Prop.
1992/93:173
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 februari 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bengt Westerberg
I propositionen föreslås att en befattning som Barnombudsman inrättas.
Vidare föreslås en särskild lag om Barnombudsman.
Ombudsmannen föreslås få till uppgift att bevaka frågor som angår
barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall
särskilt ägna uppmärksamhet åt att lagar och andra författningar samt
deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN:s
konvention om barnets rättigheter.
Ombudsmannen skall, utifrån ett bamperspektiv, kunna göra auktorita-
tiva uttalanden om barnkonventionens relevans på olika områden. Om-
budsmannen bör vidare ägna sig åt opinionsbildning samt ta initiativ till
utredningar i frågor som berör barns rättigheter m.m. Utsatta barn och
ungdomar skall ägnas särskild uppmärksamhet. Ombudsmannen åläggs
att årligen avlägga en rapport till regeringen om de frågor på barn- och
ungdomsområdet som myndigheten uppmärksammat och som bedöms
böra underställas regeringen för kännedom.
Funktionen som Barnombudsman föreslås bli inrättad vid Bammiljö-
rådet och finansieras via myndighetens budget. Ombudsmannen bör bli
chef för myndigheten med generaldirektörs ställning. Funktionen ersätter
nuvarande ordförandeskap vid Bammiljörådet. Till sitt förfogande skall
ombudsmannen ha ett råd vars ledamöter utses av regeringen för en
bestämd tid. Ombudsmannen skall vara rådets ordförande och leda dess
verksamhet. Myndighetens namn föreslås tills vidare oförändrat.
En särskild organisationskommitté tillsätts för att lämna närmare för-
slag till detaljutformning av myndighetens organisation, behov av kom-
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 173
petens, bemanning m.m. samt för att utforma riktlinjerna för myndig- Prop. 1992/93:173
hetens arbetsformer. Organisationskommittén skall också vara oförhind-
rad att överväga nytt namn på myndigheten. Även behovet av regler om
sekretess m.m. skall övervägas av kommittén.
Barnombudsmannen föreslås inrättas den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:173
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår
barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall
särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras
tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt Förenta
nationernas konvention om barnets rättigheter.
2 § Barnombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen är
rådets ordförande och leder dess verksamhet. Regeringen utser ombuds-
mannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 18 februari 1993
Prop. 1992/93:173
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet B. Westerberg
Riksdagen har sedan riksmötet 1987/88 årligen behandlat motioner med
förslag att inrätta en statlig bamombudsmannatjänst. Företrädare för de
flesta riksdagspartierna har ställt sig bakom förslagen. Det norska bame-
ombudet har i återkommande motioner tagits upp som en förebild för en
barnombudsman i Sverige.
I vissa motioner har föreslagits att barnombudsmannen bör knytas till
Bammiljörådet. I en motion föreslogs att barnombudsmannen borde
placeras vid stiftelsen Allmänna barnhuset och att stiftelsen skulle svara
för finansieringen av ombudet med tillhörande kansli. Förslaget ledde
till att riksdagen beslutade ge regeringen tillkänna att frågan om inrättan-
de av en tjänst som barnombudsman borde utredas.
Efter beslut av regeringen tillkallades den 1 januari 1991 riksdagsleda-
moten Ewa Hedkvist Petersen som särskild utredare med uppdrag att
närmare utreda förutsättningarna för en statligt utsedd barnombudsman.
Utredaren lämnade i september 1991 sina förslag i betänkandet (SOU
1991:70) Ombudsman för barn och ungdom. En sammanfattning av ut-
redarens förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. En samman-
ställning av remissvaren har gjorts inom Socialdepartementet och finns
tillgänglig i ärendet (dnr S91/4892/B).
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 6 s. 193) har rege-
ringen - mot bakgrund av att beredningen av de frågor som hänger
samman med det nämnda betänkandet inte vara avslutad - föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Bammiljö-
rådet för budgetåret 1993/94 beräkna ett ramanslag på 5 199 000 kr. Jag
återkommer nu till denna fråga.
Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna konventionen om
barnets rättigheter. Därmed samlades de rättigheter som tillkommer alla
barn och ungdomar för första gången i en konvention som blir folkrätts-
ligt bindande för de stater som ansluter sig till denna.
Konventionen trädde i kraft den 2 september 1990 sedan den ratifice- Prop. 1992/93:173
rats av 20 stater, av vilka Sverige var en.
Genom ratificeringen har Sverige iklätt sig en internationell, folkrätts-
lig, förpliktelse att följa konventionens bestämmelser. Till skillnad från
situationen i många andra länder är dock internationella konventioner
inte direkt tillämplig rätt i Sverige. Domstolar och myndigheter är där-
för inte bundna av konventionens regler såsom svensk lag, såvida inte
denna införlivats med svensk rätt genom särskild lag. Detta är emellertid
i Sverige en mindre vanlig metod. Istället har regeringen att tillse att
innehållet i svensk rätt motsvarar den ifrågavarande konventionens be-
stämmelser. Konventionsbestämmelserna kan emellertid användas av
domstolar och myndigheter när man tolkar svensk rätt.
De allra flesta barn och ungdomar i Sverige lever under mycket goda
förhållanden. Familjen utgör den grundläggande enheten i samhället och
har stor betydelse för barnens utveckling och villkor. Den generella
välfärdspolitiken ger härutöver förutsättningar för att barn skall kunna
växa upp och utvecklas under gynnsamma omständigheter. De flesta
barn lever med en materiellt sett hög standard. Det ekonomiska familje-
stödet i kombination med en väl utbyggd barnomsorg för de barn vars
föräldrar så önskar, samt en väl fungerande mödra- och barnhälsovård
stärker familjernas möjligheter att ge barnen en trygg och bra uppväxt.
Kunskapen om barn och barns behov har ökat. Barn och ungdomar
respekteras som egna individer, med egna rättigheter och integritet, på
ett helt annat sätt än tidigare och har i dag oftast ett mer öppet förhållan-
de till föräldrar, lärare och andra vuxna än vad tidigare generationer
haft.
Trots den i stort positiva utvecklingen kan vi dock se olika grupper av
barn och ungdomar som lever under utsatta förhållanden. Barn, som
lever i socialt särskilt utsatta miljöer eller i känslomässigt skadliga
miljöer, utsätts för försummelse och vanvård, misshandel och över-
grepp. Barn och ungdomar i flykting- och andra invandrarfamiljer har
ofta problem. Inte sällan innebär kulturkollisioner att de slits mellan
lojalitet till sina föräldrar, det liv som kamraterna lever och de krav som
det svenska samhället ställer. Funktionshindrade barn har redan från
början en svårare situation än andra barn, vilket kan leda till bristande
gemenskap och delaktighet och med social isolering som följd. En del
barn och ungdomar har sämre möjligheter att ta för sig av och delta i
olika kultur- och fritidsverksamheter. Ofta ersätts dessa med torftiga
eller riskfyllda fritidsintressen.
En stor del av de barn vars föräldrar har separerat har ingen eller
begränsad kontakt med den ene av föräldrarna, oftast pappan. Många
ungdomar saknar också djupare kontakter med någon vuxen.
Barndomen innebär i sig utsatthet och beroende. Barn kan inte alltid
tydliggöra sina behov. Barnens intressen i samhällslivet får ofta stå
1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 173
tillbaka för de vuxnas intressen. Barn och ungdomar saknar själv-
bestämmanderätt och rösträtt. Även om barn och ungdomar uttrycker
sina åsikter och blir hörda möts de sällan med samma respekt som vux-
na. Lagar och andra författningar som rör barn och ungdomar tolkas
inte sällan utifrån ett vuxenperspektiv.
I socialtjänstlagen (1980:620) finns tydligt fastlagt kommunernas an-
svar för att barn och ungdom skall kunna växa upp under trygga och
goda förhållanden. Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet
och länsstyrelserna skall se till att socialnämnderna fullgör sina uppgif-
ter. Riksdagens ombudsmän (JO) har till uppgift att bevaka de kommu-
nala tjänsterna bl.a. vad gäller ärenden om socialtjänstens behandling av
barn och ungdom. Därtill kommer det komplement som frivilligorgani-
sationernas barn- och ungdomsverksamhet utgör, som t.ex. Rädda
Barnen, Röda Korset och Bris. Det finns således ett vittförgrenat nät av
ansvar och stöd för barn och ungdom.
Under senare år har frågan om barnets rättigheter och intressen fått en
allt tydligare markering i allt arbete som rör barn och ungdom. Man
talar om behovet av att utveckla ett bamperspektiv och låta barn och
ungdom få en mer central plats i det offentliga samtalet och handlandet.
Detta gäller såväl i samhällsplaneringen i stort, i verksamheter för och
med barn och ungdom som i tillämpningen av lagar och beslut där barn
och ungdom berörs. Det råder allt större enighet om att bamperspektivet
behöver vidmakthållas och vidareutvecklas och att barnens ställning i
samhället behöver stärkas.
Bamperspektivet innebär att försöka se på tillvaron med barnets ögon.
Detta kräver kunskap om barns förutsättningar och behov i olika åldrar.
Det kräver också att man inhämtar kunskaper från barn och ungdom, att
man ser barn och ungdom, lyssnar till dem och ger dem en röst.
Prop. 1992/93:173
Mitt förslag: Regeringen utser en Barnombudsman, som i kraft
av en särskild lag skall bevaka frågor som angår barns och ung-
domars rättigheter och intressen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna ställer sig bakom
utredningens förslag. De remissinstanser som avstyrkt förslaget för-
ordar att bevakningen av barns intressen bör ske genom redan befintliga
organ, myndigheter och ideella organisationer.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening skulle en nationell om-
budsman för barn och ungdom med uppgift att, utifrån ett barn- och
ungdomsperspektiv, bevaka barns och ungdomars intressen fylla en
viktig funktion i samhället. En sådan bevakning ligger i linje med
Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.
I diskussionen om en Barnombudsman har farhågor framförts för att
ombudsmannafunktionen tunnas ut om allt fler medborgargrupper får sin
egen ombudsman. I syfte att bl.a. diskutera denna fråga lät jag kalla till
en hearing i Socialdepartementet hösten 1991 med justitieombudsmännen
(JO), jämställdhetsombudsmannen (Jämo) och tidigare diskriminerings-
ombudsmannen Peter Nobel, företrädare för de större barn- och ung-
domsorganisationerna m.fl. Att man bör vara återhållsam med att inrätta
ombudsmän var de flesta eniga om. Dock ansågs i allmänhet barnen
vara den grupp i samhället, som genom sin utsatthet och sårbarhet nu i
första hand borde få en egen ombudsman. Om detta råder det också,
enligt remissvaren, stor enighet.
Andra viktiga frågor gällde avgränsningen gentemot andra myndig-
heter, statliga och kommunala, som har ansvar för barn och ungdom,
samt hur en ombudsman för barn och ungdom kan samverka med fri-
villigorganisationemas barn- och ungdomsarbete.
I detta förslag har jag tagit hänsyn till dessa och andra synpunkter som
i remissyttrandena framförts från såväl myndigheter som frivilligorgani-
sationerna.
Inrättandet av en Barnombudsman får inte innebära att kommunernas
eller tillsynsmyndigheternas ansvar minskas. Inte heller skall ombuds-
mannen överta det arbete som frivilligorganisationema utför för barn
och ungdom.
Jag anser att starka principiella skäl talar för att ombudsmannen, myn-
digheter och frivilligorganisationer skall ha olika funktioner i arbetet
med barn- och ungdomsfrågor. Såväl socialtjänsten som flertalet fri-
villigorganisationer arbetar individinriktat. Socialtjänsten har det ytter-
sta ansvaret för barns och ungdomars välbefinnande. Barn och ung-
domar som riskerar att fara illa skall få det skydd och stöd som behövs.
JO med flera tillsynsorgan har till uppgift att granska bl.a. hur myndig-
heter uppfyller dessa åligganden. Jag anser att det varken är lämpligt
eller ändamålsenligt att en ombudsman tilldelas uppgifter av detta slag.
Barnombudsmannen skall i första hand svara för en övergripande be-
vakning av barn- och ungdomsfrågorna utifrån FN:s barnkonvention och
svensk lagstiftning.
Enligt min uppfattning bör dock barn, ungdomar och andra kunna
vända sig till myndigheten om de anser att rättigheter kränkts och få
svar eller hänvisning vart de skall vända sig. Det är viktigt att ombuds-
mannen har direktkontakt med barn och ungdomar. De kommer också
att finna det naturligt att vända sig till ombudsmannen i olika frågor som
rör dem själva. Brev och telefonsamtal från barn och ungdomar bör
kunna tas emot av myndigheten och svar eller hänvisningar bör ges till
dem vart de skall vända sig. Problemet idag är nämligen att många barn
och ungdomar som känner sig utsatta inte alltid vet vart de kan vända
sig. De får inte heller alltid det stöd och den hjälp de skulle behöva och
en del möter även svårigheter i kontakten med myndigheter. Det är
därför av stor betydelse att barn och ungdomar kan vända sig till Barn-
ombudsmannen för att få lämpligt stöd och hjälp.
Min uppfattning är att Sveriges åtaganden med anledning av ratifice-
ringen av FN:s konvention om barnets rättigheter, är ett tungt vägande
Prop. 1992/93:173
skäl till att nu inrätta en Barnombudsman. Det bör noteras att FN:s
barnkonvention omfattar barn i alla åldrar upp till 18 år, men att man i
allmänhet använder termen ungdom för äldre barn. En ombudsmanna-
funktion som arbetar med konventionen som grunddokument bör således
vara en ombudsman för barn och ungdom.
Barnkonventionen är ett av de viktigaste instrumenten som tillkommit
under senare år för att värna om barns och ungdomars levnadsvillkor,
rättigheter och intressen. De stater som ratificerat konventionen har
åtagit sig att se till att barnets bästa alltid kommer i främsta rummet när
åtgärder som berör barn vidtas. Jag anser att vi i Sverige har anledning
att fästa stor vikt vid detta rättighetsdokument för barn och ungdom.
Eftersom barnkonventionen är ett ovanligt styrinstrument genom att det
i så hög grad är ett princip- och normdokument och omfattar alla tänk-
bara områden som rör barns och ungdomars rättigheter, finns det anled-
ning att tänka radikalt om hur konventionen bör behandlas i vårt land.
Jag delar den uppfattning som framförts i bl.a. Rädda Barnens remiss-
yttrande att själva tolkningen av principerna i ett nationellt sammanhang
är betydelsefull, liksom processen kring de återkommande konventions-
rapporterna. Konventionen syftar till att skapa opinion och stimulera till
debatt om barnfrågorna och fyller därmed en viktig funktion också i vårt
land.
FN:s barnkonvention har varit föremål för en bred informationssats-
ning där frivilligorganisationema i hög grad medverkat för att göra kon-
ventionens bestämmelser och principer allmänt kända. Vidare har rege-
ringen nyligen i enlighet med konventionens bestämmelser lämnat en
första rapport till FN som redovisar hur svensk lagstiftning svarar mot
konventionen. Jag finner nu anledning att gå vidare genom att skapa en
permanent ombudsmannafunktion för barn och ungdom som den särskil-
da instans som har till uppgift att bevaka efterlevnaden av konventionen.
Prop. 1992/93:173
Mitt förslag: En lag om Barnombudsman bör antas av riksdagen.
Utredningens förslag: Utredningens förslag att ombudsmannafunktio-
nen bestäms i lags form och den rättsliga ställning som lagförslaget ger
ombudsmannen stämmer i stort överens med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet har godtagit att ombudsmannens uppgif-
ter ges i lagform men har invänt att lagförslaget innehåller åtskilliga
regler som hör hemma i en instruktion. Några remissinstanser har ansett
att ombudsmannen bör betraktas som en myndighet. JK har anfört att
det bör göras klart att ombudsmannen är en myndighet och inte ett med
myndighet jämställt offentligrättsligt organ.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är lagformen att föredra
när det gäller att ange vilken huvudsaklig funktion ombudsmannen skall
ha, medan en reglering av organisation och administration bör ske i en
myndighetsinstruktion. I likhet med utredningen anser jag att lagformen
ger en extra tyngd åt ombudsmannens uppgifter. Jag anser att lagformen
bör väljas också av det skälet att ombudsmannen föreslås få till uppgift
att följa hur Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention genomförs.
Eftersom konventionen är av så grundläggande och allmän natur bör en
sådan uppgift framgå av lag.
Enligt min uppfattning bör ombudsmannens huvuduppgifter skrivas in
i lagen. Förutom att bevaka frågor som angår barns och ungdomars
rättigheter och intressen samt följa tillämpningen av barnkonventionen,
skall ombudsmannen vara Bammiljörådets chef. Därmed kommer om-
budsmannens arbete med barn- och ungdomsfrågor att ligga på ett gene-
rellt plan.
Ombudsmannafunktionen kommer att förenas med chefsskapet för
Barnmiljörådet, som är en statlig myndighet. Ombudsmannens uppgifter
återkommer jag närmare till i följande avsnitt.
I enlighet med det anförda har inom Socialdepartementet upprättats
förslag till lag om Barnombudsman.
Prop. 1992/93:173
Mitt förslag: Ombudsmannen skall bevaka frågor som angår
barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen
skall därvid särskilt ägna uppmärksamhet åt att lagar och andra
författningar samt deras tillämpning stämmer överens med
Sveriges åtaganden enligt Förenta nationernas konvention om
barnets rättigheter. Ombudsmannen skall inte utöva tillsyn över
andra myndigheters arbete.
Utredningens förslag: Enligt utredningsförslaget ges ombudsmannen
ett vittomfattande arbetsfält som i princip endast begränsas av den re-
kommenderade övre åldersgränsen 18 år.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att ombudsmannens
verksamhet enligt utredningsförslaget är alltför vittomfattande och att en
prioritering, avgränsning och precisering av arbetsuppgifterna är nöd-
vändig. Socialstyrelsen förordar klart avgränsade arbetsuppgifter av
enbart opinionsbildande karaktär och att ombudsmannen företräder barn
och ungdom. Vidare anser styrelsen att ombudsmannen bör kunna ta
initiativ till förebyggande åtgärder. Många remissinstanser framhåller
FN:s barnkonvention som det grunddokument ombudsmannen bör arbeta
utifrån samt att de mest utsatta barnen och ungdomarna bör prioriteras.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare framhållit bör en ombuds-
man för barn och ungdom ha FN:s barnkonvention som grunddokument
och utgångspunkt för sitt arbete. Konventionen behandlar alla de rätts-
områden som i vår lagstiftning berör barns och ungdomars rättigheter. I
regeringens prop. 1989/90:107 om godkännande av konventionen har en
systematisk genomgång gjorts av konventionens artiklar i förhållande till
svensk lagstiftning. Vid riksdagsbehandlingen godkändes konventionen
utan förbehåll (bet. 1989/90:SoU28, rskr. 1989/90:350).
Konventionen utgår från familjen som den grundläggande enheten i
samhället och "erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig
och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familje-
miljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse."
Konventionens bestämmelser är indelade i olika grupper som tar upp
barnets rätt till liv och utveckling, barnets rätt till trygghet och skydd,
barnets rätt till egen talan och respekt. I och med att ombudsmannen
enligt lagförslaget särskilt skall ägna uppmärksamhet åt att våra lagar
och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med
Sveriges förpliktelser enligt konventionen förekommer praktiskt taget
inga begränsningar i ombudsmannens verksamhetsområde. Så snart en
viss fråga regleras i konventionen faller den inom ombudsmannens
kompetensområde. Men även om en viss fråga faller utanför konventio-
nens bestämmelser eller vår lagstiftning kan frågan ändå tas upp av
ombudsmannen, om den rör den rättighets- och intressesfär som om-
budsmannen skall bevaka enligt lagen. Med hänsyn till de många frågor
som ombudsmannen på så sätt kommer att behöva ta ställning till är det
särskilt viktigt att ombudsmannen arbetar på ett generellt plan. Jag anser
att arbetet bör bedrivas så att man med utgångspunkt från de enskilda
frågorna lyfter fram principer som kan läggas till grund för ombudsman-
nens ställningstaganden. Detta är också angeläget från resurssynpunkt.
Det bör emellertid uppmärksammas att konventionen som sådan inte
enligt vår rättstradition kan tillämpas som svensk lag. Konventionen är
en överenskommelse mellan Sverige som stat och övriga stater som
förbundit sig att följa konventionens bestämmelser. Det innebär att
Sverige har förpliktat sig att se till att svensk lagstiftning stämmer öve-
rens med konventionens bestämmelser. Att kontrollera den saken kom-
mer att vara en särskild uppgift för ombudsmannen. Anser ombudsman-
nen att det brister i överensstämmelsen bör denne rapportera det till
regeringen.
Av lagförslaget följer att ombudsmannen inom sitt verksamhetsområde
har att göra principiella uttalanden om hur en svensk författning för-
håller sig till konventionen. Ombudsmannen bör dock inte göra uttalan-
den om huruvida en myndighets eller befattningshavares åtgärd i visst
fall är olaglig eller är ett tjänstefel. Frågor av den arten bör överlämnas
till JO, JK eller annat tillsynsorgan. Och ytterst är det domstolarnas
uppgift att avgöra sådana frågor. Det kan emellertid förutsättas att om-
budsmannen kommer att få ett förhållandevis stort antal frågor om hur
svensk rätt skall tolkas i förhållande till barnkonventionen från barn,
ungdomar och andra. När författningstexter tolkas i jämförelse med en
Prop. 1992/93:173
10
konvention gäller principen att det bör ske i s.k. fördragsvänlig anda.
Det innebär att man vid tolkningen av en författningstext skall beakta
innehållet i konventionen och, så långt det är möjligt, tolka författnings-
texten på så sätt att den inte står i strid med konventionen. Det är då,
enligt min mening, betydelsefullt att tolkningen sker med utgångspunkt
från ett barn- och ungdomsperspektiv, dvs. utifrån kunskaper om barns
och ungdomars förutsättningar och behov. Särskilt viktigt anser jag ett
sådant synsätt blir när det gäller frågor som handlar om utsatta barn och
ungdomar.
För att ombudsmannen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra
sätt fordras enligt min mening att ombudsmannen i olika sammanhang
får information direkt från barn och ungdomar. Kunskaper om barns och
ungdomars situation bör även inhämtas från dem som är verksamma på
barn- och ungdomsområdet. Frivilligorganisationema har ofta samlat
goda kunskaper om barn och ungdomar. Ett nära samarbete med dessa
organisationer blir därför naturligt.
En annan viktig källa till kunskapsuppbyggnad hos ombudsmannen och
dennes kansli blir att aktivt följa det forsknings- och utvecklingsarbete
som bedrivs om barn och ungdom. Kännedom om resultaten på olika
forskningsområden är nödvändig när ombudsmannen inom sitt verksam-
hetsområde deltar i den allmänna debatten, besvarar frågor, gör uttalan-
den eller yttrar sig i lagstiftningsfrågor.
Som jag tidigare har sagt är lagens huvudinriktning att ombudsman-
nens arbetsuppgifter skall ligga på det generella planet. Denna inriktning
gäller även när ombudsmannen svarar på frågor från barn och ungdo-
mar. Ombudsmannen skall kunna ge dem vägledning om vart de kan
vända sig i vissa frågor och göra uttalanden om hur svensk lag enligt
ombudsmannens mening bör tolkas i jämförelse med de krav konventio-
nen ställer på Sverige som stat. Den generella inriktningen på uppgif-
terna innebär således att ombudsmannen inte skall ägna sig åt enskilda
fall, dvs. hur exempelvis en konflikt skall lösas mellan enskilda eller
mellan en enskild och en myndighet. Inget hindrar dock att ombudsman-
nen uttalar sig om de principer och regler som vår lagstiftning ger ut-
tryck för. Denna inriktning innebär även att ombudsmannen inte skall
fullgöra någon tillsyn eller granskning av andra myndighetes arbete.
Ombudsmannen kan däremot genom opinionsbildning och deltagande i
den allmänna debatten utöva en påverkan på myndigheters förhållnings-
sätt till olika frågor på barn och ungdomsområdet. Uttalanden som görs
i kraft av sakkunskap kan ha en väl så god effekt som en direkt gransk-
ning av någon annans arbete. I detta sammanhang bör för tydlighetens
skull nämnas att av förvaltningslagen (1986:223) följer att myndigheter
inom ramen för den egna verksamheten skall besvara varandras remisser
och i övrigt bistå varandra i olika frågor. Dessa förhållanden gäller
givetvis även ombudsmannen.
Genom att ombudsmannen skall verka på ett generellt plan är jag inte
beredd att i nuläget föreslå att ombudsmannen utrustas med några sär-
skilda befogenheter vad gäller att fordra in uppgifter från myndigheter
och andra organ. Därmed föreligger heller inte något behov av att om-
Prop. 1992/93:173
11
budsmannens verksamhet omgärdas av sekretess. Det kan emellertid inte
helt uteslutas att det kan finnas ett behov av särskilda sekretessregler för
handlingar som barn sänder in eller muntligen i förtroende lämnar till
ombudsmannen. Sekretessregler kan också behövas för att göra det
möjligt för ombudsmannen att följa upp tillämpningen av en rättsregel
rörande barn även i de fall detta bara kan ske genom att ombudsmannen
får ta del av sekretessbelagda uppgifter, t.ex. i utredningar inom social-
tjänsten. Den organisationskommitté som jag nedan kommer att föreslå
bör överväga även dessa frågor.
Ett skäl till att sekretess inte skall gälla hos ombudsmannen är att arbe-
tet då kan bedrivas med större öppenhet. De som vänder sig till om-
budsmannen måste dock upplysas om att de uppgifter som de lämnar
inte kan hemlighållas om någon begär att uppgifterna skall lämnas ut.
Hur informationen kring dessa frågor bäst bör hanteras kan förmodligen
avgöras först sedan arbetet i den nya organisationen varit igång en tid
och en utvärdering gjorts.
Prop. 1992/93:173
Min bedömning: Ombudsmannen bör ha rätt att ta intiativ till
olika åtgärder i barns och ungdomars intressen och göra uttalan-
den inom sitt sakområde. Ombudsmannen bör ägna sig åt opi-
nionsbildning. Ombudsmannen bör åläggas att årligen avlägga en
rapport till regeringen avseende de frågor på barn- och ungdoms-
området som myndigheten ägnat sig åt och som bedöms böra
underställas regeringen för kännedom. I rapporten bör lämnas
förslag till de författningsändringar ombudsmannen anser vara
påkallade. Särskild redogörelse bör lämnas om principiella ut-
talanden angående FN:s barnkonvention.
Utredningens förslag: Ombudsmannen skall ha rätt att uttala sig. En
sådan rätt bör vara inskriven i lagen. Utöver rätten att uttala sig skall
ombudsmannen ha rätt att ta initiativ till olika åtgärder i barns och ung-
domars intressen.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan fram-
håller att utredningens lagförslag innehåller regler som närmast hör
hemma i en instruktion.
Skälen för min bedömning: Ombudsmannen skall ha rätt att ta initia-
tiv till att exempelvis driva vissa frågor, anordna seminarier, debatter,
hearings, initiera utredningar m.m. Dessa åtgärder utgör viktiga led i
ombudsmannens opinionsbildning. I dessa sammanhang kan angelägna
frågeställningar bli belysta på ett allsidigt sätt. Ombudsmannen kan på så
sätt erhålla underlag för att göra nödvändiga prioriteringar inom sin
verksamhet och för att föra ut sina kunskaper och påverka attityder till
12
barn- och ungdomsfrågor. Jag har tidigare framhållit att det av lag-
förslaget även följer att ombudsmannen som myndighet har att inom sitt
verksamhetsområde göra uttalanden. Ombudsmannen har att i barnens
och ungdomarnas intresse driva de frågor som gagnar deras sak. Jag
anser därför att ombudsmannens initiativrätt och rätt att göra uttalanden
inte skall författningsregleras.
Ombudsmannen bör årligen avge en rapport över sin verksamhet till
regeringen. I rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser
regeringen behöver överväga. Det kan vara förslag i lagstiftningsfrågor
eller andra åtgärder. I rapporten bör finnas en sammanställning över de
mer principiella uttalanden som ombudsmannen gjort under verksam-
hetsåret. Särskilt bör sådana uttalanden tas upp som behandlar författ-
ningars överensstämmelse med FN:s barnkonvention och vilka åtgärder
som kan behöva övervägas i fall det brister i överensstämmelsen.
Prop. 1992/93:173
Mitt förslag: En befattning som Barnombudsman inrättas, och
placeras vid nuvarande Bammiljörådet. Ombudsmannen, som
utses av regeringen för en bestämd tid, blir chef för myndigheten
med generaldirektörs ställning. Funktionen ersätter nuvarande
ordförandeskap vid myndigheten. Till ombudsmannen knyts ett
särskilt råd, som likaledes utses för en bestämd tid.
Utredningens förslag: Utredningsförslaget syftar till att ombudsman-
nen förordnas av regeringen. Ombudsmannen föreslås ha ett kansli om-
fattande två handläggare och en assistent. Medelsbehovet bedöms uppgå
till ca 3 miljoner kr årligen. Ombudsmannen föreslås få en från regering
och myndigheter fristående ställning. Utredningen framför två alternativ
avseende organisatorisk lösning, antingen att ombudsmannen placeras
hos stiftelsen Allmänna barnhuset som värdorganisation och finansiär
eller att ombudsmannen underställs regeringen och finansiering sker via
statsbudgeten.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser framför att de av utred-
ningen föreslagna resurserna för ombudsmannen i form av budget och
kanslibemanning framstår som en kraftig underdimensionering i för-
hållande till det arbetsområde som ålägges ombudsmannen. Bl.a. fram-
hålls behovet av egna utredningsresurser och möjlighet att knyta till sig
expertis på olika områden.
De remissinstanser som uttalat sig i organisationsfrågan är av delade
meningar. Bland de instanser som inte tillstyrker att organisatoriskt och
ekonomiskt knyta ombudsmannafunktionen till Allmänna barnhuset
framförs främst uppfattningen att ombudsmannen bör kunna anförtros en
befintlig myndighet med barnkompetens och finansieras med allmänna
medel.
13
Skälen för mitt förslag: Jag föreslår att Barnombudsmannen placeras
hos Barnmiljörådet som chef för myndigheten.
Bammiljörådet är i dag en central förvaltningsmyndighet med uppgift
att handlägga frågor om barns miljö och barns säkerhet. Barnmiljörådet
är den enda myndighet i Sverige som har som huvuduppgift att enbart
arbeta med frågor som rör barn.
Det är ofta konkreta frågor som har bildat underlag för Bammiljö-
rådets arbete. Det kan gälla förhållanden där barn är speciellt drabbade
eller där man inte tar tillräcklig hänsyn till konsekvenserna för barn. På
olika sätt har Bammiljörådet visat på bamperspektivet i samhället, lyft
fram aktuella problem, gett förslag på fungerande modeller och pekat på
konkreta lösningar.
Bammiljörådet arbetar flexibelt och obyråkratiskt och har snabbt kun-
nat ge service till olika grupper som arbetar med och för barn. Rådet
har byggt upp ett brett kontaktnät över hela landet på lokal, regional och
central nivå med personer, organisationer och myndigheter som arbetar
med barnfrågor. Verksamheten är uppskattad av många och är även
välkänd internationellt. Barnmiljörådets kunskaper om bams utveckling
och beteende, lek och säkerhet har varit och är till stor nytta för andra
myndigheter och organ både i Sverige och utomlands.
Barnmiljörådet leds f.n. av en styrelse bestående av ordförande och tio
övriga ledamöter. I styrelsen som utses av regeringen ingår ledamöter
med anknytning till bl.a. Socialstyrelsen, Konsumentverket, Trafik-
säkerhetsverket och Kommunförbundet. I Bammiljörådets kansli är,
förutom kanslichefen, 12 personer anställda. För innevarande budgetår
har ett förslagsanslag på 5 199 000 kr anvisats för Bammiljörådet.
Genom att inrätta en Barnombudsman förstärks insatserna för barn och
ungdom. Tidigare har Bammiljörådet mest ägnat sig åt bam i förskole-
åldrarna och de tidigare skolåldrarna. FN:s barnkonvention, som före-
slås bli det gmnddokument utifrån vilket myndigheten skall verka, om-
fattar barn och unga upp till 18 år. Det innebär att myndigheten måste
bredda sin kompetens inom ungdomsområdet. Myndighetens arbetsom-
råden kommer även i övrigt att till vissa delar påverkas av dess nya
funktion. Det finns dock, enligt min mening, ingen anledning att i detalj
binda myndighetens arbete, vilket heller inte varit fallet tidigare.
Barnombudsmannen bör bli myndighetschef och utses av regeringen.
Funktionen ersätter nuvarande ordförandeskap vid Bammiljörådet. Till
sitt förfogande bör ombudsmannen ha ett råd, som likaledes utses av
regeringen. Ledamöterna i rådet bör vara tillsatta på personliga mandat
i kraft av sin kompetens på sakområdet.
Prop. 1992/93:173
14
Prop. 1992/93:173
Min bedömning: En organisationskommitté bör tillsättas med
uppdrag att föreslå detaljutformningen av myndighetens namn,
organisation, arbetsformer, behov av kompetens, bemanning, etc.
samt överväga behovet av regler om sekretess.
Utredningens förslag: Frågan har inte behandlats i utredningen.
Skälen för min bedömning: Jag kommer senare denna dag att föreslå
regeringen att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att förbere-
da inrättandet av en Barnombudsman. Det är angeläget att inrättandet av
ombudsmannafunktionen kan ske så snabbt som möjligt efter det att
riksdagen fattat sitt beslut. För att undvika fördröjningar är det enligt
min uppfattning viktigt att organisationskommittén kan starta sitt arbete
omedelbart. Befattningen som Barnombudsman bör, som jag tidigare
föreslagit, inrättas den 1 juli 1993.
Organisationskommittén bör i sitt förberedelsearbete bl.a. dra upp
riktlinjerna för myndighetens organisation.
Utgångspunkten bör vara att myndigheten för budgetåret 1993/94 dispo-
nerar ett ramanslag på 6 586 000 kr. Antalet tjänster vid myndigheten
bör därvid kunna utökas. Förutom tjänsten som Barnombudsman/myn-
dighetschef bör ytterligare en tjänst kunna inrättas vid myndigheten för
att tillgodose behovet av företrädesvis juridisk kompetens. Härutöver bör
kommittén ägna uppmärksamhet åt behovet av att säkerställa kompetens
inom ungdomsområdet.
Organisationskommittén bör vidare dra upp riktlinjerna för den kompe-
tens som myndigheten bör besitta i sin nya funktion, dels inom det råd
som avses knytas till ombudsmannen, dels inom dess kansli. En be-
dömning bör därvid göras av vilka förändringar inom den befintliga
myndigheten som kan bli nödvändiga.
I kommitténs uppdrag bör ligga att utforma förslag till en ny instruk-
tion för myndigheten, som har sin utgångspunkt i det delvis förändrade
arbetsområdet.
Kommittén bör också utforma riktlinjer för myndighetens arbetsformer
t.ex. för kontakter med barn och ungdom samt förhållande till frivillig-
organisationer och till andra myndigheter med ansvar för barn- och
ungdomsfrågor. Kommittén bör också kunna överväga nytt namn på
myndigheten.
Kommittén bör därutöver överväga behovet av kompletterande regler
om sekretess m.m. till skydd för enskilds personliga förhållanden i en-
lighet med vad jag anfört i avsnitt 5.
15
Prop. 1992/93:173
1991/92 Utgift
1992/93 Anslag
1993/94 Förslag
4 991 000
5 199 000
6 586 000
Regeringen har i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 6)
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en särskild proposition rörande
förslag om en Barnombudsman, till Bammiljörådet för budgetåret
1993/94 beräkna ett ramanslag på 5 199 000 kronor.
Barnmiljörådet
Bammiljörådet har lämnat en fördjupade anslagsframställning för
budgetåret 1993/94-1995/96. Bammiljörådet föreslår i sin anslagsfram-
ställning bl.a. att rådet slipper genomföra en minskning enligt be-
sparingskravet om 5 %. Medel begärs för en ny tjänst som handläggare
(+ 272 000 kr), samt för teknisk utrustning (+ 200 000 kr).
Föredragandens överväganden
På grund av förslaget om att inrätta en befattning som Barnombudsman
som chef för Bammiljörådet, samt de förändringar av myndighetens
arbetsområden som kan bli följden av detta, föreslår jag att Bammiljö-
rådet får en ettårig planeringsram.
Anslaget för Bammiljörådet har budgeterats utan hänsyn till de tek-
niska justeringar som måste göras till följd av ändringen av nivån på
lönekostnadspålägget, den ändrade finansieringsformen för Statshälsan
samt de nya principerna för budgeteringen av anslagen. Riktlinjerna för
dessa förändringar har redovisats i 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 1, Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 2.2). Det
belopp som kommer att ställas till Bammiljörådets disposition kommer
slutligt att fastställas enligt de nu redovisade riktlinjerna och kan därför
avvika från det nu budgeterade beloppet.
Jag beräknar medelsbehovet för Barnombudsmannen och Bammiljö-
rådet under nästa budgetår till 6 586 000 kr. Förslaget innebär, föratom
sedvanlig pris- och löneomräkning, att myndigheten tillförs ytterligare 1
miljon kronor för de merkostnade som följer av att en befattning som
Barnombudsman inrättas vid Bammiljörådet.
16
Prop. 1992/93:173
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
dels
anta förslaget till lag om Barnombudsman,
dels
1. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för ombudsman-
nens verksamhetsområde och uppgifter (avsnitt 5),
2. godkänna att tjänsten som Barnombudsman inrättas vid Bam-
miljörådet i enlighet med de av mig förordade riktlinjerna för
organisation och finansiering (avsnitt 7),
3. till Barnmiljörådet för budgetåret 1993/94 under femte
huvudtiteln anvisa ett ramanslag på 6 586 000 kr.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
17
I detta betänkande föreslår vi att en ombudsman för barn och ungdom
inrättas. Denne skall enligt en särskild lag ta tillvara och främja barns
och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. Det finns
skäl att inledningsvis säga några ord om den tvekan som framförts i
debatten inför att inrätta ombudsmän för fler grupper av medborgare.
Bl.a. har förre diskrimineringsombudsmannen (DO) uttryckt farhågor
för att varje ombudsman som inrättas tunnar ut ombudsmannainstitutet
och gör det mindre verkningsfullt. För närvarande har vi JO, JK, DO,
JämO, NO och KO. Förre DO har dock vid en hearing utredningen har
haft framfört åsikten att om någon ytterligare grupp skulle få en om-
budsman borde det vara barnen.
Det finns en reell risk för att ombudsmannafunktionen tunnas ut, om vi
får inflation i ombudsmän. Får allt fler medborgargrupper sin egen
ombudsman eliminerar dessa till slut varandras status, och tyngden i
deras agerande kan gå förlorad. Varje ombudsman blir enbart en i raden
av företrädare för sin intressegrupp i samhällsdebatten.
En ombudsman för barn och ungdom kan inte direkt jämföras med
exempelvis DO eller JämO. En betydande skillnad ligger i att ombuds-
mannen enligt det lagförslag som nu läggs fram skall arbeta med bam-
och ungdomsfrågor inom ett mycket stort område. Det handlar här om
människor under 18 år som saknar rösträtt. Många samhällsbeslut berör
barn som grupp, men dessa kan inte med röstsedeln påverka sin gener-
ella situation. De har inte heller styrka i att ha många organisationer och
andra opinionsbildande instrument till sitt förfogande vilket många andra
grupper av medborgare i vårt land har. Barnen och ungdomarna behöver
en företrädare i samhällsdebatten och opinionsbildningen som ser på
samhället från deras perspektiv. En ombudsman för barn och ungdom
behövs som kan bygga upp kunskaper om hur samhället fungerar för de
unga genom att ha direktkontakt med dem och kunna följa enskilda fall.
DO och JämO har som uppgifter att utifrån två särskilda lagar pröva
om någon diskrimineras på etnisk grund eller på grund av kön. Enligt
föreliggande förslag till lag om ombudsman för barn och ungdom kom-
mer ombudsmannen inte att arbeta på samma sätt. I stället föreslås om-
budsmannen få uppgiften att verka för att barns och ungdomars rättig-
heter tas tillvara samt att deras behov och intressen i övrigt uppmärk-
sammas och tillgodoses. Ombudsmannen får alltså en vidare och en i
hög grad framåtsyftande och opinionsbildande roll. Eftersom barn med
stigande ålder kan ta ökat ansvar för sin egen situation, skall ombuds-
mannen också ta hänsyn till detta. Förslaget till lag om ombudsman för
barn och ungdom är till karaktären en ramlag, inom vilken ombudsman-
nen själv får utforma sitt sätt att arbeta. Ombudsmannen kan härigenom
tillvarata barns och ungdomars intressen på ett effektivare sätt än om
18
denne skulle ges t.ex. tillsynsuppgifter och ha skyldigheter/rättigheter att
företräda barns och ungdomars enskilda intressen. Vårt förslag liknar i
stora drag det sätt på vilket bamombudet i Norge arbetar och som där
har varit framgångsrikt.
I avsnittet om avgränsningen mot JO:s uppgifter beskrivs hur en om-
budsman för barn och ungdom kan komplettera JO och ta vid där JO:s
befogenheter inte räcker till.
Ytterligare ett skäl till varför det är angeläget att inrätta en ombudsman
för barn och ungdom är att FN under 1989 antagit en konvention om
barnets rättigheter, vilken Sverige ratificerade i juni förra året. Detta
förpliktar oss att arbeta för att barnets rättigheter fullt ut kan genomföras
i vårt land. En ombudsman för barn och ungdom skulle kunna fullgöra
en del av detta viktiga arbete.
I det följande sammanfattas betänkandets innehåll i övrigt.
Ombudsmannen skall förutom att vara barnens och ungdomarnas företrä-
dare verka för att de själva får delta i debatten om hur vårt samhälle
skall se ut. Ombudsmannen bör aktivt ge stöd till barn och föräldrar
samt andra vuxna som arbetar med barn och ungdom. Dennes engage-
mang i barn- och ungdomsfrågor får inte innebära att föräldrars eller
myndigheters ansvar minskar. Inte heller får ombudsmannens uppgifter
innebära att frivilligorganisationemas roll i barn- och ungdomsarbetet
minskar i betydelse.
Arbetet med barn- och ungdomsfrågorna fordrar att ombudsmannen
agerar utifrån ett barn- och ungdomsperspektiv. Ombudsmannen måste
därför vara väl insatt i hur barn och ungdomar i olika åldrar brukar
tänka och bete sig. Han eller hon måste vidare kunna sätta sig in i barns
och ungdomars levnadsvillkor och livssituation och därifrån dra slutsat-
ser om deras behov. Perspektivet för barn och ungdom kan vara högst
varierande beroende på i vilken kulturell och social miljö de befinner sig
i. De vuxna personerna i barnens omgivning liksom musik, massmedia,
film, litteratur har betydelse för hur perspektivet kan se ut. Människors
kulturmönster, kunskaper, attityder och beteende grundläggs och befästs
i barndomen.
En viktig uppgift för ombudsmannen är att försöka verka för att barn
och ungdomar i utsatta situationer kan ges möjlighet att från sina villkor
bli delaktiga i samhällsdebatten. Det är också viktigt för dem att någon
för deras talan och att de kan påverka sin egen situation.
Samhället har ställt upp mål för att hjälpa de sämst ställda barnens och
ungdomarna men det föreligger stora svårigheter att ge dem den om-
fattande hjälp de behöver.
Prop. 1992/93:173
Bilaga 1
19
De lagregler, råd och anvisningar som riktas till personal som har till
uppgift att hjälpa utsatta barn och ungdomar är av tradition utformade
utifrån vuxnas perspektiv och kan därför bereda svårigheter när hjälp
och stöd skall ges till dessa barn och ungdomar. Det är också i allmän-
het lättare att inta ett förhållningssätt till utsatta barn och ungdomar
utifrån ett vuxenperspektiv. Enligt Socialstyrelsen krävs en allmän
kunskapsuppbyggnad på detta område. Socialstyrelsen föreslår bl.a.
metodutveckling av arbetssätt där barn- och ungdomsperspektivet fram-
hävs.
Ombudsmannen bör medverka till att lagstiftningen på detta område
blir utformad också utifrån ett perspektiv som stämmer med den livs-
situation som gäller för dessa barn och ungdomar. Därtill bör ombuds-
mannen verka för att det kommer till stånd en ökad medvetenhet och
debatt kring dessa frågor hos alla vuxna som i sin yrkesutövning kom-
mer i kontakt med barn och ungdomar som far illa. Ombudsmannen bör
vara en av dem som driver debatten i dessa frågor och aktivt medverkar
till att sprida kunskaper om de utsatta barnens och ungdomarnas situa-
tion. Även råd och vägledning kan behöva riktas till de föräldrar som
vänder sig till ombudsmannen. Ombudsmannen bör däremot inte enga-
gera sig i enskilda fall på annat sätt än som en möjlighet att skaffa sig
information för att kunna ta ställning till principiella frågor som rör barn
och ungdom samt för att ge råd till unga om vart de kan vända sig för
att få hjälp.
Ett grundläggande krav på ombudsmannen måste vara att han ska ha
omfattande kontakt med barn och ungdomar och föräldrar. Kontakterna
kan vara direkta och indirekta. I brev, genom telefonsamtal och vid
ombudsmannens besök i skolor, sjukhus, föreningar etc. kan barn be-
rätta om sin situation och vad de tycker är angeläget. Frågor om barn
och föräldrar tas i skilda sammanhang upp i dagspressen genom repor-
tage och insändarartiklar. En del dagstidningar har särskilda insändar-
spalter för barn och ungdom. I TV och radio förekommer åtskilliga
program som riktar sig till barn och ungdom. Det samlade informations-
flödet bör kunna ge en god bild av barns och ungdomars levnadsvillkor
och tjäna som underlag för ombudsmannens arbete. Ombudsmannen och
dennes medarbetare bör själva delta med debattartiklar i dagspressen,
svara på insändare samt medverka i radio och TV. Ombudsmannen kan
på detta sätt sprida viktig information som han eller hon fått genom sina
kontakter samt komplettera informationen med kunskaper när det be-
hövs.
När barn och ungdomar, deras föräldrar eller andra vänder sig i förtro-
ende till ombudsmannen i ett ämne som kan vara både viktigt och käns-
ligt för dem har vi ansett att det är nödvändigt att de uppgifter som
Prop. 1992/93:173
Bilaga 1
20
lämnas kan omfattas av sekretess. Vi föreslår att särskilda regler om
sekretess skall gälla hos ombudsmannen. Vi föreslår också att skyldig-
heten för personal bl.a. inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten m.fl.
myndigheter att till socialnämnden anmäla förhållanden som innebär att
nämnden behöver ingripa till den underåriges skydd också skall gälla
ombudsmannen. Anmälningsplikten skall dock begränsas till fall där
ombudsmannen får kännedom om att en underårig misshandlas i hem-
met. En förutsättning för en anmälan skall vara att ombudsmannen inte
finner att särskilda skäl talar mot att en anmälan görs. Sekretessen och
anmälningsplikten behandlas i avsnitt 5.6 Där tas även upp frågor om
sekretessen i förhållande till föräldrar och ombudsmannens möjligheter
att göra anmälningar till polis, eller åklagarmyndighet utan hinder av
sekretess.
De organisationer som engagerar sig för barn och ungdom har som regel
utbildat olika sätt att arbeta på. Flera av de större organisationernas
arbete är uppbyggt kring generella insatser för barn och ungdomar.
Andra barn- och ungdomsorganisationer arbetar uteslutande med grupp-
verksamhet kring barns och ungdomars fritidsaktiviteter. Inom organisa-
tionerna finns värdefull kunskap om barns och ungdomars levnadsvill-
kor. De som arbetar direkt i barn- och ungdomsgrupper har dock ofta
små möjligheter och begränsad tid att generalisera sina kunskaper och
erfarenheter och ge offentlighet åt dem. Utbyte av information och kun-
skaper mellan ombudsmannen och organisationerna kan bidra till att öka
kännedomen om förhållandena för barn och ungdom runt om i landet.
Även andra vuxna som arbetar med barn och ungdomar i andra sam-
manhang än i organisationer som t.ex. lärare kan ha nytta av ett sådant
informationsutbyte. På grundval av informationen kan ombudsmannen
också få underlag för att lyfta fram skilda frågor i debatten och där det
behövs vara pådrivande för att åstadkomma förändringar.
På ett liknande sätt som beskrivits om ombudsmannens kontakter med
olika organisationer kan ombudsmannen hålla kontakter med de myndig-
heter och andra som arbetar med barn- och ungdomsfrågor. Skolmyn-
digheter, Bammiljörådet, Statens ungdomsråd, JO, Socialstyrelsen,
länsstyrelserna, DO, socialtjänsten och privata företag är några exempel
på de som kommer att tillhöra ombudsmannens kontaktnät. På de om-
råden där redan ett väl fungerande arbete utförs är det lämpligt att om-
budsmannen begränsar sina insatser. Ombudsmannen skall inte ha till-
synsuppgifter liknande dem som bl.a. JO och Socialstyrelsen har. Hur
den närmare avgränsningen av ombudsmannens uppgifter bör ske i för-
hållande till det arbete Som utförs av myndigheter och organisationer
beskrivs i avsnitt 5.3.
Prop. 1992/93:173
Bilaga 1
21
I ombudsmannens kontakter med myndigheter och organisationer kan
det antas att meningsskiljaktigheter kan uppstå om nödvändigheten av att
ombudsmannen får information om t.ex. hur man behandlat vissa barn-
frågor inom en kommun eller i en organisation. En debatt kanske har
förekommit i dagspressen som skapat oro bland barn och föräldrar men
där ingen direkt vill ta på sig ansvaret för att skapa klarhet i frågan.
Ombudsmannen bör i sådana fall ha rätt att begära att uppgifter i saken
lämnas till honom eller henne. För att hos barn och ungdomar skapa
tilltro till ombudsmannens arbete anser vi att ombudsmannen i yttersta
fall skall kunna vitesförelägga den som inte lämnar ut begärda uppgifter.
I avsnitt 5.4. belyser vi behovet av att utrusta ombudsmannen med dessa
befogenheter. I det avsnittet beskrivs också ombudsmannens rättsliga
ställning.
De kunskaper om barn och ungdom som ombudsmannen bygger upp
bl.a. genom sitt kontaktnät bör föras ut i skilda sammanhang. För att
inte någon tvekan skall föreligga att ombudsmannen har rätt att uttala sig
i frågor som berör barn och ungdomar bör en sådan rätt skrivas in i
lagen. Uttalandena kan avse mycket skiftande frågor inom verksamhets-
området. De kan avse såväl rättsliga principer i bl.a. FN-konventionen
om barnets rättigheter som vilka åtgärder i samhällsplaneringen som kan
vara mer eller mindre förenliga med barns och ungdomars rättigheter,
behov och intressen. Ett uttalande kan vara föranlett av barns och ung-
domars brevfrågor eller ombudsmannens egna undersökningar.
Utöver rätten att uttala sig skall ombudsmannen ha rätt att ta initiativ
till olika åtgärder i barns och ungdomars intressen. Initiativrätten ger
ombudsmannen möjlighet att i kontakter med kommuner, myndigeter,
organisationer m.fl. verka för att barnen och ungdomarna själva kan bli
delaktiga i arbetet med frågor som angår dem. Dessa befogenheter tas
upp i flera avsnitt men beskrivs närmare i avsnitt 5.5.
Ombudsmannen bör aktivt följa forsknings- och utvecklingsarbete som
berör barn och ungdom. Kännedom om resultaten på olika forsknings-
områden är nödvändig när ombudsmannen deltar i den allmänna de-
batten eller driver särskilda frågor i barns och ungdomars intresse. Om-
budsmannen bör också medverka till att kunskaper om forskningsresulta-
ten samlas och sprids. I avsnitt 5.3. ges en närmare beskrivning av
samarbetet mellan ombudsmannen och de som arbetar med forsknings-
och utvecklingsarbete.
Prop. 1992/93:173
Bilaga 1
22
Ombudsmannen bör ha möjlighet att lämna synpunkter på förslag till
lagstiftning som berör barn och ungdom och beredas tillfälle att avge
yttrandem över statliga utredningar m.m. som rör frågor inom ombuds-
mannens verksamhetsområde. För att underlätta ombudsmannens arbete
med att hålla sig informerad om olika lagförslags konsekvenser för barn
och ungdom föreslås att generella direktiv skall utfärdas till kommittéer
och särskilda utredare.
Utifrån ombudsmannens arbetsuppgifter bör ombudsmannens organisa-
tion fullt utbyggd omfatta, förutom ombudsmannen själv, två handlägga-
re och en assistent. Något formellt krav på att ombudsmannen skall ha
viss kompetens bör inte uppställas. Juridisk, medicinsk,social och
psykologisk/pedagogisk kompetens bör dock knytas till ombudsmannen.
Medelsbehovet för organisationen är beräknad till cirka 3 miljoner kr
per år. Enligt de kontakter utredningen har haft med stiftelsen Allmänna
Barnhuset skulle vissa av stiftelsens tillgångar kunna frigöras och avkast-
ningen användas för att finansiera den föreslagna verksamheten. Genom
denna finansieringsform ges ombudsmannen en fristående ställning i
förhållande till regeringen och andra myndigheter. Ombudsmannens
organisation föreslås att bli etappvis uppbyggd under förslagsvis tre år.
Under denna tid bör organisationen omfatta förutom ombudsmannen, en
handläggare och assistenthjälp. Organisation- och finansieringsfrågorna
behandlas mer utförligt i avsnitt 5.7.
Prop. 1992/93:173
Bilaga 1
23
Prop. 1992/93:173
Bilaga 2
Remissinstanser som anmodats att yttra sig
Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslem, Riksåklagaren, Kriminal-
vårdsstyrelsen, Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Malmö tings-
rätt, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, Bammiljörådet, Statens
nämnd för internationella adoptionsfrågor, Statens handikappråd, Skol-
verket, Statens biografbyrå, Statens invandrarverk, Arbetsmarknads-
styrelsen, Boverket, Statens institut för byggnadsforskning, Juridiska
fakulteten, Uppsala universitet, Arbetarskyddsstyrelsen, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Konsumentombudsmannen (KO), Statens ungdomsråd.
Remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig
Allmänhetens pressombudsman, Svenska Kommunförbundet, Malmö
kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Umeå kommun,
Sundsvalls kommun, Ale kommun, Botkyrka kommun, Gagnefs kom-
mun, Vänersborgs kommun, Visby kommun, Landstingsförbundet,
Landstinget i Göteborgs och Bohus län, Landsorgansationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening (SAF),
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska bamläkar-
föreningen, Elevorganisationen i Sverige, Riksförbundet Hem och
Skola, Riksidrottsförbundet, Sveriges Frikyrkoråd, Bamkonventions-
gruppen, Amnesty International, BRIS, OMEP, Rädda Barnen, Röda
Korset, Svenska Ekumeniska nämnden, Sveriges kristna ungdomsför-
bund, Svenska Unicef-kommittén, Medicinskt forskningscentrum i
Malmö, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksorgani-
sationen för kvinnojourer i Sverige, Föreningen Söndagsföräldrar, Frys-
huset, Stockholm, Föreningen Mansjouren i Göteborg, Allmänna Barn-
huset.
Följande instanser har yttrat sig på eget initiativ
Unga Ömar, Adoptionscentrum, Riksorganisationen för valfrihet, jäm-
ställdhet och föräldraskap (HARO), Husmodersförbundet Hem och Sam-
hälle, Föreningen för en demokratisk och aktiv skola.
gotab 43217, Stockholm 1993
24