Prop.
1992/93:185
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 mars 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen föreslås att en tobakslag införs. Den föreslagna lagen
innehåller regler om vissa miljöer där rökning inte skall få äga rum eller
där vissa utrymmen skall hållas fria från tobaksrök. Bland de miljöer
som behandlas finns lokaler för barnomsorg, skolverksamhet och annan
verksamhet för barn och ungdom, färdmedel i inrikes kollektivtrafik,
lokaler för hälso- och sjukvård, lokaler avsedda för gemensamt bruk i
bostäder och inrättningar med särskild service eller vård. Huvudregeln
för dessa miljöer är att rökning inte skall vara tillåten. I lokaler där
offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och i
andra lokaler dit allmänheten har tillträde skall det, om miljön inte är
rökfri, finnas områden där rökning är förbjuden. Även för hotell och
restauranger ges särskilda regler. Möjlighet finns i viss utsträckning att
göra avsteg från de nämnda reglerna. Bl.a. får särskilda rökrum anord-
nas i eljest rökfria miljöer. Den som äger eller disponerar över lokalen,
utrymmet eller platsen som berörs, svarar för att reglerna följs. Arbets-
givare och arbetstagare skall samverka för att arbetsplatser i allt väsent-
ligt blir rökfria.
Lagen innehåller inte några regler beträffande handel med tobak.
Nuvarande bestämmelser om varningstexter och om innehållsdeklara-
tion på förpackningar till tobaksvaror flyttas i huvudsak oförändrade
över till den nya lagen. Detsamma gäller reglerna om marknadsföring i
lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaks-
varor.
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 185
Regeringen ges också rätt att föreskriva att tillverkare och importörer
skall utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaks-
varor som tillverkas i Sverige eller införs hit har hälsovådliga effekter
och att redovisa resultaten av undersökningarna.
Regeringen får vidare, om särskilda hälsoskäl föreligger, förbjuda till-
verkning och import av vissa tobaksvaror samt föreskriva gränsvärden
för skadliga beståndsdelar i tobaksvaror. Det senare innebär en anpass-
ning till EG:s direktiv på området. Rätten att föreskriva gränsvärden
skall kunna delegeras till myndighet som regeringen utser.
Berörda tillsynsmyndigheter får enligt lagen meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att lagen skall följas. Dessa får förenas med
vite. Tillsynsmyndigheterna får också omhänderta en vara som saluhålls
eller uppenbart är avsedd att saluhållas i strid med lagen.
Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1993 då nuvarande lagstiftning om
varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror samt om marknads-
föring av sådana varor avses upphöra att gälla. Äldre föreskrifter om
varningstext och innehållsdeklaration skall dock gälla till dess annat
föreskrivits med stöd av den nya lagen.
Till följd av förslaget om tobakslag föreslås också en ändring i lagen
(1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar. Ändringen ger länsrätt behörighet att pröva mål enligt bl.a.
tobakslagen
Prop. 1992/93:185
Prop. 1992/93:185
Härigenom föreskrivs följande.
1 § På grund av de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med
bruk av tobak meddelas i denna lag bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen,
- begränsning av rökning i arbetslokaler,
- varningstexter och innehållsdeklaration på förpackningar till tobaks-
varor,
- marknadsföring av tobaksvaror samt
- produktkontroll m.m. av tobaksvaror.
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller ungdom,
2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrätt-
ningar med särskild service eller vård, och
4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra ut-
rymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana
färdmedel.
3 § I lokaler där en offentlig tillställning enligt 9 § allmänna ordnings-
stadgan (1956:617) eller en allmän sammankomst enligt 1 § lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster anordnas eller i lokaler som är
avsedda att användas av den som deltar i en sådan tillställning eller
sammankomst skall, om miljön inte är rökfri, finnas områden där rök-
ning är förbjuden.
Vad som anges i första stycket gäller också andra lokaler dit allmän-
heten har tillträde.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte lokaler som
avses i 2 § eller 4 §.
4 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts, skall i ett visst antal av de rum eller liknande som upplåts rök-
ning vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra utrymmen som
upplåts för tillfällig bostad på färdmedel i inrikes kollektivtrafik gäller i
stället 2 §.
Restauranger eller andra serveringsställen som har mer än femtio sitt-
platser skall, om rökförbud ej föreligger enligt 2 §, ha sittplatser inom
ett eller flera områden i serveringslokalen där rökning är förbjuden.
5 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller inte i fråga om bostäder och
andra lokaler för boende som inte är tillfälligt.
6 § Rökning är trots bestämmelserna i 2 § 2-4 tillåten i delar av de
lokaler eller andra utrymmen som avses där, om dessa delar särskilt
avsatts för rökning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1 och som
är upplåtna enbart för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ får göras om det finns särskilda skäl därtill på
grund av utrymmets beskaffenhet eller användningssätt eller av omstän-
digheterna i övrigt.
7 § Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över
en lokal eller ett annat utrymme som omfattas av någon av bestämmel-
serna i 2-4 §§ svarar för att bestämmelserna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.
8 § Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att arbetslokaler
och liknande utrymmen i allt väsentligt blir rökfria. De skall särskilt
verka för att de som vistas på en arbetsplats inte ofrivilligt utsätts för
tobaksrök. Som arbetstagare räknas här personer som avses i 1 kap. 2 §
första stycket och 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).
9 § Förpackning till tobaksvara som är avsedd att i näringsverksamhet
tillhandahållas konsumenter inom landet skall i den utsträckning och på
det sätt som regeringen föreskriver förses med
1. texter som upplyser om de hälsorisker som är förbundna med bruk
av tobak (varningstexter),
2. deklaration som upplyser om skadliga ämnen som tobaksvaran inne-
håller eller ger upphov till (innehållsdeklaration).
Regeringen får överlämna åt en myndighet att meddela föreskrifter en-
ligt första stycket.
10 § Tillverkaren eller importören svarar för att förpackning till tobaks-
vara förses med varningstexter och innehållsdeklaration.
11 § En tobaksvara får inte i näringsverksamhet tillhandahållas konsu-
menter inom landet, om den saknar varningstexter eller innehållsdeklara-
tion eller om text eller deklaration är uppenbart oriktig.
12 § Näringsidkare som marknadsför tobaksvara till konsumenter skall
iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam eller annan
marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till
bruk av tobak.
Vid marknadsföring som avses i första stycket får inte användas kom-
mersiella annonser i ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller
även sådana televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356)
om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som
kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
Prop. 1992/93:185
13 § Om det vid marknadsföring enligt 12 § första stycket används en
kommersiell annons i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar
skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig, skall annonsen
återge sådana varningstexter och sådan innehållsdeklaration som enligt
föreskrifter som avses i 9 § skall finnas på varans förpackning. Har
flera varningstexter fastställts för varan, skall minst en av dem återges.
Vid upprepad annonsering skall de olika varningstexterna användas
omväxlande och om möjligt i lika stor omfattning.
Varningstexter och innehållsdeklaration skall i annonsen framträda tyd-
ligt och återges i ändamålsenlig form.
14 § Marknadsföringsåtgärd som strider mot 12 eller 13 § skall vid
tillämpningen av marknadsföringslagen (1975:1418) anses vara otillbör-
lig mot konsumenter.
15 § Tillverkare eller importör av tobaksvara skall, i den utsträckning
som föreskrivs av regeringen, genom egna undersökningar eller på annat
sätt utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos varan har
hälsovådliga effekter. I den utsträckning som föreskrivs av regeringen
skall tillverkaren eller importören också redovisa undersökningsresultat
och andra uppgifter som kan behövas för att bedöma varornas hälso-
risker.
16 § Regeringen får, om det finns särskilda hälsoskäl, föreskriva att
vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas i eller föras in till Sverige
för försäljning till konsumenter.
17 § Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, får med-
dela föreskrift om gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvara får
innehålla eller ge upphov till. En vara som inte uppfyller föreskrifterna
får inte tillverkas i eller föras in till Sverige för försäljning till konsu-
menter.
18 § Den centrala tillsynen över att denna lag och föreskrifter som med-
delas med stöd av lagen följs utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det gäller lokaler och andra utrymmen
som avses i 2 § och som är upplåtna enbart för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna enbart för per-
sonal,
b) lokaler som avses i 3 och 4 §§,
c) varningstexter m.m. enligt 9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt 15-17 §§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller lokaler och andra utrymmen för
vilka Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen, och
2. den nämnd som fullgör kommunens uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet när det gäller de miljöer och lokaler för vilka
Socialstyrelsen har den centrala tillsynen
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt andra stycket 2.
Prop. 1992/93:185
19 § Socialstyrelsen får meddela de förelägganden och förbud som be- Prop. 1992/93:185
hövs för att bestämmelserna i 9-11 §§ och 15-17 §§ eller med stöd av
dem meddelade föreskrifter skall följas.
En tillsynsmyndighet som anges i 18 § andra och tredje styckena får i
sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden eller förbud som be-
hövs för att lagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av
lagen skall följas.
I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut
vite. Vitet får inte förvandlas.
20 § En tillsynsmyndighet får besluta att en tobaksvara skall tas om
hand, om den bjuds ut till försäljning eller uppenbart är avsedd att bju-
das ut till försäljning i strid med lagen eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av lagen. Kronofogdemyndigheten skall vid behov läm-
na handräckning när en vara skall tas om hand.
Om en vara har tagits om hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens
kontroll vidta de rättelser som behövs för att varan skall få säljas. Varan
skall återlämnas om det görs sannolikt att den inte kommer att säljas i
strid med lagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av den-
na. I annat fall får varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.
Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.
21 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar,
handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens till-
syn enligt denna lag.
22 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har en tillsynsmyn-
dighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som
berörs av lagen eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen och får där göra undersökningar och ta prover. För uttagna prov
betalas inte ersättning. Kronofogdemyndigheten skall lämna den hand-
räckning som behövs för tillsynen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kost-
nader för provtagning och undersökning av prov.
23 § Den som har tagit befattning med något ärende enligt denna lag får
inte obehörigen röja eller på annat sätt använda sig av vad han därvid
fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
24 § Beslut som en i 18 § angiven nämnd har fattat enligt denna lag
eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får över-
klagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos läns-
rätten.
Yrkesinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos Arbetar-
skyddsstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsens beslut får inte överklagas.
Beslut som Socialstyrelsen har meddelat med stöd av 19 § första styck-
et eller 20 § får överklagas hos länsrätten.
25 § Beslut om en föreskrift enligt 17 § eller 22 § andra stycket som en
myndighet har meddelat med stöd av ett bemyndigande får inte över-
klagas.
Beslut om föreskrifter enligt 9 § som en myndighet har meddelat med
stöd av ett bemyndigande får överklagas hos regeringen av tillverkare av
tobaksvaror och importörer av tobaksvaror som är avsedda att säljas till
konsumenter inom landet.
Prop. 1992/93:185
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 12 § andra stycket andra mening-
en, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 juli 1993, då lagen
(1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror
samt lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller den 1 juli
1993 skall fortsätta att gälla till dess annat har föreskrivits med stöd av
denna lag.
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomar1, i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1529) om ändring
i nämnda lag, samt ikraftträdandebestämmelsen till ändringslagen skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfattningama samt lagen (1989:479) om ersättning för kost-
nader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är före-
skrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m., lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, allt
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6
kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,
6. mål som avses i 12 § lagen 6. mål som enligt bestämmelse i
(1992:1527) om teleterminalut- annan lag skall prövas av länsrätt,
rustning,
7. mål om överprövning enligt
6 kap. lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av läns-
rätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östgötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297)
i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
1 Lagen (1971:289) omtryckt 1981:1323.
Prop. 1992/93:185
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:185
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den
1 januari 1993 i vad gäller 14 §
första stycket punkten 2 och i
övrigt den dag regeringen bestäm-
mer.
Denna lag träder i kraft den
1 januari 1993 i vad gäller 14 §
första stycket punkten 2 och i
övrigt den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:185
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Tobaksbrukets negativa effekter på människors hälsa har beskrivits i olika
sammanhang. Ungefär vart tionde dödsfall i Sverige (10 000-12 000 per år)
beräknas ha samband med rökning. Rökning har framför allt betydelse
för olika cancertyper, särskilt lungcancer, samt för hjärt- och kärlsjuk-
domar, allergi, emfysem, kronisk bronkit och luftvägsinfektioner. Även
användning av snus innebär hälsorisker.
Rökningens utbredning gör att en stor del av befolkningen utsätts för
tobaksrök i miljön, s.k. passiv rökning, vilket har negativa effekter från
hälsosynpunkt. Undersökningar visar t.ex. att barn till rökande föräldrar
oftare drabbas av infektionssjukdomar i luftvägarna än barn till föräldrar
som inte röker. Vidare bedöms passiv rökning ha betydelse även för
lungcancer.
Världshälsoorganisationen (WHO) har slagit fast att ingen annan en-
skild förebyggande åtgärd i i-ländema kan bidra mera till en förbättrad
folkhälsa än minskad tobaksrökning. Olika åtgärder för att begränsa
tobakens skadeverkningar har också genomförts i vårt land. Detta arbete
började i mitten av 1960-talet, då staten första gången avsatte särskilda
medel för information om tobakens skadeverkningar.
Erfarenheterna har visat att det är möjligt att påverka tobaksvanorna,
men trots positiva förändringar röker fortfarande omkring en fjärdedel
av den vuxna befolkningen vanemässigt. Till detta kommer en ökad
användning av snus främst bland unga män.
Tobakskonsumtionen är således trots de ansträngningar som gjorts för
att minska användandet fortfarande oroande hög från hälsosynpunkt.
Detta förhållande har också många gånger uppmärksammats i riksdagen
bl.a. i form av motioner. Lagutskottet föreslog i ett betänkande år 1987
(bet. 1987/88:LU13) att regeringen skulle ges i uppdrag att utreda vilka
konsekvenser ett förbud mot annonsering av tobaksvaror skulle få. Riks-
dagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1987/88:115).
10
År 1988 antog Nordiska rådet två rekommendationer enligt följande
(rek. nr 11 och 12/1988).
1. Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att utreda
restriktiva regler i Norden innebärande exempelvis
a) begränsning av rökning i offentliga lokaler och på offentliga kom-
munikationsmedel ,
b) förbud mot tobaksreklam och
c) märkning av tobaksprodukter.
2. Nordiska rådet rekommenderar de nordiska ländernas regeringar att
på internationellt plan verka för restriktivare regler för tobakskonsum-
tion.
Mot bakgrund av dels kunskapen om tobakens hälsorisker, dels nyss
redovisade framställning från riksdagen och rekommendationer från
Nordiska rådet beslöt regeringen i maj 1988 att bemyndiga chefen för
Socialdepartementet att tillsätta en utredning för att utreda och lämna
förslag till olika åtgärder för att ytterligare begränsa tobaksbruket och
därigenom förebygga tobakens skadeverkningar. Med stöd av bemyndig-
andet förordnades den 30 juni 1988 justitierådet Staffan Magnusson till
särskild utredare.
Utredningen som antog namnet Tobaksutredningen överlämnade i mars
1990 betänkandet Tobakslag (SOU 1990:29). Utredningens samman-
fattning av betänkandet och utredningens författningsförslag bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilagorna 1 och 2. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och övriga som
yttrat sig över betänkandet samt en sammanställning över deras yttran-
den bör fogas till protokollet som bilaga 3.
Tobaksbrukets negativa effekter för hälsan har bl.a. även behandlats av
Allergiutredningen (S 1984:04), av den till hälso- och sjukvårds-
beredningen (S 1987:04) knutna Folkhälsogruppen och av Socialstyrel-
sen i dess år 1991 avlämnade folkhälsorapport (SoS-rapport 1991:11).
Allergiutredningen, som överlämnade sitt betänkande (SOU 1989:76)
till regeringen i november 1989, framhöll att en av de viktigaste fak-
torerna för att åstadkomma en god inomhusmiljö är rökfria lokaler.
Särskilt framhölls betydelsen av lagstadgad skyldighet att hålla offentliga
lokaler, transportmedel och arbetslokaler fria från cigarettrök. Folk-
hälsogruppen överlämnade sina förslag för att minska bruket av tobak
till den då pågående Tobaksutredningen. Förslagen gick helt i linje med
de förslag denna utredning senare lade fram. Även i den folkhälso-
rapport som Socialstyrelsen överlämnade till regeringen våren 1991
framhålls tobaksbrukets negativa konsekvenser för hälsan. Vidare under-
stryks betydelsen av ett samlat åtgärdsprogram med brett samhällsstöd.
I prop. 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor behandlades bl.a. häl-
sans utveckling och fördelning hos den svenska befolkningen, hälsans
villkor och några stora folksjukdomar. Därvid konstaterades att även om
den svenska befolkningens hälsa i stort är god och har förbättrats under
de senaste åren föreligger stora och i vissa avseenden ökande skillnader
i hälsa mellan olika grupper i samhället, vilket inte kan accepteras. En
faktor av stor betydelse för folkhälsan som berördes i propositionen var
Prop. 1992/93:185
11
ett minskat tobaksbruk. Regeringen förklarade att åtgärder för att min-
ska konsumtionen av bl.a. tobak skall ges hög prioritet och att sådana
åtgärder måste vidtas på flera plan. Däri ingår att förstärka information-
en om tobakens skadeverkningar och en ökad satsning på forskning
m.m.
Andra åtgärder som enligt nämnda folkhälsoproposition bör vidtas för
att minska tobaksbruket i Sverige är att i lag reglera i vilken utsträck-
ning det skall vara tillåtet att röka i bl.a. lokaler och andra utrymmen dit
allmänheten har tillträde, att förbjuda reklam för tobaksvaror samt att
införa vissa regler om produktkontroll m.m., såsom gränsvärden för
tjära m.m. I socialutskottets betänkande (bet. 1990/91 :SoU 23) avseende
denna proposition instämde utskottet i regeringens bedömning bl.a. när
det gäller rökfria miljöer och möjlighet att införa gränsvärden för tjär-
halt i cigarettrök. I fråga om reklam för tobaksvaror förklarade utskottet
dock att något förbud inte bör införas innan man inom EG nått enighet
om en motsvarande åtgärd och hemställde att riksdagen som sin mening
skulle ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört i denna fråga. Denna
hemställan bifölls av riksdagen (rskr. 1990/91:376).
I avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
ingår även vissa rättsakter rörande tobak som Sverige åtagit sig att in-
förliva, såsom direktiv rörande märkning av tobaksvaror respektive
gränsvärde för tjärhalt i cigaretter.
Bl.a. för att understryka de negativa effekter tobaken har ur hälsosyn-
punkt, finner jag det angeläget att samla och komplettera lagstiftningen
genom att införa en särskild tobakslag. Jag vill dock understryka att den
lag jag nu föreslår är ett första led i åtgärder för att begränsa tobaks-
brukets skadeverkningar. Det kan, beroende på den fortsatta utveck-
lingen, bli aktuellt att återkomma med ytterligare åtgärder.
Regeringen beslutade den 4 februari 1993 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över förslag till dels tobakslag och dels lag om ändring i lagen
(1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar. De till Lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till proto-
kollet som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Jag har gjort några
redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget beträffande tobaks-
lagen.
I det följande kommer jag att behandla sådana lagstiftningsfrågor som
berörs i folkhälsopropositionen liksom övriga förslag till lagstiftning som
Tobaksutredningen lämnat såsom frågor med anknytning till EES-av-
talet. Först avser jag dock att något mer belysa hur tobaksvanorna i
Sverige utvecklats, tobaksbrukets skadeverkningar m.m.
Prop. 1992/93:185
12
Prop. 1992/93:185
Bruket av tobak kom till Sverige för flera hundra år sedan. Först efter
andra världskriget blev dock cigarettrökning den vanligaste formen av
tobaksbruk i vårt land.
Rökningen bland svenska män ökade under första delen av 1900-talet.
I mitten av 1960-talet var ungefär hälften dagligrökare. Utvecklingen
bröts omkring år 1970, varefter andelen rökare har minskat. År 1990-
91 var 26 % av männen (16 år och äldre) dagligrökare. Härtill kom ca
10 % som rökte tillfälligt. Snusningen har ökat bland männen. Ca 20 %
av dem snusade år 1989. Ökningen har ägt rum sedan slutet av 1960-
talet efter en nästan oavbruten nedgång sedan mitten av 1920-talet. Ök-
ningen har huvudsakligen ägt rum bland pojkar och yngre män.
Rökningen bland kvinnor ökade främst under 1950- och 1960-talen.
Sedan slutet av 1970-talet minskar rökningen också bland kvinnorna. År
1990-91 var 25 % av kvinnorna dagligrökare. Till dessa kom ca 10 %
som rökte tillfälligt. Bruket av snus har hittills inte blivit vanligt bland
kvinnorna (2 % år 1989).
Bland män är rökning mest utbredd bland medelålders och äldre, me-
dan yngre röker i betydligt mindre utsträckning. Bland kvinnor är rök-
ning förhållandevis sällsynt bland de allra äldsta och mest utbredd i
åldrarna 25-54 år. Bland yngre är rökning därför i dag mer vanlig bland
kvinnor än bland män. Snusandet är numera mest utbrett bland yngre
män, något som står i skarp kontrast till situationen för några decennier
sedan då nästan uteslutande äldre män snusade.
Rökvanorna har utvecklats olika i olika samhällsgrupper. Rökningen
var tidigare mest utbredd i de "högre" socio-ekonomiska grupperna,
dvs. bland personer med lång utbildning och hög inkomst. Situationen
har dock förändrats under senare år. Både bland män och kvinnor gäller
att rökningen minskat främst i grupper med lång utbildning och hög in-
komst. Rökningen är nu mest utbredd i grupper med kort utbildning och
låg inkomst.
Ungdomars rökvanor har påverkats i positiv riktning, men utvecklings-
trenden är osäker. Att rökningen totalt sett minskat beror till största
delen på att en allt större del av de uppväxande generationerna förblivit
rökfria och att den genomsnittliga åldern för rökdebut förskjutits uppåt.
Under 1970-talet minskade andelen rökare bland barn och ungdomar
kraftigt. Årliga undersökningar av skolelevernas drogvanor tyder dock
på att rökningen under slutet av 1980-talet åter ökat bland barn och
ungdomar. År 1991 uppgav sig 19 % av pojkarna och 27 % av flickorna
vara rökare. Motsvarande siffror år 1985 var 16 % bland pojkarna och
21 % bland flickorna i grundskolans årskurs 9. Det bör dock obser-
veras att det inte enbart rörde sig om dagligrökare, utan att även till-
fällighetsrökare ingick. Flera studier tyder på att frekvensen rökare
bland ungdomar liksom bland vuxna varierar mellan olika grupper. Det
är således betydligt vanligare i dag att elever på de korta, yrkesinriktade
13
gymnasielinjema röker än att eleverna på de längre, mera teoretiskt Prop. 1992/93:185
inriktade linjerna gör det.
Kunskapen om tobakens hälsorisker är av relativt sent datum. Det var
t.ex. först under 1950-talet som sambandet mellan rökning och cancer
började uppmärksammas i större omfattning. Numera är rökningens
hälsoskadliga effekter mycket väl dokumenterade. Kunskapsöversikter
om effekterna har också redovisats av flera tidigare utredningar, t.ex. i
betänkandet (SOU 1981:1) Hälso- och sjukvård inför 90-talet, HS 90, i
Cancerkommitténs slutbetänkande (SOU 1984:67) Cancer-orsaker-före-
byggande m.m. och i Socialstyrelsens folkhälsorapport 1987 (SoS redo-
visar 1987:15). Tobakens skadeverkningar tas även upp i Socialstyrel-
sens folkhälsorapport (SoS-rapport 1991:11).
Mer än 4 000 olika kemiska ämnen har identifierats i tobaksrök. Av
dessa är ett 40-tal cancerframkallande. Två av dessa är förbjudna i ar-
betslivet. Rökningen har i stora epidemiologiska studier från många
länder visat sig ha ett klart samband med den totala dödligheten. Rök-
ning ökar riskerna för en rad olika sjukdomar och skador. De kvantita-
tivt viktigaste sjukdomarna vad gäller översjuklighet och överdödlig-
heten är sjukdomar i hjärtats kranskärl, lungcancer, kronisk bronkit och
lungemfysem.
Hjärt- och kärlsjukdomar är den dominerande enskilda anledningen till
långvarig sjukdom och också den vanligaste dödsorsaken bland vuxna.
Det råder enighet om att vissa riskfaktorer som bl.a. rökning och högt
blodtryck är av stor betydelse för uppkomsten av kranskärlssjukdom.
Rökare löper upp till tre gånger så stor risk för att insjukna i hjärtinfarkt
som icke-rökare.
Cancer är ett samlingsbegrepp för flera sjukdomar, som har vissa ge-
mensamma drag. Det är stora skillnader mellan olika cancerformer vad
gäller naturligt förlopp, behandling och förebyggande åtgärder. Den bäst
kartlagda och väldokumenterade orsaken till cancer är tobaksrökning.
Den förorsakar enligt cancerkommitténs beräkningar ca 15 % av alla
cancerfall (25 % av alla cancerfall bland män) och uppemot 80 % av all
lungcancer i vårt land. Lungcancer var en ovanlig sjukdom till de första
decennierna av 1900-talet. Lungcancer som dödsorsak bland män bör-
jade öka under 1940-talet och bland kvinnor under 1960-talet. Då cancer
uppstår först ett eller flera decennier efter rökdebuten, stämmer denna
utveckling med den kraftiga ökning av cigarettkonsumtionen som in-
leddes bland män i början av detta århundrade och bland kvinnor några
decennier senare. Under perioden 1960-1980 fördubblades förekomsten
av lungcancer i Sverige hos både män och kvinnor. Sedan slutet av
1970-talet har ökningen i dödlighet i lungcancer för män visat en vik-
ande trend, medan detta inte varit fallet bland kvinnor. Skillnader i före-
komst av lungcancer mellan storstadsområden och landsbygd kan till
stor del förklaras av skillnader i rökvanor.
14
Det råder ingen tvekan om att tobaksrökning är den dominerande or-
saken till lungcancer. Det finns ett uttalat dos-responssamband, och
risken tycks grovt sett vara proportionell till dosen. Ju tidigare i livet
man börjar röka, desto större är risken att drabbas av lungcancer.
Även tobaksrök i miljön, s.k. passiv rökning, har bedömts vara för-
knippad med risk för lungcancer hos icke-rökare.
Rökning är dessutom den främsta orsaken till cancer i svalg och strup-
huvud. Dessutom ökar rökning risken för cancer i läpp, mun, matstrupe,
bukspottkörtel och urinblåsa. Nya forskningsrön talar också för att risk-
en för cancer i njurar och livmoderhals ökar på grund av rökning.
Förutom nu nämnda stora sjukdomsgrupper förorsakar eller bidrar rök-
ning starkt till andra sjukdomar som kronisk bronkit och lungemfysem.
Det finns också samband mellan rökning samt magkatarr och magsår.
Vidare inverkar rökning på fostret under graviditeten. Nämnas kan att
rökande kvinnor föder barn som i genomsnitt väger 200 g mindre än
barn till kvinnor som inte röker. Andelen mycket små barn (under 2500
g) är extra hög.
Tobaksrök i miljön kan också utlösa allergier och överkänslighetsreak-
tioner. På lång sikt kan också sådana åkommor försämras. Luftrörs-
funktionen kan skadas och en ökad risk för lungcancer har kunnat på-
visas. Flera studier visar också att personer med kranskärlssjukdom
försämras av att utsättas för passiv rökning. Vidare visar flera undersök-
ningar att barn med rökande föräldrar oftare drabbas av luftrörskatarr,
förkylningar och astmatiska problem m.m. än barn med föräldrar som
inte röker. Detta hänger troligtvis samman med att barns luftvägar är
speciellt känsliga.
Sverige tillhör de länder som anslutit sig till WHO:s mål Hälsa för alla
år 2000 (HFA-2000). År 1984 antog medlemsländerna i WHO:s Euro-
paregion 38 mål för HFA-2000. Målen som reviderades år 1991 skall
vara bestämmande för nationella hälsopolitiska strategier. Vissa mål går
ut på att uppnå förändrade levnadsvanor. I ett av målen (nr 17) om-
nämns direkt behovet av minskat tobaksbruk, och det föreslås att varje
medlemsland skall sätta upp klara mål, t.ex. att minst 80 % m befolk-
ningen skall vara rökfri år 2000 och att icke-rökare skall skyddas från
att ofrivilligt utsättas för tobaksrök. Sverige har också ställt sig bakom
WHO:s Europaregions beslut att under ytterligare fem år fortsätta den
samordnade insatsen mot tobaken. Den europeiska aktionsplanen har
många beröringspunkter med det åtgärdsprogram mot cancer som utar-
betats inom EG. Även detta program lägger stor vikt vid åtgärder för
minskat tobaksbruk.
De hälsopolitiska principerna i de internationella handlingsprogrammen
stämmer väl överens med den svenska nationella hälsopolitik som utfor-
mats och antagits genom riksdagens godkännande av regeringens pro-
position om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m. (prop.
1984/85:181, bet. 1984/85:SoU 28, rskr. 1984/85:400). I propositionen
Prop. 1992/93:185
15
framhölls behovet av en samlad folkhälsopolitik för att forma ett sam- Prop. 1992/93:185
hälle där riskerna för ohälsa, utslagning och isolering bekämpas. I en
offensiv hälsopolitik skall hälso- och sjukvårdens insatser för att före-
bygga ohälsa ses i ett perspektiv som omfattar såväl hälsorisker i det
omgivande samhället som risker som är relaterade till den enskilde indi-
videns livsstil.
Statliga medel för upplysning om tobakens skadeverkningar avsattes för
första gången år 1964. På uppdrag av regeringen tillsatte Socialstyrelsen
år 1971 en särskild utredning för att belysa tobakens skadeverkningar
och lämna förslag till åtgärder. Utredningens slutrapport Tobaksrökning
publicerades år 1973. Även om det inte lades fast något helhetsprogram
på basis av utredningens förslag, förverkligades ändå vissa förslag. Bl.a.
tillsattes en särskild utredning år 1975 för att konkretisera förslagen om
varningstexter på tobaksvaror och förbud mot tobaksreklam. Härefter
infördes lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror, som trädde i kraft den 1 januari 1977, och lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror,
som trädde i kraft den 1 juli 1979. Enligt den sistnämnda lagen skall,
med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak,
särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvaror till konsu-
menter. Lagen kompletteras med riktlinjer för tillämpningen som ut-
färdas av Konsumentverket efter samråd med Socialstyrelsen och för-
handlingar med tobaksbranschen.
År 1977 tillsatte regeringen en parlamentarisk tobakskommitté. Dess
uppdrag var att utarbeta ett program för att nedbringa tobakskonsum-
tionen och motverka dess skadeverkningar. Kommittén avlämnade år
1978 ett delbetänkande, Rökfria miljöer (Ds S 1978:7) och 1981 sitt
slutbetänkande Minskat tobaksbruk (SOU 1981:18). Med utgångspunkt
bl.a. i kommitténs förslag gav regeringen Arbetarskyddsstyrelsen och
Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd utarbeta rekommendationer om
begränsning av tobaksrökning i lokaler av gemensamhetskaraktär. År
1983 gav de båda styrelserna gemensamt ut allmänna råd om begräns-
ning av rökning i gemensamhetslokaler. Huvudinnehållet i dessa råd är
följande. Ingen skall mot sin vilja behöva utsättas för obehag eller hälso-
risker på grund av tobaksrökning i gemensamhetslokaler där både rökare
och icke-rökare har rätt eller skyldighet att vistas. Ett synsätt bör efter-
strävas där det betraktas som normalt med en rökfri miljö och där
huvudregeln är att en rökares önskan att röka bör vika för andras önske-
mål om en rökfri miljö. Offentliga lokaler måste vara tillgängliga också
för särskilt rökkänsliga personer, t.ex. små barn, gamla och sjuka. Såda-
16
na lokaler måste därför vara helt eller delvis rökfria. På arbetsplatser
där man vistas hela dagen bör det kunna finnas särskilda utrymmen där
rökning är tillåten. Dessa får dock inte inkräkta på icke-rökamas rätt till
rökfri miljö. De allmänna råden innehåller en rad konkreta förslag och
idéer om hur detta praktiskt kan åstadkommas i olika slag av lokaler. I
anslutning till dessa råd publicerade Skolöverstyrelsen i sin författnings-
samling (SÖ-FS 1983:196) kompletterande råd anpassade till skolan. En
översyn av dessa skedde år 1985 (SÖ-FS 1985:170). Det långsiktiga
målet för skolans hälsofostrande arbete på tobaksområdet angavs där
vara en rökfri skola.
Ytterligare krav på åtgärder mot tobaksbruket framfördes under följan-
de år bl.a. av utredningen om hälso- och sjukvården inför 1990-talet och
av Cancerkommittén. Efter överläggningar mellan Konsumentverket och
tobaksbranschen utfärdades år 1986 skärpta riktlinjer för tobaksreklam
som trädde i kraft året därpå. Under en treårsperiod med start budget-
året 1986/87 bedrev Socialstyrelsen på regeringens uppdrag en intensi-
fierad upplysning om tobakens skadeverkningar med syfte att motverka
rökdebut bland barn och ungdom. Verksamheten finansierades med ett
årligt anslag om två milj. kr. ur Allmänna arvsfonden. År 1988 tillsattes
Tobaksutredningen som i mars 1990 överlämnade sitt betänkande med
förslag till en samlad tobakslag.
Prop. 1992/93:185
Norge har haft en särskild tobakslag som gällt sedan år 1975. I denna
förbjuds bl.a. tobaksreklam och försäljning av tobaksvaror till personer
under 16 år. År 1988 kompletterades lagen med bestämmelser om rök-
fria offentliga miljöer. Enligt dessa skall lokaler och transportmedel dit
allmänheten har tillträde vara rökfria liksom arbetslokaler där två eller
flera personer är samlade. Särskilda regler gäller dock för restauranger,
hotell och liknande. År 1989 infördes förbud mot nya tobaks- och niko-
tinprodukter.
I Finland gäller en särskild tobakslag sedan år 1977. Denna lag
överensstämmer till stor del med den norska lagen. Således är tobaks-
reklam förbjuden även i Finland, liksom försäljning av tobaksvaror till
personer under 16 år. Den finska lagen innehåller också vissa bestäm-
melser om produktkontroll och bestämmelser om högsta tillåtna värden
för vissa beståndsdelar i cigarettrök. Lagen innehåller likaså bestämmel-
ser om att lokaler såsom skolor, daghem och myndigheters lokaler m.fl.
skall vara rökfria.
I Island trädde en särskild tobakslag i kraft år 1985. Lagen förbjuder
all tobaksreklam och rökning i lokaler som är öppna för allmänheten.
Undantag görs för restauranger som dock alltid måste ha ett antal rök-
fria bord. Lagen förbjuder också försäljning av tobaksvaror till personer
under 16 år.
I Danmark finns inte någon lagreglering avseende tobaksprodukter.
Frivilliga överenskommelser finns emellertid och i och med att Danmark
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 185
Rättelse: S. 29 rad 6 Står: anstälom---intelda Rättat till: anställda
är medlem i EG blir de restriktioner som bestäms för EG också tillämp- Prop. 1992/93:185
liga i Danmark.
I samtliga nordiska länder finns bestämmelser om varningstexter på
förpackningar till cigaretter.
Inom EG finns direktiv om högsta tillåtna tjärhalt i cigaretter samt om
varningstexter och innehållsdeklaration på tobaksvaror (90/239/EEG och
89/622/EEG). Vidare har antagits direktiv om förbud mot TV-reklam
för tobaksvaror (89/552/EEG). Den 15 maj 1992 antogs en ändring av
direktivet om varningstexter m.m. på tobaksvaror vilket innebär att detta
bl.a. också innefattar ett förbud mot försäljning av oralt snus
(COM(91)336). Vidare har ett förslag till direktiv innehållande förbud
mot tobaksreklam lämnats (COM (91)111 final-SYN 194). Enligt EES-
avtalet, som väntas träda i kraft den 1 juli 1993, skall Sverige införliva
de EG-rättsakter som trätt i kraft före den 31 juni 1991. Rättsakter av
senare datum kommer snarast efter ikraftträdandet att göras till en del
av avtalet. Vad gäller förbudet mot oralt snus kan Sverige få göra un-
dantag från bestämmelsen då oralt snus i Sverige sannolikt utgör en
sådan traditionell tobaksvara som inte omfattas av förbudet. Förutom
nämnda direktiv finns en resolution om förbud mot rökning i lokaler för
allmänheten och på transportmedel. I det följande redovisas lagreglering
utöver gemensamma EG-direktiv för enskilda EG-länder.
I Belgien lagfästes år 1987 förbud mot rökning i alla offentliga lokaler
inkl, transportmedel. Restauranger och kaféer berörs dock inte. Vid
överträdelser utdöms höga böter. År 1982 utfärdades regler om begräns-
ning av reklam för tobaksvaror och om obligatorisk märkning med var-
ningstext. Reklamrestriktionema skärptes år 1991 så att även reklam
som avser andra produkter men som indirekt gynnar avsättningen av
tobaksvaror, s.k. förtäckt tobaksreklam, kom att omfattas. Belgien in-
förde år 1990 också förbud mot försäljning av vissa typer av snus.
Frankrike har sedan år 1977 en särskild tobakslag. År 1991 antogs en
lag om totalt förbud mot tobaksreklam som trädde i kraft den 1 januari
i år. Förbudet omfattar såväl reklam för tobaksprodukter som förtäckt
reklam liksom sponsring som har till syfte att främja försäljning av
tobaksprodukter. En lag om rökfria miljöer trädde i kraft den 1 novem-
ber 1992. Lagen omfattar offentliga lokaler. På kaféer, barer och restau-
ranger skall finnas rökfria utrymmen. På arbetsplatser är rökning för-
bjuden i alla gemensamhetsutrymmen såsom entréer, korridorer, mat-
salar och sammanträdesrum. Arbetsgivaren kan efter samråd med före-
tagsläkare inrätta rökrum.
Irland har en särskild tobakslag sedan år 1988 som bl.a. förbjuder för-
säljning av tobak till personer under 16 år. Lagen innehåller också för-
bud mot försäljning av snus. Vissa former av reklam är helt förbjudna,
t.ex. utomhusreklam, medan annan reklam får förekomma med vissa
restriktioner. Lagen ger också möjligheter att utfärda föreskrifter om
förbud mot eller begränsning av rökning i offentliga lokaler.
18
I Italien förbjöds tobaksreklam redan år 1962. Förbudet hade emeller- Prop. 1992/93:185
tid länge begränsad effekt på grund av låga straffsatser vid överträdel-
ser. År 1983 skärptes straffen avsevärt och för cirka ett år sedan ut-
vidgades lagen till att omfatta även förtäckt tobaksreklam.
I Portugal finns förbud mot tobaksreklam.
Storbritannien och Spanien har åldersgräns för inköp av tobak.
Några EG-länder - Belgien, Frankrike, Tyskland och Spanien - har
lagar som innefattar restriktioner om rökning på arbetsplatser.
Luxemburg och Nederländerna har inte några särskilda lagar rörande
tobaksbruk utöver vad som gäller generellt för EG-ländema.
Även utanför Europa finns exempel på att man vidtagit långtgående
åtgärder för att begränsa tobaksbruket. Som exempel kan nämnas att
Canadaix 1988 antog två särskilda tobakslagar som träder i kraft suc-
cessivt. Den ena innehåller förbud mot tobaksreklam inkl, sponsring.
Den andra innehåller bestämmelser om rökfria lokaler och transport-
medel. Den förstnämnda lagen är föremål för konstitutionell prövning
och det är ännu inte slutligt avgjort om den strider mot den canadensiska
konstitutionen.
I USA har en rad stater lagstiftat om rökfria offentliga lokaler. De mest
långtgående bestämmelserna finns i Minnesota och Kalifornien. I staden
New York infördes år 1987 förbud mot rökning på arbetsplatser och i
offentliga lokaler, banker, taxi m.m. I restauranger med mer än 50
sittplatser skall hälften av platserna vara reserverade för icke-rökare.
Restriktioner avseende rökning på restauranger finns också i andra stat-
er. Som exempel kan nämnas att det i Chicago finns krav på att hälften
av platserna skall vara rökfria. Till skillnad från New York undantas där
inte små restauranger. En federal lagstiftning i USA förbjuder rökning
på alla flygresor om högst sex timmar.
I såväl Canada som USA finns bestämmelser om varningstexter på to-
bakspaket.
Även Australien och Nya Zeeland har vidtagit långtgående åtgärder
mot tobaken. Bl.a. har dessa stater lagstiftat om förbud mot tobaksrek-
lam.
19
Prop. 1992/93:185
Mot bakgrund av bl.a. de ökade kunskaperna har allt starkare krav vuxit
fram på att vidta samhällsåtgärder för att motverka det utbredda bruket
av tobak. Sådana insatser måste naturligtvis företas på olika plan. En
grundläggande fråga är varför människor röker trots kunskap om vanans
risker. Något enkelt och allmängiltigt svar finns sannolikt inte. Det enda
som framstår som tämligen klart är att få, om ens någon, börjar röka
eller snusa genom ett medvetet övervägande och under medvetande om
risken att fastna i ett begär. Snarare är det ett nyfiket prövande som
övergår i ett beroende av nikotin som är svårt att bryta. Särskilt svårt att
bryta vanan kan det vara om livssituationen innebär påfrestningar av
olika slag. Flera studier har visat att rökning idag - till skillnad från
tidigare då det omvända förhållandet rådde - är vanligare bland låg-
utbildade och bland låginkomsttagare än bland högutbildade och socialt
väletablerade grupper. Det finns studier som visat att 60 % av unga
ensamstående mödrar röker dagligen, vilket är mer än dubbelt så mycket
som den genomsnittliga andelen rökare i den vuxna kvinnliga befolk-
ningen.
Som inledningsvis anfördes behöver olika former av åtgärder mot to-
baksbruket vidtas. I det följande föreslås, i enlighet med vad jag tidigare
sagt, viss lagreglering som komplement till andra insatser. Det huvud-
sakliga syftet med den lagstiftning som föreslås är att skydda allmän-
heten från att ofrivilligt utsättas för tobaksrök och att skydda barn och
ungdom från att börja bruka tobak.
Den reglering som här föreslås är av relativt begränsad karaktär. Om
syftet med bestämmelserna inte uppnås eller om nya regler införs inom
EG kan ytterligare lagstiftning på området bli aktuell.
20
Prop. 1992/93:185
Mitt förslag: Regler om rökfria miljöer m.m. med i huvudsak
följande innehåll läggs fast i lag.
Rökning får inte äga rum i skollokaler eller andra lokaler av-
sedda för barn och ungdom som daghem, fritidshem m.m. Inte
heller får rökning äga rum i lokaler för hälso- och sjukvård, i
lokaler avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrättningar
med särskild service eller vård. Rökning får inte heller äga rum
på färdmedel i inrikes kollektivtrafik, såsom på tåg, bussar och
flygplan m.m. och i taxibilar. I viss utsträckning skall dock rök-
rum få anordnas i de angivna utrymmena, exempelvis för patient-
er på sjukhus eller i en tågkupé.
Lokaler där en offentlig tillställning eller en allmän samman-
komst anordnas eller andra lokaler dit allmänheten har tillträde
t.ex. postkontor, banklokaler och bibliotek hålles i allmänhet
rökfria. I annat fall skall det i sådana lokaler finnas områden där
rökning är förbjuden.
I hotell och liknande inrättningar skall det finnas rum där rök-
ning inte får förekomma. På restauranger och andra serverings-
ställen med mer än femtio sittplatser skall det finnas platser inom
ett eller flera områden där rökning inte får ske.
Några privata miljöer skall inte omfattas av lagens regler och
inte heller utemiljöer.
Om det finns särskilda skäl skall det vara möjligt att göra undan-
tag från de angivna reglerna om begränsning av rökning.
Den som äger eller disponerar över en lokal eller plats som
omfattas av de aktuella bestämmelserna svarar för att dessa efter-
levs.
Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att arbets-
platsen skall bli rökfri.
Utredningens förslag överensstämmer i vissa delar med mitt men är
på andra punkter mer långtgående. Utredningen föreslår rökförbud i
lokaler där en offentlig tillställning eller allmän sammankomst anordnas
och i andra lokaler dit allmänheten har tillträde samt på skolgårdar. I
hotell eller liknande inrättningar skall minst hälften av rummen som
upplåts vara rökfria. Vidare föreslår utredningen att krav på rökfrihet
skall gälla restauranger med mer än femtio sittplatser vilka skall ha en
eller flera rökfria avdelningar som sammanlagt omfattar minst hälften av
sittplatserna i dessa. Beträffande arbetsplatser vill utredningen införa
rökförbud. Förbudet skall avse lokaler där två eller flera arbetstagare
brukar vistas. Undantag görs dels för särskilda rökrum, dels för rum
som bara används av en person om ventilationen är sådan att rök inte
sprids till rökfria lokaler.
21
Remissinstanserna: Förslaget om rökfria miljöer är det som tagits upp
av flest remissinstanser. Flertalet instämmer i utredningens bedömning
att det är viktigt att tillförsäkra allmänheten rökfria miljöer.
Socialstyrelsen anför att kunskapen om riskerna med s.k. passiv rök-
ning i dag är tillräckligt stor för att motivera att legala skyddsåtgärder
vidtas och Statens handikappråd anser rökfria miljöer vara särskilt posi-
tivt med tanke på dem som får besvär av tobaksrök, ibland t.o.m. svåra
akuta sjukdomstillstånd. TCO förklarar att Tobakslagen kan ses som en
god grund för en framtida enhetlig tillämpning av reglerna om rökning i
samhället. Flera instanser förordar att förslagen skärps, t.ex. anser vissa
att de föreslagna reglerna även bör omfatta barnomsorg i familj och
liknande. Kritik finns också mot utredningens förslag att tillåta rökning
på arbetsrum för bara en person.
Några remissinstanser, främst företrädare för tobaksbranschen, anser
att det saknas vetenskaplig grund för slutsatsen att s.k. passiv rökning är
skadlig för hälsan och ifrågasätter därför lagstiftning för att tillskapa
rökfria miljöer. De förordar i stället frivilliga överenskommelser. Även
Svenska Arbetsgivareföreningen och LO ifrågasätter om det finns behov
av att lagstifta om rökförhållanden på arbetsplatser.
Skälen för mitt förslag: Frågan om förbud mot rökning i lokaler av
gemensamhetskaraktär har under många år varit föremål för uppmärk-
samhet i en rad länder. Världshälsoorganisationen har rekommenderat
regeringar och hälsovårdsmyndigheter att vidta åtgärder för att få till
stånd rökfria miljöer. Även EG har rekommenderat medlemsstaterna att
genom lagstiftning eller på annat sätt vidta sådana åtgärder. Flera länder
har också infört sådan lagstiftning.
I Sverige har vissa åtgärder vidtagits för att åstadkomma rökfria
miljöer men hittills har lagstiftning med sådan direkt inriktning inte be-
slutats. För gemensamhetslokaler finns, som tidigare nämnts, sedan år
1983 allmänna råd utfärdade av Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrel-
sen, som syftar till begränsningar av tobaksrökningen. På arbetsplatser,
såväl offentliga som privata, har rökning i viss utsträckning begränsats
genom frivilliga överenskommelser. Många landsting har också infört
regler om att det skall vara rökfritt inom egna lokaler, vilket bl.a. inne-
burit att hälso- och sjukvården i dessa områden kommit att omfattas av
sådana regler. Också inom skolan har vissa ansträngningar gjorts för att
tillskapa rökfria miljöer. Begränsningar i möjligheterna att röka på tåg
och bussar m.m. finns sedan länge.
Mycket har således gjorts på frivillig väg i syfte att få till stånd rökfria
miljöer. Det har medfört att utvecklingen varit positiv ur folkhälsosyn-
punkt.
Regeringen har i proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor
uttalat sig för att det främst med hänsyn till hälsoaspekter finns tillräck-
liga skäl att införa lagbestämmelser om rökfria miljöer. Det kan själv-
fallet vara svårt att med absolut säkerhet fastställa att vissa sjukdomar
som kan ha en latenstid över flera decennier har sin grund i förekomsten
av tobaksrök i miljön, s.k. passiv rökning. Vetenskapliga studier pekar
dock mot att passiv rökning innebär ökad risk för uppkomst av lung-
Prop. 1992/93:185
22
cancer. Vissa studier tyder också på att passiv rökning kan ha betydelse
för uppkomsten av hjärt- och kärl sjukdomar. Till detta kommer att ett
samband med passiv rökning har påvisats för viss annan ohälsa. Dit hör
vissa sjukdomar och besvär hos små barn och hos personer med
astma/allergi, luftvägsbesvär eller hjärt-kärlsjukdom.
Det är inte ovanligt att personer som är överkänsliga för rök måste
undvika att besöka lokaler av gemensamhetskaraktär. Barn vars luft-
vägar är särskilt känsliga bör också så långt som möjligt skyddas från
tobaksrök. Även andra som inte röker känner sig ofta besvärade av att
utsättas för tobaksrök. Vidare föredrar även rökare ofta rökfria lokaler,
exempelvis att sitta i rökfria avdelningar på tåg. Genom att tillskapa
rökfria miljöer kan uppfattningen, t.ex. hos barn och ungdomar, att
rökning är ett alltid och överallt accepterat inslag i samhällslivet mot-
verkas. Även om utvecklingen mot rökfria miljöer varit positiv anser jag
dock mot denna bakgrund att lagstiftning bör införas för att påskynda att
människor inte mot sin vilja skall behöva utsättas för tobaksrök.
I det följande behandlar jag de olika kategorier av lokaler m.m. som
bör omfattas av lagregler som syftar till att uppnå rökfria miljöer. Till
den närmare utformningen av lagreglerna återkommer jag i specialmoti-
veringen.
Av särskild betydelse är att lokaler där barn och ungdom ofta vistas
hålls rökfria. Ett rökförbud är i det fallet motiverat inte bara med hän-
syn till de särskilda hälsorisker som tobaksrökning innebär för unga
människor. Det är också viktigt att man genom rökförbud i lokaler som
används av barn och ungdom markerar att rökning inte är önskvärd från
samhällets synpunkt. Ett rökförbud kan på det sättet bidra till att ung-
domar inte börjar röka. Jag anser således att skollokaler och lokaler för
barnomsorg bör vara rökfria. Även lokaler som är avsedda för ung-
domars fritidsverksamhet bör omfattas av sådana regler. Lagreglerna bör
omfatta alla delar av de aktuella lokalerna som barnen och ungdomarna
mer regelbundet vistas i eller har anledning att besöka, alltså såväl
klassrum o.d. som expeditioner, korridorer och toaletter m.m. Utred-
ningen föreslog även att rökning skulle förbjudas på skolgårdar och
platser utomhus som används i barnomsorgen. Jag delar uppfattningen
att rökning inte bör förekomma på sådana platser men anser att lagreg-
leringen bör begränsas till inomhusmiljöer. Jag vill i sammanhanget
framhålla att jag finner det angeläget att man lokalt verkar för att mot-
verka rökning på nämnda platser. Jag anser t.ex. inte att det är lämpligt
att ha s.k. rökrutor på skolgårdar.
En viss opinion finns för att också tillförsäkra barn inom den barnom-
sorg som bedrivs i bostäder en rökfri miljö. Även om det naturligtvis är
av stor betydelse att inte heller barn som vistas i dessa miljöer utsätts
för onödiga hälsorisker bör det, som framhölls av regeringen i folk-
hälsopropositionen och av socialutskottet i dess betänkande 1990/91:
Prop. 1992/93:185
23
SoU 23, inte i lag införas bestämmelser som inkräktar på privata hem- Prop. 1992/93:185
miljöer. Naturligtvis är det angeläget att man på andra vägar verkar för
att barn hos dagbamvårdare inte utsätts för passiv rökning. Ansvaret
härför åvilar dock i första hand kommunerna.
Även om det i princip inte bör vara tillåtet att röka i skolor och på
daghem m.m. anser jag att det skulle leda för långt att i lag förbjuda in-
rättande av särskilda rökrum för personalen. Det bör finnas möjlighet att
beträffande de delar av skollokaler m.m. som är upplåtna enbart för
personalen avsätta särskilda utrymmen för rökning. Det är naturligtvis
angeläget att bl.a. ventilationen därvid anordnas så att utrymmena utan-
för rökrummet så långt som är möjligt hålls rökfria.
En annan typ av lokaler som det är särskilt angeläget att hålla fria från
tobaksrök är lokaler för hälso- och sjukvård inklusive tandvård. Den
som är intagen på eller besöker en sjukvårdsinrättning e.d. skall själv-
klart inte behöva utsättas för andras tobaksrök. I princip bör därför alla
utrymmen inom hälso- och sjukvården inklusive tandvården som utnytt-
jas eller passeras av patienter vara rökfria. Särskilda rökrum bör dock
kunna inrättas för patienterna. Detta bör i första hand gälla patienter
inom sluten vård. Möjlighet bör även finnas att inrätta särskilda rökrum
för personalen.
En ytterligare typ av lokaler som det är angeläget att rökning inte före-
kommer i är sådana lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i in-
rättningar med särskild service eller vård. Jag tänker då på denna typ av
lokaler i gruppbostäder för äldre och handikappade m.fl. bostäder. Även
behandlingshem o.d. omfattas av bestämmelsen. De motiv som talar för
att hålla lokaler avsedda för hälso- och sjukvård rökfria gäller även här.
De boendes egna rum i sådana inrättningar är däremot att betrakta som
privata miljöer och omfattas enligt vad närmare utvecklas nedan inte av
lagstiftningen om rökfria miljöer. De utrymmen för gemensamt bruk det
här är fråga om utgör komplement till de egna bostadsutrymmena. Det
är därför naturligt att de som vistas där inte skall behöva befara att mot
sin vilja utsättas för tobaksrök. Även beträffande den här kategorin av
lokaler bör det finnas möjlighet att avsätta särskilda rökrum eller av-
gränsade utrymmen där rökning får äga rum.
De skäl som nu åberopats för förbud mot rökning i vissa lokaler av-
sedda för gemensamt bruk äger i stor utsträckning giltighet även vad
avser motsvarande lokaler i kriminalvårdsanstalter och militärförlägg-
ningar. I princip bör därför dessa lokaler hållas rökfria. Med hänsyn till
de speciella förhållanden som gäller för vistelse i sådana lokaler anser
jag dock det motiverat att undanta dessa från lagreglering. Det får förut-
sättas att kravet på rökfri miljö för icke-rökare ändå tillgodoses så långt
det är möjligt.
24
Prop. 1992/93:185
Att vissa färdmedel såsom bussar och flygplan i inrikes trafik i princip
skall vara rökfria är redan nu allmänt accepterat. Denna praxis bör lag-
fästas. Även andra färdmedel såsom tåg och fartyg i kollektivtrafik,
taxibilar m.m. bör vara rökfria. Rökning bör inte heller tillåtas i vänt-
salar och andra lokaler som de resande får använda. Jag begränsar dock
mina förslag till färdmedel i trafik inom Sverige.
Också i detta sammanhang anser jag att särskilda utrymmen skall kun-
na avsättas där rökning är tillåten. När det gäller allmänna färdmedel
kan detta i princip bara bli tillämpligt när det finns möjlighet att anordna
helt skilda utrymmen såsom på tåg.
I lokaler där offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster
anordnas bör utgångspunkten vara att lokalerna skall hållas fria från
tobaksrök. Detta ligger i linje med vad som i praktiken ofta gäller redan
idag. Med offentlig tillställning resp, allmän sammankomst avses det-
samma som i allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster.
Utvecklingen har gått i riktning mot att tobaksrökning inte är tillåten
vid allt fler sammankomster. Brandföreskrifter stipulerar också ofta
förbud mot rökning. Jag finner det angeläget att utvecklingen mot ett
mera rökfritt samhälle fortsätter, men är inte beredd att gå så långt som
till att föreslå ett lagstadgat generellt förbud mot tobaksrökning i lokaler
av detta slag. Jag begränsar mig därför till att föreslå att det i lag före-
skrivs att det i sådana lokaler t.ex. för idrottsevenemang, danstillställ-
ningar, diskussions- och föredragsmöten, konserter, teater och bio-
grafföreställningar, skall - om miljön inte är rökfri - finnas områden
där rökning är förbjuden. Reglerna bör begränsas till arrangemang in-
omhus men inte enbart till den lokal där själva föreställningen äger rum,
utan också avse biutrymmen, såsom vestibuler och foajéer.
Jag vill understryka betydelsen av att rökfria områden arrangeras på
sådant sätt att även personer som är allergiska mot tobaksrök eller av
andra medicinska skäl inte kan vistas i rökiga lokaler ges en reell möj-
lighet att besöka tillställningar som ordnas för allmänheten. Rökiga
foajéer, trapphus etc. kan t.ex. göra det omöjligt för en person som är
allergisk mot tobaksrök att besöka en teater, konsert el. dyl. även om
själva föreställningen försiggår i en rökfri lokal.
I lokaler som på grund av storlek, utformning etc. inte kan uppdelas i
områden där rökning är tillåten resp, förbjuden får ägaren eller den som
disponerar lokalen avgöra om rökning skall vara tillåten eller förbjuden.
De regler som här föreslås är minimiregler. Jag vill understryka att
lokaler av angivet slag i största möjliga utsträckning bör hållas helt
rökfria.
25
Prop. 1992/93:185
Vad jag tidigare sagt om att avsätta särskilda rökfria områden i lokaler
där offentliga tillställningar och allmänna sammankomster anordnas bör,
om inte miljön är rökfri, också gälla för andra lokaler av gemensam-
hetskaraktär till vilka allmänheten har tillträde. Hit hör t.ex. expedi-
tioner och mottagningsrum hos statliga och kommunala myndigheter,
postkontor, banklokaler, butiker etc. Flertalet av de lokaler som här
avses är idag i praktiken rökfria. De regler som jag nu föreslår avser
givetvis inte någon ändring av denna ordning. Syftet med reglerna är att
utöka möjligheterna att vistas i rökfria lokaler. I praktiken blir därför
den föreslagna regleringen enbart aktuell för sådana utrymmen där rök-
ning nu är tillåten.
När det gäller hotell och andra inrättningar för yrkesmässig upplåtelse
av tillfällig bostad har utvecklingen gått mot att allt fler rum hålls rök-
fria. Eftersom utvecklingen är ojämn finner jag att det ändå behövs
lagregler som gäller hotell o.d. Att vissa hotellrum hålls fria från to-
baksrök är av värde inte minst för allergiker och andra som är särskilt
känsliga för tobaksrök. Utredningen har föreslagit att minst hälften av de
rum som upplåts skall vara fria från tobaksrök. Vissa remissinstanser
har förordat att ca 75 % av rummen skall vara rökfria, vilket skulle
motsvara den andel av befolkningen som inte röker. Även om jag har
viss förståelse för dessa synpunkter har jag stannat för att det är till-
räckligt att det i lag fastläggs att det skall finnas rum där rökning är
förbjuden utan att ange vilken omfattning denna skyldighet har. Det bör
kunna överlämnas till enskilda hotellägare eller motsvarande att själva
bedöma i vilken omfattning rökfria rum bör finnas.
Beträffande restauranger och andra serveringsställen delar jag utred-
ningens bedömning att det är av stor betydelse att det där finns tillgång
till rökfria utrymmen. Idag är ofta personalmatsalar och lunchrestau-
ranger helt eller delvis rökfria. I övrigt är det dock mindre vanligt med
rökfria avdelningar på restauranger m.m.
Klart är att många människor får påtagliga besvär av att äta i rökiga
lokaler och att det är fritt från rök på restauranger m.m. är ett önskemål
som särskilt framförts av allergiker. Hänsyn måste också tas till per-
sonalens intresse av att så långt som möjligt slippa arbeta i rökiga mil-
jöer.
Företrädare för restaurangbranschen framför kritik mot utredningens
förslag rörande rökfria avdelningar på restauranger m.m. och anför bl.a.
att restaurangägare är mycket lyhörda för kundernas såväl uttalade som
outtalade önskemål, varför en ökad efterfrågan avseende rökfria miljöer
omedelbart skulle avspegla sig i utformningen av restaurangerna. Som
andra remissinstanser anfört avstår dock många från att gå på restaurang
just därför att de vill slippa röken. Erfarenheter från andra länder har
26
också visat att en begränsning av rökningen på restauranger m.m. i vissa
fall medfört en ökad tillströmning av kunder.
På grund av det anförda finner jag att lagstiftningen om rökfria miljöer
också bör omfatta restauranger och andra serveringsställen. Vid utform-
ningen av en bestämmelse som rör dessa miljöer bör dock beaktas röka-
res önskan om att få röka i anslutning till måltider samt att, som
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund anfört, rökning av tradition
anses tillåtet och är vanligt förekommande på restauranger. De lokaler
som kommer att beröras kan också ha mycket olika utformning. Jag är
mot bakgrund av detta för närvarande inte beredd att, som utredningen,
föreslå att det vid en viss andel av sittplatserna i en serveringslokal skall
vara förbjudet att röka. Jag ser det i stället som en fördel att kunna
överlämna åt restaurangägaren eller motsvarande att lösa denna fråga
med beaktande av de lokala förutsättningarna. I likhet med utredningen
anser jag att skyldigheten att tillhandahålla rökfria utrymmen bör be-
gränsas till serveringsställen som är av en viss storlek och att gränsen
lämpligen bör sättas vid 50 sittplatser. På serveringsställen med mer än
50 sittplatser skall finnas sittplatser inom ett eller flera rökfria områden.
Även om jag inte lämnar något förslag om hur utrymmen där rökning
är resp, inte är tillåten skall avgränsas eller om hur de skall förhålla sig
till varandra i fråga om storleken på utrymmena, förutsätter jag att en
avgränsning sker på sådant sätt att gäster som så önskar får en reell
möjlighet att undvika att bli utsatta för tobaksrök och att rökfria om-
råden inte görs påtagligt mindre än sådana där rökning är tillåten. Lik-
som utredningen vill jag också framhålla att rökfria platser inte bör ges
sämre placering i lokalen än platser där rökning tillåts.
Det föreligger naturligtvis inte något hinder mot att lokalen hålls helt
rökfri.
I de fall det råder förbud mot rökning bör det förutom tidigare nämnda
undantag från reglerna också firmas en möjlighet att i berörda lokaler
och andra utrymmen tillåta rökning i viss utsträckning om det är moti-
verat av särskilda skäl. Dessa skäl kan t.ex. vara relaterade till utrym-
mets beskaffenhet, såsom att det gäller en lokal med en öppen planlös-
ning och mycket god ventilation eller till fall där krav ställs på avsätt-
ning av rökfria områden och det med hänsyn till lokalens ringa storlek
m.m. inte framstår som rimligt att kräva sådan avsättning. Vidare kan
särskilda skäl anses föreligga med hänsyn till lokalens användningssätt,
såsom när det är fråga om en lokal som används för samtalsterapi inom
psykiatrisk vård. Om särskilda skäl för avvikelse föreligger måste dock
avgöras i varje enskilt fall. Verkställighetsföreskrifter i dessa frågor bör,
efter bemyndigande från regeringen, kunna meddelas av tillsynsmyndig-
heterna.
Som jag tidigare anfört bör den aktuella lagstiftningen inte gälla några
utemiljöer. Inte heller bör några bostäder eller andra privata miljöer
omfattas. Som jag nämnt bör alltså barnomsorg i enskilda hem inte
Prop. 1992/93:185
27
omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Till sådana miljöer som inte
bör omfattas av regleringen hör också bl.a. de boendes egna rum i ser-
vicehus och vårdinrättningar m.m. samt egna rum för intagna på krimi-
nalvårdsanstalter. Det hindrar inte att rökförbud kan finnas på sådana
platser av andra skäl t.ex. brandföreskrifter.
Ansvaret för att bestämmelserna om rökfria miljöer m.m. följs bör åvila
den som äger eller disponerar över den lokal, det utrymme eller den
plats som berörs. Denne skall tydligt markera var rökning är resp, inte
är tillåten och om någon bryter mot bestämmelserna skall den ansvarige
ingripa med information eller tillsägelser och bör i sista hand få besluta
om avvisning av den rökande.
Den som trots tillsägelse röker där detta inte är tillåtet bör alltså kunna
avvisas. Detta bör dock inte tillämpas mot anställda. För en anställd som
bryter mot reglerna om rökfria miljöer bör i stället allmänna regler som
gäller vid ett anställningsförhållande träda in. Vid bedömandet av hur
allvarlig överträdelsen är bör då särskilt beaktas att reglerna om rökfria
miljöer har till syfte att skydda andra från att utsättas för tobaksrök.
Särskild vikt bör också fästas vid om det är barn eller andra skyddslösa
personer som utsätts för röken och naturligtvis hur ofta reglerna över-
trätts.
Avvisning kan naturligtvis inte heller tillgripas t.ex. mot personer som
tvångsintagits för vård. Även i andra fall kan det vara olämpligt med
avvisning, såsom i fråga om skolelever.
Om den som är ansvarig för en lokal eller annat inte vidtar erforder-
liga åtgärder för att lagens regler om rökfria miljöer m.m. skall upp-
fyllas bör tillsynsmyndigheten kunna förelägga honom vid vite att vidta
sådana åtgärder. Jag återkommer till denna fråga i samband med att jag
tar upp vad som skall gälla i övrigt för tillsynen enligt lagen och före-
skrifter meddelade med stöd av denna samt i samband med specialmoti-
veringen.
En stor grupp lokaler och andra utrymmen dit allmänheten inte har
tillträde utgörs av arbetsplatser. Dessa är redan idag föremål för en
långtgående reglering bl.a. i fråga om arbetsmiljön. I arbetsmiljölagen
(1977:1160) föreskrivs exempelvis att arbete skall planläggas och anord-
nas så att det kan utföras i en sund och säker miljö samt att luft-, ljud-
och ljusförhållanden m.m. i arbetsmiljön skall vara tillfredsställande.
En viktig fråga som gäller arbetsmiljön är rökningen på arbetsplatsen.
Denna fråga regleras inte närmare i arbetsmiljölagen. I propositionen
1990/91:175 förklarade regeringen att det normala bör vara att ar-
betsplatser hålls rökfria. Att inte mot sin vilja utsättas för tobaksrök är
en viktig princip särskilt när det gäller en arbetsplats där arbetstagare
vistas under lång tid. Många arbetsplatser är också utsatta för andra
Prop. 1992/93:185
28
luftföroreningar och kombinationen av olika föroreningar kan medföra Prop. 1992/93:185
stora hälsorisker.
Det skulle mot bakgrund av det som här sagts kunna hävdas att rök-
ning på arbetsplatser borde regleras i lag. Jag ser det emellertid som en
fördel om frågan vilka regler som skall gälla i detta avseende kan lösas
lokalt genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och de anställda
eller deras organisation. Detta anförs också av bl.a. LO och SAF och
har även legat till grund för de rekommendationer som Arbetarskydds-
styrelsen och Socialstyrelsen utfärdat i frågan. Även om det fortfarande
finns arbetsplatser där arbetstagare mot sin vilja utsätts för andras to-
baksrök anser jag det inte motiverat att nu lagstifta om vilka regler som
skall gälla för tobaksrökning på arbetsplatser. Jag kommer att med upp-
märksamhet följa utvecklingen i detta avseende.
För att understryka den vikt jag lägger vid denna fråga föreslår jag att
det i lagen föreskrivs en skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att
samverka för att åstadkomma rökfria arbetsmiljöer och att särskilt verka
för att personer inte ofrivilligt utsätts för tobaksrök. En möjlig väg att
nå ett sådant mål skulle kunna vara att tobaksrökning begränsas till
särskilda rökrum.
Min bedömning: Några särskilda föreskrifter rörande handel med
tobak bör inte införas.
Utredningen föreslår att regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer ges rätt att föreskriva att tobaksvaror endast får säljas i för-
packningar som innehåller viss mängd av varan. Utredningen föreslår
också att tobaksvaror inte skall få säljas till personer som är under 18 år
och att försäljning i automat eller andra former av självbetjäning skall
vara förbjuden. Vidare föreslår utredningen att tillfälliga prisnedsätt-
ningar och mängdrabatter inte skall få förekomma vid detaljhandel med
tobaksvaror samt att regeringen skall få bemyndigande att föreskriva att
förpackningar med tobaksvaror skall vara försedda med skattemärke.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig be-
träffande möjligheten att meddela föreskrifter om förpackningsstorlekar
är positiva till utredningens förslag. Bl.a. företrädare för hotell- och
restaurangbranschen anför dock att regler om förpackningsstorlek inte
bör förhindra den försäljning av enstaka cigarrer och cigariller som
förekommer på restauranger.
När det gäller utredningens förslag om förbud mot försäljning av to-
baksvaror till personer under 18 år är uppfattningarna hos remissinstan-
serna mer skiftande. Vissa remissinstanser som i övrigt är positiva till
29
lagstiftning angående tobak är negativa till detta förslag med motivering- Prop. 1992/93:185
en att det är svårkontrollerat och riskerar att medföra att varan hos ung-
domar uppfattas som mer attraktiv. Andra remissinstanser anser att en
åldersgräns är en värdefull markering även om den är svårkontrollerad.
Också utredningens förslag som gäller prissättning har fått ett blandat
mottagande. Endast ett fåtal av de remissinstanser som är positiva till
förslaget kommenterar dock detta särskilt. De som är kritiska till för-
slaget, främst företrädare för handeln och tobaksbranschen, anför att det
strider mot marknadsrättsliga principer genom att inte vara konkurrens-
neutralt. Denna kritik avser framför allt förslaget om förbud mot mängd-
rabatter. Förbudet mot tillfälliga prisnedsättningar anges av bl.a. juri-
diska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vara onödigt då för-
faranden som avses redan täcks av bestämmelserna om marknadsföring
av tobaksvaror.
Skälen för min bedömning:
Som anförts i propositionen 1990/91:175 syftar ett förslag om möjlig-
heter att föreskriva att tobaksvaror endast får säljas i förpackningar
innehållande viss mängd främst till att förhindra förekomst av små för-
packningar med cigaretter då dessa är särskilt lockande för ungdomar
genom att betinga ett förhållandevis lågt pris. Jag anser visserligen att
ungdomars tobaksbruk bör motverkas. Den effekt ett genomförande av
utredningens förslag i denna del kunde få på ungdomens tobaksvanor
synes dock vara alltför marginell för att motivera lagstiftning.
Regeringen har i folkhälsopropositionen redovisat sin inställning till
frågan om det bör införas ett förbud mot försäljning av tobaksvaror till
ungdomar samt därtill knutna förbud mot försäljning i automat eller
genom annan självbetjäning. Därvid angavs att några sådana förslag inte
bör lämnas på grund av de svårigheter som föreligger att kontrollera att
en åldersgräns följs och risken för att tobaksvaror skulle framstå som
särskilt lockande genom att man måste vara "vuxen" för att få köpa
dem. Socialutskottet angav också vid behandlingen av nämnda proposi-
tion att utskottet, av samma skäl som regeringen anfört i propositionen,
fann att någon åldersgräns för inköp av tobak inte bör införas (bet.
SoU1990/91:23). Mot denna bakgrund finner jag att några sådana be-
stämmelser som utredningen föreslagit inte bör införas.
30
Ekonomiska analyser från olika länder visar att priset på tobaksvaror har
en avsevärd betydelse för konsumtionen. T.ex. har WHO konstaterat att
ungdomar har en särskilt hög priselasticitet d.v.s. minskar sin konsum-
tion betydligt när priserna höjs. Jag vill erinra om att tobaksskatten på
cigaretter, cigarrer och cigariller från den 1 december 1992 höjts med
19 öre per styck och på övriga tobaksvaror i motsvarande mån. Även
om syftet med denna skattehöjning i första hand har varit att öka statens
inkomster kommer den med stor sannolikhet även att verka konsum-
tionsdämpande. Den höjda tobaksskatten fyller på detta sätt två syften -
dels att ge staten högre inkomster dels att minska användadet av tobak.
En tobaksvara bör inte kunna användas som lockvara genom att under
en kortare period säljas till nedsatt pris. Ett sådant förfarande får emel-
lertid, som juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anfört,
anses strida mot redan nu befintliga regler om måttfull marknadsföring
av tobaksvaror. Jag finner därför att något särskilt förbud som avser
tillfälliga prisnedsättningar inte behöver införas.
Mängdrabatt förekommer bl.a. vid köp av s.k. cigarettlimpor (förpack-
ningar med tio paket innehållande 20 stycken cigaretter vardera). I den
kritik som framförts mot förslaget om förbud mot sådana rabatter har
framhållits att det förekommer att butiker inte saluhåller enstaka paket
med cigaretter utan endast s.k. limpor. En sådan butik skulle till följd av
utredningens förslag kunna hålla ett lågt pris för dessa storförpackningar
medan en butik som säljer både enstaka paket och s.k. limpor inte skulle
kunna hålla samma låga pris på de större förpackningarna. Förslaget
skulle därmed kunna medföra olikheter i konkurrensförutsättningarna
för de olika butikerna.
Mot bakgrund av bl.a. nämnda negativa inverkan på konkurrensen som
ett förbud mot mängdrabatter kan få, anser jag att någon särskild be-
stämmelse om sådana rabatter inte bör införas. Emellertid gäller även
här att ett olämpligt framhållande av prissättningen kan falla under be-
stämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror.
Utredningens förslag om bemyndigande för regeringen att föreskriva att
tobaksförpackningar skall vara försedda med skattemärke har föranletts
av ett önskemål om att underlätta ett framtida medlemsskap i EG och för
att då motverka smuggling. En bestämmelse med syfte att underlätta
bevisföring när det gäller smugglingsbrott finns emellertid redan i lagen
(1961:394) om tobaksskatt. Enligt denna får regeringen föreskriva att en
tobaksvara får säljas här i riket endast i originalförpackning försedd med
särskild kontrollstämpel. Jag har inte funnit skäl att föreslå att denna
bestämmelse flyttas till den nya tobakslagen.
Prop. 1992/93:185
31
Prop. 1992/93:185
Mitt förslag: Nuvarande lagstiftning om varningstext och inne-
hållsdeklaration på tobaksvaror justeras så att det klart framgår att
föreskrifter kan meddelas om fler varningstexter på varje förpack-
ning. I övrigt kvarstår reglerna om varningstext och innehålls-
deklaration på tobaksvaror i huvudsak oförändrade utom vad avser
påföljder.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt utom såvitt avser på-
följ dsfrågor.
Remissinstanserna: Ett fåtal instanser berör reglerna om varnings-
texter m.m.. Statens livsmedelsverk anför dock att varningstexterna bör
förnyas och utvecklas samt att en obligatorisk varningstext om cancer-
risken vid bruk av snus och tuggtobak bör införas för förpackningar till
sådana varor.
Skälen för mitt förslag: Nuvarande lagstiftning om varningstext och
innehållsdeklaration på förpackningar till tobaksvaror infördes år 1975
och trädde i kraft år 1977. Enligt denna skall en förpackning till en
tobaksvara som är avsedd att säljas till konsument inom landet vara
försedd med varningstext och innehållsdeklaration i den utsträckning
regeringen eller myndighet som regeringen utser föreskriver detta. I
samma ordning kan meddelas föreskrifter om bl.a. hur en text skall vara
avfattad och vad en deklaration skall innehålla. Tillverkare och impor-
törer har enligt lagen ansvar för att förpackningarna förses med före-
skrivna texter m.m. och en tobaksvara får inte saluhållas till en konsu-
ment om förpackningen saknar föreskriven varningstext eller innehålls-
deklaration eller om dessa är uppenbart oriktiga. Överträdelse av be-
stämmelserna kan leda till straff i form av böter. Tillsynsmyndigheten
kan också meddela de förelägganden och förbud som behövs för att
lagen eller de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efter-
levas. Sådana förelägganden och förbud kan förenas med vite.
Regeringen har överlåtit till Socialstyrelsen, som också är tillsynsmyn-
dighet, att meddela närmare föreskrifter om varningstexter m.m. Med
stöd härav har Socialstyrelsen föreskrivit att såväl förpackningar till
cigaretter som förpackningar till piptobak, cigarrer, snus och tuggtobak
m.m. skall ha vissa fastställda varningstexter. Socialstyrelsen har också
meddelat föreskrifter om innehållsdeklarationer. Dessa innebär bl.a. att
det på cigarettförpackningar skall finnas uppgift om innehållet i röken av
tjära, nikotin och kolmonoxid.
I förarbetena till lagen om varningstext och innehållsdeklaration på to-
baksvaror anförde föredragande statsråd att det var angeläget att få till
stånd en minskning av tobakskonsumtionen och att detta krävde betyd-
ande informationsinsatser samt att varningstexter och innehålls-
deklarationer på förpackningar till tobaksvaror var en viktig del i denna
information (prop. 1975/76:49 s. 19). Information om tobakens skade-
32
verkningar är, som jag anfört i det föregående, fortfarande av mycket
stor betydelse i arbetet att försöka åstadkomma en minskning av tobaks-
konsumtionen och varningstexter m.m. måste alltjämt anses vara ett
viktigt inslag i detta sammanhang.
Inom EG har antagits ett direktiv innefattande regler om varningstexter
och innehållsdeklaration för tobaksvaror. Enligt detta skall alla förpack-
ningar till tobaksvaror ha en allmänt utformad varningstext som anges i
direktivet. Förpackningar till cigaretter skall också, förutom den allmän-
na texten, ha en av flera alternativa särskilda varningstexter. En inne-
hållsdeklaration skall enligt nämnda direktiv ange mängden tjära och
nikotin i cigarettröken. Direktivet omfattas av EES-avtalet.
Vår lagstiftning i dessa frågor synes i princip överensstämma med
EG:s direktiv och några skäl till större ändringar vad gäller denna lag-
stiftning har inte heller framkommit i övrigt. För att det klart skall fram-
gå att det också i Sverige skall vara möjligt att meddela föreskrifter om
att förpackningen till en tobaksvara skall innehålla mer än en varnings-
text bör dock bestämmelsen därom justeras något.
De närmare föreskrifter som behövs bör även fortsättningsvis kunna
meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer och de får efter
behov anpassas efter utvecklingen här och utomlands.
Vad som i fortsättningen bör gälla vid överträdelse av nu aktuella be-
stämmelser och om tillsyn avser jag att ta upp i samband med frågor
rörande tillsynen i övrigt.
Prop. 1992/93:185
Mitt förslag: Nuvarande krav på näringsidkares marknadsföring
som avser tobaksvaror och som riktar sig till konsumenter upprätt-
hålls.
Utredningens förslag innebär i första hand att det i lag införs förbud
för reklam som avser tobaksvaror och som riktar sig till konsumenter
liksom för i stort sett all annan sådan marknadsföring. Förslaget innebär
också att vissa krav ställs på annan reklam m.m. för att minska möjlig-
heterna till s.k. förtäckt tobaksreklam, t.ex. att använda ett för en
tobaksvara känt varumärke vid marknadsföring av en annan vara.
Remissinstanserna: Många remissinstanser tar upp frågor om förbud
mot reklam m.m. Av dessa är en majoritet positiva till en skärpning av
nuvarande lagstiftning. Bl.a. anförs att förbud mot reklam och annan
marknadsföring av tobaksvaror, inkl, förtäckt sådan, är nödvändigt för
att skapa en trovärdig hälsopolitik. Betydelsen av ett sådant förbud för
arbetet med att söka påverka ungdomar att inte börja använda tobak
berörs också.
Stark kritik mot förslaget framförs främst från representanter för to-
baksbranschen och handeln. De tar därvid upp frågor bl.a. rörande rek-
lamens betydelse för produktutvecklingen och för konkurrensen.
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 185
Andra frågor som berörs av några remissinstanser är hur föreslagna
regler förhåller sig till yttrandefriheten och till annan lagstiftning, t.ex.
avseende varumärkesrätt.
Skälen för mitt förslag: Världshälsoorganisationen har länge före-
språkat ett totalförbud mot tobaksreklam. Som nämnts i det föregående
har frågan också varit aktuell i Nordiska rådet och flera länder har redan
infört sådana förbud. Vidare har EG-kommissionen lagt ett direktiv-
förslag om förbud mot tobaksreklam m.m.
I Sverige har reklam för tobaksvaror sedan mitten av 1960-talet
successivt omgärdats av allt strängare regler. De största förändringarna
skedde i början och mitten av 1970-talet, sedan Konsumentombudsman-
nen fört upp ett antal fall till Marknadsdomstolen. Domstolens beslut,
som kom att bli prejudicerande, innebar förbud mot att avbilda person-
er, statusladdade miljöer etc. i annonser avseende tobaksvaror. I och
med att de frivilliga regler som då fanns blev inaktuella genom Mark-
nadsdomstolens beslut, upptogs förhandlingar mellan Konsumentom-
budsmannen och företrädare för tobaksbranschen. Förhandlingarna ledde
år 1975 till ytterligare begränsningar av tobaksreklamen, bl.a. avseende
utomhusreklam.
Som en följd av Socialstyrelsens tobaksutredning år 1973 tillsattes år
1975 en särskild utredning med uppdrag att utreda frågan om lämpliga
former för förbud mot tobaksreklam. Genom ett beslut år 1976 utvid-
gades utredningsuppdraget till att gälla även alkoholreklam. På hösten
samma år avgav utredningen sitt slutbetänkande Reklamen för alkohol
och tobak (SOU 1976:63). Betänkandet låg till grund för de lagar om
marknadsföring av alkohol respektive tobak som trädde i kraft under år
1979.
Lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av to-
baksvaror kom i praktiken huvudsakligen att innebära ett befästande av
överenskommelsen från år 1975 mellan Konsumentombudsmannen och
tobaksbranschen. Enligt lagen skall särskild måttfullhet iakttas vid mark-
nadsföring av tobaksvaror. Marknadsföring som är påträngande eller
uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak får inte förekomma.
Som en nyhet infördes genom 1978 års lag en skyldighet för den som
annonserar för tobaksvaror att återge föreskriven varningstext och inne-
hållsdeklaration i tidningsannonser m.m. Texten och deklarationen skall
framträda tydligt i annonsen och återges i ändamålsenlig form.
Marknadsföring i strid med nämnda lag skall anses som otillbörlig
enligt marknadsföringslagen (1975:1418). Det är alltså ytterst Marknads-
domstolen som prövar om en marknadsföringsåtgärd skall anses som
måttfull eller inte.
Vissa riktlinjer för tillämpningen av 1978 års lag har utfärdats av Kon-
sumentverket efter samråd med Socialstyrelsen. Riktlinjerna skärptes år
1986, sedan riksdagen hade behandlat ett antal motioner om reklam-
förbud. Enligt riktlinjerna får vissa former av marknadsföring av tobaks-
varor inte alls förekomma. Hit hör direktreklam och andra åtgärder som
innebär en direkt hänvändelse till konsumenter, reklam på biografer
eller teatrar, reklam via etermedier (inkl, kabel-TV), utomhusreklam
Prop. 1992/93:185
34
(med undantag för skyltning vid säljställen), reklam inom idrottsanlägg-
ningar, sjukhus eller ungdomslokaler, pristävlingar och rabattmärkeser-
bjudanden m.m. Annonser för tobaksvaror får inte heller, enligt riktlin-
jerna, finnas i sporttidningar eller på dagspressens sportsidor, på om-
slaget till populärpress, i tidningar vars läsekrets till stor del utgörs av
ungdomar etc.
I samband med att riktlinjerna skärptes åtog sig tobaksbranschen att
genomföra vissa egenåtgärder. Bl.a. bildades Tobaksbranschföreningens
granskningsnämnd som kontinuerligt granskar all tobaksreklam som
riktar sig till konsumenter och vakar över att bolagen följer riktlinjerna.
Nämnden gör även principiella och vägledande uttalanden i tolknings-
frågor. Om nämnden finner att en viss åtgärd strider mot riktlinjerna,
kan den ålägga den felande en bot om 10 000 kr.
Det har också inrättats en särskild instans som granskar skyltningen
vid säljställen, Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd.
Som anförts tidigare tillsattes Tobaksutredningen mot bakgrund av
bl.a. en framställning från riksdagen efter en hemställan från lagutskottet
i betänkandet 1987/88:LU13. Som skäl för denna hemställan anförde
utskottet att även om dittills förekommande insatser haft positiva effekter
på konsumtionen av röktobak så var den totala bilden när det gällde
bruket av tobak oroande och att det var nödvändigt att vidta ytterligare
insatser från samhällets sida för att minska denna konsumtion. Utskottet
anförde vidare att det kunde ifrågasättas om det var möjligt att få till
stånd en allmän uppslutning kring strävandena att minska tobaksbruket
så länge det inte var förbjudet att göra reklam för tobaksvaror och att
det skulle vara olyckligt om Sverige, vid beaktande av den internationel-
la utvecklingen i denna fråga, skulle komma att framstå som en nation
som motsatte sig ett sådant reklamförbud. På grund härav fann utskottet
att starka skäl talade för att ett förbud mot reklam för tobaksvaror borde
införas efter mönster för vad som gällde beträffande alkoholdrycker.
Tobakskonsumtionen är alltjämt relativt hög i Sverige och det finns,
som jag tidigare nämnt, tendenser till ökad tobakskonsumtion hos vissa
grupper, särskilt ungdomar. Mot bakgrund av detta anförde regeringen
i propositionen 1990/91:175 att reklam för tobaksvaror bör förbjudas.
Denna bedömning gjordes då regeringen fann att ett reklamförbud av-
seende tobaksvaror med all sannolikhet skulle få positiva effekter på
folkhälsan särskilt med beaktande av dess betydelse för påverkan av
ungdomars attityder.
Vid riksdagsbehandlingen av nämnda proposition anförde socialut-
skottet i sitt betänkande (bet. 1990/91:SoU 23) att något förbud mot
tobaksreklam inte bör införas innan man inom EG nått enighet om ett
motsvarande förbud. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet anfört i denna fråga.
Mot bakgrund av vad riksdagen gett till känna finner jag att EG:s ställ-
ningstagande i denna fråga bör avvaktas.
Prop. 1992/93:185
35
Prop. 1992/93:185
Mitt förslag: En möjlighet öppnas att meddela föreskrifter om att
tillverkare och importörer av tobaksvaror skall utreda om de
kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror har
hälsovådliga effekter. Vidare införs möjligheter att, om det finns
särskilda hälsoskäl, förbjuda tillverkning och införsel av tobaks-
varor som för närvarande inte finns i någon större utsträckning på
den svenska marknaden och att föreskriva gränsvärden för de
skadliga ämnen m.m. som en tobaksvara som tillverkas i eller
införs till Sverige får innehålla.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Dessa frågor berörs inte av så många remiss-
instanser men flertalet av dem som gör det är positiva till utredningens
förslag. Svenska Tobaksbranschföreningen anför dock att en skyldighet
att utreda de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror
svårligen kan uppfyllas av varje importör vilket får till följd att den
utländska leverantören-tillverkaren kan komma att "drabbas" av påbudet.
Tobaksbranschföreningen ifrågasätter i anledning därav om inte bestäm-
melsen om utredningsskyldighet kan uppfattas som ett tekniskt handels-
hinder som i sig inte syftar till att skydda hälsan och därför står i strid
med GATT:s och EFTA:s förbud mot införande av tekniska handels-
hinder. Föreningen ifrågasätter vidare om inte också ett förbud mot
tillverkning och import av nya tobaksvaror strider mot GATT- och
EFTA-regler. Även Svenska Arbetsgivareföreningen ifrågasätter om inte
ett sådant förbud kan betraktas som ett handelshinder och om det egent-
ligen fyller någon funktion då ett cigarettmärke mer eller mindre på den
svenska marknaden inte lär ha någon betydelse.
När det gäller införande av gränsvärden anför Svenska Tobaksbransch-
föreningen att utvecklingen gått mot "svagare" cigaretter vilket troligen
kommer att fortsätta även utan införande av gränsvärden och att utred-
ningens förslag mot denna bakgrund närmast ter sig som "förmynderi
mot den lilla och minskande grupp konsumenter som trots alla varningar
föredrar något 'starkare’ cigaretter". Också föreningen Smokepeace
anför att konsumenterna inte bör "tvångsstyras” när det gäller val av
tobaksprodukter.
Skälen för mitt förslag: Lagstiftningen i Sverige om produktsäkerhet
inskränker sig när det gäller tobak för närvarande till en möjlighet att
föreskriva att förpackningar till tobaksvaror skall innehålla en deklara-
tion med uppgift om skadliga ämnen som varan innehåller eller ger
upphov till. För att förbättra produktkontrollen avseende tobaksvaror
bör dock ytterligare några regler införas.
36
Redan nu finns det, som jag nyss anfört, möjlighet att föreskriva att
förpackningar till tobaksvaror skall ha en innehållsdeklaration. Ansvaret
för att en sådan deklaration är riktig åvilar tillverkaren, eller i fråga om
importvaror, importören. Socialstyrelsen har också, såsom tillsynsmyn-
dighet enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration
på tobaksvaror, rätt att på anfordran få de upplysningar och handlingar
som behövs för tillsynen enligt lagen. Därigenom har Socialstyrelsen rätt
att få de upplysningar som behövs för att kunna besluta vad en inne-
hållsförteckning skall innehålla. Bestämmelsen ger också Socialstyrelsen
rätt att, för att möjliggöra en kontroll av att de uppgifter som lämnas i
deklarationen är riktiga, få del av de analyser av tobaksvarans innehåll
som måste ha tagits fram som grund för uppgifterna i innehållsdeklara-
tionen.
Någon skyldighet för tillverkaren eller importören att själv utreda de
kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaroma finns däre-
mot inte. Enligt lagen (1985:426) om kemiska produkter skall visser-
ligen den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt, genom egna
undersökningar eller på annat sätt bl.a. se till att det finns tillfredsställ-
ande utredning för bedömning av vilka hälsoskador produkten kan
orsaka, men den lagen skall enligt förordningen (1985:835) om kemiska
produkter inte tillämpas på tobaksvaror. Det måste emellertid anses vara
naturligt att ansvaret för att utreda om en vara kan vara skadlig skall
åvila den som vill avsätta varan. Jag finner att skäl för att undanta to-
baksvaror från denna princip saknas. Jag anser därför att en bestäm-
melse om sådan utredningsskyldighet som nu nämnts bör införas i tobak-
slagen.
Utredningsskyldigheten bör gälla om det på grundval av de ämnen
eller andra beståndsdelar en tobaksvara innehåller och vad som redan är
känt om de kemiska och toxikologiska verkningarna av dessa bestånds-
delar kan antas att varan har hälsovådliga effekter. Om tillgängliga un-
dersökningar är otillräckliga bör tillverkaren-importören se till att de
kompletterande undersökningar som behövs kommer till stånd. Detta
kan exempelvis ske genom egna undersökningar eller genom anlitande
av konsulter.
Tillverkaren och importören bör också fortlöpande hålla sig informerad
om sådan forskning som har betydelse för att bedöma varans egenskaper
eller för möjligheterna att förändra dess sammansättning på ett sätt som
minskar hälsoriskerna. Denne bör också föranstalta om de kompletter-
ande undersökningar som behövs för att hålla kunskapen om varan i
nivå med den vetenskapliga utvecklingen.
Tillverkaren-importören bör vidare åläggas en skyldighet att redovisa
undersökningsresultaten och andra uppgifter som behövs för att varornas
hälsorisker skall kunna bedömas. Dessa uppgifter kan sedan läggas till
grund för de innehållsdeklarationer som skall anbringas på förpackning-
arna.
Prop. 1992/93:185
37
Närmare föreskrifter om aktuell utredningsskyldighet bör med hänsyn
till de kostnader som kan vara förenade med utredningen tills vidare
endast få meddelas av regeringen. Det ligger i sakens natur att regering-
en i sina föreskrifter skall ta hänsyn till vad som det vid varje tidpunkt
med hänsyn till föreliggande vetenskapliga rön är rimligt att kräva av
den utredningsskyldige.
I många länder har förbud införts mot försäljning av vissa slag av to-
baksprodukter. Exempelvis har flera länder infört förbud mot försälj-
ning av rökfri tobak för oralt bruk. En arbetsgrupp inom Världshälso-
organisationen har också förordat att motsvarande förbud införs i alla
länder där avsedda produkter inte blivit vanliga. Inom EG beslutades
den 15 maj 1992 om ett direktiv innehållande ett sådant förbud
(92/41/EEG).
I Sverige är det, som inledningsvis anförts, relativt vanligt med bruk
av snus. Som framgår av avsnitt 3.3 torde Sverige därför - efter det att
EES-avtalet trätt i kraft - kunna få göra undantag från förbudet mot
försäljning av rökfri tobak för oralt bruk vad gäller snuset. Däremot är
det angeläget att motverka att andra tobaksprodukter som ännu inte är
mer allmänt förekommande på den svenska marknaden sprids här. Det
avgjort mest effektiva sättet att åstadkomma detta är att förbjuda att
sådana varor tillverkas i landet eller införs hit.
Ett förbud mot tillverkning och import av tobaksvaror bör alltså kunna
meddelas i fråga om dels helt nya tobaksvaror, dels tobaksvaror som i
och för sig redan finns och brukas men som inte är mer allmänt före-
kommande på den svenska marknaden. För att ett sådant förbud skall
kunna meddelas bör krävas att det föreligger särskilda hälsoskäl. Sådana
skäl kan föreligga då en tobaksvara är påtagligt mer skadlig i något
avseende är de tobaksvaror som redan är vanligt förekommande på den
svenska marknaden. Exempelvis kan den innehålla skadliga ämnen eller
beståndsdelar som alls inte finns i andra här förekommande produkter
eller också betydligt mer av sådana ämnen eller beståndsdelar. Avsikten
är alltså inte att ingripa mot exempelvis nya cigarettmärken som inte på
ett påtagligt sätt avviker från andra cigarettmärken som förekommer här.
En "ny" tobaksvara kan också vara påtagligt mer skadlig än andra som
är vanligt förekommande på den svenska marknaden genom att den
appellerar till vissa grupper som nu inte brukar tobak i någon större
utsträckning, såsom barn.
För att ett förbud av aktuellt slag inte skall bli alltför abstrakt bör det
meddelas först då det finns anledning att befara att en "ny" tobaksvara
är på väg att introduceras här. Ett bemyndigande bör därför ges till
regeringen att meddela sådana förbud.
Prop. 1992/93:185
38
Både i Sverige och utomlands förekommer produktutveckling i syfte att
åstadkomma tobaksvaror som innehåller mindre mängder av känt skad-
liga ämnen. Särskilt gäller detta cigaretter. Jag ser det som efter-
strävansvärt att en sådan utveckling fortsätter även om det är tveksamt
om detta kan ha några större effekter för folkhälsan.
Internationellt har det på senare år blivit allt oftare förekommande att
olika gränsvärden uppställs för skadliga ämnen m.m. i tobak. Enligt ett
EG-direktiv får tjärhalten inte överstiga 15 mg per cigarett fr.o.m. den
31 december 1992 och 12 mg per cigarett fr.o.m. år 1997.
För att åstadkomma en anpassning till EG:s regler bör en regel om
gränsvärden för skadliga ämnen och beståndsdelar i tobaksvaror införas
även här. Då sådana gränsvärden kan komma att behöva ändras med
inte alltför långa mellanrum är det mindre lämpligt att fastställa dem i
lag. I stället bör regeringen eller den myndighet regeringen utser kunna
meddela föreskrifter i denna fråga.
De föreskrifter som bör meddelas bör i första hand röra tjärhalten i
cigarettrök, varvid de värden som fastställts inom EG bör beaktas.
I EES-avtalet har Sverige förbundit sig att följa det tidigare nämnda
direktivet angående tjärhalt.
Nu föreslagna regler om produktkontroll torde kunna genomföras utan
hinder av Sveriges handelspolitiska åtaganden. Såväl GATT- som
EFTA-regler innehåller undantag för åtgärder som skall skydda hälsan
och bestämmelser motsvarande de föreslagna har också införts i andra
länder med dessa åtaganden. Exempelvis har, som tidigare anförts,
Finland infört gränsvärden för vissa ämnen i cigarettrök. I Norge har
också införts förbud mot "nya" tobaksprodukter.
Handelshindrande åtgärder är enligt Rom-fördraget i princip förbjudna
mellan medlemsstaterna i EG. Undantag från förbudet kan medges med
stöd av artikel 36 bland annat med hänsyn till intresset att skydda män-
niskors liv och hälsa. Denna artikels funktion är att balansera mellan
oeftergivliga nationella intressen av icke-ekonomisk natur och den fria
rörligheten för varor. För att en åtgärd skall kunna rättfärdigas enligt
artikel 36 krävs förutom att den är nödvändig även att den är propor-
tionell. Det innebär att åtgärden inte får större handelshindrande verk-
ningar än vad som är strängt nödvändigt för att tillgodose skyddsända-
målet. Artikel 36 är inte längre tillämplig inom de områden där med-
lemsstaterna harmoniserat sin lagstiftning. Några hinder att införa här
aktuella bestämmelser torde alltså inte heller föreligga med tanke på ett
eventuellt framtida medlemsskap i EG. När det gäller gränsvärden för
tjära finns, som tidigare nämnts, redan EG:s direktiv.
Prop. 1992/93:185
39
Prop. 1992/93:185
Mitt förslag: Lagstiftningen avseende tobak samlas i en lag utom
vad avser tobaksskatt.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet som uttalat sig i frågan är positiva till
utredningens förslag. Dit hör bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen, Landstings-
förbundet och flera landsting. En av underinstansema till Universitets-
och högskoleämbetet, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univer-
sitet, anför däremot att den föreslagna lagstiftningen innehåller regler av
systematiskt olika karaktär och torde innebära att det blir svårare för
dem som berörs av de skilda bestämmelserna att finna dem.
Skälen för mitt förslag: Lagstiftningen om tobak kommer att beröra
skilda områden. Förutom den lagstiftning som redan finns om varnings-
text och innehållsdeklarationer samt om marknadsföring föreslås nu
lagstiftning om rökfria miljöer och produktkontroll.
En metod som kan användas vid aktuell lagstiftning är att komplettera
den lagstiftning som redan finns med de nya eller ändrade regler jag har
förordat samt att, i den mån dessa regler inte passar in i lagstiftningen,
skapa nya lagar. Detta skulle emellertid ge en splittrad lagstiftning i
frågor som berör tobak.
En samlad lagstiftning ger en bättre överblick. Flera remissinstanser
som direkt kommer att beröras av lagstiftningen har också klart uttalat
att de anser det vara bra om föreslagna regler samlas i en lag. Det torde
alltså inte finnas någon anledning att befara att de som berörs av olika
bestämmelser kommer att få svårt att finna dem. Jag anser därför att
man inte behöver fästa någon avgörande vikt vid de nackdelar det kan
innebära att samla bestämmelser av delvis olika karaktär i en lag.
Tobaksskatt bör dock även fortsättningsvis regleras separat.
40
Prop. 1992/93:185
Mitt förslag: Den omedelbara tillsynen över att lagen och före-
skrifter som meddelats med stöd av denna efterlevs, utövas när
det gäller rökfria miljöer m.m. av miljö- och hälsoskyddsnämnden
eller motsvarande kommunal nämnd. Inom länet utövas denna
tillsyn av länsstyrelsen. Tillsynen över att bestämmelserna om
rökning inom lokaler som är upplåtna för enbart personal inom
skolor, barnomsorg, hälso- och sjukvård och tandvård följs utövas
lokalt av Yrkesinspektionen och centralt av Arbetarskyddsstyrel-
sen. I övrigt utövas den centrala tillsynen av Socialstyrelsen. När
det gäller marknadsföring av tobaksvaror skall dock, i stället för
reglerna om tillsyn i tobakslagen, bestämmelserna i marknads-
föringslagen gälla och Konsumentverket skall liksom tidigare
övervaka näringsidkares marknadsföring av sådana varor.
Bestämmelser om tillsynsmyndigheternas rätt till information
m.m. som behövs för tillsynen samt tillträde till lokaler och annat
som berörs regleras i huvudsak på samma sätt som enligt tidigare
lagstiftning om varningstext och innehållsdeklaration. Också vad
som föreskrivits om rätt för tillsynsmyndigheterna att meddela
förelägganden och förbud samt omhänderta egendom överförs i
stort sett oförändrat från nämnda lagstiftning. Däremot straff-
beläggs inte några överträdelser i den nya lagen.
Den kommunala nämndens beslut får överklagas hos länsstyrel-
sen. Länsstyrelsens och Socialstyrelsens beslut i särskilda fall får
överklagas hos länsrätten. Yrkesinspektionens beslut däremot får
överklagas hos Arbetarskyddsstyrelsen.
Beslut om föreskrifter av normgivningskaraktär som meddelats
efter bemyndigande från regeringen, får överklagas hos regering-
en av tillverkare eller importörer om det är fråga om varnings-
texter eller innehållsdeklaration på förpackningar till tobaksvaror.
Andra beslut om föreskrifter av normgivningskaraktär som med-
delats efter bemyndigande från regeringen får inte överklagas.
Utredningens förslag överensstämmer i stort sett med mitt. Utred-
ningen föreslår dock att i vissa fall den som bryter mot lagen eller före-
skrift som meddelats med stöd av lagen skall dömas till böter. Utred-
ningen föreslår också att nuvarande bestämmelse om förverkande skall
överföras från lagstiftningen om varningstext och innehållsdeklaration
till den nya lagen. Vidare innehåller utredningens förslag en delvis
annan besvärsordning.
Remissinstanserna: Flertalet av dem som berört tillsyns- och påföljds-
frågor är positiva till utredningens förslag. Ett par kommuner anför att
reglerna om rökfria miljöer är svåra att kontrollera och att någon mer
aktiv tillsyn inte kan komma i fråga med hänsyn till det pressade ekono-
41
miska läge som råder i många kommuner. Kostnadsaspekterna tas också
upp av ytterligare ett par remissinstanser.
Arbetarskyddsstyrelsen, ett par kommuner, LO och Sveriges hotell-
och restaurangförbund tar upp frågor om gränsdragningen mellan till-
synsmyndigheternas ansvarsområden. Därvid anförs bl.a. att gränsdrag-
ningen är något oklar när det gäller tillsynen över rökfria miljöer enligt
vad utredningen föreslår.
Utredningens förslag när det gäller vilka befogenheter en tillsynsmyn-
dighet bör ha möter knappast några invändningar. Också förslaget om
påföljder m.m. godtas i stort sett av remissinstanserna. Rikspolisstyrel-
sen ifrågasätter dock om kriminalisering på detta område är sakligt moti-
verad och förordar att i stället vitesinstitutet används i större utsträck-
ning. Med anledning av ett förslag av utredningen att det i lagen skall
införas en bestämmelse om att den som skall avvisa en person som trots
tillsägelse röker där detta inte är tillåtet skall ha rätt att anlita polis för
avvisningen, anför Rikspolisstyrelsen att sådana ingripanden endast
undantagsvis bör komma i fråga.
Skälen för mitt förslag: Tillsynen över lagen och de föreskrifter som
meddelats med stöd av denna bör samlas hos så få myndigheter som
möjligt. Samtidigt bör dock tillsynen i möjligaste mån läggas på myndig-
heter som redan har näraliggande uppgifter.
När det gäller den lokala eller regionala tillsynen har redan Yrkes-
inspektionen tillsynsansvar enligt arbetsmiljölagstiftningen och miljö-
och hälsoskyddsnämnden, eller den kommunala nämnd som utövar dess
funktioner, har tillsynsansvar enligt hälsoskyddslagstiftningen. Inom
länet utövas tillsynen enligt hälsoskyddslagstiftningen av länsstyrelsen.
Dessa tillsynsmyndigheter företar också inspektioner för att kontrollera
miljön i många av de lokaler och andra utrymmen som kommer att
omfattas av tobakslagens regler om rökfria miljöer. Den omedelbara
tillsynen i fråga om rökfria miljöer bör därför fördelas mellan Yrkes-
inspektionen och den kommunala nämnden. Inom länet bör länsstyrelsen
utöva tillsyn inom miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvarsområde. På
så sätt bör huvuddelen av tillsynen enligt tobakslagen kunna utövas i
samband med annan tillsynsverksamhet. Fördelningen bör ske så att
nämnden får tillsynsansvar för de miljöer dit allmänheten har tillträde,
hotell och restauranger m.m. samt att Yrkesinspektionen får ansvaret för
personalutrymmen på sådana arbetsplatser som omfattas av rökförbud.
Den omedelbara tillsynen innefattar det direkta ansvaret för att lagens
regler efterlevs. Tillsynen skall bl.a. utövas genom inspektioner av de
rökfria miljöerna. De lokala tillsynsmyndigheterna har möjlighet att
utfärda förbud och förelägganden i de enskilda ärendena.
När det gäller den centrala tillsynen är det naturligt att Socialstyrelsen
som redan har en central funktion i fråga om tobaksfrågor får det
huvudsakliga ansvaret för det tillsynsområde som länsstyrelsen skall
svara för. Arbetarskyddsstyrelsen bör få ansvaret för den centrala till-
synen när det gäller sådana miljöer som Yrkesinspektionen har det ome-
delbara tillsynsansvaret för.
Prop. 1992/93:185
42
Socialstyrelsen får också - i likhet med vad som nu gäller - tillsyns-
ansvar vad gäller efterlevnaden av bestämmelserna om varningstexter
och innehållsdeklaration. Motsvarande gäller för bestämmelserna om
produktkontroll m.m.
Den centrala tillsynen innefattar bl.a. samordnande, uppföljande och
vägledande uppgifter. Myndigheterna förutsätts utfärda allmänna råd
beträffande den regionala och omedelbara tillsynen. Tillsynen innefattar
inte handläggning av enskilda ärenden. Undantag gäller för Socialstyrel-
sens roll beträffande varningstexter, innehållsdeklaration och bestämmel-
serna om produktkontroll m.m. I dessa ärenden har Socialstyrelsen som
enda tillsynsmyndighet samma roll som de lokala tillsynsmyndigheterna
och kan meddela förelägganden eller förbud i särskilda fall. Beträffande
tillsynen enligt 16 § gäller att Socialstyrelsen skall tillhandagå regering-
en när så behövs för att få fram utredningar och undersökningsresultat.
Reglerna om reklam och annan marknadsföring bör undantas från
Socialstyrelsens ansvarsområde. Enligt de regler som nu gäller har Kon-
sumentverket till uppgift att bl.a. övervaka och utarbeta riktlinjer för
näringsidkares marknadsföring. Dessa uppgifter gäller även marknads-
föring av tobaksvaror. Jag finner inte skäl att göra någon ändring be-
träffande detta.
Med den angivna uppdelningen torde det knappast bli några större pro-
blem med gränsdragningen mellan tillsynsmyndigheterna ens när det
gäller den rökfria miljön. Som jag nyss anfört bör också huvuddelen av
tillsynen kunna utövas i samband med annan tillsynsverksamhet. På
grund härav och då det får förutsättas att såväl enskilda som vissa
organisationer kommer att engagera sig i lagens tillämpning och påtala
eventuella missförhållanden, torde de extra kostnader som kommer att
uppstå för tillsynsmyndigheterna på grund av denna lag att bli begränsa-
de.
För att kunna upprätthålla en effektiv tillsyn måste tillsynsmyndigheter-
na, var och en inom sitt respektive tillsynsområde, liksom enligt nu-
varande lagstiftning om varningstexter m.m., ha rätt att få upplysningar
och handlingar m.m. som behövs för tillsynen, tillträde till lokaler och
annat som berörs av lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av
denna samt rätt att där ta erforderliga prover. Om upplysningar, tillträde
m.m. inte lämnas frivilligt på begäran av tillsynsmyndigheterna måste
dessa också ha möjlighet att framtvinga de upplysningar m.m. som be-
hövs. Detta bör i första hand ske genom förelägganden som kan förenas
med vite. När det gäller tillträde till lokaler och annat bör emellertid
också biträde av kronofogdemyndighet kunna lämnas. Sådant biträde bör
dock endast anlitas om andra vägar inte är framkomliga eller saken
brådskar.
Förelägganden och förbud bör, förutom för genomförandet av till-
synen, också kunna användas för att se till att lagen och de föreskrifter
som meddelats med stöd av denna efterlevs. Även här bör dock i första
hand eftersträvas att rättelse sker frivilligt och förelägganden eller för-
bud, som kan förenas med vite, bör komma i fråga först om frivillig
Prop. 1992/93:185
43
rättelse inte sker, om det är uppenbart att så inte kommer att ske eller
om saken brådskar.
Liksom enligt nuvarande lagstiftning om varningstext m.m. bör också
tillsynsmyndigheterna kunna omhänderta en tobaksvara som saluhålls
eller uppenbart är avsedd att saluhållas i strid med lagen. Kronofogde-
myndigheten bör då, om det behövs, bistå med handräckning. Möjlig-
heten att vidta rättelse under tillsynsmyndighets kontroll bör också över-
föras från nämnda lagstiftning. Sker inte rättelse inom skälig tid, som
tillsynsmyndigheten bestämmer, eller om sådan rättelse inte är möjlig
återstår endast att förstöra varan.
Utredningen föreslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryt-
er mot vissa bestämmelser i lagen eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen skall dömas till böter om brottet inte är ringa. Åtal skall
dock få ske först efter anmälan från en tillsynsmyndighet. Motsvarande
bestämmelser finns i lagen (1975:1154) om varningstext och innehålls-
deklaration på tobaksvaror. Sedan lagen trädde i kraft år 1977 har emel-
lertid varken åtal eller åtalsanmälan förekommit i något enda fall. Det
finns rimlig anledning att anta att även den här föreslagna lagens be-
stämmelser kommer att kunna upprätthållas utan att straff kommer att
behöva utmätas. Vid överträdelser av lagens bestämmelser eller av före-
skrifter som meddelas med stöd av lagen torde det därför vara tillräck-
ligt att möjlighet finns att meddela förelägganden och förbud förenade
med viten. Dessa viten kan också sättas betydligt högre än vad som kan
komma i fråga vid bötesstraff. Om ingen straffbestämmelse införs i den
nya lagen bör det inte heller införas någon bestämmelse om förverkan-
de.
När det gäller rökfria miljöer har jag redan tidigare anfört att ansvaret
för upprätthållandet av lagens bestämmelser skall åvila ägaren eller den
som disponerar den lokal m.m. som berörs och att den enskilde rökaren
i princip endast riskerar att bli avvisad. Något annat torde lätt kunna
uppfattas som onödigt småaktigt och riskerar att föranleda trotsreak-
tioner. Dessutom skulle troligen ytterst få personer bli dömda för ett
brott mot dessa bestämmelser dels på grund av övervakningssvårigheter,
dels på grund av att brottet skulle komma att uppfattas som så ringa att
det ofta skulle bli fråga om åtalsunderlåtelse. Till skillnad från utred-
ningen finner jag det inte heller nödvändigt att föreskriva att den som
får besluta om avvisning av en person som trots tillsägelse röker där
detta inte är tillåtet, har rätt att påkalla hjälp av polis. Avvisning torde
inte behöva komma i fråga så ofta och när så måste ske torde det van-
ligen fungera utan att polis behöver tillkallas. Skulle det bli aktuellt med
ett polisingripande kan det också antas att situationen ofta är sådan att
ett ingripande ändå skulle ha skett av andra skäl.
I fråga om överklaganden bör för miljö- och hälsoskyddsnämndens,
eller motsvarande nämnds, beslut i princip gälla detsamma som enligt
hälsoskyddslagen (1982:1080). Detta skulle innebära att nämndens be-
slut skulle få överklagas till länsstyrelsen och att länsstyrelsens beslut
fick överklagas till kammarrätten. I överensstämmelse med vad som nu
gäller ifråga om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror
Prop. 1992/93:185
44
borde också de beslut Socialstyrelsen meddelar i egenskap av tillsyns-
myndighet överklagas till kammarrätten.
I betänkandet "Domstolarna inför 2000-talet" (SOU 1991:106), som
för närvarande bereds, har emellertid Domstolsutredningen bl.a. före-
slagit att all domstolsprövning av förvaltningsbeslut skall börja i länsrätt.
Regeringen har ställt sig bakom principen i årets budgetproposition
(prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 24 f). Jag finner alltså denna princip lämp-
lig och anser att de nu aktuella besluten bör prövas av länsrätt som för-
sta domstolsinstans. Nämndens beslut får alltså överklagas till länsstyrel-
sen. Länsstyrelsens beslut i särskilda fall liksom Socialstyrelsens beslut
överklagas till länsrätten. Förslaget kräver en ändring i 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Jag återkommer i spe-
cialmotiveringen till vissa frågor om den lagtekniska utformningen av
bestämmelsen.
Yrkesinspektionens beslut enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) får
överklagas hos Arbetarskyddsstyrelsen. Detsamma bör gälla här.
Enligt arbetsmiljölagen gäller som huvudregel att Arbetarsskyddsstyrel-
sens beslut får överklagas till regeringen. Arbetsmiljölagens besvärs-
regler är för närvarande föremål för utredning (A 1991:03). Utredningen
har till uppdrag att pröva om det finns förutsättningar för att ta bort
möjligheten att överklaga beslut enligt arbetsmiljölagen till regeringen
som tredje och sista instans. Enligt direktiven (Dir. 1992:33) finns skäl
till omprövning av besvärsbestämmelsema bl.a. med hänsyn till de av
riksdagen år 1984 uppdragna riktlinjerna för regeringens befattning med
besvärsärenden. Utredningen skall även beakta vissa krav i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna (Europakonventionen) samt lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen).
Enligt artikel 6 i Europakonventionen gäller att den enskilde har rätt
att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför inhemsk
domstol. Sverige har för att uppfylla detta krav i konventionen i de fall
administrativ myndighet annars är sista beslutsinstans infört rättspröv-
ningslagen som för sådana fall ger en rätt till prövning av Regerings-
rätten. Rättsprövningslagen har ansetts tillämplig på beslut om ingrip-
ande enligt arbetsmiljölagen (Regeringsrättens beslut den 19 november
1990 i mål 997-1990).
De beslut som Arbetarskyddsstyrelsen i särskilda fall meddelar angåen-
de ingripande enligt tobakslagen har samma karaktär som motsvarande
beslut enligt arbetsmiljölagen och bör således även de kunna bli föremål
för rättsprövning.
Med hänsyn till den begränsade tillsynsuppgiften för Yrkesinspek-
tionen kan det förväntas att antalet överklagade ärenden torde bli mycket
få. Mot den bakgrunden och då den möjlighet till rättsprövning som
ovan nämnts torde stå öppen anser jag att resultatet av den pågående
översynen av besvärsreglema i arbetsmiljölagen bör avvaktas. Jag före-
slår därför inte nu någon särskild bestämmelse om rätt att överklaga
dessa beslut till domstol.
Prop. 1992/93:185
45
När det gäller beslut om föreskrifter av normgivningskaraktär som en
myndighet har meddelat efter ett bemyndigande från regeringen bör det
i fråga om varningstexter och innehållsdeklaration på tobaksförpack-
ningar, liksom enligt nu gällande lagstiftning, vara möjligt att klaga till
regeringen. Den krets som ska kunna överklaga dessa typer av beslut
bör dock begränsas till dem som närmast berörs av besluten, nämligen
dels tillverkare av tobaksvaror, dels importörer av sådana varor som är
avsedda att säljas till konsumenter inom landet.
Andra beslut om föreskrifter av normgivningskaraktär som en myndig-
het har meddelat efter ett bemyndigande från regeringen bör inte kunna
överklagas.
I fråga om sekretess vid den tillsynsverksamhet som bedrivs av de i
lagen upptagna statliga tillsynsmyndigheterna gäller 8 kap. 6 § sekre-
tesslagen som reglerar sekretess i statlig tillsynsverksamhet. Enligt den-
na bestämmelse gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver, sekre-
tess med avseende på bl.a. tillsyn över näringslivet. Sekretessen gäller
dels uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar
eller forskningsresultat, dels uppgifter om andra ekonomiska eller per-
sonliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller lik-
nande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksam-
het. Regeringen har med stöd av denna lagbestämmelse i sekretessför-
ordningen (1980:657) föreskrivit sekretess vad gäller tillsyn enligt hälso-
skyddslagen (1982:1080). Motsvarande föreskrift bör införas beträffande
tillsyn enligt tobakslagen.
Den tillsynsverksamhet som bedrivs av miljö- och hälsoskyddsnämn-
den eller motsvarande nämnd omfattas av bestämmelsen i 8 kap. 7 §
sekretesslagen enligt vilken sekretess gäller i kommunal tillsyn med
avseende på näringslivet. I den utsträckning denna bestämmelse inte kan
anses tillämplig på den tillsyn som nämnden utövar enligt denna lag kan
sekretess för en uppgift som framkommer vid tillsyn ändå gälla på grund
av bestämmelsen i 13 kap. 1 § sekretesslagen om överföring av sekre-
tess. I många av de lokaler nämndens tillsyn avser gäller sekretess för
personalen enligt särskilda bestämmelser i sekretesslagen. Så är t.ex.
bestämmelsen om sekretess inom socialtjänsten i 7 kap. 4 § i många fall
tillämplig på personal i lokaler som avses i 2 § 2 och 2 § 3. Om en upp-
gift inhämtas från sådan personal överförs sekretess till tillsynsmyn-
digheten. Emellertid kan uppkomma vissa situationer där de angivna
sekretessbestämmelserna inte är tillämpliga. Det kan gälla fall när 8 kap.
7 § sekretesslagen ej är tillämplig och nämnden inhämtar uppgifter för
vilka sekretess inte gäller, t.ex. när en uppgift om någons ekonomiska
eller personliga förhållanden fås direkt från den uppgiften rör eller myn-
digheten själv gör vissa iakttagelser. Vidare kan nämnden få uppgifter
av personal som inte omfattas av någon sekretessbestämmelse.
Prop. 1992/93:185
46
Det får emellertid antas att det endast är i undantagsfall som det i till- Prop. 1992/93:185
synsverksamheten kan komma fram så känsliga uppgifter att någon änd-
ring av sekretesslagen är motiverad. Jag lägger därför inte fram något
sådant förslag.
I 8 § lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på
tobakvaror föreskrivs tystnadsplikt för den som har deltagit i tillsyn
enligt lagen eller på annat sätt tagit befattning med ärende som avses i
lagen. Bestämmelsen gäller enbart personer som inte omfattas av sekre-
tesslagen, t.ex. privaträttsliga subjekt som biträder med vissa analyser
o.d. En sådan regel bör enligt min mening införas i tobakslagen. I be-
stämmelsen bör i enlighet med vad som gäller enligt regeln i lagen om
varningstext och innehållsdeklaration erinras om att sekretesslagen gäller
i det allmännas verksamhet.
Reglerna om rökfria miljöer m.m. kan leda till vissa kostnader för de
lokalansvariga, framför allt i de fall då särskilda rökutrymmen inrättas.
En stor del av de byggnader m.m. som omfattas av de nya reglerna
torde dock redan i dag vara försedda med rökrum. Vad som kan behöva
göras är då i en del fall att förbättra ventilationsförhållandena. Det bör
dock noteras att lagen inte uppställer något krav på inrättande av rök-
rum. Det bör vidare beaktas att, även om inrättande av rökrum kan
medföra vissa omedelbara kostnader, rökförbud generellt sett leder till
minskade utgifter för uppvärmning, ventilation, städning m.m.
Vad gäller restauranger uppställs i föreslagen lagstiftning inte några
särskilda krav på avgränsningen mellan områden där rökning är tillåten
resp, inte är det. Förslaget innebär inte heller att något visst antal
sittplatser skall vara fria från tobaksrök. Några ombyggnadsarbeten
torde därför inte behöva vidtas i samband med inrättandet av rökfria
utrymmen. I fråga om hotell innebär föreslagen bestämmelse inte att
någon totalsanering behöver göras av berörda rum. Det räcker att de
framdeles är fria från tobaksrök. De föreslagna bestämmelserna om pro-
duktkontroll kan innebära vissa ökade kostnader för tobaksföretagen.
Undersökningar som gäller tobaksproduktemas innehåll m.m. utförs
dock redan i dag i stor utsträckning inom företagen. Att undersöknings-
resultaten också skall rapporteras till regeringen torde inte behöva
medföra några större kostnader.
Vid delegering av föreskrifter rörande gränsvärden kommer den myn-
dighet till vilken delegering sker att orsakas vissa merkostnader genom
de nya bestämmelserna. Dessa torde dock bli av begränsad omfattning.
När det gäller varningstexter och innehållsdeklarationer motsvarar de
uppgifter som torde komma att delegeras i allt väsentligt vad som i dag
åligger Socialstyrelsen. Föreslagen lagstiftning innebär alltså totalt sett
inte några ökade kostnader i den delen.
Den föreslagna tillsynsverksamheten kommer att orsaka vissa kost-
nader för de myndigheter som berörs. De har emellertid, som tidigare
47
anförts, redan i dag näraliggande uppgifter. De extra kostnader den nya Prop. 1992/93:185
lagen kommer att orsaka bör alltså inte bli så stora. Inte heller dom-
stolarna torde komma att orsakas några större kostnader på grund av
föreslagen lagstiftning.
Inledningsvis nämnde jag att åtgärder mot tobaksbruk måste vidtas på
flera plan och att förstärka informationen är en av de åtgärder som bör
vidtas. Som anfördes i propositionen 1990/91:175 bör informationen
bedrivas både lokalt på skolor, inom sjukvården etc. och centralt t.ex.
genom kunskapsspridning. Det centrala ansvaret för detta arbete åligger
det nyligen inrättade Folkhälsoinstitutet. Förutom nu nämnd information
kommer det att behövas viss information om lagens innehåll i samband
med dess ikraftträdande. Informationen kan lämnas av de myndigheter
som i olika avseenden är berörda t.ex. Folkhälsoinstitutet, Socialstyrel-
sen, Arbetarskyddsstyrelsen, Konsumentverket och Statens skolverk.
Detta kan medföra vissa extra kostnader - huvudsakligen för Folkhälso-
institutet - som emellertid inte bedöms bli större än att de ryms inom
befintliga anslag.
Då det för närvarande inte går att mera exakt bedöma vilka kostnads-
effekter de lagda förslagen kan komma att medföra för myndigheter och
domstolar föreslår jag att en utvärdering därav görs några år efter att
lagen trätt i kraft.
Det är angeläget att den nya tobakslagen träder i kraft så snart som
möjligt. Före ikraftträdandet behövs det emellertid, som jag nyss anfört,
viss information om lagens innehåll.
I samband med att tobakslagen träder i kraft bör lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror samt lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror
upphöra att gälla.
Några övergångsregler torde inte behövas, frånsett en regel som tar
sikte på sådana beslut om varningstext och innehållsdeklaration som har
meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Socialdepartementet
upprättats förslag till
1. tobakslag,
2. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.
Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för Justitiedepar-
tementet.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
48
Prop. 1992/93:185
Lagen innehåller 27 paragrafer uppdelade på nio avsnitt.
Först finns en inledande bestämmelse som anger vilka områden lagen
berör (1 §). Avsnittet därefter behandlar vissa miljöer där tobaksrökning
i princip inte får eller bör äga rum. De miljöer som berörs är vissa
lokaler och andra utrymmen dit allmänheten normalt har tillträde samt
vissa utrymmen avsedda för gemensamt bruk i vissa inrättningar med
särskild service eller vård (2 §). En särskild reglering görs för lokaler
där offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och
för andra i 2 § ej angivna lokaler dit allmänheten har tillträde (3 §). I
sådana lokaler skall det, om miljön inte är rökfri, finnas områden där
rökning är förbjuden. Särskilda regler ges också för hotell och andra
inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt upplåts samt för restau-
ranger och andra serveringsställen (4 §). Bostäder och andra lokaler för
boende som inte är tillfälligt berörs dock inte av lagens regler (5 §).
Rökrum får i de flesta fallen inrättas och även i annat fall kan undantag
göras från reglerna om att rökning inte får äga rum (6 §). Här kan
noteras att de krav på rökfria miljöer som lagen uppställer inte utgör
något hinder mot att mer långtgående krav på rökfrihet ställs än vad som
framgår av lagen. Denna kan därför sägas innefatta minimiregler för i
vilken omfattning en lokal m.m. skall hållas fri från tobaksrök. Ansvarig
för att bestämmelserna om rökfria miljöer följs är ägaren eller den som
disponerar lokalen, utrymmet eller platsen som berörs (7 § första
stycket). Den enskilde som röker i strid med bestämmelserna kan
avvisas (7 § andra stycket).
Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att arbetsplatser i allt
väsentligt skall vara rökfria (8 §).
I det följande avsnittet finns bestämmelser om vamingstexter och om
innehållsdeklaration på förpackningar till tobaksvaror (9-11 §§)..
Näringsidkares marknadsföring som avser tobaksvaror och som riktar
sig till konsumenter regleras i nästa avsnitt (12-14 §§).
Ett följande avsnitt innehåller vissa regler om produktkontroll. Före-
skrifter kan meddelas enligt vilka tillverkare och importörer av tobaks-
varor bl.a. är skyldiga att genomföra eller låta genomföra vissa ut-
redningar i fråga om dessa varor (15 §). Under särskilda förutsättningar
kan också ges förbud mot tillverkning och införsel av vissa slag av to-
baksvaror (16 §). Föreskrifter kan vidare ges om gränsvärden för skad-
liga ämnen m.m. i en tobaksvara (17 §).
Bestämmelser om vilka myndigheter som har tillsyn över att lagen och
föreskrifter som meddelats med stöd av denna följs samt vad som gäller
för denna tillsyn framgår av följande avsnitt (18-23 §§). I fråga om
4 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 185
49
tillsynen avseende reglerna om marknadsföring av tobaksvaror gäller Prop. 1992/93:185
dock bestämmelserna i marknadsföringslagen (1975:1418).
Lagens avslutande paragrafer innehåller regler om överklaganden (24-
25 §§).
1 §
Här anges vilka områden lagen berör.
Med tobaksvara avses detsamma som i lagstiftningen om marknads-
föring av tobaksvaror samt om varningstext och innehållsdeklaration på
sådana varor, dvs. vara som till någon del innehåller tobak och som är
avsedd att brukas som njutningsmedel.
Begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen
Som tidigare anförts föreskrivs i denna bestämmelse att rökning inte är
tillåten bl.a. i vissa lokaler för t.ex. barnomsorg, undervisning och häl-
so- och sjukvård. Med uttrycket lokal avses i denna och följande para-
grafer hus eller del därav och med uttrycket annat utrymme avses bl.a.
tunnelbaneperronger insprängda i bergrum samt vissa färdmedel såsom
tåg. Ordet utrymme används alltså i lagen som samlingsbeteckning och
inkluderar såväl lokaler som andra inomhusutrymmen. Några utemiljöer
avses däremot inte.
Enligt denna punkt får rökning inte förekomma i lokaler avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller annan verksamhet för barn eller ung-
dom, exempelvis olika verksamheter på fritidsgårdar. Med skolverk-
samhet avses här verksamhet i grundskolan och gymnasieskolan. Lokal-
er för högskoleverksamhet och annan vuxenundervisning faller däremot
utanför denna bestämmelse.
Det krävs inte att det vid tillfället pågår skolverksamhet e.d. i lokalen
för att bestämmelsen skall vara tillämplig. Det är tillräckligt att lokalen
är avsedd för sådan verksamhet. Detta innebär bl.a. att en skolsal som
på kvällen används för annan verksamhet omfattas av bestämmelsen.
Rökning får alltså inte heller vid ett sådant tillfälle äga rum i lokalen.
Förutom skolsalar och lekrum m.m. omfattar bestämmelsen sådana
delar av lokalen som barnen har anledning att besöka om än mer till-
fälligt. Således omfattas exempelvis expeditioner, korridorer, trappor
och toaletter. Delar av skollokaler m.m. som är upplåtna enbart för
personalen - som lärarrum och andra personalutrymmen dit barnen inte
har tillträde - omfattas också av denna bestämmelse men för dessa gäl-
ler samma regler i fråga om möjlighet att inrätta rökrum som för övriga
utrymmen som avses i paragrafen. Detta framgår av 6 §.
50
Vem som är huvudman för den berörda verksamheten saknar betydel- Prop. 1992/93:185
se. Även sådana daghem som exempelvis drivs av föräldra- eller perso-
nalkooperativ omfattas alltså men på grund av det allmänna undantaget
för bostäder i 5 § faller all barnomsorg i enskilda hem utanför lagens
tillämpningsområde.
Här förbjuds rökning i lokaler avsedda för hälso- och sjukvård. Med
hälso- och sjukvård avses enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar
och skador. I förevarande sammanhang avses begreppet omfatta även
tandvård utan att detta nämns i lagtexten. Motsvarande gäller bl.a. pati-
entjoumallagen (1985:562) och 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
Under förbudet faller alla utrymmen som patienter och andra har an-
ledning att besöka eller vistas mer regelbundet i, t.ex. mottagnings- och
behandlingsrum, vårdsalar, väntrum, dagrum, toaletter, korridorer och
hissar.
Liksom i fråga om skollokaler m.m. är det tillräckligt att en lokal är
avsedd att användas för angiven verksamhet för att den skall omfattas av
rökförbudet i denna bestämmelse. Vem som är huvudman för verksam-
heten saknar också här betydelse. Det innebär att lokaler för patienter i
t.ex. privata sjukhem omfattas, liksom mottagningsrum och väntrum hos
privatläkare och privattandläkare. Att rökrum får inrättas framgår av 6 §
där också möjligheten att i övrigt avvika från bestämmelsen framgår.
Enligt denna punkt får rökning inte förekomma i lokaler avsedda för
gemensamt bruk i vissa speciella former av boende. Exempel på sådana
lokaler för gemensamt bruk är sällskapsrum, motionslokaler och andra
typer av samlingsrum.
Bestämmelsen i denna punkt omfattar t.ex. lokaler i servicehus, grupp-
bostäder för äldre och handikappade m.fl. liknande lokaler samt be-
handlingshem o. dyl.
Bestämmelsen gäller inte gemensamma utrymmen i lokaler som är
avsedda för hälso- och sjukvård. För sådana lokaler gäller 2 § 2.
Egna rum för äldre i olika former av sådant boende som angetts i detta
stycke omfattas inte av regleringen i paragrafen. De utgör sådana privata
miljöer som faller utanför bestämmelserna om rökfria miljöer.
Av 6 § framgår att det finns möjligheter att inrätta rökrum och i övrigt
avvika från bestämmelsen.
I denna punkt anges att rökning inte får äga rum dels på färdmedel i
inrikes kollektivtrafik, dels i lokaler och andra utrymmen som är av-
sedda att användas av den som reser med sådana färdmedel.
51
Med kollektivtrafik avses i denna lag trafik för personbefordran som
tillhandahålls allmänheten mot ersättning. Som exempel på färdmedel i
sådan trafik kan nämnas bussar, tåg, spårvagnar, flygplan och fartyg i
linjetrafik, s.k turistbussar och turistbåtar, bilar och bussar i färdtjänst
samt taxi i allmänhet. Vem som är huvudman för trafikverksamheten
saknar betydelse för tillämpningen av denna bestämmelse.
Till lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den
som reser med sådana färdmedel som behandlas i denna bestämmelse
hör väntsalar, biljetthallar, korridorer och hissar m.m. Även exempelvis
tunnelbaneperronger insprängda i ett bergrum hör dit. Några utemiljöer
omfattas däremot inte, vilket innebär att tågperronger som inte är in-
byggda eller liknande faller utanför lagens bestämmelser.
Det är också i fråga om aktuella färdmedel m.m. möjligt att inrätta
särskilda rökutrymmen (se 6 § första stycket). Av praktiska skäl torde
dock detta endast kunna bli aktuellt på vissa färdmedel såsom tåg. När
det gäller tåg kan också nämnas att de särskilda bestämmelserna om
upplåtelse av tillfällig bostad och om serveringsställen inte gäller för
sovkupéer och liknande utrymmen och restaurangvagnar på sådana färd-
medel - se närmare motiveringen till 4 §.
Första stycket i denna paragraf behandlar lokaler där en offentlig
tillställning eller allmän sammankomst anordnas. Det gäller också andra
lokaler som är avsedda att användas av den som deltar i tillställningen
eller sammankomsten. I nämnda lokaler skall det finnas områden där
rökning är förbjuden. Vad i stycket sägs gäller dock endast den tid då
tillställningen eller sammankomsten pågår.
Innebörden av begreppet offentlig tillställning framgår av 9 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617), till vilken hänvisning gjorts. Utmärkande
för en offentlig tillställning är att den anordnas för allmänheten. Som
exempel på sådan tillställning kan nämnas danstillställningar och täv-
lingar i sport och idrott. Undantag görs för tillställning som avses i
lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Med allmän sammankomst avses detsamma som i 1 § lagen om all-
männa sammankomster. Således avses sammankomster som anordnas
för allmänheten, till vilka allmänheten har tillträde eller som, med hän-
syn till de villkor under vilka tillträde lämnas, kan jämställas därmed.
Vidare förutsätts att sammankomsten hålls för överläggning, opinions-
yttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller att den
är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller med-
delande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsutöv-
ning. Hit hänförs också allmän teaterföreställning, konsert, biografföre-
ställning och annan allmän sammankomst för framförande av konstnär-
ligt verk.
Endast tillställningar och sammankomster som anordnas i en lokal,
alltså inomhus, omfattas av bestämmelsen i paragrafen. Om en offentlig
tillställning eller en allmän sammankomst anordnas i en byggnad som
Prop. 1992/93:185
52
samtidigt används för annat ändamål, gäller bestämmelsen endast de
delar av byggnaden som tas i anspråk för tillställningen eller samman-
komsten.
Vidare gäller för tillställningar eller sammankomster i en lokal som
anges i 2 § i stället regleringen i denna paragraf. De särskilda regler
som gäller för en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst på
en restaurang eller liknande kommer att beröras i motiveringen till 4 §
andra stycket.
Som anförts tidigare omfattar den här aktuella bestämmelsen, förutom
den lokal eller del av lokal där en offentlig tillställning eller en allmän
sammankomst anordnas, också lokaler som är avsedda att användas av
den som deltar i tillställningen eller sammankomsten. Detta gäller vesti-
buler, foajéer, korridorer, trappor, hissar, toaletter och liknande.
Bestämmelsen innebär att det, om miljön inte är rökfri, skall finnas
särskilda områden inom lokalen där rökning inte får äga rum. Något
särskilt krav har inte uppställts på hur stort området måste vara eller på
avgränsning.
Undantag från bestämmelsen får med stöd av 6 § göras för de lokaler
där en uppdelning av utrymmet i olika områden - där rökning är tillåten
respektive förbjuden - av praktiska skäl inte kan göras med hänsyn till
lokalens storlek eller utformning. Den som äger eller disponerar över
lokalen kan då själv bestämma vilka regler för rökning som skall gälla i
lokalen.
Enligt andra stycket gäller vad i första stycket sagts också andra loka-
ler än som avses i första stycket till denna paragraf och till vilka allmän-
heten har tillträde. Med lokaler dit allmänheten har tillträde avses loka-
ler som är öppna för allmänheten. Med allmänheten förstås envar med-
borgare till skillnad från en särskild krets av personer. Exempel på
sådana lokaler som avses är bl.a. expeditioner och mottagningsrum hos
statliga och kommunala myndigheter, butiker, postkontor, banklokaler
och serviceinrättningar som frisersalonger m.m. och inomhustorg. Loka-
ler som enbart är tillgängliga för en sluten krets av personer, såsom
t.ex. de anställda på en arbetsplats, medlemmarna i en förening eller
särskilt inbjudna m.fl. avses inte. Utrymmen för personal, lagring av
varor, underhåll och kontor m.m. omfattas inte av regleringen. Inte
heller gemenskapsutrymmen i bostadshus m.m. omfattas av bestämmel-
sen. I fråga om serveringslokaler på restauranger och liknande samt
hotellrum gäller särskilda bestämmelser enligt 4 §.
Också här saknar det betydelse om det är ett offentligt organ eller en
privat person (fysisk eller juridisk) som disponerar lokalen.
Enligt tredje stycket gäller bestämmelserna i första och andra styckema
inte lokaler som avses i 2 § eller 4 §. Lokaler som avses i 2 § skall
alltid hållas rökfria, även om de tas i anspråk för en tillställning eller
sammankomst. Således omfattas t.ex. sådana bibliotek, idrotts- och
motionslokaler som avses i 2 § 1 inte av paragrafen. För restauranger
gäller enbart regleringen i 4 §.
Prop. 1992/93:185
53
Första stycket i denna paragraf gäller hotell och andra inrättningar där
tillfällig bostad upplåts yrkesmässigt, t.ex. motell och pensionat. I ett
visst antal av de rum m.m. som upplåts på sådana inrättningar skall
rökning vara förbjuden.
Bestämmelsen avser endast de rum och liknande som upplåts men inte
vestibuler, trappor och hissar m.m. För sådana utrymmen gäller normalt
3 § andra stycket.
Även sviter och liknande som upplåts yrkesmässigt omfattas. När det
gäller lägenhetshotell samt gränsdragningen mellan sådana lägenheter
som upplåts mer tillfälligt och sådana som upplåts för mer stadigvarande
boende bör i vart fall upplåtelser för kortare tid än en månad normalt
anses såsom tillfälliga.
Denna bestämmelse gäller inte sovvagnskupéer på tåg och liknande.
För dessa gäller i stället 2 § 4. Inte heller några andra lokaler eller
andra utrymmen som omfattas av 2 § 4 torde komma att beröras av
förevarande paragraf.
Andra stycket behandlar restauranger och andra serveringsställen som
har mer än 50 sittplatser. Därmed avses inte bara ställen som har serve-
ring vid borden utan också sådana som har s.k. självservering. Även
barer och liknande omfattas. Däremot omfattar bestämmelsen inte exem-
pelvis sådana näringsställen som endast tillhandahåller färdiglagad mat
för avhämtning.
Bestämmelsen gäller oavsett var serveringsstället finns så länge det inte
är fråga om en sådan rökfri miljö som anges i 2 § 1-3. Således omfattas
såväl "fristående" restauranger m.m. som bl.a. sådana som är placerade
i ett hotell eller i en teaterlokal. Om en offentlig tillställning eller en
allmän sammankomst anordnas på en restaurang gäller också bestämmel-
sen.
Serveringsställen i en lokal som avses i 2 § 1,2 eller 3 är alltså undan-
tagna från paragrafens reglering. Ett serveringsställe i en skola eller på
ett sjukhus t.ex. omfattas alltså av förevarande bestämmelse enbart om
de delar av lokalen det är inrymt i inte är avsett för något av de ändamål
som anges i nämnda punkter. Detta torde kunna förekomma på sjukhus
men knappast i skolor.
Enbart lokaler omfattas av paragrafen. En restaurang belägen i annat
än lokal t.ex. i ett färdmedel omfattas alltså inte av bestämmelsen. För
restaurangvagn på tåg gäller på grund av regeln i 2 § 4 rökförbud. En-
ligt 6 § finns dock möjlighet att upplåta rökutrymme på färdmedel.
Bestämmelsen gäller endast själva serveringslokalen - övriga delar av
restaurangen eller serveringsstället torde omfattas av 3 § andra stycket -
och innebär att det skall finnas sittplatser inom ett eller flera områden
där rökning är förbjuden. Lagen uppställer dock inga särskilda krav på
hur stora dessa områden skall vara eller på avgränsning. Som anförs i
motiveringen till 7 § skall det emellertid tydligt utmärkas var rökning är
resp, inte är tillåten.
Prop. 1992/93:185
54
Som ett allmänt undantag gäller enligt denna paragraf att bostäder och
andra miljöer för boende som inte är tillfälligt undantas från bestämmel-
serna i 2 och 3 §§ om rökfria miljöer. Barnomsorg i privata bostäder
faller alltså utanför lagens regler om rökfria miljöer. Fall kan vidare
förekomma när en allmän sammankomst ordnas i en privatbostad. I
sådant fall gäller inte 3 §.
I paragrafen behandlas olika undantag från den reglering som gjorts i
2-4 §§.
I första stycket behandlas möjligheten att upplåta rökutrymme i en
lokal e.d. där det annars råder rökförbud. Möjlighet härtill ges när det
gäller samtliga lokaler och andra utrymmen som regleras i 2 § utom de
som avses i 2 § 1 om dessa inte är upplåtna enbart för personal. Någon
skyldighet att inrätta rökrum föreligger dock inte. Stycket är tillämpligt
exempelvis när det gäller att bereda pensionärer möjligheten att få röka
i sådana gemensamhetslokaler som avses i 2 § 3.
Den omständigheten att 2 § 1 undantas från möjligheten att inrätta rök-
rum utom när det gäller de delar som är upplåtna enbart för personal,
innebär att i skolor m.m. rökrum bara får förekomma i de delar av
lokalerna dit barnen eller ungdomarna inte äger tillträde.
Andra stycket gäller möjligheterna att avvika från bestämmelserna om
rökfria miljöer på annat sätt än vad gäller inrättande av rökrum. Av-
vikelse får ske om särskilda skäl därtill föreligger på grund av lokalens
beskaffenhet eller användningssätt eller omständigheterna i övrigt.
De avvikelser som avses i andra stycket är möjlighet till rökning i
större utsträckning än som anges i de föregående bestämmelserna. Någ-
ra förutsättningar som måste vara uppfyllda för att få ställa mera långt-
gående krav, t.ex. totalt rökförbud på en restaurang, uppställer lagen
däremot inte.
Särskilda skäl som anknyter till lokalens beskaffenhet kan finnas när
det gäller stora, öppna utrymmen med god ventilation. Sådana skäl får
också anses föreligga när det på grund av t.ex. bristande utrymme eller
lokalens planlösning inte kan vara rimligt att kräva att område avsätts
för rökning i en lokal där en offentlig tillställning eller allmän samman-
komst anordnas.
Avvikelse från reglerna om rökfria miljöer med hänsyn till lokalens
användningssätt kan vara motiverad t.ex. när det gäller lokaler för sam-
talsterapi inom psykiatrisk vård.
Det är i första hand den som är ansvarig enligt 7 § som avgör om det
föreligger särskilda skäl som kan motivera en avvikelse från lagens
bestämmelser om rökfria miljöer. Avsikten är, som angetts i avsnitt 4.2,
att tillsynsmyndigheterna vid behov skall få bemyndigande att meddela
verkställighetsföreskrifter i dessa frågor. Det åligger också ytterst till-
synsmyndigheten att vidta åtgärder om avvikelser gjorts utan att lagens
förutsättningar är uppfyllda. Om rättelse inte kan åstadkommas på annat
sätt kan vitesföreläggande tillgripas (se 19 §).
Prop. 1992/93:185
55
Enligt första stycket i denna paragraf är den som i egenskap av ägare
eller på annan grund disponerar över en lokal eller ett annat utrymme
som avses i någon av bestämmelserna i 2, 3 eller 4 §§ ansvarig för att
bestämmelserna iakttas. Det är denne som har att vidta de åtgärder som
behövs för att enskilda skall följa nämnda bestämmelser.
I första hand åligger det den ansvarige att tydligt markera var rökning
är resp, inte är tillåten. Detta kan ske genom skyltning. Den ansvarige,
eller företrädare för denne, måste också övervaka att reglerna inte över-
träds och han skall vid behov ingripa med information och tillsägelser.
I allmänhet torde det vara tillräckligt med information och tillsägelser
för att bestämmelserna om rökfria miljöer skall respekteras men andra
stycket ger möjlighet att avvisa en person som trots tillsägelse röker där
rökning enligt någon av bestämmelserna i denna lag inte är tillåten. Det
är den som är ansvarig för lokalen m.m., eller dennes representant, som
avgör om avvisning skall ske. Bestämmelsen ger inte någon annan be-
fogenhet att använda våld än den som kan följa av brottsbalkens regler
om nödvärn och nöd. Det ligger i sakens natur att våld från den som
ansvarar för lokalen inte bör användas för att avlägsna den som olov-
ligen röker. En vägran att avlägsna sig i ett sådant fall kan dock vara
straffbar som olaga intrång (4 kap. 6 § brottsbalken).
Andra stycket bör inte tillämpas i fråga om anställda. För en anställd
kommer i stället allmänna regler om anställningsförhållande i beaktande.
Dessa frågor har berörts närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.2). Även andra situationer då avvisning inte kan eller bör ske har
berörts där.
Prop. 1992/93:185
Begränsning av rökning i arbetslokaler
Bestämmelsen gäller olika arbetsplatser såväl offentliga som privata.
Den omfattar arbetstagare som avses 1 kap. 2 § första stycket och 3 §
arbetsmiljölagen (1977:1160). Härigenom omfattas i stort sett alla
arbetstagare och därmed likställda och varje verksamhet i vilken en
sådan arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Paragrafen
kommer alltså att reglera den arbetsmiljö där denna verksamhet bedrivs.
Den här aktuella bestämmelsen gäller endast lokal och annat utrymme.
Jag har tidigare redovisat vad som avses härmed. I 2 § föreskrivs rök-
förbud för vissa lokaler som också är arbetslokaler.
I paragrafen anges en skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att
samverka för att få till stånd en rökfri arbetsmiljö. Paragrafen har när-
mare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2).
En förutsättning för att rökning på arbetsplatser skall kunna begränsas
är att arbetsmarknadens parter samverkar för att nå detta mål. Genom
den föreslagna bestämmelsen markeras att arbetsgivare och arbetstagare
har ett gemensamt ansvar för att begränsa rökningen på arbetsplatserna.
56
Varningstexter m.m.
Här aktuella paragrafer innehåller i princip detsamma som 1-3 §§ lagen
(1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror. I
9 § talas nu om varningstexter vilket avser att markera att det, liksom
inom EG, skall kunna föreskrivas att en förpackning skall ha mer än en
text. Någon ändring när det gäller möjligheten att föreskriva att texten
skall kombineras med en symbol är inte avsedd.
Reglerna om tillsyn m.m. har också överförts i huvudsak oförändrade
från lagen om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror.
Socialstyrelsen har redan i lagtexten angetts vara tillsynsmyndighet
(18 §). Bestämmelser om straff och förverkande har nu bedömts som
onödiga (se avsnitt 4.8).
Av 9 § andra stycket framgår att regeringen kan överlämna åt en myn-
dighet att lämna föreskrifter beträffande varningstexter och innehålls-
deklaration. Denna möjlighet överensstämmer med vad som nu gäller
enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror. Regeringen har i förordningen (1985:796) med vissa be-
myndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. överlåtit
till Socialstyrelsen att meddela föreskrifter om varningstext och inne-
hållsdeklaration. Tobakslagen avser inte att göra ändring i detta för-
hållande. Socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet (18 §) beträffande
varningstexter och innehållsdeklaration bör även fortsättningsvis få ut-
färda föreskrifter. Motsvarande bör även gälla gränsvärden beträffande
vilka Socialstyrelsen också är tillsynsmyndighet (18 §).
Marknadsföring
Dessa bestämmelser har flyttats över från lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror. De har därvid om-
arbetats något men någon ändring i sak är inte avsedd.
Innehållet i 12 § andra stycket andra meningen motsvarar i den änd-
ring riksdagen nyligen beslutat i 2 § i nyss nämnda lag (SFS
1992:1360).
Produktkontroll
Genom paragrafen får regeringen befogenhet att meddela vissa föreskrif-
ter på produktkontrollområdet. Tillverkare och importörer kan åläggas
att på egen bekostnad utreda eller låta utreda om de kemiska och toxiko-
logiska egenskaperna hos tobaksvaroma har hälsovådliga effekter. Dessa
kan också av regeringen åläggas att redovisa undersökningsresultat m.m.
Dessa uppgifter kan sedan läggas till grund för de innehållsdeklarationer
som skall anbringas på förpackningarna. Av bestämmelsen framgår att
även exportprodukter berörs.
Prop. 1992/93:185
57
Att regeringen i sina föreskrifter skall beakta vad som med hänsyn till Prop. 1992/93:185
föreliggande vetenskaplig ståndpunkt är rimligt att kräva av den utred-
ningsskyldige har berörts i allmänmotiveringen (avsnitt 4.6).
Det ankommer på Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att se till att
utredningsskyldigheten iakttas i enlighet med vad regeringen föreskriver
(se 20 §). Styrelsen får därvid meddela de förelägganden eller förbud
som krävs för tillsynen (se 21 §).
Med stöd av denna paragraf kan regeringen meddela förbud mot till-
verkning och import av tobaksvaror som inte är mer allmänt förekom-
mande på den svenska marknaden. Förbud kan också meddelas mot helt
nya tobaksvaror.
För att tillverknings- och importförbud skall få meddelas krävs att sär-
skilda hälsoskäl föreligger. Vid bedömningen härav bör hänsyn tas inte
bara till varans toxiska egenskaper utan också till annat som har betydel-
se ur folkhälsosynpunkt, exempelvis att varan speciellt appellerar till
barn. Att avsikten inte är att ingripa mot exempelvis nya cigarettmärken
som inte på ett påtagligt sätt avviker från andra cigarettmärken som
förekommer på den svenska marknaden har berörts i den allmänna moti-
veringen (avsnitt 4.6).
Genom denna bestämmelse ges regeringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer rätt att föreskriva gränsvärden för skadliga ämnen
som en tobaksvara får innehålla eller ge upphov till. I första hand finns
anledning att meddela föreskrifter beträffande högsta tillåtna tjärhalt i
cigarettrök. De direktiv som antagits inom EG och som omfattas av
EES-avtalet bör därvid beaktas.
En vara som inte uppfyller en föreskrift som meddelats med stöd av
denna bestämmelse får inte tillverkas i eller för försäljning till konsu-
menter föras in till Sverige. Tillverkningsförbudet gäller även export-
produkter.
Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet beträffande gränsvärden (18 §).
Som framgått av specialmotiveringen till 9 § är avsikten att Socialstyrel-
sen skall få utfärda föreskrifter beträffande gränsvärden.
Tillsyn
Paragrafen reglerar vilka myndigheter som utövar tillsynen över att
lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs.
Enligt första stycket är Arbetarskyddsstyrelsen central tillsynsmyndig-
het när det gäller personalutrymmen som avses i 2 §. Socialstyrelsen har
det centrala tillsynsansvaret när det gäller övriga rökfria miljöer. Vidare
är Socialstyrelsen tillsynsmyndighet när det gäller regleringarna i
9-11 §§ beträffande varningstexter och innehållsdeklaration och i
15-17 §§ beträffande produktkontroll m.m.
58
Den centrala tillsynen innefattar att vägleda, samordna och utveckla
verksamheten inom ansvarsområdet. Vidare bör uppföljning ske. Social-
styrelsen kan få meddela allmänna råd. Som framgår av specialmotive-
ringama till 9 § och 17 § är avsikten också att Socialstyrelsen skall
kunna bemyndigas meddela vissa föreskrifter beträffande varningstexter
och innehållsdeklaration och gränsvärden. Socialstyrelsen har i dessa fall
det omedelbara tillsynsansvaret.
Beträffande 15 § gäller bl.a. att tillverkare och importörer har att en-
ligt regeringens föreskrifter redovisa utredningar och undersöknings-
resultat till regeringen. Det ingår i sådana fall i Socialstyrelsens uppgif-
ter att bistå regeringen med hjälp för att få fram det önskade materialet,
i sista hand genom föreläggande.
Enligt andra stycket fördelas den närmare tillsynen i fråga om rökfria
miljöer mellan Yrkesinspektionen och den nämnd som har utsetts att
fullgöra kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Yrkesinspektionen svarar för tillsynen av personalutrymmen i sådana
rökfria miljöer som anges i 2 §. Nämnden svarar för tillsynen av övriga
i 2-4 §§ angivna miljöer och lokaler.
Den närmare tillsynen innefattar den faktiska kontrollverksamheten
över att lagens bestämmelser upprätthålls. Bland annat skall myndig-
heten företa inspektioner. Som framgår av 19 § får tillsynsmyndigheten
meddela de förelägganden eller förbud som behövs för lagens efterlev-
nad.
Enligt tredje stycket utövar länsstyrelsen den regionala tillsynen över
det ansvarsområde som den i andra stycket angivna nämnden svarar för
lokalt.
Varken 19 § eller följande paragrafer reglerar tillsynen när det gäller
marknadsföring av tobaksvaror. För sådan marknadsföring gäller sär-
skilda regler vilka framgår av marknadsföringslagen (1975:1418) och
förordningen (1988:61) med instruktion för Konsumentverket.
I dessa paragrafer har intagits bestämmelser om tillsynsmyndigheternas
befogenheter m.m. och om tystnadsplikt. Vad som gäller för tillsynen
över reklamen regleras dock inte här utan beträffande dessa frågor hän-
visas till marknadsföringslagen.
En tillsynsmyndighet får i den utsträckning som föreskrivs i 19 § med-
dela förelägganden och förbud och förena dessa med vite. Denna be-
fogenhet syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll av att tillverkare,
lokalinnehavare m.fl. fullgör sin skyldighet enligt lagen och med stöd av
de meddelade föreskrifterna. Det bör betonas att förelägganden och
förbud skall användas först sedan försök att få frivillig rättelse till stånd
har misslyckats eller om det är uppenbart att så inte kommer att ske
eller saken brådskar.
Om ett föreläggande eller ett förbud när det gäller rökfria miljöer bör
riktas mot ägaren till lokalen eller den som disponerar denna får avgöras
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Är det fråga om en högst
Prop. 1992/93:185
59
tillfällig upplåtelse är det naturligt att rikta föreläggandet mot ägaren.
Att i sådana fall rikta föreläggandet mot den som disponerar lokalen
torde vanligen vara meningslöst. Vid mer permanenta upplåtelser där-
emot bör det ligga närmare till hands att se den som disponerar lokalen
som ansvarig och rikta föreläggandet mot denne. När det gäller annat än
rökfria miljöer torde några svårigheter inte föreligga att avgöra mot vem
ett föreläggande eller ett förbud skall riktas.
I fråga om bestämmande av vitesbelopp och utdömande av sådana
viten m.m. gäller lagen (1985:206) om viten. Enligt denna prövas frågor
om utdömande av vite av länsrätt efter ansökan av den myndighet som
förelagt vitet.
Bestämmelserna om omhändertagande av en tobaksvara motsvarar i
stort sett reglerna därom i lagen (1975:1154) om varningstext och inne-
hållsdeklaration på tobaksvaror. De gäller nu samtliga fall då en tobaks-
vara saluhålls eller är uppenbart avsedd att saluhållas i strid mot lagen
eller föreskrift som meddelats med stöd av denna. Ett beslut om om-
händertagande kan meddelas samtidigt med ett föreläggande eller ett
förbud enligt 19 § men också först sedan det visat sig att föreläggandet
eller förbudet inte efterkommits. Något hinder mot att meddela ett beslut
om omhändertagande utan att ett föreläggande eller ett förbud meddelas
eller har meddelats finns inte heller.
Rätten för tillsynsmyndigheterna att på anfordran få upplysningar m.m.
motsvarar vad som gällt enligt lagstiftningen om varningstext m.m.
Tillsynsmyndigheternas befogenhet har nu också kompletterats med rätt
att få tillträde till områden m.m. som berörs av lagen eller föreskrifter
meddelade med stöd av denna samt rätt att där göra undersökningar och
ta prover.
Även bestämmelsen om tystnadsplikt svarar mot vad som gällt enligt
lagstiftningen om varningstext m.m. I 23 § första stycket föreskrivs
tystnadsplikt för den som har tagit befattning med något ärende som
avses i lagen. Tillsynen handhas enligt lagen av offentliga funktionärer
varför bestämmelsen kan förefalla onödig. Eftersom Socialstyrelsen kan
ha behov av att överlåta visst arbete i tillsynsverksamheten åt fristående
laboratorier kan det dock finnas behov av att ha en tystnadsplikt på
området som gäller för enskilda.
I allmänmotiveringen (avsnitt 4.9) har gjorts vissa överväganden be-
träffande sekretess för de offentliga funktionärer som deltar i tillsynen.
Överklagande
I 24 § regleras överklaganden av tillsynsmyndigheternas beslut i särskil-
da fall.
Överklaganden av beslut om föreskrift av normgivningskaraktär som
meddelats med stöd av bemyndigande från regeringen behandlas i 25 §.
Av 14 § lagförslaget följer att frågor om marknadsföring av tobaks-
varor prövas enligt marknadsföringslagen.
Prop. 1992/93:185
60
Förslaget innebär att det i 14 § första stycket 6 införs en generell be-
stämmelse om att länsrätt prövar mål som enligt bestämmelse i annan
lag skall prövas av länsrätt. Nuvarande punkterna 6 och 7 kan därmed
utgå.
I 14 § första stycket anges genom uppräkning de olika måltyper som
prövas av länsrätt. Tekniken med måluppräkning är otymplig och be-
stämmelsen blir alltmer svåröverskådlig allteftersom fler måltyper till-
kommer (jfr också Domstolsutredningens betänkande (SOU 1991:106,
Del B s. 336 f). Redan nu läggs den första domstolsprövningen i nytill-
komna målgrupper i länsrätt i stället för i kammarrätt (jfr princip-
uttalanden i budgetpropositionen 1992/93:100 bil. 3 s. 24 f). Så snart en
ny målgrupp skall prövas av länsrätt måste en ändring göras i 14 §. En
annan komplikation i sammanhanget är de ändringar som gjordes i be-
stämmelsen med anledning av EES-avtalet. Det gäller mål som avses i
12 § lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning och mål om över-
prövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (14 §
första stycket 6 och 7, SFS 1992:1529). Dessa ändringar träder i kraft
den dag regeringen bestämmer. För närvarande är det oklart när detta
kan ske.
Förutom förslaget i tobakslagen finns andra förslag om att den första
domstolsprövningen skall ske i länsrätt. Det gäller bl.a. den till riks-
dagen nyligen överlämnade propositionen (prop. 1992/93:159) om stöd
och service till funktionshindrade. Ytterligare lagstiftningsärenden, bl.a.
propositionen om svensk verksamhet i Antarktis. Försäkringsöverdom-
stolen, ny ordningslag, överföring av Riksskatteverkets beskattnings-
avdelning i Ludvika till Skattemyndigheten i Kopparbergs län m.m. samt
lagrådsremiss med förslag till lag om medicintekniska produkter m.m.,
med förslag om att första domstolsprövningen skall ske i länsrätt är att
vänta.
Beredningen av Domstolsutredningens förslag - som bl.a. rör 14 § -
pågår. Ändringar på grundval av förslagen torde dock kunna träda i
kraft först under 1994. I avvaktan på den fortsatta beredningen av Dom-
stolsutredningens förslag talar praktiska skäl för att en generell bestäm-
melse om länsrättsprövning tas in i 14 § redan nu. En sådan bestämmel-
se ligger också i linje med utredningens förslag.
Ändringen i 14 § första stycket 2 enligt SFS 1992:1529 har trätt i kraft
den 1 januari 1993 medan övriga ändringar enligt denna författning,
punkterna 6 och 7, träder i kraft den dag regeringen bestämmer. För-
slaget innebär den ändringen att punkterna 6 och 7 utgår och att det
införs en ny punkt 6 som träder i kraft den 1 juli 1993. Mål som avses
i 12 § lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning och mål om över-
61
prövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig upphandling Prop. 1992/93:185
omfattas därmed av ändringen i 14 § 6 från den 1 juli 1993.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. tobakslag
2. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens hemställan och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredrag-
anden har lagt fram.
62
Sverige var ett av de första länderna i världen där det vidtogs statligt
finansierade informationsåtgärder för att åstadkomma ett minskat tobaks-
bruk. Sverige ligger fortfarande väl framme när det gäller informations-
insatser. I fråga om andra samhällsåtgärder har emellertid andra västlän-
der i dag kommit mycket längre.
De ökade kunskaperna om tobakens skadeverkningar har förändrat
synen på användningen av tobak. Det står numera klart att tobaksbruket
utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan och att det inte kan betraktas som
en alldaglig konsumtionsvana eller en privatsak.
Tobaksutredningen anser att det nu är hög tid att vidta ytterligare åt-
gärder för att minska bruket av tobak. Samhällets ansvar kan inte
begränsas till individinriktade insatser i form av information, rökavvänj-
ningshjälp etc. Även olika slags restriktioner är nödvändiga, samtidigt
som informationen måste intensifieras.
Utredningen föreslår att de regler som behövs så långt möjligt skall
samlas i en särskild tobakslag. Bestämmelserna om beskattning av
tobaksvaror är emellertid av så speciell natur att de liksom hittills bör
finnas i en fristående lag.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 1
Lagregler om rökfria miljöer har redan genomförts i många länder, bl.a.
Finland, Island och Norge. I Sverige har arbetarskyddsstyrelsen och
socialstyrelsen gett ut allmänna råd om begränsning av rökning i gemen-
samhetslokaler. Efter hand har också allt fler typer av lokaler gjorts
rökfria.
Avsaknaden av lagregler har emellertid medfört att utvecklingen mot
rökfria miljöer har blivit ojämn. Fortfarande är läget otillfredsställande
på många arbetsplatser, liksom inom exempelvis hotell- och restaurang-
branschen.
Forskningsresultat tyder på att passiv rökning medför risk för olika
hälsoskador, framför allt lungcancer. Klart är också att en stor mängd
icke-rökare känner obehag när de utsätts för andras tobaksrökning.
Enligt utredningens mening borde det vara en självklar princip att den
som inte vill vistas i en rökig miljö skall slippa att göra det.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det införs lagregler om
rökfria miljöer. Reglerna innebär bl.a. följande:
Rökning får inte äga rum i skollokaler och andra lokaler som är
avsedda för barn och ungdomar och inte heller i lokaler för hälso- och
sjukvård eller i lokaler där en offentlig tillställning eller allmän samman-
komst anordnas. Särskilda rökutrymmen får dock avsättas för patienter
inom hälso- och sjukvård och för personalen på skolor och sjukvårdsin-
rättningar. Rökutrymmen får också inrättas i anslutning till lokaler för
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, t.ex. i teaterfoa-
jéer.
63
I hotell och liknande inrättningar skall minst hälften av de rum som
upplåts vara rökfria. Restauranger och andra serveringsställen med mer
än femtio sittplatser skall ha en eller flera rökfria avdelningar som
omfattar minst hälften av sittplatserna.
När det gäller allmänna färdmedel och väntsalar m.m. samt lokaler hos
myndigheter och andra inrättningar dit allmänheten har tillträde får
rökning ske endast i särskilda rökutrymmen.
På arbetsplatser får rökning inte ske i lokaler och andra utrymmen där
två eller flera arbetstagare brukar vistas. Rökning får emellertid äga rum
dels i särskilda rökutrymmen, dels i enskilda arbetsrum, under förutsätt-
ning att ventilationen där är sådan att rök inte sprids till rökfria lokaler.
Om det finns synnerliga skäl, får det göras undantag i det enskilda
fallet från reglerna om rökfria miljöer.
Den som äger eller disponerar över en lokal som omfattas av de
aktuella bestämmelserna svarar för att bestämmelserna efterlevs. Den
enskilde rökaren drabbas däremot inte av någon påföljd.
Åtskilliga länder har genomfört mer eller mindre långtgående inskränk-
ningar i möjligheterna att använda tobaksreklam. På flera håll, bl.a. i
Finland, Island och Norge, har ett totalförbud införts.
I Sverige finns sedan 1978 en lag om marknadsföring av tobaksvaror,
där det bl.a. föreskrivs att måttfullhet skall iakttas vid sådan marknads-
föring. Det förekommer emellertid alltjämt en omfattande reklam för
tobaksvaror, framför allt annonsering.
De mera djupgående undersökningar som har gjorts tyder på att ett
förbud mot tobaksreklam har en hämmande inverkan på konsumtionsut-
vecklingen. Bl.a. undgår man den effekt som reklamen har på ung-
domar.
Svenska Tobaks AB har uttryckt farhågor för att ett reklamförbud
skulle göra att bolaget tappar marknadsandelar i förhållande till de
utländska tillverkarna. Utredningen har emellertid funnit att dessa
farhågor är ogrundade. Även andra invändningar som man från bran-
schens sida har riktat mot tanken på ett reklamförbud saknar enligt
utredningens mening bärkraft.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att ett förbud mot tobaks-
reklam med all säkerhet får gynnsamma effekter från folkhälsosynpunkt
och att de argument som har förts fram mot ett sådant förbud inte har
särskild tyngd. Utredningen föreslår därför att ett reklamförbud ge-
nomförs.
Förbudet skall enligt förslaget omfatta både reklam och annan försälj-
ningsfrämjande verksamhet som avser tobaksvaror och som riktar sig till
konsumenter. Under förbudet faller annonsering och vidare utomhus-
reklam, film-, radio-och TV-reklam, reklam på säljställen o.d. Förbudet
omfattar också exponering av tobaksvaror i samband med mässor och
utställningar, utdelande av tobaksprodukter som varuprov och sponsring.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 1
64
Utanför det förordade förbudet faller den passiva saluhållningen av
tobaksvaror och åtgärder som är direkt förknippade med sådan saluhåll-
ning. Exempelvis bör det i butiker och på andra säljställen kunna ges
saklig information om varusortiment, priser o.d.
Utredningen föreslår vidare att reklam och annan försäljningsfrämjande
verksamhet som avser annat än tobaksvaror inte skall få utformas så att
den är påtagligt ägnad att främja avsättningen av tobaksvaror. Härige-
nom förbjuds en del former av s.k. förtäckt tobaksreklam eller smygre-
klam, bl.a. vissa fall då namnet på en tobaksprodukt används som
beteckning på en vara eller tjänst utanför tobaksområdet.
Förbudet mot öppen och förtäckt tobaksreklam föreslås bli samman-
kopplat med marknadsföringslagen. Tillsynen kommer därmed att åvila
konsumentverket. Konsumentombudsmannen och i sista hand marknads-
domstolen kan vid vite förbjuda marknadsföringsåtgärder som strider
mot reklamförbudet.
Internationellt sett är det mycket vanligt med förbud mot försäljning av
tobak till minderåriga. Åldersgränsen har i allmänhet satts vid antingen
18 eller 16 år.
Enligt utredningens mening kan en åldersgräns medföra vissa praktiska
problem. Fördelarna är dock klart övervägande. Viktigast är att man
försvårar för de ungdomar som befinner sig i en särskilt känslig ålder att
komma åt tobaksvaror. Utredningen föreslår därför att en åldersgräns
införs. Åldersgränsen föreslås bli 18 år.
En underårig som köper tobaksvaror i strid med åldersgränsen skall
inte kunna drabbas av någon påföljd. Däremot skall säljare som bryter
mot regeln kunna dömas till böter. Det skall dock inte dömas till ansvar,
om brottet är ringa.
Som en komplettering av förbudet mot försäljning till underåriga
föreslår utredningen att all försäljning av tobak i automater eller genom
självbetjäning skall förbjudas.
Regeringen föreslås få bemyndigande att meddela föreskrifter om
förpackningsstorlekar för tobaksvaror. Avsikten är att regeringen i första
hand skall förbjuda försäljning av cigaretter styckevis.
Utredningen föreslår vidare att tillfälliga prisnedsättningar och mäng-
drabatter inte skall få förekomma vid försäljning av tobaksvaror.
De nuvarande lagreglerna om varningstexter på tobaksförpackningar
föreslås bli överförda till den nya tobakslagen med i stort sett oförändrat
innehåll. Liksom hittills skall det ankomma på socialstyrelsen att be-
stämma hur varningstexterna skall vara avfattade.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 1
65
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 185
Utredningen föreslår att tillverkare och importörer av tobaksvaror skall,
i den omfattning som socialstyrelsen bestämmer, utreda de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror som tillverkas i eller införs
till Sverige och redovisa resultatet till socialstyrelsen.
Liksom i dag skall socialstyrelsen kunna bestämma att uppgifter om en
tobaks varas innehåll skall deklareras på förpackningen.
Efter förebild av vad som gäller i vissa andra länder föreslår utred-
ningen att regeringen skall kunna meddela föreskrifter om gränsvärden
för skadliga ämnen eller beståndsdelar som en tobaksvara innehåller
eller ger upphov till. Avsikten är att det i första hand skall meddelas en
föreskrift om högsta tillåtna tjärhalt i cigarettrök. Här bör till en början
fastställas en gräns på 15 mg per cigarett, motsvarande vad som gäller i
Finland.
Utredningen konstaterar att priset på tobaksvaror har en väsentlig
betydelse för konsumtionsutvecklingen. Ett högt tobakspris minskar
tobakskonsumtionen framför allt bland ungdomar och i inkomstsvaga
grupper i allmänhet.
Utredningen föreslår mot denna bakgrund att tobaksskatten höjs. Ett
mål bör vara att man söker få en överensstämmelse med de priser som
gäller i Norge. Det innebär att det i ett inledningsskede bör vidtas
skattehöjningar som beträffande cigaretter medför prisökningar om ca 30
procent. I fortsättningen bör man se till att tobaksprisema åtminstone
följer den allmänna prisutvecklingen.
För att motverka det ökande snusandet bland ungdomar är det viktigt
att skatten på snus och andra rökfria tobaksprodukter ökar.
Utredningen tar i betänkandet också upp frågan om att utesluta tobak
ur konsumentprisindex men avstår från att lägga fram något förslag i
den delen. Även den tullfria införseln berörs.
Utredningen föreslår att informationen beträffande tobaksbruket för-
stärks. Bl.a. bör den hälsopolitiska prioriteringen markeras genom att
särskilda mål på tobaksområdet officiellt fastställs.
Liksom hittills bör socialstyrelsen och skolöverstyrelsen ha ett huvu-
dansvar för informationen på tobaksområdet. Utredningen pekar också
på den viktiga roll som radio och TV spelar när det gäller att sprida
information om tobakens hälsorisker.
De resurser som hittills har satsats på arbetet mot tobaksbruket är
enligt utredningens uppfattning klart otillräckliga. En kraftig ökning
måste snarast komma till stånd. Redan inom ett par år bör anslagna
medel ha åtminstone fördubblats. Utrymme för en sådan ökning av
resurserna skapas genom de föreslagna höjningarna av tobaksskatten.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 1
66
Utredningen föreslår att arbetarskyddsstyrelsen skall bli central tilsyns-
myndighet när det gäller frågan om rökfria miljöer på arbetsplatser, att
konsumentverket får hand om den centrala tillsynen på reklamområdet
och att socialstyrelsen blir central tillsynsmyndighet i övrigt. Yrkesin-
spektionen och miljö- och hälsoskyddsnämnderna föreslås få hand om
den lokala tillsynen när det gäller bestämmelserna om rökfria miljöer,
medan socialnämnderna föreslås bli lokal tillsynsmyndighet beträffande
bestämmelserna om handel med tobaksvaror.
Enligt utredningens mening är det angeläget att den nya tobakslagen
träder i kraft så snart som möjligt. Före ikraftträdandet behövs det
emellertid en viss information om lagens innehåll. Vidare kan en del
lokalansvariga behöva ha viss tid på sig för att förbättra ventilationsför-
hållanden m.m.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 1
67
Prop. 1992/93:185
Bilaga 2
1 § Rökning får inte äga rum i lokaler som är avsedda för
1. barnomsorg, skolverksamhet eller arman verksamhet för barn och
ungdom, eller
2. hälso- och sjukvård eller tandvård.
Rökning får inte heller äga rum på skolgårdar eller på platser utomhus
som är avsedda för barnomsorg.
Särskilda rökrum får avsättas för patienter och motsvarande inom
hälso- och sjukvård eller tandvård.
2 § Rökning får inte äga rum i lokaler där en offentlig tillställning som
avses i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller en allmän sam-
mankomst som avses i 1 § lagen (1956:618) om allmänna samman-
komster anordnas. Detsamma gäller lokaler som de som deltar i tillställ-
ningen eller sammankomsten behöver passera eller besöka.
Rökning får dock ske i anslutande rum eller utrymmen som särskilt
har avsatts för detta.
3 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts skall minst hälften av de rum som upplåts vara rökfria.
Restauranger och andra serveringsställen med mer än femtio sitt-
platser skall ha en eller flera rökfria avdelningar som sammanlagt
omfattar minst hälften av sittplatserna.
4 § Rökning får inte äga rum
1. på allmänna färdmedel eller i lokaler som står till förfogande för
resande med allmänna färdmedel, eller
2. i andra lokaler dit allmänheten har tillträde och som inte omfattas av
1-3 §§.
Rökning får dock ske i enstaka rum eller utrymmen som särskilt har
avsatts för detta.
5 § Lokaler och andra utrymmen som huvudsakligen används för verk-
samhet som omfattas av arbetsmiljölagen (1977:1160) skall vara rökfria,
om två eller flera arbetstagare brukar vistas där. Rökning får dock ske i
enstaka rum eller utrymmen som särskilt har avsatts för detta. Rökning
får därutöver ske i rum som används av endast en person, om ventila-
tionen där är sådan att rök inte sprids till rökfria lokaler.
6 § Bestämmelsma om rökfria miljöer gäller inte i fråga om bostäder
och andra lokaler för boende som inte är tillfälligt.
68
7 § Om det med hänsyn till lokalens beskaffenhet och användningssätt
samt omständigheterna i övrigt finns synnerliga skäl, får avvikelse ske
från 1-5 §§.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
delar närmare föreskrifter om beskaffenheten av rökrum och andra
utrymmen där rökning får äga rum.
9 § Den som äger eller disponerar över en lokal eller ett annat utrymme
som omfattas av bestämmelserna om rökfria miljöer svarar för att
bestämmelserna och föreskrifter som har meddelats med stöd av be-
stämmelserna iakttas.
Om någon trots tillsägelse röker i ett rökfritt utrymme dit allmänheten
har tillträde, får han eller hon avvisas. Den som har att verkställa
avvisningen får påkalla hjälp av polis.
10 § Reklam och arman försäljningsfrämjande verksamhet som avser
tobaksvaror och som riktar sig till konsumenter är förbjuden.
Första stycket gäller inte reklam som enbart består i text eller dekor på
tobaksförpackning eller exponering av förpackning på säljställe, under
förutsättning att reklamen är utformad på ett måttfullt sätt.
11 § Reklam och annan försäljningsfrämjande verksamhet som avser
annat än tobaksvaror får inte utformas så att den är påtagligt ägnad att
främja avsättningen av tobaksvaror.
12 § En handling som strider mot 10 eller 11 § skall vid tillämpning av
marknadsföringslagen (1975:1418) anses vara otillbörlig mot konsu-
menter.
13 § Tobaksvaror får inte säljas till den som är under arton år.
14 § Tobaksvaror får inte säljas i automat eller genom andra former av
självbetjäning.
15 § Regeringen får föreskriva att tobaksvaror får säljas endast i
förpackningar som innehåller en viss mängd av varan.
Regeringen får vidare föreskriva att förpackningar med tobaksvaror
skall vara försedda med skattemärke.
16 § Vid detaljhandel med tobaksvaror får tillfälliga prisnedsättningar
och mängdrabatter inte förekomma.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 2
69
17 § Förpackningar till tobaksvaror som är avsedda att saluhållas till
konsumenter inom landet skall i den utsträckning som socialstyrelsen
bestämmer förses med texter som lämnar upplysning om hälsorisker som
är förbundna med bruk av tobak (varningstexter).
Socialstyrelsen bestämmer hur varningstexterna skall vara avfattade
och hur de skall utformas och anbringas på förpackningen.
18 § Socialstyrelsen får föreskriva att förpackningar till tobaksvaror som
är avsedda att saluhållas till konsumenter inom landet skall förses med
deklaration som lämnar uppgift om skadliga ämnen eller beståndsdelar
som tobaksvaran innehåller eller ger upphov till (innehållsdeklaration).
Socialstyrelsen bestämmer hur deklarationer skall vara avfattade och
hur de skall utformas och anbringas på förpackningen.
19 § Tillverkare och importörer har ansvaret för att förpackningar till
tobaksvaror förses med föreskrivna varningstexter och innehållsdeklara-
tioner.
20 § En tobaksvara får inte saluhållas till konsumenter, om den saknar
föreskriven varningstext eller innehållsdeklaration eller om texten eller
deklarationen är oriktig.
21 § Det åligger tillverkare och importörer av tobaksvaror att, i den
utsträckning som socialstyrelsen föreskriver, genom egna undersökning-
ar eller på annat sätt utreda de kemiska och toxikologiska egenskaperna
hos tobaksvaror som tillverkas i eller införs till Sverige. I den utsträck-
ning som socialstyrelsen föreskriver skall tillverkare och importörer till
styrelsen redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter som kan
behövas för att bedöma varornas hälsorisker.
22 § Regeringen får, om särskilda hälsoskäl föreligger, meddela förbud
mot att vissa slag av tobaksvaror tillverkas i eller införs till Sverige.
23 § Regeringen får föreskriva gränsvärden för skadliga ämnen eller
beståndsdelar som en tobaksvara innehåller eller ger upphov till. En
vara som inte uppfyller föreskrifterna får inte tillverkas i eller införas till
Sverige.
24 § Den centrala tillsynen över att denna lag efterlevs utövas av
arbetarskyddsstyrelsen när det gäller 5 §,
konsumentverket när det gäller 10-12 §§,
socialstyrelsen när det gäller lagen i övrigt.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 2
70
Den lokala tillsynen utövas av
miljö- och hälsoskyddsnämnden när det gäller 1-4 §§,
yrkesinspektionen när det gäller 5 §,
socialnämnden när det gäller 13-16 §§.
25 § En tillsynsmyndighet får meddela föreläggande eller förbud som
behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sätta ut
vite.
I fråga om tillsyn beträffande 10-12 §§ gäller bestämmelserna i mark-
nadsföringslagen (1975:1418).
26 § En tillsynsmyndighet får besluta att en tobaksvara som saluhålls
eller uppenbart är avsedd att saluhållas i strid mot 15, 17, 18 eller 22 §
skall tas om hand. Det åligger polismyndigheten att vid behov lämna
handräckning när en vara skall omhändertas.
Har en vara tagits om hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens
kontroll vidta rättelser som behövs för att den skall få saluhållas. Vara
får återlämnas, om det görs sannolikt att den inte kommer att saluhållas
i strid mot lagen. I annat fall får varan förstöras genom tillsynsmyndig-
hetens försorg.
27 § En tillsynsmyndighet har rätt att på anfordran få upplysningar,
handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen enligt
denna lag.
28 § För fullgörande av sina åligganden enligt denna lag har en till-
synsmyndighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra ut-
rymmen som berörs av lagen och får där göra undersökningar och ta
prover. För uttaget prov betalas inte ersättning.
Polismyndigheter skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
Om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtag-
ning och undersökning av prov föreskriver regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer.
29 § Den som har deltagit i tillsyn enligt denna lag eller på annat sätt
har tagit befattning med ett ärende som avses i lagen får inte obehörigen
yppa eller nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshemlighet eller
affärsförhållande.
30 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 13, 14, 16
eller 20 § eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 15, 22
eller 23 § döms till böter.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 2
71
Till ansvar döms inte heller, om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling.
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
31 § En tobaksvara som har varit föremål för brott mot 20 § eller värdet
därav får förklaras förverkad, om inte särskilda skäl talar mot det.
32 § Allmänt åtal för brott som avses i 30 § får väckas endast efter
anmälan av en tillsynsmyndighet.
33 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens samt socialnämndens beslut enligt
denna lag överklagas till länsstyrelsen. Yrkesinspektionens beslut över-
klagas till arbetarskyddsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas till kammarrätten.
Arbetarskyddsstyrelsens beslut får inte överklagas.
Socialstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas till regeringen.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den ........., då lagen (1975:1154) om var-
ningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror samt lagen (1978:764)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror upphör att
gälla.
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller vid ikraftt-
rädandet av den nya lagen skall fortsätta att gälla till dess annat har före-
skrivits med stöd av lagen.
72
Tobaksutredningens betänkande "Tobakslag" (SOU 1990:29) sändes på
remiss den 18 april 1990 (S90/1633/S). Remisstiden gick ut den 30 sep-
tember 1990.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Följande 16 instanser anmodades avge yttrande; Svea Hovrätt, Kammar-
rätten i Jönköping, Socialstyrelsen, Statens handikappråd, Byggnadssty-
relsen, Riksskatteverket, Institutet för miljömedicin (IMM), Skolöversty-
relsen, Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Statens livsmedels-
verk, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Arbetsmiljöinstitutet, Boverket,
Konsumentverket/KO, Näringsfrihetsombudsmannen (NO) samt Statens
arbetsmiljönämnd. Samtliga har avgivit yttrande.
Följande 81 instanser bereddes tillfälle att avge yttrande; Landstings-
förbundet, Svenska Kommunförbundet, samtliga landsting
(23 st), Gotlands, Malmö, Göteborgs, Stockholms, Norrköpings, Jönkö-
pings, Helsingborgs, Kungälvs, Torsby, Falu, Västerås och Sundsvalls
kommuner, Landstingsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralor-
ganisation (TCO), centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgiva-
reföreningen, Svenska Läkaresällskapet, Folkhälsogruppen, Riksförbun-
det mot astma-allergi, Cancerfonden, Riksförbundet för hjärt-och lung-
sjuka (RHL), Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar,
Handikappförbundens centralkommitté (HCK). De Handikappades Riks-
förbund, Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkning-
ar (NTS), VISIR, Förbundet En Rökfri Generation, föreningen Smoke-
peace, Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB, Svenska
Tobaks AB, Svenska Tobaksbranschföreningen, Tobaks- och Service-
handelns riksförbund, Riksförbundet Hem och Skola, Statshälsan,
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Statens Järnvägar,
Luftfartsverket, Nordiska Hälsovårdshögskolan samt Marknadsdom-
stolen. Yttrande har inkommit från samtliga instanser utom Värmlands
läns landsting, Torsby och Falu kommuner, De handikappades riks-
förbund, statshälsan samt statens järnvägar.
Utöver remissinstansernas yttranden har 25 yttranden inkommit från
andra instanser; restaurang Kavalleristen i Helsingborg, rederiet Scar-
lett-Line AB, restaurang Galaxy, Riksförbundet Kiosk & Gatukök
(KIGA), Hallands distrikt av IOGT-NTOs juniorförbund, Sveriges
Livsmedelshandlareförbund (SSLF), rikspolisstyrelsen, Hallands idrotts-
förbund, Expertgruppen för riskbedömning av inomhusluftens hälso-
risker (EGIL), Svenska Frisksportförbundet, Sveriges läkarförbund,
Laholms astma-allergiförening, RJ Reynolds Scandinavia AB, Lokala
Hälsorådet i Falkenberg, Philip Morris AB, Grossistförbundet Svensk
Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund m.fl.,
Krogen Al viks Strand samt några privatpersoner.
73
Förslaget om att införa regler för att minska användandet av tobaksvaror
och att samla dessa regler i en särskild lag har i stort rönt ett positivt
mottagande. Företrädare för stat, landsting och kommuner samt patien-
torganisationer etc. är i huvudsak positiva medan företrädare för tobaks-
branschen, handeln och restaurangnäringen i huvudsak är negativa.
Framför allt har förslagen om rökfria miljöer välkomnats av majori-
teten. Vissa instanser förordar emellertid att regler om rökfria lokaler
tillskapas på frivillig grund. Å andra sidan anser flera instanser att
förslagen borde vara mera långtgående. Företrädare för restaurang- och
hotellnäringen tar avstånd från förslagen.
Även frågan om reklam har kommenterats av ett stort antal remissin-
stanser. Av dem som yttrat sig har ca 2/3 gjort det utifrån en positiv
utgångspunkt. Företrädare för tobaksbranschen, handeln och restaurang-
näringen är emellertid mycket kritiska till de framlagda förslagen. Re-
klamfrågan är den enskilda fråga som nämnda företrädare riktar mest
kritik mot.
Många remissinstanser framför att en aktiv prispolitik är en av de
viktigaste frågorna för att åstadkomma en minskad tobakskonsumtion.
Frågan om en särskild hälsovårdsavgift som framläggs i ett särskilt
yttrande till utredningen tas upp av många som ett bra förslag. Flertalet
anser även att informationen om tobakens skadeverkningar behöver
förstärkas.
En fråga som mött ett mycket blandat mottagande är förslaget om in-
förande av åldersgräns. Flera instanser som i övrigt är positiva till de
framlagda förslagen är tveksamma eller negativa till införande av en
åldersgräns. Företrädare för handeln tar helt avstånd från detta förslag.
Övriga frågor har var och en tagits upp av ett mindre antal instanser.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Flertalet remissinstanser lämnar allmänna kommentarer om utredningens
arbete, förslagens allmänna inriktning och behovet av en särskild tobak-
slagstiftning.
Ett allmänt stöd för utredningens förslag i stort uttalas av Socialstyrel-
sen, Statens handikappråd, Skolöverstyrelsen, Universitets- och högskole-
ämbetet (Uppsala och Lunds universitet), Statens livsmedelsverk, Ar-
betsmiljöinstitutet, Konsumentverket, Landstingsförbundet, landstingen i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronoberg, Kal-
mar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kop-
parbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län samt Malmö,
Göteborgs, Norrköpings, Jönköpings, Helsingborgs, Kungälvs och
Sundsvalls kommuner. Förslagen tillstyrks också i allt väsentligt av
TCO, SACO (Svenska Tandläkarförbundet), Svenska Läkaresällskapet,
Folkhälsogruppen, RHL, Hjärt-Lungfonden, HCK, NTS, En Rökfri
Generation, Riksförbundet Hem och Skola, Hallands idrottsförbund,
74
Svenska Frisksportförbundet, Sveriges läkarförbund och Cancerfonden.
Flera av dessa, bl.a. Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Uppsalauniver-
sitet, NTS och Riksförbundet Hem och Skola framhåller behovet av flera
olika, samverkande åtgärder för att tränga tillbaka tobaksbruket. Flera
instanser uttrycker sig positivt om utredningens presentation av ämnet
och förslagen. Så framhåller exempelvis Svenska Läkaresällskapet att
utredningen gjort ett utomordentligt förtjänstfullt arbete, att det un-
derlag som redovisas är av hög kvalitet samt att föreliggande veten-
skapliga underlag som tillgänglig internationell jämförelse presenteras
adekvat. Flera av de remissinstanser som i stort stöder förslagen efter-
lyser dock vissa kompletteringar. Bl.a. framhåller Statens livsmedels-
verk, Folkhälsogruppen, NTS, En Rökfri Generation och Cancerfonden
att det bör fastställas klara officiella mål för arbetet för minskat tobaks-
bruk.
Ett antal remissinstanser tillstyrker utredningens förslag i stort men
framför samtidigt kritik mot att förslagen inte är tillräckligt långtgående
eller anser att förslagen behöver skärpas avsevärt. Hit hör Malmöhus
läns landsting, Örebro läns landsting, Gotlands kommun, Västerås kom-
mun, VISIR och Svenska Frisksportförbundet. Gotlands kommun anför att
lagförslaget vid ett första intryck framstår som lamt. Västerås kommun
anför att förslaget sammantaget är ett steg i rätt riktning, men ett alltför
kort steg. Riksförbundet mot astma-allergi välkomnar utredningens
förslag men uttrycker sin förvåning över att "hela utredningen är gen-
omförd i perspektivet utifrån den rökande minoriteten av befolkning-
__ "
en .
Några remissinstanser deklarerar kortfattat att man i stort inte har
några synpunkter på eller invändningar mot förslagen. Hit hör Riks-
skatteverket, Rikspolisstyrelsen och Köpmannaförbundet. Andra remiss-
instanser, såsom Boverket och NO uttalar förståelse för förslagen med
vissa angivna förbehåll.
Helt avvisande till alla eller flertalet förslag är Svenska Tobaks-
branschföreningen, Svenska Tobaks AB, KIGA, R.J. Reynolds, Gros-
sistförbundet Svensk Handel och Philip Morris AB. Man anför att för-
slagen inte behövs med hänsyn till rökvaneutvecklingen i Sverige eller
att de saknar vetenskaplig grund t.ex. vad gäller effekterna av passiv
rökning och tobaksreklam. Lagfästa restriktioner sägs snarare skapa
problem än lösa dem och riskera att motverka de syften som man från
samhällets sida vill uppnå. Man framhåller risken för att förslagen skall
skapa eller förstärka motsättningar mellan rökare och icke-rökare samt
att vissa delar av dem är så diskriminerande mot rökarna att dessa
närmast skulle känna sig förföljda. Svenska Tobaksbranschföreningen
anför även att en detaljerad och stelbent lagstiftning skapar låsningar och
omöjliggör en naturlig anpassning till lokala förhållanden och föränd-
ringar i tiden. Philip Morris anför att de föreslagna reglerna skulle
innebära en väsentlig och, mot den angivna bakgrunden, omotiverad
inskränkning i enskildas rätt och möjligheter att själva besluta angående
sina angelägenheter. Philip Morris framhåller vidare att förslaget är
behäftat med mycket allvarliga brister i juridiskt avseende, bl.a. gällan-
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
75
de förhållandet till den grundlagsreglerade yttrande- och tryckfriheten,
rättssäkerhetsaspekter m.m. Bolaget ifrågasätter allvarligt om ämnet för
och syftet med lagförslaget motiverar det slags stränga regler förslaget
innehåller.
En motsvarande negativ bedömning görs av Sveriges Hotell- och
Restaurangförbund (SHR) samt Sveriges Livsmedelshandlareförbund
(SSLF) i fråga om de delar av förslaget som direkt berör dem. SHR
anser att de föreslagna reglerna är ett ingrepp i den privata sfären och
kommer att stärka bilden av Sverige som genomreglerat och tråkigt.
SSLF markerar en mycket kritisk hållning till utredningens sätt att
behandla de frågor som rör handeln. Restaurang Kavalleristen pro-
testerar mot att myndigheterna med detaljregleringar försvårar restau-
rangverksamhet, t.ex. anses tobaksutredningens förslag om begränsning
av rökning vara krångliga och mycket omfattande.
Några remissinstanser uttalar sin förståelse för utredningens syften
men ifrågasätter om dessa bäst uppnås genom lagstiftning. Kammar-
rätten i Jönköping intar principiellt den ståndpunkten att lagstiftning bör
reserveras för frågor där lagstiftaren är beredd att sanktionera eventuella
brott mot bestämmelserna. Om överträdelser svårligen kan beivras och
sanktionsbestämmelser saknas framstår lagstiftningen som överflödig.
En liknande ståndpunkt intar Universitets- och högskoleämbetet (Uppsala
universitet och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet). Även
Svenska Kommunförbundet anför att man inte övertygats om att lagstift-
ning är ett ändamålsenligt sätt att begränsa tobaksbruket.
LO är i vissa delar kritisk mot utredningens förslag till tobakslag.
Svenska Livsmedelsarbetares Förbund inom LO anför att man tror mer
på den hittills framgångsrika linjen med upplysning och propaganda mot
rökningen. Beklädnadsarbetarförbundet, Hotell- och Restauranganställ-
das förbund samt Svenska Transportarbetarförbundetäx dock positiva till
förslaget om en tobakslag.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Knappt 30 remissinstanser yttrar sig särskilt om behovet av en särskild
tobakslag och lagförslaget i stort.
Förslaget om att införa en särskild tobakslag enligt utredningens
förslag tillstyrks av Svea hovrätt, Socialstyrelsen, Statens handikappråd,
Institutet för miljömedicin, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet,
Boverket, Landstingsförbundet, landstingen i Jönköpings, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorr-
lands län, Folkhälsogruppen, Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka samt
Hallands distrikt av IOGT-NTOs juniorförbund. Man anför bl.a. att en
särskild tobakslag underlättar en samlad överblick av lagstiftningen inom
området. Det framhålls som viktigt att en tobakslag introduceras för att
tydliggöra de allvarliga folkhälsohot som tobaksbruket innebär.
Flera remissinstanser är positiva till att en tobakslag införs men fram-
för kritik mot att förslaget inte är tillräckligt långtgående. Folkhälso-
76
gruppen anser t.ex. att förslaget till ny tobakslag är modest men utgör
en markering av statsmakternas syn på tobaksproblemet. Förslaget är på
intet sätt radikalt eller nytänkande, sägs det, utan innebär en anpassning
till lagstiftningen i flera andra nordiska länder och inom EG.
Två remissinstanser, Riksförbundet mot astma-allergi och VISIR, anser
att lagsförslaget måste skärpas på en rad angivna punkter. Även andra
instanser föreslår smärre förändringar, t.ex. Statens livsmedelsverk som
anser att snus, tuggtobak o.dyl. inte längre skall omfattas av livs-
medelslagen om en tobakslag införs, eller Landstinget i Södermanlands
län som efterlyser en särskild paragraf som uttrycker syftet med lagen.
Andra remissinstanser framför dock invändningar mot förslaget om en
särskild tobakslag. Universitets- och högskoleämbetet (Stockholms uni-
versitets juridiska fakultet) finner att formen för lagstifting med en sam-
lad tobakslag är föga välvald. Bl.a. skulle detta göra att det blir svårare
för dem som berörs av de skilda bestämmelserna att finna dem då de
inte återfinns inom de lagkomplex som dessa personer normalt har att
beakta. Det vore enligt fakultetsnämndens mening rationellare att bygga
vidare på nuvarande lagstiftningssystematik.
Stark kritik mot förslaget om en samlad tobakslag framförs vidare av
Svenska Tobaksbranschföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, RJ
Reynolds och Philip Morris AB. Man anför att förslaget har brister och
en ensidighet som gör att det inte kan läggas till grund för lagstiftning.
Förslaget sägs också vara svåröverskådligt och så diffust att det ofrån-
komligen måste uppstå besvärande tolkningsproblem. Även KIGA finner
behovet av en särskild tobakslag tveksamt.
Några av dem som kritiserar lagförslaget ifrågasätter om det på vissa
punkter är förenligt med grundlagen och Europakonventionen om skydd
för mänskliga rättigheter.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Ett stort antal remissinstanser, bl.a. Landstingsförbundet, Svenska Kom-
munförbundet och praktiskt taget samtliga landsting och tillfrågade kom-
muner, instämmer i bedömningen att det är viktigt att inrätta rökfria
miljöer. Socialstyrelsen anför t.ex. att kunskapen om risker av passiv
rökning i dag är tillräcklig för att motivera att legala skyddsåtgärder
vidtas. Statens handikappråd anser rökfria miljöer vara särskilt positivt
med tanke på dem som får besvär av tobaksrök, ibland t.o.m. svåra
akuta sjukdomstillstånd. Institutet för miljömedicin anser att utredningen
på ett förtjänstfullt sätt behandlar åtgärder syftande till att skapa rökfria
miljöer. Möjligen, sägs det, sker i underlaget en alltför stor fokusering
på cancer då andra hälsorisker torde vara betydligt viktigare ur folk-
hälsosynpunkt, bl.a. luftvägseffekter och allergirisker hos barn. Institutet
framhåller att passiv rökning är en viktig orsaksfaktor till obstruktiv
77
bronkit, som är den vanligaste orsaken till sjukhusvård av barn före ett
års ålder. Även t.ex. Statens livsmedelsverk anser att det med hänsyn till
de hälsorisker som under senare år har satts i samband med passiv
rökning, bl.a. allergiska besvär och lungcancer, är viktigt att utredning-
ens förslag om rökfria miljöer genomförs.
Några remissinstanser såsom Svenska Tobaksbranschföreningen, EGIL
och Philip Morris AB ifrågasätter den vetenskapliga grundvalen för en
lagstiftning om rökfria miljöer. EGIL finner utredningens redovisning av
det vetenskapliga underlaget vara bristfällig. Längst i detta avseende går
Philip Morris AB som drar slutsatsen att det inte finns någon veten-
skaplig grund för lagstiftning.
De kritiska remissinstanserna anser, liksom även t.ex. Statens arbets-
miljönämnd och Föreningen Smokepeace, att rökfria miljöer enbart skall
tillskapas på frivillig väg.
Universitets- och högskoleämbetet (Stockholms universitet, juridiska
fakulteten) avråder från den av utredningen föreslagna lagstiftningstek-
niken, dvs. att i lagform ge omfattande och delvis detaljerade regler med
exakta sifferuppgifter och liknande. I stället förordas att man i lagform
endast ger allmänt hållna regler som kan fyllas ut med mer detaljerade
föreskrifter på lägre statsrättslig nivå.
Det är å andra sidan långt fler instanser som anser att lagförslaget bör
förtydligas med ytterligare detaljer. Exempelvis anför Svea Hovrätt och
Kammarrätten i Jönköping att det behövs tilläggsregler för att precisera
det inbördes förhållandet mellan olika regler och för att vissa kvalitets-
krav o.d. som anges i specialmotiveringen skall ha stöd i lagtexten. RJ
Reynolds, som i princip motsätter sig att lagregler införs, påpekar att det
i den föreslagna lagtexten inte finns täckning för undantag med inne-
börden att rökrum kan inrättas i skolor, på sjukhus m.m. Andra utrym-
men för vilka reglerna borde preciseras anser RJ Reynolds vara fritids-
lokaler i fängelser, vissa arbetslokaler etc.
Flera remissinstanser förordar skärpta regler. Universitets- och hög-
skoleämbetet (Lunds universitet) finner det exempelvis olyckligt att
lagförslaget erbjuder möjlighet till rökning i speciellt upplåtna lokaler
inom skolan och sjukvården. Flera landsting delar denna uppfattning och
förordar en helt rökfri miljö inom barnomsorgen och sjukvården.
De föreslagna reglerna ifrågasätts i synnerhet för vissa lokaler där man
enligt många remissinstanser borde kunna gå längre. Många landsting
betonar att rätten till rökfri miljö även måste komma handikappade ut-
vecklingsstörda och senildementa till del i gruppboenden o.d., utanför
det egentliga enskilda boendet. Förhållandevis många instanser, bl.a.
Landstingsförbundet, Riksförbundet mot astma-allergi, NTS och VISIR,
anser att lagreglerna bör utvidgas till att omfatta även barnomsorg i
enskilda hem och liknande.
Utredningens förslag att rökning skall kunna tillåtas i enskilda arbets-
rum kritiseras av bl.a. landstingen i Hallands, Västernorrlands och
Västerbottens län. Även LO vänder sig mot att lagförslaget undantar
delar av arbetsplatsen från rökförbud, t.ex. att en anställd med tillgång
till enskilt arbetsrum under vissa förutsättningar kan tillåtas röka där och
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
78
TCO anför att målet en rökfri miljö måste gå via rökförbud i alla arbets-
lokaler kombinerat med rökrum med separat ventilation eller med
rökning utanför arbetslokalerna.
Några remissinstanser, däribland Svenska Arbetsgivareföreningen, LO
och Svenska Tobaksbranschföreningen, ifrågasätter om det alls bör
lagstiftas om rökförhållanden på arbetsplatser. Dessa instanser menar att
befintlig lagstifting ger tillräckligt underlag för arbetsgivare att agera.
Enigt LOs uppfattning kan man komma längre än idag vad gäller att
komma överens om var och hur rökningen skall begränsas på arbetsplat-
sen. TCO däremot anför att avsaknaden av enhetliga lagregler har med-
fört att utvecklingen mot rökfria miljöer har blivit ojämn.
Ett fåtal remissinstanser, t.ex. Beklädnadsarbetareförbundet inom LO
samt Föreningen Smokepeace, anser att lagförslaget bör kompletteras
med en skyldighet för arbetsgivare att inrätta rökrum i nödvändig om-
fattning. Flertalet av de remissinstanser som kommenterar denna fråga
anser dock att någon skyldighet att inrätta rökrum inte bör åläggas,
främst med hänsyn till kostnaderna för sådana.
Ett fåtal remissinstanser kommenterar särskilt förslaget att förbjuda
rökning på skolgårdar och platser utomhus som är avsedda för barn-
omsorg. Socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och Riksförbundet mot astma-
allergi är positiva till förslaget, medan Svenska Tobaksbransch-
föreningen och Riksförbundet Hem och Skola intar en avvisande håll-
ning, bl.a. mot bakgrund av att många skolor används för vuxenunder-
visning kvällstid. Svea Hovrätt erinrar också, utan att närmare ta ställ-
ning, om att regelns formulering innebär att rökning förbjuds även på
annan tid än då verksamhet pågår, exempelvis vid passage av en skol-
gård nattetid.
Det är likaså ett fåtal remissinstanser som kommenterar förslaget be-
träffande rökning i allmänna färdmedel. Svea Hovrätt ifrågasätter om
inte bestämmelsen uttryckligen bör begränsas till färdmedel i inrikes
trafik. Luftfartsverket påtalar problem vid flygets utrikesterminaler.
Gotlands kommun, TCO, Nordiska hälsovårdshögskolan och Svenska
Frisksportförbundet föreslår dock vissa skärpningar av den föreslagna
regeln. TCO anser att regeln även bör gälla fartyg och Svenska Frisk-
sportförbundet nämner särskilt turistbåtar, t.ex. färjor till Finland, som
färdmedel där det behövs skärpta regler.
De föreslagna reglerna beträffande restauranger och hotell kommenteras
av flera remissinstanser. Beträffande restauranger anser bl.a. Konsu-
mentverket, NTS och Nordiska hälsovårdshögskolan att andelen rökfria
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
79
platser bör ökas. En rad remissinstanser anser vidare att reglerna bör
gälla även restauranger med färre än 50 platser. Detta förordas bl.a. av
landstingen i Hallands, Västernorrlands och Jämtlands län, Västerås
kommun, LO och Hotell- och Restauranganställdas förbund, Svenska
Läkaresällskapet och Cancerfonden.
Även beträffande hotellrum anför några remissinstanser, Riksförbundet
mot astma-allergi, Handikappförbundens Centralkommitté, NTS, VISIR
och Nordiska hälsovårdshögskolan, att en större andel av rummen bör
avsättas för icke-rökare.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund anser dock, liksom de restau-
ratörer som ingivit yttranden, att någon lagstiftning inte alls bör genom-
föras i fråga om restauranger och hotell. Eventuella problem bör kunna
lösas på frivillig väg genom att näringsidkarna tillgodoser de önskemål
som framförs av gästerna. En lagreglering kommer, framhålls det, att
leda till stora praktiska problem med bl.a. en uppdelning av sällskap.
Även Svenska Tobaksbranschföreningen och de tobaksbolag som yttrat
sig avstyrker lagstiftning med hänvisning till gränsdragningsproblem och
praktiska komplikationer. Näringsfrihetsombudsmannen anser att den
föreslagna lagstiftningen kan komma att leda till försämrat kapacitets-
utnyttjande, höjda kostnader och en snedvridning av konkurrensen.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Utredningens förslag om ett totalt förbud mot tobaksreklam tillstyrks av
en rad remissinstanser. Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Statens livs-
medelsverk, Konsumentverket, landstingen i Stockholms, Uppsala, Jön-
köpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skara-
borgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norr-
bottens län, Sundsvalls kommun, Svenska Läkaresällskapet, Folkhälso-
gruppen, Riksförbundet mot astma-allergi, Riksförbundet för Hjärt- och
Lungsjuka, Handikappförbundens centralkommitté, NTS, Svenska Frisk-
sportförbundet, och Cancerfonden är instanser som uttryckligen uttalar
ett starkt stöd för utredningens förslag om ett förbud mot all tobaks-
reklam, inklusive sponsring. Exempelvis anför Socialstyrelsen att ett
förbud mot direkt och förtäckt reklam för tobak inklusive utdelning av
gratisprov samt mot sponsring är en nödvändighet för att skapa en tro-
värdig hälsopolitik. Att ungdomar är medvetna om reklamens påverkan
visas enligt Skolöverstyrelsens mening av de 43 690 namnunderskrifter
för ett reklamförbud mot tobaksvaror som En Rökfri Generation samlat
in bland ungdomar. Landstinget i Västernorrlands län anför att förbud
mot tobaksreklam och en kraftig ökning av tobakspriset är de viktigaste
förslagen för att få till stånd en minskning av tobaksbruket.
Några remissinstanser är inte avvisande till ett reklamförbud i sig men
anser att det framlagda förslaget till lagtext bör preciseras. Hit hör t.ex.
80
Kammarrätten i Jönköping. Näringsfrihetsombudsmannen anser att ett
reklamförbud är olämpligt från konkurrensrättsliga utgångspunkter. Han
anser att ändamålet med förbudet i och för sig skulle kunna försvara att
det genomförs, men det skulle då enligt NO vara väsentligt att eventuel-
la negativa effekter i fråga om konkurrensen begränsas. Sveriges Radio
AB (SR) framhåller att det föreslagna förbudet bör förtydligas så att det,
vad gäller radio och TV, endast inriktas på näringsidkares kommersiella
annonser under tider som anvisats för TV-reklam. Bolaget utgår från att
reglerna inte skall träffa reklambudskap t.ex. i form av reklamskyltar i
miljöer som skildras i dokumentärprogram. Bolaget har tidigare tillstyrkt
radiolagsutredningens förslag vad gäller förbud mot tobaksreklam i
television. Den föreslagna förbudsregeln i en tobakslag måste, för att
omfatta etersänd radio och TV, enligt bolaget kompletteras med änd-
ringar i såväl radioansvarighetslagen som radiolagen på det sätt som
radiolagsutredningen föreslagit. Marknadsdomstolen finner från de syn-
punkter domstolen har att beakta inte skäl att avstyrka ett förbud mot
tobaksreklam. Förbudsbestämmelsema måste dock ges en klarare inne-
börd. Marknadsdomstolen anför också att utredningens slutsats att ett
totalförbud mot tobaksreklam med all säkerhet skulle få gynnsamma
effekter från folkhälsosynpunkt framstår som alltför kategorisk mot
bakgrund av den osäkerhet som råder om reklamens inverkan på tobaks-
konsumtionen.
Universitets- och högskoleämbetet (juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet) anför att det inte har förts fram sakunderlag till stöd för att
nuvarande tobaksreklamlag inte i huvudsak skulle fungera och nämnden
avstyrker därför från sina utgångspunkter det föreslagna totalförbudet.
Skulle statsmakterna likväl stanna för att införa ett sådant får detta, sägs
det, ses som ett övergripande politiskt ställningstagande och delvis när-
mast som en symbolhandling. Fakultetsnämnden menar vidare att ut-
redningsförslaget är föga samordnat med förslaget till EG-direktiv samt
framför att ett förbud mot tobaksreklam i radio och TV förutsätter änd-
ringar även i radioansvarighetslagen och radiolagen. Nämnden påpekar
också att det föreslagna förbudet skulle inskränka konsumenternas infor-
mation betydligt mer än det gällande förbudet mot reklam för alkohol.
Konsumentverket som tillstyrker ett reklamförbud, efterlyser vissa
preciseringar av reglerna. Det bör enligt verket t.ex. klargöras vad som
är marknadsföring riktad till konsument jämfört med reklam som inte är
det. Verket ser också ett problem med att det endast är den marknads-
föring som är riktad till svenska konsumenter som föreslås bli förbju-
den. I Sverige marknadsförs olika slag av broschyrer och tidningar som
riktar sig till utländska besökare. Verket anser att förbudet mot tobaks-
reklam bör omfatta all marknadsföring inriktad på Sverige.
Föreningen Smokepeace hävdar att förslaget om förbud mot tobaks-
reklam är onödigt, dels därför att det enligt föreningen inte finns några
undersökningar som tyder på att ett förbud har en hämmande inverkan
på konsumtionsutvecklingen och dels därför att även den del av rek-
lamen som enbart är konsumentupplysning förbjuds.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
81
6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 185
En starkt kritisk och avvisande inställning till förslaget om reklam-
förbud redovisas av Svenska Tobaks AB, Svenska Tobaksbransch-
föreningen, Tobaks- och Servicehandelns Riksförbund, KIGA, RJ
Reynolds, Philip Morris AB, Grossistförbundet Svensk Handel, Köp-
mannaförbundet och Sveriges Industriförbund. Tobaksbranschförening-
en, Köpmannaförbundet och Sveriges Industriförbund uttalar uppfatt-
ningen att så länge tobaken är en legal produkt även reklamen för denna
produkt bör vara legal. Samtliga de nu nämnda instanserna anser att det
inte är bevisat att tobaksreklamen stimulerar konsumtionen eller att ett
reklamförbud har en hämmande inverkan på den. Vidare anförs av
flertalet att ett reklamförbud hämmar en ur hälsosynpunkt önskvärd
produktutveckling och övergång till "svagare" produkter.
Såväl Svenska Tobaks AB som Svenska Tobaksbranschföreningen anför
att ett förbud mot tobaksreklam särskilt skulle missgynna det inhemska
bolaget. I synnerhet Svenska Tobaks AB framhåller att ett svenskt rek-
lamförbud skulle gynna de multinationella tobaksbolagen på det egna
bolagets bekostnad. Bolaget anser att denna fråga i utredningen behand-
lats på ett så bristfälligt sätt att det med fog kan ifrågasättas om utreda-
ren över huvud taget fullgjort sitt uppdrag att analysera ett förbuds ef-
fekter på konkurrensen mellan olika tobaksbolag. Mot detta kan ställas
Näringsfrihetsombudsmannens (NO) bedömning att ett reklamförbud
skulle medföra att det svenska tobaksbolagets marknadsdominans skulle
förstärkas betydligt av en offentlig reglering. Härigenom skulle det
svenska bolaget få en fördel av betydande ekonomiskt värde, vilket i
någon mån skulle påminna om ett sådant statsstöd som enligt Art. 92 i
Romfördraget inte är förenligt med principerna för den gemensamma
marknaden. Om ett reklamförbud skulle genomföras talar därför, enligt
NO, starka skäl för att tobaksverksamheten inom Procordia avskiljs och
läggs i ett särskilt bolag. Socialstyrelsen har för sin del påpekat att argu-
mentering som gäller den svenska tobaksindustrins framtida mark-
nadsandelar ur hälsosynpunkt saknar relevans.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
De instanser som tillstyrker ett förbud mot öppen tobaksreklam anför
genomgående att även förtäckt tobaksreklam bör förbjudas. Endast ett
fåtal remissinstanser kommenterar särskilt den del av förslaget som
syftar till att begränsa den förtäckta tobaksreklamen. Dessa instanser är
mestadels tveksamma eller avvisande till förslaget.
Konsumentverket anför att det med de föreslagna reglerna kommer att
bli svårt att stoppa reklamformen produktplacering. Det är vidare vik-
tigt, sägs det, att också kunna stoppa den marknadsföring av varu-
märken som har anknytning till tobak men som redan i dag har inar-
betats för andra produkter. Av dessa skäl förordas att ordet "påtagligt"
utgår ur 11 § i lagförslaget.
Föreningen Smokepeace avstyrker förbud men föreslår i stället en ut-
vidgning av den återhållsamhet som redan gäller till att omfatta även den
förtäckta reklam och "smygreklam" som utredningen på goda grunder
vill komma åt.
82
Svenska Tobaksbranschföreningen anför att det inte är möjligt att
stoppa förtäckt tobaksreklam och inflöde av tobaksreklam via inter-
nationella media. Bl.a. frågor rörande grundlagsregleringen av yttrande-
frihet och tryckfrihet samt frågor avseende varumärkesrätt begränsar
enligt föreningen möjligheterna att reglera s.k. förtäckt reklam.
Marknadsdomstolen anför att undantagsbestämmelsen om tobaksreklam
i tryckfrihetsförordningen endast gäller då annonsen har till syfte att
främja avsättningen av i bestämmelsen angivna varor. Vidare påpekas
att de föreslagna reglerna medför olika inskränkningar i rätten att an-
vända ett visst varumärke beroende på hur känt märket är, i vilken ut-
sträckning det kan sättas i samband med tobak m.m. Från varumärkes-
rättslig utgångspunkt måste denna olikbehandling av skilda märken fram-
stå som godtycklig. Det måste starkt ifrågasättas, sägs det, om regler av
detta slag är förenliga med Pariskonventionen om industriellt rättsskydd.
På dessa grunder avstyrker marknadsdomstolen 11 § i lagförslaget.
Svenska Tobaksbranschföreningen, RJ Reynolds, Sveriges industriför-
bund, och Philip Morris AB avstyrker likaså det aktuella förslaget. Här-
vid hänvisas till gränsdragningsproblem, svårigheter att avgöra vem som
är ansvarig för överträdelser, oklarhet beträffande förslagets förenlighet
med tryckfrihetsförordning, varumärkesrätt m.m. Genomgående kritise-
ras utredningen för att alltför bristfälligt ha analyserat dessa problem.
Flertalet av de instanser som är tveksamma eller avvisande till för-
slaget menar att utredningen mer detaljerat borde ha beskrivit sina
intentioner, kriterierna för när en viss reklamåtgärd skall betraktas som
förbjuden förtäckt reklam etc. Från detta mönster avviker dock juri-
diska fakulteten vid Stockholms universitet som framhåller att svårig-
heterna är påtagliga när det gäller att utforma en väl avvägd lagregel
kring de frågor som den föreslagna 11 § avser att reglera, varför det
torde vara lämpligast att som nu överlämna frågan att lösas i rätts-
tillämpningen.
Ett fåtal remissinstanser kommenterar särskilt frågan om sponsring. De
flesta som tillstyrkt ett reklamförbud har häri inkluderat även ett förbud
mot sponsring.
Konsumentverket förutsätter att även omnämnandet av ett tobaksbolags
namn som bidragsgivare t.ex. före eller efter ett program i TV är att
betrakta som sponsring.
Universitets- och högskoleämbetet (juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet), Svenska Tobaksbranschföreningen, RJ Reynolds samt Philip
Morris AB avstyrker bestämt förslaget om förbud mot sponsring. Som
skäl för detta anförs bl.a. att sponsring i normalfallet inte kan betraktas
som reklam eller annan försäljningsfrämjande verksamhet. Härav skulle
följa att sponsring inte kan förbjudas utan att detta direkt utsägs i lagtex-
ten. Det kan, sägs det, starkt ifrågasättas om ett förbud mot sponsring
skulle vara förenligt med regeringsformens regler om informations- och
yttrandefrihet. I vart fall skulle ett förbud för producenter och mark-
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
83
nadsförare av tobaksvaror att informera allmänheten om att de sponsrar
evenemang eller verksamheter stå i mindre god överensstämmelse med
regeringsformens regler. Philip Morris AB hävdar att ett förbud mot
sponsring strider mot tryckfrihetsförordningen.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Nedan redovisas inkomna synpunkter rörande utredningens förslag till
lagregler om handel med tobaksvaror exklusive förslaget om åldersgräns
vid försäljning. Synpunkter på förslaget om åldersgräns redovisas sepa-
rat i avsnitt 7.2.
Reglerna i ifrågavarande avsnitt av lagförslaget tillstyrks generellt av
Socialstyrelsen samt av landstingen i Göteborgs och Bohus, Örebro och
Västernorrlands län. Det framhålls bl.a. att de föreslagna inskränkning-
arna bör kunna bidra till att framför allt minska efterfrågan bland yngre
och på det sättet förhindra eller i varje fall skjuta upp rökdebut. Även
Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot astma-allergi och Riksförbundet för
Hjärt- och Lungsjuka tillstyrker förslagen.
När det gäller förslaget om ett straffsanktionerat förbud mot tillfälliga
prisnedsättningar och mängdrabatter framhåller Universitets- och hög-
skoleämbetet (juridiska fakulteten vid Stockholms universitet), Svenska
Tobaksbranschföreningen och Sveriges Livsmedelshandlareförbund att
förslaget står i strid mot gängse marknadsrättsliga principer som går ut
på att främja priskonkurrens. Regeln torde främja höga marginaler på
tobaksvaror i detaljhandeln. Även Köpmannaförbundetoch Philip Morris
AB avstyrker förslaget på liknande grunder.
Tobaks- och servicehandelns riksförbund tillstyrker förslaget om förbud
mot tillfälliga prisnedsättningar men avstyrker förslaget om förbud mot
mängdrabatter. KIGA tillstyrker båda förslagen.
Förslaget om att regeringen skall kunna utfärda föreskrifter om för-
packningsstorlek tillstyrks av Tobaks- och servicehandelns riksförbund
och KIGA. Svenska Tobaksbranschföreningen betecknar förslaget som i
praktiken utan större betydelse. Philip Morris AB finner förslaget omoti-
verat och anger dessutom att såväl sådana föreskrifter som förbud mot
prisnedsättningar o.d. försvårar introduktionen av "svagare" produkter.
Vad gäller förbudet mot tobaksförsäljning i automat betecknas detta av
bl.a. Svenska Tobaksbranschföreningen som närmast överspelat.
Förslaget om varningstexter tillstyrks eller lämnas utan närmare kom-
mentarer. Svenska Tobaksbranschföreningen framhåller dock det ange-
lägna i att texterna på sikt anpassas till EGs krav.
Ett fåtal remissinstanser efterlyser en mer genomgripande reglering av
villkoren för tobakshandeln. NTS anser att även en permanent låg-
prislinje bör förbjudas, dvs. att bruttoprissystem skall återinföras för
tobaksvaror. VISIR vill ha en tillbakagång till den ordning som fanns
84
innan tobaksvaror släpptes till livsmedelshandeln, bensinstationerna och
varuhusen, alltså ett slags licensiering av detaljister inom tobaksområdet.
Folkhälsogruppen anser att utredningen borde ha givit konkreta förslag
på hur import, uppköp och distribution av tobak skall ske. Mest långt-
gående är här Svenska Frisksportförbundet som är positivt till tanken att
ett svenskt tobaksmonopol återupprättas.
Förslaget om en åldersgräns på 18 år vid försäljning av tobaksvaror
tillstyrks av Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, landstingen i Uppsala,
Blekinge, Gävleborgs och Västernorrlands län samt av Svenska Läkare-
sällskapet, Folkhälsogruppen, Handikappförbundens centralkommitté,
NTS och VISIR. Samtliga förklarar sig vara medvetna om svårigheterna
att kontrollera efterlevnad m.m. men förordar trots detta en åldersgräns
vid 18 år. Hjärt-lungfondeniöroråar en 16-årsgräns med hänvisning till
förhållandena i övriga nordiska länder. Cancerfonden stöder tanken på
en åldersgräns men tar inte ställning till om denna skall gå vid 16 eller
18 års ålder.
Tanken på en åldersgräns avstyrks helt av många remissinstanser.
Häribiand finns Universitet- och högskoleämbetet (juridiska fakulteten
vid Stockholms universitet), landstingen i Kronobergs, Hallands och
Västerbottens län, Stockholms kommun, Riksförbundet för Hjärt- och
lungsjuka, En Rökfri Generation, föreningen Smokepeace, Svenska
Tobaks AB, Svenska Tobaksbranschföreningen, Tobaks- och service-
handelns riksförbund, Riksförbundet Hem och Skola, KIGA, Sveriges
Livsmedelshandlareförbund och Köpmannaförbundet. Man hänvisar
genomgående till svårigheterna att kontrollera efterlevnaden, risken för
trotsreaktioner eller att rökningen framstår som ännu mer "vuxen" och
därmed lockande för ungdom. Från handelns sida framhålls också att
dess anställda inte kan belastas med en kontrollfunktion av detta slag.
Någon instans påtalar även risken för "svart" handel och langning till
ungdomar.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Ett fåtal remissinstanser berör frågan om forskning i tobaksfrågor.
Exempelvis anför Institutet för miljömedicin att det är beklagligt att
utredningen knappast behandlar forskningsfrågor, då flera typer av for-
skningsproblem är väsentliga inom tobaksområdet. Statens livsmedels-
verk och Landstingsförbundet efterlyser ökad forskning om snus. Även
Göteborgs kommun och Svenska Läkaresällskapet förordar ökad for-
skning. Den sistnämnda instansen föreslår bl.a. att det tobakspreventiva
arbetet ges akademisk status. Endast en permanent institution med an-
svar för samordnad forskning och utveckling inom tobaksområdet kan
garantera det långsiktiga arbete som krävs för framgång i kampen mot
tobaken, framhåller man.
85
7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 185
Utredningens resonemang om skattehöjningar på tobak tillstyrks uttryck-
ligen av Socialstyrelsen, Statens handikappråd, Landstingsförbundet,
landstingen i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län, Gotlands och Sundsvalls
kommuner, Svenska Läkaresällskapet, Folkhälsogruppen, Riksförbundet
mot astma-allergi, Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka, Handikapp-
förbundens centralkommitté, Riksförbundet Hem och Skola samt Hallands
idrottsförbundm.fl. Flera instanser betecknar en aktiv prispolitik som en
av de viktigaste åtgärderna för att åstadkomma en minskning av tobaks-
konsumtionen. Många anför också att skattehöjningar bör utnyttjas för
att öka resurserna för bl.a. information om tobakens skadeverkningar.
Kritik mot förslaget framförs av föreningen Smokepeace, Svenska To-
baksbranschföreningen, Tobaks- och servicehandelns riksförbund, KIGA
och Philip Morris AB. Främst anförs att priset inte har så stor betydelse
för konsumtionen samt att höjningar drabbar inkomsts vaga grupper
orättvist. Utredarens slutsats att prishöjningar kan vara ett medel för att
åstadkomma en större social likhet i hälsoavseende betecknas av Sven-
ska Tobaksbranschföreningen som närmast cynisk. Att prishöjningen
särskilt skall drabba inkomstsvaga grupper kan från allmänna utgångs-
punkter inte anses acceptabelt, framhålls det. Några instanser befarar
vidare att avsevärda prishöjningar på t.ex. snus kan bidra till att öka
konsumtionen av cigaretter, vilket anförs vara inte önskvärt ur hälso-
synpunkt.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Ett fåtal remissinstanser behandlar frågan om att undanta tobaksprisema
vid beräkning av konsumentprisindex. Detta förordas av Socialstyrelsen,
landstingen i Kalmar och Skaraborgs län, Göteborgs kommun, Folk-
hälsogruppen, NTS och Svenska Frisksportförbundet. Motiveringen är i
huvudsak att det inte finns anledning att vid beräkning av KPI ta hänsyn
till priset på en vara som har sådana omfattande skadeverkningar som
tobaken har, att ett undantagande av tobak från KPI underlättar en aktiv
prispolitik samt att sådana åtgärder diskuteras inom EG.
Svenska Tobaksbranschföreningen hävdar mycket starkt i uppfatt-
ningen att KPI måste spegla den faktiska prisutvecklingen i samhället
och därför inte bör manipuleras.
Bestämmelserna om produktkontroll kommenteras av ett fåtal instanser.
Socialstyrelsen säger sig se pessimistiskt på möjligheterna att genom
produktutveckling minska tobaksbrukets hälsorisker men tillstyrker ändå
reglerna om produktkontroll, inklusive förslaget om en högsta gräns om
86
15 mg för tjära i cigarettrök. Statens livsmedelsverk föreslår även gräns-
värden för vissa cancerframkallande nitrosaminer i snus och tuggtobak.
Även boverket, landstingen i Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län, Svenska Läkaresäll-
skapet, Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot astma-allergi och VISIR
tillstyrker förslagen.
Föreningen Smokepeace anser att konsumenterna inte bör tvångsstyras
i sitt val av produkter. Svenska Tobaksbranschföreningen^ rent prin-
cipiellt inget att erinra mot bestämmelser i syfte att styra produktutveck-
lingen men betonar att dessa måste vara realistiska och anpassade till
yttre faktorer. Philip Morris AB befarar dock onödig byråkrati och
onödigt ansamlande av data på grund av de föreslagna bestämmelserna
om produktkontroll.
Kammarrätten i Jönköping anser att 22 och 23 §§ i lagförslaget delvis
reglerar samma frågor och därför kan föras samman i en paragraf.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Några av de remissinstanser som yttrat sig angående tillsynen stöder
utredningens förslag. Boverket anför exempelvis att ansvar och tillsyn
enligt verkets bedömning lagts på de lämpligaste centrala, regionala och
lokala myndigheterna. Motsvarande bedömningar görs av Svenska Läka-
resällskapet, Folkhälsogruppen och Riksförbundet för hjärt- och lung-
sjuka.
Det framförs dock delade meningar om främst den lokala tillsynen be-
träffande rökfria miljöer och reglerna för handeln.
Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar, i likhet med bl.a. Göteborgs kom-
mun, att det kan uppstå gränsdragningsproblem mellan yrkesinspek-
tionens och miljö- och hälsoskyddsmyndighetemas ansvarsområden.
Utredningen förutsätter att överenskommelser träffas mellan myndig-
heterna, men arbetarskyddsstyrelsen pekar på att det finns en stor risk
att ärenden i stället kommer att bollas mellan myndigheterna. En klarare
gränsdragning bör därför åstadkommas enligt styrelsen. Enligt styrelsens
uppfattning bör då deras egen och yrkesinspektionens ansvarsområde
begränsas till sådana lokaler som huvudsakligen är avsedda för arbets-
tagare. Ett par andra remissinstanser anser tvärtom att yrkesinspek-
tionens ansvarsområde bör utvidgas. T.ex. anser LO att de flesta lokal-
er som är upplåtna för allmänheten också är en arbetslokal med anställda
och bör ligga under arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens
område. Hotell- och restauranganställdas förbund anser likaså att till-
synen när det gäller hotell- och restaurangbranschen skall ligga hos
arbetarskyddsstyrelsen. Philip Morris AB ifrågasätter däremot om arbe-
tarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen alls skall vara tillsynsmyndig-
heter på området.
När det gäller tillsynen över handeln ställer sig Socialstyrelsen tveksam
till utredningens förslag att socialnämnden skall åläggas denna uppgift.
Socialnämnden är enligt styrelsens bedömning inte särskilt lämpad för
87
detta. I stället bör ansvaret åvila miljö- och hälsoskyddsnämnden. Även
Gotlands kommun ifrågasätter en uppdelning av kommunens lokala
tillsyn. Denna bör ligga på en myndighet, framhålls det. Jönköpings
kommun anför dock beträffande socialnämndens roll att utredningens
argument för att lägga detta ansvar på socialnämnden knappast kan till-
bakavisas.
Några remissinstanser, t.ex. Svenska Kommunförbundet, Gotlands kom-
mun, Marknadsdomstolen, KIGA, Rikspolisstyrelsen och Grossist-
förbundet Svensk Handel påtalar att resursbrist hos de berörda myndig-
heterna kan medföra att tillsynen blir slumpmässig eller allmänt otill-
fredsställande. Svenska Kommunförbundet anför bl.a. att det är orealis-
tiskt att miljö- och hälsoskyddsnämnderna respektive socialnämnderna
skulle kunna bedriva en uppsökande verksamhet. Malmö, Stockholms,
Norrköpings och Jönköpings kommuner framför mer eller mindre ex-
plicit att kommunerna måste kompenseras i full utsträckning för de
ökade kostnader som uppstår om en ökad tillsyn krävs av kommunerna.
Marknadsdomstolen finner att det som i avsnitt 16 i betänkandet anförs
om att de många skilda slag av kostnader som uppstår har ringa om-
fattning, inte är övertygande.
Arbetarskyddsstyrelsen anför vidare att man utgår från att regeringen i
samband med en eventuell lagstiftning ger tillsynsmyndigheterna rätt att
utfärda erforderliga verkställighetsföreskrifter. Göteborgs kommun fram-
för en besläktad tanke när man anför att oklarheter beträffande ansvars-
fördelning, påföljder och sanktioner skulle kunna regleras mera i detalj
i en lokal förordning.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Beträffande sanktioner anförs synpunkter av ett fåtal remissinstanser.
Svea Hovrätt, anför att möjligheten att ta om hand och eventuellt för-
störa tobaksvaror även bör finnas när det gäller varor som saluhålls i
strid mot 23 § i förslaget, samt att förverkanderegeln bör göras till-
lämplig på samtliga fall där ett visst handlande straffbelagts i lagen.
Rikspolisstyrelsen påtalar att den föreslagna förverkandebestämmelsen
har utformats på ett sätt som avviker från den generella regeln i 36 kap.
16 § brottsbalken, vilket kan medföra tolkningsproblem. Regeln bör
dessutom inte bara gälla tobaksvaror som varit föremål för brott. Vid
t.ex. otillåten automatförsäljning framstår det som rimligt att även
automaten får förklaras förverkad, framhålls det.
Rikspolisstyrelsen ifrågasätter vidare generellt de straffbestämmelser
som är upptagna i lagförslaget. Styrelsen förordar att man i stället för en
kriminalisering i ökad omfattning använder sig av vitesinstitutet för att
komma till rätta med eventuella missförhållanden. Vitesinstitutet kan
även i vissa andra fall vara ett tillräckligt verksamt tvångsmedel så att
polisen kan avlastas vissa tänkta uppgifter för handräckning och annan
hjälp till tillsynsmyndigheter. Böter bör dock enligt styrelsen kunna
komma i fråga för icke yrkesmässig "langning" av tobaksvaror till per-
soner under 18 år.
88
När det gäller frågan om påföljder för enskilda rökare som t.ex. röker
i en restaurangs rökfria avdelning anför Sveriges Hotell- och Restau-
rangförbund att de föreslagna reglerna innebär att en hotell- och restau-
rangägare kan drabbas av en sanktion på grund av något som han själv
egentligen inte råder över medan den enskilde rökaren inte drabbas av
någon sådan påföljd. Detta är helt oacceptabelt, framhålls det. För-
bundet anser att om någon sanktion över huvud taget skall införas, skall
den drabba den som överträder förbudet, dvs. rökaren. Svenska Frisk-
sportförbundet ansluter sig däremot till utredningens linje att enskilda
rökare inte skall kunna straffas men att lokalupplåtaren skall kunna
drabbas av kännbar straffpåföljd. Philip Morris AB påpekar att en av-
visning, kanske med hjälp av polis, för den enskilde rökaren kan vara
ett mer kännbart straff än en ekonomisk påföljd.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Det råder mycket stor enighet om att informations- och utbildnings-
insatser på tobaksområdet är mycket viktiga och bör förstärkas kraftigt.
Svea Hovrätt, Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Statens livsmedelsverk,
Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, landstingen i Söderman-
lands, Kalmar, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län,
Gotlands, Malmö, Göteborgs, Jönköpings, Stockholms, och Sundsvalls
kommuner, LO, Svenska livsmedelsarbetareförbundet, SACO, Svenska
Läkaresällskapet, Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot astma-allergi,
Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka, Hjärt-lungfonden, Handikapp-
förbundens Centralkommitté, En Rökfri Generation, Föreningen Smoke-
peace, Riksförbundet Hem och Skola, KIGA och Cancerfonden tillhör de
instanser som kraftfullt förespråkar en intensifierad information och i
många fall även lämnar synpunkter på hur denna bör utformas.
En särskild fråga gäller radio och TV:s medverkan i denna infor-
mation. Socialstyrelsen, Statens livsmedelsverk, landstingen i Söderman-
lands, Örebro och Västmanlands län, Svenska läkaresällskapet, Folk-
hälsogruppen, Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka och föreningen
Smokepeace förordar uttryckligen att staten använder sitt inflytande över
radio och TV för att öka hälsoupplysningen i dessa media. Flera av
dessa instanser anvisar tillägg i etermedias avtal med staten som en
lämplig väg att uppnå detta. Sveriges Radio AB däremot ställer sig av-
visande till att ett särskilt utrymme för vissa samhällsorgan skulle skapas
i radio och TV. En sådan ordning skulle helt strida mot grundprinciper-
na för s.k. public service och rubba den integritet och ansvarsordning
som stadfästs för svenska etermedia, sägs det. I stället hänvisar bolaget
till programpunkten "Anslagstavlan" i TV.
89
En rad remissinstanser uttalar starkt stöd för det förslag som framlagts i
ett särskilt yttrande av Margaretha Haglund, sakkunnig i utredningen,
om en särskild, lagfäst hälsovårdsavgift på tobaksvaror. De instanser
som uttryckligen stöder detta förslag, ibland med synpunkten att avgiften
bör vara högre än enligt förslaget, är Socialstyrelsen, Statens handikapp-
råd, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Landstingsförbundet,
landstingen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län, Göteborgs kommun, Svenska läkaresällskapet,
Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot astma-allergi, Handikappför-
bundens centralkommitté, NTS, VISIR, En Rökfri Generation, Föreningen
Smokepeace, Riksförbundet Hem och Skola, Hallands idrottsförbund,
Svenska Frisksportförbundet och Friskvård Falkenberg. Exempelvis anser
Socialstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, flera av de nämnda landstingen
samt Riksförbundet mot astma-allergi att avgiften borde föras till en
särskild fond med uppgift att stödja folkhälsoarbetet. Ur denna fond
skulle både kommuner, landsting, statliga myndigheter, folkrörelser,
forskningsorganisationer och privata organisationer kunna söka medel
för information, annat förebyggande arbete, forskning m.m. Flera
remissinstanser anför för övrigt även att en sådan avgift bör införas även
på alkoholdrycker, varigenom fondens resurser skulle öka ytterligare.
Svenska Tobaksbranschföreningen och KIGA avvisar tanken på en häl-
sovårdsavgift och menar att staten redan i dag får så betydande intäkter
genom tobaksskatten att det inte borde råda någon brist på resurser för
åtgärder av detta slag. "Öronmärkning" av medel avstyrks.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
Socialstyrelsen, Statens Handikappråd, Gotlands och Göteborgs kommu-
ner samt Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka efterlyser i sina yttran-
den insatser för rökslutarhjälp. Dessa instanser anser att samhället bör
ge sitt stöd för rökavvänjning och ekonomiskt stödja de sjukvårdshuvud-
män som driver verksamhet för rökavvänjning. Någon instans påpekar
det otillfredsställande i att ytterst få landsting har egna rökavvänjnings-
kliniker så att detta viktiga arbete måste bedrivas i privat eller ideell
regi.
Några remissinstanser tar i sina yttranden upp ytterligare frågor och
förslag utöver dem som utredningen presenterat.
Ett par remissinstanser berör det svenska tobaksbolagets verksamhet ur
internationellt perspektiv. Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot astma-
allergi och NTS fäster uppmärksamheten vid Tobaksbolagets export-
90
verksamhet och anser att utredningen borde ha föreslagit etiska riktlinjer
för marknadsföringen av svensktillverkade tobaksprodukter i andra län-
der. Denna marknadsföring sker ofta med metoder som är förbjudna i
Sverige, anförs det. Arbetsmiljöinstitutet anser att riksdag och regering
bör införa inskränkningar för Tobaksbolagets exportverksamhet. NTS
påpekar det dilemma som kan föreligga genom att staten är domine-
rande ägare i ett kommersiellt tobaksbolag. Man förordar att endera
tobaksmonopol återinförs och att monopolet då åläggs att aktivt arbeta
för minskat tobaksbruk eller att Tobaksbolaget privatiseras helt och
staten renodlar sin kontrollerande och reglerande roll. Även Socialstyrel-
sen anser att det statliga ägarintresset i ett kommersiellt tobaksbolag
inverkat negativt på statsmakternas beslutsamhet att agera för att minska
tobaksskadoma. Socialstyrelsen framhåller vidare att statsmakterna bör
vara observanta på tobaksbolagens agerande och överväga att vidta sär-
skilda åtgärder om ingen förändring till det bättre sker härvidlag.
Folkhälsogruppen anför att Sverige samtidigt med EG bör införa
förbud mot införsel av tobak som säljs tull- och skattefritt på inter-
nationella samfärdsmedel, till ambassader och motsvarande.
Statens Handikapprådpåpekar att människor med funktionshinder som
är beroende av medhjälpare för sin dagliga livsföring och som själva är
rökare, skall respekteras och även få hjälp att röka. Överenskommelser
med assisterande personal bör göras om detta, och medhjälpare som har
en överkänslighet mot tobak skall självfallet inte assistera i detta sam-
manhang, sägs det.
Landstinget i Jönköpings län anser att riksdagen bör fastställa ett över-
gripande mål för åtgärder inom tobaksområdet. Även operativa mål bör
utarbetas.
Landstinget i Hallands län påtalar behovet av krafttag för att minska
snusandet.
Malmö kommun framhåller vikten av att det utarbetas metoder för upp-
följning och utvärdering av de åtgärder som presenterats av
utredningen.
Till sist kan nämnas att Cancerfonden anser att behandlingen av be-
tänkandet bör påskyndas så att proposition kan föreläggas riksdagen
redan hösten 1990.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 3
91
Prop. 1992/93:185
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande
1 § På grund av de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med
bruk av tobak meddelas i denna lag bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen,
- begränsning av rökning i arbetslokaler,
- varningstexter och innehållsdeklaration på förpackningar till tobaks-
varor,
- marknadsföring av tobaksvaror samt
- produktkontroll m.m. av tobaksvaror.
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller ungdom,
2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrätt-
ningar med särskild service eller vård, och
4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra ut-
rymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana
färdmedel.
3 § I lokaler där en offentlig tillställning enligt 9 § allmänna ordnings-
stadgan (1956:617) eller en allmän sammankomst enligt 1 § lagen om
allmänna sammankomster (1956:618) anordnas eller i lokaler som är
avsedda att användas av den som deltar i en sådan tillställning eller
sammankomst skall, om miljön inte är rökfri, finnas områden där
rökning är förbjuden.
Vad som anges i första stycket gäller också andra lokaler dit allmän-
heten har tillträde.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller inte lokaler som
anges i 2 §.
4 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts, skall i ett visst antal av de rum, sviter eller liknande som
upplåts rökning vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra ut-
rymmen som upplåts för tillfällig bostad på sådana färdmedel som avses
i 2 § 4 gäller i stället den bestämmelsen.
Restauranger och andra serveringsställen med mer än femtio sittplatser
som är inrymda i lokaler som inte omfattas av 2 § 1-3, skall ha sitt-
platser inom ett eller flera områden i serveringslokalen där rökning är
förbjuden.
5 § Bestämmelserna i 2-3 §§ gäller inte i fråga om bostäder och andra
lokaler för boende som inte är tillfälligt.
92
6 § Rökning är trots bestämmelserna i 2 § 2-4 tillåten i delar av de
lokaler eller andra utrymmen som avses där, om dessa delar särskilt
avsatts för rökning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1 och som
är upplåtna enbart för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ får göras om det finns särskilda skäl med hän-
syn till utrymmets beskaffenhet eller användningssätt eller till omstän-
digheterna i övrigt.
7 § Den som äger eller disponerar en lokal eller ett annat utrymme som
omfattas av någon av bestämmelserna i 2-4 §§ svarar för att bestämmel-
serna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.
8 § Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att arbetslokaler
och liknande utrymmen i allt väsentligt blir rökfria. De skall särskilt
verka för att de som vistas på en arbetsplats inte ofrivilligt utsätts för
tobaksrök. Med arbetslokal och liknande utrymme avses här lokaler eller
andra utrymmen som används för verksamhet enligt 1 kap. 2 § första
stycket eller 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).
9 § Förpackningar till tobaksvaror som är avsedda att i näringsverksam-
het tillhandahållas konsumenter inom landet skall i den utsträckning och
på det sätt som regeringen föreskriver förses med texter som upplyser
om de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak (varningstexter).
10 § Förpackningar till tobaksvaror som är avsedda att i näringsverk-
samhet tillhandahållas konsumenter inom landet skall i den utsträckning
och på det sätt som regeringen föreskriver förses med en deklaration
som upplyser om skadliga ämnen och andra skadliga beståndsdelar som
tobaksvaran innehåller eller ger upphov till (innehållsdeklaration).
11 § Tillverkare och importörer svarar för att förpackningar till tobaks-
varor förses med varningstexter och innehållsdeklaration.
12 § En tobaksvara får inte i näringsverksamhet tillhandahållas konsu-
menter inom landet, om den saknar varningstexter eller innehållsdeklara-
tion eller om texten eller deklarationen är uppenbart oriktig.
13 § Om näringsidkare marknadsför tobaksvaror till konsumenter skall
de iaktta särskild måttfullhet. Särskilt gäller att reklam eller annan mark-
nadsföring inte får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk
av tobak.
Vid sådan marknadsföring som avses i första stycket får inte kommer-
siella annonser användas i ljudradio- eller televisionsprogram. Detta
gäller även för sådana televisionssändningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten
och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
Prop. 1992/93:185
Bilaga 4
93
14 § Om det vid marknadsföring enligt 13 § första stycket används en
kommersiell annons i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar
skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig, skall annonsen
återge sådana varningstexter och sådan innehållsdeklaration som enligt
föreskrifter som avses i 9 och 10 §§ skall finnas på varans förpackning.
Har flera varningstexter fastställts för varan, skall minst en av dem
återges. Vid upprepad annonsering skall de olika varningstexterna an-
vändas omväxlande och om möjligt i lika stor omfattning.
Varningstexter och innehållsdeklaration skall i annonsen framträda
tydligt och återges i ändamålsenlig form.
15 § En handling som strider mot 13 eller 14 § skall vid tillämpningen
av marknadsföringslagen (1975:1418) anses vara otillbörlig mot konsu-
menter.
16 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror som är avsedda att i
näringsverksamhet tillhandahållas konsumenter inom landet skall, i den
utsträckning som föreskrivs av regeringen, genom egna undersökningar
eller på annat sätt utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna
hos tobaksvaror som tillverkas i eller förs in till Sverige har hälsovåd-
liga effekter. I den utsträckning som föreskrivs av regeringen skall såda-
na tillverkare och importörer också redovisa undersökningsresultat och
andra uppgifter som kan behövas för att bedöma varornas hälsorisker.
17 § Regeringen får, om det finns särskilda hälsoskäl, föreskriva att
vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas i eller föras in till Sverige.
18 § Regeringen får föreskriva gränsvärden för skadliga ämnen eller
andra beståndsdelar som tobaksvaror får innehålla eller ge upphov till.
En vara som inte uppfyller föreskrifterna får inte tillverkas i eller föras
in till Sverige för försäljning till konsumenter.
19 § Regeringen får överlämna till en myndighet att meddela sådana
föreskrifter som anges i 9, 10 och 18 §§.
20 § Den centrala tillsynen över att denna lag och föreskrifter som med-
delas med stöd av lagen följs utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det gäller lokaler och andra utrymmen
som avses i 2 § och som är upplåtna enbart för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna enbart för
personal,
b) lokaler som avses i 3-4 §,
c) varningstexter m.m. enligt 9-12 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt 16-18 §§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller lokaler och andra utrymmen för
vilka Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen, och
Prop. 1992/93:185
Bilaga 4
94
2. den nämnd som fullgör kommunens uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet när det gäller
a) övriga miljöer som avses i 2 §, och
b) lokaler som avses i 3-4 §.
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt andra stycket 2.
21 § Socialstyrelsen får meddela de förelägganden eller förbud som
behövs för att bestämmelserna i 9-12 §§ och 16-18 §§ eller med stöd av
dem meddelade föreskrifter skall följas.
I andra fall får en tillsynsmyndighet som anges i 20 § andra och tredje
stycket meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen
eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen skall följas.
I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut
vite. Vitet får inte förvandlas.
22 § En tillsynsmyndighet får besluta att en tobaksvara skall tas om
hand, om den bjuds ut till försäljning eller uppenbart är avsedd att bju-
das ut till försäljning i strid mot lagen eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av lagen. Kronofogdemyndigheten skall vid behov läm-
na handräckning när en vara skall tas om hand.
Om en vara har tagits om hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens
kontroll vidta de rättelser som behövs för att varan skall få säljas. Varan
skall återlämnas om det görs sannolikt att den inte kommer att säljas i
strid mot lagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av denna.
I annat fall får varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.
Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.
23 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar,
handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens till-
syn enligt denna lag.
24 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har en tillsynsmyn-
dighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som
berörs av lagen eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen och får där göra undersökningar och ta prover. För uttagna prov
betalas inte ersättning. Kronofogdemyndigheten skall lämna den hand-
räckning som behövs för tillsynen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kost-
nader för provtagning och undersökning av prov.
25 § Den som har tagit befattning med något ärende enligt denna lag får
inte obehörigen röja eller på annat sätt använda sig av vad han därvid
fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Överklagande
26 § Beslut av den i 20 § angivna nämnden enligt denna lag eller enligt
en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos länsrätten.
Yrkesinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos Arbetar-
skyddsstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsens beslut får inte överklagas.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 4
95
De beslut som Socialstyrelsen har meddelat med stöd av 21 § första
stycket eller 22 § får överklagas hos länsrätten.
27 § Beslut om en föreskrift enligt 18 § eller 24 § andra stycket som en
myndighet har meddelat med stöd av ett bemyndigande får inte överkla-
gas.
Beslut om föreskrifter enligt 9 § eller 10 § som en myndighet har
meddelat med stöd av ett bemyndigande får överklagas hos regeringen
av tillverkare av tobaksvaror och importörer av tobaksvaror som är
avsedda att säljas till konsumenter inom landet.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 13 § andra stycket andra me-
ningen, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 juli 1993, då
lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksva-
ror samt lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller den 1 juli
1993 skall fortsätta att gälla till dess annat har föreskrivits med stöd av
denna lag.
96
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomar1, i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1529) om ändring
i nämnda lag, samt ikraftträdandebestämmelsen till ändringslagen skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfattningarna samt lagen (1989:479) om ersättning för kost-
nader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är före-
skrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m., lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, allt
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6
kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,
6. mål som avses i 12 § lagen 6. mål som enligt bestämmelse i
(1992:1527)om teleterminalutrust- annan lag skall prövas av länsrätt,
ning,
7. mål om överprövning enligt
6 kap. lagen (1992:1528) om of-
fentlig upphandling.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av 20
kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av länsrätten i
Stockholms län.
Länsrätten i Östgötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297)
i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
1 Lagen (1971:289) omtryckt 1981:1323.
Prop. 1992/93:185
Bilaga 4
97
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd Prop. 1992/93:185
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av Bilaga 4
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 i vad gäller 14 § första
stycket punkten 2 och i övrigt den 1 juli 1993.
98
Prop. 1992/93:185
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-02-26
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Könberg beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till
1. tobakslag,
2. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av regeringsrättssekreteraren
Peter Enander.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
99
Prop. 1992/93:185
Propositionen..................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammaträde den 11 mars 1993 . . 10
1. Inledning ...............................10
2. Tobaksbruket i ett folkhälsoperspektiv..............13
2.1 Tobaksvanornas utveckling .................13
2.2 Tobakens skadeverkningar..................14
2.3 Tobaksbruk i ett hälsopolitiskt perspektiv ........15
3 Tidigare åtgärder i Sverige och åtgärder i andra länder .... 16
3.1 Sverige .............................16
3.2 Övriga länder i Norden ...................17
3.3 EG-länder............................18
3.4 Vissa länder utanför Europa.................19
4 Förslag till åtgärder.........................20
4.1 Allmänt.............................20
4.2 Begräsninga av rökning ...................21
4.3 Handel med tobak.......................29
4.4 Varningstexter m.m......................32
4.5 Reklam och annan marknadsföring av tobak.......33
4.6 Produktkontroll m.m.....................36
4.7 Den lagtekniska utformningen ...............40
4.8 Tillsyn m.m...........................41
4.9 Vissa sekretessfrågor.....................46
5 Kostnader och ikraftträdande....................47
6 Upprättade lagförslag ........................48
7 Specialmotivering ..........................49
7.1 Förslag till tobakslag.....................49
7.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1529) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar ............................61
8 Hemställan ..............................62
9 Beslut .................................62
Bilaga 1 Sammanfattning av Tobaksutredningens betänkande
(SOU 1990:29) Tobakslag..................63
Bilaga 2 Tobaksutredningens författningsförslag..........68
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden............73
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................92
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.......................99
gotab 43303, Stockholm 1993
100