Prop.
1992/93:148
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 november 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås att reglerna i 7 kap. 2 § äktenskapsbalken om
vad som är enskild egendom ändras så att egendom som en make
förvärvar genom ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring,
olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som tecknas av någon annan
än den andra maken skall vara enskild, om försäkringstagaren har
föreskrivit det. Vidare föreslås att 103 § försäkringsavtalslagen
(1927:77) ändras bl.a. så att försäkringsgivaren skall vara skyldig att
underrätta förmånstagaren om ett sådant villkor i samband med att
han fullgör sin betalningsskyldighet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 148
Prop. 1992/93:148
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap
2 §
Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den
andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens
enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det
villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av
arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,
5. egendom som en make har
erhållit genom förmånstagarför-
ordnande vid livförsäkring,
olycksfallsförsäkring eller sjuk-
försäkring som tecknats av någon
annan än den andra maken med
5. vad som har trätt i stället för
det villkoret att egendomen skall
vara mottagarens enskilda,
6. vad som har trätt i stället för
egendom som avses i 1-5, om
inte annat har föreskrivits ge-
nom den rättshandling på grund
av vilken egendomen är enskild.
egendom som avses i 1-4, om
inte annat har föreskrivits genom
den rättshandling på grund av
vilken egendomen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom vilka har tillkommit efter ikraftträdandet.
Prop. 1992/93:148
Härigenom föreskrivs att 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
103 §
Förordnande om förmånstaga-
res insättande eller återkallelse
av sådant förordnande skall, för
att vara gällande, skriftligen
meddelas försäkringsgivaren eller
ock genom dennes försorg antin-
gen intagas i försäkringsbrevet
eller därå antecknas.
Ett förmånstagarförordnande
eller villkor enligt 7 kap. 2 § 5
äktenskapsbalken om att ett för-
säkringsbelopp eller en försäk-
ring skall vara förmånstagarens
enskilda egendom samt en åter-
kallelse av ett sådant förordnan-
de eller villkor skall, för att vara
gällande, skriftligen meddelas
försäkringsgivaren eller genom
dennes försorg antingen tas in i
försäkringsbrevet eller antecknas
på detta.
Om försäkringstagaren har
förenat ett förmånstagarförord-
nande med villkor om att försäk-
ringsbeloppet eller försäkringen
skall vara mottagarens enskilda
egendom, skall försäkringsgiva-
ren skriftligen underrätta för-
månstagaren om det när ett för-
säkringsbelopp första gången
betalas ut.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom vilka har tillkommit efter ikraftträdandet.
1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 148
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Den som har tecknat en livförsäkring kan genom ett förmånstagar-
förordnande bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en
annan person, förmånstagaren. Förmånstagarförordnandet kan avse
försäkringstagarens make eller någon annan person.
Enligt nuvarande ordning torde försäkringstagaren inte ha möjlighet
att föreskriva att ett belopp som betalas ut enligt förmånstagarförord-
nandet skall vara mottagarens enskilda egendom. Är förmånstagaren
gift när försäkringsbeloppet betalas ut, kommer beloppet således att
ingå i förmånstagarens giftorättsgods, om inte annat har bestämts i ett
äktenskapsförord mellan förmånstagaren och dennes make.
I skilda sammanhang har det rests krav på en lagändring som gör
det möjligt att tillskapa enskild egendom genom en föreskrift i ett
förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Också i riksdagen har
motioner väckts med förslag till sådana ändringar. Riksdagen har
ställt sig negativ till tanken på att införa en sådan möjlighet men inte
uteslutit att frågan - sedd i ett längre perspektiv - kan komma i ett
annat läge (bet. 1989/90:LU23 s. 31 och 1990/91 :LU21 s.30 f.).
I en inom Justitiedepartementet upprättad departementspromemoria,
Ds 1992:33, Enskild egendom genom förmånstagarförordnande,
föreslås att det skall vara möjligt att i samband med ett förmånstagar-
förordnande vid livförsäkring bestämma att utbetalade belopp skall
utgöra mottagarens enskilda egendom, att ett villkor av sådant
innehåll skall föreskrivas på samma sätt som ett förmånstagarförord-
nande samt att försäkringsgivaren skall vara skyldig att underrätta Prop. 1992/93:148
förmånstagaren om ett sådant villkor i samband med att han fullgör
betalningsskyldigheten. Promemorian har remissbehandlats. Till
protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av promemo-
rian som bilaga 1, de lagförslag som läggs fram i promemorian som
bilaga 2 samt en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.
Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Justitiede-
partementets dnr 92-1439).
Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken och
förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagrådsremissens lagförslag bör bifogas protokollet i detta ärende
som bilaga 4.
Lagrådet har godtagit förslagen. I anslutning till övergångsbestäm-
melserna har lagrådet gjort ett påpekande som jag återkommer till i
det följande (avsnitt 4.3).
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i förslaget till lag om
ändring i försäkringsavtalslagen.
2.1.1 Enskild egendom
Äktenskapsbalken utgår från att makar kan ha två slag av tillgångar,
giftorättsgods och enskild egendom. Frågan vilken karaktär som
tillgången har får betydelse vid bodelning mellan makarna. Gifto-
rättsgods skall - med vissa undantag, se 10 kap. 2 och 3 §§ äkten-
skapsbalken - ingå i en sådan bodelning, medan enskild egendom i
princip inte skall ingå i bodelning. Makarna kan dock komma överens
om att dra in viss enskild egendom i bodelningen (se 10 kap. 4 §
äktenskapsbalken). Enligt 7 kap. 1 § äktenskapsbalken är en makes
egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.
I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2 §
äktenskapsbalken. Egendom kan göras enskild genom ett äktenskaps-
förord mellan makarna. Egendom kan också bli enskild genom att en
givare, som inte är den andra maken, uppställer ett villkor om att den
egendom som ges bort skall vara mottagarens enskilda egendom. På
motsvarande sätt kan egendom som mottagaren har fått i arv eller
genom testamente vara enskild egendom till följd av ett villkor i ett
testamente av arvlåtaren respektive testatom. Vidare är egendom som
har kommit i stället för enskild egendom också enskild, om inte annat
har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendom-
en är enskild. Avkastning av enskild egendom är däremot giftorätts-
gods, om inte annat har bestämts genom ett äktenskapsförord, ett
gåvovillkor eller ett testamente. Några ytterligare fall då makes
egendom kan vara enskild anges inte i 7 kap. 2 § äktenskapsbalken.
I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1986/87:1 s. 128) uttalas att
uppräkningen i paragrafen är uttömmande och att det därför inte är
möjligt att tillskapa enskild egendom t.ex. genom ett förmånstagarför-
ordnande. Uttalandet har ifrågasatts av Gösta Walin (se Supplement
till Ärvdabalken och Föräldrabalken Sambolagen m.m. 1988, s. 224
f.), som menar att det borde vara möjligt att tillskapa enskild
egendom genom ett förmånstagarförordnande (se även Anders Agell
i SvJT 1990 s. 44). Ordalydelsen i 7 kap. 2 § ärvdabalken synes
emellertid inte ge något utrymme för en sådan slutsats (jfr Anders
Eriksson i SvJT 1990 s. 279 f.). Riksdagen har också i senare
sammanhang utgått från att det inte är möjligt att tillskapa enskild
egendom genom ett förmånstagarförordnande (se bet. 1989/90:LU23
s. 31 och 1990/91 :LU21 s. 30 f.).
2.1.2 Förmånstagarförordnande vid livförsäkring m.m.
En livförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eget liv eller på
annans liv. Försäkringen tecknas antingen för livsfall eller för dödsfall
(97 § försäkringsavtalslagen). Om en försäkring har tecknats för
livsfall, utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den
försäkrade har uppnått viss ålder. Har försäkringen tecknats för
dödsfall, utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den
försäkrade har avlidit. Har en dödsfallsförsäkring tecknats på
försäkringstagarens eget liv, tillfaller försäkringsbeloppet som
huvudregel försäkringstagarens dödsbo.
En livförsäkring tecknas ofta mellan en försäkringsgivare och en
försäkringstagare som en individuell försäkring. Livförsäkringar kan
också tecknas i form av dels gruppförsäkring som tecknas mellan en
försäkringsgivare och till exempel en personalgrupp eller en före-
ningsgrupp, dels försäkring som tecknas av en arbetsgivare för de
anställda, t.ex. tjänstegrupplivförsäkringar (kollektivavtalsgrundade
försäkringar). Anslutning till dessa senare slag av försäkringar sker
i regel utan någon direkt kontakt mellan försäkringsgivaren och de
försäkrade och försäkringarna meddelas på lika villkor för alla.
Den som har tecknat en livförsäkring har möjlighet att genom ett
förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet skall
betalas ut till en annan person, förmånstagaren (102 § försäkringsav-
talslagen). Ett förordnande av en förmånstagare och en återkallelse av
ett förmånstagarförordnande skall meddelas skriftligen till försäkrings-
givaren eller genom dennes försorg antingen tas in i försäkringsbrevet
Prop. 1992/93:148
eller antecknas på detta (103 § försäkringsavtalslagen). Prop. 1992/93:148
I rättspraxis har förmånstagarförordnande ansetts gälla inte bara
försäkringsbeloppet utan även belopp som utgår i form av återbäring
eller premiereglering (se NJA 1977 s. 587). I vissa fall kan även
själva försäkringen tillfalla en förmånstagare genom ett förmåns-
tagarförordnande (110 § försäkringsavtalslagen).
Även den som har tecknat en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan
bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en förmånstaga-
re. Bestämmelserna i 102-106 §§ försäkringsavtalslagen om förmåns-
tagare tillämpas också vid sådana försäkringar (122 § försäkringsav-
talslagen) .
Ett förmånstagarförordnande kan utformas på olika sätt. I de
blanketter för förmånstagarförordnande som försäkringsgivarna
tillhandahåller anges ofta ett antal, inte namngivna, förmånstagare i
viss ordning, till exempel maka/make, barn och föräldrar. Förordnan-
det kan uppta flera förmånstagare med rätt efter varandra. Försäk-
ringstagaren kan till exempel föreskriva att försäkringsbeloppet skall
betalas till hans make, om försäkringsfall inträffar inom tio år, och
därefter till hans barn. Förordnandet kan avse hela försäkringens
kapitalbelopp eller en del därav, till exempel en viss summa eller en
kvotdel av kapitalbeloppet. Som jag tidigare har nämnt kan förordnan-
det avse återbäring och återbetalning av inte förbrukad försäkrings-
premie. Förordnandet kan innebära att en person utses som förmåns-
tagare till kapitalbeloppet och en annan person till återbäringen. Ett
förmånstagarförordnande kan också innehålla förbehåll om att det
bara är giltigt under viss tid eller under vissa förutsättningar.
I försäkringsvillkoren för gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrun-
dade försäkringar ingår ofta ett standardförordnande om förmånstaga-
re. Ett sådant förordnande kan ändras av den försäkrade genom ett
meddelande till försäkringsgivaren. Vid individuell försäkring
förordnar försäkringstagaren som regel om förmånstagare i samband
med att försäkringen tecknas. I livförsäkringar som tecknas för
dödsfall intas så gott som alltid ett förmånstagarförordnande.
Ett förordnande om förmånstagare hindrar inte försäkringstagaren
från att disponera över försäkringen. Han kan exempelvis överlåta
eller pantsätta den (108 § försäkringsavtalslagen). Försäkringstagaren
kan också när som helst återkalla eller ändra förmånstagarförordnan-
det (102 § försäkringsavtalslagen). Ett förmånstagarförordnande kan
emellertid göras oåterkalleligt. Försäkringstagaren har då gentemot
förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet "stå vid makt"
(102 § försäkringsavtalslagen). I så fall kan försäkringstagaren inte
utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen (108 §
försäkringsavtalslagen).
Under förutsättning att livförsäkringen har varit undantagen från
utmätning under försäkringstagarens livstid medför förmånstagarför-
1** Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 148
ordnandet skydd mot försäkringstagarens borgenärer även efter Prop. 1992/93:148
försäkringstagarens död. Försäkringsbeloppet betalas alltså ut till
förmånstagaren även om det skulle vara brist i boet (se SOU 1986:56
s. 361).
Har en förmånstagare utsetts, ingår ett försäkringsbelopp som
betalas ut i anledning av försäkringstagarens död inte i dennes
kvarlåtenskap (104 § försäkringsavtalslagen). Om någon förmånstaga-
re inte har utsetts, ingår försäkringsbeloppet däremot i försäkringsta-
garens kvarlåtenskap. I sådant fall kan utfallande försäkringsbelopp
komma att betalas till den som har angivits i ett av försäkringstagaren
upprättat testamente.
Det är inte ovanligt att försäkringstagare uttrycker önskemål om att
förmånstagarens förvärv skall vara förenat med vissa villkor. I
rättspraxis har en försäkringstagare ansetts ha möjlighet att, vid ett
återkalleligt förmånstagarförordnande som avser make, föreskriva att
de i 3 kap. ärvdabalken upptagna reglerna om sekundosuccession skall
tillämpas eller att så inte skall ske (se NJA 1975 s. 302). Det är
vidare inte ovanligt att en försäkringstagare meddelar föreskrifter som
begränsar förmånstagarens möjligheter att fritt förfoga över försäk-
ringsbeloppet. En sådan föreskrift kan innebära att beloppet skall
användas för ett visst ändamål eller att beloppet skall sättas in på
bankkonto under en viss tid.
2.2.1 Enskild egendom genom förmånstagarförordnande
Mitt Förslag: En bestämmelse införs i äktenskapsbalken om att
egendom som har förvärvats genom förmånstagarförordnande vid
livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som har
tecknats av någon annan än den andra maken skall vara mottaga-
rens enskilda egendom, om försäkringstagaren har föreskrivit det.
Promemorians Förslag: Överenstämmer med mitt förslag men
omfattar bara livförsäkring.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran
av de flesta remissinstanserna. Två remissinstanser anser att det i
vissa fall bör vara möjligt för en försäkringstagare att i ett förmånsta-
garförordnande som avser försäkringstagarens make föreskriva att
försäkringbeloppet skall vara förmånstagarens enskilda egendom. En
remissinstans påpekar att regeln bör gälla även olycksfalls- och
sjukförsäkring. Ett par instanser framför synpunkter på den lagtek-
niska utformningen.
Skälen för mitt Förslag: Som framgått av vad jag tidigare har
anfört torde det inte vara möjligt för en försäkringstagare att göra ett
belopp som utbetalas i enlighet med ett förmånstagarförordnande vid Prop. 1992/93:148
livförsäkring till mottagarens enskilda egendom. Till stöd för denna
ståndpunkt åberopades i förarbetena till äktenskapsbalken att det skulle
föreligga en risk för att sådana föreskrifter slentrianmässigt skulle
komma att tas in i förordnandena och att därav skulle följa åtskilliga
tillämpningssvårigheter, t.ex. när det efter en tid gällde att avgöra om
en viss penningsumma motsvarade den en gång utbetalade eller om
något som förvärvats för pengarna i sin tur var att betrakta som
enskild egendom. Vidare anfördes att man måste beakta att förmåns-
tagarförordnanden ofta är standardförordnanden enligt vilka någon
eller några i en krets av personer kan komma i fråga vid ett framtida
försäkringsfall och att man i regel inte vet vem som sist kan komma
att få beloppet (SOU 1981:85 s. 358 f., prop. 1986/87:1 s. 128).
När det gäller risken för att förordnanden skulle göras slentrian-
mässigt anser jag emellertid, mot bakgrund av att syftet med en
livförsäkring till vilken förmånstagare har insatts oftast är att trygga
de efterlevandes försörjning, att det finns anledning att anta att
försäkringstagaren i de flesta fall väl sätter sig in i innebörden av
såväl ett förmånstagarförordnande som ett villkor om att försäkrings-
beloppet skall vara mottagarens enskilda egendom. För gruppförsäk-
ringar är visserligen försäkringsvillkoren lika för alla försäkringstaga-
re, men om man utgår från att sådana försäkringar inte kommer att
innehålla standardvillkor om att försäkringsbeloppet skall vara
förmånstagarens enskilda egendom - en ordning som man inom
försäkringsbranschen allmänt torde förespråka - blir situationen
densamma som vid en individuell försäkring. Det kommer att krävas
ett initiativ från den enskilde försäkringstagaren för att försäk-
ringsbeloppet skall bli mottagarens enskilda egendom.
Vad gäller risken för tillämpningssvårigheter bör enligt min mening
beaktas att också det som mottas genom gåvor och testamenten många
gånger avser kontanta medel eller banktillgodohavanden. Oavsett på
vilket sätt mottagaren har fått beloppet kan det, när det gäller pengar,
vara svårt att visa om den enskilda egendomen finns i behåll eller vad
som har trätt i stället. I dessa situationer anser jag därför att det
knappast föreligger några sakliga skäl att göra skillnad mellan ett
försäkringsbelopp som betalas ut enligt ett förmånstagarförordnande
eller pengar som förvärvas genom gåva, arv eller testamente.
Även genom förordnande i testamente kan den situationen inträffa
att man inte vet vem av flera personer som slutligen kommer att få ett
penningbelopp. Inte heller från denna synpunkt anser jag att det finns
några skäl att göra skillnad mellan förvärv genom förmånstagarförord-
nande och förvärv genom testamente.
Det finns enligt min mening också skäl som kan anföras till stöd
för en ordning som gör det möjligt att tillskapa enskild egendom
genom förmånstagarförordnanden. Sparande genom livförsäkring har
blivit allt vanligare under senare år, bland annat i form av frivillig Prop. 1992/93:148
pensionsförsäkring. Inte sällan förhåller det sig på det sättet att
försäkringstagaren har valt att teckna en livförsäkring som ett
alternativ till andra former av sparande. Försäkringsbeloppet kan
mycket väl komma att bli den mest betydande egendom som försäk-
ringstagaren efterlämnar, och försäkringstagaren kan ha samma
intresse av att försäkringsbeloppet blir mottagarens enskilda egendom
som att så blir fallet med annan egendom. Därtill kommer att ett
förmånstagarförordnande, liksom en gåva och ett testamente, är en
benefik rättshandling. Utgångspunkten bör därför vara att villkor som
har föreskrivits i rättshandlingen skall respekteras.
Dessa omständigheter anser jag talar för att lagstiftningen på detta
område bör vara neutral och inte resa hinder mot villkor om enskild
egendom när det gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring.
Bestämmelsen i 7 kap. 2 § äktenskapsbalken bör därför ändras så att
egendom som har förvärvats genom förmånstagarförordnande skall
vara mottagarens enskilda egendom, om försäkringstagaren har
föreskrivit detta i förordnandet. Som Försäkringsförbundet har
påpekat bör detta gälla inte bara vid livförsäkring utan även vid
olycksfalls- och sjukförsäkring och vidare inte bara försäkringsbe-
loppet utan även själva försäkringen när den tillfaller förmånstagaren
enligt 110 § försäkringsavtalslagen.
Vad jag nu har anfört bör tydligen gälla i fråga om förordnanden av
någon annan än förmånstagarens make. När det gäller möjligheten för
en make att ensidigt göra försäkringsbelopp som tillfaller andra maken
till dennes enskilda egendom är emellertid även följande omständighe-
ter att beakta.
För närvarande gäller att makar kan avtala om den äktenskapsrätts-
liga egendomsordningen endast genom äktenskapsförord (7 kap. 3 §
äktenskapsbalken). Sålunda kan exempelvis en makes gåva till den
andra maken medan båda lever inte utan vidare förenas med villkor
att gåvan skall vara mottagarens enskilda (7 kap. 2 § äktenskapsbal-
ken). För att gåvan skall bli mottagarens enskilda egendom erfordras
ett äktenskapsförord.
Ett äktenskapsförord kan gå ut på att egendom som tillhör ena
maken skall vara dennes enskilda egendom. Också vad som skall
tillfalla någon av makarna, dvs. framtida förvärv, kan göras till en
makes enskilda egendom. Liksom makarna när som helst under
äktenskapet kan upprätta äktenskapsförord som gör giftorättsgods till
enskild egendom, kan de när som helst under äktenskapet upphäva ett
tidigare upprättat äktenskapsförord.
Enligt min mening finns det knappast skäl att betrakta ett förvärv
genom ett förmånstagarförordnande annorlunda än annan förmögen-
hetsöverföring mellan makarna under äktenskapet. Vad maken
förvärvar genom förmånstagarförordnandet bör därför inte kunna
10
göras till dennes enskilda egendom enbart genom ett villkor om detta Prop. 1992/93:148
i ett förmånstagarförordnande. För att egendomen skall bli enskild
bör också krävas äktenskapsförord mellan makarna.
En remissinstans har anfört att det bör vara möjligt för en make att
göra ett försäkringsbelopp som tillfaller den andra maken till dennes
enskilda egendom, om försäkringen har tecknats för dödsfalls skull.
Denna synpunkt synes utgå från den situationen att en försäkring har
tecknats på försäkringstagarens eget liv och för dödsfalls skull. Jag
vill här erinra om att ett äktenskap upplöses genom den ena makens
död eller genom äktenskapsskillnad. Då skall - med vissa undantag -
makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning
i anledning av den ena makens död skall göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag då dödsfallet inträffade (se 1 kap. 5 §
och 9 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken). Enligt 104 § försäkringsav-
talslagen skall ett försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstaga-
rens död inte ingå i dennes kvarlåtenskap, om en förmånstagare är
insatt. Försäkringsbeloppet skall följaktligen inte ingå i bodelningen.
Ett förordnande om att försäkringsbeloppet skall vara mottagarens
enskilda egendom är enligt min mening obehövligt i denna situation.
Däremot kan, som en annan remissinstans har framhållit, försäk-
ringstagaren vilja förena ett förmånstagarförordnande till förmån för
den andra maken med ett villkor om att försäkringsbeloppet skall vara
mottagarens enskilda egendom i ett eventuellt nytt äktenskap. Ett
sådant förordnande avser inte egendomsordningen i äktenskapet
mellan försäkringstagaren och förmånstagaren utan vad som skall
gälla mellan förmånstagaren och dennes make i ett eventuellt senare
äktenskap. Vid bedömningen av om ett sådant förordnande bör ges
rättslig verkan ligger det enligt min mening nära till hands att jämföra
med de regler som gäller för gåvor enligt 7 kap. 2 § 2 äktenskapsbal-
ken. Enligt denna bestämmelse är egendom som en make har fått i
gåva av någon annan än den andra maken enskild, om gåvan har
förenats med villkor om att den skall vara mottagarens enskilda. Detta
innebär, som jag nyss har nämnt, att gåvor mellan makar inte kan
göras till enskild egendom genom ett ensidigt gåvovillkor av sådan
innebörd. Däremot hindrar inte bestämmelsen att en gåva mellan
makar förenas med ett villkor om att gåvan skall vara mottagarens
enskilda egendom i ett eventuellt nytt äktenskap. Frågan huruvida
egendomen är mottagarens enskilda blir ju aktuell först i samband
med en bodelning i det senare äktenskapet och gåvovillkoret har, när
det gäller den bodelningen, föreskrivits av någon annan än den andra
maken.
Enligt min mening finns det inte anledning att i detta hänseende göra
någon skillnad mellan vad som enligt nuvarande regler gäller för
gåvor och vad som bör gälla för försäkringsbelopp som tillfaller
försäkringstagarens make enligt ett förmånstagarförordnande. Jag
11
anser därför att det bör vara möjligt för en make att i ett förmånsta-
garförordnande till förmån för den andra maken föreskriva att
försäkringsbeloppet skall vara mottagarens enskilda egendom i ett
eventuellt nytt äktenskap. Detta är också innebörden av promemorie-
förslaget.
Sammantaget leder det jag har anfört till slutsatsen att det bör vara
möjligt för någon som inte är förmånstagarens make att göra belopp
som utbetalas i enlighet med ett förmånstagarförordnande vid
livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring till mottaga-
rens enskilda egendom och att detta också bör vara möjligt för en
make såvitt avser ett förordnande som skall gälla om förmånstagaren
ingår nytt äktenskap.
2.2.2 Försäkringsbolagens handläggning m.m.
Mitt förslag: Ett villkor om enskild egendom skall föreskrivas och
återkallas på samma sätt som nu gäller för förmånstagarförordnan-
den. Vidare skall det föras in en bestämmelse i försäkringsavtals-
lagen om att försäkringsgivaren skall underrätta förmånstagaren
om att försäkringsbeloppet är hans enskilda egendom.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser framför synpunkter
på den lagtekniska utformningen.
Skälen för mitt förslag: Ett villkor om enskild egendom förutsätter
att ett förmånstagarförordnande finns. Ett sådant villkor bör därför
föreskrivas och återkallas på samma sätt som nu gäller för förmånsta-
garförordnanden (se avsnitt 2.1.2).
I regel får den som är förmånstagare kännedom om detta först i
samband med att ett försäkringsfall har inträffat och utbetalning av
försäkringsbeloppet blir aktuell. Sådan utbetalning skall som huvudre-
gel ske inom en månad från det att meddelande om försäkringsfallet
kom försäkringsgivaren till handa (24 § försäkringsavtalslagen).
Beträffande vissa typer av försäkringar betalas försäkringsbeloppet ut
i flera poster.
Ett villkor i ett förmånstagarförordnande om att försäkringsbeloppet
skall vara förmånstagarens enskilda egendom måste på något sätt
göras känt för förmånstagaren. Jag anser att det är lämpligt att
försäkringsgivaren i samband med utbetalningen av försäkringsbelop-
pet underrättar förmånstagaren om detta. Om försäkringsbeloppet
skall betalas ut i flera poster bör det räcka att förmånstagaren
underrättas i samband med den första utbetalningen. Av ordningsskäl,
bland annat med hänsyn till att det kan förflyta lång tid mellan en
utbetalning av ett försäkringsbelopp och en bodelning där frågan om
Prop. 1992/93:148
12
försäkringsbeloppet är enskild egendom får betydelse, bör under- Prop. 1992/93:148
rättelsen ske i skriftlig form.
En bestämmelse härom kan lämpligen tas in i 103 § försäkringsav-
talslagen.
De föreslagna ändringarna innebär att enskild egendom kan tillska-
pas genom ett villkor i ett förmånstagarförordnande. Enligt min
mening finns det inte anledning anta att detta kommer att leda till ett
ökat antal bodelningstvister. Inte heller i övrigt finns anledning räkna
med att ändringarna kommer att medföra några ökade kostnader för
det allmänna eller för enskilda personer. För försäkringsbolagen blir
det nödvändigt att informera sina försäkringstagare om lagändringen.
Detta torde emellertid kunna ske när bolagen ändå skall meddela sig
med försäkringstagarna. Några nämnvärda kostnader behöver därför
inte uppkomma.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt.
Med hänsyn till den tid som kommer att förflyta innan riksdagen kan
fatta beslut i lagstiftningsärendet torde en lämplig tidpunkt vara den
1 april 1993.
I promemorian har föreslagits att de nya reglerna skall få tillämp-
ning på villkor om enskild egendom som har tillkommit efter
ikraftträdandet men inte på villkor som har tillkommit tidigare. Flera
remissinstanser har ställt sig negativa till en sådan ordning och anfört
att ett stort antal försäkringstagare har låtit ta in villkor om enskild
egendom i försäkringsbrevet i tron att de är giltiga och att de nya
reglerna bör få giltighet också på villkor som har tillkommit före
ikraftträdandet. Det har framhållits att det kan vara förenat med stora
svårigheter för försäkringsbolagen att ta fram uppgifter om dessa
försäkringstagare och informera dem om att villkoret måste förnyas
för att det skall vara giltigt. Uppsala universitets juridiska fakul-
tetsstyrelse däremot har ansett att reglerna inte bör kunna tillämpas på
villkor som har tillkommit före ikraftträdandet eftersom det, mot
bakgrund av den tvekan som har rått om giltigheten av ett sådant
villkor, är osäkert om ett tidigare tillkommet villkor verkligen
motsvarar försäkringstagarens vilja. För egen del gör jag i denna
fråga följande bedömning.
En allmänt antagen grundsats inom civilrätten är att nya regler äger
giltighet endast beträffande sådana rättsförhållanden som har uppkom-
13
mit efter reglernas ikraftträdande (se prop. 1972:5 s. 593 och RÅ Prop. 1992/93:148
1988 ref. 132). Denna rättsgrundsats anses emellertid inte gälla på
familjerättens område (se bet. 1974:KU60). I propositionen med
förslag till lag om införande av äktenskapsbalken föreslogs balken i
princip bli tillämplig i sin helhet vid ikraftträdandet (prop. 1986/87:86
s. 52 f.).
Vid sin granskning av förslaget uttalade Lagrådet att utgångspunkten
för den föreslagna övergångsregleringen synes ha varit att balken i
princip skulle slå igenom omedelbart när det gäller egentlig omstruk-
turering av äktenskapsrätten men att - när hinder inte möter från den
synpunkten - avtal och andra rättshandlingar som förekommit under
äldre rätts tid skall bedömas utifrån det rättsläge som gällde när
rättshandlingen företogs (anf. prop. s. 129 f.). Lagrådet ansåg sig
kunna tillstyrka en sådan uppläggning i fråga om övergångsproblema-
tiken men ansåg sig böra diskutera ett par situationer.
Lagrådet uttalade därvid att en naturlig utgångspunkt är att avtal
och andra rättshandlingar som förekommit under giftermålsbalkens tid
och som enligt dess regler var ogiltiga men inte skulle vara ogiltiga
enligt äktenskapsbalkens regler inte tar åt sig giltighet i och med
äktenskapsbalkens ikraftträdande. Lagrådet nämnde fortsättningsvis
bl.a. det fallet att en make under giftermålsbalkens tid gav den andre
maken en gåva som var utan verkan enligt giftermålsbalken men som
skulle få verkan makarna emellan enligt äktenskapsbalken. Enligt
Lagrådet borde enbart den omständigheten att äktenskapsbalken träder
i kraft inte rimligen ge gåvan giltighet makarna emellan. Som ett
annat exempel nämndes att enligt giftermålsbalken makar kunde
genom äktenskapsförord göra substitut för viss enskild egendom till
giftorättsgods medan motsvarande möjlighet inte står öppen enligt
äktenskapsbalken. Enligt Lagrådet kunde det inte vara rimligt att
uppfatta en ny lag så att dessa bestämmelser skulle förvandla viss
egendom från giftorättsgods till den ursprunglige mottagarens enskilda
egendom. Departementschefen anslöt sig till vad Lagrådet sålunda
uttalade (anf. prop. s. 143).
Enligt min mening ter det sig följdriktigt att anlägga ett motsvarande
synsätt i den nu aktuella situationen. Jag kan visserligen ha förståelse
för de argument som har framförts av några remissinstanser om att
det hos försäkringsbolagen finns ett stort antal villkor av här aktuellt
slag och att det kan vara praktiskt att dessa ges giltighet utan att
ytterligare åtgärder behöver vidtas, eftersom de i många fall torde
motsvara försäkringstagarens vilja. Man kan emellertid inte vara säker
på att så alltid är fallet. Man måste beakta att det kan finnas fall där
en försäkringstagare har föreskrivit villkor om enskild egendom
beträffande förmånstagarförordnande vid livförsäkring men sedermera
ångrat sig utan att för den skull återkalla det lämnade villkoret därför
att försäkringstagaren har kommit till insikt om att villkoret ändå var
14
ogiltigt. En reglering av innebörd att tidigare föreskrivna villkor om Prop. 1992/93:148
enskild egendom numera är giltiga skulle därför kunna leda till
rättsförluster. Enligt min mening är detta ett tillräckligt skäl för att de
nya reglerna inte skall tillämpas på villkor som har tillkommit före
ikraftträdandet. Mot bakgrund av det nu anförda delar jag den i
promemorian framförda uppfattningen att de nya reglerna skall
tillämpas endast beträffande villkor som har tillkommit efter ikraftträ-
dandet.
Den lösning som jag nu föreslår följer de principer som tillämpades
då äktenskapsbalken infördes. Man kan därför diskutera om en
särskild övergångsregel erfordras. Av vad jag nyss har anfört framgår
att det kan uppstå tvekan om vad som bör gälla för äldre förordnan-
den. Med hänsyn härtill anser jag att det behövs en särskild över-
gångsbestämmelse som klargör att de nya reglerna skall tillämpas
endast beträffande villkor om enskild egendom som har tillkommit
efter ikraftträdandet.
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
7 kap. 2 §
Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den
andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens
enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det
villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av
arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,
5. egendom som en make har erhållit genom förmånstagarförord-
nande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som
tecknats av någon annan än den andra maken med det villkoret att
den skall vara mottagarens enskilda,
6. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 7-5, om inte
annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken
15
egendomen är enskild. Prop. 1992/93:148
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
Paragrafen innehåller regler om i vilka fall en makes egendom är
enskild. I första stycket har lagts till en bestämmelse, punkt 5, som
innebär att en försäkringstagare kan göra ett belopp som utbetalas i
enlighet med ett av honom gjort förmånstagarförordnande vid
livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring till mottaga-
rens enskilda egendom.
Ett sådant villkor kan föreskrivas i samband med att försäkringsta-
garen förordnar om förmånstagare eller vid en senare tidpunkt. I
103 § försäkringsavtalslagen finns bestämmelser om hur försäkrings-
tagaren skall förfara när ett villkor skall föreskrivas eller återkallas.
Den egendom som avses i punkt 5 är i de flesta fall ett utfallande
försäkringsbelopp men kan också vara själva försäkringen (jfr 110 §
försäkringsavtalslagen).
Bestämmelsen tar sikte på förmånstagarförordnanden av någon
annan än den andra maken. En make kan under bestående äktenskap
inte ensidigt göra ett belopp som utbetalas i enlighet med ett förmåns-
tagarförordnande till den andra maken till dennes enskilda egendom.
För att en sådan ordning skall uppnås måste makarna föreskriva detta
i ett äktenskapsförord. Däremot kan en make i ett förmånstagarförord-
nande till förmån för den andra maken föreskriva att försäkringsbe-
loppet skall vara förmånstagarens enskilda egendom i ett eventuellt
nytt äktenskap. Frågan om villkoret har föreskrivits av någon annan
än förmånstagarens make skall nämligen avgöras vid bodelningen i
det senare äktenskapet, då det blir aktuellt att tillämpa villkoret.
112 kap. 1 § äktenskapsbalken finns regler om jämkning av bodel-
ning. Reglerna innebär att en make i vissa situationer kan få behålla
mer av sitt giftorättsgods än vad som skulle ha varit fallet om
egendomen skulle ha fördelats enligt huvudregeln om likadelning. Vid
denna bedömning kan enligt förarbetena till äktenskapsbalken hänsyn
tas till egendom som en make har förvärvat genom gåva och testa-
mente och som enligt villkor vid gåvan eller i testamentet skall vara
makens enskilda egendom (se prop. 1986/87:1 s. 184 f.). Motsvaran-
de bör anses gälla egendom som har förvärvats genom förmånsta-
garförordnande med villkor om att egendomen skall vara mottagarens
enskilda.
Även i övrigt bör vad som gäller om egendom som blivit enskild
genom villkor vid gåva kunna tillämpas också beträffande egendom
som blivit enskild genom villkor i förmånstagarförordnande. Eftersom
den egendom som erhålls genom förmånstagarförordnande inte kan
utgöra bostad eller bohag, behövs dock inga ändringar i 7 kap. 5 §
eller 11 kap. 8 § äktenskapsbalken.
16
103 §
Ett förmånstagarförordnande och ett villkor enligt 7 kap. 2 § 5
äktenskapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall
vara förmånstagarens enskilda egendom samt en återkallelse av ett
sådant förordnande eller villkor skall, för att vara gällande, skriftligen
meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg antingen tas
in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta.
Omförsäkringstagaren harförenat ettförmånstagarförordnande med
ett villkor om att försäkringbeloppet eller försäkringen skall vara
mottagarens enskilda egendom, skall försäkringsgivaren skriftligen
underrätta förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första
gången betalas ut.
I paragrafen regleras hur förmånstagare förordnas och hur ett sådant
förordnande återkallas. För att ett förmånstagarförordnande skall vara
giltigt krävs att det meddelas skriftligen till försäkringsgivaren eller
att det genom försäkringsgivarens försorg antingen tas in i försäk-
ringsbrevet eller tecknas på detta. Ett förmånstagarförordnande kan
således meddelas försäkringsgivaren både skriftligen och muntligen.
I rättspraxis har godtagits ett skriftligt meddelande som inte har
överbringats till försäkringsbolaget, när förmånstagarförordnandet har
tillkommit under försäkringstagarens sjukdom och denne har avlidit
kort tid därefter (jfr NJA 1982 s. 390).
Den tillagda bestämmelsen i första stycket innebär att ett villkor om
att försäkringsbeloppet skall vara mottagarens enskilda egendom för
att vara gällande skall föreskrivas på samma sätt som gäller för ett
förmånstagarförordnande. Detsamma gäller villkor som innebär att
försäkringen skall vara förmånstagarens enskilda egendom. Ett sådant
villkor blir tillämpligt om en försäkring tillfaller förmånstagen enligt
110 §.
Ett villkor om enskild egendom kan föreskrivas i samband med
förmånstagarförordnandet eller vid en senare tidpunkt. Villkoret
återkallas på samma sätt som ett förmånstagarförordnande. Det kan
återkallas utan att förmånstagarförordnandet återkallas.
Andra stycket är nytt. Enligt detta är försäkringsgivaren skyldig att
i samband med att betalningsskyldigheten fullgörs skriftligen meddela
förmånstagaren om att försäkringsbeloppet är dennes enskilda
egendom. Betalningsskyldigheten skall enligt 24 § som huvudregel
fullgöras inom en månad efter det att meddelande om försäkringsfallet
kom försäkringsgivaren till handa. Om försäkringsbeloppet betalas ut
i rater behöver förmånstagaren inte meddelas vid varje tillfälle som
utbetalning sker utan bara vid det första utbetalningstillfället. Av
lagtexten framgår att meddelandet skall lämnas till förmånstagaren.
17
Naturligtvis kan det också lämnas till någon som är behörig att ta Prop. 1992/93:148
emot det för förmånstagarens räkning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
De nya reglerna avses träda i kraft den 1 april 1993. Av skäl som har
angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) skall lagen inte
tillämpas på villkor som har tillkommit före ikraftträdandet.
Att villkoret skall ha "tillkommit" efter ikraftträdandet tar sikte på
bestämmelserna i 103 § försäkringsavtalslagen om vad som krävs för
att ett villkor om enskild egendom skall vara gällande. Det innebär att
de nya reglerna skall tillämpas om villkoret efter lagens ikraftträdande
antingen har skriftligen meddelats försäkringsgivaren eller genom
dennes försorg tagits in i försäkringsbrevet eller antecknats på detta.
Som tidigare har nämnts i avsnitt 4.2 har Högsta domstolen i ett visst
fall godtagit ett skriftligt meddelande som inte har överbringats till
försäkringsbolaget (se NJA 1982 s. 390).
Lagrådet har noterat att övergångsbestämmelserna inte behandlar
frågan vad som skall gälla beträffande villkor som har tillkommit före
ikraftträdandet. Vilken verkan sådana äldre villkor skall tillerkännas
får som lagrådet har påpekat avgöras utifrån det rättsläge som gällde
vid deras tillkomst (jfr vad som anförts i den allmänna motiveringen
i avsnitten 2.1.1 och 2.4).
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
18
Bilaga 1 Prop. 1992/93:148
Bilaga 1
Sammanfattning av departementspromemorian 1992:33 om
enskild egendom genom förmånstagarförordnande.
I promemorian behandlas frågan om egendom bör kunna göras till
enskild egendom genom förmånstagarförordnande i livförsäkring.
Det föreslås att reglerna om vad som är enskild egendom ändras så
att egendom som en make förvärvar genom ett förmånstagarförord-
nande vid livförsäkring av någon annan än den andra maken skall
vara enskild, om försäkringstagaren har föreskrivit det. Vidare
föreslås att försäkringsgivaren skall vara skyldig att underrätta
förmånstagaren om en sådan föreskrift i samband med fullgörandet av
betalningsskyldigheten.
De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
19
Bilaga 2 Prop. 1992/93:148
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap
2 §
Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den
andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens
enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det
villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av
arvlåtaren skall vara mottagarens
5. vad som har trätt i stället för
enskilda,
5. egendom som en make har
erhållit genom förmånstagarför-
ordnande vid lixförsäkring av
någon annan än den andra ma-
ken med det villkoret att egen-
domen skall vara mottagarens
enskilda,
6. vad som har trätt i stället
egendom som avses i 1-4, om
inte annat har föreskrivits genom
den rättshandling på grund av
vilken egendomen är enskild.
för egendom som avses i 7-5,
om inte annat har föreskrivits ge-
nom den rättshandling på grund
av vilken egendomen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
20
2 Förslag till Prop. 1992/93:148
Härigenom föreskrivs att 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
103 §
Förordnande om förmånstaga-
res insättande eller återkallelse av
sådant förordnande skall, för att
vara gällande, skriftligen med-
delas försäkringsgivaren eller ock
genom dennes försorg antingen
intagas i försäkringsbrevet eller
därå antecknas.
Ett förmånstagarförordnande
eller en återkallelse av ett sådant
förordnande samt villkor om att
försäkringsbeloppet skall vara
förmånstagarens enskilda egen-
dom skall, för att vara gällande,
skriftligen meddelas försäkrings-
givaren eller genom dennes för-
sorg antingen tas in i försäk-
ringsbrevet eller antecknas på
detta.
Om försäkringstagaren har
förenat förmånstagarförordnan-
det med ett villkor om att försäk-
ringsbeloppet skall vara mot-
tagarens enskilda egendom, skall
försäkringsgivaren skriftligen
underrätta förmånstagaren om
det när försäkringsbeloppet utbe-
talas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor som har
tillkommit efter ikraftträdandet.
21
Bilaga 3
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten för
Övre Norrland, Jönköpings tingsrätt, Finansinspektionen, Stockholms
universitets juridiska fakultetsnämnd, Uppsala universitets juridiska
fakultetsstyrelse, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen jurister vid
de allmänna advokatbyråerna, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam
och Försäkringsjuridiska Föreningen.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) har meddelat att de
avstår från att yttra sig.
Prop. 1992/93:148
Bilaga 3
22
Bilaga 4 Prop. 1992/93:148
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap
2 §
Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den
andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens
enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det
villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av
arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,
5. egendom som en make har
erhållit genom förmånstagarför-
ordnande vid livförsäkring,
olycksfallsförsäkring eller sjuk-
försäkring som tecknats av någon
annan än den andra maken med
5. vad som har trätt i stället för
det villkoret att egendomen skall
vara mottagarens enskilda,
6. vad som har trätt i stället för
egendom som avses i 7-5, om
inte annat har föreskrivits ge-
nom den rättshandling på grund
av vilken egendomen är enskild.
egendom som avses i 1-4, om
inte annat har föreskrivits genom
den rättshandling på grund av
vilken egendomen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
23
Prop. 1992/93:148
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
103 §
Förordnande om förmånstaga-
res insättande eller återkallelse av
sådant förordnande skall, för att
vara gällande, skriftligen med-
delas försäkringsgivaren eller ock
genom dennes försorg antingen
intagas i försäkringsbrevet eller
därå antecknas.
Ett förmånstagarförordnande
och ett villkor enligt 7 kap. 2 §
5 äktenskapsbalken om att ett
försäkringsbelopp eller enförsäk-
ring skall vara förmånstagarens
enskilda egendom samt en åter-
kallelse av ett sådant förordnan-
de eller villkor skall, för att vara
gällande, skriftligen meddelas
försäkringsgivaren eller genom
dennes försorg antingen tas in i
försäkringsbrevet eller antecknas
på detta.
Om försäkringstagaren har
förenat ett förmånstagarförord-
nande med ett villkor om att
försäkringsbeloppet eller försäk-
ringen skall vara mottagarens
enskilda egendom, skall försäk-
ringsgivaren skriftligenunderrät-
ta förmånstagaren om det när
ett försäkringsbelopp första
gången betalas ut.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
24
LAGRÅDET
Bilaga 5 Prop. 1992/93:148
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-13
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, justitierådet Lars
Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Gun Hellsvik beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gudrun
Antemar.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
I båda lagförslagen finns likalydande övergångsbestämmelser. Enligt
punkt 1 i dessa bestämmelser träder den nya lagen i kraft den 1 april
1993 och enligt punkt 2 tillämpas den nya lagen endast beträffande
villkor om enskild egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
Lagrådet har inga invändningar mot bestämmelserna men noterar att
de inte behandlar frågan vad som skall gälla beträffande villkor som
har tillkommit före ikraftträdandet. Denna fråga överlämnas alltså till
rättstillämpningen. Vilken verkan sådana äldre villkor skall tillerkän-
nas torde få avgöras utifrån det rättsläge som gällde vid deras
tillkomst.
I övrigt lämnar lagrådet de remitterade förslagen utan erinran.
25
INNEHÅLL
Prop. 1992/93:148
Regeringens proposition ........................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ................ 1
Propositionens lagförslag........................ 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 novem-
ber 1992 .................................. 4
1 Inledning .............................. 4
2 Allmän motivering ........................ 5
2.1 Nuvarande ordning..................... 5
2.1.1 Enskild egendom................. 5
2.1.2 Förmånstagarförordnande vid livför-
säkring m.m.................... 6
2.2 Överväganden ........................ 8
2.2.1 Enskild egendom genom förmånstagarförord-
nande ........................ 8
2.2.2 Försäkringsbolagens handläggning m.m. ... 12
2.3 Kostnader........................... 13
2.4 Ikraftträdande m.m...................... 13
3 Upprättade lagförslag....................... 15
4 Specialmotivering ......................... 15
4.1 Förslaget till lag om ändring i äkten-
skapsbalken .......................... 15
4.2 Förslaget till lag om ändring i försäk-
ringsavtalslagen ....................... 17
4.3 Övergångsbestämmelserna till de före-
slagna lagändringarna.................... 18
5 Hemställan ............................. 18
6 Beslut ................................ 18
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian (Ds 1992:33)
Enskild egendom genom förmånstagar-
förordnande .......................... 19
Bilaga 2 Promemorians lagförslag.................. 20
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ........... 22
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag................ 23
Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde
den 13 november 1992 ................... 25
26
gotab 42444, Stockholm 1992