla preliminär skatt inträder beträffande fondandelar vars ägare inte
är registrerade. Därför begär föreningen ändringar i lagstiftningen så att
dels klarhet skapas i fråga om vilken preskriptionstid som skall anses
gälla, dels att förenklingar i fråga om uppbörden av kupongskatt kommer
till stånd.
Beträffande preskriptionstidens längd för utdelningskuponger gör jag
följande bedömning.
De olägenheter som Fondbolagens Förening påtalat och som till över-
vägande del sammanhänger med att preskriptionsfristen i fråga om
utdelningskuponger till fondandelsbevis kommit att förlängas anser jag
väl värda att beaktas. Då inte heller den förlängning som kommit att ske
tycks ha motiverats av några bärande sakskäl vill jag inte motsätta mig
att den treåriga preskriptionstiden återinförs.
Ändringen bör införas i form av en ny paragraf i promulgationslagen
(1990:1115) till lagen om värdepappersfonder och träda i kraft den
1 januari 1994.
För att inte rättsförluster skall uppstå för andelsinnehavare på grund av
den förkortade preskriptionstiden föreslås en treårig övergångstid för
fordran på utdelning som blivit tillgänglig för lyftning och som inte
preskriberats före ikraftträdandet av den nu föreslagna lagstiftningen.
Samråd beträffande frågan om preskription har skett med statsrådet
Laurén.
För att komma till rätta med de problem som finns i fråga om uppbörd
av kupongskatt m.m. avser jag att återkomma med förslag i denna del
senare under året.
Min bedömning: Något förslag om lagreglering av förvaltarregi-
strering hos fondbolag av andelar i värdepappersfonder bör inte
läggas fram nu.
Svenska Fondhandlareföreningens med fleras förslag innebär i
huvudsak att det i lagen om värdepappersfonder skall tas in en bestäm-
27
melse om förvaltarregistrering av fondandelar motsvarande aktiekonto- Prop. 1992/93:206
lagens regler om sådan registrering.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Såväl Finansinspektionen som Riksskatteverket poängterar dock vikten av
att fondandelsägare som låter förvaltarregistrera sina andelar skall få
samma information från fondbolagen som andra fondandelsägare. Finans-
inspektionen ifrågasätter om inte bestämmelser angående pantsättning och
utmätning liknande dem som återfinns i 8 kap. 6 § aktiekontolagen
beträffande aktier behöver införas även beträffande fondandelar.
Riksbanken anser det vara önskvärt med en möjlighet till förvaltar-
registrering av fondandelar. En förutsättning är dock att de auktoriserade
förvaltarna kan uppfylla de föreslagna kraven på uppgiftslämnande
beträffande fondandelsägamas identitet och innehav.
Skälen för min bedömning: Enligt 31 § lagen om värdepappersfonder
skall fondbolag föra eller låta föra ett register över samtliga innehavare
av fondandelar. Av samma paragraf framgår också att fondbolaget skall
lämna varje enskild fondandelsägare en skriftlig bekräftelse på att hans
fondandelsinnehav har registrerats. Bestämmelsen innebär att endast
fonder som registrerar andelsägarna är tillåtna. Den innebär också att
förvaltarregistrering av andelsägare är utesluten (prop. 1989/90:153
s. 70).
Kravet på att det för varje fond skall finnas ett register över
andelsägarna infördes i och med lagen om värdepappersfonder, som den
1 januari 1991 ersatte aktiefondslagen (1974:931). Det främsta skälet till
att endast registrerande fonder skulle tillåtas var ökade krav på informa-
tion från fondbolagen till andelsägarna. Detta förutsatte att fondbolagen
kunde nå sina andelsägare på ett smidigt sätt. Enligt den gamla lagen
kunde fondema välja mellan att ge ut fondandelsbevis med karaktär av
löpande skuldebrev eller föra register över innehav av andelar i fonden.
Som skäl för den begärda lagändringen har Svenska Fondhandlare-
föreningen m.fl. anfört bl.a. att förbudet mot förvaltarregistrering av
fondandelar avsevärt försvårar möjligheterna att ordna en samlad
förvaltning av enskilda personers värdepappersinnehav, att hanteringen
av pantsäkerheter kompliceras, särskilt vid omläggningen till ett
registreringsförfarande, och att problem kan uppstå för utländska
andelsägare om det i hemlandet ställs krav på s.k. nominee-registrering
eller förvaring i depå.
Idén med förvaltarregistrering är hämtad från aktiekontolagen. I den
lagen finns regler om det kontobaserade system för registrering av
värdepapper som hanteras av Värdepapperscentralen VPC AB. I detta
system har innehavet av ett fysiskt värdepapper ersatts med registrering
på konto i ett avstämningsregister som förs med hjälp av automatisk
databehandling (ADB). Det kontobaserade systemet omfattar främst
sådana rättigheter som i dokumentform motsvaras av aktier och ensidiga
skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning. Aktiekontolagen
innehåller utförliga bestämmelser om hur registreringen på konto i
avstämningsregistret skall gå till, vilka anteckningar som kan göras på ett
sådant konto och om de rättsverkningar som är knutna till en registrering.
28
Av bestämmelserna i sistnämnda hänseende framgår bl.a. att den som är Prop. 1992/93:206
antecknad på ett konto för aktier eller skuldförbindelser blir behörig att
— med de begränsningar som kan framgå av notering på kontot — förfoga
över resp, rättighet. Skydd mot överlåtarens borgenärer och mot den
tidigare ägaren efter ett godtrosförvärv inträder genom registrering av
förvärvet. Det finns också bestämmelser som reglerar rättsverkningarna
vid dubbelöverlåtelse och vid förvärv från någon som oriktigt är
antecknad som ägare till aktie eller skuldförbindelse på konto i
avstämningsregistret. Utförliga bestämmelser finns vidare om registrering
av panträtt och det skydd som panthavare får gentemot pantsättarens
borgenärer i och med att pantsättningen registreras.
Aktiekontolagen inrymmer som tidigare antytts även bestämmelser om
förvaltarregistrering. En sådan registrering innebär att en av Finans-
inspektionen auktoriserad förvaltare antecknas på konto för aktier eller
skuldförbindelser i avstämningsregistret i stället för ägaren. Aktiekonto-
lagens bestämmelser om rättsverkningarna av registrering i det kontoba-
serade systemet är — med vissa anpassningar — tillämpliga även för
aktier och skuldförbindelser som är förvaltarregistrerade.
Liksom aktiekontolagen bygger lagen om värdepappersfonder på regi-
strering av innehavarna av de aktuella rättigheterna, vilka beträffande
en värdepappersfond utgörs av andelarna i fonden. Motsvarighet till
aktiekontolagens bestämmelser om registreringen och dess rättsverkningar
saknas emellertid helt i lagen om värdepappersfonder. Dessa frågor
berördes inte heller i motiven. Vid tillkomsten av aktiefondslagen gjordes
emellertid vissa uttalanden av föredragande departementschef (prop.
1974:128 s. 132). Enligt dessa skulle fondandelsägarens rättigheter i
förhållande till fondbolaget bygga på att hans innehav registrerats. Efter
registreringen skulle fondandelsägaren anses som ägare gentemot fond-
bolaget till dess att han avförts ur registret eller annan person antecknats
som ägare till samma fondandel. Det konstaterades att anteckningen i
registret i princip hade samma betydelse som innehav av ett fondandels-
bevis.
Av lagen om värdepappersfonder framgår inte hur det i registrerings-
hänseende eller i övrigt skall förfaras vid överlåtelser av andelar i vanliga
värdepappersfonder. För allemansfonderna finns dock en regel som inne-
bär att andelsägarens andel i fonden skall betalas ut, om rätten till
andelarna genom överlåtelse eller på annat sätt övergår till någon annan
eller om andelarna pantsätts.
Med tanke på det stora antalet sparare som är andelsägare i värde-
pappersfonderna, inkl, allemansfonderna, och de betydande tillgångar
som finns i dessa fonder får den nuvarande rättsliga regleringen av
andelsägarregistreringen anses otillfredsställande. Jag avser därför att ta
initiativ till en översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder i detta
avseende. Därvid bör utredas bl.a. formerna för och de rättsliga
verkningarna av andelsägarregistreringen. I samband därmed bör också
övervägas om regler för överlåtelse, pantsättning, konkurs och utmätning
m.m. bör tas in i lagen. Även andra frågor såsom t.ex. fondbolagets
ansvar för registreringsåtgärder m.m. kan behöva regleras.
29
Förvaltarregistrering och verkningarna av en sådan har ett omedelbart Prop. 1992/93:206
samband med de grundläggande reglerna om registrering av fondandel-
sägare och av eventuella inskränkningar i andelsägares förfoganderätt.
Enligt min mening bör därför dessa frågor utredas i ett sammanhang.
Den föreslagna formen av förvaltarregistrering kan medföra svårig-
heter även i skatteavseende. Fr.o.m. 1995 års taxering gäller nämligen
att fondbolag enligt 3 kap. 32 a § lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgift skall lämna kontrolluppgift för den som avyttrar andel
i allemansfond. Kontrolluppgiften skall avse skattepliktig reavinst eller
avdragsgill reaförlust (prop. 1992/93:86, bet. 1992/93:SkUl 1, rskr.
1992/93:146, SFS 1992:1659). Bestämmelserna har införts som ett led
i det förenklade deklarationsförfarandet, som bl.a. innebär att de flesta
för taxeringen nödvändiga uppgifterna skall kunna förtryckas på den
blankett för förenklad självdeklaration som skickas ut till de skatt-
skyldiga. Kontrolluppgiftsskyldigheten förutsätter att fondbolaget har
kunskap om andelsägarens totala innehav av andelar av ett visst slag och
om samtliga transaktioner som skett under året. Om en andelsägares
fondandelar helt eller delvis är förvaltarregistrerade och fondbolaget
således saknar kännedom om såväl hans identitet som storleken av inne-
havet och under året gjorda transaktioner kan en korrekt reavinst-
beräkning inte göras.
Det kan inte uteslutas att pågående utredningsarbete i samband med
ytterligare förenklingar i deklarationsförfarandet kan resultera i att
kontrolluppgiftsskyldigheten i framtiden utsträcks till att omfatta även
vanliga värdepappersfonder. Enligt min uppfattning fordras ytterligare
överväganden i fråga om vilka lösningar på detta problem som är möjliga
och lämpliga.
1 och med att frågorna kring registrering av andelsägarna i värde-
pappersfonder blir föremål för utredning ökar även förutsättningarna för
samordning med det arbete som bedrivs på skatte- och taxeringsområdet.
I avvaktan på resultatet av översynen torde de problem Svenska Fond-
handlareföreningen m.fl. pekat på i vart fall delvis kunna lösas genom
föreskrifter i resp, fondbolags fondbestämmelser. I fondbolagets register
skulle i anslutning till fondandelsägarens namn t.ex. kunna antecknas att
fondandelarna förvaltas av en viss förvaltare och får disponeras endast
av denne eller med dennes samtycke. En sådan ordning torde inte stå i
strid med bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder. I 9 § 9 före-
skrivs t.ex. att fondbestämmelsema skall ange hur pantsättning av
fondandelar skall gå till. Fondbolagen måste också - även om lagen inte
uttryckligen föreskriver att detta skall regleras i fondbestämmelsema - ha
rutiner för notering av andra inskränkningar i fondandelsägarens
förfoganderätt. Detta gäller t.ex. vid utmätning av fondandelar. Någon
principiell skillnad mellan en sådan notering och en notering om för-
valtare torde inte föreligga.
Av vad som nu sagts framgår att jag inte är beredd att i detta ärende
medverka till lagändringar för att möjliggöra förvaltarregistrering av
andelar i värdepappersfonder.
30
Prop. 1992/93:206
Mitt förslag: Värdepappersbolag undantas från aktiebolagslagens
låneförbud. I värdepappersrörelselagen tas i stället in en kreditjävs-
bestämmelse motsvarande reglerna i bankrörelselagen och lagen om
kreditmarknadsbolag.
Svenska Fondhandlareföreningens förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Finansinspektionen anser att det i förtydligande syfte bör anges i
lagtexten att reglerna gäller för sådan kreditgivning som är tillåten enligt
3 kap. 4 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse samt att kredit-
jävsreglema bör träda i kraft samtidigt för värdepappersbolag och kredit-
marknadsbolag.
Skälen för mitt förslag: Värdepappersrörelse, dvs. yrkesmässig handel
med finansiella instrument för egen eller annans räkning och viss annan
närliggande verksamhet får drivas endast med tillstånd av Finansinspek-
tionen. Sådana får beviljas bl.a. svenska aktiebolag (värdepappersbolag)
och bankinstitut. Företag som har fått tillstånd att driva värdepappers-
rörelse står under tillsyn av Finansinspektionen.
Enligt lagen om värdepappersrörelse gäller särskilda rörelseregler för
värdepappersbolag. Bl.a. får kredit lämnas endast mot betryggande säker-
het och bara för att underlätta värdepappersrörelsen. Kreditgivning
fordrar vidare tillstånd av Finansinspektionen. För värdepappersbolag
gäller, förutom reglerna i lagen om värdepappersrörelse, de allmänna
bestämmelserna om aktiebolag i aktiebolagslagen. Detta innebär att det
s.k. låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen gäller även för värde-
pappersbolagen.
Innebörden av aktiebolagslagens låneförbud är i korthet följande. Enligt
12 kap. 7 § första stycket aktiebolagslagen får ett aktiebolag inte lämna
penninglån till aktieägare eller till styrelseledamöter eller verkställande
direktören i bolaget eller i något annat bolag inom den koncern bolaget
tillhör. Som en följd av 8 kap. 1 § fjärde stycket och 8 kap. 3 § andra
stycket aktiebolagslagen gäller förbudet även penninglån till styrelse-
suppleanter och vice verkställande direktören i bolag inom koncernen.
För att hindra ett kringgående av förbudet har lagstiftaren utsträckt det
till att gälla också penninglån till fysiska eller juridiska personer som är
närstående till en person i den nyss angivna primärkretsen. I paragrafens
andra stycke finns vissa undantag från låneförbudet. Utöver det nu
beskrivna låneförbudet finns i paragrafens tredje stycke ett särskilt förbud
mot penninglån i syfte att förvärva aktier i det långivande bolaget. Detta
förbud gäller i princip i förhållande till envar. I fjärde stycket finns dock
vissa undantag även från detta senare förbud.
Syftet med låneförbudet är dels att förebygga en urholkning av det
skydd som bolagets bundna kapital utgör för borgenärer, aktieägare och
anställda, dels att hindra skatteundandragande genom att aktieägare eller
31
personer i ledande ställning i ett bolag tar lån från detta för privat Prop. 1992/93:206
konsumtion.
För banker gäller i stället för aktiebolagslagens låneförbud en
bestämmelse om kreditjäv i 2 kap. 17 § bankrörelselagen. Enligt denna
får en bank inte — på andra villkor än sådana som banken normalt ställer
upp — lämna kredit till vissa i paragrafen uppräknade fysiska och
juridiska personer som står banken nära.
Svenska Fondhandlareföreningen har till stöd för sin framställning
anfört att rättslig likhet bör råda mellan olika slag av kreditgivande
företag samt att en många gånger lämplig och angelägen breddning av ett
värdepappersbolags aktieägarkrets till kunder i bolaget kan omöjliggöras
av låneförbudets regler. Föreningen har också pekat på de svårigheter
som uppstår i förhållande till kunder som är aktieägare i ett bolag i
samma koncern som värdepappersbolaget och på att bevakningen av
låneförbudet är förknippad med en tungrodd kontrollapparat.
Frågan om låneförbudets tillämpning på företag som driver värde-
pappersrörelse har aktualiserats tidigare. Värdepappersmarknads-
utredningen föreslog i sitt betänkande Värdepappersmarknaden (SOU
1984:2) att kreditjävsbestämmelser skulle införas såväl i den då gällande
fondkommissionslagen som i finansbolagslagen och kreditaktie-
bolagslagen. I den av Riksdagen nyligen antagna lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr.
1992/93:109) har också bolag som driver finansieringsverksamhet med
tillstånd enligt lagen undantagits från låneförbudet. För sådana bolag,
dvs. de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen, gäller i stället
en kreditjävsbestämmelse motsvarande den i bankrörelselagen.
Som skäl för sitt ställningstagande anförde värdepappersmarknads-
utredningen bl.a. följande. Kreditgivning är ett normalt inslag i de
ifrågavarande bolagens verksamhet och det bör vara naturligt att utgå
från att erhållande av lån från det egna bolaget är ett fullt legitimt och
naturligt utnyttjande av bolagets tjänster. Härtill kommer att bolagen har
svårt att förebygga att låneförbudet överträds, vilket är följden dels av
mängden kreditärenden, dels den vittomfattande krets som enligt 12 kap.
7 § aktiebolagslagen är utestängd från lån. En ytterligare väsentlig aspekt
är att det inte finns anledning att för bolagens kreditgivning uppställa
längre gående restriktioner än som gäller för bankerna. Med hänsyn till
likheterna och beröringspunkterna mellan bolagens och bankernas verk-
samhet är det tvärtom naturligt att en sådan reglering av bolagens
kreditgivningsrätt väljs som står i nära överensstämmelse med banklag-
stiftningen.
De skäl som talar för att även för värdepappersbolagens del ersätta
låneförbudet med en kreditjävsbestämmelse är enligt min uppfattning
tungt vägande. Med tanke på de särskilda regler som gäller för
värdepappersbolagens verksamhet anser jag inte heller att en sådan
ändring skulle innebära några nackdelar i förhållande till de intressen
låneförbudet avser att skydda. Jag föreslår därför att värdepappersbolagen
skall undantas från aktiebolagslagens låneförbud och att en
32
kreditjävsbestämmelse motsvarande reglerna i bankrörelselagen och Prop. 1992/93:206
kreditmarknadsbolagslagen förs in även i lagen om värdepappersrörelse.
Finansinspektionen har i sitt remissvar förordat att den föreslagna
lagtexten förtydligas i fråga om den nya regelns tillämpningsområde.
Som jag redovisat ovan får ett värdepappersbolag lämna kredit endast
under vissa förutsättningar. Den nu föreslagna regeln om kreditjäv är
som framgått inte avsedd att vidga denna allmänna ram för
värdepappersbolagens kreditgivning. För att markera detta bör i enlighet
med vad inspektionen anfört kreditjävsbestämmelsen kompletteras med
en hänvisning till 3 kap. 4 § andra stycket så att det tydligt framgår att
det är fråga om reglering av vissa krediter inom det tillåtna området och
inte en utvidgning av detta. Härigenom uppnås också lagteknisk
överensstämmelse med de andra bestämmelserna om kreditgivning i
3 kap. 6 och 7 §§, vilka innehåller motsvarande hänvisningar.
Finansinspektionen anser att kreditjävsbestämmelsen i
värdepappersrörelselagen bör träda i kraft samtidigt med motsvarande
bestämmelse i lagen om kreditmarknadsbolag. Den sistnämnda lagen
träder enligt riksdagens beslut i kraft den dag regeringen bestämmer.
Skälet för denna lösning är att lagen innehåller ett flertal regler som är
beroende av ikraftträdandet av EES-avtalet. Detta gäller emellertid inte
den nu aktuella bestämmelsen. Mot denna bakgrund och då värde-
pappersbolagen och kreditmarknadsbolagen inte konkurrerar med
varandra finner jag inga vägande skäl att för värdepappersbolagens del
knyta ikraftträdandet av kreditjävsbestämmelsen till ikraftträdandet av
lagen om kreditmarknadsbolag. Därvid bör beaktas att motsvarande
bestämmelse enligt bankrörelselagen redan gäller för bankerna. Jag
föreslår därför att den nya regeln i värdepappersrörelselagen skall träda
i kraft den 1 juli 1993.
I Aktiebolagskommitténs uppdrag (Dir. 1990:46) ingår att överväga
utformningen av låneförbudsreglema i aktiebolagslagen. Huruvida denna
översyn kommer att föranleda några ändringar i de låneregler som i och
med mitt förslag kommer att gälla lika för de bolag som yrkesmässigt
beviljar krediter kan för närvarande inte bedömas. Kommittén tillstyrker
emellertid i sitt remissyttrande den föreslagna lagändringen.
Mitt förslag: Riksbanken och Riksgäldskontoret blir kontoförande
institut inom sina verksamhetsområden.
Riksbankens förslag, som avser enbart Riksbankens förhållanden,
överensstämmer i huvudsak med mitt.
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 206
33
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Prop. 1992/93:206
Sveriges Försäkringsförbund framhåller att det för en väl fungerande
penningmarknad är en förutsättning att Riksbanken kan vara kontoförande
institut. Clearingutredningen har för det fall att utredningens betänkande
inte går att avvakta ingen erinran mot att aktiekontolagen ändras så att
Riksbanken får möjlighet att fungera som kontoförande institut.
Utredningen framhåller att en centralbank har ett uppenbart behov av att
kunna verka inom sådana system som hanterar de instrument vari
centralbanken gör sina affärer. Enligt utredningen bör Riksbanken därvid
kunna agera direkt på marknaden utan att behöva anlita någon
mellanhand. Ur främst lagteknisk synvinkel är det utredningens
uppfattning att Riksbankens rätt att vara kontoförande institut bör knytas
till Riksbankens uppgifter och inte till vissa instrument, såsom
Riksbanken föreslagit. Skälet till detta är att en regel knuten till vissa
finansiella instrument snabbt blir föråldrad på en marknad som bl.a.
kännetecknas av en fortgående introduktion av nya sådana instrument.
I sitt remissvar anför Riksgäldskontoret att kontoret under förutsättning
att det väljer att låta registrera sina emissioner hos Värdepapperscentralen
VPC AB vill ha möjlighet att utöva de befogenheter som tillkommer
kontoförande institut enligt aktiekontolagen. Under beredningen av
lagstiftningsärendet har Riksgäldskontoret vidare framfört att det vore en
fördel om kontoret får möjlighet att fungera som kontoförande institut,
eftersom det möjliggör en fortsatt tillämpning av kontorets
emissionsteknik utan inblandning av någon mellanhand. För att undvika
risk för fördröjning beträffande kontorets möjlighet att ansluta sig till och
verka inom Värdepapperscentralens kontobaserade system för penning-
marknaden finner kontoret det angeläget att redan från ikraftträdandet av
nu aktuella lagändringar bli kontoförande institut inom sitt verksamhets-
område. Riksgäldskontoret framhåller att det inte bör omfattas av Finans-
inspektionens tillsyn.
Skälen för mitt förslag: Enligt 9 kap. 1 § aktiekontolagen (1989:827)
skall Värdepapperscentralen på begäran av den som vill utfärda eller har
utfärdat ensidiga skuldförbindelser som var avsedda för den allmänna
omsättningen besluta att skuldförbindelserna skall registreras i ett
avstämningsregister. Kontoförande institut har rätt att öppna konton i
avstämningsregister och vidta registreringsåtgärder. Tillstånd att vara
kontoförande institut meddelas av Finansinspektionen.
Genom den numera upphävda lagen (1991:195) om penningmarknads-
konton möjliggjordes införandet av ett kontobaserat system för hantering
av ensidiga skuldförbindelser som var avsedda för allmän omsättning och
som omfattades av låneemissioner förvaltade av Penningmarknads-
Centralen PmC Aktiebolag (Penningmarknadscentralen). Systemet var i
första hand avsett för instrument som traditionellt ansetts vara utan risk.
Berättigade att öppna penningmarknadskonton var, förutom den som hade
tillstånd av Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgäldskontoret. Bl.a.
på grund av oenighet bland systemets intressenter togs systemet aldrig i
bruk. Lagen om penningmarknadskonton upphävdes därför (prop.
1992/93:19, bet. 1992/93:LU5, rskr. 1992/93:23, SFS 1992:1311).
34
Värdepapperscentralen planerar att, under förutsättning av Prop. 1992/93:206
Finansinspektionens godkännande, under våren 1993 starta ett
registreringssystem för den svenska penningmarknaden. Enligt
Riksbankens framställning kommer, om Värdepapperscentralens
systemförslag godkänns, större delen av de penningmarknadsinstrument
i vilka Riksbanken gör sina marknadstransaktioner att läggas om till
elektronisk registrering i detta system. Enligt framställningen måste
Riksbanken i sådant fall ha möjlighet att genomföra sina transaktioner på
penningmarknaden via Värdepapperscentralens penningmarknadssystem.
Detta förutsätter, enligt framställningen, att Riksbanken kan arbeta som
kontoförande institut, eftersom det annars finns risk att det kontoförande
institut som anlitas får insyn i Riksbankens värdepappersportfölj.
Jag delar den uppfattning som framförts av bl.a. Clearingutredningen,
nämligen att Riksbanken måste kunna agera på de finansiella
marknaderna utan någon mellanhand. Vad beträffar frågan om vilken
avgränsning som skall gälla för Riksbankens verksamhet som
kontoförande institut ansluter jag mig till vad Clearingutredningen anfört
om att en avgränsning bör göras utifrån Riksbankens verksamhet. En
regel som ger Riksbanken rätt att vara kontoförande institut knuten till
vissa finansiella instrument kan snabbt bli föråldrad och är därmed
opraktisk. Jag föreslår därför att Riksbanken får bli kontoförande institut
inom sitt verksamhetsområde.
Även för Riksgäldskontoret finns behov av att kunna fungera som
kontoförande institut enligt aktiekontolagen. Riksgäldskontoret bör vid ett
deltagande i Värdepapperscentralens penningmarknadssystem kunna
utföra sin emissionsverksamhet utan inblandning av någon mellanhand.
Detta förutsätter att Riksgäldskontoret tillåts att vara kontoförande
institut. I likhet med vad som föreslagits beträffande Riksbanken bör
Riksgäldskontorets rätt att vara kontoförande institut knytas till dess
verksamhetsområde.
Enligt aktiekontolagen står kontoförande institut under tillsyn av
Finansinspektionen. Något behov av att ställa Riksbanken och
Riksgäldskontoret under sådan tillsyn finns inte. Riksbanken bör
dessutom av konstitutionella skäl inte stå under tillsyn av en myndighet
som lyder under regeringen. Riksbanken och Riksgäldskontoret bör
därför i lagen uttryckligen undantas från Finansinspektionens tillsyn över
kontoförande institut. Det får förutsättas att varken Riksbanken eller
Riksgäldskontoret agerar i strid med de föreskrifter som
Finansinspektionen meddelar för de andra kontoförande instituten. Om
problem skulle uppstå får inspektionen ta upp saken med regeringen.
35
Prop. 1992/93:206
Min bedömning: Något förslag om ändring i aktiekontolagen så att
borgenärer får anonymitetsskydd gentemot emittenter bör inte läggas
fram nu.
Riksbankens förslag: Riksbanken hemställer att emittenters rätt att få
kännedom om sina borgenärers identitet begränsas.
Remissinstanserna: Clearingutredningen anser det något tveksamt om
en lagändring lämpligen bör genomföras med så kort beredningstid.
Bakgrunden till tveksamheten är att frågan inte är helt okomplicerad och
att överväganden i tidigare lagstiftningssammanhang har gett upphov till
skilda lösningar i närbesläktade författningar (9 kap. 9 och 10 §§
aktiekontolagen jämförda med 6 kap. 2 § i den numera upphävda lagen
om penningmarknadskonton). Enligt utredningen bör frågan om
anonymitetsskydd kunna lösas tillfälligt av penningmarknadens aktörer
genom exempelvis avtal om avstående från rätten till insyn.
Finansinspektionen delar Riksbankens uppfattning att ett
anonymitetsskydd är påkallat i vart fall såvitt avser de skuldebrev som
är föremål för handel på penning- och obligationsmarknaden. Eftersom
det är tveksamt om samma hänsyn bör tas till önskemålet om
anonymitetskydd vad beträffar exempelvis konvertibla skuldebrev bör, i
avvaktan på att frågan ytterligare utreds, anonymitetsskyddet tills vidare
enbart gälla skuldebrev som är föremål för handel på penning- och
obligationsmarknaden.
Skälen för min bedömning: Enligt 9 kap. 9 och 10 §§ aktiekontolagen
har en emittent av skuldförbindelser generell rätt att få kännedom om
borgenärernas identitet. Denna rätt gäller även i fråga om förvaltar-
registrerade skuldförbindelser. Avsikten med reglerna är att tillgodose
emittentens behov av insyn i avstämningsregistret (prop. 1987/88:108
s. 45).
Vid beredningen av lagen om penningmarknadskonton avvisades
tankarna på att i den lagen införa en regel motsvarande den i
aktiekontolagen av bl.a. Penningmarknadscentralen. Det hävdades att en
sådan rätt till insyn för emittenten - som saknar motsvarighet i ett
dokumentbaserat system - inte fyller något legitimt ändamål och skulle
kunna ge emittenten en från konkurrenssynpunkt skadlig möjlighet till
insyn i andra instituts affärshemligheter, något som i sin tur skulle kunna
leda till oförutsebara effekter på marknaden (prop. 1990/91:106 s. 41).
Enligt min mening bör hänsyn tas till de farhågor som framförts om att
en generell rätt för emittenten att få sådan information som anges i 9
kap. 9 och 10 §§ aktiekontolagen kan innebära risk för insyn i
affärshemligheter och därmed ge negativa effekter på marknaden. Det
kan därför finnas skäl att ändra de nämnda bestämmelserna om
anonymitetsskydd i aktiekontolagen. Emellertid är frågan inte helt
okontroversiell och den är inte enkel lagtekniskt sett. Härtill kommer att
36
Riksbanken under beredningen av lagstiftningsärendet uttalat att den inte Prop. 1992/93:206
motsätter sig att anonymitetsskyddet, i avvaktan på Clearingutredningens
betänkande, tills vidare tillgodoses genom avtal. Mot bakgrund härav och
då flera remissinstanser framfört synpunkter som bör övervägas i ett
fortsatt lagstiftningsarbete är jag för närvarande inte beredd att lägga
fram något förslag i frågan om borgenärers anonymitetsskydd gentemot
emittenter. I avvaktan på resultatet av Clearingutredningens arbete bör
denna fråga kunna lösas genom avtal mellan inblandade parter. Detta kan
exempelvis ske på det sätt som Clearingutredningen föreslår i sitt
remissvar, nämligen genom att penningmarknadens aktörer träffar avtal
om avstående från rätten till insyn.
Mitt förslag: Fondstyrelserna skall förvalta AP-fondens medel på
sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för försäkringen för
tilläggspension. Fondmedlen skall placeras så att de ger hög avkast-
ning på lång sikt. Första-tredje fondstyrelserna skall, vilket redan
gäller för fjärde och femte fondstyrelserna, placera fondmedlen så
att krav på tillfredsställande riskspridning tillgodoses. De för första-
tredje fondstyrelserna uppställda kraven på tillfredsställande betal-
ningsberedskap och betryggande säkerhet behålls oförändrade.
Placeringsbestämmelsema för första-tredje fondstyrelserna förenk-
las inom ramen för nuvarande regler.
Varje fondstyrelse skall årligen redovisa en utvärdering av sin
egen förvaltning.
Varje fondstyrelse får anlita externa kapitalförvaltare.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser det vara av stor vikt
att fondstyrelserna får möjlighet till en effektiv förvaltning. Bland dessa
anser dåvarande Försäkringsinspektionen och Riksförsäkringsverket att
frågan om ändrade placeringsregler bör övervägas tillsammans med
huvudfrågan om fondens omfattning och roll i framtiden. Flera remiss-
instanser, bl.a. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Bank-
föreningen och Svenska Fondhandlareföreningen, framhåller att det enda
som kan trygga pensionssystemet är ekonomisk tillväxt i samhället och
att fondens avkastning därför är av marginell betydelse.
37
Skälen för mitt förslag
Övergripande frågor
I departementspromemorian AP-fondens förvaltning - en översyn (Ds
1991:14) föreslås en ny lagstiftning för förvaltningen av Allmänna
pensionsfonden. Förslaget innebär en reformering av AP-fondens orga-
nisation, av placeringsbestämmelsema samt av revisionen och gransk-
ningen av förvaltningen. Målet för fondstyrelsernas verksamhet renodlas
till en effektiv förvaltning av fondmedlen. Kravet på hög avkastning får
större tyngd i syfte att fonderna skall bli till största möjliga nytta för
tilläggspensioneringen. Fondstyrelserna får större utrymme att själva
utforma verksamheten. Styrelserna bestämmer — inom vissa ramar —
placeringsinriktning och riskprofil. AP-fonden får en ny organisation.
Revisionen och granskningen av förvaltningen effektiviseras.
De förslag som promemorian innehåller innebär mycket genomgripande
förändringar av AP-fonden, framför allt beträffande organisationen och
möjligheterna att placera fondmedel. De utökade möjligheter till placering
av fondmedel på riskkapitalmarknaden som föreslås skulle, enligt min
mening, endast leda till ett ökat statligt ägande av företagen utan att de
utökade placeringsmöjlighetema skulle få någon betydelse för tryggandet
av pensionerna. Jag motsätter mig därför bestämt att AP-fondens medel
får placeras på aktiemarknaden i större utsträckning än vad som nu
gäller. Följaktligen föreslår jag inte några förändringar i den riktningen.
De förändringar i AP-fondens organisation som föreslås i promemorian
- bl.a. inrättande av en fullmäktige med 40 ledamöter för varje
fondstyrelse - innebär enligt min mening ett tungrott system till synes
utan möjlighet att bedriva den effektiva förvaltning av fondmedlen som
är nödvändig. Pensionsarbetsgruppen (Dir. 1991:102) gör för närvarande
en översyn av ATP-systemet och skall enligt sina direktiv utarbeta förslag
till förändringar av detta. Enligt vad jag erfarit kan gruppens översyn
komma att omfatta AP-fondens organisation. Mot bakgrund av vad jag
nu anfört anser jag att det inte finns anledning att nu föreslå några
ingående förändringar i AP-fondens organisation.
Den pågående översynen av ATP-systemet hindrar emellertid inte att
det görs vissa ändringar i reglerna för AP-fonden som även i ett längre
perspektiv bör vara av värde. Förslag om sådana ändringar med utgångs-
punkt i promemorian tar jag upp i det följande.
Målen för AP-fondens förvaltning och utvärdering av förvaltningen
I den ursprungliga lydelsen av 11 § lagen (1983:1092) med reglemente
för Allmänna pensionsfonden angavs att fondmedlen skulle förvaltas på
sådant sätt att de blev till största möjliga nytta för försäkringen för
allmän tilläggspension. Placeringarna av fondmedel skulle tillgodose
kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande
betalningsberedskap. Bestämmelsen ändrades år 1979 och fick då i allt
väsentligt den nuvarande lydelsen som föreskriver att fondstyrelsernas
förvaltning skall vara förenlig med den allmänna ekonomiska politiken
Prop. 1992/93:206
38
och beakta kreditmarknadens funktionssätt. Som skäl till ändringen Prop. 1992/93:206
angavs bl.a. AP-fondens dominerande ställning vilken innebar att fondens
placeringsbeslut kunde ha en mycket större genomslagskraft än åtgärder
av något annat kreditinstitut (prop. 1978/79:165 s. 115, 116, 177 och
178).
För fjärde fondstyrelsen gällde från dess start år 1974 samma
rambestämmelse som för de övriga fondstyrelserna. När löntagarfonderna
infördes år 1984 ändrades rambestämmelsen för fjärde fondstyrelsen så
att fondmedlen skulle placeras så att kraven på god avkastning, lång-
siktighet och riskspridning tillgodosågs. Dessutom infördes bestämmelser
om att fjärde fondstyrelsen skulle placera fondmedel i syfte att förbättra
riskkapitalförsörjningen till nytta för svensk produktion och syssel-
sättning.
ATP-systemet har huvudsakligen karaktären av ett fördelningssystem.
Under ATP-systemets två första decennier var avgiftsuttaget högre än vad
som svarade mot utbetalda pensioner. Detta överskott användes för att
bygga upp en pensionsfond. Som skäl för att bygga upp en fond inom
ramen för ett fördelningssystem angavs för det första att det fanns ett
samhällsekonomiskt behov att öka det offentliga sparandet eftersom det
privata sparandet förväntades minska. Det andra skälet var att bygga upp
en buffert i systemet för att på så sätt kunna undvika tillfälliga kraftiga
höjningar i avgiftsuttaget.
Hur AP-fonden utvecklas bestäms av nivån på ATP-avgiften, reglerna
för pensionsutbetalningar, demografiska förändringar, den samhälls-
ekonomiska utvecklingen och avkastningen på AP-fondens tillgångar.
Pensionsutbetalningama är under en relativt lång period bestämda av
redan upparbetade pensionsrättigheter. De som redan uppbär ATP-
pension är garanterade en realt oförändrad pensionsnivå och för de som
pensioneras bestäms pensionsnivån av historiska inkomster.
Enligt nuvarande bedömningar kommer AP-fondens tillgångar att växa
till omkring år 2000. Därefter utsätts pensionssystemet för större
påfrestningar bl.a. därför att stora barnkullar födda på 1940-talet kommer
att börja pensioneras. Utifrån förutsättningar om oförändrat avgiftsuttag
och en årlig tillväxt i ekonomin på en alternativt två procent kommer då
en allt större del av AP-fonden att behöva tas i anspråk för utbetalningar
av pensioner. Den uppbyggnad av AP-fonden som sker är också inriktad
på att möta dessa anspråk för att på så sätt förhindra kraftiga höjningar
i avgiftsuttaget.
Den ökade betydelse för finansieringen av ATP-systemet som fondens
avkastning kommer att få har medfört att enighet råder om att
fondstyrelserna skall bedriva en placeringspolitik som är på lång sikt
avkastningsmaximerande. Med hänsyn bl.a. härtill anser jag att avkast-
ningskravet bör renodlas och att det alltså bör ställas krav på att
fondmedlen förvaltas så att det på lång sikt uppnås en hög avkastning.
Jag delar den åsikt som några remissinstanser anfört, att det avgörande
för pensionssystemets trygghet är den ekonomiska tillväxten i samhället.
Enligt min uppfattning utgör inte detta skäl för att avstå från att uppställa
krav på långsiktigt hög avkastning i AP-fonden.
39
AP-fonden har en dominerande ställning på kreditmarknaden. Enligt Prop. 1992/93:206
min mening ligger det i AP-fondens intresse att agera på denna marknad
under hänsynstagande till att fonden har en sådan ställning. Eftersom en
väl fungerande kreditmarknad utgör en viktig förutsättning för att uppnå
det uppställda avkastningskravet betraktar jag det som självklart att AP-
fonden inte kommer att agera på sådant sätt att kreditmarknaden skadas.
Jag anser därför att de nuvarande kraven om hänsynstagande till vad
som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och
kreditmarknadens funktionssätt inte behöver stå i APR och därför kan
utmönstras.
Svensk produktion och sysselsättning gynnas på lång sikt av en
kapitalmarknad utan detaljerade regler som styr kapitalplaceringar. Enligt
min mening kommer därför inte svensk produktion och sysselsättning att
missgynnas av att de särskilda rambestämmelserna för fjärde och femte
fondstyrelserna tas bort. Det finns därför inte någon anledning att för
fjärde och femte fondstyrelserna ha kvar ett särskilt krav om att
fondmedel skall placeras i syfte att förbättra riskkapitalförsörjningen till
nytta för svensk produktion och sysselsättning.
Fondstyrelsernas uppgift bör vara att förvalta tillgångarna på ett effektivt
sätt. Detaljerade regler för hur en effektiv förvaltning av fondmedel skall
bedrivas är inte möjliga att formulera i lag. En effektiv förvaltning kräver
en flexibel beslutsprocess så att anpassningar av gjorda placeringar kan
ske med hänsyn till ändrade förhållanden och ny information om risker
och avkastningsmöjligheter. Om statsmakterna närmare angav målen för
fondstyrelsernas placeringsverksamhet skulle detta vara förenat med
avsevärda nackdelar. En sådan bestämning skulle i hög grad bli styrande
för fondstyrelsernas verksamhet, eftersom statsmakterna då skulle
bestämma den måttstock mot vilken förvaltningen skulle mätas. Om det
exempelvis föreskrevs att aktieförvaltningen skulle jämföras med
Stockholms fondbörs generalindex, skulle avvikelser från indexets
sammansättning vara av stor vikt för uppfattningen om den av
fondstyrelsen beslutade risknivån i förvaltningen. En av statsmakterna
fastlagd måttstock för utvärderingen av förvaltningen skulle därför i
praktiken utgöra en inskränkning av fondstyrelsernas nuvarande
oberoende och frihet att, inom placeringsreglementets ram och med
beaktande av de övergripande bestämmelserna för förvaltningen, besluta
om placeringarna i AP-fonden.
Jag anser därför att det bör ankomma på fondstyrelserna att tillse att
verksamheten bedrivs så att den är förenlig med fondens övergripande
mål för förvaltningen. För att uppnå detta föreslår jag att varje
fondstyrelse fastställer närmare mål för sin placeringsverksamhet. För
första-tredje fondstyrelserna bör gälla att placeringsverksamheten sker
inom ramen för kraven på tillfredsställande betalningsberedskap och
riskspridning samt betryggande säkerhet. För fjärde-femte fondstyrelserna
bör gälla att placeringsverksamheten sker inom ramen för kraven på en
tillfredsställande riskspridning.
40
Fondstyrelserna förvaltar utomordentligt stora belopp. Det är därför av Prop. 1992/93:206
största vikt att förvaltningen sker på ett effektivt sätt. För att kontrollera
detta är det nödvändigt att göra en fortlöpande utvärdering av resultatet
av fondstyrelsernas placeringsverksamhet. En sådan utvärdering bör
göras av fondstyrelserna själva och redovisas årligen till regeringen.
Fondstyrelsernas utvärdering bör ligga till grund för regeringens gransk-
ning och rapportering till riksdagen av fondförvaltningen.
Fondstyrelsernas utvärdering (resultatuppföljning) görs naturligen
genom att det faktiska resultatet av förvaltningen jämförs med en
alternativ möjlig förvaltningsstrategi. Det kan röra sig om att en
jämförelse görs med andra förvaltare som har liknande mål och restrik-
tioner för förvaltningen, eller att en jämförelse görs med en alternativ
hypotetisk förvaltningsstrategi.
Vid resultatuppföljningen bör tillgångar och kontrakt värderas till
marknadsvärde. Enligt bokföringslagen skall i redovisningen av tillgångar
(och kontrakt) dessa värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och det
verkliga värdet. Detta är en skillnad mellan redovisningen och resultat-
mätningen. Dessutom görs i redovisningsreglerna en åtskillnad mellan
realiserat och icke-realiserat resultat. I resultatuppföljning däremot sker
värdering av tillgångar och kontrakt alltid till marknadsmässiga värden,
där sådana föreligger, per rapportperiodens utgång. På så sätt erhålls,
enligt min mening, en så rättvisande bild som möjligt av det resultat som
fondförvaltningen uppnått under rapportperioden.
Enklare placeringsbestämmelser
APR:s placeringsbestämmelser avseende första-tredje fondstyrelserna har
i huvudsak tillkommit under en tid då kapitalmarknaden var reglerad.
Detta förhållande, tillsammans med önskemålet att AP-fonden skulle ha
en lågriskprofil i sina placeringar, har säkerligen varit en starkt
bidragande orsak till att bestämmelserna i många fall utformats på sådant
sätt att de tenderar att detalj styra fondstyrelsernas verksamhet. De
restriktiva bestämmelserna kan också ses mot bakgrund av hur ATP-
systemet finansieras.
De nuvarande bestämmelserna anger i detalj i vilka tillgångar första-
tredje fondstyrelserna får placera sina medel. Medlen skall i första hand
placeras på obligations- och penningmarknaden. I bestämmelserna anges
att första-tredje fondstyrelserna bl.a. får placera medel i obligationer och
andra för den allmänna omsättningen avsedda skuldförbindelser utfärdade
av vissa uppräknade subjekt. Placeringar utställda i utländsk valuta får
ske i begränsad omfattning. Dessa får motsvara högst 10 % av det totala
anskaffningsvärdet av de tillgångar som varje fondstyrelse förvaltar.
Fondstyrelserna har också möjlighet att lämna s.k. direktlån, dvs.
sådana räntebärande placeringar som inte är avsedda för allmän
omsättning. Sådana placeringar i lån till det privata näringslivet, förutom
banker m.fl., är begränsade till ett belopp som sammanlagt svarar mot
5 % av de tillgångar som en styrelse förvaltar. För placeringar av
41
fondmedel i utländska och svenska fastigheter är motsvarande Prop. 1992/93:206
begränsning också 5 %.
Den snabba utvecklingen på den svenska kapitalmarknaden och den
ökande internationaliseringen samt tillkomsten av nya finansiella
instrument medför att alltför detaljerade placeringsregler, särskilt i
lagform, kan vara till nackdel för en kapitalförvaltare. Sådana
bestämmelser riskerar också att snabbt bli föråldrade.
Enligt min mening väger skälen för generella bestämmelser således allt
tyngre. Jag föreslår därför att enklare och mer generella
placeringsbestämmelser införs för första-tredje fondstyrelserna. Dessa bör
enligt liksom nu omfatta placeringar på obligations- och penning-
marknaden. Bestämmelserna bör även omfatta placeringar i s.k. direkt-
lån till bl.a. staten, kommunerna och mellanhandsinstitut. För placeringar
i sådana tillgångar bör som enda restriktion gälla att dessa har låg
kreditrisk. Det bör på samma sätt som i dag finnas möjlighet att placera
fondmedel i direktlån till näringslivet. För dessa uppställs inte samma
krav på att varje enskild skuldförbindelse skall ha låg kreditrisk. Däremot
innebär bestämmelserna i APR om tillfredsställande riskspridning och
betryggande säkerhet att placeringar i direktlån till näringslivet som inte
har låg kreditrisk måste anpassas så att den totala förvaltningen uppfyller
dessa krav.
De gränsvärden för vissa slag av placeringar, t.ex. tillgångar i utländsk
valuta, som i dag gäller för första-tredje fondstyrelserna är satta i relation
till anskaffningsvärdet för de tillgångar som resp, fondstyrelse förvaltar.
I promemorian föreslås att tillgångarnas marknadsvärde skall användas
i stället.
Som jag tidigare anfört bör fondstyrelsernas tillgångar vid resultat-
uppföljningen värderas till marknadsvärdet. Övervägande skäl talar för
att också använda tillgångarnas marknadsvärde vid beräkning av gräns-
värden för innehav av tillgångar i utländsk valuta och i fastigheter samt
placering av fondmedel i direktlån till det privata näringslivet. Skulle
någon av de angivna gränserna, till följd av förändrade fastighetsvärden,
kurser eller liknande, komma att överskridas måste engagemanget till ett
motsvarande belopp avvecklas så snart det lämpligen kan ske.
Fjärde och femte fondstyrelserna omfattas av placeringsbestämmelser
med annat innehåll än första-tredje fondstyrelserna. Detta följer av att de
förstnämnda fondstyrelserna, till skillnad från de sistnämnda, i första
hand har att placera sina medel på aktiemarknaden.
Fjärde och femte fondstyrelserna får placera medel i bl.a. aktier i
svenska aktiebolag, standardiserade köp- och säljoptioner avseende aktier
i svenska aktiebolag samt aktier i utländska bolag. För aktier i utländska
bolag gäller dock att det sammanlagda värdet inte får överstiga 10 % av
värdet av de medel som resp, styrelse förvaltar.
För fjärde och femte fondstyrelserna föreligger enligt min mening inte
samma behov av förenkling av placeringsbestämmelsema som för första-
tredje fondstyrelserna. Jag föreslår därför inte några ändringar i
placeringsbestämmelsema för fjärde och femte fondstyrelserna.
42
Externa kapitalförvaltare Prop. 1992/93:206
I promemorian föreslås att fondema får rätt att anlita externa förvaltare
för förvaltning av delar av fondmedlen. Som grund härför anförs bl.a.
att det knappast är möjligt för en fondstyrelse att upprätthålla hög
kompetens på alla de områden som de i promemorian föreslagna fria
placeringsreglema öppnar för. Detta framhålls särskilt i fråga om
placeringar i utlandet.
Även om det förslag till ändrade placeringsbestämmelser som jag nu
lämnar innebär att placeringsutrymmet inte blir lika vidsträckt som det
som förordas i promemorian finns det ändå anledning att införa en
möjlighet för fondstyrelserna att anlita externa kapitalförvaltare med
särskild kompetens och specialistkunskap. Genom att etablera kontakt
med och köpa tjänster från andra kapitalförvaltare kan fondstyrelsen få
tillgång till den kunskap som analytiker på annat håll byggt upp. Detta
bör skapa bättre förutsättningar för att uppfylla kravet på en effektiv
förvaltning.
Mitt förslag: Möjligheten för de avgiftsbetalande företagen att
erhålla återlån avskaffas.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I de ursprungliga bestämmelserna för AP-
fonden tilldelades återlån en viktig roll. Avsikten med lånen är att ge
avgiftsbetalama en möjlighet att hos banker låna en viss del av de
inbetalade avgiftsbeloppen. Återlån medges efter sedvanlig kredit-
bedömning, vilken görs av banken. Återlån får — med vissa begräns-
ningar — beviljas med högst hälften av de avgifter som erlagts under det
närmast föregående året eller med högst hälften av de avgifter som
erlagts under de fem senaste åren. Ett kreditinstitut som beviljat återlån
får till motsvarande belopp erhålla lån från någon av första-tredje
fondstyrelserna. Lånet skall beviljas av den fondstyrelse som har att
förvalta de avgifter eller större delen av de avgifter för vilka återlånet
beviljats.
Till en början kunde bankerna rebelåna återlånen (refinansieringslån)
hos fonden till en subventionerad ränta och på så sätt tillgodogöra sig
hela eller större delen av subventionen. År 1984 ändrades reglerna för
återlån så att fondstyrelserna kunde sätta marknadsräntor på refinansie-
rings lånen.
Fondstyrelsernas refinansiering av återlån uppgår för närvarande till ca
150 miljoner kronor. I mitten av 1980-talet var motsvarande summa ca
8 miljarder kronor. Låneformen har således i stort sett upphört och någon
nyutlåning förekommer inte.
43
Var och en av första-tredje fondstyrelsen får enligt gällande Prop. 1992/93:206
bestämmelser (12 § första stycket 4c APR) låna ut pengar till svenska
aktiebolag och ekonomiska föreningar till ett belopp som sammanlagt
motsvarar högst 5 % av anskaffningsvärdet av de tillgångar som resp,
fondstyrelse förvaltar. Dessa s.k. direktlån uppgår i dag till ca
10 miljarder kronor. Fondstyrelserna har möjlighet att låna ut ett ungefär
lika stort belopp inom ramen för gällande bestämmelser för direktlån.
Mot bakgrund av det anförda föreslår jag i överensstämmelse med
promemorians förslag att möjligheten till återlån avskaffas.
Mitt förslag: Resultaträkning, balansräkning och förvaltnings-
berättelse skall upprättas med iakttagande av god redovisningssed.
Fondstyrelserna behöver inte längre upprätta resultaträkning och
balansräkning uppställda efter reala principer.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Bokföringsnämnden anser att ett lagförslag
tydligare måste göra en gränsdragning mellan årsredovisningen och
resultatuppföljningen än vad som gjorts i promemorian. Nämnden anser
vidare att hela bokföringen bör ske i enlighet med bokföringlagens krav
på god redovisningssed. Föreningen Auktoriserade Revisorer tillstyrker
förslaget i vad avser redovisning och revision. Förslaget kommenteras
inte av övriga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag
God redovisningssed
Nuvarande bestämmelser om fondstyrelsernas årsredovisning anger hur
vissa tillgångar skall värderas i balansräkningen. Bl.a. annat anges att
tillgångarna skall tas upp till anskaffningsvärdet och att en värdelös
fordran inte får tas upp som tillgång. I bestämmelserna om
årsredovisning anges emellertid inte att resultaträkning, balansräkning och
förvaltningsberättelse skall upprättas med iakttagande av god
redovisningssed.
Riksrevisionsverket har i utlåtande över fjärde och femte fond-
styrelsernas samt dåvarande löntagarfondstyrelsemas medelsförvaltning
under verksamhetsåret 1990 anfört att verket utgår ifrån att fond-
styrelserna skall tillämpa bokföringslagens bestämmelser och i övrigt
följa Föreningen Auktoriserade Revisorers rekommendationer. Principen
om att upprätta årsredovisningshandlingar med iakttagande av god redo-
visningssed bör naturligtvis gälla också för AP-fondsförvaltningen. Jag
föreslår därför att det införs en bestämmelse som klart uttalar detta.
44
Redovisning efter reala principer
I nuvarande bestämmelser anges att det till förvaltningsberättelsen skall
fogas resultaträkning och balansräkning som är uppställda efter reala
principer. I förarbetena till denna bestämmelse angavs att det fanns ett
behov av att fondstyrelserna i sina förvaltningsberättelser redovisade en
realt beräknad utdelningstillväxt. På så sätt skulle man bättre kunna
utvärdera det avkastningskrav som angavs i 28 § APR om att fjärde
fondstyrelsen och dåvarande löntagarfondstyrelsema skulle överföra en
avkastning för närmast föregående räkenskapsår beräknad till 3 % av
nuvärdet av förvaltade medel.
Vidare angavs i förarbetena (prop. 1987/88:11 s. 35-37) följande. Det
totala avkastningskravet för fondema är långsiktigt och en bedömning
av medelsförvaltningen måste därför ske i ett längre perspektiv. Detta
innebär att man inte bör fästa alltför stort avseende vid det reala
resultatet för ett enskilt år. Däremot ger den reala balansräkningen över
tiden en god bild av värdeutvecklingen i fondema i förhållande till det
långsiktiga resultatkravet. Den reala redovisningen skall således ses mot
bakgrund av intresset av en trygg avkastning på de ATP-medel som
fondstyrelserna förvaltar och ett allmänt intresse av att löpande kunna
följa resultat- och värdeutvecklingen i förhållande till avkastningskravet.
Bestämmelsen kom också att omfatta första-tredje fondstyrelserna även
om det för dessa inte finns några avkastningkrav i APR.
Genom de riktlinjer för fondstyrelsernas resultatuppföljning som jag
tidigare redogjort för och den redogörelse till regeringen över denna
uppföljning som föreslås i det följande (se avsnitt 5.4) finns det enligt
min mening inte längre något behov av att avkräva fondstyrelserna en
redovisning efter reala principer. Jag föreslår därför att kravet i APR på
att fondstyrelserna skall lämna en redovisning efter reala principer tas
bort.
Prop. 1992/93:206
Mitt förslag: Regeringen skall sammanställa och analysera fond-
styrelsernas årsredovisningar och redogörelser för resultatupp-
följning. Därefter skall regeringen med en egen bedömning redovisa
AP-fondens förvaltning till riksdagen.
Riksförsäkringsverket och Riksrevisionsverket skall inte längre
utvärdera fjärde och femte fondstyrelsernas förvaltning.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Sveriges Finansanalytikers Förening anser att
någon form av resultatredovisning bör lämnast senast inom två månader.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.
45
Skälen för mitt förslag: För närvarande gör första-tredje fondsty- Prop. 1992/93:206
relserna en sammanställning av samtliga fondstyrelsers verksamhets-
berättelser. Sammanställningen överlämnas till regeringen. Vidare skall
Riksförsäkringsverket och Riksrevisionsverket årligen avge utlåtande
över fjärde och femte fondstyrelsernas medelsförvaltning (tidigare även
över löntagarfondstyrelsernas medelsförvaltning). Den utvärdering som
därvid sker skall göras med utgångspunkt i pensionssystemets intresse av
en trygg avkastning på det av styrelserna förvaltade kapitalet samt en god
tillväxt i ekonomin. Regeringen överlämnar därefter med egna kommen-
tarer första-tredje fondstyrelsernas sammanställning och fondstyrelsernas
verksamhetsberättelser till riksdagen. I regeringsskrivelsen kan regeringen
vid behov motivera beslut som har fattats i enligt med bestämmelserna
i APR och vidare ge uttryck för sin uppfattning om förhållandena inom
fondförvaltningen utifrån de bestämmelser som styr den. Enligt
riksdagsordningens tilläggsbestämmelser 3.11.2 får riksdagsledamöterna
avlämna motioner med anledning av skrivelsen.
I och med att löntagarfondstyrelsema avskaffats finns inte längre
samma skäl för att första-tredje fondstyrelserna skall göra en samman-
ställning över de olika delfondema. Enligt min mening bör i stället,
särskilt mot bakgrund av att varje fondstyrelse till regeringen skall
redovisa en resultatuppföljning av sin placeringsverksamhet, en förenk-
ling ske så att regeringen sammanställer fondstyrelsernas årsredovis-
ningar. Regeringen analyserar materialet innan den med en egen utvär-
dering överlämnar ärendet till riksdagen.
Av samma skäl anser jag att det inte längre är befogat att Riks-
försäkringsverket och Riksrevisionsverket utvärderar fjärde och femte
fondstyrelsernas medelsförvaltning. Den särskilda kompetens som finns
hos Riksrevisionsverket bör i stället tas till vara när regeringen utser
revisorer för varje fondstyrelse (se avsnitt 5.5).
Efter de förändringar av bestämmelserna om sammanställning och
granskning av årsredovisningshandlingama som nu föreslås kommer
sammanfattningsvis följande att gälla:
— Samtliga fondstyrelser skall senast den 1 april lämna årsredovis-
ningshandlingama.
— Revisorerna skall inom 14 dagar efter det att årsredovisnings-
handlingama kommit dem tillhanda avge revisionsberättelse.
— Efter det att en fondstyrelse fått revisionsberättelsen skall styrelsen
genast överlämna berättelsen tillsammans med årsredovisningshand-
lingama och resultatuppföljningen till regeringen.
— Regeringen skall senast den 75 oktober avgöra frågan om fastställelse
av fondstyrelsernas balansräkningar.
— Regeringen skall överlämna en sammanställning av fondstyrelsernas
årsredovisningar och en utvärdering av fondstyrelsernas förvaltning
av fondkapitalet till riksdagen.
46
Prop. 1992/93:206
Mitt förslag: För varje fondstyrelse skall finnas två revisorer varav
minst en skall vara auktoriserad. Bland de auktoriserade revisorerna
skall utses en som samordnar revisionen av samtliga fem
fondstyrelser. Samtliga revisorer skall utses av regeringen.
Promemorians förslag: Varje fond skall granskas av tre revisorer
varav regeringen utser en och det föreslagna fullmäktigeorganet två.
Remissinstanserna: Kommerskollegium ifrågasätter om förslaget att
en revisor skall leda revisionen är förenligt med god revisionssed enligt
vilken varje revisor i princip är ansvarig för hela den granskning som
ingår i uppdraget. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande bestämmelser utser
regeringen fyra revisorer för fondstyrelserna. Av dessa utses en efter
förslag av Finansinspektionen och två efter samråd med de samman-
slutningar som har rätt att föreslå styrelseledamöter. Syftet med denna
ordning är att bereda olika intressen inflytande vid tillsättningen av
revisorer. Vidare gäller att den utan förslag utsedde revisorn skall som
ordförande leda revisionen av styrelsen. Det finns inget uttryckligt krav
på att en revisor skall vara auktoriserad.
Det är viktigt att revisorer för fondstyrelserna utses med utgångspunkt
i deras yrkeskunnande. Jag föreslår därför att minst en revisor i varje
fondstyrelse skall vara auktoriserad. När regeringen utser en auktoriserad
revisor bör den ta tillvara den sakkunskap inom detta område som finns
inom Riksrevisionsverket och utse revisor efter samråd med verket. Detta
samråd kan lämpligen ske genom informella kontakter och behöver därför
inte regleras i någon författning.
Det angivna förfarandet innebär enligt min mening att det inte längre
finns några bärande skäl att utse revisorer efter förslag av Finans-
inspektionen eller efter samråd med de sammanslutningar som har rätt att
föreslå styrelseledamöter. Regeringen bör således utse samtliga revisorer
utan förslag. Bland de auktoriserade revisorerna bör utses en som skall
samordna revisionen i avsikt att få enhetligare revidering av fondsty-
relsernas förvaltning.
Jag vill med anledning av vad Kommerskollegium anfört i den sist-
nämnda frågan framhålla att avsikten med lagförslaget inte är att frångå
de principer som allmänt gäller för hur en revisor skall utföra sitt
uppdrag. Den revisor som skall samordna fondstyrelsernas revision skall
därför endast verka för att denna blir enhetlig.
47
Prop. 1992/93:206
Mitt förslag: Revisorer för fondstyrelserna skall skriftligen anmäla
sitt innehav och ändring i innehavet av fondpapper som anges i 2 §
insiderlagen (1990:1342).
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Folksam anser att den föreslagna bestämmelsen
kan diskuteras eftersom det kan ifrågasättas om revisorerna kommer i
kontakt med särskilt mycket kurspåverkande information. Övriga
remissinstanser kommenterar inte förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande bestämmelser (44 § APR)
är ledamöter och suppleanter i fondstyrelserna anmälningsskyldiga för
sina innehav och ändringar i innehav av sådana fondpapper som anges i
2 § insiderlagen (1990:1342). Arbets- och uppdragstagare hos en fond-
styrelse kan åläggas anmälningsskyldighet av resp, styrelse.
Enligt min mening är det inte helt klart om revisorer för
fondstyrelserna kan betraktas som uppdragstagare hos styrelsen och
därmed kunna åläggas anmälningsskyldighet beträffande sina värde-
pappersinnehav. I motiven till insiderlagen (prop. 1990/91:42 s. 81) sägs
att med uppdragstagare avses envar som åtagit sig att fullgöra en
arbetsprestation för någon. De aktuella revisorerna utses av regeringen
och får således sitt uppdrag av den. Regeringen beslutar också om
arvoden och andra ersättningar till revisorerna. Det är därför tveksamt
om de kan betraktas som uppdragstagare hos resp, fondstyrelse och
därmed kan åläggas anmälningsskyldighet enligt 44 § APR.
Offentliga funktionärer kan ha kännedom om icke offentliggjord
information som kan påverka kursen på fondpapper. Det är angeläget att
förhindra att offentliga funktionärers handel för egen räkning med
fondpapper leder till att allmänhetens förtroende för myndigheterna
skadas eller att funktionärernas opartiskhet sätts i fråga. Vissa offentliga
funktionärer kan därför åläggas anmälningsskyldighet enligt bestämmelser
i 11 § insiderlagen.
Revisorer i aktiemarknadsbolag anses enligt insiderlagen ha insyns-
ställning i bolaget och är därför ålagda anmälningsskyldighet enligt den
lagen.
De skäl till att offentliga funktionärer skall vara anmälningsskyldiga
som jag redogjort för har enligt min mening relevans även i fråga om
revisorer för fondstyrelserna. Det är därför angeläget att det klargörs att
dessa är anmälningsskyldiga för sitt innehav och ändring i innehavet av
sådana fondpapper som anges i 2 § insiderlagen. Jag föreslår därför att
det införs en sådan bestämmelse i 44 § APR.
48
Prop. 1992/93:206
Mitt förslag: En styrelseledamot får inte handlägga frågor om avtal
mellan honom och styrelsen. Han får inte heller handlägga en fråga
om avtal mellan styrelsen och tredje man, om han i frågan har ett
väsentligt intresse som kan strida mot styrelsens.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna kommenterar inte förslaget.
Skälen för mitt förslag: I APR saknas bestämmelser om jäv. I ett
ärende hos Justitiekanslem (beslut 1985-09-13) aktualiserades frågan om
den då gällande förvaltningslagens bestämmelser om jäv var tillämpliga
på de dåvarande löntagarfondstyrelsema inom AP-fonden. Justitiekanslem
fann vid sin prövning att så var fallet. Han uttalade samtidigt att reglerna
om jäv i förvaltningslagen var mindre väl lämpade för fondstyrelsernas
förvaltande verksamhet och att intresset av opartiskhet i den offentliga
förvaltningen motiverade jävsbestämmelser.
Det är enligt min mening viktigt att upprätthålla allmänhetens tilltro till
att förvaltningen av medlen i AP-fonden sker på ett korrekt sätt. Det får
därför inte råda någon oklarhet i frågan om tillämpliga jävsbestämmelser.
Mot bakgrund härav bör det enligt min mening, med aktiebolagslagens
bestämmelser om jäv som förebild, införas sådana bestämmelser i APR.
Mitt förslag: Maximigränsen för avgiften vid en överföring av
sparmedel mellan konton inom allemanssparandet höjs från 100 till
150 kronor. Avgiftsbestämmelsema i lagen om allemanssparande
ändras så att det framgår att ett fondbolag som medverkar vid
överföring eller uttag från en allemansfond får uppbära avgiften för
detta.
Riksgäldskontorets förslag, vilket grundar sig på en framställning som
kontoret i sin tur fått från Svenska Bankföreningen, innebär att
maximiavgiften höjs till 200 kronor.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Såväl Finansinspektionen som Svenska Fond-
handlareföreningen och Fondbolagens Förening påtalar att bestämmelsen
i fråga om vem som har rätt att uppbära ersättning bör utvidgas till att
omfatta även fondbolag, eftersom överföring kan ske mellan två
allemansfonder eller från en allemansfond till ett allemanssparkonto. I
dessa fall blir det fråga om en kostnad som drabbar det fondbolag som
4 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 206
49
har att ombesörja överföringen. Svenska Fondhandlareföreningen och Prop. 1992/93:206
Fondbolagens Förening framhåller att motsvarande förtydligande även
bör göras i fråga om vem som skall ha rätt att uppbära uttagsavgift enligt
6 § samma lag.
Skälen för mitt förslag: Av 3 § andra stycket lagen (1983:890) om
allemanssparande framgår att en bank är berättigad till ersättning med
högst 100 kronor av en sparare för kostnader för en överföring av
sparmedel inom allemanssparandet. Någon uttagsavgift enligt 6 § skall
inte betalas i dessa fall.
Beloppsgränsen 100 kronor för överföring av sparmedel inom
allemanssparandet infördes 1986 (prop. 1985/86:150 bil.l, bet.
1985/86:FiU34, rskr. 1985/86:362, SFS 1986:522). Reglerna beträffande
överföring var då sådana att en sparare fick överföra, helt eller delvis,
behållningen i en allemansfond till en annan sådan fond. Överföring fick
vidare ske av hela behållningen på ett allemanssparkonto till sådant konto
i en annan bank. Överföring av sparmedel mellan sparkonto och
allemansfond var emellertid inte tillåtet.
Skälet till att det i lagen infördes en övre gräns för överföringsavgiftens
belopp var att höga sådana avgifter ansågs kunna hämma konkurrensen
mellan allemansfonderna, eftersom de skapade inlåsningseffekter.
I samband med att sparare fr.o.m. den 1 januari 1990 tilläts att, mot
en överföringsavgift, fritt omdisponera sina sparade medel mellan
allemanssparandets båda sparformer allemanssparkonto och allemans-
fond uttalade föredragande statsrådet (prop. 1989/90:31 s. 7) att den
gällande överföringsavgiften på högst 100 kronor inte i alla sammanhang
skulle komma att täcka kostnaderna för byte mellan allemansfonder och
mellan de båda sparformerna. Han fann emellertid inte skäl att då föreslå
någon ändring av avgiften.
Maximigränsen för den avgift som får tas ut vid överföring av
sparmedel inom allemanssparandet har varit oförändrad sedan 1986. Jag
finner det med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen motiverat
att nu höja maximigränsen. Avgiftstaket bör dock inte höjas till den nivå
som har begärts. Jag finner det tillräckligt att en avgift om högst
150 kronor får tas ut vid överföringar.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om ändringar i 3 och 6 §§
lagen om allemanssparande vad gäller rätten att uppbära överförings-
resp. uttagsavgifter. Enligt nuvarande lydelser av paragraferna är det
banker som uppbär dessa avgifter. Vid såväl överföring som uttag från
en allemansfond kan det emellertid vara fondbolaget som ombesörjer
dessa transaktioner. De ifrågavarande paragraferna bör därför ändras så
att det framgår att även fondbolag kan uppbära avgifterna i fråga.
50
Prop. 1992/93:206
Min bedömning: Den tid inom vilken börsregistrerade aktiebolag
skall offentliggöra sina halvårsrapporter bör inte ändras.
Sydsvenska Handelskammarens förslag innebär att den tidsperiod
inom vilken halvårsrapporter skall offentliggöras förlängs från två till
fyra månader.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av Svenska Bankföreningen
och Sveriges Aktiesparares Riksförbund men avstyrks av övriga
remissinstanser. Finansinspektionen anför bl.a. att den ändring som
handelskammaren föreslår inte kan ses isolerad utan måste övervägas
även utifrån aktiebolagslagens regler om delårsrapporter och att två-
månadersfristen i börslagstiftningen korresponderar med motsvarande
bestämmelse i aktiebolagslagen för delårsrapporter. Patent- och
registreringsverket har med utgångspunkt från bestämmelserna i EG-
direktivet om halvårsrapporter påpekat att den tidsfrist som där anges för
offentliggörandet har karaktären av minimikrav och att detta innebär att
medlemsländerna kan besluta om bestämmelser som är strängare,
förutsatt att de tillämpas generellt.
En genomgående uppfattning hos remissinstanserna är att tidsfristen på
två månader är väl avvägd och att kravet på snabb information är det
primära.
Skälen för min bedömning: Lagen om börs- och clearingverksamhet
trädde i kraft den 1 januari 1993. Enligt 5 kap 6 § i den lagen skall ett
aktiebolag vars aktier är inregistrerade vid en börs under varje
räkenskapsår som omfattar mer än tio månader offentliggöra en redo-
görelse för bolagets verksamhet och resultat under räkenskapsårets första
sex månader (halvårsrapport). Rapporten skall offentliggöras inom två
månader från halvårets utgång. Vid offentliggörandet skall halvårs-
rapporten ges in till börsen. Om det finns särskilda skäl, får börsen
medge anstånd med offentliggörandet.
Skyldigheten för börsregistrerade bolag att offentliggöra halvårs-
rapporter innebär inte någon inskränkning i bolagens skyldighet att även
avge delårsrapporter i enlighet med bestämmelserna i 11 kap. 12-14 §§
aktiebolagslagen. Detta betyder att börsregistrerade bolag i princip skall
avge två slags rapporter under ett räkenskapsår. Såsom anförts i
förarbetena till bestämmelsen om halvårsrapporter kan det emellertid av
rationella skäl vara lämpligt att förena rapporterna i en och samma
handling under förutsättning att såväl börslagens som aktiebolagslagens
krav beträffande innehåll och tidpunkt för avlämnande av rapporten
iakttas (prop. 1991/92:113 s. 192).
Bestämmelserna om halvårsrapporter i den nya börslagstiftningen
innebär en anpassning till de regler som gäller inom EG, nämligen det
s.k. tredje börsdirektivet (82/121/EEG), och som omfattas av EES-
51
avtalet. Enligt direktivet skall halvårsrapporter offentliggöras senast fyra Prop. 1992/93:206
månader efter rapportperiodens utgång. Detta är emellertid ett
minimikrav. Varje enskilt medlemsland får således sätta en kortare
tidsgräns för offentliggörandet, om denna tillämpas generellt.
Sydsvenska Handelskammaren hävdar som stöd för den begärda
ändringen att de svenska börsföretagen skulle drabbas av ökade kostnader
i förhållande till företag i övriga Europa och att den tertialvisa
rapportering som de svenska företagen i dag normalt gör skulle kunna
upphöra, om inte tidsgränsen för offentliggörandet av halvårsrapporter
förlängdes till de fyra månader som EG-reglema tillåter.
Med hänsyn till intresset av att informationen är aktuell är det, såsom
flertalet remissinstanser framhållit, angeläget att halvårsrapporter
offentliggörs så snart som möjligt efter rapportperiodens utgång. Den
gällande tidsgränsen om två månader överensstämmer också med
motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen beträffande delårsrapporter.
De argument som framförts av handelskammaren till stöd för en
förlängning av perioden för offentliggörandet kan enligt min mening inte
uppväga kravet på snabb information.
Av nu anförda skäl är jag inte beredd att medverka till någon ändring
av den tid inom vilken börsregistrerade bolag skall offentliggöra sina
halvårsrapporter.
Enligt bestämmelserna i 5 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverk-
samhet kan börsen medge anstånd med offentliggörande av halvårs-
rapport. Finansinspektionen har i sitt remissyttrande hävdat att det är
oklart huruvida ett sådant dispensbeslut överensstämmer med
aktiebolagslagens tvåmånadersfrist för ingivande av delårsrapport till
Patent- och registreringsverket. Jag ser här inga motstridigheter eftersom
reglerna om halvårsrapporter i börslagstiftning är fristående i förhållande
till reglerna om delårsrapporter i aktiebolagslagen. Ett anståndsbeslut av
en börs beträffande ett börsregistrerat bolags halvårsrapport har därför
ingen verkan när det gäller bolagets skyldighet att avge delårsrapport
enligt aktiebolagslagen.
I enlighet med det anförda har inom Finansdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om inkomstbeskattning vid ombildning av värdepappersfond,
2. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,
3. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
4. lag om ändring i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
5. lag om ändring i lagen (1990:1115) om ikraftträdande av lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder,
6. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
7. lag om ändring i lagen (1992:1627) om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden,
52
8. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande. Prop. 1992/93:206
Lagförslagen 1-7 har granskats av Lagrådet. Lagförslaget 8 ligger inom
Lagrådets granskningsområde. Förslaget är emellertid av sådan enkel
beskaffenhet att Lagrådets yttrande skulle sakna betydelse.
1 §
1 bestämmelsen har angetts att ett utbyte av fondandelar vid samman-
läggning eller delning av värdepappersfonder inte skall leda till
skattepliktig intäkt för fondandelsägama. I paragrafen regleras också
anskaffningsvärdet för andelarna i en på så sätt nybildad fond. Vid en
ombildning skall anskaffningsvärdet för de skattskyldigas nya andelar
motsvara det totala anskaffningsvärdet på fondandelarna i de ursprungliga
fonderna. När en delning har skett på så sätt att den skattskyldige får
andelar i två eller flera fonder skall relationen mellan dessa fonders
förmögenhetsvärden bestämma fördelningen av det tidigare anskaffnings-
värdet på de nya fondandelarna. Det bör understrykas att en samman-
läggning eller delning medför att nya fonder bildas. Inte i något av fallen
lever således en ursprunglig fond vidare.
2 §
Paragrafen reglerar fondens beskattning. Bestämmelsen i första styckets
första mening befriar de ombildade fondema från uttagsskatt. Dessutom
slås det i stycket fast att en kontinuitetsprincip skall gälla för att
bestämma anskaffningsvärde på tillgång som förvärvats före ombild-
ningen. Eftersom endast andra tillgångar än aktier o.d., dvs. de som inte
avses i 27 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, kan bli
föremål för reavinstbeskattning är sistnämnda regel bara tillämplig på
vissa räntebärande värdepapper. I paragrafens andra stycke har förts in
en bestämmelse om övertagande i skattehänseende av rättigheter och
skyldigheter. Bestämmelsen tar bl.a. sikte på eftertaxeringsfall. Vid
delning fördelas rättigheter och skyldigheter som är hänförliga till tiden
före ombildningen på varje nybildad fond i förhållande till fondens
relativa storlek vid delningen.
53
1 §
Ändringar har gjorts i paragrafens andra stycke till följd av att vissa
paragrafer har upphört att gälla. Vidare har införts en hänvisning till en
ny paragraf, 45 §, vari bestämmelser om regeringens redovisning till
riksdagen m.m. numera återfinns.
7 a §
Paragrafen är ny. Den innehåller regler om jäv för fondstyrelsernas
ledamöter och motsvarar i sak reglerna i 8 kap. 10 § aktiebolagslagen.
Den nya jävsbestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt
5.7). ’
Till skillnad från motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen omfattar
denna paragraf inte någon regel beträffande verkställande direktör. Skälet
härtill är att det i APR inte finns någon bestämmelse som reglerar dennes
ställning. Det förutsätts dock att en verkställande direktör respekterar
jävsbestämmelsema.
11 §
I första stycket har kraven på att första-tredje fondstyrelserna skall
förvalta fondmedlen på ett sätt som är förenligt med den allmänna
ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens
funktionssätt tagits bort. Skälen för denna ändring har redovisats i
allmänmotiveringen (avsnitt 5.1).
Bestämmelserna i andra stycket uttrycker de allmänna krav som ställs
på en styrelses förvaltning av fondmedlen. Avkastningskravet har genom
den ändrade lydelsen förtydligats. Fondmedlen skall förvaltas så att de
på lång sikt ger en hög avkastning. Detta skall ses mot bakgrund av vad
som anförts i allmänmotiveringen (avsnitt 5.1) om den uppbyggnad av
buffert som sker i AP-fonden.
I kravet på att fondmedlen skall placeras med betryggande säkerhet
ligger bl.a. att medlen skall investeras huvudsakligen i förbindelser med
låg kreditrisk. Med kreditrisk avses här risken för förlust till följd av
låntagares oförmåga att betala ränta eller amorteringar på sina lån.
Fondstyrelserna skall således ha en låg riskprofil i sina placeringar.
Genom den nya bestämmelsen i tredje stycket öppnas möjlighet för
fondstyrelserna att anlita externa fondförvaltare för att placera fondmedel.
Extern förvaltning kan utnyttjas så att en kapitalförvaltare ges i uppdrag
att för en fondstyrelses räkning genomföra placeringar i enlighet med de
villkor som preciseras i ett uppdragsavtal. En fondstyrelse som anlitar
externa förvaltare måste försäkra sig om att få nödvändiga uppgifter om
de ändringar som görs i den portfölj som uppdraget avser för att kunna
bevaka att uppdraget fullföljs på rätt sätt. Ytterst är det nämligen
styrelsen som bär ansvaret för förvaltningen av fondmedlen.
54
Som redogjorts för i allmänmotiveringen (avsnitt 5.1) bör den externa Prop. 1992/93:206
fondförvaltningen i första hand bli aktuell när en fondstyrelse i något
avseende saknar erforderlig kompetens. Omfattningen av de externa
förvaltningsuppdragen bör inte vara så stor att den avser större delen av
de medel som resp, fondstyrelse förfogar över.
I det nya fjärde stycket har tagits in bestämmelser om att varje
fondstyrelse skall fastställa närmare mål för sin placeringsverksamhet.
Varje fondstyrelse skall därvid utifrån de restriktioner som gäller för
resp, styrelse närmare ange hur målet om långsiktigt hög avkastning skall
uppnås. Målformuleringarna bör också ange hur avkastning och risk skall
mätas, vilka metoder som skall användas för att utvärdera verksamhetens
resultat samt inom vilka gränser (limiter) placeringsverksamheten skall
bedrivas. Limiter bör fastställas för bl.a. ränte-, kredit- och valutarisker.
De närmare mål som en fondstyrelse fastställt för sin
placeringsverksamhet måste redovisas till regeringen senast i samband
med att resultatuppföljningen enligt 16 a § överlämnas.
Bestämmelser om fondstyrelsernas skyldighet att svara för
resultatuppföljning finns i en ny paragraf, 16 a §.
15 a §
Tredje stycket, som begränsar storleken av fondstyrelsernas placeringar
i fast egendom (direkt eller indirekt genom aktier i fastighetsbolag),
innebär att jämförelsen nu skall göras mellan tillgångarnas marknadsvärde
i stället för som tidigare mellan tillgångarnas anskaffningsvärde. Skälen
till denna ändring har angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 5.1). För att
undvika att hamna i situationer då egendom måste avvecklas därför att
gränsvärdet i tredje stycket överskrids bör fondstyrelserna hålla en viss
marginal så att normala värdeändringar kan rymmas inom den angivna
ramen.
Att gränsen för placeringar i fastigheter enligt tredje stycket relateras
till marknadsvärdet av innehavet kan få den konsekvensen att en fond-
styrelse kommer att överskrida 5-procentsgränsen till följd av
värdeförändringar i tillgångarna. Fondstyrelsen måste då avveckla
fastighetsinnehav till ett motsvarande belopp så att engagemanget ryms
inom ramen. En sådan avveckling skall göras så snart det är lämpligt.
Fondstyrelsen bör därmed ha rätt att avvakta med en avyttring till dess
att den kan genomföras på affärsmässigt försvarbara grunder.
16 §
Ändringarna i paragrafen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt
5.3).
55
16 a §
Prop. 1992/93:206
Paragrafen är ny och anger att varje fondstyrelse skall lämna en
redogörelse för hur de uppställda målen för styrelsen placerings-
verksamhet (se 11 § fjärde stycket) uppfylls.
Ett inslag i den resultatuppföljning som fondstyrelsen skall göra med
utgångspunkt i uppställda mål för placeringsverksamheten bör vara att
den avkastning som uppnåtts jämförs med avkastningen för ett lämpligt
jämförelseobjekt, t.ex. annan institutionell förvaltare, riktmärkesportfölj
eller index. Frågan har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.1).
När en fondstyrelse överlämnar sin resultatuppföljning behöver inte
styrelsens fullständiga målbeskrivning för placeringsverksamheten
bifogas. Det är tillräckligt att regeringen får en sammanfattning av denna
av vilken huvuddragen kan utläsas.
Resultatuppföljningen skall inte tas in i fondstyrelsens årsredovisning.
Revisorerna behöver därför inte avge något utlåtande över resultat-
uppföljningen.
21 §
Ändringarna har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.5).
24 §
Ändringarna i paragrafens första och andra stycke är följdändringar (jfr
16 §).
25 §
Ändringen är en följdändring (jfr 16 §).
30 §
Paragrafens tre sista stycken har upphävts. I stället har i 43 § införts en
hänvisning till 4 § andra-fjärde styckena som innehåller samma
bestämmelser.
32 §
Bestämmelserna i första stycket om styrelseledamöternas mandattid har
upphävts. I stället har i 43 § tagits in en hänvisning till 5 § första stycket
som innehåller samma bestämmelser.
34 §
Ändringarna i paragrafen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt
5.1).
43 §
I paragrafen har tillkommit flera hänvisningar till föreskrifter som skall
gälla första-tredje fondstyrelserna och som skall gälla även i fråga om
fjärde och femte fondstyrelserna. Särskilt bör noteras hänvisningen till de Prop. 1992/93:206
nya bestämmelserna i 11 § tredje och fjärde styckena om extern
kapitalförvaltning resp, fastställande av mål för styrelsernas placerings-
verksamhet. Vidare kan noteras hänvisningen till den nya 16 a § som
innehåller bestämmelser om fondstyrelsernas skyldighet att till regeringen
lämna redovisning för sin resultatuppföljning.
44 §
Lagrummet reglerar vilka personer som har anmälningsskyldighet för
sina innehav och ändring i innehavet av sådana fondpapper som anges i
2 § insiderlagen (1990:1342). Ändringar i första stycket har
kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.6).
45 §
Paragrafen är ny. Motsvarande bestämmelser fanns tidigare i 17 § som
upphört att gälla. Beträffande paragrafens sakliga innehåll hänvisas till
allmänmotiveringen (avsnitt 5.4).
Övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om ändring i lagen
(1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden
Bestämmelsen om revisorer i punkten 4 har anpassats till vad som gäller
för första-femte fondstyrelserna.
Övergångsbestämmelser till den nu föreslagna lagen
Av punkten 2 framgår att de nya bestämmelserna för regeringens
redovisning till riksdagen av fondstyrelsernas förvaltning av fondmedlen
skall tillämpas första gången i fråga om räkenskapsåret 1993.
Punkten 3 innebär att 18-20 §§, som upphävs, skall gälla i fråga om
återlån och lån till kreditinrättning på grund av återlån som har beviljats
eller sökts före ikraftträdandet, dvs. före den 1 juli 1993.
3 kap. 1 §
I första stycket har införts en bestämmelse som innebär att Riksbanken
och Riksgäldskontoret blir kontoförande institut inom resp, verksamhets-
område. Riksbankens verksamhetsområde avgränsas i huvudsak genom
19 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank enligt vilken Riksbanken
bl.a. får köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, s.k. marknads-
operationer, i syfte att påverka kreditmarknaden. Riksgäldskontorets
verksamhetsområde avgränsas i huvudsak genom bestämmelserna i 1 §
förordningen (1989:248) med instruktion för Riksgäldskontoret. Enligt
dessa skall kontoret ta upp och förvalta lån till staten i enlighet med
lagen (1988:1387) om statens upplåning.
57
3 kap. 3 §
I första stycket har som följd av ändringen i 1 § införts en bestämmelse
som undantar Riksbanken och Riksgäldskontoret från Finansinspektionens
tillsyn. Detta innebär att Riksbanken och Riksgäldskontoret inte har den
upplysningsskyldighet som andra kontoförande institut har enligt denna
paragraf.
Tillägget i rubriken närmast före 33 § motiveras av att den nya
paragrafen, 33 a §, behandlar annat än upphörande och överlåtelse av
fondverksamhet.
33 a §
Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1).
Endast fonder som förvaltas av samma fondbolag kan göras till föremål
för sammanläggning. Sammanläggning av fonder som förvaltas av olika
fondbolag kan alltså endast ske efter en överflyttning av förvaltningen till
ett av bolagen enligt reglerna i 33 §.
Kravet att de fonder som skall kunna läggas samman skall ha likartad
placeringsinriktning innebär t.ex. att aktiefonder med inriktning på olika
branscher eller olika geografiska områden inte bör få läggas samman.
Räntefonder med skilda tidshorisonter på sina placeringar kan inte heller
anses ha likartad placeringsinriktning. Således bör inte en räntefond
inriktad på placeringar i värdepapper med kort löptid få läggas samman
med en fond som placerar i s.k. långa papper. Det som nu nämnts är
bara några exempel på fonder som inte bör anses ha likartad
placeringsinriktning.
Det ankommer på Finansinspektionen att i varje enskilt fall göra en
bedömning av om de i paragrafen angivna kriterierna för samman-
läggning och delning är uppfyllda.
Sammanläggning av fler än två fonder kan tillåtas om kriterierna för
sammanläggning är uppfyllda.
En delning av en värdepappersfond får komma till stånd under
förutsättning att åtgärden kan anses vara förenlig med fondandelsägamas
intressen och med beaktande av de krav som i övrigt ställs upp i fråga
om förvaltningskostnader och information. En situation som kan komma
att uppstå är att en fond delas, inte endast i två delar, utan i flera delar.
Något förbud mot detta finns inte, utan det avgörande är om en sådan
delning kan anses förenlig med fondandelsägamas intressen.
Bestämmelsen i tredje stycket innebär att information skall lämnas
direkt till varje andelsägare. Med tanke på detta bör inte tillstånd till
sammanläggning eller delning kunna komma i fråga för en fond beträf-
fande vilken fondbolaget utfärdat fondandelsbevis enligt aktiefondslagen,
Prop. 1992/93:206
58
om bolaget inte kan anses ha uppfyllt kravet på registrering av Prop. 1992/93:206
andelsägarna enligt 5 § lagen om ikraftträdande av lagen om
värdepappersfonder; detta betyder inte att registrering av ägare till varje
utfärdat fondandelsbevis måste ha skett. Det kan nämligen finnas
innehavare av fondandelsbevis som inte anmält sig till fondbolaget för
registrering. Fondbolag som utfärdat fondandelsbevis enligt den gamla
lagen skall enligt nu gällande lydelse av nämnda paragraf ha registrerat
andelsägarna senast den 31 december 1993.
8 §
Förslaget har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 2.2).
Med preskription avses detsamma som i 8 § preskriptionslagen
(1981:130).
3 kap. 7 a §
Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 17 § bankrörelselagen och 3 kap. 10 §
kreditmarknadsbolagslagen innehåller kreditjävsbestämmelser för
värdepappersbolag. Dessa bolag har tidigare i stället omfattats av
låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen. Paragrafen har samma
sakinnehåll som bestämmelsen i 3 kap. 10 § kreditmarknadsbolagslagen.
Vissa språkliga bearbetningar har emellertid gjorts varför lydelsen inte
är helt identisk.
I första stycket föreskrivs för värdepappersbolag ett uttryckligt
undantag från låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen, vilket annars
skulle ha varit tillämpligt på bolagen. Genom hänvisning till 4 § andra
stycket markeras att bestämmelsen avser kreditgivning som är tillåten
enligt den paragrafen.
I andra stycket läggs den grundläggande principen fast att ett
värdepappersbolag inte får bevilja kredit till någon av de i punkterna 1-
6 upptagna fysiska och juridiska personerna på andra villkor än de som
företaget normalt uppställer. Revisor i företaget omfattas inte av
ifrågavarande bestämmelse. I 10 kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen
sägs nämligen att den kan inte vara revisor som står i låneskuld till
aktiebolaget eller annat bolag i samma koncern eller som har förpliktelser
för vilka sådant bolag ställt säkerhet. Av 14 § lagen om utländska filialer
m.m. följer att denna bestämmelse även gäller för utländska filialer.
I likhet med vad som angavs i förarbetena till motsvarande regel i
bankrörelselagen (prop. 1986/87:12 s. 246) kan anmärkas att
huvudregeln är allmänt hållen. Det är inte fråga om att i detalj reglera
villkoren för de krediter som bolagen lämnar till de angivna personerna.
Vid kreditgivning till dessa personer bör det inte vara förenat med större
59
svårigheter att konstatera vilka villkor som värdepappersbolagen normalt Prop. 1992/93:206
uppställer i motsvarande situationer.
Enligt tredje stycket prövar Finansinspektionen om en anställd har en
sådan ledande ställning som avses i andra stycket 3. Bedömningen av
vilka anställda som skall anses tillhöra denna grupp kan lämpligen ske i
samband med prövningen av tillstånd till kreditgivning enligt 3 kap. 4 §
andra stycket. För de värdepappersbolag som vid lagens ikraftträdande
redan beviljats sådana tillstånd torde lämnande av de uppgifter som
erfordras för prövning av personkretsen falla in under bestämmelserna
om upplysningsskyldighet i 6 kap. 1 och 2 §§. Detsamma gäller allmänt
i fråga om personalförändringar och ändringar i organisationen som kan
påverka bedömningen av vilka anställda som har en ledande ställning i
bolaget.
Av fjärde stycket framgår att värdepappersbolagets styrelse alltid skall
fatta beslut om kredit till de i paragrafen nämnda personerna. Företaget
skall också föra en förteckning över dessa kreditärenden. Alla villkor
som gäller en kredit är emellertid inte ay intresse. Efter regeringens
bemyndigande kan därför Finansinspektionen lämna närmare föreskrifter
angående vilka villkor och andra uppgifter som förteckningen skall
innehålla.
12 §
De nuvarande detaljerade placeringsbestämmelsema i denna paragraf har
ersatts med enklare och mer generella bestämmelser. I sak innebär
ändringen att placeringar som görs enligt nuvarande bestämmelser i
princip kommer att vara tillåtna enligt de nya bestämmelserna.
Med uttrycket låg kreditrisk i punkten 1 i första stycket avses att risken
för förlust till följd av låntagarens oförmåga att betala ränta eller
amortering på sina lån är liten. Exempel på placeringar med låg
kreditrisk är obligationer eller andra skuldförbindelser som getts ut eller
garanterats av staten, kommuner eller därmed jämförbara samfälligheter.
Även andra placeringar i skuldförbindelser utgivna av emittenter som
omfattas av första styckets nuvarande bestämmelser kan vara förenliga
med den nya bestämmelsen, om placeringen i varje enskilt fall kan anses
innebära en låg kreditrisk.
När det gäller bedömningen av vilka tillgångar som kan anses ha låg
kreditrisk går det att få vägledning från den kreditvärdering ("rating")
som regelbundet utförs av exempelvis internationella kreditvärderings-
institut.
En relativt stor del av fondmedeln torde - i likhet med vad som gäller
i dag - placeras i obligationer och skuldförbindelser som är föremål för
allmän omsättning. Sådana placeringar måste i vart fall ske i en sådan
60
omfattning att kravet på tillfredsställande betalningsberedskap i 11 § Prop. 1992/93:206
tillgodoses.
Bestämmelserna i punkten 2 i första stycket begränsar fondstyrelsernas
s.k. direktutlåning till det privata näringslivet. Begränsningen motsvarar
den som finns i dag.
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om fondstyrelsernas
möjligheter att placera medel i tillgångar utställda i utländsk valuta.
Sådana placeringar får endast avse obligationer eller andra
skuldförbindelser vilka är föremål för handel på en svensk eller utländsk
börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad.
Marknadsvärdet av dessa tillgångar får uppgå till högst 10 procent av det
totala marknadsvärdet för de tillgångar som varje fondstyrelse förvaltar.
I ett nytt tredje stycke har införts bestämmelser om konvertibla
skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning av
aktier. Dessa utgör förstadier till aktieägande. Eftersom aktieförvärv i
princip inte är tillåtet för första-tredje fondstyrelserna får, liksom nu,
placeringar inte göras i den typen av skuldebrev. Detta gäller även i de
fall skuldebreven är utställda i utländsk valuta.
Att gränserna för placeringar i skuldförbindelser enligt punkten 2 i
första stycket och i tillgångar i utländsk valuta enligt andra stycket
relateras till marknadsvärdet av innehavet kan medföra att en fondstyrelse
råkar överskrida någon av dessa gränser på grund av kursförändringar.
Fondstyrelsen måste då avveckla innehav inom den aktuella sektorn så
att engagemanget ryms inom angivet gränsvärde. En sådan avveckling
skall enligt fjärde stycket göras så snart det är lämpligt. Fondstyrelsen
bör därmed ha rätt att avvakta med avyttringen till dess att den kan
genomföras på affärsmässigt försvarbara grunder.
Genom SFS 1992:1627 gjordes vissa ändringar i 12 § första stycket 1
och 2 i reglementet för Allmänna pensionsfonden. Ändringarna, som
avsåg uppräkningar av emittenter i nämnda punkter, har dock ännu inte
trätt i kraft. Anledningen är att ändringarna faller tillbaka på
bestämmelser som är beroende av att EES-avtalet träder i kraft. Med den
nu föreslagna nya lydelsen av 12 § mister ändringarna i SFS 1992:1667
sin betydelse. Ikraftträdandet har därför kunnat bestämmas till visst
datum, nämligen den 1 juli 1993.
Av punkten 2 följer att tillgångar som fondstyrelserna förvärvat enligt
de placeringsbestämmelser som gällde före ikraftträdandet får
fondstyrelserna fortsätta att inneha. Exempel på sådana placeringar är
fordringar hos kreditinrättningar som lämnat återlån enligt de upphävda
bestämmelserna i 18-20 §§ (se förslaget till lag om ändring i lagen med
reglemente för Allmänna pensionsfonden) och aktier i
Penningmarknadscentralen PmC Aktiebolag.
61
3 och 6 §§
Ändringarna i paragraferna har kommenterats i allmänmotiveringen
(avsnitt 6).
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om inkomstbeskattning vid ombildning av värdepappersfond,
2. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,
3. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
4. lag om ändring i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
5. lag om ändring i lagen (1990:1115) om ikraftträdande av lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder,
6. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
7. lag om ändring i lagen (1992:1627) om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden,
8. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden lagt fram.
Prop. 1992/93:206
62
Finansdepartementets dnr 2593/91
Ang ändring i lag 1990:1114 om värdepappersfonder (VPL) m m
Fondbolagens Förening, som sammansluter de fondförvaltande företagen
i Sverige i en gemensam intresseorganisation, vill härmed föreslå vissa
ändringar i lagen om värdepappersfonder samt i lagen om statlig inkomst-
skatt.
A. Möjlighet att sammanlägga och dela fonder
Föreningen föreslår
1. att genom ett tillägg till 33 § i lagen om värdepappersfonder möjlighet
införes att sammanlägga resp dela fonder
2. att genom tillägg till 27 § 4 mom i lagen 1947:576 om statlig inkomst-
skatt uttryckligen stadgas att sådan sammanläggning/delning som anges
i 33 § VPL inte medför beskattning för andelsägarna.
Skälen till de föreslagna förändringarna är följande:
Under senare hälften av 1980-talet expanderade fondmarknaden mycket
kraftigt. Ett stort antal fonder etablerades i Sverige. Under 90-talets
första år har denna utveckling i viss mån dämpats. På ägarsidan i fond-
branschen har skett en rad uppköp och sammanslagningar, en utveck-
ling som p g a branschglidning och internationalisering sannolikt kommer
att fortsätta framöver. Stordriftsfördelama med fondförvaltning är uppen-
bara för såväl andelsägare som förvaltare. Kostnaderna för att förvalta ett
större kapital stiger inte proportionellt med fondförmögenheten, och det
kan därför bli mer kostnadseffektivt för andelsägaren att spara i en större
fond.
I dag har vi en situation där ett antal fondbolag p g a sammanslagning-
ar av respektive ägare förvaltar flera parallella eller likartade fonder
under olika namn. Det är ett önskemål från branschen — och, vad vi
erfarit, även från tillsynsmyndigheten — att möjlighet öppnas, såväl
civilrättsligt som skatterättsligt, att strukturrationalisera förvaltningen på
ett smidigt sätt utan att detta drabbar andelsägarna.
I praktiken innebär en sammanslagning att man helt enkelt lägger sam-
man två fonders förmögenheter och ger ut nya andelar i den samman-
lagda fonden i proportion till varje andelsägares andelsvärde på avstäm-
ningsdagen. En sådan sammanslagning bör självklart inte utlösa beskatt-
ning, då detta endast innebär ett byte av värdepapper och inte någon
realisering av kapital (jfr RSV Dnr 6970/91/019).
Idag finns enligt lagen endast möjlighet att avveckla en fond och ut-
skifta nettobehållningen till andelsägarna. Föreningen föreslår därför att
Prop. 1992/93:206
Bilaga 1
63
en bestämmelse om möjlighet för fondbolag att sammanslå resp dela
fonder införes i ett nytt stycke i 33 § efter andra alternativt tredje
stycket. Rubriken bör då också ändras till "Upphörande och överlåtelse
av fondverksamhet mm".
När det gäller skälen till att kunna dela en fond, vill föreningen anföra
följande:
Vi har på marknaden exempel på gemensamägda/samförvaltade fonder,
vars ägare på grund av ändrad organisation eller ägarstruktur är ange-
lägna om att kunna genomföra en delning av förvaltningen. I det åsyftade
fallet finns redan två separata register och två olika förvaringsbanker,
men en formell, legal möjlighet att fullfölja delningen saknas. Förslaget
att införa möjlighet till delning av fonder kan kanske uppfattas som stick
i stäv mot den argumentering som anförts angående behovet av att slå
samman fonder. Föreningen föreslår ändå mot bakgrund av vad som an-
förts ovan att delningsmöjligheten införs — förslagsvis som en dispens-
regel — så att fondbolag, efter angivande av särskilda skäl, kan av bank-
inspektionen beviljas tillstånd till delning av fond. Sådan uppdelning bör
inte heller utlösa någon beskattning hos andelsägarna.
Föreningen hemställer om en översyn av de bestämmelser som berörts
ovan samt anhåller om så skyndsam handläggning som möjligt avseende
regler om sammanslagning/delning av fonder.
FONDBOLAGENS FÖRENING
Marie Lidgard
Prop. 1992/93:206
Bilaga 1
64
Sammanställning av remissyttranden över skrivelsen ProP- 1992/93:206
1991-06-19 från Fondbolagens Förening såvitt Bilaga 2
avser frågorna om sammanläggning och delning av
värdepappersfonder
Efter remiss har yttranden avgetts av kammarrätten i Sundsvall,
Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Riksskatteverket,
Konsumentverket, Industriförbundet, Sveriges Aktiesparares Riksförbund
(SARF), Aktiefrämjandet, Stockholms Fondbörs (numera Stockholms
Fondbörs AB), Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföre-
ningen, Svenska Sparbanksföreningen (numera Sparbanken Sverige AB),
Sveriges Föreningsbankers Förbund (numera Föreningsbanken AB).
Stadshypotekskassan, Landsorganisationen i Sverige (LO), Värdepapper-
scentralen VPC AB och Svenska Arbetsgivareföreningen SAF har
förklarat sig avstå från att yttra sig. Yttranden har inte avgetts av
Obligationsfrämjandet och dåvarande Penningmarknadscentralen PmC
AB.
1 Kammarrätten i Sundsvall
Föreningens framställning är kortfattad och ofullständig. Förslagen är
således inte så väl utarbetade och underbyggda som önskvärt vore.
Kammarrätten vill emellertid, från de synpunkter sett som kammarrätten
har att företräda, anföra följande. Enligt nuvarande regler om värdepap-
persfonder kan en värdepappersfond upplösas eller överlåtas. Föreningens
förslag innebär att lagen ändras så att det därutöver införs en möjlighet
att sammanlägga och dela fonder samt att en sådan sammanläggning
respektive delning inte skall medföra beskattning för andelsägarna.
Föreningen framhåller därvid att det är önskvärt med regler som möjlig-
gör strukturrationalisering av förvaltningen av fonder på ett smidigt sätt
utan att detta drabbar andelsägarna. Kammarrätten saknar i och för sig
möjlighet att bedöma i vilken omfattning behov av regler som möjliggör
sammanläggning respektive delning av fonder föreligger. Om det är så
att nuvarande regler hindrar önskvärda strukturrationaliseringar synes
hinder emellertid inte möta att ändra reglerna på det föreslagna sättet.
När det gäller frågan om beskattningen gör kammarrätten följande
bedömning. Den föreslagna regeln innebär att uppskov med realisations-
beskattningen regelmässigt erhålls då fondandelar avyttras mot vederlag
i form av nya andelar i den sammanlagda respektive delade fonden. I
syfte att erhålla enhetliga och likformiga regler och för att minimera
skattekreditema bör uppskov med realisationsvinstbeskattningen generellt
undvikas. För aktier gäller fr o m 1992 års taxering en regel enligt vilken
uppskov med beskattningen regelmässigt erhålls då aktier avyttras mot
vederlag i form av aktier i det köpande bolaget. Regeln gäller uteslutande
när vederlaget utgörs av nyemitterade aktier i köparbolaget. En överlåtel-
5 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 206
65
se av aktier till ett bolag mot vederlag i form av aktier i köparbolagets
dotterbolag föranleder således inte uppskov. I förarbetena till bestämmel-
sen anförde departementschefen att sammanslagning av aktiebolag ofta
innebär en strukturrationalisering som är önskvärd från samhällsekono-
misk synpunkt. Han uttalade vidare att det fanns anledning att slopa det
resurskrävande dispensförfarandet som tillämpades och föreslog att den
tidigare dispensbestämmelsen skulle avskaffas och att uppskov regel-
mässigt skulle erhållas då aktier avyttrades mot vederlag i aktier i det
köpande bolaget. I och med att förslaget innebar ett uppskov med
beskattningen utan annan prövning än den som sker vid granskningen av
deklarationen ansågs dock att regeln bara borde gälla fall där betalning
skedde uteslutande i nyemitterade aktier och endast för aktier och inte
konvertibla skuldebrev (prop 1989/90:110 s 453). Departementschefen
framhöll således bl a behovet av att underlätta strukturrationaliseringar
som kunde anses önskvärda från allmän synpunkt. Kammarrätten anser
att det i och för sig skulle innebära ett avsteg från reglerna om likformig
kapitalbeskattning att medge uppskov med beskattningen vid överlåtelse
av fondandelar även om ersättningen uteslutande utgår i form av nya
andelar. Om ett sådant förfarande i allmänhet anses kunna utgöra led i
en önskvärd strukturrationalisering bör emellertid förslaget till skadereg-
lering i konsekvens med det anförda kunna accepteras.
2 Riksbanken
Sveriges Riksbank har inget att erinra mot en lagändring som möjliggör
sammanslagning respektive delning av värdepappersfonder. För att ett
sådant ombildningsförfarande skall bli meningsfullt krävs att processen
kan genomföras utan att beskattning utlöses. Det senare förutsätter
ändring i skattelagstiftningen.
Om möjligheter till ombildning öppnas på sätt som föreslås, menar
fullmäktige att sådana ombildningar bör prövas av finansinspektionen i
det enskilda fallet. Det är nämligen angeläget att inte sammanslagning
eller delning sker som leder till försämring av värdet på de ursprungliga
andelarna. Fullmäktige vill i sammanhanget också framhålla vikten av att
en utförlig information ges direkt till andelsägarna inför sådana om-
bildningar.
3 Riksgäldskontoret
Riksgäldskontoret har inte någon erinran mot förslaget att det införs en
möjlighet att lägga samman eller dela värdepappersfonder samt att sådan
sammanläggning eller delning inte skall utlösa beskattning.
4 Finansinspektionen
Finansinspektionen ansluter sig till föreningens förslag, att genom ett
tillägg i lagen om värdepappersfonder, möjlighet införs att sammanlägga
respektive dela fonder. Inspektionen stöder även föreslaget tillägg i lagen
Prop. 1992/93:206
Bilaga 2
66
(1947:576) om statlig inkomstskatt, att sammanläggningar respektive Prop. 1992/93:206
delningar av fonder ej skall medföra beskattning hos fondandelsägama. Bilaga 2
I samband med att den nya lagen om värdepappersfonder har trätt i
kraft har fondmarknaden genomgått förändringar. Ett flertal uppköp och
sammanslagningar av fondbolag har ägt rum. Detta har medfört att ett
färre antal fondbolag idag förvaltar ett större antal fonder än tidigare. Då
flera av fonderna har likartad placeringsinriktning eller i vissa fall mycket
små fondförmögenheter, delar inspektionen föreningens synpunkter att
möjligheter bör öppnas såväl civilrättsligt som skattemässigt, att
strukturrational isera förvaltningen på ett smidigt sätt utan att detta
drabbar fondandelsägama.
5 Riksskatteverket
Riksskatteverket har utifrån de intressen som verket har att bevaka
ingenting att erinra mot att möjlighet ges att lägga samman respektive
dela värdepappersfonder. Om möjlighet införs att lägga samman
respektive dela fonder bör detta regleras även skatterättsligt.
Riksskatteverket vill anföra följande beträffande utformningen av en
eventuell lagstiftning. Enligt 27 § 5 mom 2 st och 6 mom SIL gäller för
vissa värdepappersfonder särskilda regler vid reavinstbeskattningen. Det
kan ifrågasättas om ett uppskov av beskattningen skall medges i de fall
andra beskattningsregler kommer att gälla för de nya andelarna än vad
som gäller för dem som innehafts före ombildningen. Av lagtexten bör
framgå att vid sammanläggning av flera fonder eller delning av en fond
skall de andelar som erhålles i utbyte mot gamla fondandelar anses
förvärvade till det skattemässiga anskaffningsvärde som gällde för de
gamla andelarna. Det bör anges att det samlade anskaffningsvärdet får
anses jämnt fördela sig på de nya andelarna även om för de gamla
andelarna gällt särskilda regler för anskaffningskostnaden, något som är
fallet för aktiesparfonder. Det är önskvärt att andelsägarna i samband
med utbytet erhåller uppgift om de anskaffningsvärden som enligt vad
ovan är sagt skall gälla för de nya andelarna. Slutligen kan påpekas att
det enligt RSVs mening kan framstå som lika naturligt att ta in de nya
bestämmelserna i 24 § 2 mom 4 st SIL, där beskattning vid upplösning
av värdepappersfonder regleras, som i 27 § 4 mom samma lag.
6 Sveriges Industriförbund
Industriförbundet har i princip inget att invända mot att man genom att
utnyttja stordriftsfördelar åstadkommer en rationellare och billigare
skötsel av värdepappersfonder. Innan förslaget genomförs torde det
emellertid krävas en analys av dess konsekvenser för den enskilde
fondandelsägaren och hans intressen. Det krävs t ex överväganden om
hur fondbestämmelser skall sammanjämkas, huruvida finansinspektionens
tillåtelse skall erfordras, om andelsägare skall kunna förhindra att
sammanläggning eller delning sker, om sammanslagningen eller
delningen skall föranleda extra avgiftsuttag från fondbolaget osv. Ser man
till internationella förhållanden så synes vare sig de Europeiska riktlin-
67
jerna för aktiefonder eller OECDs standardregler för aktiefonders Prop. 1992/93:206
verksamhet behandla sammanslagning och delning av fonder. Det kunde Bilaga 2
i sammanhanget vara av värde att undersöka huruvida dessa möjligheter
att åstadkomma stordriftsfördelar vad gäller fondskötsel finns i andra
länder och vilka erfarenheter man där har. I sammanhanget bör beaktas
att såväl de ovan nämnda riktlinjerna och standardreglerna som den
nuvarande svenska regleringen ger möjlighet att föra över fonder från ett
fondbolag till ett armat fondbolag. Också genom sådana överföringar kan
vissa hanteringsfördelar uppnås.
7 Sveriges Aktiesparares Riksförbund (SARF)
I takt med en alltmer gynnad situation för indirekta innehav av värdepap-
per har den direktägda andelen av börsvärdet minskat hos privatpersoner.
Marknadens funktionssätt är idag ej tillfredsställande. Detta beror till stor
del på att en effektiv marknad kräver ett stort antal aktörer. Pluralismen
i detta sammanhang innefattar att marknadens aktörer skall ha olika
preferenser med sina placeringar. Sammanfaller avkastningskrav,
tidshorisont, analysmodeller hos marknadens aktörer medför detta att
marknaden ej fungerar tillfredsställande. Detta drabbar framför allt de
små och medelstora företagen genom att fondema av rent tekniska
orsaker företrädesvis placerar i de absolut största bolagen. Fondernas
förmåga att agera som ägare och inte bara förvaltare kan starkt ifrågasät-
tas. FF hävdar i sin skrivelse att "stordriftsfördelama med fondförvalt-
ning är uppenbara för såväl andelsägare som förvaltare". SARF anser ej
detta vara så uppenbart i ett något längre perspektiv. Marknadens
funktionssätt är en sådan vital betydelse även för det ekonomiska utfallet
att i skrivelsen presenterade förslag angående sammanläggning av fonder
inte alls framstår som någon uppenbar fördel. SARF avvisar således att
en sådan möjlighet införs. Möjligheten att dela upp fondema i mindre
enheter välkomnar SARF. Förslaget bör emellertid även i realiteten
medföra en uppdelning i mindre förvaltningsenheter med en starkare
ställning för andelsägarna.
8 Aktiefrämjandet
Aktiefrämjandet stöder förslaget om att kunna dela/sammanlägga fonder
under förutsättnig att man följer bestämmelserna för nedläggning.
Delning och sammanläggning skall inte utlösa beskattning av fondande-
larna.
9 Stockholms Fondbörs
Stockholms Fondbörs tillstyrker de föreslagna förändringarna i lagen om
värdepappersfonder samt i lagen om statlig inkomstskatt.
10 Svenska Bankföreningen
Svenska Bankföreningen tillstyrker förslaget utan någon motivering.
68
11 Svenska Fondhandlareföreningen
Fondhandlareföreningen instämmer i vad Fondbolagens Förening anfört
i sin framställning och tillstyrker denna.
12 Svenska sparbanksföreningen
Sparbanksföreningen instämmer helt i de synpunkter som framlagts av
Fondbolagens Förening och tillstyrker därför föreningens framställan.
13 Sveriges Föreningsbankers Förbund
Sveriges Föreningsbankers Förbund tillstyrker framställningen i sin
helhet.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 2
69
Finansdepartementet från ProP- 1992/93:206
Bilaga 3
Finansdepartementets dnr 4279/92
Kupongskatt — preskription av fondandelskuponger m.m.
Fondbolagens Förening, som sammansluter de fondförvaltande bolagen
i Sverige i en gemensam intresseorganisation, hemställer om följande
åtgärder för att lösa de problem som uppstått genom ofullständiga
övergångsregler beträffande oregistrerade andelar i värdepappersfonder
vilka innehafts genom andelsbevis.
Genom ofullständiga övergångsregler har utdelningskuponger till fond-
andelar som innehafts genom fondandelsbevis kommit att få tio års
preskriptionstid i stället för som tidigare tre års preskription.
För rätt att återfå förskotterad kupongskatt på dessa kuponger gäller en
frist på fem år.
Vidare gäller fr o m den 1 januari 1993 att för utdelning på oregistre-
rade fondandelar föreligger i vissa fall skyldighet att både betala
kupongskatt och att innehålla preliminärskatt.
Fondbolagens Förening får med anledning härav hemställa om följande
ändringar:
1. Tre års preskriptionstid för rätt till utdelning på fondandelsbevis
återinförs. Om detta inte är möjligt, erfordras ett klargörande av vilka
utdelningar som omfattas av den tioåriga preskriptionen.
2. Kupongskattelagen (1970:624) ändras så att eventuell kupongskatt inte
skall innehållas förrän utdelning betalas ut. Alternativt — om tre års
preskriptionstid för fondandelskuponger inte kan återinföras eller om
den föreslagna ändringen av kupongskattelagen inte införs — bör
kupongskattelagen ändras så att förvaringsinstitut ges en frist på tio år
för att återfå förskotterad kupongskatt på utdelning på oregistrerade
fondandelar.
3. Övergångsbestämmelsen till lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter ändras så att utdelning på oregistrerade fondandelar
undantas från skyldigheten att innehålla preliminärskatt även efter 1993
års taxering.
Skälen till hemställan redovisas nedan.
1. Preskription av utdelning på fondandelskupong
Enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall alla fonder vara
registerfonder (prop. 1989/90:153). Avsikten är att alla fondandelsinneha-
vare skall vara registrerade. Fondbolaget som förvaltar fonden skall
därmed känna till vem som är andelsägare.
Den tidigare aktiefondslagen (1974:931) medgav att fondandelar
70
innehades genom fondandelsbevis. Förvaltaren kände i sådana fall inte
till vem som innehade beviset. Utdelning betalades till den som uppvisade
en utdelningskupong.
I den nya lagstiftningen finns inga utdelningskuponger utan utdelningen
betalas till den som är registrerad som andelsinnehavare.
För att åstadkomma en smidig övergång till enbart registerfonder
medgavs f d aktiefonder en frist på två år, fram till utgången av 1992,
för att hinna registrera alla innehavare. Enligt 5 § lagen (1990:1115) om
införande av lagen om värdepappersfonder skall 33 § i aktiefondslagen
gälla för utestående fondandelsbevis, intill den 31 december 1992. I 33 §
aktiefondslagen sägs bl a att i 24 och 25 §§ lagen (1936:81) om skulde-
brev finns bestämmelser om utdelningskuponger till fondandelsbevis.
Några sådana bestämmelser finns emellertid inte längre i skuldebrevs-
lagen. I 2 kap. 25 § skuldebrevslagen anges att "har ränte- eller utdel-
ningskupong varom i 23 eller 24 § sägs ej företetts till inlösen inom tre
år från förfallodagen, vare den ej vidare gällande." Det är den treåriga
preskriptionsregeln som tidigare gällde både fondandelsbevis och aktie-
brev. I 24 § skuldebrevslagen stadgades nämligen intill den 1 januari
1991 följande.
Äro utdelningskuponger utfärdade till aktiebrev eller fondandelsbevis
enligt aktiefondslagen (1974:931), tillkommer kuponghavaren att, mot
kupongens överlämnande uppbära utdelning ändå att han ej är
aktieägare eller fondandelsägare.
Genom lag (1990:1118) om ändring i skuldebrevslagen ändrades 24 § till
att endast avse utdelningskuponger till aktiebrev. Den treåriga preskrip-
tionsbestämmelsen i 25 § samma lag kom därmed att inte längre omfatta
utdelningskuponger till fondandelsbevis. I stället gäller för dessa
utdelningar den generella tioårspreskriptionen enligt 2 § preskriptions-
lagen (1981:130).
Gränsdragningsfrågor
Det är oklart för vilka utdelningar de ändrade preskriptionsbestämmelser-
na skall tillämpas och vilka som fortfarande omfattas av de äldre
bestämmelserna.
Lagen om ändring i skuldebrevslagen trädde i kraft den 1 januari 1991
och är inte försedd med några övergångsbestämmelser. Tio års preskrip-
tion torde därför gälla i vart fall för utdelning som blivit tillgänglig för
lyftning den 1 januari 1991 eller senare. Den nya längre preskriptions-
tiden kommer därmed att omfatta även utdelning på oregistrerade
fondandelar.
För utdelning på fondandelsbevis som blev tillgänglig för lyftning efter
den 1 januari 1988 men före den 1 januari 1991, dvs där den tidigare
treårspreskriptionen inte hade hunnit inträda när den nya trädde i kraft,
är det mera oklart vilken bestämmelse som gäller. När tre år hade
förflutit hade tioårsregeln redan börjat gälla. I frånvaro av övergångsbe-
stämmelser torde därför tio års preskription gälla även för sådana
Prop. 1992/93:206
Bilaga 3
71
utdelningar.
Det är olyckligt att inte utdelning på alla oregistrerade fondandelar vid
övergången fick behålla tre års preskriptionstid för all framtid. Det är
vidare beklagligt att det råder oklarhet beträffande utdelning som blivit
tillgänglig för lyftning mellan den 1 januari 1988 och den 1 januari 1991.
Det är här inte fråga om att förvaringsinstitutet skall avstå av egna
medel för att betala ut utdelning till någon som eventuellt inte är
berättigad till det — då skulle problemet inte vara lika stort. Här är det
i stället fråga om att avgöra vem av flera fondandelsinnehavare som har
rätt till ett visst utdelningsbelopp. Antingen skall utdelning betalas ut till
en fondandelsägare efter treårspreskriptionen men inom tio år eller så
skall förvaringsinstitutet vägra att göra utbetalningen och då tillfaller
beloppet fondandelsinnehavama som kollektiv.
En sådan oklarhet i lagstiftningen är inte acceptabel när det gäller
denna slags näringsrättsliga lagstiftning. Det är därför önskvärt med ett
klarläggande från lagstiftaren.
Förslag
I första hand anser föreningen att lagen om införande av lagen om
värdepappersfonder bör ändras så att oregistrerade fondandelar får
behålla tre års preskriptionstid för utdelningen.
I andra hand, om det av retroaktivitetsskäl inte skulle vara möjligt att
införa en sådan ändring, hemställer föreningen att lagen (1990:1118) om
ändring i skuldebrevslagen ändras så att där klargörs huruvida den
tidigare treårspreskriptionen skall tillämpas på utdelning som blev
tillgänglig för lyftning fr o m den 1 januari 1988 men före den 1 januari
1991.
Detta alternativ har dock den nackdelen att utdelning på oregistrerade
fondandelar som blir tillgänglig för lyftning efter den 1 januari 1991 för
all framtid kommer att ha en tioårig preskriptionstid. Dessa fondandelar
kan bli bortglömda i många tiotal år för att hittas t ex i ett bankfack i
samband med en bouppteckning. Äganderätten till en oregistrerad andel
upphör inte oavsett hur lång tid som förflyter, om inte fonden upphör
enligt 36 § lagen om värdepapperfonder. Den till andelen hörande rätten
till utdelning upphör därför inte heller på annat sätt än att fordrings-
rättema till utdelning successivt blir preskriberade då tio år förflutit från
det att utdelningen blev tillgänglig för lyftning.
2. Kupongskatt på ej uthämtade kuponger
Kupongskattelagen föreskriver att kupongskatt skall förskotteras till RSV
senast inom fyra månader från det en utdelning blev tillgänglig för
lyftning om det inte är klarlagt att kupongskatt inte skall utgå. Detta
gäller även om utdelningen inte betalats ut till den utdelningsberättigade.
Denna ordning gäller däremot inte för t ex preliminär A-skatt på räntor
och utdelningar.
Den ordning som gäller för kupongskatten medför administrativa
merkostnader för staten och de företag som sköter utbetalningen av
Prop. 1992/93:206
Bilaga 3
72
utdelningar. Först skall kupongskatten förskotteras in för alla som inte
har hämtat ut sin utdelning inom fyra månader. Sedermera skall företagen
ansöka om att kupongskatten i de allra flesta fallen skall betalas tillbaka.
I ett mycket litet antal fall visar det sig att just de utdelningar där
kupongskatt har betalats, utgör utdelning till i utlandet bosatta som även
slutligen skall belastas med kupongskatt. I alla andra fall har kupongskat-
ten förskotterats in i onödan.
Mot denna bakgrund hemställer föreningen i första hand att för
kupongskatt införas samma system som för preliminärskatt, dvs att
skatten innehålls först när utdelningen betalas ut.
Om förfarandet vid inbetalning av kuponskatt inte skulle ändras — eller
om den föreslagna ändringen av preskriptionsreglerna för utdelnings-
kuponger inte införs — krävs en ändring av den frist inom vilken
förvaringsinstitutet har rätt att återfå kupongskatt. Även om förfarande
skulle ändras krävs en övergångsvis ändring av fristen för oregistrerade
fondandelar.
Enligt 8 § jämfört med 12 § första stycket kupongskattelagen skall
förvaringsinstitutet senast fyra månader efter ett utdelningstillfälle betala
in kupongskatt. Banken är alltså skyldig att förskottera kupongskatt för
alla utdelningsberättigade som inte hämtat ut utdelningen inom fyra
månader. När utdelningen sedermera lyfts och det visar sig att mottaga-
ren inte var skyldig erlägga kupongskatt får banken ansöka hos RSV om
att återfå den förskotterade kupongskatten.
Återbetalning sker om banken till RSV inlämnar utredning som visar
att den utdelningsberättigade inte var kupongskattskyldig. Enligt 9 §
andra stycket kupongskattelagen sker ej återbetalning av kupongskatt på
utdelning som varit tillgänglig för lyftning tidigare än fem år före det
kalenderår då utredningen överlämnades till RSV.
Denna "femårspreskription" går uppenbarligen inte att kombinera med
den tioåriga frist inom vilken innehavare av fondandelskupong kan
komma att hämta sin utdelning. Förvaringsinstitutet kan knappast ens
ansöka om att få tillbaka kupongskatten även om femårsgränsen närmar
sig och utdelningen inte hämtats ut. Förvaringsinstitutet kan ju inte
prestera det som föreskrivs i lagen, nämligen utredning som visar att
andelsägaren inte varit skattskyldig för kupongskatt.
I andra hand — om det inte sker någon lagändring som gör att tre års
preskription gäller för alla fondandelskuponger och om inte förfarandet
av kupongskatt görs om — hemställer därför föreningen att kupongskatte-
lagen ändras så att den frist inom vilken förvaringsinstitut har möjlighet
att återfå förskotterad kupongskatt förlängs till tio år.
3. Preliminärskatt på fondandelskuponger
Enligt 5 § lagen (1990:1115) om ikraftträdande av lagen om värdepapper-
fonder gäller vissa äldre regler i aktiefondslagen fram till årsskiftet
1992/93 för fondandelar vars ägare inte är registrerade utan andelen ägs
genom ett andelsbevis. Enligt punkt 4 av övergångsbestämmelserna till
lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter (SFS 1990:1136), skall
Prop. 1992/93:206
Bilaga 3
73
t o m 1993 års taxering vid utdelning till fondandelsägare som inte är
registrerad, mottagaren fylla i s k särskild uppgift enligt 3 kap 28 § lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter i dess äldre lydelse. Däremot
skall inte kontrolluppgift lämnas. Skyldigheten att innehålla preliminär-
skatt är ju knuten till kontrolluppgiftsskyldigheten.
För utdelning på oregistrerade fondandelar skall således inte innehållas
någon preliminärskatt för 1993. Fr o m den 1 januari 1993 kommer där-
emot skyldigheten att lämna kontrolluppgift och att innehålla preliminär-
skatt gälla även fondandelar vars ägare inte är registrerade.
Om inte den ovan förslagna ändringen av förfarandet vid uttag av
kupongskatt införs, innebär detta att när en andelsägare inte har hämtat
ut sin utdelning inom fyra månader är förvaringsinstitutet först skyldigt
att förskottera in kupongskatt och därefter — när utdelning sedermera
betalas ut — även innehålla preliminärskatt om det visar sig vara en i
Sverige bosatt person. I dessa fall kommer utdelningen tillfälligt att
belastas med minst 50 procent skatteavdrag.
Många värdepappersfonder har fondbestämmelser som stadgar att
utdelade belopp — med undantag för den del som skall betalas i prelimi-
närskatt — omedelbart skall omvandlas till fondandelar. Så sker även för
de utdelningsbelopp som avser oregistrerade andelar.
Om utdelningen först har belastats med kupongskatt därför att en
oregistrerad fondandelsägare inte har hämtat ut utdelningen inom fyra
månader, kommer det inte att finnas kontanter till att betala in prelimi-
närskatt när han sedermera hämtar ut utdelningen.
Efter utgången av 1992 uppkommer således ett likviditetsproblem för
fonder där 75 procent av utdelningsbara belopp omvandlas till fondande-
lar redan när utdelningen blir tillgänglig för lyftning. Även utdelningar
där 30 procents kupongskatt har betalats före 1993 kan träffas av
skyldighet att innehålla preliminärskatt efter 1992.
Trots att skatteförvaltningen redan har fått kupongskatt med ett belopp
som motsvarar preliminärskatten är det osäkert det finns utrymme i
lagstiftningen för att få denna direkt ombokad till preliminärskatt. Även
om så skulle kunna ske är det förenat med stora administrativa insatser.
En del av den kupongskatt som har innehållits för ett kollektiv av
andelsägare, skall bokas om till preliminärskatt för en viss person som
skall få inbetalningen beaktad när hans slutliga inkomstskatt fastställs.
Det skulle bli fråga om en manuell hantering med många möjliga
felkällor.
Bestämmelsen i punkt 4 av övergångsreglerna till lagen om självdekla-
ration och kontrolluppgifter tar inte hänsyn till att utdelningar på fondan-
delsbevis kan uppkomma även efter 1992 års utgång. De är emellertid
uppenbart att så kommer att ske i ett stort antal fall. Inte ens hälften av
de oregistrerade fondandelsägama har låtit registrera sina andelar i början
på september 1992.
Om inte ovan beskriven ändring av kupongskattelagen sker är det
därför önskvärt att punkt 4 av övergångsreglerna ändras så att be-
gränsningen "till och med 1993 års taxering" tas bort. Övergångsbe-
stämmelsen skulle med en sådan ändring gälla så länge det finns
Prop. 1992/93:206
Bilaga 3
74
|
oregistrerade fondandelsägare kvar. |
Prop. 1992/93:206 Bilaga 3 |
De föreslagna ändringarna är av brådskande karaktär varför det är
angeläget att regeringen behandlar dem så skyndsamt att de kan
föreläggas riksdagen redan under hösten 1992.
Fondbolagens Förening
Marie Lidgard
75
Efter remiss har yttranden avgetts av Svea hovrätt, Riksgäldskontoret,
Finansinspektionen, Riksskatteverket, Svenska Fondhandlareföreningen,
Svenska Bankföreningen, Värdepapperscentralen VPC AB, Aktiefrämjan-
det. Riksbanken har förklarat sig avstå från att yttra sig. Yttranden har
inte avgetts av Sparbankernas Bank och Sveriges Aktiesparares Riksför-
bund.
1 Svea hovrätt
Hovrätten inskränker sitt yttrande till att avse frågan om återinförande av
tre års preskriptionstid för utdelning på kupong till fondandelsbevis.
Enligt hovrättens mening kan den ändring som infördes i lagen
(1936:81) om skuldebrev den 1 januari 1991 inte tolkas på annat sätt än
att den generella tioårspreskriptionen enligt 2 § preskriptionslagen
(1981:130) gäller för utdelning som blev tillgänglig för lyftning efter den
1 januari 1988. Hovrätten anser det inte föreligga något hinder mot att
nu förkorta preskriptionstiden i likhet med vad som skedde vid införandet
av preskriptionslagen. För att inte rättsförluster skall uppstå bör
emellertid föreskrivas en viss övergångstid under vilken kuponginnehava-
re äger rätt att lyfta utdelning.
2 Riksgäldskontoret
Riksgäldskontoret har inte något att erinra mot förslaget.
3 Finansinspektionen
Sammanfattning
Finansinspektionen har i huvudsak ingenting att erinra mot de förslag
Fondbolagens Förening framställt.
Finansinspektionen synpunkter
I samband med ikraftträdandet den 1 januari 1991 av lagen (1990:1114)
om värdepappersfonder har genom ändring i lagen (1936:81) om
skuldebrev preskriptionstiden avseende rätt till utdelning på kupong till
fondandelsbevis kommit att utsträckas från tre till tio år.
Finansinspektionen har ingenting att invända mot att treårig preskrip-
tionstid återinförs. Med hänsyn till de retroaktiva verkningar en sådan
lagändring kan får bör uttryckligt undantag göras beträffande rätten till
sådan utdelning som blivit tillgänglig under tiden intill dess den nya lagen
träder ikraft. Däremot anser Finansinspektionen det vara mer tveksamt
att lagstiftaren, som Fondbolgens Förening föreslår i andra hand
genomför en lagändring som innebär ett klarläggande i efterhand av
innebörden av den tidigare beslutande lagändringen.
Beträffande föreningens hemställan, att kupongskattelagen (1970:624)
Prop. 1992/93:206
Bilaga 4
76
ändras så att kupongskatten inte behöver förskotteras utan innehålls först Prop. 1992/93:206
när den på fondandelen löpande utdelningen betalas ut, har Finans- Bilaga 4
inspektionen ingenting att erinra mot en sådan ändring. Finansinspektio-
nen har inte heller någonting att erinra mot att kupongskattelagen ändras
på så sätt att den nu femåriga frist, inom vilken förvaringsinstitutet har
möjlighet att återfå förskotterad kupongskatt, förlängs till en motsvarande
tioårig frist i de fall rätten till utdelning omfattas av tio års preskription.
Genom lag (1992:1664) om ändring i lagen (1990:1136) om ändring
i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter har över-
gångsbestämmelsen med innebörd att en oregistrerad andelsägare i en
värdepappersfond inte skall betala preliminär A-skatt för utdelning från
fonden kommit att utsträckas till att gälla även i fråga om utdelning som
skall tas upp till beskattning vid 1994 års taxering. Härigenom har
Fondbolagens Förenings önskemål tillmötesgåtts på kort sikt. Finans-
inspektionen har ingenting att erinra mot att övergångsbestämmelsen i
enlighet med föreningens önskemål ändras till att gälla så länge det finns
oregistrerade andelsägare kvar.
4 Riksskatteverket
Föreningens beskrivning av konsekvenserna av att den treåriga preskrip-
tionstiden för utdelning på kupong till fondandelsbevis slopats och ersatts
av en tioårig preskriptionstid framstår som riktig. Fr.o.m. 1991-01-01
gäller således en tioårig preskiptionstid för inlösen av utdelningskuponger
på fondandelar samtidigt som en frist på fem år gäller för återbetalning
av förskottsvis inbetalad kupongskatt.
Skyldighet att innehålla preliminärskatt för utdelning på oregistrerade
fondandelar gäller fr.o.m. 1993-01-01. Om andelsägare inte hämtat ut sin
utdelning inom fyra månader blir förvaringsinstitutet skyldigt att dels
förskottera kupongskatt och dels, när utdelningen sedermera betalas ut,
innehålla preliminärskatt om andelsägaren är bosatt i Sverige. Ut-
delningen kommer således att tillfälligt belastas med minst 50 %
skatteavdrag.
För att komma till rätta med dessa förhållanden hemställer Föreningen
att följande lagändringar genomförs:
1. Tre års preskriptionstid för rätt till utdelning på fondandelsbevis
återinförs. Om detta inte är möjligt, erfordras ett klargörande av vilka
utdelningar som omfattas av den tioåriga preskriptionen.
2. Kupongskattelagen (1970:624) ändras så att eventuell kupongskatt inte
skall innehållas förrän utdelning betalas ut. Alternativet — om tre års
preskriptionstid inte kan återinföras eller om den föreslagna ändringen av
kupongskattelagen inte införs — bör kupongskattelagen ändras så att
förvaringsinstitut ges en frist på tio år för att återfå förskotterad
kupongskatt på utdelning på oregistrerade fondandelar.
3. Övergångsbestämmelserna till lagen (1990:325) om självdeklaration
77
och kontrolluppgifter (LSK) ändras så att utdelning på oregistrerade Prop. 1992/93:206
fondandelar undantas från kontrolluppgiftsskyldighet och därmed också Bilaga 4
från skyldigheten att innehålla preliminärskatt även efter 1993 års
taxering.
Yrkandena är delvis alternativa och delvis beroende av varandra.
Ett genomförande av förslaget enligt punkt 1 (d.v.s. återinförande av
3 års preskriptionstid med retroaktiv verkan fr.o.m. 1991-01-01) synes
även förutsätta att förslaget enligt punkt 3 genomförs. Detta gäller även
för andrahandsyrkandet i punkt 1, där ett klargörande begärs om hur den
tidigare treårspreskriptionen skall tillämpas på utdelning som blev
tillgänglig för lyftning under tiden 1988-01-01 - 1990-12-31.
Ett genomförande av förstahandsyrkandet enligt punkt 2 (d.v.s. att
kupongskatt innehålls först vid utdelning) förutsätter övergångsvis ett
retroaktivt återinförande av den treåriga preskriptionstiden för rätt till
utdelning på fondandelsbevis och ett klargörande av hur det tidigare
treårspreskriptionen skall tillämpas på utdelning som blev tillgänglig för
lyftning under tiden 1988-01-01 - 1990-12-31. Ett genomförande av
andrahandsyrkandet i punkt 2 (införande av en tioårig frist för att återfå
kupongskatt) kräver däremot inga ytterligare åtgärder för att komma till
rätta med problemet med skillnaden mellan den tioåriga preskriptions-
tiden för utdelning på fondandelsbevis och den frist på fem år som nu
gäller för återbetalning av förskottsvis inbetald kupongskatt.
Förslaget enligt punkt 3 behöver inte genomföras om förstahandsyrkan-
det enligt punkt 2 genomförs. Regeringen har dock i prop. 1992/93:86
föreslagit att punkt 4 av övergångsbestämmelserna till LSK ändras så att
utdelning på oregistrerade fondandelser undantas från kontrollupp-
giftsskyldighet t.o.m. 1994 års taxering. Ett beslut enligt propositionen
innebär således att avdrag för preliminärskatt på utdelning på oregistrera-
de fondandelar inte behöver ske under år 1993.
Riksskatteverket (RSV), som beretts tillfälle att avge yttrande, gör
följande bedömning.
Att retroaktivt återinföra treårspreskriptionen för rätt till utdelning på
oregistrerade fondandelar framstår som mindre lämpligt, bl.a. av det
skälet att utdelningar som blev tillgängliga för lyftning under åren 1988-
1989 redan kan ha hunnit betalas ut efter treårsgränsens slopande, d.v.s.
betalning kan ha skett under tiden 1991-01-01 till dags dato.
För att komma till rätta med de aktuella problemen anser RSV att man
i stället bör välja en kombination av förslagen enligt punkt 2. För
utdelning på oregistrerade fondandelar som blir tillgänglig för lyftning
under år 1994 och senare år föreslås övergångsvis, till dess att andelarna
är registrerade, att innehållande av kupongskatt eller preliminär skatt
inte skall behöva ske förrän vid utbetalning av utdelningen, d.v.s. någon
förskottering av kupongskatten skall inte ske. Vid utbetalning av
utdelningen bör det vara möjligt att dels inhämta uppgifter som grundval
för registrering av andelen och dels avgöra om preliminär skatt eller
kupongskatt skall erläggas.
För utdelning som varit tillgänglig för lyftning under åren 1988-1993
78
och för vilken kupongskatt således förskotterats bör övergångsvis införas
en tioårig frist att återfå den förskotterade skatten. Fristen bör gälla från
den dag kupongskatten förskottsvis betalades in.
RSV anser det vidare angeläget att en översyn av kupongskatteförfaran-
det kommer till stånd i syfte att anpassa det till dagens förhållanden.
5 Svenska Fondhandlareföreningen
Fondbolagens Förenings framställning bygger i några grundläggande
avseenden på det förhållandet att fondbolag skall registrera alla an-
delsägare i värdepappersfond. Sedan framställningen gjorts har regering-
en i prop. 1992/93:90 föreslagit att denna registreringsskyldighet skall
skjutas framåt i tiden till årsskiftet 1993/94. Såsom antyds av finans-
departementet i samband med remissen påverkar det en del av de
tidsmässiga faktorerna i framställningen.
Med det gjorda påpekandet om den nämnda tidsfaktorn tillstyrker
Svenska Fondhandlareföreningen den remitterade framställningen.
Fondhandlareföreningen vill samtidigt ta tillfället i akt att understryka
vikten av att fondandelar tillåts bli förvaltarregistrerade, såsom framhålls
i den av bl a fondhandlareföreningen gjorda framställning, vilken
föranlett det nämnda uppskovet med registreringsskyldigheten. Lagstifta-
ren bör utnyttja den tid som uppskovet medför till att i så god tid som
möjligt skapa de legala förutsättningarna för förvaltarregistrering. En god
tidsmässig framförhållning underlättar den praktiska omläggningen till
förvaltarregistrering i de fall sådan omläggning kommer att ske.
Med anledning av den remitterade framställningen vill fondhand-
lareföreningen också peka på det väsentliga förhållandet att vad som sägs
i framställningen om preskription av rätt till utdelning på fondandelsbevis
gäller också utdelning på andra viktiga slag av finansiella instrument.
Den legala utgångspunkten i dessa fall var tidigare att preskription skulle
inträda efter tre år. Tillkomsten av bl a olika slag av kontobaserade
system baserad på särskild lagreglering har dock förändrat dessa
förutsättningar. Det gäller t ex aktier som är kontoförda enligt aktiekon-
tolagen. De aviserade avsikterna att i VPCs VP-system kunna lägga in
också obligationer kommer att ändra förutsättningarna i detta avseende
också för sådana instrument. Gällande lagstiftning föranleder således att
preskriptionstiden för finansiella instrument skiljer sig åt beroende på
instrumentens fysiska form. Skillnaden uppkommer till följd såväl av
bestämmelserna i 24 § skuldebrevslagen som av den olikartade be-
handlingen av finansiella instrument i kupongskattehänseende.
Fondhandlareföreningen anser det väsentligt att åstadkomma en
likställdhet i preskriptionshänseende mellan utdelning på olika slag av
finansiella instrument. De av Fondbolagens Förening begärda ändringarna
med avseende på utdelning på fondandelar — som fondhandlareföreningen
alltså tillstyrker — bör föranleda en motsvarande översyn beträffande alla
berörda slag av finansiella instrument. Inriktningen bör vara en återgång
till den tidigare principiellt fastlagda treåriga preskriptionstiden.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 4
79
6 Svenska Bankföreningen
Svenska Bankföreningen instämmer i de synpunkter och förslag som
Svenska Fondhandlareförenignen har framfört i rubricerade ärende.
7 Värdepapperscentralen VPC AB
I skrivelsen har påtalats de problem som uppkommer i samband med
förskotteringen av kupongskatt inom fyra månader från det en utdelning
blev tillgänglig för lyftning om det inte är klarlagt att kupongskatt inte
skall utgå. Vidare att återbetalning av förskotterad kupongskatt inte sker
om utdelningen varit tillgänglig för lyftning tidigare än fem år före det
kalenderår då utdelningen överlämnades till riksskatteverket. Såsom
framförts innebär det senare att det råder en inkongruens mellan
kupongskattelagstiftningen och lagstiftningen om tioårig frist inom vilken
innehavare äger rätt att erhålla utdelning. Detta innebär problem för
samtliga inblandade parter, varför det är angeläget att en ändring vidtas.
Huruvida ändringen bör utformas på ett sådant sätt att kupongskatt uttas
när utdelningen betalas ut eller att tiden för återbetalning av förskotterade
kupongskatt förlängs är ur VPCs synvinkel likvärdigt. Det vikigaste är
att en ändring vidtas.
8 Aktiefrämjandet
Vid preskiption av rätt till utdelning på kupong till fondandelsbevis m.m.
åsamkas vissa sparare förluster på grund av att de inte nåtts av infor-
mation härom. Om man förkortar preskriptionstiden bör detta förenas
med ett vidgat informationsansvar för fondbolagen. Informationspro-
blemet löses mest effektivt om de berörda fondbolagen samordnar sina
aktiviteter.
Därför föreslår vi att Finansdepartementet upptar en diskussion härom
med Fondbolagens Förening innan man tar ställning till frågan om
preskriptionstidens längd.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 4
80
Finansdepartementets dnr 4745/92
Förvaltarregistrering av fondandelar
Undertecknade organisationer får hemställa att lagändringar genomförs
så att andelar i värdepappersfonder enligt vad som anges i det följande
kan bli föremål för förvaltarregistrering. Det är angeläget att ändringarna
genomförs snabbt. Bakgrunden och förslag till lagändringar framläggs i
det följande.
Enligt 31 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall fondbolag
låta registrera alla andelsägare i en fond. Det skall ske senast fr o m
årsskiftet 1992/93 såvitt avser andelar för vilka f n finns fondandelsbevis.
Detta medför att alla innehavare av fondandelar måste registrera sig för
de andelar i en fond som de tidigare haft och för vilka andelsbevis
utfärdats. Det gäller även för de i mycket stor utsträckning förekomman-
de fallen att andelsbevisen överlämnas till en bank eller ett värdepappers-
bolag för förvaltning. Vid tillkomsten av den nyss nämnda bestämmelsen
uttalades nämligen att förvaltarregistrering av fondandelar var utesluten
som en följd av kravet på att fondbolag skall föra register över samtliga
andelsägare (prop. 1989/90:153 s. 70).
Genom att förvaltarregistrering av fondandelar är utesluten omöjlig-
görs så gott som helt för en andelsägare att förvalta fondandelar
tillsammans med annat innehav av finansiella instrument. Det finns ett
mycket starkt kundintresse att kunna förvalta alla finansiella instrument
på ett sammanhållet sätt. Den ordning som från årsskiftet 1992/93 blir
en följd av lagen medför därför en stor och uppenbar nackdel för
fondandelsägama och leder till försämrad service för dem. Inte minst är
det ytterst problematiskt för utländska andelsägare. Det gäller givetvis
inte minst i de fall det i ägarens hemland ställs krav på förvaring i depå
eller s k nomineeregistrering, vilket inte är ovanligt. Det vore praktiskt
mycket problematiskt att i ett rent registreringssystem behandla utländska
fondandelsägare.
Också hanteringen av pantsäkerheter i finansiella instrument försvåras
om förvaltningen inte kan hållas samman i depåer.
Det finns vidare anledning att peka på de problem som uppkommer i
fråga om fondandelar som ägs av omyndig och vilka nedsatts i öppet
förvar enligt bestämmelserna i föräldrabalken. En banks skyldighet enligt
lag torde inte kunna uppfyllas, om banken inte får registreras för den
omyndiges andelsinnehav.
Principen om att förvaltarregistrering av fondandelar är utesluten
strider mot en sedan länge såväl på svensk som utländsk värdepappers-
marknad grundläggande princip om möjlighet till förvaltarregistrering av
finansiella instrument. Här behöver endast pekas på 8 kap aktiekontola-
gen (1989:827). Någon särskild risk med en förvaltarregistrering på just
detta område kan inte antas föreligga.
Omläggningen till ett system med direktregistrering hos fondbolagen
Prop. 1992/93:206
Bilaga 5
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 206
81
av nuvarande depålagda fondandelsbevis skulle komma att medföra ett
mycket omfattande och kostsamt arbete, som inte kan motiveras av
rimliga sakskäl. Det skulle således övergångsvis medföra avsevärda
arbets- och kostnadsbesparingar för fondbolag, förvaringsinstitut och
förvaltare, om registrering av de nu förvaltade fondandelarna kunde
registreras i förvaltarens namn i stället för ägarens redan före årsskiftet
så att möjlighet till förvaltarregistrering skapas dessförinnan.
Ett särskilt allvarligt problem vid en omläggning till registrerings-
förfarande gäller för pappersbaserade fondandelar som är pantförskrivna
vid omläggningen. Dessa ligger f n — i stor mängd — i depå hos
panthavare. Vid en övergång till registrering hos fondbolag torde det bli
nödvändigt med ett omfattande denuntiationsförfarande, eftersom den
traditionsprincip, på vilken nu gällande pantsättningar vilar, inte har
någon bäring i ett registreringssystem. Från det kommande årsskiftet
skulle — med nu föreskriven omläggning till registrering — de "gamla"
fondandelsbevisen framdeles ha endast bevisvärde och inte längre vara
bärare av några rättigheter.
Möjlighet till förvaltarregistrering av fondandelar, såsom föreningarna
uppfattat förslaget kan visserligen komma att införas i samband med ett
individuellt pensionssparande, om detta införs enligt förslag i departe-
mentspromemorian Individuellt pensionssparande (Ds 1992:45). Det torde
dock inte ske förrän efter kommande årsskifte.
Mot bakgrund av det anförda kan konstateras att det är ytterst
angeläget att förvaltarregistrering av fondandelar tillåts. Det måste ske
med stor skyndsamhet, eftersom stora svårigheter skulle uppkomma redan
vid kommande årsskifte med tanke på de registreringskrav som då gäller
enligt den nämnda bestämmelsen i lagen om värdepappersfonder.
En lagändring av innebörd att förvaltarregistrering tillåts bör kunna
göras mycket enkel och okomplicerad. Den bör genomföras i samband
med den pågående EES-anpassningen av lagstiftningen om värdepappers-
handel. I det sammanhanget tas upp ett antal ändringar i lagen om
värdepappersfonder. Den ytterligare ändring som skulle medföra rätt till
förvaltarregistrering bör enkelt kunna tas med i det sammanhanget.
Organisationerna anser att följande lagändringar är tillräckliga för att
åstadkomma nu påkallad möjlighet till förvaltarregistrering.
Ett nytt stycke (lämpligen det sista i paragrafen) bör införas i 31 §
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Den som är auktoriserad förvaltare av aktier enligt 8 kap 1 § aktiekon-
tolagen (1989:827) får införas i det register fondbolag skall föra eller
låta föra enligt första stycket istället för den fondandelsägare vars
fondandelar denne förvaltar. Därvid skall särskilt anmärkas att
fondandelen förvaltas för annans räkning. Förvaltaren skall tillställa
fondandelsägare för vars räkning förvaltaren är införd i registret den
information och de andra uppgifter förvaltaren erhållit från fond-
bolaget. På begäran av fondbolaget eller den som på fondbolagets
uppdrag för registret skall en auktoriserad förvaltare lämna uppgift till
fondbolaget om fondandelsägares namn, personnummer eller annat
identifikationsnummer samt postadress. Förvaltaren skall dessutom
Prop. 1992/93:206
Bilaga 5
82
uppge det antal fondandelar som varje fondandelsägare äger." Prop. 1992/93:206
Bilaga 5
Den nu föreslagna bestämmelsen bör träda i kraft den 1 december 1992
eller allra senast vid årsskiftet 1992/93.
Härutöver bör följande lagändringar göras med samma tid för ikraftträ-
dande.
I 27 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgift bör
punkterna 2 och 3 ersättas av följande nya punkt (betecknad 2)
den som utbetalt utdelning på andel i svensk värdepappersfond som
avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Beträffande detta förslag bör i övergångsbestämmelserna göras undantag
för kontrolluppgift avseende icke registrerad andel enligt tidigare gjord
framställning från Fondbolagens Förening.
I 12 § Kupongskattelagen (1970:624) bör slutligen följande tillägg
göras i första stycket andra meningen
eller, vid förvaltarregistrering enligt 31 § lagen om värdepappers-
fonder, förvaltaren.
Den nu föreslagna ändringen i kupongskattelagen kan eventuellt
undvaras, men ger en angelägen likställighet med instrument vilka är
förvaltarregistrerade enligt aktiekontolagen.
SVENSKA FONDHANDLAREFÖRENINGEN
SVENSKA BANKFÖRENINGEN
FONDBOLAGENS FÖRENING
SPARBANKERNAS BANK
83
Efter remiss har yttranden avgetts av Riksbanken, Riksgäldskontoret,
Finansinspektionen, Riksskatteverket, Värdepapperscentralen VPC AB
och Aktiefrämjandet. Yttrande har inte avgetts av Sveriges Aktiesparares
Riksförbund.
1 Riksbanken
Svenska Fondhandlarföreningen, Svenska Bankföreningen, Fondbolagens
Förening och Sparbankernas Bank har i skrivelse hemställt om vissa
lagändringar i syfte att möjliggöra fortsatt förvaltarregistrering av andelar
1 värdepappersfonder. Det är idag vanligt förekommande att de an-
delsägare som innehar s.k. fondandelsbevis överlämnar sitt innehav till
förvaltning i banker och värdepappersbolag. Ovan nämnda organisationer
understryker i hemställan att starka kund- och serviceintressen talar för
att en möjlighet till förvaltarregistrering lämnas öppen även i fortsättning-
en.
Lagen om värdepappersfonder föreskriver att fondbolagen skall föra
register över alla fondandelsägare, även de som innehar s.k. fondandels-
bevis. För fondandelsbevisen finns en särskild övergångsbestämmelse om
att registrering skall ha skett före utgången av 1993. Av motivuttalanden
till lagen om värdepappersfonder framgår vidare att förvaltarregistrering
av fondandelar anses utesluten, till följd av kravet på att fondbolagen
skall föra register över samtliga andelsägare.
Mot denna bakgrund hemställs nu om en lagändrig med innebörden att
förvaltarregistrering av fondandelar blir tillåten under vissa förutsätt-
ningar. Den som är förvaltare åläggs genom tillägg till 31 § lagen om
värdepappersfonder en vidgad informationsskyldighet dels gentemot
fondandelsägama, dels gentemot berörda fondbolag. I det senare fallet
föreslås förvaltaren bli skyldig att lämna uppgifter rörande fondandelsäga-
ren och det antal fondandelar som innehavet omfattar.
Från Riksbankens utgångspunkt framstår de motiv för lagändring som
återfinns i den remitterade skrivelsen väl värda att beakta. Fullmäktige
delar uppfattningen att det är önskvärt att en möjlighet till förvaltarregi-
strering av fondandelar lämnas öppen även i fortsättningen. Fullmäktige
har heller ingen erinran mot det förslag till lagändring som skrivelsen
innehåller, förutsatt att de banker eller andra institut som uppträder som
auktoriserade förvaltare kan uppfylla där angivna krav på uppgiftsläm-
nande.
2 Riksgäldskontoret
Riksgäldskontoret har inte något att erinra mot förslaget.
84
3 Finansinspektionen
Finansinspektionen har — utifrån de synpunkter inspektionen har att
beakta — inte något att erinra mot den aktuella framställningen. Inspek-
tionen har förståelse för att det kan finnas ett intresse av att förvaltningen
av en kunds samtliga finansiella instrument kan ske på ett "sammanhållet
sätt" och ligga på "en hand".
Ett ökat krav på information från fondbolagen till andelsägarna har
legat till grund för att fondbolagen skall föra eller låta föra ett register
över samtliga andelsägare i fonden. Det är då av vikt att, om det blir
möjligt att förvaltarregistrera fondandelar, fondandelsägare som låter göra
detta också erhåller samma information från fondbolagen som andra
fondandelsägare. Inspektionen vill för sin del endast understryka
betydelsen av det som sägs i förslaget om att en förvaltare — förutom att
underrätta fondandelsägaren om att vederbörandes andelar registrerats i
fondbolagets register — även skall vara skyldig att tillsätta andelsägaren
all den information som fondbolaget lämnar andra andelsägare, såsom
infomationsbroschyrer, årsberättelser och halvårsredogörelser.
Inspektionen utgår vidare från att en möjlighet till förvaltarregistrering
inte kommer att förhindra eller försvåra pantsättning och utmätning av
fondandelar. Det kan ifrågasättas om nu nämnda förhållande bör framgå
explicit i lag i likhet med vad som stadgas beträffande aktier i 8 kap. 6 §
aktiekontolagen (1989:827).
Avslutningsvis vill Finansinspektionen peka på det faktum att förvaltar-
registrering av fondandelar rent teoretiskt skulle kunna göra det möjligt
för förvaltaren att medverka till s.k. inbördes affärer. Inspektionen utgår
dock av flera skäl från att förslaget inte är avsett att skapa någon sådan
möjlighet, bl.a. saknas ju motsvarighet till skyldigheten att till börsen
efteranmäla inbördes gjorda aktieaffärer.
4 Riksskatteverket
Ovannämnda organisationer har i framställning 1992-10-01 hemställt att
lagen om värdepappersfonder skall ändras så, att andelar i värdepappers-
fonder kan bli föremål för förvaltarregistrering. Därutöver föreslås vissa
följdändringar i 3 kap. 27 § lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter (LSK) och i 12 § kupongskattelagen (1970:624).
Riksskatteverket vill, med hänsyn till de skäl som anförts i framställ-
ningen, inte motsätta sig att de föreslagna lagändrigama genomförs.
Fondandelsägamas behov av information från fondbolagen synes bli
tillgodosett genom det föreslagna nya stycket i 31 § lagen om värdepap-
persfonder. Enligt prop. 1989/90:153 (sid 41) har andelsägarnas behov
av information varit den främsta anledningen till att registreringsplikt
införts.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 6
Den föreslagna ändringen av 3 kap. 27 § LSK innebär vidare att
förvaltare blir skyldiga att lämna kontrolluppgift på utbetald utdelning.
85
Härigenom är även skattemyndigheternas behov av kontrolluppgifter Prop. 1992/93:206
tillgodosett. Bilaga 6
5 Värdepapperscentralen VPC AB
VPC tillstyrker framställningen om att fondandelar skall kunna bli
föremål för förvaltarregistrering.
VPC har från fondbolag erhållit frågan om VPC har möjlighet att handha
registreringen av fondandelar. Enligt nu gällande lagstiftning är detta inte
möjligt, dock pågår för närvarande en översyn av aktiekontolagen
(1989:827) i vilken det sannolikt kommer att ske en utvidgning av VPCs
rätt att låta registrera värdepapper i det kontobaserade systemet (vp-
systemet). När VPC vidareutvecklat systemet för att hantera fondandelar
skulle möjlighet öppnas för fondbolag, som anser att vp-systemet skulle
vara till fördel för såväl fondbolaget som dess fondandelsinnehavare, att
kunna registrera fondandelarna hos VPC. I aktiekontolagen föreskrivs
att de värdepapper som omfattas av lagen kan vara förvaltarregistrerade,
varför det ur VPCs synvinkel är omöjligt att ta in fondandelar i VP-
systemet om dessa inte skulle kunna förvaltarregistreras.
6 Aktiefrämjandet
Aktiefrämjandet har inget att erinra mot förslaget.
86
Finansdepartementets dnr 6146/92
Låneförbudet i aktiebolagslagen
På grundval av vad som anförs i det följande får Svenska Fondhand-
lareföreningen hemställa om ändring i lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse till överensstämmelse med 3 kap 10 § i den i prop.
1992/93:89 föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag.
Enligt lagen om värdepappersrörelse är värdepappersbolag svenskt
aktiebolag. Följ aktligen gäller aktiebolagslagen (1975:1385) för värdepap-
persbolagen och därmed också bestämmelsen i 12 kap 7 § om det s k
låneförbudet.
Det sagda skiljer värdepappersbolagen från andra företag med kredit-
givning i sin verksamhet. I 2 kap 17 § bankrörelselagen (1987:167) finns
således speciella bestämmelser med avseende på banks kreditgivning i här
avsedda fall. Den nämnda bestämmelsen i förslaget till lag om kredit-
marknadsbolag motsvarar bankrörelselagens bestämmelse.
För ett värdepappersbolag, som enligt 3 kap 4 § andra stycket lagen
om värdepappersrörelse lämnar kredit, gäller i praktiskt hänseende
detsamma som för banker och andra kreditgivande företag, såsom t ex
de nuvarande kreditmarknadsbolagen. Med hänsyn till att en rättslig
likhet bör råda mellan olika slag av kreditgivande företag, bör värde-
pappersbolagen med avseende på låneförbudet behandlas på samma sätt
som de övriga nämnda företagen.
Till detta likställighetsskäl kommer praktiska skäl för en ändring för
värdepappersbolagens del med avseende på låneförbudet. Såsom för
andra yrkesmässiga kreditgivare är det för värdepappersbolagen
förknippat med en tungrodd kontrollapparat att bevaka låneförbudet.
I samband med strukturella förändringar av värdepappersbolags rörelse-
förutsättningar har det förekommit breddning av bolags aktieägarkrets.
Därvid har de hos bolaget etablerade kunderna erbjudits att förvärva
aktier i bolaget. En sådan ordning synes många gånger vara såväl lämplig
som angelägen. Det kan således mycket väl tänkas att den kommer till
bruk också framdeles. För att en dylik breddning av aktieägarkretsen till
kunder dock över huvud taget skall vara möjlig måste kundema/aktie-
ägama även efter det att de blivit aktieägare kunna behålla sina depåer
med krediträtt på samma sätt som innan de var aktieägare. Den i låneför-
budet upptagna gränsen på 500 aktier kan dock omöjliggöra detta.
Vad som nu sagts om kunder/aktieägare i värdepappersbolag gäller
också aktieägare i koncernbolag i samma koncern som värdepappers-
bolag. Det gäller t ex aktieägare i AB Volvo och ett antal andra bolag
med starkt spridda aktier. En tillämpning av låneförbudets gräns på 500
aktier i sådana bolag är praktiskt svårkontrollerad. Sakligt sett är det
svårt att se det rimliga i att en sådan aktieägare i t ex Volvo inte kan får
kredit hos ett koncernbolag som har myndighets tillstånd att ge kredit.
Exemplet AB Volvo kopplat till Alfred Berg Fondkommission AB har
Prop. 1992/93:206
Bilaga 7
87
ett antal andra motsvarigheter såvitt avser bolag, vilka likt Volvo har ett
spritt aktieägande.
Avsikterna med låneförbudet har varit helt andra än att förhindra sådan
ägarspridning som nu sagts eller begränsa värdepappersbolagens verk-
samhet. Den kreditgivning som förekommer hos värdepappersbolag
påverkar inte bolagets bundna kapital negativt och har inga negativa
skatteeffekter. En bestämmelse motsvarande bankrörelselagen skulle
utgöra ett tillräckligt hinder mot olämpliga förfaranden.
Låneförbudet i aktiebolagslagen är visserligen föremål för översyn av
aktiebolagskommittén. Den översynen, som inte kan förväntas leda till
lagstiftning förrän om ett par år torde dock inte göra låneförbudet mera
lämpat än f n för yrkesmässigt kreditgivande företag.
På grundval av det anförda anser Svenska Fondhandlareföreningen att
lagen om värdepappersrörelse bör tillföras en bestämmelse, lämpligen i
3 kap, av innebörd att i stället för bestämmelserna i 12 kap 7 § aktiebo-
lagslagen skall för värdepappersbolag gälla det som föreslås gälla för
kreditmarknadsbolag. En ny bestämmelse i lagen om värdepappersrörelse
skulle således kunna ha följande lydelse
I stället för bestämmelserna i 12 kap 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller följande för värdepappersbolag.
Ett värdepappersbolag får inte på andra villkor än sådana som
bolaget normalt ställer upp lämna kredit till
1. styrelseledamot,
2. person som ensam eller i förening med annan får avgöra på
styrelsen ankommande kreditärende,
3. anställd som innehar en ledande ställning inom bolaget,
4. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar
minst tre procent av hela aktiekapitalet,
5. make eller sambo till person som avses under 1-4 eller
6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har
ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller
medlem.
Finansinspektionen prövar om en anställd har sådan ledande
ställning som avses i andra stycket 3.
Värdepappersbolagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till
sådana personer som avses i andra stycket. Bolaget skall i en förteck-
ning föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller
företag som avses i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka
uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Andra-fjärde styckena tillämpas på motsvarande sätt beträffande
krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdas av
någon som avses i andra stycket. Detsamma gäller för en fordran
som bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i andra stycket
är betalningsskyldig.
SVENSKA FONDHANDLAREFÖRENINGEN
Per-Ola Jansson
Lars Nordström
Prop. 1992/93:206
Bilaga 7
88
Efter remiss har yttranden avgetts av Riksbanken, Finansinspektionen,
Riksåklagaren, Svenska Bankföreningen, Sveriges Aktiesparares
Riksförbund, Stiftelsen Aktiefrämjandet, Sveriges Försäkringsförbund,
Finansbolagens Förening, OM Stockholm Aktiebolag, Sveriges advokat-
samfund och Aktiebolagskommittén.
Riksskatteverket och Aktiemarknadsnämnden har förklarat sig avstå
från att yttra sig.
Sparbankernas Bank, Sveriges Föreningsbank och Svenska Handels-
kammarförbundet har inte yttrat sig.
1 Riksbanken
Fullmäktige i Riksbanken har inte något att erinra mot bifall till
framställningen.
2 Finansinspektionen
Svenska Fondhandlareföreningen har i framställning till Finansdeparte-
mentet 1992-12-08 hemställt om ändring i lagen om värdepappersrörelse
till överenstämmelse med 3 kap 10 § lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag. Detta lagrum, som träder i kraft den dag regeringen
bestämmer, har i sin tur sin förebild i 2 kap 17 § bankrörelselagen
(1987:617). Genom den föreslagna ändringen skulle även värdepappers-
bolag undantas från bestämmelserna i 12 kap 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385) och i stället omfattas av särskilda regler för sin kreditgivning
mm.
Finansinspektionen tillstyrker att den föreslagna ändringen genomförs.
Eftersom reglerna syftar till att träffa företag som yrkesmässigt sysslar
med kreditgivning bör enligt inspektionens mening i förtydligande syfte
i lagtexten anges att de särskilda reglerna skall gälla för värdepappers-
bolag som har tillstånd att lämna kredit enligt 3 kap 4 § andra stycket
lagen om värdepappersrörelse, och för krediter som lämnats för att
underlätta värdepappersrörelsen. Reglerna bör träda i kraft samtidigt för
värdepappersbolag och kreditmarknadsbolag.
3 Riksåklagaren
Enligt Lagen om värdepappersrörelse (1991:981) har värdepappersbolag
rätt att under vissa förutsättningar lämna kredit. Jag delar Svenska
Fondhandlareföreningens uppfattning att rättslig likhet bör råda mellan
olika slag av kreditgivande företag.
Jag delar också Svenska Fondhandlareföreningens uppfattning att det
är angeläget att värdepappersbolags kunder skall kunna förvärva aktier
i bolaget. Det förefaller orimligt att den i låneförbudet angivna gränsen
på 500 aktier skulle förhindra värdepappersbolags kunder/aktieägare att
inneha depåer med krediträtt.
89
Syftet med förbudet i 12 kapitlet 7 § aktiebolagslagen är att eliminera
risken för dels att aktiebolag genom utlåning till aktieägare töms på
likvida medel dels att aktieägare genom lån av bolaget skall kunna undgå
beskattning av det sålunda lånade beloppet. I de ärenden där överträdel-
ser mot låneförbudet anmäls till åklagare är det normalt fråga om en-
eller fåmansbolag där den interna kontrollen inte förekommer i samma
utsträckning som i stora bolag.
Från åklagarsynpunkt fyller låneförbudet i aktiebolagslagen en viktig
funktion beträffande de bolag som nämns ovan. Det är därför angeläget
att åtminstone allvarligare överträdelser av låneförbudet är straffsanktio-
nerade.
I stället för straffsanktionen i aktiebolagslagen föreslår Svenska
Fondhandlareföreningen kreditrestriktioner för värdepappersbolagen.
Dessa restriktioner är i överensstämmelse med reglerna i 2 kapitlet 17 §
bankrörelselagen och de föreslagna reglerna i kreditmarknadsbolagslagen.
Vid överträdelse av kreditrestriktionema skall Finansinspektionen kunna
tvinga fram beslut om ändring av kreditvillkoren eller om uppsägning av
krediten. Slutligen kan Finansinspektionen återkalla tillståndet. Dessa
motåtgärder från Finansinspektionens sida för att komma tillrätta med
överträdelser förefaller vara tillräckliga. Med beaktande härav samt att
de bolag som normalt torde vara aktuella vid åtal för brott mot låneför-
budet inte är värdepappersbolag eller andra större bolag med bl.a
kreditgivning i verksamheten, har jag ingen erinran emot Svenska
Fondhandlareföreningens förslag.
4 Svenska Bankföreningen
Svenska Bankföreningen har ingen erinran mot att lagen om värde-
papperbolag ändras på sätt som föreslås i rubricerade framställning.
5 Sveriges Aktiesparares Riksförbund
De i skrivelsen framlagda förslagen till lagändring medför ej någon
erinran från SARFs sida. Det är väsentligt att regleringar inom detta
område överensstämmer med påkallat behov om rättslig likhet mellan
olika slag av yrkesmässigt kreditgivande företag. Värdepappersbolag bör
härmed inte särbehandlas negativt vad gäller kreditgivning. Avsikten med
låneförbud för aktiebolag är att förhindra negativ kapitalöverföring från
bolaget till en enskild ägare men i detta fall påverkas varken bolagets
eget kapital eller skatten. Om det sedan rent praktiskt innebär en förenk-
ling genom att bolagen slipper bevakningen av låneförbundet, så finner
SARF inte anledning att motsätta sig den lagändring som Fondhandlare-
föreningen föreslår.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 8
6 Stiftelsen Aktiefrämjandet
Stiftelsen Aktiefrämjandet har inget att invända mot att i detta avseende
jämställa värdepappersbolag med kreditmarknadsbolag.
90
7 Sveriges Försäkringsförbund
Sveriges Försäkringsförbund har ingen erinran mot att det nu gällande
låneförbudet i lagen (1981:981) om värdepappersrörelse tas bort och att
det i stället införes en ny regel om krediter till styrelseledamöter m fl
som överensstämmer med den som införts för kreditmarknadsbolag.
I sammanhanget vill förbundet fästa uppmärksamheten på att i 12 kap
12 § försäkringsrörelselagen (1982:713) finns ett förbud mot att lämna
penninglån till styrelseledamöter, verkställande direktören eller aktuarien
i bolaget eller i något annat företag i samma koncern. Motsvarande gäller
för penninglån till dessa personers närstående. Låneförbudet är dock inte
generellt och Finansinspektionen kan enligt 12 kap 13 § försäkringsrö-
relselagen medge undantag om det finns synnerliga skäl till detta. Det
kan enligt förbundet övervägas om inte även försäkringsrörelselagens
regler om möjlighet att ge lån borde anpassas till vad som gäller i övrigt
inom den finansiella sektorn på detta område.
8 Finansbolagens Förening
Finansbolagens förening har inte några invändningar mot den föreslagna
lagändringen.
9 OM Stockholm Aktiebolag
OM Stockholm instämmer i den begäran Svenska Fondhandlareföre-
ningen gör i sin skrivelse till Finansdepartementet om att lagen om värde-
pappersrörelse tillförs en bestämmelse, lämpligen i 3 kap, av innebörd
att i stället för bestämmelserna i 12 kap 7 § aktiebolagslagen skall för
värdepappersbolag gälla det som föreslås gälla för kreditmarknadsbolag.
10 Sveriges Advokatsamfund
På de skäl som anförs av Fondhandlareföreningen tillstyrker advokatsam-
fundet att lagstiftningsåtgärder vidtas i enlighet med det remitterade för-
slaget.
11 Aktiebolagskommittén
Aktiebolagskommittén tillstyrker den i den remitterade skrivelsen fram-
ställda begäran.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 8
91
Finansdepartementets dnr 432/92
Sammanfattning
Fullmäktige i Riksbanken hemställer i denna skrivelse om att regeringen
måtte i proposition till riksdagen föreslå sådan ändring av aktiekontolagen
(1989:827) att Riksbanken i fråga om avstämningsregister för skuldför-
bindelser kan fungera som kontoförande institut och att emittenters rätt
att får kännedom om sina borgenärers identitet begränsas.
Allmän motivering
Riksdagen antog 1991 en lag (1991:195) om penningmarknadskonton
(prop. 1990/91:106, LU33). Denna lag utgick från att systemet med
skuldebrev skulle avskaffas i fråga om ensidiga skuldförbindelser som
var avsedda för allmän omsättning och omfattades av låneemissionen som
enligt avtal skulle förvaltas av PenningmarknadsCentralen PmC Aktiebo-
lag (penningmarknadscentralen). De rättsverkningar som förbindes med
skuldebrev skulle i stället knytas till registrering på konto hos pen-
ningmarknadscentralen. Lagen om penningmarknadskonton, som enligt
antagen promulgationsbestämmelse skulle träda i kraft den dag regeringen
bestämde, har nu upphävts i anledning av att delägarna i penningmar-
knadscentralen under hösten 1991 bestämde sig för att ej genomföra
projektet (prop. 1992/93:19, LU5, rskr. 23).
Såsom närmare utvecklades i propositionen om ett kontobaserat
penningmarknadssystem är det emellertid i hög grad angeläget att skapa
ett sådant system för handel på den svenska penningmarknaden som med
uppfyllande av högt ställda säkerhetskrav dels undanröjer de problem
som följer med värdepapper i fysisk form, dels tillförsäkrar likvid mot
leverans dels ock förhindrar att s.k. dominoeffekter slår ut marknaden
(prop. s. 29-31). Förslag till sådana handels- och registreringssystem har
utarbetats av några företag och granskas för närvarande av Finans-
inspektionen. Ett av dessa företag är Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag (värdepapperscentralen), vars verksamhet regleras genom
aktiekontolagen (1989:827). Om VPC:s systemförslag godkännes av
Finansinspektionen räknar VPC med att kunna igångsätta sin verksamhet
på penningmarknaden i mars 1993 för att sedan successivt utvidga denna.
Blir så förhållandet skulle större delen av de penningmarknadsinstrument
i vilka Riksbanken gör sina marknadstransaktioner komma att efter hand
omläggas till elektronisk registrering i VPC-systemet. Riksbanken måste
i sådant fall ha möjlighet att genomföra sina transaktioner på pen-
ningmarknaden genom detta system.
I denna skrivelse framlägges förslag till lagändringar för att möjliggöra
detta. Såsom redovisats är dock VPC ännu ej av Finansinspektionen
godkänd för avsedd verksamhet på penningmarknaden och fullmäktige
understryker att i denna skrivelse framlagda förslag framföres endast
92
under förutsättning att sådant godkännande kommer att lämnas. Klarhet Prop. 1992/93:206
härvidlag kan väntas föreligga före propositionstidens utgång den Bilaga 9
10 mars 1993.
Möjlighet för Riksbanken att vara kontoförande instiut
Skuldförbindelse, som registerars och handlas inom VPC-systemet,
registreras i s.k. avstämningsregister som består av en daglig journal och
konton för de skuldförbindelser som omfattas av registret (9 kap. 1 och
3 §§ aktiekontolagen). Avstämningsregister föres av VPC (1 kap. 1 §)
och registreringsåtgärder på kontot vidtas av s.k. kontoförande institut (4
kap. 1 §). Tillstånd att vara kontoförande institut meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer (3 kap. 1 §). Kontoföran-
de institut står under tillsyn av Finansinspektionen (3 kap. 3 § första
stycket).
Om de penningmarknadsinstrument vari Riksbanken gör transaktioner
registreras inom VPC-systemet, måste Riksbanken verka inom detta
system. Detta förutsätter att Riksbanken kan arbeta såsom kontoförande
institut, eftersom Riksbanken rimligen inte kan tänkas göra sina affärer
via bank eller värdepappersbolag. En sådan ordning skulle f.ö. också
medföra den för Riksbanken oacceptabla konsekvensen att det kontoför-
ande institut Riksbanken utnyttjade efterhand finge en ganska fullständig
insyn i Riksbankens värdepappersportfölj. På motsvarande sätt som
Riksbanken genom direkt stadgande i lagen om penningmarknadskonton
gavs rätten att öppna sådana konton (2 kap. 1 §), bör därför Riksbanken
i aktiekontolagen ges möjlighet att öppna konton för de skuldförbindelser
som omfattas av VPC:s avstämningsregister och att vidta registreringsåt-
gärder såvitt avser dessa konton.
Fullmäktige lämnar öppet hur en sådan regel tekniskt bör utformas. En
möjlighet vore att behålla reglerna om kontoförande institut i 3 kap.
aktiekontolagen oförändrade men i en ytterligare paragraf i detta kapitel
tillägga ett stadgande med föreskrift om att Riksbanken, såvitt avser
avstämningsregister för skuldförbindelser, utövar de befogenheter som
tillkommer kontoförande institut. Härigenom skulle vinnas att regelkom-
plexet beträffande kontoförande institut kan behållas oförändrat i 3 kap.
1-4 §§ samtidigt som Riksbankens befogenheter inom VPC-systemet
begränsas till skuldförbindelser. Eftersom Riksbanken enligt lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank kan förvärva aktier endast "inom
ramen för Riksbankens uppgifter som centralbank" och några sådana
aktier ej lär komma att vara registrerade inom VPC, saknas nämligen
anledning att utvidga Riksbankens befogenheter inom VPC också till
aktiehantering.
Riksbankens befogenheter bör sålunda begränsa sig till skuldförbindel-
ser enligt 9 kap. 1 § första stycket aktiekontolagen med uteslutande av
de särskilda med skuldförbindelser likställda rättigheter som behandlas
i andra stycket samma lagrum.
Om handel med penningmarknadsinstrument skulle upptas inom VPC
innan önskad lagändring hinner träda i kraft, bör Finansinspektionen
93
pröva möjligheten att temporärt ge Riksbanken ställningen av kontoföran- Prop. 1992/93:206
de institut. Önskvärt är likväl att om sådan handel upptages inom VPC, Bilaga 9
föreslagen lagändring träder i kraft så snart som möjligt.
Borgenärernas anonymitetsskydd gentemot emittenten
Enligt 9 kap. 9 och 10 §§ aktiekontolagen har en emittent av skuldförbin-
delser generell rätt att få kännedom om borgenärernas identitet. Detta
gäller även i fråga om förvaltarregisterade skuldförbindelser, dvs.
situationer där någon förvaltar förbindelsen för annans räkning men själv
står registerad som förvaltare av den. Vid tillkomsten av lagen om
penningmarknadskonton, som för övrigt i stort sett är uppbyggd på
liknande sätt som aktiekontolagen, ansågs emellertid omöjligt att
acceptera motsvarande öppenhet. Som argument härför anfördes att en
sådan insynsrätt för emittenten, som saknar motsvarighet i ett dokument-
baserat system, inte fyller något ligitimt ändamål. Möjligheten till insyn
skulle också kunna ge emittenten en från konkurrenssynpunkt skadlig
möjlighet till insyn i andra instituts affärshemligheter, vilket skulle kunna
leda till oförutsebara effekter på marknaden. Men hänsyn härtill och
eftersom emittentema i normalfallen inte hade något egentligt behov av
att få del av uppgifter om borgenärerna, kom penningmarknadskontola-
gen ej att uppta någon generell rätt för emittent att få information om de
borgenärer som placerat i hans skuldförbindelse. Undantag gjordes endast
för de fall att en emittent hänvisades till att göra inlösen- eller räntebetal-
ningar utanför systemet (lagen om penningmarkandskonton 6 kap. 2 §,
prop. s. 41).
Om, såsom nu förutsättes, handel med penningmarknadsinstrument
överföres till VPC bör den vidsträckta insynsrätt för emittenter som
medges i aktiekontolagen begränsas på motsvarande sätt som skett i lagen
om penningmarknadskonton. Det skulle innebära att en emittent skulle
kunna få kännedom om borgenärernas identitet endast om så föreskrivs
i lånevillkoren; förutom i de specialfall som anges i 6 kap. 2 § lagen om
penningmarknadskonton. Emittenters behov att i övrigt kunna kommuni-
cera med borgenärerna, t.ex. för uppbyggnad av lånestatistik eller för
utsändande av förlängningserbjudanden eller andra meddelanden,
förutsättes kunna tillgodoses genom VPC:s försorg.
Fullmäktige lämnar därhän, huruvida en sådan lagändring bör göras
generellt gällande för alla inom VPC registerade skuldförbindelser — med
undantag för dem som registrerats före lagändringens ikraftträdande —
eller aktiekontolagen bör i detta avseende skilja på två olika typer av
skuldförbindelser; de ena med och de andra utan ovillkorlig rätt till insyn
för emittenten.
Hemställan
Fullmäktige i Riksbanken hemställer att regeringen i proposition till
riksdagen måtte föreslå de ändringar i aktiekontolagen beträffande
kontoförande institut och emittenters insyn i avstämningsregistren som Prop. 1992/93:206
ovan angivits. Bilaga 9
På fullmäktiges vägnar:
Staffan Burenstam Linder
Inger Kindgren
95
Efter remiss har yttranden avgivits av Finansinspektionen, Riksgäldskon-
toret, Clearingutredningen, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhand-
lareföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund,
Värdepapperscentralen VPC AB, Stockholms Fondbörs AB, OM Stock-
holm AB och Penningmarknadsinformation PMI AB.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har in-
kommit med gemensamt yttrande.
Remissinstanserna Sparbanken Sverige AB, Sveriges Industriförbund
och Swedesettle AB har inte inkommit med yttranden.
1 Finansinspektionen
Finansinspektionen tillstyrker att det i aktiekontolagen införs en be-
stämmelse av innehåll att Riksbanken får fungera som kontoförande insti-
tut i fråga om skuldförbindelser.
När det gäller borgenärernas anonymitetsskydd gentemot emittenter
delar Finansinspektionen Riksbankens bedömning att ett sådant skydd är
påkallat i vart fall såvitt gäller de skuldebrev som är föremål för handel
på penning- och obligationsmarknaden. Däremot är det inte säkert att
motsvarande anonymitet är påkallad i fråga om aktierelaterade skuldebrev
t.ex. konvertibla skuldebrev. Enligt Finansinspektionens bedömning bör
det således tills frågan utretts ytterligare, i aktiekontolagens 9 kap. finnas
två olika regleringar i denna fråga varvid den av Riksbanken föreslagna
ordningen endast bör gälla skuldebrev som är föremål för handel med
penning- och obligationsmarknaden (ej aktier mot utbytbara skuldebrev)
medan den nuvarande regleringen alltjämt bör gälla för konvertibla
skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.
2 Riksgäldskontoret
Riksgäldskontoret har inte något att erinra mot förslagen. Riksgäldskonto-
ret vill i detta sammanhang framhålla att under förutsättning att kontoret
väljer att låta registrera sina emissioner i VPC och Finansinspektionen
godkänner VPC:s penningmarknadssystem, kommer även Riksgäldskon-
toret att vilja ha möjlighet att utöva de befogenheter som tillkommer
kontoförande institut enligt aktiekontolagen.
3 Clearingutredningen
Enligt direktiven (Dir 1991:111 s. 10) omfattas de kontobaserade syste-
men av clearingutredningens uppdrag och det är därvid särskilt anmärkt
att utredningen skall beakta vad som framkom vid justitiedepartementets
hearing om aktiekontolagen i januari 1992. De av Riksbanken framlagda
förslagen berör sådana områden som Clearingutredningen avser att be-
handla i sitt kommande betänkande.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 10
96
För det fall detta betänkande inte anses böra avvaktas har utredningen
ingen erinran mot att aktiekontolagen ändras på så sätt att Riksbanken får
möjlighet att fungera som kontoförande institut. Beträffande förslaget att
emittentemas rätt att få kännedom om sina borgenärers identitet skall
begränsas anser utredningen det något tveksamt om en lagändring lämp-
ligen bör genomföras med så kort beredningstid som kommer att gälla
om förslag i ärendet skall framläggas för Riksdagen redan i vår. Bak-
grunden till tveksamheten är att frågan inte är helt okomplicerad och att
överväganden i tidigare lagstiftningssammanhang har gett upphov till
skilda lösningar i närbesläktade författningar (9 kap. 9 och 10 §§ aktie-
kontolagen jämförda med 6 kap. 2 § i den numera upphävda lagen om
penningmarknadskonton). I denna del föreslår utredningen, för det fall
VPC under 1993 påbörjar verksamhet avseende penningmarknaden, att
frågan interimistiskt löses av penningmarknadens aktörer genom exempel-
vis avtal om avstående från rätten till insyn. Skälen för utredningens
bedömning är följande.
En centralbank har ett uppenbart behov av att kunna verka inom sådana
system som hanterar de instrument vari centralbanken gör sina affärer.
Det sagda gäller såväl börser och marknadsplatser som system för regist-
rering, clearing och avveckling av nämnda instrument. Vid handeln och
i systemen bör en centralbank kunna agera direkt, dvs utan att behöva
anlita en mellanhand. Utredningen delar alltså den i Riksbankens skrivel-
se framförda uppfattningen.
Riksbankens behov av att kunna verka på penningmarknaden har också
föranlett särskilda överväganden av lagstiftaren, förutom i lagen om
penningmarknadskonton, även i den nyligen antagna lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet (se 3 kap. 1 § 1 och prop. 1991/92:113 s.
79). Det kan dessutom anmärkas att t.ex. centralbanken i Danmark, Dan-
marks Nationalbank, är kontoförande institut enligt den danska lagen om
kontosystem (se 3 kap. 6 § Vaerdirpapircentralloven).
Ur främst lagteknisk synvinkel är det utredningens uppfattning att Riks-
bankens rätt att vara kontoförande institut bör knytas till Riksbankens
uppgifter och inte till vissa instrument. Det sista årtiondet har de finan-
siella marknaderna kännetecknats av en ständig ström av nya finansiella
instrument. Även nya handelsvägar och ny handelsteknik utmärker de
senaste årens utveckling på de finansiella marknaderna. Mot denna bak-
grund synes det något vanskligt att såsom Riksbanken föreslagit knyta
dess behörighet till ett visst slag av instrument. En sådan regel kan lätt
bli föråldrad. Slutligen skall endast anmärkas att Riksbankens skrivelse
kan aktualisera frågan om det föreligger ett behov för Riksgäldskontoret
att vara kontoförande institut.
Såväl Finansinspektionen som Svenska Bankföreningen ansåg vid den
ovan nämnda hearingen att frågan om emittenters insynsrätt borde över-
vägas närmare. I ett senare ingivet skriftligt yttrande i anledning av
hearingen har Bankföreningen tillsammans med Svenska Fondhandlare-
föreningen och Sparbanksgruppen angivit att de i princip anser att
nuvarande ordning med insynsrätt för emittent bör bestå men att möjlig-
het bör ges för en emittent att avstå från denna rätt. Insynsrätten har
7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 206
Prop. 1992/93:206
Bilaga 10
97
också nyligen varit föremål för diskussion på ett sammanträde i clearing- Prop. 1992/93:206
utredningen, varvid skilda uppfattningar framkom. Som tidigare nämnts Bilaga 10
har också skilda ståndpunkter i insynsfrågan intagits i aktiekontolagen
respektive lagen om penningmarknadskonton.
Det bör anmärkas att reglerna för skuldförbindelser i aktiekontolagen
även omfattar andra instrument, t.ex. konverteringsrätter, optionsrätter,
depåbevis och inköpsrätter, och att det inte är säkert att samma regler för
insynsrätten skall gälla dessa instrument som de Riksbanken föreslår skall
gälla för skuldförbindelser. Detta bör beaktas vid den lagtekniska utform-
ningen av en ändrad reglering.
Frågan är alltså inte helt okomplicerad från lagteknisk synpunkt. Med
beaktande härav, av att det förefaller råda delade meningar i frågan och
av att flera intressenter betonat behovet av att frågan utreds anser
clearingutredningen i första hand att frågan om möjligt bör lösas interi-
mistiskt genom avtal i avvaktan på utredningens betänkande.
4 Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen
Möjlighet för Riksbanken att vara kontoförande institut
Föreningarna tillstyrker riksbankens framställning i denna del.
Borgenärernas anonymitetsskydd gentemot emittenten
Föreningarna instämmer i vad riksbanken uttalar om att emittentemas
insyn i skuldböcker behöver begränsas jämfört med vad som nu gäller
enligt aktiekontolagen. När det t ex gäller utländska marknader råder
normalt sett fullständig sekretess om vilka som är placerare. Såsom riks-
banken föreslår bör det vara tillfyllest att öppenhet för emittent att få
kännedom om placerare gäller endast om sådan öppenhet anges i låne-
villkoren.
Föreningarna tillstyrker således i huvudsak riksbankens förslag också
i denna del. Två påpekanden bör dock göras.
För det första kan det finnas en praktisk anledning att utnyttja identi-
tetsuppgiftema rörande placerarna som finns i skuldboken vid t ex ut-
skick till placerarna. Det bör dock kunna lösas så att emittenten beställer
en sådan tjänst av registerföraren, dvs VPC, som med sekretess om
placeraridentiteten gentemot emittenten, genomför en sådan tjänst. En
sådan möjlighet bör kunna anges i lagen.
För det andra vill föreningarna påpeka att det torde finnas anledning
att bibehålla de aktieanknutna bestämmelser som gäller för konvertibla
skuldebrev och andra former av aktierelaterade instrument. I vart fall
måste en längre gående sekretessbeläggning än f n på aktieområdet före-
gås av en noggrann utredning.
5 Sveriges Försäkringsförbund
Sveriges Försäkringsförbund har inga erinringar mot att aktiekontolagen
ändras så att Riksbanken ges möjlighet att verka som kontoförande insti-
98
tut på sätt som föreslås i skrivelsen. Förslaget blir enligt skrivelsen
aktuellt endast om VPC ges tillstånd av Finansinspektionen för sitt
handels- och registreringssystem. Det är enligt förbundets uppfattning en
förutsättning för en väl fungerande penningmarknad att Riksbanken kan
vara kontoförande institut. Förbundet vill erinra om att i lagen om
penningmarknadskonto gavs Riksgäldskontoret samma ställning som
Riksbanken (2 kap. 1 § andra st). För det fall aktiekontolagen ändras på
sätt som Riksbanken föreslår bör samtidigt Riksgäldskontorets ställning
övervägas.
Förbundet delar också uppfattningen att emittenters möjlighet till insyn
i borgenärsregistret måste begränsas. Förbundet finner att den av Riks-
banken föreslagna modellen fyller detta syfte och tillstyrker således för-
slaget även i denna del.
6 Sverige Industriförbund
Industriförbundet tillstyrker Riksbankens hemställan att vara kontoförande
institut.
Ifråga om borgenärernas anonymitetsskydd gentemot emittenten vill
inte förbundet invända mot Riksbankens begäran. Dock vill förbundet
starkt understyka vikten av att insynen inte begränsas mera än vad som
krävs med hänsyn till Riksbankens hemställan. Från bolagens utgångs-
punkter finns klara behov av insyn och en ändring av aktiekontolagen bör
endast avse det som är oundgängligen nödvändigt.
7 Värdepapperscentralen VPC AB
Värdepapperscentralen har inte något att erinra mot Riksbankens förslag.
8 OM Stockholm AB
OM Stockholm instämmer i den hemställan som fullmäktige i Riksbanken
gör i skrivelsen om att Riksbanken i fråga om avstämningsregister för
skuldförbindelser kan fungera som kontoförande institut och att emitten-
ters rätt att få kännedom om sina borgenärers identitet begränsas.
9 Penningmarknadsinformation PMI AB
Penningmarknadsinformation PMI AB instämmer i det yttrande som
avges av Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 10
99
Finansdepartementets dnr 1310/91
I denna promemorian föreslås en ny lagstiftning för förvaltningen av
allmänna pensionsfonden. Förslaget innebär en reformering av AP-
fondens organisation, av placeringsbestämmelsema samt av revisionen
och granskningen av förvaltningen. Målet för fondstyrelsernas verksam-
het renodlas till en effektiv förvaltning av fondmedlen. Kravet på hög
avkastning får större tyngd i syfte att fondema skall bli till största
möjliga nytta för tilläggspensioneringen. Fondstyrelserna får större ut-
rymme att själva utforma verksamheten. Styrelserna bestämmer — inom
vissa ramar — placeringsinriktning och riskprofil. AP-fonden får en ny
organisation. Revisionen och granskningen av förvaltningen effektivise-
ras. Förslagen innebär i huvudsak följande:
1. De medel som idag förvaltas av de fem AP-fondstyrelsema och de
fem löntagarfondstyrelsema slås samman och fördelas på fem nya AP-
fonder. Dessa skall vara fristående från varandra och ha likalydande
placeringsregler.
2. Varje AP-fond styrs av en fondstyrelse. En fondstyrelse består av sju
ledamöter, vilka utses på grundval av sina personliga förutsättningar att
främja målet för fondens verksamhet. Varje fondstyrelse har ett eget
kansli.
3. För varje AP-fond finns ett fullmäktige. Fullmäktiges uppgift är bl.a.
att utse ledamöter i fondstyrelsen och att besluta om fastställelse av
fondstyrelsernas resultaträkning och balansräkning. Varje fullmäktige
består av 40 ledamöter. Ordförande och vice ordförande utses av rege-
ringen. Även övriga 38 ledamöter utses av regeringen, men efter förslag
av organisationer på arbetsmarknaden. Varje fullmäktige har en regional
anknytning.
4. AP-fondema tilldelas i utgångsläget och därefter varje år lika mycket
medel. Varje fond bidrar med lika stora belopp till den del av pensionsut-
betalningama som inte täcks av ATP-avgiftema. Därigenom skapas förut-
sättningar för att jämföra fondernas avkastning på förvaltade medel och
riskhantering.
5. Det övergripande målet för fondstyrelsernas verksamhet är att förvalta
anförtrodda medel på ett effektivt sätt med hänsyn till avkastning och
risk. Detta innebär att fondstyrelserna skall sträva efter att uppnå högsta
möjliga avkastning samtidigt som krav på tillfredsställande betalningsbe-
redskap, säkerhet och riskspridning tillgodoses. Placeringsmöjlighetema
begränsas i tre avseenden:
100
— Ett belopp motsvarande minst 40 % av marknadsvärdet av de till-
gångar en fondstyrelse förvaltar skall vara placerade i obligationer
eller andra räntebärande skuldförbindelser med låg kreditrisk. Denna
restriktion begränsar risknivån i förvaltningen.
— En fond får liksom ett försäkringsbolag förvärva högst så många
aktier i ett svenskt eller utländskt börsnoterat företag som motsvarar
5 % av röstetalet för samtliga aktier i företaget. Denna restriktion
begränsar fondernas ägarinflytande. Bestämmelserna omfattar dock
inte aktier eller andra andelar i s.k. fastighetsbolag.
— Marknadsvärdet av en fonds innehav av utländska tillgångar får upp-
gå till ett belopp som motsvrar högst 15 % av marknadsvärdet av
fondens samtliga tillgångar.
6. En fondstyrelse får överlåta åt annan kapitalförvaltare att placera en
del av de förvaltade medlen. Härigenom får styrelsen bättre förutsätt-
ningar att tillgodose de krav som ställs på förvaltningen.
7. En fondstyrelse skall på begäran av en lokal facklig organisation vid
ett svenskt företag i vilket styrelsen har förvärvat aktier överlåta åt
organisationen att utöva rösträtt för hälften av aktiernas röstetal. Detta
förslag syftar till att behålla de möjligheter till lokalt fackligt inflytande
som de nuvarande löntagarfonderna ger.
8. Tidsramarna för redovisningen av fondstyrelsernas förvaltning ut-
sträcks. Varje fondstyrelse skall avge årsredovisning. Fullmäktige skall
senast den 30 april året efter räkenskapsåret till regeringen överlämna
årsredovisningen. Regeringen skall göra en sammanställning av fondsty-
relsernas årsredovisningar och överlämna sammanställningen tillsammans
med årsredovisningarna till riksdagen senast den 15 oktober samma år.
9. För varje fond utses tre revisorer. Av revisorerna utses två av full-
mäktige och en av regeringen. Den av regeringen utsedda revisorn skall
vara gemensam för fondema och också som ordförande leda revisionen.
Minst en av de revisorer som utses av fullmäktige samt den revisor som
utses av regeringen skall vara auktoriserad.
Det främsta syftet med den nya organisationen och inriktningen av AP-
fondens verksamhet och de vidgade placeringsmöjlighetema är att för-
valtningen av AP-fondema skall ske på ett sätt som är till så stor nytta
som möjligt för tilläggspensioneringen. De nya reglerna kan på lång sikt
förväntas öka AP-fondemas årliga avkastning med 1-2 procentenheter,
vilket i dagens läge motsvarar 4-8 miljarder kronor per år.
Därtill kommer att den föreslagna nyordningen förväntas leda till ett
ökat utbud av riskkapital och bättre fungerande kapitalmarknader.
De friare placeringsreglema medger bl.a. att en större andel av AP-
fondemas medel kan placeras i aktier. Det har uttryckts farhågor för att
Prop. 1992/93:206
Bilaga 11
101
AP-fondema därigenom skulle kunna få ett för stort ägarinflytande i
svenskt näringsliv.
Det finns emellertid ett antal faktorer som begränsar ägarinflytandet.
Med hänsyn till kraven på tillfredsställande riskhantering torde ökningen
av aktieinnehavet bli måttlig. Aktieandelen av tillgångarna kan på sikt
förväntas öka från ca 10 % idag till högst 20-30 %.
Det är dessutom väsentligt att notera att fondernas verksamhet inriktas
mer än idag på en effektiv kapitalförvaltning. En AP-fond får inte äga
mer än 5 % av rösterna i ett börsbolag. Detta är samma begränsning som
gäller för livförsäkringsbolag. AP-fondema tillsammans kan alltså uppnå
högst 25 % av rösterna i ett enskilt börsbolag. Idag får AP-fondens inne-
hav av röster i ett enskilt bolag inte uppgå till 50 % eller mer. Nuvaran-
de möjligheter till överlåtelse av rösträtt till de lokala fackliga organisa-
tionerna behålls. Samtidigt minskar den högsta möjliga rösteandelen till
12,5 %. Den är idag 25 % förutsatt att även fjärde och femte fondstyrel-
serna överlåter hälften av rösträtten.
Dessutom öppnas möjligheter att överlåta förvaltningen av en del av
medlen på arman kapitalförvaltare och ökas möjligheterna att placera i
utländska aktier. De vidgade möjligheterna för AP-fonden att placera i
aktier kan också ses som en motvikt mot att utländska placerare i takt
med internationaliseringen kan öka sitt inflytande i svenskt näringsliv.
De makroekonomiska effekterna torde i övrigt bli begränsade. I någon
mån kan valutaflöden, räntor och aktiekurser påverkas. Omplaceringar
av fondens tillgångar tar med nödvändighet lång tid, vilket gör att de
belopp som omplaceras varje år blir av begränsad omfattning.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 11
102
Efter remiss har yttranden avgetts av bankinspektionen (numera Finans-
inspektionen), försäkringsinspektionen (numera Finansinspektionen),
Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket, Göta hovrätt, Riksgäldskontoret,
Kommerskollegium, Bokföringsnämnden, Statskontoret, Allmänna pen-
sionsfonden (dåvarande andra löntagarfondstyrelsen), Allmänna pen-
sionsfonden (dåvarande fjärde löntagarfondstyrelsen), Svenska Bank-
föreningen, Svenska sparbanksföreningen (numera Sparbanken Sverige
AB), Sveriges Föreningsbankers Förbund (numera Svenska Bankföre-
ningen), Svenska Fondhandlareföreningen, Finansbolagens Förening,
Styrelsen för Stockholms fondbörs (numera Stockholms Fondbörs AB),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas Riksorganisation, Industrins
finansförening, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Stiftelsen Aktie-
främjandet, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Handels-
kammarförbundet, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Grossistför-
bundet — Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Hyresgästernas Riks-
förbund, Kooperativa förbundet (KF), Sveriges Fastighetsförbund, Sve-
riges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges Köp-
mannaförbund, Sveriges Redareförening, Pensionärernas Riksorganisa-
tion (PRO) och Sveriges Finansanalytikers Förening.
Svenska Bankförening och Svenska Fondhandlareföreningen har in-
kommit med gemensamt yttrande.
Gemensamt yttrande har också avgetts av Företagarnas Riksorganisa-
tion, Sveriges Köpmannaförbund och Grossistförbundet — Svensk
Handel.
Dessutom har yttrande inkommit från TCOare för medlemsdemokrati.
LO har överlämnat inkommet remissvar från Svenska Fabriksarbetare-
förbundet.
Obligationsfrämjandet har förklarat att det på grund av att stiftelsen
nyligen bildats inte varit möjligt för stiftelsen att utarbeta ett remissvar.
Följande remissinstanser har förklarat sig avstå från att yttra sig:
Kammarrätten i Sundsvall, Fullmäktige i Sveriges Riksbank, Närings-
frihetsombudsmannen, Statens industriverk (SIND), Allmänna pensions-
fonden (första-tredje fondstyrelserna), Allmänna pensionsfonden (fjärde
fondstyrelsen), Stadshypotekskassan, Statens Bostadsfinansierings-
aktiebolag (SBAB), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Värdepapperscentralen VPC AB, Sveriges Advokatsamfund, Lant-
brukarnas Riksförbund (LRF) och Sveriges Skogsindustriförbund vars
yttrande hänvisar till SAF:s yttrande.
Följande remissinstanser har inte inkommit med yttrande:
103
Riksrevisionsverket, Allmänna pensionsfonden (dåvarande femte Prop. 1992/93:206
fondstyrelsen), Allmänna pensionsfonden (dåvarande tredje löntagarfond- Bilaga 12
styrelsen), Allmänna pensionsfonden (dåvarande femte löntagarfondssty-
relsen), Foreign Bankers Association in Sweden, Föreningen Svenska
Penningmarknadsmäklama, Föreningsbankemas bank, Sveriges allmänna
hypotekskassa, Svenska skeppshypotekskassan, Svenska Revisorssam-
fundet, Utländska Föreningsbolags Förening, Penningmarknadscentralen
PmC AB, Svenska Kraftverksföreningen och Försäkringsutredningen.
I sammanställningen redovisas endast de remissvar som rör frågor som
behandlats i detta lagstiftningsärende.
1.1 Riksskatteverket
Riksskatteverket anser att det utifrån de intressen som verket har att
bevaka inte finns någonting att erinra mot de förslag som framförs i
promemorian.
1.2 Riksförsäkringsverket
Pensionssystemets utformning i framtiden är för närvarande under
diskussion. I pensionsberedningens betänkande (Allmän pension SOU
1990:76) diskuteras ett flertal frågor av vilka en del avser förändringar
som kan komma att få stor betydelse för fondbildningen. Det finns ett
flertal olika spörsmål som berör fondens omfattning i framtiden och där
ännu inga beslut har fattats. Riksförsäkringsverket anser att frågan om
AP-fondens placeringsregler bör behandlas i anslutning till huvudfrågan
om fondens omfattning och roll framöver.
1.3 Riksbanken
Avstår från att avge yttrande över promemorian.
Reservation (Staffan Burenstam Linder och Christer Eirefelt)
Fondernas storlek och förvaltning bör anpassas med hänsyn till hur
pensionssystemet utformas. Därför bör i varje fall konturerna till ett
framtida pensionssystem vara klara innan större förändringar i fond-
förvaltningen vidtas.
AP-fonden tillskapades inte primärt för att finansiera pensionerna.
Fonderingen av arbetsgivaravgifterna sågs enbart som ett sätt att balan-
sera ett befarat bortfall av privat sparande, särskilt i inledningsskedet,
och som en buffert för att utjämna svängningarna i pensionsutbetal-
ningama. Under 1980-talet blev det emellertid praxis att utöver arbets-
givaravgifterna också utnyttja avkastningen för att betala pensionerna.
Avkastningens andel av pensionsutbetalningama kunde under de senare
åren av 1980-talet uppgå till ca 20 %. Denna förändring av finans-
ieringen skedde utan några principiella överväganden om fondavkast-
ningens roll i ATP-systemet. Mot denna bakgrund ter det sig angeläget
att man tar ställning till denna fråga i samband med att kraven på AP-
fondemas placeringar omprövas.
104
Frågeställningar som behöver beaktas vid en jämförelse mellan olika Prop. 1992/93:206
pensionssystem är hur sambanden mellan premieinbetalningar och pen- Bilaga 12
sionsutbetalningar kan förstärkas, på vilket sätt pensionsnivån skall sättas
i relation till inkomstnivån för den yrkesverksamma befolkningen och hur
avgiftsbördan kan fördelas på ett sätt som är acceptabelt såväl från för-
delningssynpunkt som från sparande- och tillväxtsynpunkt. Först när
ställning tagits till dessa för pensionssystemens utformning principiella
frågor och till vilken roll fondavkastningen bör ha i dessa system kan det
enligt fullmäktiges bedömning bli meningsfullt att företa en ändring av
AP-fondemas organisation och förvaltning av så genomgripande slag som
föreslås i föreliggande översyn.
1.4 Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen
Organisationerna anser att inga ändringar bör göras i AP-fondens place-
ringsregler förrän det har beslutats hur ATP-systemet skall utformas i
framtiden och vilken roll AP-fonden då skall ha. Att ändra placerings-
reglema, innan dessa andra övergripande frågor har beslutats, vore att
angripa problemen i helt felaktig ordning. Organisationerna avstyrker
därför promemorians förslag om ändringar i reglerna för AP-fondens
förvaltning och placeringar.
1.5 Svenska Sparbanksföreningen
I promemorian påpekas att den framtida utformningen av pensionssyste-
met inte är fastlagd och att mycket talar för att det kan ske förändringar
i såväl ATP-systemet som i de kollektiva och privata systemen. Men
hänsyn härtill anser Sparbanksföreningen att en genomgripande analys av
pensionssystemet bör göras snarast. Som omtalats ovan har ATP-syste-
met och AP-fonden ett nära samband. ATP-systemets utformning i fram-
tiden blir därför avgörande för AP-fondens roll. Dess roll påverkar i sin
tur placeringsbestämmelsemas utfomning. Enligt Sparbanksföreningens
uppfattning bör därför nuvarande placeringsregler inte ändras förrän
ATP-systemets framtida utformning klarlagts.
1.6 Finansbolagens Förening
Frågan om AP-fondens organisation och placeringsrätt är i sig, enligt
föreningens mening, beroende av det framtida pensionssystemets utform-
ning. Denna senare fråga har en långtgående principiell räckvidd och är
ytterst, avgörande för sparandet i samhället och kreditmarknadens villkor.
Att under förhållanden då ovisshet råder om pensionssystemets utform-
ning tillråda förändringar enligt nu liggande förslag, finner föreningen
inte möjligt.
1.7 Stockholms Fondbörs
Enligt börsstyrelsens mening måste beslut fattas om det svenska pensions-
systemets framtida utformning innan AP-fondens organisation och place-
ringsregler bestäms.
105
1.8 Landsorganisationen i Sverige (LO)
AP-fonden har stor betydelse för tryggad ålderdom genom ATP, för
sparande, investeringar och förmögenhetsfördelning. Mot bakgrund av att
rubricerade promemoria tar fasta på det som är bra i nuvarande förvalt-
ning och samtidigt eliminerar det som är mindre bra, dvs. placeringsbe-
gränsningar, tillstyrker LO förslagen.
1.9 Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)
AP-fondens storlek och avkastning har en marginell betydelse när det
gäller att trygga framtida pensionsutbetalningar. Skälet till detta är att det
i princip inte går att fondera pensionsutrymme. De resurser som används
till framtida ATP-utbetalningar måste tas ur den samlade produktionen
vid utbetalningstillfället. Avgörande för möjligheten att uppfylla de fram-
tida pensionsutfästelserna inom ATP-systemet är om de förvärvsaktiva då
är villiga avstå en tillräckligt stor del av inkomsterna för att löftena skall
infrias.
1.10 Sveriges Arbetsgivareförening (SAF)
Det är enligt SAFs uppfattning en märklig turordning att regeringen nu
vill fatta beslut om förändringar i formerna för AP-fondens förvaltning
innan några beslut fattats om ATP-systemets framtida utformning.
1.11 Svensk Industriförening
Det faktum att staten fastställer spelreglerna för sitt eget deltagande på
den öppna penningplaceringsmarknaden kan inte på några villkor accep-
teras. Staten och därmed politikerna bestämmer spelreglerna på markna-
den och denna roll är inte förenlig med rollen som ägare och aktör på
densamma. Ett pluralistiskt samhälle måste bygga på en ansvarsfördel-
ning mellan näringsliv och stat.
1.12 Sveriges Försäkringsförbund
Det problem som borde angripas innan man diskuterar den underordnade
frågan om placeringsreglema för AP-fondema är behovet av omorgani-
sation av hela pensionssystemet. Enligt förbundet måste man på sikt
övergå till ett system där den enskildes sparande också grundar rätten
till pension, såsom sker i ett premiereservsystem.
Förbundet vänder sig bl.a. mot att friare placeringsmöjligheter för AP-
fondema skulle vara av betydelse för att trygga de pensioner som betalas
ut från ATP-systemet. Detta är ju ett fördelningssystem, där förmånerna,
dvs de utbetalade pensionerna, varje år skall finansieras med de avgifter
som betalas in för de yrkesaktiva. Huvudsyftet med AP-fonden via syste-
mets tillkomst var att den skulle ersätta det privata sparande som be-
farades minska när ATP infördes, och inte att den skulle trygga pen-
Prop. 1992/93:206
Bilaga 12
106
sionera. Syftet att fonden skulle utgöra en buffert för att undvika kraftiga
tillfälliga höjningar av avgiftsuttaget var av underordnad betydelse.
1.13 Folksam
Folksam menar att det framlagda förslaget innebär en efterlängtad
rationalisering och att det i huvudsak är väl avvägt.
1.14 Stiftelsen Aktiefrämjandet
Aktiefrämjandet anser att man, innan man låser fast sig i mer drastiska
förändringar av AP-fondemas placeringsregler, snabbt måste överväga
hur hela det framtida systemet för tjänstepensioner skall se ut. Istället bör
vi genast ta itu med utvecklingen av ett nytt pensionssystem som är mer
sparfrämjande och bättre anpassat till den internationella kapitalmarkna-
den. Oavsett tekniskt utformning måste ett pensionssystems placeringar
vara kemiskt rena från politisk styrning för att systemet skall vara god-
tagbart på aktiemarknaden.
1.15 Svenska Handelskammarförbundet
Grundproblemet är inte AP-fondens förvaltning och avkastning utan kon-
struktionen av ATP-systemet som sådant. Med en svag ekonomisk
utveckling kommer problemen att öka oavsett avkastningsnivå. Proble-
men accentueras av den demografiska utvecklingen med en starkt ökande
andel pensionärer i början av 2000-talet. Följden blir antagligen
oacceptabla avgifter eller urholkade pensioner. Det är inte AP-fondens
förvaltning som kräver en översyn utan hela ATP-systemet.
1.16 Sveriges Aktiesparares Riksförbund (SARF)
SARF anser att eventuella förändringar av reglerna för 1-3 AP-fondema
bör anstå tills ett nytt framtida pensionssystem utretts. Härvid bör man
särskilt belysa möjligheterna att omforma det kollektiva ATP-systemet till
ett premiereservsystem med individuell anknytning av behållningen.
1.17 Sveriges Industriförbund
ATP-systemet bör enligt förbundets mening visserligen refomeras men
inte enligt de linjer som betänkandet drar ut. Däremot vill förbundet se
en skyndsam reformering av det svenska pensionssystemet, vilken möj-
liggör tillväxt i realvärdet av pensionerna.
2.1 Bankinspektionen
I sitt yttrande över promemorian ang. "En tekniska översyn av AP-
fondens reglemente (Ds 1990:90)" utvecklade bankinspektionen närmare
varför kreditgivning och ägande hållits åtskilt hos bankerna. I de i prop.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 12
107
1990/91:154 föreslagna ändringarna i banklagstiftningen har emellertid
denna princip övergivits. Bankinspektionen är fortfarande tveksam till om
det är lämpligt att i AP-fondema bygga upp en organisation för kredit-
givning. Det skulle innebära att fondema övergår från att vara enbart
portfölj förvaltare till att även ägna sig åt projektfinansiering. Bedömning
av projektfinansiering ställer krav av ett annat slag på analys och
uppföljning av en kredittagare än ett aktieförvärv. Såsom också fram-
hållits i promemorian saknar krediter andrahandsvärde, varför ett sådant
engangemang inte kan avvecklas på samma sätt som ett aktieinnehav.
2.2 Försäkringsinspektionen
Inspektionen konstaterar att avsikten med förslaget är att renodla
fondernas verksamhet till att avse största möjliga avkastning samtidigt
som kraven på säkerhet och riskspridning iakttages. Även om fondernas
bidrag till finansieringen av pensionssystemet är av begränsad betydelse
anser inspektionen att det är viktigt att regelsystemet ses över i syfte att
möjliggöra en från avkastningssynpunkt effektivare förvaltning. Med
hänsyn till att det är fråga om en genomgripande ändring av placerings-
systemet finns dock starka skäl för att pröva omläggningen först i
samband med en kommande större översyn av pensionssystemet.
2.3 Riksförsäkringsverket
Sett ur pensionssystemet synvinkel är maximering av avkastningen ett
viktigt mål för fondförvaltningen. Frågan kan emellertid inte beaktas
isolerad från samhällsekonomin i stort. Pensionssystemets utformning
spelar en viktig roll för samhällets sparande och tillväxt. Riksförsäkrings-
verket anser därför att de frågor som behandlas i pensionsberedningens
betänkande har stor betydelse för ställningstagande i frågan om AP-
fondens placeringsregler.
2.4 Riksbanken
Reservation (Staffan Burenstam Linder och Christer Eirefelt)
I förslaget betonas att AP-fondemas placeringar skall ske på samma
sätt som hos motsvarande privata placerare, och att maximal avkastning
bör eftersträvas. Placeringsvillkoren för AP-fondema har därför likställts
med dem som gäller för andra institutionella placerare. Därmed bör
enligt förslaget fondernas avkastning långsiktigt kunna höjas, samtidigt
som konkurrensen och effektiviteten på de finansiella marknaderna
främjas. Detta synsätt synes emellertid grunda sig på antagandet att
fonderna är placerare som har naturliga incitament att bete sig som andra
aktörer på kreditmarknaden, ett förhållande som kan ifrågasättas bl.a.
mot bakgund av att avkastningens roll för finansiering av pensionerna
inte är preciserad.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 12
108
2.5 Allmänna pensionsfonden (dåvarande andra
löntagarfondstyrelsen)
Ökad avkastning viktigt mål
Styrelsen för Fond Väst hälsar med tillfredsställelse att möjligheterna till
bättre avkastning på fondema ökar. Också vårt gemensamma pensions-
system bör ges samma möjligheter att tjäna pengar på lönsam verksamhet
som andra företag och institutioner i samhället redan har. Det är närmast
ett villkor för att ATP-pensioner skall kunna betalas ut i framtiden enligt
de regler som nu gäller och som de försäkrade hela tiden förutsätter när
nya avgifter betalas in. Utgångspunkten bör vara att Allmänna Pensions-
fonden och de privata försäkringsbolagen bör ha samma placeringsregler.
Det är orimligt att AP-fonden skall ha sämre möjlighet till avkastning.
Mindre sårbarhet
Vad Fond Väst har skrivit i detta yttrande om att man inte bör se alltför
snävt på uppgiften att åstadkomma bästa möjliga avkastning av sina
placeringar ska inte tolkas som att fonden inte skulle stödja målsättningen
att öka avkastningen på placeringarna. Det är viktigt att understryka
detta. Det måste tvärtom vara ett huvudsyfte att också vårt gemensamma
pensionssystem har lika goda möjligheter att tjäna pengar som privata
kapitalägare har.
2.6 Statskontoret
Statskontoret vill påpeka att en jämförande resultatuppföljning förutsätter
att de (självständiga) fondstyrelserna upprättar förvaltningsinstruktioner
som gör jämförelser möjliga.
2.7 Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen
I det följande granskar organisationerna närmare de viktigaste skäl som
i promemorian angetts för AP-fondemas aktieköp.
Först kan konstateras att AP-fondens avkastning inte är av betydelse
för att trygga pensionerna, eftersom ATP-systemet hittills är ett
fördelningssystem. Varje års pensionsutbetalningar skall finansieras med
samma års ATP-avgifter. Av promemorians Tabell 2.2 (sid 22) framgår
att år 1990 täcktes pensionsutbetalningama till 98 % av avgifterna. Om
AP-fonden genom ändrade placeringar lyckas förbättra sin avkastning
med någon procent eller bråkdelar därav, är detta således av oväsentlig
betydelse för pensionsutbetalningama. Pensionernas storlek grundas
dessutom på pensionstagamas tidigare inkomster och påverkas inte av
avkastningen på AP-fondens medel.
Organisationerna anser inte att AP-fonden skall ägna sig åt direktut-
låning till allmänheten — vilket föreslås i promemorian, trots att däri
konstateras (sid 69): "En omfattande direktlåneverksamhet skulle öka
fondernas riskexponering eftersom sådana lån inte kan omsättas på någon
andrahandsmarknad". Organisationerna vill för det första påpeka att
Prop. 1992/93:206
Bilaga 12
109
direktlåneverksamheten givetvis inte behöver vara omfattande för att Prop. 1992/93:206
riskexponeringen skall öka. För det andra sammanhänger riskexponering- Bilaga 12
en inte främst med att direktlån inte kan omsättas på andrahandsmarkna-
den utan med den vanligtvis svårare kreditbedömningen och sämre
säkerheten vid direktlån än vid exempelvis obligationsplaceringar. För det
tredje är det ett samhällsekonomiskt slöseri med resurser att vid varje
AP-fonds kansli bygga upp en expertis för kreditbedömning, kredithante-
ring m.m. när sådan expertis sedan länge finns vid flera tusen bankkontor
över hela Sverige. Konkurrensen beträffande direklån till allmänheten är
intensiv mellan den mångfald kreditgivare som redan finns.
2.8 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
Det övergripande målet för AP-fondens kapitalplaceringar bör vara att ge
en god avkastning men att samtidigt ha en positiv effekt på den framtida
ekonomiska tillväxten. Hur stor fonden bör vara ska bestämmas av den
samhällsekonomiska utvecklingen i stort, dvs. av hur stort sparandet ska
vara i ekonomin med hänsyn till bytesbalansen mot utlandet.
AP-fonden kännetecknas f.n. av stela och väl avgränsade placerings-
reglementen, där varje fondstyrelse har begränsade möjligheter att
placera medlen i olika typer av marknadspapper. Fondstyrelserna har
var och en i stort sett haft enbart en typ av instrument att placera i.
En effektiv kapitalmarknad kräver att de olika intressenter som finns
på marknaden får liknande förutsättningar för sitt agerande, så att de kan
placera det kapital de är satta att förvalta med så god avkastning som
möjligt.
2.9 Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF)
Tanken bakom förslaget om ytterligare aktieköp med AP-fondsmedel är
att en ökad avkastning på AP-fonden skulle kunna minska behovet av
framtida höjningar av ATP-avgiften. Det är värt att notera att samma
resonemang skulle kunna användas för vilken offentlig utgift som helst
som kan förväntas öka i framtiden. Det skulle kunna argumenteras för en
aktieköpande sjukvårdsfond för att minska behovet av skattefinansiering
av framtidens sjukvård osv. Ju större statligt ägande, desto mindre behov
av skatteinkomster. Av utvecklingen i Östeuropa vet vi emellertid att
resonemanget är ohållbart.
Finansdepartementets egna beräkningar visar därtill att dessa effekter
endast är marginella.
2.10 Industrins finansförening
AP-fondemas syfte är att trygga avkastningen på insatta medel. Spekula-
tiv verksamhet bör därför begränsas. Tillväxten i fondema står i direkt
relation till avsättningarnas storlek. AP-fondemas stora dominans på
finansmarknaden är en begränsning för att uppnå optimal avkastning.
110
Vår inlaga baseras enbart på marknadsmässig hänsyn. Eventuella Prop. 1992/93:206
politiska aspekter på AP-fondemas uppdelning eller investeringspolicy Bilaga 12
lämnar vi därhän.
Avkastningsmål måste sättas på respektive fondförvaltare. En aktiv och
professionell förvaltning bör höja avkastningen på insatta medel och
konkurrens mellan fondema är en bra grund för att höja effektiviteten i
hanteringen av respektive fond. Dessutom kommer likviditeten att
befrämjas, vilket bör bidra till att de stora svängningar som tidigare
präglat marknaden dämpas.
En aktiv förvaltning behöver ej innebära stora kreditrisker. I en
lågkonjunktur är kreditrisken större, men vi anser att man generellt bör
vara restriktiv när det gäller risktagning vid kreditgivning, speciellt som
ersättningen för ökad kreditrisk är för låg. En anpassning är att vänta.
2.11 Folksam
Placerings reglerna
Reglerna anknyter till vad som tidigare har redovisats i Ds 1990:90.
Bestämmelserna innehåller gränser för innehavaren av olika sorters
finansiella instrument, men ger avsevärt utrymme för fondstyrelserna att
sätta samman portföljerna olika. Med de vida gränser som reglerna stakar
ut krävs interna instruktioner inom varje enskild fondstyrelse. Detta har
betydelse för den interna kontrollen i varje fond men också för jämförel-
se och utvärdering fonderna emellan. Enligt Folksams mening är
skyldigheten för respektive fondstyrelse att upprätta ett placerings-
reglemente så väsentlig att den bör komma till uttryck i den föreslagna
lagen. Jfr vad Folksam har anfört om legala placeringsregler och om
placeringsinstruktioner i yttrandet över Ds 1990:90.
2.12 Sveriges Industriförbund
Syftet med den tänkta omorganisationen är "att fondema skall bli till
största möjliga nytta för tilläggspensioneringen". Bakom denna for-
mulering ligger tanken att en hög avkastning kan motverka framtida
behov av kraftig höjning av ATP-avgiftema. Samma resonemang skulle
kunna tillämpas på alla utgiftskategorier, varvid vi skulle stå inför
gigantiska fonderingsperspektiv. Nu beror Sveriges förmåga att betala ut
pensioner, ge sjukvård och klara barnomsorgen inte av avkastningen på
fonder av skilda slag utan på marknadsvärdet av landets produktion och
tillväxten i detta.
ATP-systemet är i huvudsak inte heller ett premiereservfondsystem
utan ett fördelningssystem. Fondema i systemet borde därför vara av
buffertkaraktär. Deras uppgift skulle alltså vara att möjliggöra jämna
avgiftsuttag. Sådana fonder skulle i dag att döma av erfarenheter från
andra länder endast behöva vara en femtedel av AP-fondemas aktuella
storlek. De skulle dessutom ha två viktiga egenskaper: säker avkastning
och hög likviditet. Fonder av detta slag borde av naturliga skäl inte bestå
av aktier utan av tre- å sexmånaders statspapper.
111
Prop. 1992/93:206
2.13 Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF) Bilaga 12
Placeringsbestämmelsema som föreslagits bör på ett tillfredsställande sätt
verka för att kraven på hög avkastning samt tillfredsställande betalnings-
beredskap, säkerhet och riskspridning uppnås om gränsen för hur mycket
som får placeras utomlands höjs. Det är önskvärt att ha en god risksprid-
ning. Detta kan inte uppnås om större delen av kapitalet placeras på den
i detta sammanhang lilla svenska kapitalmarknaden. Dessutom leder en
liten utlandsdel till en dyr förvaltning för en liten del av kapitalet.
SFF ställer sig positiv till förslaget att tillåta att externa förvaltare kan
utnyttjas för delar av fondförmögenheten.
2.14 Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
Från 1982 fram till 1989 har arbetsgivaravgifterna inte räckt till
finansieringen av ATP-pensionema. En växande andel av pensionsutbe-
talningama har fått betalas ur avkastningen av AP-fondema. För 1990
synes läget däremot vara sådant att arbetsgivaravgifterna, genom höjning
av ATP-avgiften, täckte utbetalningarna av ATP-pensioner. Men i takt
med den kommande ökningen av utbetalda pensionsbelopp kommer
arbetsgivaravgifterna inte att räcka till utan AP-fonden måste genom sin
avkastning bidra till finansieringen. Det är då för PRO av väsentlig
betydelse att förvaltningen av AP-fonden sker på sådant sätt att största
möjliga avkastning erhålls för att begränsa och om möjligt undvika
avgiftshöjningar inom ATP-systemet.
Det är enligt PROs mening synnerligen viktigt för ATP-systemet att
AP-fondemas avkastning kan öka.
PRO tillstyrker samtliga förslag till ändringar som framförs i pro-
memorian avseende förvaltning av fondmedlen och placeringsbestämmel-
serna.
3.1 Kommerskollegium
Auktoriserade revisorer skall i all sin yrkesutövning iaktta god revisors-
sed. Av denna följer bland annat att de skall utöva sitt yrke med
självständighet och objektivitet, utan hänsyn till för revisionsarbetet
ovidkommande intressen. Vidare skall de i revisionsfrågor beakta god
revisionssed. Dessa regler gäller - i tillämpliga delar - i all revisionsu-
tövning oavsett associationsrättsform. I promemorian återfinns förslag
som skulle kunna verka hämmande på revisorns möjligheter att fullfölja
sitt arbete enligt dessa kriterier.
Således anges i lagförslaget att den som utsett en revisor beslutar om
arvoden och andra ersättningar till honom. Det framgår inte om tanken
är att revisionsarvodet skall utgöra ett i förväg fastlagt belopp eller ej.
Denna oklarhet föranleder kollegiet att peka på att enligt god revisorssed
skall ett revisionsarvode inte utgöras av ett i förväg fastlagt belopp eller
112
på annat sätt begränsas så att det kan verka inskränkande på den Prop. 1992/93:206
granskningsinsats revisorn bedömer erforderlig i det enskilda fallet. Bilaga 12
Vidare föreslås att den revisor regeringen skall utse för varje fond,
förutom att inneha detta uppdrag i samtliga fonder, även skall leda
revisionen som ordförande. Den konkreta innebörden i begreppet "leda"
framgår inte av promemorian. Det finns därför anledning understryka att
i varje specifikt uppdrag där flera revisorer utsetts är enligt god
revisionssed varje revisor i princip ansvarig för hela den granskning som
ingår i uppdraget. Vad gäller revision i aktiebolag skulle kollegiet ej
acceptera om en av flera valda revisorer intog en ledarställning som
innebar att denne revisor hade ett bestämmande inflytande över revisions-
arbetets innehåll och omfattning. Varje revisor har således att under eget
ansvar göra en självständig bedömning av den totala erforderliga
granskningen. Däremot kan revisorerna sinsemellan komma överens om
arbetsfördelning och i samråd dra upp riktlinjer för revisionsarbetet. Ett
gemensamt uppträdande i principfrågor är eftersträvansvärt. Kan enighet
om inriktning, omfattning eller utförande av revisionen inte nås måste
den enskilde revisorn utföra den granskning han anser erforderlig. Skilda
uppfattningar i principfrågor skall redovisas.
Någon uttrycklig tidpunkt för när fondstyrelsen senast skall överlämna
sitt förslag till årsredovisning till revisorerna för granskning föreslås inte.
Kollegiet anser detta olyckligt eftersom det försvårar revisorernas
planeringsarbete. Vidare torde det innebära stor risk för att revisorerna
får förslaget så sent att det kan verka inskränkande på erforderliga
granskningsinsatser. Enligt kollegiets uppfattning bör årsredovisnings-
handlingama, i likhet med de tidsramar som gäller enligt aktiebolagsla-
gen, avlämnas till revisorerna minst en månad före ordinarie fullmäktige-
sammanträde.
3.2 Bokföringsnämnden (BFN)
Enligt BFNs uppfattning har i promemorian gjorts en sammanblandning
av årsredovisningen - vilken föreslås upprättas med iakttagande av god
redovisningssed och därigenom i huvudsak torde motsvara årsredovis-
ningen enligt aktiebolagslagens (1975:1385) krav - och resultatupp-
följningen, vilken i ett aktiebolag torde motsvaras av den interna
redovisningen och som i princip inte omfattas av god redovisningssed.
Tydligast kommer denna sammanblandning till uttryck på s 126 där det
anges att revisorerna vid granskningen av årsredovisningen bör fastställa
"att presentationen är rättvisande så att samtliga tillgångar är riktigt
klassificerade och avgränsade mot övriga balansposter samt att avkast-
ningen är riktigt redovisad med avseende på realiserat och icke-realiserat
resultat". En grund för redovisningslagstiftningen, liksom för god
redovisningssed, är nämligen att värderingen skall vara förenlig med
lägsta värdets princip. Orealiserade vinster skall sålunda enligt god
redovisningssed i princip inte ingå i det i årsredovisningen redovisade
resultatet.
8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 206
113
Mot denna bakgrund är BFNs bedömning att förslaget grundas på en
delvis felaktig uppfattning om innebörden i god redovisningssed. Skall
förslaget ligga till grund för lagstiftning bör därför en tydligare gräns-
dragning mellan årsredovisningen - som lämpligen bör upprättas enligt
god redovisningssed - och resultatuppföljningen göras.
BFN vill slutligen påpeka att inte bara årsredovisningen utan hela
bokföringen, dvs. löpande bokföring, årsbokslut och arkivering, bör ske
i enlighet med bokföringslagens krav och god revisionssed. En sådan
generell bestämmelse skulle också överensstämma med vad som föreslås
beträffande statliga myndigheters redovisning i det i promemorian (s 125)
omnämnda betänkandet (SOU 1990:64) Årlig redovisning i statsförvalt-
ningen.
3.3 Folksam
I 18 § av den föreslagna lagen stadgas om anmälningsskyldighet för vissa
insiders. Regeln anknyter nära till 44 § i reglementet för allmänna
pensionsfonden. Här kan diskuteras om en anmälningsskyldighet för
revisorerna är nödvändig. Det kan ifrågasättas om dessa kommer i
beröring med särskilt mycket kurspåverkande information. Vidare kan en
utvidgning av anmälningsskyldigheten till make/sambo och hemmavaran-
de barn diskuteras.
3.4 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR
FARs yttrande nedan gäller endast förslaget i vad det avser redovisning
och revision.
FAR tillstyrker förslagen.
3.5 Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF)
SFF har inga kommentarer till reglerna för fondstyrelsernas förvaltning
respektive granskning och revision. Föreningen kan dock inte se någon
anledning att AP-fondema ska lämna sina årsredovisningar 30 april vilket
är senare än andra liknande aktörer på marknaden. Någon form av
resultaträkning bör lämnas efter 30-60 dagar.
3.6 Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
PRO tillstyrker förslaget att möjligheten för de avgiftsbetalande företagen
att erhålla återlån avskaffas. Denna låneform har idag i stort sett
nämligen upphört.
PRO har ingen erinran mot de övriga förslagen som bl.a. innefattar
överlåtelse av rösträtt, revision och granskning samt vissa övergångs-
frågor.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 12
114
Finansdepartementets dnr 357/93
Framställning om höjning av bankernas ersättning vid flyttning av
allemanskonton
Prop. 1992/93:206
Bilaga 13
I samband med förhandlingarna om ersättning för bankernas medverkan
i allemanssparandet tog bankerna upp frågan om en höjning av avgiften
för flyttning av allemanskonto.
Bankerna har därefter till Riksgäldskontoret överlämnat bifogad
skrivelse där bankerna framhåller att överföringsavgiften inte täcker
bankernas kostnader.
Riksgäldskontoret instämmer i bankernas bedömning att avgiften bör
höjas till högst 200 kr. Avgiften är reglerad i lagen om allemans-
sparande. Riksgäldskontoret hemställer därför om att regeringen tar
initiativ till en höjning av avgiften vid överföring mellan två
allemanskonton till högst 200 kr.
RIKSGÄLDSKONTORET
Göran Camhagen
Håkan Tiderman
115
Framställning om höjning av bankernas ersättning vid flyttning av Prop. 1992/93:206
allemanskonton_____________________________________________________ Bilaga 13
Reglerna för såväl allemansfondkonto som allemanssparkonto medger att
sparande genom banks försorg överförs till annan allemansfond eller
annat allemanssparkonto, varvid kontoföraren har rätt att ta ut ersättning
med högst etthundra kronor av kontohavaren för kostnader i samband
med överföringen.
Det nämnda ersättningsbeloppet har gällt sedan år 1986. Tidigare
tillämpades fri avgiftssättning, varvid ersättningsbeloppet tvåhundra
kronor var vanligt förekommande. Det nuvarande beloppet täcket inte
den kostnad bankerna har för det tämligen omfattande arbetet vid
överförande av alla nödvändiga uppgifter till ny bank. Behovet av
kostnadstäckning för överföringsmomenten har blivit större, inte minst
på grund av att bankernas ersättning från Riksgäldskontoret för ad-
ministrationen av Allemanssparandet har minskat i besvärande grad.
Bankföreningen hemställer härmed om Riksgäldskontorets medverkan
till att reglerna om Allemanssparandet ändras så, att ersättning får tas ut
med högst tvåhundra kronor. (Detta belopp tillämpas som regel vid
överföring av bankernas Vinnarkonton respektive Miljonkonto.)
Sparbankernas Bank och Sveriges Föreningsbank har deltagit i
beredningen av detta ärende.
SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Bengt-Göran Löwenthal Göran Strömgren
116
Efter remiss har yttranden avgetts av Riksbanken, Finansinspektionen,
Sveriges Aktiesparares Riksförbund (SARF), Aktiefrämjandet och
Sveriges Bankkunders Riksförbund.
Gemensamt yttrande har avgetts av Svenska Fondhandlareföreningen
och Fondbolagens förening.
1 Riksbanken
Riksbanken har inte något att erinra mot bifall till framställningen.
2 Finansinspektionen
I framställningen hemställer Riksgäldskontoret att regeringen skall ta
initiativ till en höjning av avgiften för överföring av medel mellan två
allemanskonton, från nuvarande 100 kr till högst 200 kr. Riksgäldskonto-
rets framställning är baserad på en skrivelse från bankerna till Riksgälds-
kontoret med en motsvarande begäran.
Finansinspektionen vill inte motsätta att den begärda höjningen genom-
förs. Samtidigt vill inspektionen fästa uppmärksamhet på följande
förhållande. Bestämmelsen om att avgiften får tas ut av en sparare i
samband med en överföring av medel inom allemanssparandet återfinns
i 3 § andra stycket lagen (1983:890) om allemanssparande. I den
bestämmelsen sägs att banken är berättigad till ersättning med högst 100
kr av spararen för sin kostnad för en överföring. En regel med detta
innehåll går självfallet att tillämpa när det är fråga om en överföring
mellan två allemanssparkonton eller från ett allemanssparkonto till en
allemansfond. Vid andra förhållanden, exempelvis när det är fråga om
en överföring mellan två allemansfonder, eller från en allemansfond till
ett allemanssparkonto, är det inte lika klart hur regeln skall tillämpas.
Här är det ju fråga om en kostnad som drabbar det fondbolag som har
att ombesörja överföringen till en annan allemansfond eller ett allemans-
sparkonto. Regeln har i sådana sammanhang vållat besvär redan i
samband med att inspektionen haft att ta ställning till fondbestämmelser
med innehåll att avgiften skall tillfalla det överförande fondbolaget. Med
hänsyn till lagtextens utformning har fondbestämmelsema härvid måst
ändras till att - något oegentligt - avse "banken".
Mot bakgrund av det anförda vill inspektionen föreslå att den angivna
bestämmelsen utvidgas till att också avse ersättning till det fondbolag som
ombesörjer en överföring.
3 Sveriges Aktiesparares Riksförbund
SARF avvisar förslaget att höja den avgift som kontoförare har rätt att
utta vid flyttning av allemanskonto. Att som sparare ha möjlighet att utan
bestraffande avgifter flytta sitt sparande borde vara en självklarhet. SARF
föreslår därför att den nu gällande avgiften om 100 kronor bibehålies.
9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 206
Prop. 1992/93:206
Bilaga 14
117
Allemanssparandet bör betraktas som en helhet och bedömandet av
olika moments lönsamhet bör ha underordnad betydelse. Att därvid tillåta
höjning av ett enskilt moment som är en kostnad för kontoföraren
framstår som mindre beaktansvärt. I syfte att stimulera enskilt sparande
på en marknad som erbjuder pluralism i placeringsaltemativen borde
flyttning av allemanskonton få ske avgiftsfritt, men för att kompensera
kontoförare för kostnader samt stävja eventuellt missbruk accepterar
SARF ett bibehållande av nuvarande avgift.
4 Aktiefrämjandet
Svenska Bankföreningen har i samråd med Sparbankernas Bank och
Sveriges Föreningsbank gjort framställan om att få höja bankernas
ersättning vid flyttning av allemanskonton, från 100 till 200 kronor.
Stifelsen Aktiefrämjandet anser att det är vikitgt att möjliggöra en hög
rörlighet till så låga transaktionskostnader som möjligt bland de två
miljonerna fondsparare.
"tyvärr har staten komplicerat sparandet och dess administration genom
att vid olika tidpunkter tillämpa olika reaskatteregler. De innebär dyrare
hantering för banken/fondbolaget och en näst intill obegriplig
skatteredovisning för spararna.
Därmed är inte 200 kr i överföringsavgift oskäligt och det är närmast
fråga om den som nu skall belasta alla spararna i en fond eller de
flyttande spararna.
5 Sveriges Bankkunders Riksförbund
Med nedanstående motivering avstyrker vi Svenska bankföreningens
framställning om höjning av bankernas ersättning för flyttning av
allemanskonton.
Enligt uppgifter vi inhämtat tillgår denna typ av transaktion praktiskt
på följande sätt: en bild hämtas upp på datorn genom inslagning av
kontonummer, en kod för överföring till annan bank väljs och resten är
automatik. Marginalkostnaden för en dylik transaktion bör rimligen
understiga 100 kronor. Eftersom ingen som helst kalkyl ingår i själva
framställningen, har vi inget annat underlag för vår bedömning.
Formuleringen "Behovet för kostnadstäckning för överföringsmomentet
har blivit större" i Bankföreningens skrivelse kan tolkas som att av-
giftshöjningen skall göras för att kompensera problem på annat håll. Ett
sådant sätt att andvända avgifter anser vi alltid synnerligen olämpligt.
Dessutom anser vi att med den turbulenta situation vi har idag, torde
fördubblingen av en bankavgift i varje fall inte bidra till den nödvändiga
förbättringen av bankernas förtroende.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 14
6 Svenska Fondhandlareföreningen och Fondbolagens Förening
Organisationerna tillstyrker Svenska Bankföreningens m. fl. hemställan.
118
Organisationerna vill samtidigt ta tillfället i akt och peka på en
semantisk tveksamhet. I både 3 och 6 §§ i lagen om allemanssparande
används ordet "banken" i meningar rörande vem som är berättigad till
ersättning i samband med uttag eller överföringar inom allemanssparan-
det. Organisationerna vill framhålla att det på svenska fondmarknaden
finns ett antal fristående fondbolag, som inte är äganderättsligt knutna till
någon bank. Kostnader för överföringar och uttag drabbar naturligtvis
även dessa aktörer, och det bör av lagstiftningen direkt framgå att det
inte endast är "banken" som är ersättningsberättigad. Enligt lagen om
värdepappersfonder är det vidare tillåtet att ha även "annat kreditinstitut"
som förvaringsinstitut, varför texten i 3 och 6 §§ alltså bör omfatta även
"fondbolag eller förvaringsinstitut" som avses i lagen om värdepappers-
fonder.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 14
119
Finansdepartementets dnr 5947/92
Ang. ny lag om börs- och clearingsverksamhet.
Rubricerade lag utfärdades den 4 juni 1992 och stadgar i 5 kap. 6 § "Ett
aktiebolag vars aktier är inregistrerade vid en börs skall under varje
räkenskapsår som omfattar mer än tio månader offentliggöra en redo-
görelse för räkenskapsårets första sex månader (halvårsrapport).
Rapporten skall offentliggöras inom två månader från halvårets utgång.
Vid offentliggörandet skall halvårsrapporten ges in till börsen. Om det
finns särskilda skäl, får börsen medge anstånd med offentliggörandet.
Halvårsrapporten skall innehålla en redogörelse för bolagets verksamhet
och resultat under räkenskapsårets första sex månader."
I regeringens proposition 1991/92:113 "Ny börslagstiftning m.m." som
legat till grund för lagen, framhålls på sid 100 angående halvårsrapporter
att sakinnehållet i reglerna skall anpassas till minimireglerna i EG:s tredje
börsdirektiv. I EG:s tredje börsdirektiv 82/121/EEG 1982-02-15 före-
skrivs att bolag vilkas aktier är officiellt noterade vid fondbörs skall
offentliggöra halvårsrapporter som innehåller uppgifter om verksamheten
och resultatet under de sex första månaderna av räkenskapsåret.
Offentliggörandet skall ske inom fyra månader från utgången av den
aktuella halvårsperioden.
Sålunda ställer den nya svenska lagstiftningen på området hårdare krav
när det gäller senaste tidpunkt för offentliggörande av halvårsrapport än
EG:s egen lagstiftning.
I kombination med den svenska semesterlagen, som ger arbetstagare
rätt till fyra veckors sammanhängande semester under juni-augusti,
kommer det svenska tidskravet på halvårsrapporter att innebära märkbart
ökade kostnader för de svenska börsföretagen gentemot övriga Europa.
Idag lämnar företagen normalt två delårsrapporter förutom årsbokslutet.
Denna rapportering sker tertialvis med maximalt två månaders eftersläp-
ning i offentliggörandet. Den tertialvisa rapporteringen kan idag ske med
rimlig planering med hänsyn till företagens operativa verksamhet och
övriga ekonomiska rapporterings- och planeringsarbete. En regel som
innebär att halvårsrapporter skall offentliggöras inom två månader leder
sannolikt till färre delårsrapporter från det stora flertalet av företagen,
vilket klart skulle försämra den ekonomiska informationen till kapital-
marknaden.
En enkel lösning på problemet vore att anpassa svensk lagstiftning
avseende tidsfristen för offentliggörande av halvårsrapport fullt ut till
EG:s minimikrav och sålunda ändra tidsfristen från två månader till fyra
månader. Med en sådan lösning skulle sannolikt risken för ett minskat
antal tertialrapporter reduceras då företagen skulle kunna offentliggöra
sin andra tertialrapport samtidigt med halvårsrapporten.
Handelskammaren hemställer, med hänvisning till ovanstående, att
lagstiftningens tidskrav på offentliggörande av halvårsrapporter anpassas
120
till gällande EG-lagstiftning, vilket skulle innebära att halvårsrapporter Prop. 1992/93:206
skall offentliggöras inom fyra månader från halvårets utgång i stället för Bilaga 15
nuvarande två.
SYDSVENSKA HANDELSKAMMAREN
Sten Bengtsson
VD
121
Efter remiss har yttranden avgetts av Finansinspektionen, Patent- och
Registreringsverket, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföre-
ningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Aktiesparares Riksförbund, Aktiefrämjandet, Sveriges Försäkringsför-
bund och Stockholms Fondbörs AB.
1 Finansinspektionen
Sammanfattning
Finansinspektionen avstyrker Sydsvenska Handelskammarens förslag att
tiden för halvårsrapports offentliggörande enligt 5 kap. 6 § lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet (börslagen) anpassas till
minimireglerna i EG:s tredje börsdirektiv.
Finansinspektionens synpunkter
Sydsvenska Handelskammaren har i skrivelse 1992-11-27 till Finansde-
partementet hemställt om att tidsfristen för offentliggörandet av halvårs-
rapporter ändras till lyra månader från nuvarande två månader.
Finansinspektionen som beretts tillfälle att yttra sig över Sydsvenska
Handelskammarens skrivelse får härmed anföra följande. Den ändring
som föreslås i Sydsvenska Handelskammarens skrivelse kan inte ses
isolerad utan måste övervägas även utifrån aktiebolagslagens regler om
delårsrapport.
I 11 kap. 12 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) (ABL) sägs
att aktiebolag som är skyldigt att ha auktoriserad revisor skall minst en
gång under räkenskapsår som omfattar mer än 10 månader avge särskild
redovisning (delårsrapport). Av andra stycket i nämnda lagrum följer att
delårsrapport som omfattar minst hälften och högst två tredjedelar av
räkenskapsåret skall senast två månader efter rapportperiodens utgång i
avskrift insändas till registreringsmyndigheten. Tvåmånadersfristen i
börslagen korresponderar således med nämnda bestämmelse i ABL.
Tidsfristen två månader bör ses mot bakgrund av aktiemarknadens krav
på snabb rapportering. De skäl som Sydsvenska Handelskammaren
framfört till stöd för sin hemställan framstår mot bakgrund härav inte
som vägande särskilt tungt. Finansinspektionen avstyrker därför förslaget.
Till detta önskar Finansinspektionen tillägga följande. Av 5 kap. 6 §
börslagen följer bl.a. att börsen kan medge anstånd med offentliggörandet
av halvårsrapport. Innebörden av ett sådant medgivande är således att
offentliggörandet får ske senare än två månader efter halvårets utgång.
Hur ett sådant dispensbeslut överensstämmer med ABL:s ovan redovisade
tvåmånadersfrist för ingivande av delårsrapport till registreringsmyn-
digheten har inte kommenterats i prop. 1991/92:113 till ny börslagstift-
ning m.m. Lagstiftningen synes vara oklar på denna punkt. Frågan borde
bli föremål för ytterligare överväganden.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 16
122
2 Patent- och Registreringsverket
Sammanfattning
Patent- och registreringsverket (PRV) avstyrker Sydsvenska Handelskam-
marens hemställan.
PRVs skäl
PRV vill inledningsvis, med hänsyn till de skäl som anförs i Sydsvenska
Handelskammarens skrivelse, påtala att inte alla börsföretag har
kalenderår som räkenskapsår.
Som framgår av prop. 1991/92:113, s. 101, har bestämmelsen i artikel
3 i direktiv 82/121/EEG angående offentliggörande av halvårsrapporter
formen av minimikrav. Det innebär att medlemsländerna kan besluta om
bestämmelser som är strängare, förutsatt att de tillämpas generellt. PRV
saknar i dag kännedom om hur regeln implementerats eller kommer att
införlivas i de olika staterna. PRV kan alltså för sin del inte slå fast att
den svenska lagen ställer högre krav än dem som gäller inom EG. PRV
ställer sig också något frågande till Handelskammarens uttalande att
tvåmånadersfristen i lagen om börs- och clearingverksamhet relativt sett
skulle innebära märkbart ökade kostnader för svenska börsföretag.
De större aktiebolagens årsredovisningar, som avges en gång om året,
täcker inte det informationsbehov som finns om bolagen. Såväl
aktiemarknad som kreditgivare, anställda m.fl. kräver därför korrekt och
aktuell information om bolagens ekonomiska utveckling under löpande
räkenskapsår. Kravet på aktualitet har också kommit till uttryck i 11 kap.
12 § 2 st 3 p aktiebolagslagen (1975:1385) som gäller delårsrapport. I
bestämmelsen föreskrivs att en delårsrapport skall omfatta minst hälften
och högst två tredjedelar av räkenskapsåret och att rapporten skall sändas
till PRV senast två månader efter rapportperiodens utgång. PRV har inte
uppmärksammat någon kritik mot denna frist.
PRV anser för sin del att en tidsram på två månader för att färdigställa
en delårsrapport eller en halvårsrapport är väl avvgäd främst med hänsyn
till kraven på aktualitet, konsekvens och enkelhet. PRV avstyrker därför
Handelskammarens hemställan.
3 Svenska Bankföreningen
Svenska Bankföreningen tillstyrker Sydsvenska Handelskammarens
förslag att den svenska lagstiftnigens tidskrav på offentliggörande av
halvårsrapporter anpassas till motsvarande regler i EG:s tredje börsdirek-
tiv (82/121/EEG). Detta direktiv föreskriver att halvårsrapporter skall
offentliggöras inom fyra månader från halvårets utgång, medan den
svenska lagen för närvarande anger en strängare tidsgräns på högst två
månader. Det svenska kravet på publicering senast i slutet av augusti
skulle medföra stora olägenheter på grund av de anställdas rätt enligt
Prop. 1992/93:206
Bilaga 16
123
semesterlagen till fyra veckors sammanhängande semester under juni- Prop. 1992/93:206
augusti. Bilaga 16
Sydsvenska Handelskammaren behandlar i sin skrivelse sambanden
mellan halvårsrapporter och eventuella tertialrapporter. Vad gäller
bankernas delårsrapporter vill bankföreningen nämna att föreningens
styrelse vid sitt sammanträde 1992-11-19 beslöt att de börsregistrerade
bankerna fr.o.m. 1993 skall övergå till tre kvartalsrapporter från
nuvarande två tertialrapporter.
4 Svenska Fondhandlareföreningen
Fondhandlarföreningen ställer sig avvisande till handelskammarens
framställning. Skälen för detta är att offentliggörande av delårsrapporter
är en del i underlaget för en bedömning av kurssättning m.m. på
värdepappersmarknaden. Det är då rimligt att informationen presenteras
inom två månader från "mättidpunkten" och inte så långt fram i tiden
som handelskammaren föreslår. En förskjutning av det tidsmässiga kravet
skulle innebära en försämring av informationsläget på värdepappersmark-
naden jämfört med den alldeles nya lagstiftningen på området. Det är
dessutom så att inom EG flera länder begränsar tiden till två månader
trots att EG-direktivet i och för sig medger en längre tid. Skälet rörande
den svenska semesterlagen synes inte hållbart att åberopa vid en
anpassning till vår omvärld.
5 Sveriges Industriförbund
Kravet på publicering av halvårsrapporter inom två månader efter
periodens utgång vållar svårigheter för vissa företag, vilket också anges
i skrivelsen.
Det finns emellertid skäl som talar för att fristen för publicering inte
får vara alltför lång. Särskilt tungt väger härvidlag marknadens behov av
snabb information, varför det framstår som betänkligt om en halvårs-
rapport inte offentliggörs förrän efter fyra månader. I sammanhanget
måste också noteras att flera av de företag som haft tertialrapportering
förmodligen kommer att gå över till kvartalsrapporter i och med kravet
på halvårsrapporter.
Sammanfattningsvis anser Industriförbundet, att skälen för en förläng-
ning av tidsfristen inte uppväger vad som kan anföras mot en sådan
ordning. Förbundet utgår också från att bolagen, särskilt under de första
åren, kan få börsens tillstånd att vänta med offentliggörandet om
tillräckliga skäl finns.
6 Sveriges Advokatsamfund
Enligt advokatsamfundets mening är den nuvarande tidsfristen för
offentliggörande av halvårsrapporter enligt 5 kap. 6 § lagen om börs- och
clearingverksamhet väl avvägd. Det är angeläget att halvårsrapporten
offentliggörs inom inte allt för lång tid efter räkenskapshalvårets utgång
124
och den valda tidsfristen överensstämmer med den period som gäller för
delårsrapporter enligt aktiebolagslagen. Det är inte troligt att den valda
tidsfristen kommer att medföra att rapporteringen till aktiemarknaden blir
sämre. Det förhållandet att tidpunkten för offentliggörandet kan komma
att infalla under semesterperioder och därmed eventuellt medföra ökade
kostnader för börsbolagen är inte ett tillräckligt tungt vägande skäl för att
utsträcka tidsfristen.
På ovan angivna skäl avstyrker advokatsamfundet det remitterade
förslaget.
7 Sveriges Aktiesparares Riksförbund
SARF ställer sig positiv till den av Sydsvenska Handelskammarens
föreslagna förändringen att halvårsrapporten skall offentliggöras inom
fyra månader från halvårets utgång i stället för nuvarande två. Med en
sådan lösning skulle sannolikt risken för ett minskat antal tertialrapporter
reduceras då företagen skulle kunna offentliggöra sin andra tertialrapport
samtidigt med halvårsrapporten. Den föreslagna förändringen innebär
också att lagstiftningens tidskrav på offentliggörande av halvårsrapporter
anpassas till gällande EG-lagstiftning.
8 Aktiefrämjandet
I brevet föreslås att lagen skall ändras så att börsnoterade företag skall
få offentliggöra sin halvårsrapport senast före oktober månads utgång
istället för augusti. Lagen baseras på ett EG-direktiv som medger fyra
istället för två månaders publiceringstid.
Handelskammaren anger som skäl bl.a. att företagens redovisningsper-
sonal har semester under juni, juli och augusti.
Aktiefrämjandet anser inte att detta är relevant. Tvåmånadersgränsen
har satts av aktiemarknadsskäl. Handeln med aktier pågår under
sommaren. Behovet av auktuell information är inte mindre då.
Ett annat skäl för tvåmånadersgränsen är att en annan lag,
aktiebolagslagen, stadgar att delårsrapporter skall avges inom två
månader.
Den svenska riskkapitalförsörjningen är mycket beroende av det
utländska intresset för svenska aktier. Under de två senaste åren har
utländska placerare varit de enda nettoplacerama på svensk
aktiemarknad. Det är ett överordnat intresse att vår marknad är väl
anpassad till de utländska marknader varifrån placerarna kommer, dvs
den nordamerikanska och brittiska marknaden. På den amerikanska gäller
regeln om kvartalsrapporter. Den tillämpas av de svenska företag som är
noterade på amerikanska börser. Det är tänkbart att Storbritannien och
andra konkurrerande europeiska marknader inför samma system. Vi bör
då, på gott och ont, överväga att göra sammaledes här - genom lag-
stiftning eller genom initiativ från fondbörsen.
Det är dock möjligt att den nya lagen medför svårbemästrade omställ-
nings- och planeringsproblem just instundande sommar. Enligt lagen kan
Prop. 1992/93:206
Bilaga 16
125
i så fall Stockholms fondbörs med hänsyn till särskilda skäl medge Prop. 1992/93:206
halvårsrapportering i år. Bilaga 16
9 Sveriges Försäkringsförbund
Sveriges Försäkringsförbund delar i princip den i skrivelsen anförda
uppfattningen att det inte finns anledning att ställa hårdare krav på
tidpunkten för avlämnande av halvårsrapport än vad EG:s tredje
börsdirektiv kräver. De större börsnoterade företagen torde inte ha
svårigheter att uppfylla kravet på rapportering inom två månader, men
för de mindre kan de i skrivelsen anförda problemen med semesterplane-
ring osv. ha större betydelse. Det är dock viktigt att information från
halvårsrapporterna når marknaden så snart som möjligt.
Om även icke börsnoterade försäkringsbolag genom Finansinspek-
tionens föreskrifter skulle åläggas samma rapporteringsskyldighet som
börsnoterade bolag kan inte bortses från att ovannämnda olägenheter kan
uppstå för de mindre försäkringsbolagen.
10 Stockholms Fondbörs AB
Fondbörsen vill till en början anmärka att den nya börslagens regler om
sexmånadersrapportering inte framstår som helt kongruenta med
aktiebolagslagens bestämmelser om delårsrapporter. Handelskammarens
förslag till ändring av börslagen skulle göra den bristande överensstäm-
melsen än mer påtaglig och bör redan av detta skäl avvisas.
Vidare finns enligt Fondbörsens mening anledning att fråga om de av
Handelskammaren åberopade skälen är bärkraftiga. Fondbörsen anser ej
att de kostnadsökningar som en ändrad förläggning av vissa sommarferier
kan medföra motiverar fördröjning av bolagens delårsrapportering. Det
finns - inte minst mot bakgrund av vad som är vanligt på utvecklade
utländska kapitalmarknader - ej heller i övrigt några skäl att ändra ABLs
krav på offentliggörande inom två månader från rapporteringsperiodens
utgång.
Även om Fondbörsen har förståelse för att vissa företag - innan
erforderliga nya rutiner utarbetats - kan möta vissa svårigheter under
sommaren 1993, utgör nämnda förhållande ej tillräckliga skäl för
lagstiftningsåtgärder.
126
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-23
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Inger Nyström,
regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 1993 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Wibble beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om inkomstbeskattning vid vissa ombildningar av värdepappers-
fond,
2. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,
3. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
4. lag om ändring i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
5. lag om ändring i lagen (1990:1115) om ikraftträdande av lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder,
6. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
7. lag om ändring i lagen (1992:1627) om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna
Gunnel Schön-Aldenstig och Lars Bergendal samt hovrättsassessorn
Lennart Östblom.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:206
Bilaga 17
127
Prop. 1992/93:206
Proposition............................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............... 1
Propositionens lagförslag....................... 19
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 mars 1993 ........................... 19
1 Ärendet och dess beredning ................... 19
2 Värdepappersfonder......................... 22
2.1 Sammanläggning och delning av fonder .......... 22
2.2 Preskription av utdelning på fondandelar m.m....... 26
2.3 Förvaltarregistrering av andelar i värdepappersfonder . . 27
3 Kreditjävsregler för värdepappersbolag ............. 31
4 Aktiekontolagen........................... 33
4.1 Riksbanken och Riksgäldskontoret som kontoförande
institut ................................ 33
4.2 Emittentens rätt till insyn i avstämningsregistret ..... 36
5 Allmänna pensionsfonden ..................... 37
5.1 Effektiv förvaltning ...................... 37
5.2 Återlån.............................. 43
5.3 Årsredovisning ......................... 44
5.4 Sammanställning och granskning av fondstyrelsernas
årsredovisningar........................... 45
5.5 Revisorer............................. 47
5.6 Revisorernas värdepappersinnehav.............. 48
5.7 Jävsbestämmelse ........................ 49
6 Överföringsavgiften m.m. inom allemanssparandet...... 49
7 Tidsgränsen för offentliggörande av halvårsrapporter..... 51
8 Uprättade lagförslag ........................ 52
9 Specialmotivering.......................... 53
9.1 Förslaget till lag om inkomstbeskattning vid ombildning
av värdepappersfond ....................... 53
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1092) med
reglemente för Allmänna pensionsfonden........... 54
9.3 Förslaget till lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827) 57
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder........................ 58
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1115) om
ikraftträdande av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder 59
9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse........................ 59
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1627) om
ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden .......................... 60
9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:890) om
allemanssparande......................... 62
10 Hemställan............................. 62
11 Beslut................................ 62
128
Bilaga 1: Utdrag ur skrivelse den 19 juni 1991 från
Fondbolagens Förening........................ 63
Bilaga 2: Sammanställning av remissyttranden över skrivelsen
i bilaga 1 ................................ 65
Bilaga 3: Skrivelse den 7 september 1992 från Fondbolagens
Förening................................. 70
Bilaga 4: Sammanställning av remissyttranden över skrivelsen
i bilaga 3 ................................ 76
Bilaga 5: Skrivelse den 1 oktober 1992 från Svenska
Fondhandlareföreningen m.fl..................... 81
Bilaga 6: Sammanställning av remissyttranden över skrivelsen
i bilaga 5 ................................ 84
Bilaga 7: Skrivelse den 8 december 1992 från Svenska
Fondhandlareföreningen........................ 87
Bilaga 8: Sammanställning av remissyttranden över skrivelsen
i bilaga 7 ................................ 89
Bilaga 9: Skrivelse den 17 december 1992 från Riksbanken . . 92
Bilaga 10: Sammanställning av remissyttranden över skrivelsen
i bilaga 9 ................................ 96
Bilaga 11: Sammanfattning av departementspromemorian
AP-fondens förvaltning - en översyn (Ds 1991:14) ....... 100
Bilaga 12: Sammanställning av remissyttranden över
departementspromemorian i bilaga 11 ............... 103
Bilaga 13: Skrivelse den 15 januari 1993 från
Riksgäldskontoret ........................... 115
Bilaga 14: Sammanställning av remissyttranden över
skrivelsen i bilaga 13......................... 117
Bilaga 15: Skrivelse den 27 november 1992 från
Sydsvenska Handelskammaren.................... 120
Bilaga 16: Sammanställning av remissyttranden över
skrivelsen i bilaga 15......................... 122
Bilaga 17: Lagrådets yttrande.................... 127
Prop. 1992/93:206
129