Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bi-
fogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 december 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
Propositionen innehåller förslag om ändrade och i huvudsak skärpta straff för
ringa misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande, egenmäktighet
med barn, olovlig kraftavledning, grovt häleri, svindleri, olovligt brukande,
mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, brott mot griftefrid, barnpornografi-
brott, falskt larm, missbruk av larmanordning, övergrepp i rättssak, skyd-
dande av brottsling, främjande av flykt, olovlig underrättelseverksamhet,
mutbrott och olaga vapeninnehav. Vid utformningen av de föreslagna
ändringarna har strävan varit att vid gradindelade brott minska överlapp-
ningen av straffskaloma. En sammanställning av ändringsförslagen finns i
bilaga 10.
Därutöver föreslås att det under en tremånadersperiod skall vara möjligt att
utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen eller ammunition som innehas
olovligen. Syftet är att minska antalet vapen som innehas utan tillstånd.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 141
Prop. 1992/93:141
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den som innehar ett skjutvapen eller ammunition utan att vara
berättigad till det skall inte dömas till ansvar för brott mot 37 § första
stycket 1 eller 38 § första stycket 4 vapenlagen (1973:1176) avseende det
vapnet eller den ammunitionen, om innehavaren frivilligt lämnar eller låter
lämna vapnet eller ammunitionen till en polismyndighet under tiden juli -
september 1993.
2 § Den som överlämnar egendom enligt 1 § behöver inte lämna uppgift
om sin identitet.
3 § Egendom som lämnas till polismyndigheten och vars ägare inte är
känd tillfaller staten, om ägaren inte ger sig till känna inom tre månader från
det att den lämnades in.
Om ägaren är känd och inte kan anses ha avstått från sin rätt till
egendomen, skall polismyndigheten ge ägaren tillfälle att inom en månad ta
tillbaka egendomen. Egendomen tillfaller staten, om ägaren inte tar tillbaka
den.
4 § Egendom som har tillfallit staten skall förstöras, om den inte behövs
för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och gäller till utgången av år 1994.
Prop. 1992/93:141
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 §, 4 kap. 5 och 7 §§, 6 kap. 7 §, 7 kap.
4 och 5 §§, 8 kap. 10 §, 9 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 7 §, 13 kap. 1 och 3 §§,
16 kap. 10, 10 a och 15 §§, 17 kap. 10-12 §§, 19 kap. 10 §, 20 kap. 2 § samt
38 kap 12 § brottsbalken skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
5§
Den som tillfogar annan
person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i
vanmakt eller annat sådant tillstånd,
dömes för misshandel till fäng-
else i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.
Den som tillfogar annan person
kroppsskada, sjukdom eller smärta
eller försätter honom i vanmakt eller
annat sådant tillstånd, döms för
misshandel till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
4 kap.
5§
Om någon lyfter vapen mot an-
nan eller eljest hotar med brottslig
gärning på sätt som är ägnat att hos
den hotade framkalla allvarlig fruk-
tan för egen eller annans säkerhet
till person eller egendom, dömes för
olaga hot till böter eller fängelse
i högst två år.
Om någon lyfter vapen mot an-
nan eller eljest hotar med brottslig
gärning på sätt som är ägnat att hos
den hotade framkalla allvarlig fruk-
tan för egen eller annans säkerhet
till person eller egendom, döms för
olaga hot till böter eller fängelse
i högst ett år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
Den som handgripligen antastar
eller medelst skottlossning, sten-
kastning, oljud eller annat hänsyns-
löst beteende eljest ofredar annan,
dömes för ofredande till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Den som handgripligen antastar
eller medelst skottlossning, sten-
kastning, oljud eller annat hänsyns-
löst beteende eljest ofredar annan,
döms för ofredande till böter
eller fängelse i högst ett dr.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
6 kap.
7§1
Den som, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel sexuellt
berör barn under femton är eller
förmår barnet att företa eller med-
Den som, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel sexuellt
berör barn under femton år eller för-
mår barnet att företa eller medverka
verka i någon handling med sexuell
innebörd, döms för sexuellt
i någon handling med sexuell inne-
börd, döms för s exue 111 ofre-
ofredande till böter eller fängel-
se i högst ett år.
dan de till böter eller fängelse i
högst två år.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är
ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
7 kap.
4 §2
Den som obehörigen skiljer ett
barn under femton år från någon
som har vårdnaden om barnet döms
för egenmäktighet med
barn till böter eller fängelse i
högst sex månader, om gärningen
inte utgör brott mot frihet. Detsam-
ma gäller, om den som gemensamt
med någon annan har vårdnaden om
ett barn under femton år utan beak-
tansvärt skäl egenmäktigt bortför
barnet eller om den som skall ha
Den som obehörigen skiljer ett
barn under femton år från någon
som har vårdnaden om barnet döms
för egenmäktighet med
barn till böter eller fängelse i högst
ett år, om gärningen inte utgör brott
mot frihet. Detsamma gäller, om
den som gemensamt med någon
annan har vårdnaden om ett barn
under femton år utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt bortför barnet eller
om den som skall ha vårdnaden obe-
hörigen bemäktigar sig barnet och
därigenom själv tar sig rätt.
vårdnaden obehörigen bemäktigar
sig barnet och därigenom själv tar
sig rätt.
Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer
ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte
utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.
Är brott som avses i första eller
Är brott som avses i första eller
andra stycket att anse som grovt,
skall gärningsmannen dömas till
fängelse i högst två år.
andra stycket grovt, skall gärnings-
mannen dömas till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
5§
För försök till förvanskande av
familjeställning dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas.
För försök till förvanskande av
familjeställning eller egenmäktighet
med barn som är grovt döms till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
1 Senaste lydelse 1984:399.
- Senaste lydelse 1990:64.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
8 kap.
Avleder någon olovligen elek-
trisk kraft, dömes för olovlig
kraftavledning till böter eller
fängelse i högst två år.
10 §
Avleder någon olovligen elek-
trisk kraft, döms för olovlig
kraftavledning till böter eller
fängelse i högst ett år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
9 kap.
6 §3
Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med
något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv,
3. otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egen-
dom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom,
4. med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra,
överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör
från brottsligt förvärv, eller
5. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom
brott tillkommen fordran
döms för h ä 1 e r i till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i
en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på
ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar
något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.
Är brott som anges i första eller
andra stycket att anse som grovt,
döms till fängelse, lägst sex måna-
der och högst fyra år.
Är brott som anges i första eller
andra stycket grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
sex år.
9§
Den som offentliggör eller eljest
bland allmänheten sprider vilse-
ledande uppgift för att påverka
priset på vara, värdepapper eller an-
nan egendom, dömes för sv ind-
ier i till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter.
Den som offentliggör eller eljest
bland allmänheten sprider vilse-
ledande uppgift för att påverka
priset på vara, värdepapper eller an-
nan egendom, döms för s v i n d 1 e r i
till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
3 Senaste lydelse 1991:451.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
Om någon, som medverkar vid
bildande av aktiebolag eller annat
företag eller på grund av sin ställ-
ning bör äga särskild kännedom om
ett företag, uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet offentliggör eller eljest
bland allmänheten eller företagets
intressenter sprider vilseledande
uppgift ägnad att påverka bedöman-
det av företaget i ekonomiskt hän-
seende och därigenom medföra
skada, dömes såsom i första stycket
sägs.
Är brott, som i denna paragraf
sägs, att anse som grovt, dömes till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.
Om någon, som medverkar vid
bildande av aktiebolag eller annat
företag eller på grund av sin ställ-
ning bör äga särskild kännedom om
ett företag, uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet offentliggör eller eljest
bland allmänheten eller företagets
intressenter sprider vilseledande
uppgift ägnad att påverka bedöman-
det av företaget i ekonomiskt hän-
seende och därigenom medföra
skada, döms såsom i första stycket
sägs.
Är brott, som i denna paragraf
sägs, grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
10 kap.
7 §4
Om någon olovligen brukar
någon annans sak och därigenom
vållar skada eller olägenhet, döms
hanförolovligt brukande till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om någon olovligen brukar
någon annans sak och därigenom
vållar skada eller olägenhet, döms
han för olovli gt brukande till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla, om innehavaren av en fastighet brukar denna till
men för annans rätt till den genom att olovligen bygga, gräva, plöja, ta upp
väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.
Är brott enligt första stycket Är brott enligt första stycket
grovt, döms till fängelse i högst två grovt, döms till fängelse, lägst sex
år. månader och högst fyra år.
13 kap.
1§
Om någon anlägger brand, som
innebär fara för annans liv eller
hälsa eller för omfattande för-
störelse av annans egendom, dömes
för mordbrand till fängelse,
lägst två och högst åtta år.
Om någon anlägger brand, som
innebär fara för annans liv eller
hälsa eller för omfattande för-
störelse av annans egendom, döms
förm ordbrand till fängelse, lägst
två och högst åtta år.
Är brottet mindre allvarligt,
döms till fängelse, lägst ett och
högst tre år.
4 Senaste lydelse 1986:123.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
Den som åstadkommer explo-
sion, översvämning, ras, skepps-
brott, flyg- eller tågolycka eller
annan sådan ofärd och därigenom
framkallar fara för annans liv eller
hälsa eller för omfattande för-
störelse av annans egendom, dömes
för allmänfarlig ödeläg-
gelse till fängelse, lägst två och
högst åtta år.
Är brottet grovt, dömes till
fängelse på viss tid, lägst sex och
högst tio år, eller på livstid.
Den som åstadkommer explo-
sion, översvämning, ras, skepps-
brott, flyg- eller tågolycka eller
annan sådan ofärd och därigenom
framkallar fara för annans liv eller
hälsa eller för omfattande för-
störelse av annans egendom, döms
för allmänfarlig ödeläg-
gelse till fängelse, lägst två och
högst åtta år.
Är brottet mindre allvarligt,
döms till fängelse, lägst ett och
högst tre år.
Är brottet grovt, döms till
fängelse på viss tid, lägst sex och
högst tio år, eller på livstid.
16 kap.
10 §
Den som obehörigen flyttar, ska-
dar eller skymfligen behandlar lik
eller avlidens aska, öppnar grav
eller eljest gör skada eller ofog på
kista, urna, grav eller annat de
dödas vilorum eller på gravvård,
dömes för brott mot grifte-
fri d till böter eller fängelse i högst
sex månader.
10
Den som skildrar barn i porno-
grafisk bild med uppsåt att bilden
sprides eller som sprider sådan bild
av barn dömes, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, för barnpornogra-
fibrott till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som obehörigen flyttar, ska-
dar eller skymfligen behandlar lik
eller avlidens aska, öppnar grav
eller eljest gör skada eller ofog på
kista, urna, grav eller annat de dödas
vilorum eller på gravvård, döms för
brott mot grifte frid till böter
eller fängelse i högst två år.
§5
Den som skildrar barn i porno-
grafisk bild med uppsåt att bilden
sprids eller som sprider sådan bild
av barn döms, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, för barnpornogra-
fibrott till böter eller fängelse i
högst två år.
5 Senaste lydelse 1979:375.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
Den som genom oriktig uppgift
att det föreligger fara för en eller
flera människors liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av egen-
dom föranleder onödig säkerhets-
åtgärd, dömes för falskt larm
till böter eller fängelse i högst två
år.
Den som genom missbruk av
larm, nödsignal eller annan liknande
anordning föranleder onödig ut-
ryckning av polis, räddningskår,
ambulans, militär, sjöräddning eller
annat organ för allmän bevaknings-
tjänst, dömes för missbruk av
larmanordning till böter.
Den som genom oriktig uppgift
att det föreligger fara för en eller
flera människors liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av egen-
dom föranleder onödig säkerhets-
åtgärd, döms för f al sk t larm till
böter eller fängelse i högst ett år.
Ar brott som avses i första
stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.
Den som genom missbruk av
larm, nödsignal eller annan liknande
anordning föranleder onödig ut-
ryckning av polis, räddningskår,
ambulans, militär, sjöräddning eller
annat organ för allmän bevaknings-
tjänst, döms för missbruk av
larmanordning till böter eller
fängelse i högst sex månader.
17 kap.
10 §7
Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han hos
domstol eller annan myndighet gjort
anmälan, fört talan, avlagt vittnes-
mål eller eljest vid förhör avgivit
utsaga eller för att hindra honom
från sådan åtgärd, döms för över-
grepp i rättssak till böter eller
fängelse i högst två år. Detsamma
skall gälla, om man med annan
gärning, som medför lidande, skada
eller olägenhet, eller med hot om
sådan gärning angriper någon för
det han avlagt vittnesmål eller eljest
avgivit utsaga vid förhör hos myn-
dighet eller för att hindra honom
från att avgiva sådan utsaga.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else i högst fyra år.
Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han hos
domstol eller annan myndighet gjort
anmälan, fört talan, avlagt vitt-
nesmål eller eljest vid förhör avgivit
utsaga eller för att hindra honom
från sådan åtgärd, döms för över-
grepp i rättssak till böter eller
fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla, om man med annan
gärning, som medför lidande, skada
eller olägenhet, eller med hot om
sådan gärning angriper någon för
det han avlagt vittnesmål eller eljest
avgivit utsaga vid förhör hos myn-
dighet eller för att hindra honom
från att avgiva sådan utsaga.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
6 Senaste lydelse 1986:1104.
7 Senaste lydelse 1982:405.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
11 §8
Om någon döljer den som förö-
vat brott, hjälper honom att und-
komma, undanröjer bevis om brottet
eller på annat dylikt sätt motverkar
att det uppdagas eller beivras,
dömes för skyddande av
brottsling till böter eller fäng-
else i högst två år.
Om någon döljer den som för-
övat brott, hjälper honom att und-
komma, undanröjer bevis om brottet
eller på annat dylikt sätt motverkar
att det uppdagas eller beivras, döms
för skyddande av brotts-
ling till böter eller fängelse i högst
ett år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
Den som inte insåg men hade
skälig anledning antaga att den
andre var brottslig, döms till böter.
Den som icke insåg men hade
skälig anledning antaga att den
andre var brottslig, dömes till böter.
Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hän-
syn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omstän-
digheter.
12 §9
Hjälper man den som är intagen
på kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad eller anhållen eller som
annars är med laga rätt berövad fri-
heten att komma lös eller främjar
man, efter det han avvikit, hans
flykt genom att dölja honom eller
genom annan sådan åtgärd, döms
för främjande av flykt till
böter eller fängelse i högst tvä år.
Hjälper man den som är intagen
på kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad eller anhållen eller som
annars är med laga rätt berövad
friheten att komma lös eller främjar
man, efter det han avvikit, hans
flykt genom att dölja honom eller
genom annan sådan åtgärd, döms
för främjande av flykt till
böter eller fängelse i högst ett år.
Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.
Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hän-
syn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt
och hans förhållande till den vars flykt han har främjat.
19 kap.
10 §10
Den som, för att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av upp-
gifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan
medföra men för annan främmande
Den som, för att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av upp-
gifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan
medföra men för annan främmande
8 Senaste lydelse 1987:791.
9 Senaste lydelse 1981:462.
10 Senaste lydelse 1976:509.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
makts säkerhet, eller här i riket till
dylik verksamhet lämnar medverkan
som ej är allenast tillfällig, döms för
olovlig underrättelseverk-
samhet till böter eller fängelse i
högst ett år.
makts säkerhet, eller här i riket till
dylik verksamhet lämnar med-
verkan som ej är allenast tillfällig,
dömes för olov 1 ig underrät-
telseverksamhet till böter el-
ler fängelse i högst två år.
För olovlig underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon, med
uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med
användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaf-
fande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.
Är brott som i denna paragraf
sägs grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
20 kap.
2 §H
Arbetstagare som tar emot, låter
åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för m ut-
bröt t till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla,
om arbetstagaren begått gärningen
innan han erhöll anställningen eller
efter det han slutat densamma. Är
brottet grovt, döms till fängelse i
högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare äger motsvarande till-
lämpning på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan
myndighet som hör till staten eller
till kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, församling,
kyrklig samfällighet eller allmän
försäkringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
Arbetstagare som tar emot, låter
åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för m ut-
brott till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla,
om arbetstagaren begått gärningen
innan han erhöll anställningen eller
efter det han slutat densamma. Är
brottet grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare skall också tillämpas på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan
myndighet som hör till staten eller
till kommun, landsting, kommunal-
förbund, församling, kyrklig sam-
fällighet eller allmän försäkrings-
kassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
11 Senaste lydelse 1986:645.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:141
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som
avses i 1-4 på grund av förtro-
endeställning fått till uppgift att för
någon annan sköta rättslig eller
ekonomisk angelägenhet eller själv-
ständigt handha kvalificerad teknisk
uppgift eller övervaka skötseln av
sådan angelägenhet eller uppgift.
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som
avses i 1—4 på grund av förtro-
endeställning fått till uppgift att för
någon annan sköta rättslig eller
ekonomisk angelägenhet eller själv-
ständigt handha kvalificerad teknisk
uppgift eller övervaka skötseln av
sådan angelägenhet eller uppgift.
38 kap.
12 §12
Det åligger polismyndighet att
lämna domstol, övervaknings-
nämnd, kriminalvårdsnämnden och
frivårdsmyndighet handräckning för
den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande enligt
26 kap 22 § eller 28 kap 11 §.
Det åligger polismyndighet att
lämna domstol, övervaknings-
nämnd, kriminalvårdsnämnden och
frivårdsmyndighet handräckning för
den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande enligt 26 kap
22 § eller 28 kap 6 b § eller 11 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
12 Senaste lydelse 1990:1009.
11
Prop. 1992/93:141
Härigenom föreskrivs att 37 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande
lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
37 §1
Till fängelse i högst två år döms
den som uppsåtligen
1. innehar skjutvapen utan att
vara berättigad till det,
2. överlåter eller upplåter skjut-
vapen till den som inte är berättigad
att inneha vapnet.
Till fängelse i högst ett år döms
den som uppsåtligen
1. innehar skjutvapen utan att
vara berättigad till det,
2. överlåter eller upplåter skjut-
vapen till den som inte är berättigad
att inneha vapnet.
Är brott som anges i första
stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse 1991:1181.
12
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1992
Prop. 1992/93:141
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lund-
gren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om
bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet Fängel-
sestraffkommittén.
Kommittén lämnade först två delbetänkanden (SOU 1980:1 och SOU
1981:92). Dessa betänkanden har lett till ändringar i brottsbalken rörande
främst minimitiden för fängelsestraff och villkorlig frigivning (prop.
1980/81:44, bet. 1980/8l:JuU32, rskr. 1980/81:252, SFS 1981:331, prop.
1981/82:153, bet. 1981/82:JuU51, rskr. 1981/82:297, SFS 1982:363 samt
prop. 1982/83:85, bet. 1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240).
Fängelsestraffkommittén lämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande
(SOU 1986:13-15) Påföljd för brott. Vid denna tidpunkt ingick i kommittén
som ledamöter hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo, ordförande, riksdags-
ledamöterna Helge Klöver, Blenda Littmark och Lars-Erik Lövdén, f.d.
riksdagsledamoten Lisa Mattson, fastighetsmäklaren Jan Nilsson och lands-
tingsrådet Kay-Vilhelm Winqvist. I maj 1988 avlämnade kommittén sitt
slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet från ansvar. Betänkandet har remiss-
behandlats men ännu inte lett till lagstiftning.
Huvudbetänkandet spänner över stora delar av straffrättens område.
Omfattningen av kommitténs förslag har medfört att behandlingen inom
regeringskansliet av betänkandet har delats upp i olika etapper. I en första
etapp har således behandlats bl.a. kommitténs förslag till regler om
domstolarnas straffmätning och påföljdsval. Detta har lett till lagstiftning
som trätt i kraft den 1 januari 1989 (prop. 1987/88:120, bet. 1987/88:JuU45.
rskr. 1987/88:404, SFS 1988:942-948). Lagstiftningen, som bl.a. innebar att
två nya kapitel. 29 och 30 kap., infördes i brottsbalken, anslöt mycket nära
till vad kommittén föreslog. Därefter har kommitténs förslag till ändringar i
bötesstraffet behandlats och lett till lagstiftning som trätt i kraft den
13
1 januari 1992 (prop. 1990/91:68, bet. 1990/91:JuU10, rskr. 1990/91:155,
SFS 1991:240-301).
I huvudbetänkandet återkom kommittén till frågan om villkorlig fri-
givning. Den frågan är nu, från delvis andra utgångspunkter än enligt
kommitténs förslag, föremål för riksdagens behandling med anledning av
regeringens proposition 1992/93:4.
Jag avser nu att ta upp de förslag till ändrade straffskalor som är den del
av kommitténs huvudbetänkande som återstår att behandla. Kommitténs
förslag är i denna del formellt sett mycket omfattande. Detta beror emel-
lertid i första hand på de generella justeringar som kommittén har ansett
vara påkallade med anledning av de förslag som man lagt fram när det
gäller villkorlig frigivning. Med hänsyn bl.a. till den behandling frågan om
villkorlig frigivning har fått anser jag att det inte finns skäl att följa
kommitténs förslag i den delen och jag kommer därför inte att återkomma
till de förslagen. Däremot anser jag att det finns anledning att ta till vara
många av de förslag beträffande enskilda brott som kommittén lagt fram.
Detsamma gäller olika synpunkter och förslag som har framförts under
beredningen av kommitténs betänkande.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. En samman-
ställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 86-980).
I samband med att jag behandlar kommitténs förslag om straffskalor
kommer jag att ta upp vissa synpunkter och förslag som har lagts fram även
i andra sammanhang.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till Justitiedeparte-
mentet föreslagit ändring av straffstadgandet om olovligt brukande i 10 kap.
7 § brottsbalken i syfte att förbättra möjligheten att ingripa vid biltillgrepp.
Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig
i lagstiftningsärendet (dnr 91-1136). Riksdagen har med anledning av ett
antal motioner i samma ämne givit tillkänna att regeringen bör förelägga
riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning (justitieutskottets betänkande
1990/9l:JuU32, rskr. 1990/91:323).
I sitt slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer lämnar Vålds-
kommissionen några förslag med anknytning till utformning av straff-
skalorna och närliggande ämnen. De kommer som jag förutskickat i senaste
budgetpropositionen (prop. 1991/91:100 bil. 3 s. 41) att behandlas nedan.
Våldskommissionens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-2825).
I sitt betänkande 1990/9l:JuU3 tar justitieutskottet med anledning av en
motion bl.a. upp frågor om psykiskt våld och anför att riksdagen som sin
mening borde ge regeringen till känna att en översyn av den straffrättsliga
regleringen av psykiskt våld är erforderlig. Riksdagen biföll utskottets hem-
Prop. 1992/93:141
14
ställan (rskr. 1990/91:15). Med anledning härav har i Justitiedepartementet
upprättats en promemoria som har behandlats vid en hearing den 8 maj
1992. Ett referat av hearingen med utskrift av sakdiskussionen bör fogas till
protokollet som bilaga 4.
I detta sammanhang kommer jag också att ta upp frågan om straffskalan
för sexuellt ofredande som berörs i departementspromemorian (DS 1989:2)
Sexuella övergrepp mot barn m.m. Promemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 5.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiede-
partementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89-364).
Vidare tar jag nu upp ett förslag om vapenamnesti som 1987 års vapen-
utredning lade fram i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapen-
lagstiftningen. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över re-
missinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 6. En sammanställ-
ning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89-1937).
I Justitiedepartementet har dessutom upprättats en sammanställning av
de remissyttranden som avgivits i anledning av de ovan presenterade
förslagen som direkt rör de frågor som jag behandlar i detta sammanhang.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 november 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över förslagen till lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav samt lag om
ändring i brottsbalken och vapenlagen (1973:1176). Lagrådsremissens lag-
förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8 .
Lagrådet har, av skäl som anges i yttrandet, ifrågasatt om det inte skulle
ha varit lämpligare att ta upp mitt förslag om minskning av överlappningen
mellan straffskalorna för ett antal brott i ett större och mer systematiskt
sammanhang. Jag har förståelse för synpunkten. En sådan generell och
systematisk genomgång måste dock göras från delvis andra kriminal-
politiska utgångspunkter än vad nuvarande underlag anger och är därför inte
möjlig för närvarande. Lagrådet har vidare haft synpunkter på förslagen till
ändring avseende sexuellt ofredande, svindleri och olovlig underrättelse-
verksamhet (avsnitten 3.1.4, 3.1.8 och 3.1.16). Jag återkommer i det föl-
jande till de synpunkterna. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 9.
Som framgått av inledningen grundar sig de förslag som jag kommer att
lämna i det följande på flera olika dokument. Beredningsunderlaget är också
av något olika karaktär. Jag kommer att i detta avsnitt som en bakgrund pre-
sentera de olika förslag och initiativ som ligger till grund för mina över-
väganden och förslag. I nästa avsnitt (avsnitt 3) redovisar jag mina förslag
samt skälen för dem. Därefter följer en kort redogörelse för de ekonomiska
konsekvenser förslagen kan leda till.
Prop. 1992/93:141
15
En följd av att beredningsunderlaget är av skiftande art är att jag kommer Prop. 1992/93:141
att hålla redovisningen kort i de delar där bakgrundsdokumentationen är
utförlig, t.ex. beträffande Fängelsestraffkommitténs förslag, medan jag är
mer utförlig när bakgrundsmaterialet inte är lika lätt att tillgå, t.ex. be-
träffande behandlingen av frågan om psykiskt våld.
Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för
brott - om straffskalor, påföljdsval, straffmätning, villkorlig frigivning m.m.
innehåller både en djupgående analys av grunderna för straffsystemet och
flera långtgående förslag till lagändringar på straffrättens område. De vikti-
gaste av dessa berör villkorlig frigivning, bötesstraffets utformning,
reglerna för straffmätning och påföljdsval samt slutligen straffskaloma för
brott.
Villkorlig frigivning och därmed sammanhängande frågor behandlas, som
jag redan nämnt, i en proposition som för närvarande ligger på riksdagens
bord. Om propositionen godtas av riksdagen innebär det ett första steg mot
en total reformering av systemet med villkorlig frigivning. Den obli-
gatoriska halvtidsfrigivningen avskaffas och ersätts med ett system där
prövning kan ske i varje enskilt fall, dock normalt tidigast sedan två tred-
jedelar av strafftiden avtjänats. Mitt förslag i den delen avviker från
Fängelsestraffkommitténs förslag främst på det sättet att villkorlig fri-
givning enligt kommittén även i fortsättningen borde ske enligt obli-
gatoriska regler. Jag har inte heller godtagit kommitténs förslag om en
generell sänkning av straffskaloma i syfte att kompensera för en senarelagd
villkorlig frigivning.
Fängelsestraffkommittén hade som uttalad målsättning att minska använd-
ningen av fängelsestraff. Som ett led i den strävan sökte kommittén utvidga
tillämpningsområdet för bötesstraffet. Flera av förslagen tog i den delen
sikte på straffskalorna eller omständigheter av direkt betydelse för dessa.
Kommittén föreslog bl.a. att det maximala antalet dagsböter skulle höjas
kraftigt. Vidare föreslog kommittén att vissa mindre straffvärda brott, t.ex.
snatteri, skulle ha enbart böter i straffskalan samt att böter skulle införas
som straffminimum för några brott som i dag har enbart fängelse i straff-
skalan, t.ex. misshandel av normalgraden.
Som jag har nämnt i avsnitt 1 har kommitténs förslag angående bötes-
straffet redan föranlett ändringar i brottsbalken och en mängd andra lagar
och författningar. De förslag som avsåg straffskalorna har dock i huvudsak
ännu inte lett till lagstiftning.
16
Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om den parlamentariska kom-
mitté med uppdrag att se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll
och uppbyggnad, ”Straffsystemkommittén” (Dir. 1992:47) som regeringen
tillkallade under våren 1992.1 direktiven anför jag bl.a.
I den nya kommitténs uppdrag bör ingå att undersöka om det finns förut-
sättningar för att bredda användningen av böter. Olika alternativ är tänk-
bara. Ett, som förordades av Fängelsestraffkommittén, är att öka utrymmet
för böter genom förändringar i straffskaloma. För egen del är jag emellertid
tveksam till om detta är en lämplig väg. Däremot torde det kunna finnas an-
ledning att pröva om det är lämpligt att ytterligare utveckla möjligheterna
att döma ut böter i kombination med andra påföljder. Om en icke frihets-
berövande påföljd kombineras med en kännbar bötespåföljd torde detta kun-
na anses vara en tillräckligt ingripande reaktion även i många fall som i dag
leder till fängelse, under förutsättning att inte brottslighetens art särskilt
motiverar fängelse som påföljd. En utveckling i denna riktning torde under-
lättas om villkorligt fängelse ersätter den nuvarande villkorliga domen eller
införs som en ny egen påföljd. Det finns också anledning att överväga om,
såsom fallet är i vissa andra länder, även kortvariga fängelsestraff skall
kunna kombineras med böter. Detta kan vara en möjlighet att markera ett
förhöjt straffvärde på ett annat sätt än genom en längre strafftid. Även andra
lösningar kan vara tänkbara.
På grundval av förslag av Fängelsestraffkommittén infördes år 1989 ny lag-
stiftning om straffmätning och påföljdsval (SFS 1988:942-948). Den nya
lagstiftningen innebär att de principer som låg bakom den s.k. behand-
lingstanken har fått träda i bakgrunden vid domstolarnas påföljds-
bestämning. Brottet och inte brottslingen ställs uttryckligen i centrum för
påföljdsbestämningen och principerna om legalitet och proportionalitet
betonas (jfr prop. 1987/88:120, bet. 1987/88:JuU 45). Jag återkommer något
till Fängelsestraffkommitténs förslag i avsnitt 3.1.
Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande ingående diskuterat
behovet av och principerna för en straffskalereform. Kommittén har belyst
den historiska utvecklingen på området, analyserat och värderat bärkraften
av olika argument som åberopats vid straffskaleändringar samt prövat för-
och nackdelar med skilda straffskalekonstruktioner. Kommittén har för sin
del funnit att uppgiften att se över straffskaloma och att anpassa dem till
nutida värderingar är angelägen.
För egen del vill jag framhålla att den översyn som kommittén genomfört
enligt min mening visar betydelsen av att i ett sammanhang överväga och
pröva vilka straffskalor som bör vara knutna till olika brott även om över-
synen inte visar på några påtagliga brister i de relationer som nu gäller
mellan olika brotts straffskalor. I vissa hänseenden innebär emellertid
kommitténs förslag positionsförskjutningar som är angelägna att ta till vara.
Jag återkommer till detta.
Prop. 1992/93:141
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
Som jag redan berört anser jag i motsats till kommittén att det inte finns Prop. 1992/93:141
något behov av en generell matematisk nedjustering av samtliga straff-
skalor. Även om mitt förslag således begränsas till vissa särskilda brott
anser jag att det finns skäl att något beröra vissa av kommitténs generella
synpunkter på utformningen av straffskalor. Jag tänker närmast på kom-
mitténs uppfattning om det angelägna i att minska överlappningen mellan
straffskaloma för de olika graderna av de gradindelade brotten. Som jag
kommer att utveckla närmare i det följande (avsnitt 3.1) instämmer jag i
princip i kommitténs uppfattning. Mina förslag innebär också att över-
lappningen mellan straffskaloma i vissa fall kommer att bli mindre än den
normalt har varit. Jag föreslår dock här justeringar av detta slag endast i de
fall där jag av andra skäl funnit anledning att föreslå att de aktuella straff-
skaloma bör ändras.
En huvudtanke och genomgående linje i Fängelsestraffkommitténs
förslag är en sänkning av förmögenhetsbrottens och en höjning av främst
våldsbrottens straffvärde. I princip delar jag kommitténs uppfattning om i
vilken riktning en relativ förskjutning av straffvärdet för olika brott bör ske.
Som jag tidigare berört är jag emellertid inte beredd att godta en sådan
generell sänkning av straffskaloma för främst förmögenhetsbrott som kom-
mittén förordat. Som jag återkommer till anser jag tvärtom att det vid vissa
förmögenhetsbrott finns anledning att markera det allvar med vilket lagstif-
taren ser på brottet genom en höjning av straffskalan.
I likhet med kommittén anser jag visserligen att det finns anledning att se
något allvarligare på våldsbrott och andra brott som innebär en kränkning
av den personliga integriteten än vad som hittills varit fallet. I allmänhet
lägger emellertid de nuvarande straffskaloma inte något hinder för en sådan
anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och samhälls-
förhållanden. Såväl vissa statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från
Högsta domstolen talar också för att straffnivåerna för de aktuella typerna
av brott är på väg att höjas även utan att lagstiftningen har förändrats.
På mitt initiativ genomförs nu en undersökning av domstolarnas straff-
mätningspraxis och dess utveckling. Undersökningen kommer att presen-
teras under år 1993. I avvaktan på undersökningen anser jag inte att det
heller på detta område finns underlag för några generella straffskale-
justeringar. Som jag återkommer till bör emellertid straffskaloma vid vissa
brott justeras, bl.a. i syfte att stryka under vikten av skydd för den person-
liga integriteten.
Generellt bör anmärkas att jag i det följande, när jag redovisar Fängel-
sestraffkommitténs förslag, bortser från de automatiska nedjusteringar som
är en följd av grundtanken i kommitténs förslag och som har att göra med
både kommitténs förslag beträffande skärpning av den villkorliga fri-
givningen och dess önskan att genomföra en försiktig sänkning av straff-
nivån. I de fall kommittén har föreslagit något som avviker från den
generella justeringen redovisar jag i vilken riktning, höjande eller sänkande,
som förslaget går. Kommitténs förslag innehåller naturligen förslag till
ändringar avseende i stort sett samtliga brott i brottsbalken och därutöver en
mängd stadganden i specialstraffrätten. Remissinstanserna har i stor ut-
18
sträckning lämnat förslagen till ändringar avseende särskilda brott utan
erinran. Min redovisning av vad remissinstanserna har anfört inskränker sig
till de fall där de har uttalat sig särskilt om ett visst brott.
I rättsfallet NJA 1990 s. 9 slog Högsta domstolen fast att tillgrepp av fort-
skaffningsmedel (8 kap. 7 § brottsbalken) inte kan utgöra förbrott till häleri
(9 kap. 6 § brottsbalken). Mot bakgrund av detta framför Riksåklagaren
(RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) i en gemensam hemställan förslag om
ändringar i strafflagstiftningen bl.a. i syfte att ge polis och åklagare möjlig-
het att ingripa med personella straffprocessuella tvångsmedel mot den som
påträffas i en stulen bil men som påstår att han inte tillgripit bilen själv utan
övertagit den från annan. I sin gemensamma framställning anför myndig-
heterna bl.a. följande.
Den avgörande frågan (i rättsfallet, min anmärkning) var om det föregående
tillgreppet av bilen kunde anses utgöra ett förbrott till häleri genom att
bilen, såsom förutsätts i bestämmelsen om häleri, ”frånhänts” ägaren genom
brottet. Domstolarna ansåg inte att ett tillgrepp av fortskaffningsmedel
innebär ett sådant frånhändande och O dömdes därför endast för olovligt
brukande.
Straffskalan för normalgraden av olovligt brukande är böter eller
fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i
högst två år. Omständigheter som kan medföra att brottet bedöms som grovt
är exempelvis att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller
förorsakat stor skada eller olägenhet (se kommentaren till BrB I, femte
uppl., s. 620, som återger departementschefens uttalande i prop. 1985/86:65
s. 47). Exemplen passar generellt sett inte in på fallet att någon olovligen
brukar ett tillgripet fortskaffningsmedel.
Tillgrepp av fortskaffningsmedel är en brottstyp som under den senaste
tioårsperioden har ökat ständigt. Antalet biltillgrepp har nära nog
tiodubblats sedan år 1981. År 1989 anmäldes sammanlagt 78 215 tillgrepp
eller försök till tillgrepp av olika fortskaffningsmedel, fördelade på 69 033
bilar, 3 386 motorcyklar och 5 796 mopeder. Detta innebar en ökning från
1988 med nästan 10 000 fordon. Brottstypen är starkt koncentrerad till
storstäderna. Den som utsätts för ett fordonstillgrepp åsamkas vanligen
ekonomisk skada och personliga olägenheter samtidigt som samhället och
försäkringsbolag drabbas ekonomiskt. Tillgripna personbilar används också
i en inte obetydlig omfattning i samband med annan brottslighet. Det råder
ingen tvekan om att ökningen av biltillgreppen numera har nått en sådan
nivå att de utgör ett stort kriminalpolitiskt problem.
I praktiken är det mycket vanligt att den som påträffas i en tillgripen bil
hävdar att han inte själv tillgripit bilen utan att han ”övertagit” den från
någon annan. Bevisläget blir då ofta sådant att uppgiften måste godtas och
att lagföring kan ske endast för olovligt brukande trots att det finns en stark
misstanke om att vederbörande själv har tillgripit bilen. Även om skäl till
häktning föreligger med hänsyn till att det är fråga om upprepad och
likartad brottslighet eller att det finns risk för att bevis undanröjs utgör
straffskalan för olovligt brukande i normalfallet hinder mot anhållande eller
häktning. Den misstänkte måste då friges efter ett kort förhör, även om det
kan konstateras att denne, vanligen en ungdom, befinner sig i en period av
massiv brottslighet där flera personer i samma gäng kan ingå. I sådana fall
föreligger dessutom ofta utredningssvårigheter med avseende på den
Prop. 1992/93:141
19
aktuella gärningen. Dessa svårigheter ökar självfallet om den misstänkte Prop. 1992/93:141
inte kan frihetsberövas.
RÅ och RPS finner situationen mycket otillfredsställande och gör gällande
att lagstiftningen bör ändras så att straffskalan för det brott som det är fråga
om i den angivna situationen kommer att innehålla fängelse i ett år eller där-
över. RÅ och RPS diskuterar tre olika alternativ.
Enligt den första lösningen skulle häleriparagrafen ändras så att krav inte
längre ställs på att egendomen frånhänts ägaren genom brott utan att det
skulle vara tillräckligt för att häleriansvar skall inträda att besittningsrubb-
ning har skett.
Som en annan tänkbar lösning anförs att rekvisiten för tillgrepp av fort-
skaffningsmedel ändras så att det för straffansvar skall vara tillräckligt att
någon olovligen tager eller brukar fortskaffningsmedlet, i stället för tager
och brukar som lydelsen i paragrafen är för närvarande.
Den tredje lösningen som RÅ och RPS anger är att föreskriva att
brukande av olovligt tillgripet fortskaffningsmedel regelmässigt skall
bedömas som en grov form av olovligt brukande.
Förslagsställarna förordar det tredje förslaget som det mest ändamåls-
enliga och lagtekniskt minst ingripande. De föreslår därvid att tredje stycket
i 10 kap. 7 § brottsbalken ges följande lydelse: ”Är brott enligt första
stycket grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett olovligen
tillgripet motordrivet fortskaffningsmedel eller mycket värdefull egendom
eller om det förorsakat stor skada eller olägenhet.”
Våldskommissionen avgav sitt slutbetänkande i november 1990. Kom-
missionen hade som uppdrag att komma med förslag som skulle kunna
motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffer. Dess huvuduppgift var
enligt direktiven att fånga upp och stötta det breda engagemanget mot
våldet och för brottsoffren. I uppdraget låg att öka skyddet för grupper som
löper särskild risk att utsättas för våld, att främja åtgärder som är ägnade att
motverka våldet, särskilt på gator och torg, samt att förbättra möjligheterna
att ingripa mot våldsverkare.
Kommissionen lägger fram förslag av olika karaktär i syfte att minska
förekomsten av våld i samhället. Bland dem kan nämnas åtgärder för att för-
ändra miljöer där våld uppstår, särskilda insatser mot ungdomsbrottslingar,
punktmarkering av vaneförbrytare och åtgärder för att förbättra det lokala
samarbetet mot brott genom lokala brottsförebyggande organ i kommu-
nerna.
Kommissionen lägger även fram förslag i syfte att påverka påföljdsvalet
vid misshandel av normalgraden samt ett förslag om ändring av graderingen
av brottet övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § brottsbalken). Av kommissio-
nens förslag avser jag att i detta sammanhang behandla sistnämnda två för-
slag.
20
Kommissionen utgår från ett uttalande i förarbetena till brottsbalken i vilket
uttalas att misshandel som inte är av bagatellartad natur normalt bör föran-
leda fängelse. Utifrån Högsta domstolens praxis under senare år anser sig
kommissionen kunna konstatera att det numera råder tveksamhet om den
grundtanken fortfarande är vägledande vid domstolarnas påföljdsval och att
det kan förväntas en ökad användning av icke frihetsberövande påföljd vid
misshandelsbrott av normalgraden, en utveckling som kommissionen finner
mindre lämplig.
Kommissionen föreslår därför att andra stycket i 30 kap. 4 § brottsbalken
ändras så att det på ett tydligare sätt framgår att vissa brott, däribland miss-
handel, är av sådan art att fängelse skall vara normalpåföljd för de brotten.
Den föreslagna lydelsen är ”som skäl för fängelse får rätten beakta 1. brotts-
lighetens straffvärde, 2. att brottet är av sådan art att särskilda skäl krävs för
annan påföljd eller 3. att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
Att parter och vittnen fritt och sanningsenligt kan avge sina utsagor inför
polis och domstolar utgör enligt Våldskommissionen ett av de fundament
som den svenska rättsordningen vilar på. Angrepp mot parter och vittnen
utgör angrepp på samhället. Om samhället inte förmår skydda parter och
vittnen från övergrepp hotas hela rättsordningen. I syfte att inskärpa hur
allvarligt rättsordningen ser på övergrepp i rättssak föreslår kommissionen
att bestämmelsen i brottsbalken om påföljd för normalgraden av övergrepp i
rättssak anpassas till påföljden för mened. Det skulle innebära att det för
brott av normalgraden endast kan följa fängelse och att böter förbehålls
gärningar som kan bedömas som ringa brott.
Det finns en mängd olika beteenden som kan betraktas som övergrepp mot
annan utan att fysiskt våld används eller någon fysisk skada tillfogas offret.
För den enskilde kan även ett sådant övergrepp få svåra och långvariga följ-
der. Psykiskt våld är sålunda ett problem i samhället. Problemet är emel-
lertid mångfacetterat, och det låter sig inte lätt regleras straffrättsligt.
I den nuvarande straffrättsliga regleringen finns ett antal bestämmelser
som kan tänkas bli tillämpliga när det gäller att beivra övergrepp som kan
betecknas som någon form av psykiskt våld. Nedan följer en kort redo-
görelse för några sådana bestämmelser.
Misshandel (3 kap. 5 § brottsbalken). För misshandel döms den som till-
fogar någon annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta. Likaså är det
misshandel när någon försätter en annan person i vanmakt eller något annat
sådant tillstånd.
21
Till sjukdom hänförs även psykisk sjukdom och psykisk invaliditet.
Handlingen skall sålunda medföra ett psykiskt lidande som medför en medi-
cinskt påvisbar effekt, t.ex. psykisk chock eller neuros.
Det kan antas att det i fall av allvarligt psykiskt våld kan uppkomma
sådana medicinskt påvisbara effekter som hänger samman med våldet att
ansvar för misshandel kan komma i fråga för den som har gjort sig skyldig
till övergreppet.
Vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § brottsbalken). I de
fall där ansvar inte kan utkrävas för misshandel på grund av att gär-
ningsmannen inte haft uppsåt att åstadkomma den ansvarsgrundande effek-
ten kan det komma i fråga att bedöma hans oaktsamma handlande som
vållande till kroppsskada eller sjukdom.
Sålunda kan den som av oaktsamhet åsamkar någon annan ett medicinskt
påvisbart psykiskt lidande dömas för vållande till sjukdom.
Arbetsmiljöbrott (3 kap. 10 § brottsbalken). Om vållande till sjukdom har
begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i
enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande
av ohälsa eller olycksfall skall han dömas för arbetsmiljöbrott.
Om en arbetstagare blir utsatt för psykiskt våld på arbetsplatsen kan
sålunda ansvar enligt detta lagrum utkrävas av den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet har åsidosatt sina åligganden i enlighet med arbetsmiljölagen.
Hemfridsbrott (4 kap. 6 § första stycket brottsbalken). I de fall där någon
uppsöker en annan person i dennes bostad i endast terroriserande syfte kan
den aktuella bestämmelsen om hemfridsbrott bli ulllämplig.
Ofredande (4 kap. 7 § brottsbalken). Som ofredande straffas handlingar
av vitt skilda slag. Dit hör bl.a. om någon avsiktligen knuffar eller rycker
och sliter i en annan person, om gärningen inte är att bedöma som miss-
handel eller försök därtill. Andra handlingar som kan falla under be-
stämmelsen är om någon antastar en kvinna med t.ex. klappar eller
smekningar. Upprepade telefonpåringningar eller brevförsändelser liksom
falska meddelanden kan, om de utgör en kännbar fridskränkning, bedömas
som ofredande.
Förtal (5 kap. 1 § brottsbalken). En form av trakasserier som kan tänkas
förekomma på t.ex. en arbetsplats är att någon medarbetare utpekas som
brottslig eller på något annat sätt klandervärd. Om sådana uppgifter sprids i
syfte att utsätta den utpekade för andras missaktning kan ansvar utkrävas för
förtal.
Förolämpning (5 kap. 3 § brottsbalken). Den som smädar någon annan
genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom något annat
skymfligt beteende mot honom kan dömas för förolämpning.
Sexuellt ofredande (6 kap. 7 § andra stycket brottsbalken). För sexuellt
ofredande skall den dömas som bl.a. genom ord eller handling på ett uppen-
bart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot någon annan.
I olika sammanhang har belysts att sexuellt ofredande på arbetsplatser är
förekommande i inte obetydlig omfattning.
Överträdelse av besöksförbud (24 § lagen /1988:688/ om besöksförbud).
En person kan meddelas besöksförbud vilket innebär att personen förbjuds
Prop. 1992/93:141
22
att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa
efter den andre. Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att den som meddelas förbudet kommer att be-
gå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som
förbudet skall skydda.
Syftet bakom regleringen med ett särskilt besöksförbud är främst att
skapa ett extra skydd för förföljda och trakasserade kvinnor.
I sitt av riksdagen i den delen godtagna betänkande Vissa straffrättsliga
frågor m.m. (bet. 1990/91:JuU3, rskr. 1990/91:15) har justitieutskottet bl.a.
behandlat vissa frågor om psykiskt våld.
I betänkandet (s. 10 f.) redogör utskottet för vad föredragande statsrådet
uttalat i förarbetena till brottsbalken (prop. 1962:10 s. 90 B) i frågan om
straffbarhet av olika former av psykisk påverkan. Av den redogörelsen
framgår att det är avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall
falla under brottsbalkens misshandelsbegrepp. Mot bakgrund av lagtekniska
svårigheter har i förarbetena inte dragits upp någon bestämd gräns för när
svårare psykisk påverkan skall anses föreligga. Det närmare ställnings-
tagandet till gränsdragningsproblemet har i stället överlämnats till rätts-
tillämpningen. Av förarbetena till brottsbalken framgår också att, om
gärningen i ett sådant gränsfall inte kan bedömas som misshandel, det ofta
kan föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott.
Utskottet konstaterar i betänkandet att det saknas refererad rättspraxis
från Högsta domstolen och hovrätterna i frågan om psykiskt våld.
Mot bakgrund av att psykiskt våld och då särskilt mobbning är vanligt
förekommande och många gånger kan skada mer än fysiskt våld anser ut-
skottet att en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld är
erforderlig. I samband med en sådan översyn bör det enligt utskottets
mening göras en uppskattning av antalet straffbara övergrepp av psykiskt
våld. Utskottet anser också att det i sammanhanget bör övervägas i vilken
utsträckning det är möjligt att genom en tydligare straffrättslig reglering öka
skyddet för människor som utsätts för sådant våld.
Frågor om psykiska trakasserier har behandlats av riksdagen i olika sam-
manhang (se t.ex. bet. 1990/91 :AU8, AU17 och AU22). Det har då rört sig
om främst mobbning och sexuella trakasserier på arbetsplatser.
Med anledning av riksdagens uttalande har inom Justitiedepartementet
utarbetats en kort promemoria. Med den som underlag inbjöd Justitie-
departementet som nämnts till en hearing i maj 1992. Promemorian innehöll
ett antal frågor som låg till underlag för diskussionen vid hearingen.
Diskussionen fokuserades kring dels kunskapen om faktisk förekomst av
psykiskt våld och vilken forskning som bedrivs samt dels rättsväsendets
hantering av de fall av psykiskt våld som kommer till myndigheternas
kännedom.
Mina övergripande överväganden i anslutning till de problemställningar
som ämnet aktualiserar kommer jag att redovisa i avsnitt 3.3.
Prop. 1992/93:141
23
Prop. 1992/93:141
Den 1 juli 1992 genomfördes flera förändringar i brottsbalkens regler om
sexualbrott i 6 kap. Ändringarna föranleddes av förslag i departements-
promemorian Sexuella övergrepp mot barn m.m. (Ds 1989:6), vilken i sin
tur till del var initierad av en framställning från riksdagen. Den i detta
sammanhang viktigaste förändringen var att två nya grova grader infördes,
grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande. Straffskalan för de nya
brotten bestämdes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Ändringarna låg i linje med de förslag som framfördes i promemorian. För
närmare detaljer hänvisas till den och till prop. 1991/92:35 samt justitie-
utskottets betänkande 1991/92:JuU7.
I promemorian diskuteras huruvida maximistraffet för sexuellt ofre-
dande, som för närvarande är fängelse i högst ett år, bör höjas. Straff-
bestämmelsen återfinns i 6 kap. 7 § brottsbalken. I paragrafens första stycke
föreskrivs straff för den som sexuellt berör barn under femton år utan att det
är fråga om sexuellt umgänge eller som förmår barnet att företa eller
medverka i en handling av sexuell innebörd. I andra stycket straffbeläggs
blottande och andra uppenbart sedlighets sårande handlingar.
Enligt promemorian talar en jämförelse mellan straffvärdet hos vissa av
de handlingar som avses med bestämmelserna om sexuellt ofredande och
andra sexualbrott för att straffet för sexuellt ofredande bör höjas och att
straffmaximum bör sättas till i vart fall hälften av vad som gäller för
sexuellt utnyttjande av underårig. Med hänvisning till den inom Justitiede-
partementet pågående straffskaleöversynen lades det inte fram något förslag
om höjning av maximistraffet för sexuellt ofredande.
Justitieutskottet förutsätter i sitt betänkande med anledning av pro-
positionen med förslag till ändringar i 6 kap. brottsbalken att frågan om
straffskalan för sexuellt ofredande skall tas upp igen. Mina närmare över-
väganden och mitt förslag återkommer jag till i det följande (avsnitt 3.1.4).
Slutbetänkandet avgivet av 1987 års vapenutredning (SOU 1989:44) Över-
syn av vapenlagstiftningen innehåller bl.a. ett förslag om vapenamnesti,
med vilket menas att allmänheten under en period till polisen skall straffritt
kunna lämna in vapen och ammunition som man innehar utan att vara
berättigad till det. Utredningen hänvisar till erfarenheter från Danmark som
tillåtit sådan inlämning under en begränsad period såväl år 1970 som år
1986 med gott resultat. Vidare betonar utredningen att det inte är ovanligt
att polismyndigheterna får förfrågningar från privatpersoner som vill bli av
med vapen som de inte har gällande tillstånd för.
Utredningen anser att övervägande skäl talar för att man bör pröva att
tillåta straffri inlämning under ett års tid. Inlämningen måste ske frivilligt
och inlämnaren skall kunna vara anonym. Inlämnade vapen som är anmälda
som stulna skall lämnas tillbaka till ägaren. Vapen av musealt eller militärt
intresse bör enligt utredningen kunna bevaras. I övrigt bör de inlämnade
24
vapnen förstöras. Jag återkommer strax (avsnitt 3.2) med en närmare Prop. 1992/93:141
redovisning av mina överväganden samt den närmare utformningen av
straffriheten. Utredningens lagförslag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 7.
Allmänna utgångspunkter
Enligt de bestämmelser om straffmätning som trädde i kraft den 1 januari
1989 är huvudprincipen att straff skall mätas ut efter brottets eller den sam-
lade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall
domstolen särskilt beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen
inneburit men också vad gärningsmannen insett eller bort inse om detta
liksom de avsikter eller motiv som han haft för sitt handlande.
För att underlätta rättstillämpningen ges i särskilda paragrafer exempel
på olika omständigheter som skall beaktas som försvårande och för-
mildrande vid straffmätningen.
Grundtanken bakom dessa bestämmelser är att markera att principerna
om ekvivalens och proportionalitet skall vara vägledande för domstolarnas
straffmätning så att lika svåra brott skall bestraffas lika strängt och svårare
brott skall straffas strängare än lindrigare brott.
Att dessa principer bör vara vägledande för straffmätningen föreligger
det stor enighet om. Erfarenheten visar dock att uppfattningarna om vad
som är lika svåra brott och vad som är svårare och lindrigare brott i hög
grad kan skifta mellan olika tider, olika kulturer och olika personer.
Avsikten med de nya straffmätningsreglema är emellertid inte att de en-
skilda domarnas värdering av olika brotts straffvärde skall vara avgörande
för straffmätningen. Målsättningen är givetvis att straffnivån för olika brott
skall vara oberoende av vilken domare som dömer i det enskilda fallet.
Detta har i lagtexten markerats genom att det anges att straffmätningen skall
ske med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning.
Det är naturligt att uppgiften att ansvara för att rättstillämpningen sker
med beaktande av både proportionalitets- och ekvivalensprincipema och
likhetsprincipen i första hand måste ankomma på domstolarna. Någon
möjlighet för lagstiftaren att kunna förutse alla variationer som verkligheten
kan bjuda på finns inte. Utan att rubba de grundläggande principerna går det
inte heller att fånga verkligheten i ett system som tillåter rättstillämpningen
att bli en enkel subsumtion under givna regler. Vi måste acceptera att
lagstiftning är ett relativt trubbigt instrument i detta sammanhang.
Vad lagstiftaren kan göra är att ange de ramar inom vilka rättstillämp-
ningen kan röra sig och de grundläggande principer som då skall tillämpas.
Ett styrmedel är härvidlag de straffskalor som anknyter till olika brott. Ge-
nom straffskaloma markerar lagstiftaren sin värdering av olika brottstypers
straffvärde och vägleder därigenom domstolarnas straffmätning i enskilda
25
fall. Ett annat styrmedel är straffmätningsregler av det slag som nu har
införts i Sverige.
De olika brottsbeskrivningar som vi har i vår strafflagstiftning omfattar
ofta både gärningar med ett mycket högt straffvärde och sådana som har ett
lågt straffvärde. Överväganden beträffande vilken straffskala som skall
gälla för gärningar som faller under en viss brottsbeskrivning måste därför
alltid ske med hänsyn till både de grövsta och de lindrigaste fallen. Detta
kan tillgodoses på olika sätt.
Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande diskuterat tre olika
principer för straffskalomas konstruktion (SOU 1986:14 s. 153 ff.). Straff-
skalorna kan vara heltäckande och således omfatta alla tänkbara fall av
brottet. De kan ta sikte på normalfallen av brottet och kompletteras med för-
hållandevis generösa möjligheter att avvika från den i straffbestämmelsen
angivna skalan. Slutligen kan de vara inriktade på huvuddelen av de fall
som ryms inom bestämmelsen samtidigt som det kan finnas möjlighet att i
undantagsfall avvika från skalan. Den senaste typen av skalor är den som
för närvarande utnyttjas i svensk rätt. Fängelsestraffkommitténs förslag
innebär att detta även skall gälla i framtiden. Denna ståndpunkt har till-
styrkts av samtliga remissinstanser som berört frågan.
Också jag delar kommitténs uppfattning. För denna ståndpunkt talar
främst att domstolarna är vana vid denna typ av skalor och att en principiell
omläggning alltid medför risker för att tillämpningen åtminstone inled-
ningsvis blir osäker och ojämn.
Att jag förordar att straffskaloma även i framtiden bör konstrueras med
inriktning på huvuddelen av fallen innebär inte att jag anser att det saknas
anledning att kritiskt granska om det omfång som straffskaloma nu har är
lämpligt. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.1.4) finns det emellertid inte
i detta sammanhang anledning att genomföra en total översyn av straff-
skaloma på sätt som Fängelsestraffkommittén föreslår. De förslag angående
straffskaloma som jag nu lägger fram är därför i princip begränsade till
vissa särskilda brott där åtgärder framstår som särskilt angelägna. Ett skäl
till detta är det omfattande uppdrag som nyligen lämnats till Straffsystem-
kommittén. I direktiven (Dir. 1992:47) framhålls att det står kommittén fritt
att föreslå förändringar även när det gäller straffskalorna. Mot den
bakgrunden kommer jag inte heller att närmare gå in på resonemang
rörande straffskalomas allmänna utformning.
Med dessa utgångspunkter har jag inskränkt min översyn till straff-
skalorna för vissa enskilda brott och då främst våldsbrott och andra
integritetskränkande gärningar. Översynen har såväl en systematisk in-
riktning, på det sättet att straffskalan för ett enskilt brott kan behöva
anpassas efter den struktur som i övrigt gäller i strafflagstiftningen, som en
materiell sida. Med det senare avses att straffvärdet för ett brott, som det
kommer till uttryck i straffskalan kan behöva justeras. Jag vill dock un-
derstryka att syftet med att utdöma straff ytterst är att markera samhällets
ogillande av vissa normöverträdelser samtidigt som, när det gäller brott mot
enskilda, offret härigenom får en upprättelse. Det förtjänar dock att i
sammanhanget betona att de justeringar som görs nu i allmänhet inte är
Prop. 1992/93:141
26
avsedda att påverka den straffmätning som tillämpas i dag. De höjningar av
straffmaxima som föreslås skall således inte tas till intäkt för en allmän
uppjustering av straffen för de aktuella brotten. Frågan om större för-
ändringar av straffmätningsreglema kan det finnas anledning att återkomma
till efter det att den av mig initierade undersökningen av straffmät-
ningspraxis vid vissa våldsbrott har slutförts.
Straffskalan vid gradindelade brott
Överlappningar förekommer regelmässigt vid gradindelade brott. Som
exempel kan nämnas att straffskalan för stöld i dag sträcker sig från
allmänna fängelseminimum till fängelse i två år medan minimum för grov
stöld är fängelse i sex månader och maximum fängelse i sex år. Straffskalan
för stöld överlappar alltså straffskalan för grov stöld med ett och ett halvt år.
I vissa fall är överlappningen än mer markerad än i det exempel som jag nu
nämnt. I praktiken är det emellertid endast i sällsynta fall som domstolarna
utnyttjar den del av straffskalan för den lägre graden som överlappar
straffskalan för den högre.
Fängelsestraffkommittén har efter en analys av olika omständigheter som
kan åberopas för att ha överlappande straffskalor föreslagit att överlapp-
ningen bibehålls men minskas kraftigt. En stor majoritet av de remiss-
instanser som har yttrat sig i den frågan, bl.a. Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Juridiska fakulteten i Stockholm, Sveriges
domareförbund och Sveriges advokatsamfund, ställer sig positiva till en
minskning av överlappningen.
Det skäl som Fängelsestraffkommittén åberopat för att bibehålla över-
lappningen är främst att bedömningen av ett brotts konkreta straffvärde
delvis sker efter andra grunder än de som används för att bestämma till
vilken grad brottet är att hänföra. Fängelsestraffkommittén pekar som
exempel på ett par av de försvårande omständigheter som numera finns in-
tagna i 29 kap. 2 §. De exempel kommittén anger gäller fall där den dömde
avsett att brottet skulle få allvarligare verkningar än det faktiskt fått samt då
han förmått någon annan att medverka till brottet genom missbruk av
dennes ungdom. Sådana omständigheter skall, i den mån det subjektiva
överskottet inte leder till ansvar för ett försöksbrott enligt en högre grad,
inte beaktas vid gradindelningen. Detta medför att straffvärdet för en stöld i
vissa fall kan bli så högt att det blir högre än minimistraffet för grov stöld.
För egen del vill jag också särskilt peka på att den i förhållande till
kommitténs förslag annorlunda lösning av återfallsproblematiken som
genomfördes i januari 1989 (se 29 kap. 4 § brottsbalken) medför att det vid
brott av normalgraden även vid återfall kan finnas behov att döma ut ett
högre straff än minimistraffet för den grövre graden.
Jag delar således kommitténs uppfattning att det finns sakligt bärande
skäl för att bibehålla en viss överlappning av straffskalorna vid gradin-
delade brott. Även om de nuvarande överlappningarna, som kommittén med
instämmande av remissinstanserna har framhållit, framstår som omotiverat
stora anser jag att det inte i detta sammanhang finns anledning att genom-
föra någon generell reform som tar sikte på överlappningsproblematiken. I
Prop. 1992/93:141
27
de fall jag har funnit anledning att lämna förslag som gäller gradindelningen Prop. 1992/93:141
av olika brott har jag emellertid föreslagit en minskning av överlappningen i
förhållande till vad som är vanligt för närvarande.
I flera av de nedan behandlade straffstadgandena föreslår jag utöver
ändringarna av straffskaloma, språkliga eller redaktionella justeringar.
Mitt förslag: Fängelse i sex månader införs som maximistraff för
ringa misshandel.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Minimistraffet för normalgraden av
misshandel skall sättas till 100 dagsböter.
Våldskommissionens förslag: Våldskommissionen föreslår att det i
lagtext skall klart framgå att fängelse är normalpåföljd för misshandelsbrott
av normalgraden. Kommissionen föreslår härvidlag en ändring av lydelsen i
30 kap. 4 § brottsbalken.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland Riksåklagaren,
Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Norrköpings tingsrätt, Dom-
stolsverket och Sveriges domareförbund, avvisar tanken på att böter införs i
straffskalan för normalgraden av misshandel. Beträffande Våldskommis-
sionens förslag är remissopinionen delad. Samtliga tillfrågade allmänna
domstolar, Brottsförebyggande rådet, Justitieombudsmannen samt Sveriges
domareförbund avstyrker dock förslaget.
Skälen för mitt förslag: Misshandel innebär att uppsåtligen tillfoga
annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta personen i
vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med kroppsskada avses t.ex. sår, svull-
nader, benbrott och funktionsrubbningar som försämrad rörelseförmåga, syn
eller hörsel. Smärta är fysiskt lidande som inte är alldeles obetydligt i
intensitet och varaktighet. Till sjukdom hänförs även psykisk sjukdom och
psykisk invaliditet. Vanmakt innebär praktiskt taget fullständig brist på
kroppslig kontroll, t.ex. medvetslöshet eller sömn. Vid gränsdragningen
mellan normalgraden av misshandel och ringa misshandel skall samtliga
omständigheter, inte bara skadans svårhet, beaktas.
Minimistraffet för normalgraden av misshandel har allt sedan brotts-
balkens införande år 1965 varit allmänna fängelseminimum medan endast
böter har ingått i straffskalan för ringa brott. Redan i Straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk underströks allvaret hos misshandelsbrottet
(SOU 1953:14 s. 137). I propositionen med förslag till brottsbalk uttalade
departementschefen att misshandelsbrott som inte är av bagatellartad natur
normalt bör föranleda fängelse (prop. 1962:10 B s. 91).
Våldskommissionen gör gällande att påföljdspraxis har kommit att bli
oklar beträffande valet av påföljd vid normalgraden av misshandel. Kom-
missionen hänvisar därvid till att Högsta domstolen i NJA 1990 s. 84 II
gjort uttalanden som enligt kommissionen kan ge domstolarna upp-
28
fattningen att icke frihetsberövande påföljd är normalpåföljd vid ett sådant
brott.
Jag delar flera remissinstansers, däribland Svea hovrätts, uppfattning att
det av praxis inte kan utläsas att grundtanken att misshandel av normal-
graden är ett brott av sådan art att det bör leda till fängelse har övergivits.
Att fängelse normalt skall följa på misshandel som inte är ringa talar även
senare praxis i Högsta domstolen (se bl.a. NJA 1990 s. 521 och 1991
s. 438). Även om det finns all anledning att betona det allvar med vilket
man bör se på våldsbrott saknas det enligt min mening därför skäl att nu
ändra i brottsbalken för att förtydliga att den tillämpade grundsatsen gäller.
En liknande lydelse av 30 kap. 4 § brottsbalken som den kommissionen
föreslår godtogs inte av Lagrådet i samband med återinförandet av 30 kap.
Den nu gällande lydelsen innebär inte heller i sak något annat än den
lydelse som kommissionen föreslår. Även detta talar för att inte genomföra
kommissionens förslag i denna del.
Att som Fängelsestraffkommittén föreslår införa böter i straffskalan för
misshandel av normalgraden skulle kunna tolkas som en signal att miss-
handelsbrotten bör ha ett lägre straffvärde än som nu är fallet. Jag har i det
föregående (avsnitt 2.1.2) nämnt kommitténs förslag att införa ett högt antal
dagsböter som minimistraff för ett antal brott som i dag har fängelse som
minimum. I detta sammanhang kan det inte bli fråga om att föra vidare
kommitténs förslag rörande minimistraffet för misshandel av normalgraden.
I samband med att brottsbalken infördes diskuterades om det skulle
finnas en ringa grad av misshandel. Straffrättskommittén föreslog en sådan
med straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader medan pro-
positionen upptog ett förslag med en ringa variant med endast böter i
straffskalan. Någon närmare motivering till varför fängelse inte togs med i
propositionens förslag lämnades inte utan departementschefen följde ett
förslag från Lagrådet i den delen (a. prop. B s. 416 och C s. 175). Även om
ringa misshandel omfattar de lindrigaste fallen av misshandel där det i stort
sett uteslutande är tillräckligt med böter som påföljd kan det tänkas
situationer där en annan påföljd framstår som påkallad. Jag tänker då på
upprepade brott som gränsar mot normalgraden av misshandel eller massiva
återfall i ringa brott. Här bör också beaktas att psykisk påverkan kan falla
under misshandelsbegreppet och att ett upprepat psykiskt våld kan leda till
så svåra följder att en sträng reaktion förefaller naturlig.
En berättigat sträng syn på våldsbrottslighet rimmar också, vilket även
Fängelsestraffkommittén framhåller, mindre väl med det förhållandet att
den ringa graden av misshandel har ett lägre straffmaximum än snatteri.
Fängelse i högst sex månader bör därför införas som straffmaximum vid
misshandel som är att betrakta som ringa. Avslutningsvis vill jag påpeka att
fängelse är avsett att tillämpas endast undantagsvis. Det bör även nämnas
att det bakom förslaget inte ligger någon ändrad syn på gränsdragningen
mellan det ringa brottet och misshandel av normalgraden.
Prop. 1992/93:141
29
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Brottet olaga hot delas in i två grader genom att en sär-
skild skala för brott som är grovt införs.
För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i
högst ett år och för den grova graden fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två
till fyra års fängelse.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Som mitt vad gäller gradin-
delningen. Kommittén föreslår ett väsentligt lägre straffmaximum för brott
av normalgraden.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i frågan godtar
förslaget om att införa en särskild skala för grova former och straffskalans
utformning för detta. Bl. a. Riksåklagaren, Svea hovrätt, Hovrätten för
Nedre Norrland, Sveriges Domareförbund och Svenska polisförbundet kriti-
serar dock det föreslagna maximistraffet, tre månaders fängelse, för normal-
graden av olaga hot. Kritiken tar bl. a. sikte på att den föreslagna
straffskalan inte skulle göra det möjligt att tillämpa reglerna om anhållande
och häktning.
Skälen för mitt förslag: Genom straffbudet om olaga hot stadgas straff
för vissa fall av hot. Olaga hot består i att lyfta vapen mot annan eller på
annat sätt hota med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade
framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller
egendom. Med stadgandet avses främst att bereda straffrättsligt skydd för
vissa angrepp på enskild persons känsla av trygghet till person och
egendom. Brottet är ett fridsbrott. Det är tillräckligt att hotet är ägnat att hos
den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet skall verkställas. Stort
avseende fästs vid hur situationen har tett sig från den hotades synpunkt.
Om gärningsmannen verkligen hade för avsikt att fullfölja hotet inverkar
inte på bedömningen av gärningens straffbarhet.
Olaga hot innebär således ett angrepp på den personliga integriteten.
Sådana angrepp bör staten allmänt sett reagera strängare mot än för närva-
rande. Svåra fall av olaga hot kan i bland utvecklas till psykisk terror och
medföra svårt lidande. För sådan brottslighet bör det kunna dömas till ett
mycket strängt straff. Det nuvarande maximistraffet, två års fängelse, anser
jag i likhet med kommittén vara för lågt. Jag delar därför kommitténs upp-
fattning att det finns ett behov av att höja maximistraffet för grova former
av olaga hot och att det samtidigt bör skapas en särskild straffskala med
enbart fängelse för detta.
Beträffande straffskalans utformning föreslår jag att straffminimum för
grovt brott skall vara fängelse i sex månader och att maximistraffet för nor-
malgraden skall vara fängelse i högst ett år.
Olaga hot föranleder för närvarande i stor utsträckning endast böter. Som
exempel på detta kan jag nämna att år 1991 dömdes till böter i 527 fall av
30
1 128. Någon anledning att se strängare på sådana fall av mer lindriga olaga Prop. 1992/93:141
hot torde normalt inte finnas. De brott som bör bedömas som grova är i
princip de allvarligaste av de fall som redan i dag föranleder fängelsestraff.
För att ett olaga hot skall vara att bedöma som grovt bör således krävas att
brottet i betydande grad skiljer sig från ”normala” fall av olaga hot. Faktorer
som kan vara av betydelse är, förutom hotets innebörd och hur akut det
framstår, om hotet riktats mot någon med en särskilt skyddslös ställning
eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. En jämförelse kan här
göras med konstruktionen av det grova misshandelsbrottet (jfr prop.
1987/88:14 s. 5 ff.). Vid bedömningen av om en misshandel är att anse som
grov skall, enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, särskilt beaktas, om gärningen var
livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. När en psykisk
påverkan leder till medicinskt påvisbar sjukdom utgör gärningen i regel
misshandel. Det kan dock tänkas fall där gärningsmannen genom hot
orsakat svårt psykiskt lidande utan att sjukdomsfall har inträffat. I dessa fall
samt då gärningsmannen på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller
råhet bör straffskalan för den grova formen användas.
Avslutningvis vill jag något beröra frågor om konkurrens. Bland annat
kan den situationen uppkomma att någon gör sig skyldig till olaga hot och
detta samtidigt innefattar en överträdelse av ett tidigare meddelat be-
söksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud. Den nu föreslagna
lagändringen bör, oavsett vilken grad av olaga hot som föreligger, inte
innebära någon ändring av principen, att det i sådana situationer skall
dömas för såväl olaga hot som för brott mot besöksförbudslagen (jfr prop.
1987/88:137 s. 52 och bet. 1989/90:JuU5 s. 17).
När det gäller förhållandet mellan olaga hot som bedöms som grovt brott
och hot mot tjänsteman innebär mitt förslag att brotten får samma maximi-
straff. Jag vill, mot bakgrund av att det i lagstiftningsärendet har framförts
krav på att skärpa straffet för våld och hot mot tjänsteman, stryka under att
detta inte innebär någon ändring av den grundläggande utgångspunkten att
det finns anledning att se särskilt allvarligt på sådana hot mot tjänstemän
som avses i den särskilda straffbestämmelsen om detta brott. Att lag-
stiftningen lämnar utrymme för att vissa speciella fall av olaga hot från
straffvärdesynpunkt jämställs med även allvarliga hot mot tjänsteman
utesluter inte att det generellt sett finns anledning till en högre straffnivå vid
hot mot tjänsteman än vid olaga hot. Detta kommer också till uttryck i
lagstiftningen genom att böter inte ingår i straffskalan vid hot mot tjänste-
man om inte brottet i det enskilda fallet är att anse som ringa. Vid normal-
graden av olaga hot ingår däremot böter och är, som jag nyss berört, den
påföljd som oftast kommer till användning. När det gäller konkurrens
mellan hot mot tjänsteman och olaga hot torde de ändringar jag nu föreslår
inte behöva föranleda några ändrade lösningar i förhållande till vad som nu
tillämpas.
31
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Straffmaximum höjs från sex månaders till ett års
fängelse.
Fängelsestraffkommittén föreslår i princip oförändrad straffskala.
Remissinstanserna: Sveriges domareförbund anser att det bör finnas en
särskild straffskala för grovt brott när det t.ex. är fråga om ett långvarigt
systematiskt trakasserande med politisk bakgrund.
Skälen för mitt förslag: Med ofredande avses dels att handgripligen
antasta någon annan t.ex. genom att sätta krokben, knuffa, rycka eller slita i
personens kläder, tillfälligt hålla fast personen m.m. och dels att genom
skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende ofreda
annan. Exempel på sådant hänsynslöst beteende är att någon stör sina
grannar med högljudd musik, trakasserar någon genom telefonterror, allvar-
ligt skrämmer någon eller lämnar ett falskt meddelande om att någon
närstående dött. Att någon drar undan stolen när någon annan skall sätta sig
ned tillhör också det straffbara området. Under straffbudet faller också
handgripligt störande av kvinnofriden, bl.a. sådana trakasserier som inte är
att betrakta som sexuellt ofredande. Det kan gälla att handgripligen hindra
en kvinna från att komma fram, ta henne under armen för att förmå henne
följa med eller antasta henne med klappar m.m. För att gärningen skall vara
brottslig krävs att den innebär en kännbar fridskränkning och dessutom kan
anses ge uttryck för hänsynslöshet.
Ofredande omfattar således fridskränkningar som inte innebär olaga hot,
hemfridsbrott eller olaga intrång. Omfattande och systematiska trakasserier,
t.ex. vid mobbning eller annat psykiskt våld, kan utgöra sådana beteenden
som är att bedöma som ofredande. En gärning som är att bedöma som ofre-
dande kan rymma långvariga hänsynslösa beteenden som har ett straffvärde
som i extremfall kan överstiga nuvarande straffmaximum. Som exempel
kan nämnas mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare
partner. Ett annat allt aktuellare fall är det av Domareförbundet uppmärk-
sammade, brott med politisk bakgrund. I detta sammanhang måste de allt
synligare rasistiska tendenserna hos vissa grupper beaktas. Staten måste
med kraft visa att brott med rasistiska motiv inte kan tillåtas. Långvarigt
trakasserande med rasistiskt motiv kan ha ett högt straffvärde även om
gärningarna i sig inte kan hänföras under annat straffbud än ofredande.
Det torde inte vara helt ovanligt att ofredande av en tidigare partner kan
innebära att det uppstår ett konkurrensförhållande till överträdelse av
besöksförbud. I likhet med vad som nu gäller bör det i sådana fall i princip
dömas i brottskonkurrens.
Mitt förslag till straffskärpning innebär att det i allvarligare fall finns
möjlighet att tillgripa ett frihetsberövande i form av anhållande och
häktning, vilket i vissa fall kan vara motiverat vid långvariga och upprepade
ofredandebrott.
32
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Straffmaximum höjs från ett till två års fängelse.
Departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot
barn m.m.: I promemorian uttalades att en jämförelse med andra sexual-
brott talade för att straffmaximum borde höjas från ett till i vart fall två års
fängelse. Mot bakgrund av den pågående straffskaleöversynen lades
emellertid inte något särskilt förslag fram.
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som uttalar sig
särskilt om sexuellt ofredande stöder promemorians förslag att höja straff-
maximum.
Skälen för mitt förslag: I första stycket av bestämmelsen om sexuellt
ofredande föreskrivs straff för den som sexuellt berör barn under femton år
utan att det är fråga om sexuellt umgänge eller som förmår barnet att företa
eller medverka i en handling av sexuell innebörd. I andra stycket straff-
beläggs blottande och andra uppenbart sedlighetssårande handlingar. Det
kan också här, liksom när det gäller ofredande, vara fråga om t.ex. sexuella
trakasserier på arbetsplatsen.
Straffet för sexuellt ofredande kan jämföras med straffen för sexuellt ut-
nyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn. För båda dessa brott
föreskrivs som maximistraff fängelse i fyra år. Är brottet sexuellt utnytt-
jande av underårig att bedöma som grovt, kan ännu strängare straff följa.
Sexuellt ofredande omfattar handlingar som till sin art ansetts mindre
kvalificerade än sexuellt umgänge. Som Lagrådet har påpekat fann Högsta
domstolen i en dom den 7 oktober 1992, DB 530, att en relativt ytlig
beröring av ett barn var att bedöma som sexuellt umgänge i den mening
som avses i 6 kap. 4 § brottsbalken och inte sådan sexuell beröring som be-
straffas som sexuellt ofredande. Avgörandet minskar visserligen utrymmet
för tillämpning av första ledet av första stycket av 6 kap. 7 § något. Men
sexuellt ofredande kan i undantagsfall likväl rymma mycket straffvärda
beteenden. För egen del anser jag således att den nuvarande betydande
skillnaden i straffmaximum mellan sexuellt ofredande och andra sexualbrott
inte är motiverad.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande är bl.a. av betydelse vid bekämp-
ningen av barnpornografin. När det gäller barn under femton år straff-
beläggs således som sexuellt ofredande bl.a. att någon förmår den unge att
vara modell vid framställning av pornografiska bilder. Att utnyttja barn i
sådana och liknande sammanhang kan tveklöst utgöra en allvarlig
kränkning och det torde råda en bred enighet om att sådana handlingar har
ett högt straffvärde.
Jag vill också peka på andra situationer där det starkt kan ifrågasättas om
inte den nuvarande straffskalan är för mild i förhållande till andra sexual-
brott. Ett sådant fall är när gärningsmannen gör sig skyldig till upprepade
övergrepp bestående i sexuella beröringar av ett barn. Även om det
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
onekligen förhåller sig så att gärningar som innefattar sexuellt umgänge
typiskt sett är mer ägnade att skada barnet, finns det många gånger en stor
risk för att även sexuella ofredanden kan medföra betydande menliga
konsekvenser för barnet. Jag anser det angeläget att barns särskilda
skyddsintresse kommer till uttryck i en tydlig markering som återspeglas i
straffskalans utformning.
Även om höjningen av straffmaximum främst motiveras av barns
särskilda skyddsintresse finns anledning att i detta sammanhang peka på att
även sexuella ofredanden mot vuxna i extremfall kan ha ett betydande
straffvärde. Jag tänker då närmast på långvariga och omfattande sexuella
ofredanden som utgör led i psykiska trakasserier.
I likhet med vad som uttalas i promemorian anser jag således att straff-
maximum för sexuellt ofredande bör höjas betydligt. En höjning från
fängelse i ett till två år innebär en fördubbling av maximistraffet. Enligt min
mening saknas skäl att föreslå en större höjning än så.
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: För normalgraden av egenmäktighet med barn höjs
straffmaximum från sex månaders till ett års fängelse. För det grova
brottet föreslås straffminimum bli sex månaders fängelse och straff-
maximum fyra års fängelse. Detta innebär att straffmaximum för
brottet höjs från två till fyra års fängelse.
Försök till grov egenmäktighet med barn föreslås bli straffbart.
Fängelsestraffkommittén föreslår i princip oförändrad straffskala.
Remissinstanserna: Svenska polisförbundet ställer sig positivt till den
särskilda skalan för den grova formen av egenmäktighet med barn.
Skälen för mitt förslag: Under straffbestämmelsen om egenmäktighet
med barn. dvs. personer under 15 år, faller förfaranden som innebär att
någon obehörigen skiljer ett barn från den som har vårdnaden om det. Men
straffbestämmelsen omfattar även den som gemensamt med någon annan
har vårdnaden, om han utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet
samt den vårdnadshavare som själv tar sig rätt genom att obehörigen be-
mäktiga sig barnet. Under bestämmelsen faller slutligen även ett obehörigt
skiljande av barn från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Straffbestämmelsen är inte tillämplig om barnet förs bort eller undanhålls
på ett sätt som är att anse som ett frihetsberövande. I sådana fall är de
strängare bestämmelserna i brottsbalkens fjärde kapitel tillämpliga.
Vanligtvis har gärningar som är att bedöma som egenmäktighet med
barn sitt upphov i att gärningsmannen - rätt eller fel - anser att barnet av
någon anledning kan ges en bättre tillvaro på en annan plats än den där det
befinner sig. Förövarens motiv kan inte sällan sägas vara från den egna
utgångspunkten goda.
34
Men samtidigt råder det ingen tvekan om att fall kan förekomma som är
så allvarliga att ett fängelsestraff framstår som motiverat. I takt med den
ökade förekomsten av internationella familjebildningar ökar risken för att
barn förs bort till främmande länder samtidigt som också svårigheterna att
återföra barnet till den legala vårdnadshavaren blir väsentligt större. Det är
naturligt att fall av detta slag bedöms allvarligt. I samband med en straff-
skärpning år 1983 uttalade departementschefen att det kan bli en chockartad
upplevelse för ett barn att hastigt ryckas upp från sin invanda miljö och
tvingas leva i ett främmande land utan att veta om det någonsin kommer att
få träffa sin andra förälder. Uttalandet kommenterades inte under den
följande riksdagsbehandlingen (prop. 1982/83:165 s. 22 och 39, bet.
1982/83:LU41, rskr. 1982/83:369).
I rättspraxis har förekommit flera fall i vilka straffskalan utnyttjats fullt
ut och således maximistraffet två års fängelse har dömts ut. Kriminal-
statistiken visar också en allmänt ökande tendens hos domstolarna att
använda den övre halvan av straffskalan. Under år 1991 ledde en fjärdedel
av de domar i vilka grov egenmäktighet med barn utgjorde huvudbrott till
fängelsestraff på ett år eller mer. Det rör sig ofta om fall där ett barn har
förts bort från Sverige och gärningsmannen låtit barnet förbli utomlands.
Vid konstruktionen av straff skalorna är det angeläget att maximum sätts
på ett sådant sätt att straffskalan lämnar utrymme för en rimlig straffnivå
även för de allvarligaste tänkbara fallen av brottet, även om dessa rent
faktiskt sällan inträffar. Mot den bakgrunden finns det anledning att anta att
straffmaximum är för lågt om den övre delen av straffskalan utnyttjas i mer
betydande omfattning. För egen del anser jag att det är uppenbart att det väl
kan tänkas fall som måste tillmätas ett högre straffvärde än två års fängelse.
Maximistraffet bör därför höjas. Jag förordar därför att maximistraffet sätts
till fyra års fängelse. För att uppnå en lämplig balans mellan straffskaloma
för de olika graderna av brottet bör samtidigt minimum för den grova
formen höjas till fängelse i sex månader och maximum för normalgraden till
fängelse i ett år. Det bör understrykas att dessa ändringar inte är avsedda att
markera någon principiellt ändrad inställning till straffvärdet vid mer
lindriga fall av egenmäktighet med barn.
De grova brotten avser som nämnts främst fall där ett barn har förts
utomlands för att hållas kvar där under lång tid med följd att vård-
nadshavaren inte kan ha någon normal kontakt med barnet. Det torde kunna
inträffa fall där brottet inte kommer till fullbordan, exempelvis genom att
resan avbryts genom utomståendes försorg, men där förfarandet ändå
framstår som mycket straffvärt. Ansvar för försök bör därför - till skillnad
från från vad som nu gäller - kunna utkrävas i sådana fall. Försöksansvaret
bör dock begränsas till grova fall av egenmäktighet med barn.
Prop. 1992/93:141
35
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Brottet olovlig kraftavledning delas in i två grader
genom att en särskild skala för brott som är grovt införs.
För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i
högst ett år och för den grova formen fängelse i lägst sex månader
och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs
från två till fyra års fängelse.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt
förslag.
Remissinstanserna berör inte förslaget närmare.
Skälen för mitt förslag: Olovlig kraftavledning innebär ett olovligt
avledande av elektrisk kraft. Kraftavledning är olovlig även om man har rätt
till ström, bara själva avledandet är olovligt (t.ex. genom att mätaren
kopplas ur). Ett avledande av exempelvis gas eller vatten är att bedöma som
stöld eller, om tillägnelseuppsåt saknas, som egenmäktigt förfarande. Här
finns alltså tillgång till straffskalan för grov stöld om brottet skulle framstå
som allvarligt. Den som avleder elektrisk kraft kan däremot straffas endast
enligt detta straffbud.
Före brottsbalkens införande var olovlig kraftavledning gradindelat med
fyra års fängelse som maximistraff för det grova brottet. Enligt min mening
är det uppenbart att avledande av elektrisk kraft - som kan ske systematiskt
och, med hänsyn till kostnaden för elektrisk energi, avse stora värden - kan
vara ett brott med högt straffvärde. Därför bör en grov form av brottet
olovlig kraftavledning återinföras. Som grov olovlig kraftavledning bör
sådana fall bedömas som i svårhetshänseende är jämförliga med grov stöld
och grovt bedrägeri. Det skall alltså röra sig om brottslighet som utförts
systematiskt eller avsett betydande värde eller fall där gärningsmannen visat
mycket stor förslagenhet.
Maximistraffet för de olika graderna av olovlig kraftavledning bör vara
lägre än för motsvarande grader av stöld. För grovt brott kan det lämpligen
sättas till fängelse i fyra år. Det ansluter då till den skala för grova brott som
jag föreslår skall införas för flera andra brott. Den grova formen bör även ha
ett förhöjt minimum, vilket också grov stöld och grovt bedrägeri har. Det
förhöjda minimistraffet ger en klar indikation att olovlig kraftavledning
skall betraktas som grovt endast i de mycket kvalificerade fallen.
36
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Straffmaximum för den grova formen av brottet höjs
från fyra till sex års fängelse.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt
förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i frågan ställer sig
positiva till en höjning av maximistraffet för grovt häleri.
Skälen för mitt förslag: Häleri kan förekomma i olika former:
(1) befattning med olovligt åtkommen sak (sakhäleri), (2) otillbörlig vin-
ning av annans brottsliga förvärv (vinningshäleri), (3) otillbörligt främjande
av att annan tillgodogör sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller
värdet av sådan egendom, (4) uppsåtligt döljande av brottsligt åtkommen
egendoms ursprung och slutligen (5) hävdande av brottsligt tillkommen
fordran (fordringshäleri).
Sakhäleri består i att gärningsmannen tar befattning med något som är
frånhänt annan genom brott. Befattningen kan vara av olika slag men måste
vara ägnad att försvåra sakens återställande. Kriminaliseringen har till syfte
dels att underlätta att egendom som varit föremål för brottsligt förvärv kom-
mer tillbaka till ägaren, dels att motverka andra typer av förmögenhetsbrott
genom att försvåra avsättningen av brottsgods.
Kriminaliseringen av vinningshäleri har bl.a. till syfte att möjliggöra be-
straffning av den som tar befattning, och därvid skaffar sig vinning, med
sådant som trätt i stället för sak som frånhänts annan genom brott. Det är
t.ex. inte tillåtet att ta mot pengar som erhållits vid pantsättning eller
försäljning av stöldgods.
Genom lagändring år 1991 utvidgades häleribestämmelsens tillämp-
ningsområde genom att rekvisiten nämnda under punkterna (3) och (4) ovan
tillfördes (prop. 1990/91:127, bet. 1990/9l:JuU32, rskr. 1990/91:323,
SFS 1991:451). Ansvaret enligt de punkterna omfattar den som med uppsåt
att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta
eller vidta någon annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brotts-
ligt förvärv. Ansvar kommer i fråga även för den som på annat sätt otillbör-
ligen främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig sådan egendom.
Syftet bakom utvidgningen var främst att göra lagstiftningen mer effektiv i
kampen mot dem som tvättar svarta pengar.
Fordringshäleri innebär t.ex. att kräva betalning av fordran som är till-
kommen genom brott. Kriminaliseringen har motiverats med att man i
första hand vill komma åt den som använder en mellanman men avser att
själv utnyttja fordringen.
Straffskalorna för de olika graderna av häleribrott överensstämmer med
straffskaloma för de centrala förmögenhetsbrotten utom när det gäller maxi-
mistraffet för grovt brott där maximum är två år lägre. Organiserad
häleriverksamhet är ett allvarligt samhällsproblem. Det är lätt att inse att
37
förekomsten av avsättningsmöjligheter för brottsgods är av avgörande
betydelse för främst stöldbrottslighetens omfattning. Enligt min mening kan
man inte se mildare på den som begår ett häleribrott av stor omfattning än
på den som begår en motsvarande grov stöld. På senare år synes häleribrott
i stor skala med internationell prägel ha kommit att spela en allt större roll. I
de sammanhangen kan det röra sig om mycket stora värden. Jag vill här
anknyta till de ändringar av häleriparagrafen som genomfördes år 1991. De
förfaranden som då avsågs, bl.a. tvätt av pengar härrörande från narko-
tikahandel och annan internationell kriminalitet, kan ha ett mycket högt
straffvärde. Maximistraffet för grovt häleri bör därför höjas. Om maxi-
mistraffet sätts till fängelse i sex år innebär det att häleribrottet i svår-
hetshänseende fullt ut jämställs med de centrala förmögenhetsbrotten stöld,
bedrägeri och förskingring.
Mitt förslag: Fängelse i sex månader införs som maximum för den
ringa graden av svindleri. För det grova brottet höjs straffmaximum
från fyra till sex års fängelse.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Överensstämmer med mitt med
undantag av höjningen av maximistraffet för den ringa graden.
Remissinstanserna berör inte svindleribrottet särskilt.
Skälen för mitt förslag: Av svindleribrottet finns två olika typer. Det
första typen kan begås av var och en och består i att bland allmänheten
offentliggöra eller på annat sätt sprida vilseledande uppgift i avsikt, dvs.
med direkt uppsåt, att påverka priset på en vara, värdepapper eller annan
egendom. Den andra typen kan begås av endast vissa personer. Person-
kretsen består av dem som på grund av sin ställning bör ha särskild kän-
nedom om ett företag. Brottet består i att uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet offentliggöra eller på annat sätt bland allmänheten eller
företagets intressenter sprida vilseledande uppgift som är ägnad att påverka
bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra
skada.
Svindleri kan sägas utgöra en sorts bedrägeri mot allmänheten. Det står
klart att brottet kan, som Straffrättskommittén uttryckte det år 1940 (SOU
1940:2 s. 160), ”hava vittgående skadeverkningar för landets ekonomi och
ådagalägga stor hänsynslöshet”. Enligt min mening kan vissa fall av
svindleri betraktas som lika allvarliga som det svåraste bedrägeribrottet.
Skäl saknas därför att låta de båda brotten ha olika maximistraff. Även i
övrigt saknas skäl att bedöma svindleri på annat sätt än bedrägeri. Mitt
förslag innebär alltså att svindleribrottet ges samma straffskalor som
bedrägeri.
Genom mitt förslag kommer grovt oaktsamt förfarande enligt
paragrafens andra stycke att få ett till fängelse i sex år förhöjt maximum.
Prop. 1992/93:141
38
Lagrådet har ifrågasatt om det inte finns skäl att bryta ut fallen av Prop. 1992/93:141
oaktsamhet och antingen utesluta dem från den grova gradens tillämpings-
område eller ge dem en särskild straffskala. Det är i och för sig riktigt att
uppsåtliga brott normalt bör bedömas betydligt strängare än förfaranden
som har sin grund i oaktsamhet. Jag vill emellertid inte helt utesluta att
också brott begångna av grov oaktsamhet kan ha ett straffvärde som närmar
sig det för uppsåtliga brott, exempelvis i den situationen att någon i ledande
ansvarig ställning medvetet håller sig okunnig om de rätta förhållandena.
Jag föreslår därför att den gemensamma straffskalan behålls.
Mitt förslag: För normalgraden av olovligt brukande höjs straff-
maximum från sex månaders till ett års fängelse. För det grova brottet
föreslås straffminimum bli sex månaders fängelse och straffmaximum
fyra års fängelse. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från
två till fyra års fängelse.
Fängelsestraffkommittén föreslår i princip inte någon ändring.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen föreslår att bestämmelsen om
olovligt brukande ändras så att brukande av olovligt tillgripet fortskaff-
ningsmedel regelmässigt skall bedömas som grovt brott.
Remissinstanserna: Bland remissvaren på Fängelsestraffkommitténs
huvudbetänkande berörs inte olovligt brukande särskilt. - En majoritet av
dem som har yttrat sig över Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens förslag
har antingen förordat den av myndigheterna föreslagna lösningen eller
lämnat den utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Som olovligt brukande straffbeläggs två olika
typer av gärningar. Vid olovligt brukande av lös sak, paragrafens första
stycke, fordras för ansvar att man olovligen brukar annans sak och där-
igenom orsakar skada eller olägenhet. Ett exempel är att olovligen använda
t.ex. en motorcykel som man har i sin besittning. Även olovlig användning
av datorer faller i vissa situationer under bestämmelsen om olovligt bru-
kande. Vid olovligt brukande av fast egendom, andra stycket, består brottet
i att innehavaren av en fastighet olovligen brukar den till men för annans
rätt. Detta olovliga brukande skall ske genom att någon bygger, gräver,
plöjer, tar upp väg, låter kreatur beta eller vidtar annan liknande åtgärd.
Straffbestämmelsen för olovligt brukande ändrades år 1986, dvs. efter
det att Fängelsestraffkommittén avgivit sitt huvudbetänkande. De ändringar
som genomfördes innebar att besittningsskyddet därefter skulle sakna
betydelse för straffbarheten och att brottet gradindelades samtidigt som
straffmaximum höjdes (prop. 1985/86:65, bet. 1985/86:JuU17, rskr.
1985/86:121, SFS 1986:122). Det straffbara området omfattar efter lag-
ändringen även bruk av egendom som inte finns i gärningsmannens be-
sittning. Avsikten med utvidgningen av det straffbara området var främst att 39
komma åt gärningar som innebär s.k. tidsstöld, dvs. olovligt brukande av
större datoranläggningar.
Jag har i det föregående (avsnitt 3.1.6) tagit upp brottet olovlig kraft-
avledning och beträffande detta föreslagit att maximistraffet skall höjas från
två till fyra års fängelse. Olovligt brukande av anläggningar för automatisk
informationsbehandling är en typ av brott som i flera avseenden har likheter
med olovlig kraftavledning. Det kan också avse stora ekonomiska värden.
För egen del anser jag därför att det är naturligt att i detta sammanhang även
höja straffmaximum för grovt olovligt brukande till fyra års fängelse.
Minimum för det grova brottet bör, på motsvarande sätt som vid olovlig
kraftavledning, sättas till sex månaders fängelse.
Riksåklagaren (RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) pekar i sin fram-
ställning på att tillgrepp av fortskaffningsmedel är en brottstyp som har ökat
ständigt under den senaste tioårsperioden. Antalet biltillgrepp har nära nog
fördubblats under perioden. En uppföljning efter tiden för RÅ:s och RPS:s
sifferuppgifter ger vid handen att ökningen har fortsatt. År 1990 uppgick
antalet anmälda tillgrepp eller försök till tillgrepp av olika fortskaff-
ningsmedel till 82 258 och år 1991 till 80 533. Båda årens siffror är högre
än 1989 års. Brottsligheten är starkt koncentrerad till storstadsområdena.
Den som utsätts för ett fordon stillgrepp åsamkas vanligen ekonomisk skada
och personliga olägenheter samtidigt som samhället och försäkringstagarna
drabbas ekonomiskt. Tillgripna personbilar används också i en inte obe-
tydlig omfattning i samband med annan brottslighet.
Enligt förslagsställarna är det mycket vanligt att den som påträffas i en
tillgripen bil hävdar att han inte själv har tillgripit den utan övertagit den av
någon annan. Bevisläget skulle då leda till att uppgiften måste godtas,
varför lagföring kan ske endast för olovligt brukande. Även om skäl för
anhållande och häktning i och för sig föreligger med hänsyn till att det är
fråga om upprepad och likartad brottslighet eller att det finns risk för att
bevis undanröjs kan, med hänsyn till nuvarande straffskala, något personellt
tvångsmedel inte tillgripas. Den diskuterade formen av olovligt brukande
ligger från straffvärdesynpunkt nära ett tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Det finns därför skäl att bedöma dessa brott strängare än vad som i dag är
fallet.
Förslagsställarna framför, som jag nämnt i det föregående (avsnitt 2.2),
tre möjliga lösningar. Lika med förslagsställarna ställer jag mig tveksam till
om häleribestämmelsen bör ändras, så att den omfattar annat än sådant som
frånhänts annan genom brott. En sådan ändring skulle få svårbedömda
konsekvenser långt utöver den aktuella brottstypen.
Som en annan möjlighet anvisar förslagsställarna en ändring av straff-
stadgandet avseende tillgrepp av fortskaffningsmedel. Genom att i det stad-
gandet jämställa brukande med tagande skulle den som brukar ett tillgripet
fortskaffningsmedel kunna dömas enligt paragrafen. En sådan justering
skulle som förslagsställarna har uppmärksammat leda till en väsentlig ut-
vidgning av det straffbara området och skulle kunna leda till svårbedömda
konkurrensproblem i förhållande till andra former av olovliga brukanden.
En ändring av rekvisiten för tillgrepp av fortskaffningsmedel förutsätter
Prop. 1992/93:141
40
alltså, liksom i föregående stycke berörda ändringsförslag, en mycket in- Prop. 1992/93:141
gående granskning och genomgång av de brott som skulle kunna beröras.
Jag finner det inte motiverat att endast av detta skäl initiera en sådan re-
surskrävande genomgång.
Det förslag som förslagställama förordar är att det som ett rekvisit för
grovt brott införs att det olovliga brukandet avser ett motordrivet fort-
skaffningsmedel. En sådan lösning är dock knappast förenlig med det
förslag till höjt minimum för grovt brott som jag nyss behandlat. Jag
förordar i stället lösningen att maximum för normalgraden av brottet höjs
till fängelse i ett år. En sådan förändring framstår också som naturlig mot
bakgrund av mitt förslag till straffskala för det grova brottet. Förslaget bör
föranleda att den angivna formen av olovligt brukande bedöms något
strängare än vad som i dag är fallet och närmare ansluter sig till den
påföljds- och straffmätningspraxis som gäller vid tillgrepp av fortskaff-
ningsmedel. Ändringen medför också att det blir möjligt att tillgripa
personella tvångsmedel.
En konsekvens av mitt förslag är att möjligheten att utfärda strafföre-
läggande för olovligt brukande faller bort. Av totalt 234 bötespåföljder för
olovligt brukande under år 1991 grundade sig 65 på strafföreläggande och
169 på domar. Motsvarande siffror för 1990 var 192,45 respektive 147. Här
måste dock beaktas att Åklagarutredningen i sitt nyligen avgivna betän-
kande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende föreslår ändringar av
reglerna om strafföreläggande av innebörd att straffskalans utformning skall
sakna betydelse för handläggningsformen, så länge påföljden i det enskilda
fallet stannar vid böter. Utredningen föreslår vidare att särskild åtals-
prövning skall införas vid brott som avser olovliga förfaranden med förhyrd
egendom. Förslaget innebär bl.a. att olovligt brukande av förhyrd egendom
skall åtalas endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Ett genom-
förande av förslaget, som för närvarande är föremål för remissbehandling,
bör medföra att antalet mål om olovligt brukande minskar.
Jag föreslår således att maximistraffet för normalgraden av olovligt bru-
kande höjs till fängelse ett år och att straffskalan för det grova brottet sätts
till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Genom höjningen av
straffmaximum för den grova formen skapas det större utrymme för dom-
stolarnas straffmätning som jag nämnt tidigare. Straffskalan kommer
dessutom att ansluta till den av mig beträffande flera andra brott förordade
indelningen mellan brott av normalgraden och den grova varianten av
brottet.
41
Mitt förslag: En särskild straffskala för gärningar av mindre allvarlig
art införs beträffande både mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse.
Straffskalan föreslås bli fängelse, lägst ett och högst tre år.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Kommittén föreslår att minimi-
straffet för mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse sänks från fängelse i
två år till fängelse i ett år.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft någon erinran
mot förslaget. Domareförbundet godtar sänkningen av minimistraffet för
mordbrand med motiveringen att brottet ofta avser fara endast för egendom.
Skälen för mitt förslag: För att mordbrand skall föreligga krävs dels att
gärningsmannen anlägger brand, dels att konkret fara för skada av allvarlig
natur uppstår. Det kan vara fråga om fara för annans liv eller hälsa, men det
kan också röra sig om fara för omfattande förstörelse av annans egendom.
Med det sistnämnda åsyftas endast skada som är kvantitativt betydande. Har
risk för omfattande förstörelse inte förelegat finns det möjlighet att tillämpa
bestämmelserna om skadegörelse i 12 kap. brottsbalken. För skada på per-
son genom mordbrand döms i princip även till straff enligt 3 kap. Om mord-
brännaren bedragit eller försökt bedra försäkringsgivare kan det även dömas
för bedrägeribrott.
Mordbrandsbrottets straffvärde är allmänt sett mycket högt. Paragrafen
tar också främst sikte på sådana fall där många personer utsätts för livsfara.
För paragrafens tillämpning räcker det emellertid med att branden innefattar
fara för att en person skall skadas till liv eller hälsa.
Straffet för mordbrand sätts påfallande ofta under minimum. I Fängelse-
straffkommitténs betänkande anges att under åren 1982-1984 utmättes i 41,
38 respektive 20 procent av fallen fängelsestraff som understeg mini-
mistraffet. Även för grov mordbrand underskreds minimistraffet inte så
sällan. Senare års statistik är inte helt jämförbar men ger liknande resultat.
Under år 1985 respektive år 1989 utmättes fängelsestraff på två år eller kor-
tare tid i 74 respektive 70 procent av fallen (inkluderande grov mordbrand).
För åren 1990 respektive 1991 utmättes straff för mordbrand (exklusive
grov mordbrand) på två år eller kortare tid i 38 respektive 66 procent av
fallen. Den genomsnittliga strafftiden översteg inte något av dessa år mini-
mistraffet.
Det sagda talar för att domstolarna anser att en hel del gärningar som är
att bedöma som mordbrand har ett straffvärde som understiger minimi-
straffet. Även om brottets straffvärde allmänt sett är högt förekommer
uppenbarligen inte sällan fall där nuvarande minimistraff framstår som för
höga. Sådana fall där det föreligger fara för annans liv eller hälsa, torde
ytterligt sällan ha ett straffvärde som är lägre än nuvarande minimum om
två års fängelse. För det fall att brottet endast avser egendom kan det dock,
42
även enligt min mening, med fog ifrågasättas om inte fängelse i två år i
vissa fall kan vara alltför strängt. Det bör därför öppnas en möjlighet att i
mindre allvarliga fall döma till ett lägre fängelsestraff. Även dessa
gärningar har dock ett betydande straffvärde, varför minimistraffet för det
mindre allvarliga brottet bör sättas väsentligt högre än allmänna
fängelseminimum. Jag föreslår att skalan för det mindre allvarliga brottet
bestäms till fängelse, lägst ett och högst tre år.
Straffskalorna för respektive grad av mordbrand och allmänfarlig öde-
läggelse har varit samma sedan år 1948. Likheten mellan brotten är så stor
att de bör ha samma straffskalor. Jag föreslår därför att straffskaloma för de
båda brotten även i fortsättningen blir lika, varför en särskild skala för
mindre allvarligt brott bör införas även vid allmänfarlig ödeläggelse.
Mitt förslag: Straffmaximum höjs från sex månaders till två års
fängelse.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Kommittén föreslår en mindre
skärpning av maximistraffet.
Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.
Skälen för mitt förslag: Brott mot griftefrid begås genom att någon
obehörigen, dvs. utan giltigt tillstånd eller stöd i lag eller annan författning,
antingen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska
eller gör skada eller ofog på gravvård eller något de dödas vilorum som
kista, urna eller grav. Bestämmelsen i lagrummet har sitt ursprung i 1864
års strafflag. Den tar sikte på att säkra ett allmänt omfattat intresse att
avlidna behandlas pietetsfullt, dvs. med tillbörlig respekt och vördnad.
Pietetshänsynen gäller såväl den döda kroppen eller aska efter kremering
som kista, urna och gravvård. För brott mot griftefrid är straffskalan för
närvarande böter eller fängelse i högst sex månader.
Frågan om straffvärdet hos vissa brott mot griftefrid har under senare år
uppmärksammats i flera sammanhang. Saken berörs bl.a. i Transplanta-
tionsutredningens slutbetänkande, (SOU 1992:16) Kroppen efter döden.
Vad som särskilt har uppmärksammats är vissa fall av likskändning.
Erfarenheten ger vid handen att det kan förekomma fall, exempelvis styck-
ning och liknande, där straffvärdet är så högt att nuvarande straffskala inte
räcker till. Straffmaximum bör därför höjas.
Transplantationsutredningen föreslår att en särskild straffskala för grovt
brott med ett maximum om fängelse fyra år bör införas. Även om det får
anses uppenbart att det är påkallat med en höjning av straffmaximum för
brott mot griftefrid och att det är angeläget med en höjning är jag inte nu
beredd att biträda ett så pass långtgående förslag som utredningens. Jag
anser att det är lämpligt att avvakta med ett ställningstagande till utred-
ningens förslag till dess att förslaget beretts i sedvanlig ordning. Det ute-
Prop. 1992/93:141
43
sluter dock inte att det finns tillräckliga skäl för att redan i detta ärende Prop. 1992/93:141
föreslå en mer begränsad höjning av straffmaximum. Jag föreslår således att
detta höjs till två års fängelse. En sådan förändring innebär bl.a. att
preskriptionstiden för brottet förlängs från två till fem år.
Mitt förslag: Maximistraffet höjs från sex månaders till två års fäng-
else.
Fängelsestraffkommittén föreslår en mindre skärpning av maximi-
straffet.
Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelsen om barnpornografi brott krimi-
naliserar att i bilder av alla slag skildra barn i pornografisk bild med uppsåt
att sprida bilden, eller att sprida sådana bilder. Framställning av barnporno-
grafi kan emellertid också vara straffbart enligt olika bestämmelser i 6 kap.
brottsbalken. Jag vill här särskilt peka på 6 kap. 7 § om sexuellt ofredande
som bl.a. innebär att det är straffbart att sexuellt beröra barn under femton
år eller att förmå barnet att företa eller medverka i någon handling med
sexuell innebörd. Jag har tidigare föreslagit att straffmaximum för detta
brott höjs från ett till två års fängelse.
Bestämmelsen om bampomografibrott tillkom år 1979. Straffsatsen har
varit densamma sedan dess. Även om de mest straffvärda fallen av fram-
ställning av barnpornografi i många fall täcks av andra straffbestämmelser
än den om bampomografibrott är det uppenbart att det finns fall av såväl
spridning som framställning av barnpornografi som har ett högt straffvärde
och som inte träffas av andra straffbestämmelser. Tidigare har bampomo-
grafibrottet haft samma straffskala som olaga våldsskildring. Det sist-
nämnda brottet fick straffmaximum höjt till fängelse två år genom lag-
stiftning som trädde i kraft den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:70, bet.
1989/90:KrU30, rskr. 1989/90:309, SFS 1990:894). Det brottet och bam-
pomografibrottet omfattar gärningar med i stort samma straffvärde varför
det framstår som naturligt att de har samma straffskala. Jag föreslår därför
att straffmaximum höjs till fängelse i två år. En sådan ändring leder också
till att preskriptionstiden för brottet förlängs, vilket kan ge ökade möjlig-
heter till ingripande.
44
Mitt förslag: Brottet falskt larm delas in i två grader genom att en
särskild straffskala för brott som är grovt införs.
För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i
högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs
från två till fyra års fängelse.
Fängelse i sex månader införs som maximistraff för missbruk av
larmanordning.
Fängelsestraffkommitténs förslag: I princip som mitt dock med undan-
tag av att kommittén föreslår ett lägre minimum för den grova formen av
falskt larm.
Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.
Skälen för mitt förslag: Falskt larm består i att föranleda onödig
säkerhetsåtgärd genom att lämna oriktig uppgift att det föreligger fara för en
eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom. Ett typexempel på falskt larm är att lämna en falsk uppgift om att
en bomb kommer att detonera i en byggnad, men även ett meddelande om
att vatten har förgiftats innefattar exempel på falskt larm. Som säkerhets-
åtgärd enligt lagrummet betraktas en åtgärd som inte är obetydlig i om-
fattning och som avser att direkt avvärja faran, t.ex. utryckning av brandkår,
ambulans, polis, sjöräddningen m.m., avspärrning av ett bombhotat område,
utrymning av t.ex. ett varuhus och åtgärder av en kommun för att hindra att
förgiftade livsmedel kommer ut bland allmänheten. En säkerhetsåtgärd är
onödig om den är obefogad därför att uppgiften är osann.
Missbruk av larmanordning består i att genom missbruk av larm, nöd-
signal eller annan liknande anordning föranleda onödig utryckning av polis,
brandkår, ambulans m.m.
I normala fall är falskt larm ett bötesbrott. Det är emellertid uppenbart att
ett falskt larm i vissa speciella situationer kan föra med sig betydande
skadeverkningar, både för det allmänna och för enskilda personer. Så kan
exempelvis ett falskt larm om att en svår olycka har skett på ett kärn-
kraftverk med ett åtföljande stort utsläpp av radioaktiva ämnen förorsaka att
stora landområden får utrymmas. Vad ett sådant falskt alarm kan föra med
sig i form av personliga umbäranden och kostnader är lätt att förstå. Men
även andra typer av falskt larm kan förorsaka svåra skador eller
olägenheter. Detta gäller särskilt om det falska larmet riktar sig mot större
folkmassor såsom i stora varuhus eller pä idrottsanläggningar. Om en sådan
större anläggning snabbt behöver utrymmas på grund av ett falskt larm,
bestående i att en bomb snart kommer att brisera eller giftig gas strömma ut,
kan panik lätt uppstå med åtföljande svåra skadeverkningar. Mot bakgrund
45
av vad jag nu anfört anser jag att straffskalan lämpligen bör utformas så att
den blir densamma som för olaga hot enligt 4 kap. 5 § brottsbalken.
Detta innebär således att en ny grov form av brottet falskt larm införs.
Falskt larm skall dock enligt min uppfattning även i fortsättningen i de
flesta fallen föranleda böter. Under grovt brott bör falla sådana falska larm
som kan föra med sig betydande skadeverkningar exempelvis genom
personliga umbäranden, avsevärda kostnader eller avbrott i den allmänna
samfärdseln.
Den ökade komplexiteten och sårbarheten hos de anläggningar jag talat
om tidigare gör att ett missbruk av fasta larmanordningar kan orsaka stora
olägenheter och kostnader. Mot den bakgrunden bör straffskalan rymma
möjlighet att i undantagsfall döma till strängare påföljd än böter.
Mitt förslag: För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller
fängelse i högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Fängelsestraffkommittén föreslår att den särskilda straffskalan för
grovt brott avskaffas, att straffmaximum sänks och att en särskild straffskala
införs för ringa brott.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig i frågan ställer
sig en övervägande majoritet negativa till den föreslagna förändringen.
Våldskommissionen föreslår att en ringa grad införs med straffskalan
böter eller fängelse i högst sex månader och att böter utgår ur straffskalan
för normalgraden.
Remissinstanserna: Våldskommissionens förslag tillstyrks av flertalet
av de remissinstanser som yttrar sig i frågan. Brottsskadenämnden och
Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker förslaget.
Skälen för mitt förslag: Genom stadgandet om övergrepp i rättssak ges
personer som hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan,
avlagt vittnesmål eller på annat sätt avgivit utsaga ett särskilt skydd mot
våld eller hot om våld. I bestämmelsen straffbeläggs att genom våld eller
liknande hämnas på någon för en sådan åtgärd eller att på samma sätt
försöka hindra någon från att vidta en sådan åtgärd.
Avsikten med bestämmelsen om övergrepp i rättssak är att ge ett spe-
ciellt skydd för intresset av att utförandet av talan eller avgivande av utsaga
inför domstol eller annan myndighet inte påverkas på ett otillbörligt sätt.
Rättssystemet bygger bl.a. på vittnesplikten som är av stor betydelse för att
rättskipningen skall fungera tillfredsställande. Straffbestämmelserna om
bl.a. mened och osann partsutsaga avser att skapa förutsättningar för att
utsagor som lämnas inför domstol också är sanningsenliga.
För personer som hörs inför domstol innebär situationen inte sällan på-
frestningar där det inte kan uteslutas att det förekommer hotelser i olika
Prop. 1992/93:141
46
former och ibland t. o. m. våld. Det finns därför mycket starka skäl att från
samhällelig synpunkt, i likhet med vad som bl.a. gäller beträffande meneds-
brottet, tillmäta den nu aktuella typen av övergrepp ett högt straffvärde. Det
är av grundläggande vikt för att upprätthålla ett effektivt rättsväsende att
personer i denna situation ges ett högt straffskydd. Ett slopande av den sär-
skilda straffskalan för grovt brott, vilket Fängelsestraffkommittén föreslår,
skulle kunna framstå som en nedvärdering av straffvärdet hos övergrepp i
rättssak. Jag kan därför inte ställa mig bakom kommitténs förslag även om
detta inte i och för sig är ett utslag av att kommittén anser att straffvärdet
hos brottet borde anses vara lägre än tidigare.
Såväl Fängelsestraffkommittén som Våldskommissionen föreslår att en
ringa grad av brottet skall tillskapas, kommissionen med en straffskala från
böter upp till fängelse i högst sex månader. Som Brottsskadenämnden näm-
ner i sitt avstyrkande remissvar skulle ett genomförande av förslaget
sannolikt leda till att flertalet fall av övergrepp i rättssak skulle komma att
hänföras till kategorin ringa brott. Detta skulle i sin tur kunna leda till att ett
stort antal fall av brottstypen därigenom skulle prioriteras lägre än i dag och
över huvud taget inte bli utredda och beivrade. En sådan utveckling vore
mycket olycklig. Av rättsstatistiken framgår att bötespåföljden används i en
icke ringa omfattning för övergrepp i rättssak. Domstolarna verkar således i
dag använda det utrymme den nuvarande straffskalan för normalgraden ger
till en nyanserad påföljdsbestämning. Jag ser därför ingen anledning att nu
föra fram något förslag om en särskild straffskala för ringa fall.
Den särskilda straffskalan för den grova formen av övergrepp i rättssak
tillkom den 1 juli 1982 (prop. 1981/82:141, bet. 1981/82:JuU49 o. 60, rskr.
1981/82:361. SFS 1982:405). Dåvarande departementschefen betonade att
straffskalan för grovt brott bör reserveras för fall när gärningsmannen har
visat särskild hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller
någon enskild har uppkommit till följd av gärningen. Eftersom skalan för
den grova formen endast skall användas för de verkligt allvarliga fallen bör
knappast gärningar vilkas straffvärde uppgår till allmänna fängelsemini-
mum eller strax däröver betecknas som grova brott. Jag föreslår därför att
minimum för det grova brottet höjs till fängelse i sex månader och, i syfte
att minska överlappningen av skalorna, att straffmaximum för normalgraden
sänks till fängelse i ett år.
Prop. 1992/93:141
47
3.1.15 Skyddande av brottsling och främjande av flykt, 17 kap. 11 och Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Brotten skyddande av brottsling och främjande av flykt
delas in i två grader genom att en särskild skala för brott som är grovt
införs.
För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i
högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brotten höjs från
två till fyra års fängelse.
Fängelsestraffkommittén föreslår att en särskild skala för grovt brott
införs för främjande av flykt samt att maximistraffet för skyddande av
brottsling skärps något.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna berör förslaget särskilt,
förutom Hovrätten för Nedre Norrland, som godtar kommitténs förslag till
gradindelning.
Skälen för mitt förslag: Skyddande av brottsling består i att motverka
att någons brott uppdagas eller beivras, dvs. att brottet eller brottslingen blir
upptäckt, föremål för utredning, lagföring, dom eller verkställighet av
påföljd. Det förutsätts alltså att ett brott rent faktiskt har förövats. För att
stadgandet inte skall få för vidsträckt tillämpningsområde gäller att mot-
verkandet kan ske endast på visst sätt, nämligen genom att dölja brotts-
lingen, hjälpa honom att komma undan, undanröja bevis om brottet eller
genom att handla på annat liknande sätt. Skyddande av brottsling kan alltså
ske antingen genom att skydda brottslingen eller genom att dölja brottet.
Brottslingen kan skyddas genom att han göms eller får hjälp att und-
komma, t.ex. genom att han får låna en bil. Andra sätt att dölja en brottsling
är att, för att han skall undkomma, själv ange sig för brottet eller aktivt leda
polisen på villospår. Döljande av brottet kan ske exempelvis genom undan-
röjande av bevis och att producera falska bevis eller att aktivt hjälpa brotts-
lingen att dölja att brott har förövats. Exempel är att utplåna fotspår eller
fingeravtryck, göra nya spår, flytta på en död person och att städa ett rum i
vilket ett våldsbrott har begåtts.
Ansvar för skyddande av brottsling kan åläggas även den som inte har
kännedom om att ett brott förövats om han hade skälig anledning att anta att
så var fallet. I dessa fall gäller en särskild straffskala med enbart böter.
Ansvarsfrihet gäller för vissa närstående till brottslingen.
Skyddande av brottsling är subsidiärt till främjande av flykt, vilket brott
består i att hjälpa någon som med laga rätt är berövad friheten att komma
lös eller att, efter det han avvikit, främja hans flykt genom att dölja honom
eller genom att vidta annan sådan åtgärd.
Ansvarsbestämmelserna för främjande av flykt och skyddande av brotts-
ling är uppställda främst till skydd för statens brottsutredande verksamhet
och dess verkställande av påföljd för brott. Det är av vikt att denna verk-
48
samhet får pågå utan otillbörliga störningar. Naturligtvis måste fall av väl
planlagda och utförda fritagningar av personer som dömts för allvarlig
brottslighet, t.ex. grova narkotikabrott eller terrorhandlingar, tillmätas ett
högt straffvärde. Detsamma gäller vissa fall av skyddande av brottslingar
som har gjort sig skyldiga till sådana allvarliga gärningar.
Jag delar därför kommitténs uppfattning att en höjning av straffmaxi-
mum är motiverad. En höjning av straffmaximum till fyra år räcker väl för
att ge domstolarna det handlingsutrymme som behövs vid straffmätningen.
Straffskalan skulle dock med en sådan höjning bli mycket vid, varför jag
liksom kommittén anser att en särskild skala för grova brott bör införas. I
anslutning till vad jag föreslår rörande andra brott med en särskild skala för
grovt brott bör straffminimum för det grova brottet sättas till sex månaders
fängelse. För de lindrigaste fallen av brotten bör, som nu, tillgång till ett
bötesstraff finnas. Straffskalan för normalgraden bör då sättas till böter eller
fängelse i högst ett år för att minska överlappningen mellan de två skalorna.
Grovt brott kan föreligga exempelvis vid allvarligare fritagningar från
kriminalvårdsanstalt och därmed jämförliga gärningar. Det gäller här
särskilt gärningar som varit väl planlagda och organiserade och där mera
sofistikerade hjälpmedel har använts, där beväpning har förekommit och där
fritagningen avsett någon som avtjänar ett långt straff.
Beträffande skyddande av brottsling kan även det brottet som jag nämnt
ha ett högt straffvärde, om skyddandet avser förövare av mycket grova
brott. Det kan i vissa fall finnas anledning att se mycket allvarligt på denna
typ av brott, varför jag föreslår att brottet även fortsättningsvis skall ha
samma straffskala som främjande av flykt.
Mitt förslag: Brottet olovlig underrättelseverksamhet delas in i två
grader genom att en särskild skala för brott som är grovt införs.
För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i
högst ett år och för den grova graden fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två
till fyra års fängelse.
Fängelsestraffkommittén föreslår en mindre skärpning av straffmaxi-
mum.
Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.
Skälen för mitt förslag: I bestämmelsen straffbeläggs viss här i riket
bedriven spioneriliknande verksamhet, som dock inte är riktad mot Sverige.
Det finns två former av brottet olovlig underrättelseverksamhet vilka båda
kan begås endast här i riket. Den ena formen består i att, för att gå främ-
mande makt tillhanda (dvs. ett krav på direkt uppsåt), bedriva eller lämna
medverkan som inte är endast tillfällig till verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
Prop. 1992/93:141
49
den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts
säkerhet. Uppgifterna kan gälla förhållanden i Sverige eller i andra länder.
Den andra formen av brottet består i att, med uppsåt (dvs. inte bara direkt
uppsåt) gå främmande makt till handa, hemligen eller med användande av
svikliga medel antingen bedriva verksamhet för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållanden eller till sådan verksamhet lämna
medverkan som inte är endast tillfällig. Fråga är om viss politisk
underrättelseverksamhet. Brottet kan rikta sig mot t.ex. flyktingar och bestå
i registrering av politisk åskådning eller rastillhörighet.
Att gärningarna är kriminaliserade motiveras bl.a. med hänsyn till vikten
av att inte störa vårt förhållande till främmande makt. Dessutom kan verk-
samhet som utgör olovlig underrättelseverksamhet lätt ändra karaktär och i
stället riktas mot Sverige. Ett annat motiv för straffbestämmelsen är en
önskan att slå vakt om rätten för flyktingar i vårt land att vara skyddade från
underrättelseverksamhet från sina hemländer.
Olovlig underrättelseverksamhet som består i spioneri mot annat land
kan ta sig mycket allvarliga former och medföra svåra utrikespolitiska
följder för Sverige. Det är av stor vikt att Sverige inte blir bas för sådan
verksamhet. Delvis gör sig därvid samma argument gällande som vid be-
kämpandet av internationell terrorism.
Jag föreslår med hänsyn härtill en skärpning av straffskalan för olovlig
underrättelseverksamhet. Ett maximum på fängelse i fyra år framstår som
lämpligt. Därmed får domstolarna en vidare straffskala som täcker in de in-
dividuella brottens starkt varierande straffvärde. Enbart en höjning av
maximistraffet skulle leda till att straffskalan blev mycket vid. För de
allvarligaste fallen bör därför införas en särskild skala för grovt brott. Den
kan lämpligen anknyta till den av mig tidigare förordade straffskalan för
den grova formen av flera brott, nämligen fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Normalgradens maximum anpassas därefter genom att sättas
till fängelse i ett år.
I det till Lagrådet remitterade lagförslaget hade den nya straffskalan för
grovt brott förts in som ett nytt andra stycke i paragrafen. Eftersom den
grova graden omfattar olovlig underrättelseverksamhet enligt både första
och andra stycket bör den särskilda straffskalan, som Lagrådet har före-
slagit, regleras i ett avslutande tredje stycke.
Mitt förslag: Straffminimum i skalan för den grova formen av mut-
brott höjs från allmänna fängelseminimum till fängelse i lägst sex
månader.
Fängelsestraffkommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte
straffminimum för den grova graden av mutbrott bör höjas med mer än vad
Prop. 1992/93:141
50
kommittén föreslår och att i så fall även maximistraffet för normalgraden
bör höjas.
Skälen för mitt förslag: Straffbestämmelsen om mutbrott avser passiv
korruption, alltså mottagande av muta, medan straffbestämmelsen om
bestickning (17 kap. 7 § brottsbalken) utgör remediet mot aktiv korruption.
Mutbrott kan begås av arbetstagare och vissa därmed jämställda personer,
såväl i privat som i offentlig tjänst. Själva brottet består i att ta emot eller
låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning.
En muta är typiskt sett en ekonomisk förmån som någon får för att
handla pliktvidrigt. För mutansvar krävs emellertid inte att det varit fråga
om muta. Det räcker att det rört sig om en otillbörlig belöning. En belöning
har i allmänhet ett ekonomiskt värde, t.ex. pengar, rabatter, provision,
borgensåtagande m.m.
Straffskalan för mutbrott kan jämföras med den som gäller för tjänstefel.
Medan det för grovt tjänstefel stadgas ett minimistraff om fängelse sex
månader, gäller emellertid för mutbrott att minimistraffet är lika med
fängelseminimum För att minska överlappningen i straffskalan och för att
markera att grovt mutbrott från straffvärdesynpunkt kan jämställas med
grovt tjänstefel bör ett minimistraff om fängelse i sex månader för det grova
brottet införas.
Prop. 1992/93:141
Mitt förslag: Brottet delas in i tre grader genom att en särskild skala
för brott som är grovt införs.
För den ringa graden föreslås straffskalan bli oförändrat böter eller
fängelse i högst sex månader, för normalgraden fängelse i högst ett år
och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och högst fyra
år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra
års fängelse.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Kommittén föreslår ingen ändring.
Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.
Skälen för mitt förslag: Ansvarsbestämmelserna i vapenlagen finns i
37, 38 och 38 a §§. Jag tar i detta sammanhang upp endast de mer allvarliga
formerna av brott mot vapenlagen i 37 §. Beträffande övriga bestämmelser
har jag inte funnit anledning att föreslå några ändringar.
I 37 § regleras straffpåföljden för olaga vapeninnehav samt för olovlig
överlåtelse och upplåtelse av skjutvapen.
Den nuvarande straffskalan för uppsåtligt olaga vapeninnehav infördes år
1971 genom en ändring (prop. 1971:109, bet. 1971:JuU14, rskr. 1971:205,
SFS 1971:236) av den då gällande vapenförordningen (1949:340). Än-
dringen innebar att maximistraffet höjdes från ett till två års fängelse.
51
Det finns otvivelaktigt ett samband mellan förekomsten av illegala vapen Prop. 1992/93:141
och våldsbrottslighet. Användningen av skjutvapen vid våldsbrott har ökat
under de senaste 15-20 åren. Det är omvittnat från inte minst handeln att
risken för väpnade rån upplevs som ett allt större och mer pressande
problem för personalen. En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet har
också i en rapport (BRÅ-PM 1992:3) Våld i butik, post och bank redovisat
att såväl vapenstölder som insmuggling av vapen ökar och att rån med
skjutvapen har ökat starkt. Det är då ofta fråga om livsfarliga vapen som
gärningsmännen har manipulerat på ett eller annat sätt.
Senare tids uppmärksammade vapenstölder inger stor oro. Jag ser en sär-
skild risk i att extremistiska politiska grupper beväpnar sig, inte bara att de
enskilda medlemmarna beväpnar sig utan också att organisationerna som
sådana skaffar sig tillgång till en stor mängd farliga vapen. Utvecklingen
också internationellt med politiska grupperingar med allt öppnare
främlingsfientlighet och rasism på sina program inger också allvarliga
farhågor. Även om motiven bakom anskaffandet av vapen utan tillstånd inte
sällan på goda grunder kan misstänkas vara att i framtiden begå andra
mycket allvarliga brott med än högre straffvärde är det ofta svårt att styrka
en brottslig vilja avseende ett specifikt sådant brott, t.ex. rån, som krävs för
att straffrättsligt ansvar för förberedelse skall kunna krävas ut. Här ligger ett
intresse av att genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet kunna
stävja denna typ av gärningar. Ett kraftfullt ingripande mot olovliga innehav
av vapen bör kunna minska förekomsten av illegala vapen och därigenom
medverka till kampen mot den allvarliga våldsbrottsligheten.
Jag föreslår mot denna bakgrund att straffmaximum för brott mot vapen-
lagen höjs till fyra års fängelse.
En höjning av maximum utan en gradindelning av brottet skulle dock
leda till att straffskalan blev alltför vid för att kunna vara till avsedd ledning
för rättstillämpningen. Jag föreslår därför att en särskild skala för grovt brott
skall införas. Skalan bör utformas på samma sätt som jag föreslagit beträf-
fande flera andra brott i detta lagstiftningsärende. Som grovt brott bör som
jag nämnt särskilt bedömas brott under former som medför att vapnen kan
befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga
vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större
mängd vapen. Vid fastställandet av straffvärdet hos ett olaga vapeninnehav
är över huvud taget mängden av vapen av stor betydelse. Att olovligen
samla på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ (främst av militär
karaktär), vilka rimligen aldrig kan förvaras på ett från spridningssynpunkt
betryggande sätt, utgör i sig en stor fara för en större krets personer och
måste anses ha ett högt straffvärde.
Sänkningen av maximum för normalgraden utgör endast ett led i strävan-
det att i förekommande fall minska överlappningen mellan straffskalorna
för olika grader av samma brott och skall givetvis inte tolkas som att synen
på gärningstypen bör mildras.
52
Mitt förslag: En särskild lag införs om att illegala skjutvapen och
ammunition straffritt kan lämnas in till polisen under tiden juli -
september 1993. Det som lämnas in skall normalt förstöras.
Förslaget från 1987 års vapenutredning: Överensstämmer i huvudsak
med mitt förslag. Utredningen föreslår dock en inlämningstid på tolv
månader.
Remissinstanserna: Utredningsförslaget möter ett blandat mottagande.
Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget är dock positiva
till det. Bland dem som tillstyrker förslaget är Riksåklagaren, Statens krimi-
naltekniska laboratorium. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Svenska Polisförbundet, Föreningen Sveriges Polischefer, Frivilliga skytte-
rörelsen och Våldskommissionen.
Avstyrker förslaget av principiella skäl eller som inte tillräckligt moti-
verat gör bl.a. Polismyndigheterna i Skellefteå och Lycksele samt Före-
ningen Sveriges åklagare.
Flera remissinstanser pekar på att en amnesti måste förenas med en brett
upplagd informationskampanj.
Skälen för mitt förslag: Förslaget från 1987 års vapenutredning har
behandlats tidigare. I den dåvarande regeringens proposition om ändringar i
vapenlagen (1973:1176) framfördes således att en s.k. vapenamnesti inte
borde införas (prop. 1990/91:130 s. 53). Den bedömningen delades av riks-
dagen (bet. 1990/91:JuU33 s. 31, rskr. 1990/91:300).
Jag vill till en början slå fast att det är synnerligen angeläget att vidta
åtgärder för att minska den brottsliga användningen av skjutvapen. Detta
gäller inte minst mot bakgrund av att antalet väpnade rån har ökat markant
under senare år. Enligt min mening finns det nu anledning att ta till vara alla
möjligheter att minska antalet illegala skjutvapen. Den möjlighet som ligger
i att införa en särskild lag om att illegala skjutvapen och ammunition under
en viss tid straffritt kan lämnas in till polisen bör inte lämnas oprövad. Jag
anser alltså att en sådan lag bör införas.
Inte minst mot bakgrund av den skärpta syn på olaga vapeninnehav som
jag här tidigare förordat är det också rimligt att ge i övrigt laglydiga per-
soner chansen att under betryggande former lämna in skjutvapen och
ammunition som de innehar utan att ha rätt till det. Det kan gälla vapen som
glömts bort i samband med ett dödsfall eller en flyttning. Också detta är ett
skäl för att införa en straffrihetslag.
Det kan naturligtvis diskuteras hur effektiv en straffrihetslag kommer att
bli. Av intresse är därvid att man i Danmark under en månad år 1986 fick
lämna in illegala vapen till polisen utan att rättsliga åtgärder vidtogs. Bak-
grunden till åtgärden var att betydande mängder vapen hade kommit in i
Danmark under andra världskriget och att det var omöjligt att fastställa var
dessa vapen hade hamnat. Närmare 10 000 vapen och 10 ton sprängämnen
Prop. 1992/93:141
53
lämnades in. Möjligen kan ett resultat liknande det i Danmark inte påräknas Prop. 1992/93:141
för vår del. Det danska exemplet talar dock för att en straffrihetslag kan ge
ett utifrån svenska förhållanden gott resultat.
Det ligger nära till hands att anta att de skjutvapen som kommer att
lämnas in inte i någon större utsträckning är sådana som cirkulerar i krimi-
nella kretsar. Varje sådant enstaka vapen som tas om hand och förstörs
minskar emellertid risken för nya allvarliga brott. Även en liten mängd
insamlade vapen är alltså av värde.
Merparten av de inlämnade skjutvapnen kommer antagligen att vara
sådana som har innehafts av i övrigt laglydiga personer. Att dessa vapen
lämnas in är också värdefullt. Eftersom någon kontroll av vapeninnehavet
inte skett finns det ju en risk för att vapnen inte förvaras eller hanteras på ett
sätt som är betryggande från säkerhetssynpunkt. Att vapnen lämnas in och
förstörs medför också att man kan vara säker på att de inte kommer att
användas vid brott.
Av största vikt för att straffrihetslagen skall få den avsedda effekten är
att allmänheten får kännedom om den. En informationskampanj bör alltså
genomföras. Lämpligast synes vara att informationen lämnas strax före och
under inlämningstiden. Rikspolisstyrelsen bör svara för informationen till
allmänheten om lagen.
Inlämningstid
Vapenutredningen föreslår en tolvmånadersperiod som inlämningstid. Jag
anser i likhet med flera remissinstanser att en kortare tid är att föredra. Det
synes lämpligt att en inlämningsperiod på tre månader påbörjas samtidigt
med att de nya straffbestämmelserna om brott mot vapenlagen träder i kraft.
Inlämning kommer alltså att kunna ske under tiden juli - september 1993.
Innebörden av lagen
Innebörden av straffrihetslagen är att den som innehar illegala skjutvapen
eller ammunition inte skall kunna straffas för innehavet om han eller hon
frivilligt lämnar in eller låter lämna in egendomen till polisen under tiden
juli - september 1993. I det fall den som innehar vapen eller ammunition
inte själv lämnar in egendomen utan ger någon annan i uppdrag att göra det
gäller alltså straffriheten för båda. Däremot innebär kravet på frivillighet att
straffrihet inte kommer i fråga om någon, t.ex. i samband med en husrann-
sakan, lämnar in ett vapen på grund av upptäcktsrisken. Alla vapen och all
ammunition som enligt vapenlagen kräver tillstånd för att få innehas skall
kunna lämnas in till polisen.
Det är således fråga om att i en särskild lag föreskriva straffrihet för
olaga innehav av skjutvapen och ammunition i vissa fall. Detta är något
annat än en amnesti. Därmed brukar nämligen avses en generell benådning
av en viss grupp av dömda (se 11 kap. 13 § regeringsformen).
54
Inlämnarens anonymitet
Prop. 1992/93:141
För att straffrihetslagen skall bli framgångsrik torde krävas att den som läm-
nar in illegala skjutvapen eller ammunition garanteras anonymitet. In-
lämnaren skall alltså inte behöva lämna uppgifter om sin identitet.
Det kan inte helt bortses från att möjligheten att vara anonym kan skapa
svårigheter vid utredningen av brott där vapnet använts. Svårigheterna bör
dock inte överdrivas. Det är således inte särskilt troligt att skjutvapen som
använts vid allvarliga brott lämnas in av den som begått brottet. Jag vill
också stryka under att straffriheten bara gäller för den som utan tillstånd
innehar vapnet eller ammunitionen och bara avser dennes innehav av det
som lämnas in. Polisen kan alltså utföra t.ex. sedvanliga kriminaltekniska
undersökningar på ett inlämnat vapen i syfte att utreda andra brott som har
samband med vapnet. Det kan gälla brott begångna av såväl innehavaren
som av andra personer. Om ett inlämnat vapen skäligen kan antas ha
betydelse för utredningen av ett sådant brott kan det tas i beslag enligt be-
stämmelserna i rättegångsbalken.
Inlämningsställen
Beträffande inlämningsställen föreslår Vapenutredningen att polismyn-
digheterna skall få bestämma att inlämning skall kunna ske även hos andra
myndigheter inom polisdistriktet. Utredningen framför att det är önskvärt
att den som vill lämna ifrån sig ett vapen kan göra detta utan att behöva resa
någon längre sträcka samt att militära myndigheter och Statens kriminal-
tekniska laboratorium bör kunna hjälpa till med insamlingen. Överbefäl-
havaren har avstyrkt förslaget i denna del, bl.a. med hänsyn till att det oftast
finns en polismyndighet på de orter där försvarsmaktens myndigheter är
belägna. Enligt min mening bör det räcka med att inlämning kan ske till
polismyndigheterna.
Inlämning av skjutvapen och ammunition skall alltså kunna ske på polis-
stationerna i landet. Det bör tilläggas att straffrihetslagen i och för sig också
är tillämplig om egendom överlämnas till en enskild polisman.
Vapnen och ammunitionen tillfaller staten
Skjutvapen och ammunition som lämnas in torde i de flesta fall tillhöra den
som sett till att egendomen lämnats in till polisen. Det kan emellertid före-
komma att stöldgods lämnas in. Om ett stulet vapen lämnas in skall den
rättmätige ägaren naturligtvis kunna få tillbaka det. För att så skall kunna
ske måste polismyndigheten undersöka om det finns någon känd ägare till
det som lämnats in. Polismyndigheterna bör alltså på lämpligt sätt
kontrollera om ett inlämnat vapen är anmält stulet eller om det finns en
licens utställd beträffande vapnet.
Föreskrifter om den kontrollen och hanteringen i övrigt när skjutvapen
eller ammunition lämnas till en polismyndighet bör, med stöd av 8 kap. 13 §
regeringsformen, meddelas av regeringen eller av den myndighet regeringen
bestämmer.
55
Det är rimligt att skjutvapen eller ammunition som lämnas in enligt
straffrihetslagen normalt tillfaller staten. Mot bakgrund av att egendom kan
ha lämnats in utan ägarens samtycke bör emellertid vissa förutsättningar
vara uppfyllda för att egendomen skall tillfalla staten.
Vapenutredningen har i denna del föreslagit att ägaren i vissa fall -
nämligen om det är uppenbart att det inlämnade tillhör någon annan än den
som lämnade in det - skall beredas tillfälle att få tillbaka inlämnad
egendom. Om ägaren inte kan spåras eller om han underlåter att återta
egendomen skall egendomen enligt utredningen tillfalla staten.
Jag förordar en reglering efter förebild av bestämmelser i hittegodslagen
(1938:121). Regleringen, som något avviker från Vapenutredningens
förslag, innebär följande. Skjutvapen och ammunition som lämnats in skall
tillfalla staten om ägaren inte är känd inom tre månader från det att
egendomen lämnades in. Egendomen måste alltså normalt förvaras i tre
månader. Om ägaren till inlämnad egendom är känd skall han eller hon få
tillfälle att inom en månad ta tillbaka egendomen. Tar ägaren inte tillbaka
egendomen eller kan denne annars anses ha uppgivit sin rätt till egendomen
tillfaller den staten.
Den nu föreslagna lagen kan komma i konflikt med hittegodslagen som
tillförsäkrar upphittaren vissa rättigheter. Enligt min mening bör under inlä-
mingsperioden enligt straffrihetslagen i första hand förfaras med inlämnade
vapen och inlämnad ammunition i enlighet med straffrihetslagen. Endast
om inlämnaren uttryckligen gör gällande att vapnet eller ammunitionen
skall behandlas som hittegods bör reglerna i hittegodslagen, om t.ex.
upphittarens rätt till hittelön och rätt till godset, tillämpas.
Det kan måhända inträffa att en person, som har tillstånd att inneha ett
skjutvapen, vill bli av med vapnet och därför anonymt lämnar in det enligt
straffrihetslagen. Även om straffrihetslagen inte tar sikte på denna sär-
präglade situation får det accepteras att ett sådant vapen enligt lagen kan
tillfalla staten.
De skjutvapen och den ammunition som tillfallit staten enligt straffrihets-
lagen bör inte säljas eller på annat sätt komma ut i cirkulation på nytt. I
stället bör egendomen normalt förstöras. Detta torde bidra till att skapa
förståelse för straffrihetslagen bland allmänheten.
I en del fall kan det dock vara befogat att bevara vapen eller ammunition.
Om egendomen behövs för musealt, militärt eller annat liknande ändamål,
t.ex. i Statens kriminaltekniska laboratoriums samlingar, bör den således
inte förstöras.
Prop. 1992/93:141
56
Prop. 1992/93:141
Min bedömning: Psykiskt våld är ett allvarligt problem. Jag har i
anslutning till mina förslag till ändringar av straffskaloma för miss-
handel, olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande därför pekat på
vikten av att även beakta sådana beteenden som främst tar sikte på att
psykiskt bryta ned en annan.
Problemet måste dock angripas på bred front, även genom bl.a. in-
formation, utbildning, organisatoriska åtgärder. Straffrättsliga åtgärder
utöver de nu föreslagna framstår inte som ändamålsenligt.
Hearingen: De synpunkter som lämnades på frågan om behovet av lag-
stiftning överensstämde med mina i det att främst andra än straffrättsliga
åtgärder behövs för att mest effektivt motverka det psykiska våldet.
Skälen för min bedömning: Den vanligaste formen av övergrepp som
kan betecknas som psykiskt våld torde vara vad som i dagligt tal kallas
mobbning. Inom den psykologiska forskningen beskrivs mobbning vanligt-
vis som att en eller flera personer upprepade gånger under en längre tid blir
utsatta för negativa handlingar från en eller flera personer. Det är sålunda
fråga om negativa handlingar som förekommer med viss regelbundenhet
och under inte alltför kort tid. Med en negativ handling avses i det här
sammanhanget att en person tillfogar eller försöker tillfoga en annan person
skada eller obehag.
Trots forskning kring psykiskt våld har man ännu inte med någon större
säkerhet lyckats slå fast hur vanlig företeelsen är i samhället. Dock kan man
på goda grunder anta att den här formen av våld ligger bakom ett stort antal
sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. Det finns också anledning att
anta att den psykiska ohälsan hos ett icke ringa antal personer är av så
allvarligt slag att de inte förmår att återvända till arbetslivet. Likaså kan
man anta att det psykiska våldet på t.ex. arbetsplatser och i skolor leder till
ett antal självmordsförsök och självmord varje år. Det är sålunda en mycket
angelägen uppgift för samhället att på olika sätt komma till rätta med det
psykiska våldet i olika miljöer.
En huvudfråga blir då vilka åtgärder som är mest ändamålsenliga för att
komma en bit på vägen i kampen mot det psykiska våldet. Det torde stå
klart att den grupp offret ingår i, på arbetsplatsen, i skolan, inom föreningen
etc., har mycket stor betydelse för förekomsten av mobbning. I en väl
fungerande grupp mobbas det inte. Att skapa en atmosfär så att grupp-
dynamiken fungerar på ett positivt sätt görs inte i första hand genom straff-
rättslig reglering. Det är mycket en fråga om organisation, kommunikation
och andra samverkande miljöfaktorer.
Vid hearingen diskuterades bl.a. rättsväsendets behandling av psykiskt
våld. De anmälningar som görs hänför sig till olika brott, oftast något av
dem som jag redogjort för tidigare, som misshandel, ofredande, olaga hot
m.m. Att särskilja vilka anmälningar som har grund i psykiskt våld kräver
studium av varje anmälan för sig. Inte ens ett sådant förfaringssätt kan ge
57
någon säker bild av förekomsten. Det verkar såldes inte vara ovanligt att det Prop. 1992/93:141
är den mobbade som är gärningsman i anmälningarna; den mobbade tar till
fysiskt våld när trakasserierna har gått för långt. Till detta kommer den
beaktansvärda risken för att en mobbad som anmäler förfarandet kan löpa
en större risk att åter bli mobbad, vilket rimligen bör leda till en mindre
benägenhet att anmäla gärningen.
Den expertis som närvarade vid hearingen var i stort sett enig i att straff-
rättsliga åtgärder inte är den väg som bör väljas i första hand. Jag är av
samma uppfattning. Kriminaliseringen som den är utformad i dag torde väl
räcka till för att fånga in de straffvärda fallen av psykiskt våld.
Även om det således inte i första hand är straffrättsliga åtgärder som bör
vidtas, finns ingen anledning att avvakta med de straffrättsliga åtgärder som
framstår som befogade. Jag har också i det föregående i samband med mina
förslag till förändrade straffskalor för misshandel, olaga hot, ofredande och
sexuellt ofredande betonat vikten av att förekomsten av psykiskt våld och
sådant vålds effekter beaktas vid straffmätningen.
Med hänsyn till den samstämmighet i åsikt som kom fram vid hearingen
har jag valt att redan i detta sammanhang redovisa de straffrättsliga åtgärder
som för närvarande bör vidtas med anledning av vad som framkommit om
det psykiska våldet. Att avvakta ytterligare beredning i form av en bear-
betning av vad som framkom vid hearingen skulle onödigtvis försena
genomförandet av förslagen.
Från och med den 1 juli 1992 har domstol möjlighet att i samband med dom
besluta om omhändertagande av en kontraktsvårdsdömd. Omhänder-
tagandet är avsett att säkerställa att den dömde inleder den planerade
vården. En förutsättning för omhändertagandet är att den dömde är häktad i
målet. Omhändertagandet skall vara helt kortvarigt och är maximerat till en
vecka. Möjligheten att omhänderta fördes in i en ny 6 b § i 28 kap. brotts-
balken. (Jfr prop. 1991/92:109, bet. 1991/92:JuU24, rskr. 1991/92:259,
SFS 1992:373.)
Även om domstolen har att besluta om omhändertagandet är det även
beträffande denna kategori omhändertagna naturligt att polismyndigheten
lämnar den handräckning som behövs för omhändertagandets praktiska ge-
nomförande. Denna polismyndighetens skyldighet bör framgå av lagtext
varför jag föreslår att en hänvisning till 28 kap. 6 b § brottsbalken införs i
38 kap. 12 § samma balk.
Mina förslag innebär att straffen skärps för ett antal brott. Detta kan
förväntas leda till ett ökat tryck på kriminalvårdens anstaltsorganisation.
Härtill kommer vissa ökade kostnader för domstols-, åklagar- och
polisorganisationen. Dessa kostnader kommer att rymmas inom ramen för
58
befintliga medel genom omprioriteringar inom Justitiedepartementets Prop. 1992/93:141
anslagsram.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upp-
rättats förslag till
1. lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176).
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
59
Efter remiss har yttranden över Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande
(SOU 1986:13—15) Påföljd för brott avgetts av Svea hovrätt, Hovrätten för
Nedre Norrland, Stockholms, Göteborgs, Norrköpings och Luleå tingsrätter,
Domstolsverket, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds-
styrelsen, Kriminalvårdsnämnden, Stockholms första övervakningsnämnd,
Övervakningsnämnden i Uppsala, Brottsförebyggande rådet, Överbefäl-
havaren, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen, Trafiksäkerhetsverket, Sjö-
fartsverket, Luftfartsverket, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Juri-
diska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, Juridiska fakultets-
styrelsen vid Uppsala Universitet, Statens invandrarverk, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Rättegångsutredningen (Jul977:06), justitieombuds-
mannen Anders Wigelius, Riksbanken, Landstingsförbundet, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges advokat-
samfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Före-
ningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, Före-
ningen Sveriges frivårdstjänstemän, Övervakares och Kontaktperso-
ners/Familjers Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Motormännens
riksförbund, Motorföramas Helnykterhetsförbund, Svenska fångvårds-
sällskapet och Svenska skyddsförbundet.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren i Göteborgs åklagardis-
trikt samt från överåklagarna vid Regionåklagarmyndighetema i Stockholm,
Kalmar, Malmö, Vänersborg och Härnösand.
Tjänstemännens centralorganisation och Centralorganisationen SACO/SR
har utan egna ställningstaganden överlämnat yttranden från Svenska polis-
förbundet respektive Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltnings-
tjänstemäns Riksförbund.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 1
60
Efter remiss har yttranden över Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsens
skrivelse angående olovligt brukande av tillgripet fortskaffningsmedel (dnr
91-1136) avgetts av Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för Nedre Norr-
land, Göteborgs, och Kalmar tingsrätter, Åklagarmyndigheten i Stockholm,
Regionåklagarmyndighetema i Jönköping, Västerås och Luleå, Polismyn-
digheterna i Huddinge, Eskilstuna, Värnamo och Göteborg, Brottsföre-
byggande rådet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges advokat-
samfund, Sveriges domareförbund, Svenska polisförbundet samt Föreningen
Sveriges polischefer.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 2
61
Efter remiss har yttranden över Våldskommissionens slutbetänkande (SOU
1990:92) Våld och brottsoffer avgivits av Svea hovrätt, Stockholms tings-
rätt, Göteborg tingsrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Läns-
rätten i Stockholms län, Länsrätten i Malmöhus län, Riksåklagaren (RÅ),
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsskadenämden,
Socialstyrelsen, Postens centralförvaltning, Rikspolisstyrelsen, Statistiska
centralbyrån, Statens ungdomsråd, Länsstyrelserna i Stockholms län, Upp-
sala län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Blekinge
län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Värmlands
län,Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län, Västemorrlands
län och Jämtlands län, Barn- och ungdomsdelegationen, Riksdagens
ombudsmän, Diskrimineringsombudsmannen, Svenska kommunförbundet,
Södertälje kommun, Landstingsförbundet, Sveriges psykologförbund,
Sveriges socionomers, Personal - & Förvaltningstjänstemäns riksförbund,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges
polischefer, Riksförbundet Hem och Skola, Försäkringsförbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Bankinstitutens arbetsgivareorganisation, Pensionärer-
nas riksorganisation, Sveriges pensionärers riksförbund, Riksorganisationen
för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Föreningen styresmän och assistenter
inom kriminalvården samt Centrum för kvinnoforskning: Forum för kvinn-
liga forskare.
RÅ har överlämnat yttranden från Överåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö åklagardistrikt samt bifogat redovisning över lokala brottsföre-
byggande projekt från Överåklagarna vid regionåklagarmyndigheten i
Kalmar och Stockholm samt Åklagarmyndigheterna i Bollnäs, Kristianstad,
Lund, Sollentuna, Uppsala, Visby, Västerås och Östersund.
Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande av Polisstyrelsen i
Stockholm och redovisning över lokala brottsförebyggande projekt vid
Polismyndigheten i Stockholm. Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat
yttrande från Polismyndigheten i Värnamo. Länsstyrelsen i Hallands län har
bifogat yttranden från Polismyndigheterna i Falkenberg, Halmstad, Kungs-
backa och Varberg. Länsstyrelsen i Värmlands län har bifogat yttranden
från Polismyndigheterna i Karlstad och Arvika. Länsstyrelsen i Koppar-
bergs län har bifogat redovisning av brottsförebyggande projekt från Polis-
myndigheterna i Avesta, Borlänge, Falun, Ludvika, Malung, Mora och
Rättvik. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bifogat yttranden från Polis-
myndigheten i Hudiksvall. Länsstyrelsen i Västemorrlands län har bifogat
yttranden av Polismyndigheterna i Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sunds-
vall och Örnsköldsvik.
Vidare har yttranden och skrifter inkommit från flera andra organisatio-
ner och enskilda personer.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 3
62
Hearingen hölls den 8 maj 1992 i Bella Venezia i Rosenbad.
Närvarade1 gjorde; förutom representanter för Justitiedepartementet, Bengt
Rosqvist, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Agneta Almqvist, Stock-
holms tingsrätt, Bengt Gustavsson, Göteborgs tingsrätt, Gunnel Lindberg,
Riksåklagaren, Ulla Jonsson, Polishögskolan, Leif Smith, Polismyndigheten
i Göteborg, Helena Silverhjelm, Socialstyrelsen, (Kristina Doktare, Social-
styrelsen), Kurt Baneryd, Arbetarskyddsstyrelsen, Joakim Joachimsson,
Arbetarskyddsstyrelsen, (Ilse Wetter, Försäkringskassan i Stockholms län),
(Margareta Nyqvist, Riksförbundet BRIS), Ingela Ström, Riksförbundet
BRIS, Anna-Kristina Sjöberg, Riksförbundet BRIS, Ulla Granéli, Riks-
förbundet Hem och Skola, Birgitta Sabelström, Advokatsamfundet, Lena
Busk, SACO, Anita von Schéele, Arbetarskyddsstyrelsen, Inge Olsson,
Uppsala kommun, (Bessie Wikander, TCO), (Gunnela Westlander, Arbets-
miljöinstitutet), Gunnar Severin, Polismyndigheten i Stockholm, Eva Flod-
ström, Statshälsan, Heinz Leymann, Psykiatriska institutionen vid Umeå
universitet, Majda Omérov, Psykiatriska kliniken vid Danderyds sjukhus
och Agneta Blidberg, Åklagarmyndigheten i Stockholm.
Nedan följer en redigerad utskrift av de inlägg som gjordes. Hearingen
inleddes av departementsrådet Dag Victor, Justitiedepartementet.
Bakgrunden till den här hearingen, som kanske är lite annorlunda än många
hearingar som vi har i regeringskansliet, har ni fått belyst i den promemoria
som har skickats ut.
Riksdagen har mot bakgrund av en motion givit regeringen tillkänna att
man bör titta närmare på frågan om psykiskt våld och framför allt då den
straffrättsliga regleringen av psykiskt våld och om man kan göra förbätt-
ringar i lagstiftningen på det området.
Enligt vad riksdagen har uttryckt är det egentligen två saker som man
vill ha belysta. Det ena är, som det står i justitieutskottsbetänkandet som
ligger bakom riksdagsbeslutet, en uppskattning av antalet straffbara över-
grepp. Det är alltså den faktiska situationen när det gäller psykiskt våld som
riksdagen är intresserad av. Och den andra biten; det är frågan om det är
möjligt att genom en tydligare straffrättslig reglering öka skyddet för män-
niskor som utsätts för psykiskt våld.
Vi har inom Justitiedepartementet inlett ett arbete och tagit in bl.a. lite
uppgifter angående främmande rätt och försökt att hämta in annat material
från olika håll.
I det här arbetet har vi funnit att det är en ganska svår uppgift. Det är
svårt att få någon riktig klar bild över hur pass vanligt psykiskt våld är och
vilka effekter det egentligen leder till. Och vi har också funnit att det är en
mycket svår uppgift att bedöma på vilket sätt som den straffrättsliga
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
1 Namn inom parentes anger inbjudna som inte kunde deltaga.
63
lagstiftningen kan förändras för att öka skyddet mot psykiskt våld. Detta är
bakgrunden till den lite ovanliga form för beredning som vi har.
Det man kanske bör säga, inte för att minska debattlustan eller att lägga
några begränsningar på inläggen, är att det ur en bemärkelse är ett lite snävt
perspektiv som riksdagen har bett oss att titta på. Det tar ju enbart sikte på
den straffrättsliga regleringen och hur den kan användas för det här syftet.
Det tar alltså inte sikte pä andra åtgärder, t.ex. arbetsrättslig lagstiftning.
Och när det gäller den faktiska förekomsten är det också så att riksdagen har
sagt att man bör göra en uppskattning av antalet straffbara övergrepp, så in-
riktningen är även där på de straffrättsliga frågorna.
Jag nämner det här, men som sagt var inte för att ni inte ska kunna ta upp
annat. För det är alldeles självfallet av stort värde att få synpunkter också på
i vad mån straffrätten är användbar sedd i förhållande till andra metoder, om
det är andra metoder som är viktigare än de straffrättsliga och vad man kan
använda straffrätten till. Så vi ser gärna att det kommer andra synpunkter
och när ni redovisar det faktiska läget, de som har uppgifter om det, behöver
ni naturligtvis inte heller begränsa er till vad som står i brottsbalken. Men
det kan ju vara intressant om ni kan belysa i vad mån ni tror att det är saker
som är formellt straffbelagda och i vad mån det är andra saker.
Ett av problemen när det gäller psykiskt våld är naturligtvis avgräns-
ningsproblemen, hur man skall bedöma vad som är psykiskt våld. Och då är
det lätt att man ser på effekterna av olika gärningar; alltså psykiska skade-
verkningar, att människor mår illa, att de får psykiska problem. Det kanske
är värt att anmärka att de straffbestämmelser som behandlas i promemorian
täcker psykiska skadeverkningar i viss utsträckning och detta oavsett med
vilka metoder som de framkallats. Men det straffrättsliga systemet är ju mer
inriktat på det fysiska våldet.
När det gäller det fysiska våldet kan det vara värt att nämna att de
psykiska skadeverkningarna många gånger står i centrum för de straff-
rättsliga bedömningarna, eller åtminstone utgör ett centralt moment i dem.
När det gäller angreppssätten är uppmärksamheten däremot ofta inriktat just
på fysiska angrepp, alltså misshandel i mer traditionell mening, när man
diskuterar de straffrättsliga frågorna.
Bara här i veckan kom det ut en skrift från Brottsförebyggande rådet som
heter ”Våld” och som är en kunskapsöversikt över vad vi vet om våldet i
samhället. Där tar man bl.a. upp skadeverkningarna; våldets konsekvenser
finns det ett avsnitt som heter. Man redovisar där uppgifter om just de fy-
siska skadeverkningarna för om detta finns vissa undersökningar. Men det
framhålls också att i många fall så är det inte de fysiska skadeverkningarna
som är de värsta, utan det kan vara de psykiska skadorna som är de värsta
även när det gäller rent fysiska angrepp.
Det här har också kommit till uttryck i lagstiftningen, bl.a. så gjordes det
en ändring av misshandelsbestämmelserna 1988. Det gällde kriterierna för
grovt brott där man ändrade dem i viss mån Då framhölls det bl.a. att de
synliga skadorna kan vara begränsade men att brottet ändå kan vara att be-
döma som grovt. Det kan exempelvis vara en misshandel som har pågått
under en längre tid eller utgjort led i upprepade övergrepp. Det försvårande
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
64
momentet vid den typen av misshandel ligger främst i, inte de fysiska ska-
dorna, utan de påtagliga integritetskränkningama, liksom i det förhållandet
att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär. Så vi har två olika
moment här, dels angreppssättet och dels vilka slags skadeverkningar som
det leder till.
Ja, detta är några inledande ord. Det vi har tänkt oss från departementets
sida är att lyssna på er inbjudna och inte säga så mycket mer än det jag har
sagt nu utan vi lämnar ordet fritt. Vi hade tänkt lägga upp hearingen så att
den delas in i två olika avsnitt med anknytning till de frågor som ställs i
promemorian. De första frågorna tar sikte på faktisk förekomst och på
vilken forskning som finns om psykiskt våld och vad vi vet om detta rent
faktiskt på olika sätt. Vi hade tänkt att vi till en början begränsar oss huvud-
sakligen till de frågorna och att de som har kunskaper om detta redovisar
det. De fyra sista frågorna tar mer direkt sikte på rättsväsendets hantering av
psykiskt våld; hur många fall som anmäls till åtal, hur polis och åklagare
hanterar det, hur domstolarna bedömer det och slutligen vilka slags lagstift-
ningsåtgärder som eventuellt skulle kunna vidtas.
Vi har på vart och ett av områdena dristat oss till att be någon att öppna
diskussionen.
På det här första avsnittet har Anita von Schéele från Arbetarskydds-
styrelsen lovat att göra en sådan inledning och berätta från sitt perspektiv
vad hon känner till om förekomsten av mobbning och psykiskt våld.
Jag kan berätta lite om varför jag arbetar med de här områdena. Jag har
sedan början av 1980-talet intresserat mig för och jobbat mycket intensivt
direkt med många så kallade fall av trakasserier och mobbning i egenskap
av personalkonsulent, den längsta tiden i Statshälsan. Sedan några år till-
baka jobbar jag på Arbetarskyddsstyrelsen som handläggare och håller på
att arbeta fram ett förslag till allmänna råd i enlighet med arbetsmiljölagen
om trakasserier i arbetslivet. Nu är det ju det att trakasserier, mobbning,
psykiskt våld, social utstötning osv. finns det väldigt många uttryck för och
jag har ägnat ganska mycket tid åt att försöka hitta ett annat begrepp och då
kommer vi in på definitioner. Jag har försökt att sammanfatta det som jag
har mött i mitt arbete under åren. Det gäller naturligtvis situationerna i
arbetslivet, på arbetsplatserna, det är det jag har jobbat med, arbetsmiljö-
frågorna och sambanden med arbetsmiljölagen och dess ansvarsförhållan-
den. Och då har jag kommit fram till en, som jag tycker, ganska samman-
fattande definition. Jag kallar det för kränkande särbehandling. Då får man
fram dels kränkningen i sig, vilken nu kan vara individuell och särbehand-
lingen på arbetsplatsen som då skall vara ganska påtaglig för att man skall
kunna se den och göra någonting åt den. Den här särbehandlingen behöver
då ha en sådan karaktär att den bör uppfattas som djupt personligt föro-
lämpande eller riskera att orsaka onormalt höga psykiska och stressande
påfrestningar på individen, men även på gruppen faktiskt.
De handlingar som jag har sett och som är ganska påtagliga det är förtal
av eller nedsättande omdömen om en arbetstagare eller dennes familj, med-
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
65
vetet undanhållande av arbetsrelaterad information eller att man lämnar fel-
aktig sådan, medvetet saboterande eller försvårande av arbetets utförande,
uppenbara åsidosättanden, förföljelse i olika former eller skapande av
rädsla, medvetna förolämpningar, överkritiskt eller negativt bemötande eller
förhållningssätt, sexuella trakasserier och administrativa sanktioner utan an-
givande av sakliga skäl. För det här ser man ett klart mönster. Det är väldigt
många drabbade som säger att de inte har fått någon förklaring till det som
har skett och att alla försök att få en förklaring gör att motståndet blir värre
och detta kan ju en människa då hålla på att kämpa med i många år. De
söker alltså någon form av förklaring till vad som har skett. Det här är en
ganska typisk bild av vad som händer, nämligen att man inte blir trodd.
Många vågar inte berätta om vad som händer med dem därför att de redan
från början vet eller misstänker att de inte kommer att bli trodda. Därför är
det många av de här händelserna som aldrig blir kända, eller blir kända först
när det har gått mycket lång tid. Då kommer de ganska krisartat och chock-
artat fram i ljuset. Då har människan gått väldigt länge och haft det bedröv-
ligt och så kan det hända en sak som har blivit så att säga tuvan som stjälpte
lasset och de hamnar i en akut krissituation, med en stark chock. Det är
ganska vanligt.
Jag har ägnat mycket tid och grävt ner mig i de här frågorna ibland på
heltid, för att försöka att komma till rätta med och lära mig så mycket som
möjligt vad som pågår och var det finns att söka mer kunskap. Det är
ganska svårt att söka kunskaper i de här frågorna. Det man får kunskap
genom är offren själva och den kan ibland vara vinklad. Uppgifterna kan
ibland vara färgade av så stor bitterhet och osaklighet att man får lägga ner
mycket tid och möda på att försöka reda ut vad som egentligen har hänt.
Direkt forskning är det väl Heinz Leymann som har gjort mest av samt
Heinemann inom skolvärlden. Thylefors har följt en grupp utfrysta personer
i Göteborg som kallar sig själva Exodus och skrivit en bok om det. Inge
Olsson är en av många andra som också jobbar direkt i personalkontakt med
fallen och skriver mycket om det, kan mycket om det. och jag har gjort det
också under många år. Vi är inte så många i landet som har ägnat mycket
tid åt det här. Det kan behövas mer forskning om hur arbetet bör ordnas för
att minimera riskerna för frustrationer, psykisk belastning och stress. Det är
nämligen ur min synvinkel sett frustrationer, stress och psykisk belastning
som väcker aggressioner, irritationer, som ibland då kan rikta sig mot perso-
ner som finns i närheten och som eventuellt har någon egenhet som kan irri-
tera en eller annan. När man inte kommer till rätta med de stora problemen
på en arbetsplats, inte får kontakt med chef och beslutfattare så ökar alltså
irritationen och det är en väldigt vanlig förekommande förklaring till att så-
dant här inträffar. Det behövs väldigt små skillnader i den utpekade perso-
nens agerande för att just den skall råka bli syndabock.
Det kan också behövas en del insatser vad gäller just aggressions-
forskning, alltså vad som väcker våra aggressioner och våra frustrationer.
Det behövs forskning omkring effekter av olika terapi- och behandlings-
former. Då pratar jag om de värst drabbade som alltså befinner sig i
poststresstraumatiska sjukdomstillstånd, mycket svårbehandlade tillstånd.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
66
Dessutom behöver man också se över inte bara de drabbades utan även de
frustrerades problemområden. De behöver man se över. Människor blir
frustrerade om de lever i onormalt stressande situationer.
Vilka är avsikterna med handlingar som riktar sig mot en utpekad
person? Det kan man egentligen bara skaffa sig hypoteser om men också gå
på det som har kommit fram i aggressionsforskningen. Men jag ser ju detta i
de fall jag har mött att här är ju ganska klara signaler på att avsikterna
kanske är att skada en människa medvetet, försvara sig själv eller det kan
t.o.m. hända att det handlar om konkurrens, ibland är det så att två personer
står och pekar på varandra och den ene säger: Du mobbar mig, men den
andra säger: Nej, det är du som mobbar mig. Och det här kan vara väldigt
svårt att reda ut och jag menar att ibland så är det faktiskt dumt att försöka
göra det också, för att man kan få backa 15-20 år tillbaka i tiden; det blir
ganska barnsliga utredningar. ”Det var du som började”,”nej det var du”osv.
Så att vad man behöver göra det är att titta på den aktuella situationen och
hjälpa människorna framåt. För det är ju det det handlar om, att undvika att
göra människor till fall. Det är det viktigaste och även få dem själva att
förstå att de kan störta sig själva till att bli ett fall om de inte tar den hjälp
och de råd de kan få.
Andra avsikter med att så kallat mobba eller bete sig kränkande och be-
handla en människa på ett särartat sätt det är att man vill ändra på dem eller
man vill få bort dem från arbetsplatsen. Man har bestämt sig för att får vi
bara bort den personen så blir allting bra här. Och det blir det väldigt sällan.
Det kan bli bra ett litet tag, när man då har fått bort den misshagliga
människan och hur det går för den här människan det brukar man inte lägga
ned mycket möda på. Sedan när den personen har försvunnit så dröjer det
ett litet tag och så är det snart en ny syndabock på den arbetsplatsen. Det
tyder ju på att där finns grundläggande problem i arbetssituationen, i
organisationen. Man kanske vill visa makt över någon eller roa sig på
någons bekostnad. ”Roa sig” märker man ofta när det handlar om
pennalism. Den typen av trakasserier pratar man inte så mycket om. Det är
få fall som jag har mött. Jag har mött några stycken där de har berättat att
de har blivit behandlade så att man kan kalla det för ren pennalism, men de
är inte många. Och jag vet inte under den tysta massan här eller att man
skäms lite för det, eller om det är så att pennalism förekommer mest i
sådana miljöer där man ska ”tåla lite grann”. Jag kan inte svara på det här,
jag vet faktiskt inte, men det är säkert ett problem som finns som är rätt
uttalat tror jag, eller att man stöter bort någon därför att man tror att man på
det sättet skall lösa problem. Få bort problemet helt enkelt och det är ju
kanske någonting som arbetsgivare ibland har för sig. Får man bort den där
besvärliga människan på olika sätt så har problemen löst sig.
Jag skall försöka att redovisa de få siffror som finns. Vi får ju in anmäl-
ningar om psykosociala arbetsskador, alltså arbetsskador som bottnar i
psykosociala orsaker och problem på arbetsplatsen. Här har vi nu de senaste
två åren börjat att titta just på olika former av psykosociala orsaker, det har
man väl inte gjort i den utsträckningen förut. Jag kan bara kort tala om vad
det är för sjukdomar som har visats. Det här är gamla uppgifter, men de
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
67
stämmer fortfarande. Det är neuroser, magvärk, depressioner, hjärtinfarkt,
magsår, psykosomatiska sjukdomar. Här finns med kärlkramp och för högt
blodtryck också. De här siffrorna fick jag fram i går, så de är hyperfärska,
och här har vi då antalet hittills registrerade anmälningar av arbets-
sjukdomar. Med eller utan tilläggsinformation. Man kan ju om man vill tala
om vad som har hänt en, och vill man inte det så är det kryss i rutan. Så att
utan tilläggsinformation är det 1 326 stycken av 2 866, och med tilläggs-
information så är det 1540 som har talat om vad det var som inträffade i den
här psykosociala arbetsskadan, och det är ju inte alltid mobbning. Här har vi
vad de har sagt kort. Det som hoppar ut är hot och våld. Det är en stor skill-
nad här nämligen hot och våld är sådant som oftast drabbar en utifrån,
klienter, patienter, kunder osv. Det vi pratar om här, är de skaderisker som
finns inne på arbetsplatsen, innanför väggarna och det är en betydlig skill-
nad i hur man hanterar de här skaderiskema från arbetsgivarens sida. Är det
hot utifrån så gör man ju vad man kan för att bygga upp skyddsmurar och
skyddsglas och allt vad det kan vara. Det är mycket svårare inom arbets-
platsen. Här har vi en stor kader av problem, relationsproblem, arbetsbe-
lastning, där har vi stressfrågorna, alltså för höga arbetsbelastningar det är
det som förekommer. Det är sällan man ser för låg arbetsbelastning. 28%
säger att de är utsatta för mobbning och då har vi definitionsproblem. Vad
är mobbning egentligen? För ibland är det så att folk betecknar det de har
varit med om som mobbning och när man sedan börjar fråga lite djupare så
kan man inte tycka att det är det. Då kan det vara ömsesidiga konflikter, det
kan vara partsfrågor, förhandlingssaker, det kan vara allt möjligt annat. Och
de är inte direkt mobbade, inte direkt trakasserade utan har hamnat i besvär-
liga situationer på andra sätt. Hur vanligt förekommande är den här typen av
handlingar? Det kan vi inte klart svara på. Vi vet att kränkningar före-
kommer i arbetslivet och det räcker att veta det. Det förekommer dessutom i
mycket hög utsträckning det vet vi ju också, och i mindre eller i högre grad.
Det finns varianter på det här alltifrån att vara utsatt för skvaller som man ju
faktiskt inte kan rubricera som något brott, utan rätt vanligt vardagsbe-
teende, till alldeles förskräckligt grova påhopp och förtal och det mest för-
skräckliga man kan tänka sig som kan rikta sig mot en människa. Vi vet vad
som har hänt i stort, vi vet att det finns ett klart mönster i de ärenden som vi
har mött och då möter vi dem ofta i ett slutstadium, ett stadium där det har
gått ganska långt. Vi vet också på ett ungefär vad som händer de värst drab-
bade steg för steg, för det är en klar upptrappning. Vi kan följa det. det finns
ett mycket tydligt mönster och det innebär att om man kan se det lite tydli-
gare och lite mer i tid så kanske man också kan åtgärda det tidigt, vilket är
väsentligt om man skall komma åt det och förebygga livslånga, för att inte
säga, livshotande skador.
Om vi utgår ifrån den klassiska situationen med en arbetsplats där man
lider av pressande förhållanden och situationer, det är mycket stress, det är
mycket missförstånd, många problem som inte blir lösta, en ledare som inte
kanske alltid tar i problemen som folk förväntar sig att han eller hon skall
göra och de står där mitt i detta och känner sig hjälplösa. Då riktar sig irrita-
tionen ibland mot någon arbetskamrat eller gentemot chefen. Vi har olika
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
68
typer av mobbning, kamrat mot kamrat, anställd mot chef, chef mot an-
ställd, anställda och chef gentemot en person som alla vill ha bort osv. Men
om vi tar särbehandling frän arbetskamraters sida så tycker jag att det gene-
rellt sett är så att man först tycks börja lite sublimt och försiktigt. Det hand-
lar om negligeringar, man drar sig undan från personen, man kanske går ut
när vederbörande kommer in i kafferummet, man talar inte till henne, man
kan hålla undan information, vederbörande får inte komma med på fester
och sådant. Och detta är i kombination, det här är ju det som personen själv
märker. Bakom ryggen så förekommer det ju ofta samtidigt förtal. Det är
ganska många då som börjar förstå att de skall dra sig undan den här perso-
nen för att inte reta de övriga i gruppen eller bli obekväma själva.
Särbehandlingen trappas väldigt ofta upp om den drabbade försöker
bryta situationen eller vill tala om den. Det är en farlig sak för den drabbade
människan att fråga. Varför får inte jag vara med på fester? Varför är det så
att jag inte får information? Då får de väldigt undanglidande svar, men för-
svaren hos människorna som han vill ha svar från ökar. För här gäller det att
på något sätt försvara det man gör utan att direkt tala om för den personen
vad det handlar om. Man förväntar sig att den här personen skall veta själv
vad det handlar om. Det här innebär att förklaringar saknas och det är ingen
som vill ge förklaringarna heller. Den drabbade blir mycket förvirrad och
stressad av det här och möter allmänna återkommande förödmjukelser och
små händelser som är väldigt svåra att bevisa, man rör sig mycket försiktigt
här. Det sker kritiserande observationer av den drabbade, för att inte säga
hemlig kontroll, man går och kikar i lådorna vad den här personen sysslar
med eller man går och kollar flexkortet arbetskamrater emellan och det är ju
en kontroll som inte alls är acceptabel. Allt det här är svårt att rubricera och
bevisa för den som blir utpekad. Om han/hon skall säga detta till någon så
låter det väldigt barnsligt och det gör att de i det längsta helst inte säger
något. Det förekommer också pennalism, det är ju mera tydligt.
Det här var arbetskamrater emellan, sedan har vi särbehandling från
arbetsgivaren och det kan vara att gruppen eller personer i den här gruppen
som pekar ut en annan försöker få med sig arbetsgivaren eller chefen i de
negativa åsikterna om denna person. Det kan ju naturligtvis vara en person
som har gjort en del fel, men i stället för att ta upp det sakligt med
människan i fråga så använder man utfrysningsmetoder för att bli av med
vederbörande eller få den här personen att fatta själv. Det är där det stora
felet ligger från arbetsgivarens sida. Man snarare bryter ner en person än att
sakligt ta upp de fel som har blivit begångna. Man intar en negativt
kritiserande hållning, vilket ganska snabbt kan bryta ner en anställd. De vet
inte riktigt var de står på jobbet och vet inte riktigt hur de befinner sig
identitetsmässigt och yrkesmässigt. Man fryser förmåner, det är också en
vanlig sak och ju högre upp man sitter i hierarkin desto flera förmåner kan
man förlora. Tjänstebilen brukar ryka utan förklaring. Löneläget kan frysas,
information och arbetsuppgifter fryser man ofta och ibland så tar man ifrån
folk arbetsuppgifter utan att ge dem några nya eller ger dem skenuppgifter.
Förklaringar saknas och det är det som är anmärkningsvärt, att sakskälen
saknas. Personen hamnar väldigt snabbt i en mycket farlig psykologisk och
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
69
social situation där folk heller inte riktigt vet hur de skall placera den här
personen i arbetslivet, han förlorar sin identitet. Den anställde får väldigt
ofta stämpeln samarbetsproblem på sig, vilket försvårar möjligheterna till
nya jobb i framtiden och han börjar snabbt bete sig annorlunda. Han beter
sig i förhållande till hur han blir behandlad, förvirrad, upprörd, nervös,
neurotisk och desperat och har också i och med detta naturligtvis svårare att
ta sig fram. Den kränkande särbehandlingen blir tydligare och absolut mer
hotfull, när arbetsgivaren kommer in i bilden.
Vi har en fråga här som handlar om gruppens betydelse. Klimatet i
arbetsgrupperna är ju av avgörande betydelse därför att i ett bra gruppklimat
så inträffar detta nästan aldrig. Jag har i alla fall aldrig hört talas om det. Ett
bra gruppklimat, alltså ett ofarligt klimat, är det som betyder mest. Jag har
frågat många människor om detta, mobbade och icke mobbade, och det en-
tydiga svaret är att arbetsledarens attityd och förhållningssätt på jobbet är
avgörande för hur klimatet är. Vi är ju flockdjur och tittar ju på vår ledare,
det är ganska tydligt och klart, och om ledaren fungerar bra och själv trivs
bra med sitt jobb och har bra arbetsförhållanden brukar det också fungera
bra i arbetsgruppen. Då kan man ta upp problem när de inträffar, man kan
också bli osams, men förhållandena blir aldrig sjuka, nedbrytande eller för-
störande. I grupper där många lider av missnöje eller stress så påverkas alla
i högre eller lägre grad negativt. Frustrationer och irritationer tenderar att
spridas mycket snabbt, nästan som en smitta som går fram i en grupp.
Syndabockar utses mycket lätt och det är väldigt lätt att låta irritation kana-
liseras mot någon medlem i gruppen och då kan väldigt små fel hos en
person förstoras upp och vändas mot denna öppet eller hemligt. Det är ett
sätt att avreagera sin egen irritation naturligtvis.
Vilka är då typiskt sett involverade? Vem som helst kan bli mobbad och
vem som helst kan befinna sig bland mobbama. Hos offren kan man möj-
ligtvis se ibland att det kan drabba människor som bryter vissa kultur
mönster, där man beter sig på ett annat sätt än vad som förväntas på just den
arbetsplatsen. Ibland är det de frispråkiga, ibland är det dem som strider för
en sak, som de kan ha rätt i, men som inte tas nådigt upp om man verbali-
serar den. Effekterna för den drabbade kan bli katastrofala. De lättare fallen
söker sig därifrån och ser sig om efter någonting annat, försöker att vara
tjänstlediga så mycket som möjligt, stanna hemma osv. Och de svårare
fallen kan utmynna i mycket svåra traumatiska tillstånd. Årslånga sjukskriv-
ningar är vanliga, fackens möjligheter är att hjälpa till mycket små och vad
gäller självmord så har vi ingen direkt forskning som handlar om samband
mellan självmordsbeteende och problem med arbetslivet, men man kan göra
avancerade gissningar här. Det här med straffrättsliga lagstiftningsåtgärder,
det har jag svårt att uttala mig om.
Det finns betydligt mer fakta än vad Arbetarskyddsstyrelsen vill göra gäl-
lande. Det har forskats på det här sedan sex år med arbetsmiljöfondspengar.
Om vi tittar på forskningen som har gjorts kring mobbning så har den före-
kommit i skolans värld och avseende vuxenmobbning i arbetslivet. Dessa
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
70
två områden är bäst genomforskade även internationellt sett. Jag har gjort
en studie av mobbningsfenomen i partipolitiskt sammanhang avseende, två
riksdagspartiers lokala styrelser samt värnpliktiga. Naturligtvis definierar
man vad mobbning är. Det går inte an att man bara säger att det är svårt,
man måste tvingas sig att definiera. Det kan man göra kvalitativt på olika
sätt. Den definitionen som vi har valt i forskningen är rent kvantitativ/ope-
rativ. Den bygger på tidigare inventering av handlingar som lokaliserades
vid 300 intervjuer och som resulterade i 45 fientliga handlingsformer.
Definitionen är förekomst av en eller fler av dessa operativt nämnda hand-.
lingar minst en gång i veckan under minst ett halvt år. Fokuseringen på den
långa tiden beror då på att man inom arbetarskyddsforskningen är ute efter
belastningsgränser och vid denna gräns har folk blivit sjukskrivna. En juri-
disk definition bör alltså inte ha den här långa varaktigheten utan kan avse
en kortare tid. Men jag tror att man måste på något sätt beskriva konkreta
handlingar och väga in frekvens och tid.
Det finns en undersökning som statistiskt sett är mycket tillförlitlig och
som har en slumpvariation på enbart 0,7%. När jag pratar om
kvantifieringar så är det hela tiden den nämnda definitionen som gäller. Vi
har hittat att 3,5% av den arbetande befolkningen passar in i den här
definitionen. Det är 154.000 människor som är mobbade enligt denna
uppgift. Man kan då bedöma hur många arbetsgrupper som har en mobbad
person. Vi antar att en arbetsgrupp i svenskt arbetsliv är mellan 5 och 10
personer stor. Vi har då 10-20 arbetsgrupper per hundra, vi har 4 mobbade
per hundra alltså har var tredje till femte arbetsgrupp i svenskt näringsliv en
mobbad bland sig. Talet 154.000 kallar man prevalens, det som man hittar i
detta ögonblick. På basis av den kan man sedan beräkna incidenser, dvs hur
många nya fall som tillkommer årligen. Beräkningen innebär att det varje år
tillkommer 120.000 nya fall, som mobbas under minst ett halvt år och med
en genomsnittstid på ett och ett halvt år, alltså en väldigt lång period. På
basis av det så kan man skatta livsrisken att råka ut för mobbning. Om man
antar att den genomsnittliga livsarbetstiden ligger vid 30 år, vilket säkert är
en underskattning, så visar den här beräkningen att var fjärde svensk i
arbetslivet riskerar att råka ut för mobbing.
Om man sedan tittar på de 45 handlingar som man har hittat och som
stämmer överens med vad Anita har berättat om. Statistiska analyser av det
här materialet visar väldigt tydligt skillnader i manligt och kvinnligt
beteende. Män och kvinnor väljer olika aktiviteter. Undersökningen visar att
i 40% av fallen så är det chefen som mobbar. I ytterligare 40% av fallen så
sker det på samma nivå och då är det mellan en eller till fyra personer
indragna. Nedifrån och uppåt mobbas det bara i 10% av fallen.
Effekter finns det ju vid det här laget också ganska mycket kunskap om.
Socialt för den här hanteringen till ett väldigt snabbt sammanbrott av indivi-
dens sociala nätverk, dvs. man blir övergiven och ganska ensam, såväl pri-
vat som i arbetslivet. Arbetsmarknadsmässigt så förlorar den personen väl-
digt snabbt möjligheten att söka nytt jobb av olika skäl. Psykologiskt sker
det ett ganska snabbt sammanbrott av självförtroendet som i en rad fall är
irreparabelt. Psykosomatiskt har man sett en hel rad av sjukdomstillstånd
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
71
som Anita också har nämnt och man kan räkna med en betydlig nedsättning
av immunförsvaret. Psykiatriskt sett minskar det allmänna välbefinnandet
mycket snabbt. Efter några veckor till något halvår uppstår starka stress-
symtom, lätta depressioner, psykosomatiska problem, irritationsproblem,
sjukskrivningstider om dagar och veckor. Om det här tar längre tid än något
år så ökar problemen, mycket svåra depressioner och sjukskrivningstider
inträffar som tar månader och år. Om man uttrycker det här i psykiatriska
termer så uppträder efter ca ett halvt år posttraumatiska sjukdomstillstånd.
Det är samma sjuklighet som också inträffar efter våld och överfall eller
andra hotande händelser. Efter något år så visar en undersökning att proble-
men breddar sig till ett generellt ångestsyndrom till följd av olösta sociala
situationer. Detta syndrom i sin tur ser ut att bli kroniskt efter 2-4 år och
kan med nuvarande behandlingsmetoder svårligen lösas. Antalet suicider är
mycket väl undersökta. Det är förbryllande att Arbetarskyddsstyrelsen inte
känner till undersökningarna. Åtminstone 100 förmodligen upp till 300 in-
träffar om året. Detta är 10-20% av de svenska årliga suicidema.
Våld och aggression har säkert alltid varit ett problem i vården. Men tidi-
gare diskuterades i huvudsak ”övervåld” som institutionsvård innebär för
patienten, medan situationen för personalen däremot knappast berördes.
Under åren 1982 till 1984 genomgick psykiatriska klinikerna på Danderyds
sjukhus s.k. sektorisering - mentalsjukhusen stängdes och vi tog successivt
allt ansvar för psykiatrisk vård. Aggressiva handlingar från patienterna mot
personalen ökade, och det blev svårt att rekrytera och behålla personal på de
s.k. låsta LPT-avdelningarna. Det våld och hot om våld, som förekommer
inom psykiatrin, har enligt vår mening inte tidigare uppmärksammats till-
räckligt. Arbetsmiljölagen tillkom 1977 och i den läggs huvudansvaret på
arbetsgivaren som i samverkan med arbetstagaren skall åstadkomma en god
arbetsmiljö. Tyvärr har personal som arbetar på låsta avdelningar ofta
glömts bort. 1987 startade vi på Danderyds sjukhus en s.k. aggressions-
studie. Vi har gjort en systematisk undersökning av alla aggressiva inciden-
ter när patienter vänt sig mot personalen. Dessutom har vi också intervjuat
all personal som varit utsatt för hot och hot om våld. Vi fokuserade på deras
känslomässiga reaktioner i samband med våldsincidenter.
När det gäller typer av skador kan det hända att patienterna sparkas,
slåss, kastar möbler och tar strupgrepp. Dock har de mycket sällan använt
vassa föremål (kniv och dylikt). När det gäller fysiska skador upplevs de
inte så dramatiskt. Dock kan den känslomässiga reaktionen bli rätt så svår.
Personalen kan känna sig otillräcklig, har svårt att komma tillbaka till
jobbet, många har mardrömmar och ångest. Inte så sällan utvecklar
personalen symtom typ magkatarr eller muskelspänning.
Sedan två år tillbaka har vi bildat en s.k. aggressionsgrupp som represen-
terar olika yrkeskategorier och olika enheter. Gruppen träffas en gång per
månad. Som huvuduppgift har vi att samla, dokumentera och sprida kun-
skap och erfarenhet kring aggressionsproblematiken inom psykvården. En
del av aggressionsgruppen utgör ett kristeam bestående av en psykiater och
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
72
en psykolog. Kristeamet skall snabbt kunna ge stöd åt personal som hamnat
1 en krissituation efter svåra våldsincidenter.
Jag är personaladministratör och har arbetat inom detta yrke i 25 år. Redan
för tio år sedan tog jag upp frågan om vuxenmobbning - i min bok ”Prak-
tisk Pa i kommuner och landsting”. Då jag tog frågan om vuxenmobbning i
arbetslivet till allmän debatt blev jag varnad för att arbeta vidare med denna
känsliga fråga. Som fortfarande är känslig och tabubelagd.
När jag började intressera mig för ämnet kunde jag konstatera att det är
en rad sammansatta faktorer vi måste ta hänsyn till när vi analyserar och
diskuterar vuxenmobbning på arbetsplatsen. Jag har här försökt göra en
lista på 13 punkter.2 Noteras kan att dessa ej är ”viktade”. Det är faktorer
som bör kunna utgöra en grund när vi diskuterar psykiskt våld på
arbetsplatsen.
Målfrågoma och organisationens styr- och ledningssystem är viktiga att
uppmärksamma när vi vill sätta in åtgärder mot vuxenmobbning. Tur-
bulensen och den ökade takten när det gäller organisationsförändringar bör
vi också uppmärksamma. Ta min egen kommun, Uppsala. Ni vet säkert vad
som händer hos oss. Vi kommer att säga upp 1 500 anställda och kommer
att omplacera 800 personer, till detta kommer en ny organisation, det så
kallade KOSTYM-projektet, som utöver en starkt förändrad organisation
även kommer att påverka och förändra företagskulturen. Vi har fått en
mycket jobbig situation i kommunen. Detta påverkar självfallet arbetsklima-
tet, spänningar och konflikter ökar - och därmed ökar risken för mobbning
och utstötning av anställda.
Det är också viktigt att studera makten och ”maktens ansikte” inom
organisationen. Detta är väldigt viktigt. Det är ju de maktlösa som utsätts
för mobbning. Att komma åt och identifiera ”maktens ansikte” och makt-
strukturerna inom ”företaget” kan vara ganska svårt, eftersom makten
många gånger är dold.
Chefs- och ledarskapets betydelse och roll när vi diskuterar vuxen-
mobbning får ej underskattas. Detta underströk också Anita von Schéele. Vi
har många chefer men färre ledare. Tyvärr. Inte minst efterlyser jag ledare
med social kompetens. Ledare som kan hantera och lösa konflikter. Chefens
roll och dennes inställning och attityd till ledarskap och hans samspel med
sina medarbetare har en avgörande betydelse för arbetsklimatet.
Hur vi organiserar arbetet är också mycket viktigt. Vilka organisationer
har vi? Oftast är det hierarkier. Jag vill själv förespråka platta och flexibla
organisationer. Till detta återkommer jag senare i dag. Viktigt att uppmärk-
samma är också organisationspolitiken och organisationsutveckligen inom
företaget/förvaltningen. När det gäller en politisk organisation kan den
2 Listan upptar följande punkter: 1. Organisationens styr- och ledningssystem/målfrågor.
2. Makt - maktens ”ansikte”, 3. Chefskap/ledarskap, 4. Arbetsorganisation,
5. Organisationspolitik/organisationsutveckling. 6. Personalpolitik/Personalutveckling,
7. Arbetsmiljö/Företagskultur, 8. Information - kommunikation, 9. Insyn - Inflytande -
Medbestämmande, 10. Personalfunktionens ”status”, resurser och metoder, 11. Förmåga att
hantera konflikter. 12. Ekonomi och 13. Samhällsklimat.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
73
också betecknas som en konfliktorganisation. Fylld av inte bara politiska
konflikter utan exempelvis också kulturella och administrativa konflikter.
Vilket självfallet kan utgöra grogrunder för vuxenmobbning. Brådskan när
det gäller att genomföra och genomdriva organisationsförändringar kan
också påverka och förstärka vuxenmobbningen på arbetsplatsen. Personal-
politikens innehåll och inriktning samt utvecklingen av personalen är också
viktiga att uppmärksamma, när vi vill tillskapa och utveckla metoder emot
vuxenmobbning. Om personalpolitik och personalpolitikens innehåll har jag
skrivit en hel del, bl.a. i ”Kommun-Aktuellt”. Vi har den psykiska arbets-
miljön/företagskulturen: Passar den alla? Information och kommunikation
på arbetsplatsen måste också lyftas fram när vi diskuterar åtgärder emot
vuxenmobbning. Hur fungerar inte minst den mänskliga kommunikationen?
Är den rak, öppen och personlig? I inte minst stora organisationer blir de
anställda anonyma för varandra. Brist på personliga kontakter/närhet kan
skapa och förstärka konflikter. Och kan därmed leda till utstötning. Insyn,
inflytande och medbestämmandefrågor på arbetsplatsen måste också upp-
märksammas. Att ha insyn och inflytande är viktigt för vatje anställd.
Hur och på vilket sätt kommer personalfunktionen in i sammanhanget?
Oftast alldeles för sent vill jag påstå. Jag tror att personalfolket i gemen har
en osäker och kluven inställning till fenomenet vuxenmobbning.
Kluvenheten kan bero på personalfunktionens befogenheter och ibland
låga status när det gäller att arbeta med dessa känsliga frågor. Här måste vi
bli tydligare och klarare - men framför allt måste vi arbeta mera
förebyggande.
När det gäller konflikter rent allmänt och när det gäller vuxenmobbning i
synnerhet är det viktigt att ta i dessa på ett tidigt stadium. Jag brukar ha
gamnystan som exempel. Ett litet nystan är lättare att reda ut än ett stort.
Detta gäller inte minst vid konflikter. Oftast sammanflätas mål, intresse-
och maktkonflikter med organisations- och yrkeskonflikter. Som blir
mycket svåra att reda ut.
Detta var en kort diskussion kring ett antal punkter, som bör kunna
utgöra en grund vid dagens diskussion.
Jag vill först knyta an till det som Majda Omérov sa om det fysiska våldet
som kanske snarare resulterar i psykiska lidanden för personalen. Jag skulle
villa nämna de sexuella trakasserierna som man som vårdpersonal blir utsatt
för på de psykiatriska klinikerna. Och det här gäller inte enbart skötarperso-
nalen, alltså skötare och sköterskor, utan även läkarna kan bli väldigt utsatta
för den här typen av trakasserier. Det där är ju också någonting som aldrig
kommer fram. Det kan ju aldrig mätas, det brukar inte leda till åtal eftersom
patienterna är så sjuka att det inte är aktuellt. Sedan skulle jag vilja knyta an
till det som Heinz Leymann nämnde om de 300 suicidfallen per år. Jag upp-
fattade inte riktigt om du sa att det berodde på mobbning, eller om det var
arbetsrelaterat UNS?
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
74
Definitionen är minst 100 förmodligen upp till 300 till följd av förhållanden
i arbetsmiljön varav mobbningen är det vanligaste skälet.
Det är ju väldigt svårt att tala just om att mobbning ensamt skulle vara orsak
till si eller så många dödsfall. Jan Beskow har ju gjort en undersökning
1970. Det var 271 självmord, det handlade om män. Där fick han fram att i
20% av de fallen var det arbetsrelaterade orsaker. Man fick inte fram att det
berodde just på mobbning, å andra sidan hade han inte specifikt frågat anhö-
riga om det. Sedan har Ulf Åsgård i år gjort en undersökning av 104
kvinnor som har begått självmord och intervjuat anhöriga. Han har kommit
fram till att i 8% av de fallen så berodde det på arbetsproblem. Han har inte
heller fått fram att det skulle bero på just mobbning, men det är samma me-
todologiska brist där, att man har inte explicit frågat om mobbning. Jag ville
bara stryka under att det finns så oändligt många andra arbetsrelaterade
problem än just mobbning, t.ex. att vara arbetslös, att förlora sitt arbete, att
förtidspensioneras, att missbruka alkohol på arbetet osv.
Eftersom ni efterlyser forskning på området så måste Dan Olweus nämnas. I
mer än 20 år har han studerat mobbning i skolor och synliggjort både mobb-
offrets och mobbarens roll.
Det som riksdagen har frågat efter är inte specifikt mobbning och det är inte
specifikt arbetsplatsinriktat utan det man har frågat om är psykiskt våld mer
allmänt sett. Det som vi nu har fått höra har ju varit mycket inriktat på just
vad som förekommer på arbetsplatser. Är det arbetsplatserna och det som är
arbetsplatsrelaterat som är det stora problemet, eller är det så att det är bara
tillfälligheter att ni tagit upp detta och att samma typ av problem finns i
hemmen, i vänkretsar, och andra sammanhang?
För att svara på frågan om problemets omfattning så är det ändå ganska
klart att det inom skolans värld förekommer stora bekymmer med
mobbning och precis som representanten från BRIS sa har Dan Olweus
gjort ganska omfattande forskning. Om jag inte misstar mig så kommer han
precis i dagarna ut med en ny bok i ämnet som just heter ”Mobbning i
skolan”. Av tidigare siffror framgår att 15% av eleverna i svensk grund-
skola är inblandade i mobbning. Då handlar det både om mobboffer och
mobbare. Det är också viktigt att komma ihåg att ta med båda för att om
man ser på konsekvenserna av mobbning så blir det även konsekvenser för
mobbama. Det går inte bra för dem. De är överrepresenterade i kriminalitet.
Det finns alltså stora bekymmer inom skolans område och det som vi
egentligen inte riktigt har någon forskning på i dag är om det är en stor
ökning när det gäller mobbning i skolan. Det finns en del rapporter, men
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
75
egentligen ingen konsekvent undersökning. Vi tycker att varje skola
självklart skall ha ett åtgärdsprogram för att jobba med mobbningsfrågor
och det skall omfatta bäde förebyggande och akuta mobbningssituationer.
Så vill vi också att man utvärderar och följer upp programmen. En
definition om mobbning måste man självklart ha, men jag tror att barnen i
skolan ändå har ganska klart för sig mobbningsbegreppet. Jag tycker det är
viktigt vad för associationer barnen får till mobbningsbegreppet, det har jag
ingen forskning på, men min uppfattning är nog att man har ganska klart för
sig vad mobbning egentligen innebär. Jag tror att BRIS får många samtal
från barn som blir mobbade i skolan, och vi får många samtal från föräldrar
som har barn som blir mobbade i skolan. De vänder sig till oss, för att man
känner att man inte får någon lösning på problemet och därför försöker vi
stödja och rådgiva.
Sedan är det väldigt viktigt allt det som har sagts om arbetsplatser för
skolan är ju Sveriges största arbetsplats. Det påverkar ju också situationen
för barnen hur arbetsplatsen som sådan har det med arbetsmiljön.
Det är förmodligen på det viset att mobbning förekommer även på andra
livsområden, fast det är inte genomforskat. Arbetsliv sområdet har man un-
dersökt, sexuella trakasserier har man undersökt och där finns även sär-
lagstiftning. Värnpliktiga har man tittat på och detta problem är kanske jäm-
förbart med utbildningsförhållanden. En undersökning av riksdagspartiers
lokala styrelser finns. Förmodligen kan man säga att fritidsförhållanden är
inte lika farliga som arbetsmiljö- och utbildningsmiljöförhållanden, efter-
som man där upptäcker de stora frekvenserna och stor varaktighet. Man kan
inte komma undan lika lätt. Om familjen finns mig veterligen ingenting av
den här typen av forskning. Vad som skymtar fram är att i vårdnadsfall kan
det bli väldigt häftiga krig med otroliga övergrepp och psykiskt våld, men
jag har aldrig sett någon undersökning av detta problem.
Den här reflektionen att det bara handlar om arbetslivet, den är ju riktig. Vi
som är här jobbar kanske med den typen av frågor till övervägande delen.
Ur min synvinkel sett så är det beroende på att arbetsmiljölagen inte alltid
tillgodoser eller hjälper upp de här bristerna i förståelse och åtgärder på de
psykosociala områdena i arbetslivet. Arbetsmiljölagen i sig är en mycket
bra lag. Men förståelsen ute på arbetsplatserna är ofta inte så hög när det
gäller de här frågorna. Vad som betecknar de stora problemen i arbetslivet,
är beroendet och det är ju också tydligt även i skolan och i andra samman-
hang där psykisk misshandel förekommer, beroendet av det egna arbetet
och det ekonomiska utbytet av arbetet. I skolan ägnar man mycket arbete åt
och har gjort fantastiska upptäckter och åtgärder vad gäller elevmobbning.
Men när det gäller mobbning gentemot lärare eller lärare sinsemellan tycker
jag nog att där finns klara brister, typ det här jag sa innan att arbetsmiljö-
lagen inte används. Privatlivet, det är klart att det kan förekomma kvalifice-
rad mobbning inom familjerna och i privatlivet, men det är väl ytterst sällan
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
76
som det går till anmälningar vad jag kan förstå. Skilsmässa möjligtvis, men
anmälningar är nog inte så vanligt. Det är ju rätt så logiskt att vi som jobbar
med arbetsmiljöfrågoma siktar in oss pä detta med arbetsmiljöbrott. Alla de
här punkterna hemfridsbrott, ofredande, förtal, förolämpningar osv. före-
kommer i arbetslivet och möjligheterna att komma till rätta med det via an-
mälningar är mycket små.
Får jag komplettera. Avseende etniska diskrimineringar gjorde diskrimine-
ringsombudsmannen för 3 år sedan en ganska stor undersökning. Där kan
man säkert hitta ytterligare fakta.
Tänkte ställa en fråga som vi kanske återkommer kommer till, jag sitter
faktiskt och blir lite orolig, när man hör vilken frekvens det är på den här
typen av företeelser och jag tänkte ställa frågan till Heinz Leymann. Vad
har ni för förslag på att komma till rätta med de här problemen, är det så att
ni förslår en kriminalisering? Orolig är jag därför att vi har ju som mål att
försöka bryta brottskurvan som är i stigande. När man hör det här stora
antalet blir man ju orolig.
Jag skulle vilja föreslå att vi kanske väntar med det tills vi går över till åt-
gärderna. Kan du kanske komma tillbaka till det då?
Jag har som huvudsakliga arbetsuppgifter direktkontakter per telefon fram-
förallt med barn och ungdomar. Jag tillhör en av de få anställda. Jag tror att
att när det gäller kartläggningen av det psykiska våldet kan BRIS bidra. Det
gäller framförallt andra miljöer, som kommer som sista spelplats för det
psykiska våldet. Det är alltså det psykiska våldet i hemmet. Där BRIS inte
har råd att driva någon egentlig forskning, men vad vi gör är att vi doku-
menterar telefonsamtalen. Det är alltså en anonym dokumentering där en av
de viktigaste rubrikerna gäller de problemområden som aktualiseras. Vi tar
upp som ett särskilt problemområde mobbning och trakasserier i skolan.
Jag tänkte säga några ord om BRIS uppfattning om det psykiska våldet i
hemmet. För närvarande har vi omkring 4 000 samtal om året från barn och
ungdomar. Av de 4 000 samtalen räknar vi med att omkring 12% rör det
som kan betecknas som både psykiskt och fysiskt våld. När vi definierar
problemområdet så utgår vi från docent Dagmar Lagerbergs definitioner av
det psykiska våldet och vi gör ytterligare en uppdelning i det aktiva psy-
kiska våldet och det passiva psykiska våldet.
Jag hade egentligen tänkt tala om det psykiska våldet inom den största ar-
betsplatsen vi har och det är just hemmet vilket föregående talare har gjort,
så jag kanske inte beröra det mer än att peka på t.ex. ett sådant psykiskt våld
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
77
som en incesthandling innebär. Sedan det psykiska väldet i att någon föräl-
der begår självmordshandlingar. Det finns ju också föräldrar söm har suttit i
koncentrationsläger och för över den problematiken på barnen.
När föräldrarna sedan begår självmord; hur blir då barnen påverkade?
Det vet vi kanske inte så mycket om. Vi har inte någon forskning just på det
ännu vad jag vet, men man har börjat intresserat sig för den här problemati-
ken, men det här är naturligtvis sådant som är väldigt svårt att föra över på
det straffrättsliga. Den psykiska tortyren, jag vet inte om vi skall diskutera
det här, där har man då de psykiska tortyrmetodema som består av sensorisk
deprevation, dvs. man blir isolerad. Det är bam som ständigt är utsatta för
de här psykiska tortyrmetoderna. Det finns tvångstekniker att man som
förälder kommer med motstridiga budskap, man låter barnet välja mellan
två helt oförenliga metoder osv. Det finns en hel del andra metoder som
man kan tillgripa för att påverka om det nu är barnet eller den vuxna i ett
visst bestämt syfte. Men jag tycker nog att det här med psykisk tortyr skall
komma med i en sådan här diskussion. Vi har ju många flyktingar som
kommer som har den här problematiken. Jag vill bara lyfta fram den.
När du talar om psykisk tortyr så antar jag, något förenklat, att det du menar
är systematisk psykisk påverkan av väldigt allvarligt slag.
Det är särskilt viktigt när det är bam som blir utsatta för det, det är de som
sämst kan försvara sig och det här är ju ofta väldigt osynligt för utom-
stående så där är det ett stort problem. Det är ju också ett stort problem för
våra invandrare som i sitt hemland varit utsatta för psykisk tortyr. Det kan-
ske vi heller inte kan komma åt straffrättsligt. Jag vill föra in det som en
liten parentes i diskussionen, att det är ett problem i samhället.
Vem som helst kan göra sig skyldig till eller råka ut för mobbning. I var
tredje arbetsgrupp är mobbning involverad och om man arbetar i 40 år så
kan envar råka ut för mobbning. Då uppkommer ju frågan om mobbning är
ett normalbeteende. Jag är rädd för att om man lagstiftningsmässigt på
något sett skall kunna lösa detta så måste man ha en betydligt snävare
definition. Vad sedan gäller polisen, som jag representerar i Göteborg, så
pratade jag i går med chefen för våldsroteln, där normalt sett det här borde
hanteras. Vi har ju ingen brottsrubricering i och för sig vad gäller mobbing,
utan det blir då mer specifika brott, misshandel, ofredande etc. Jag ställer då
frågan om man kunde sätta de här brotten i samband med mobbning och det
är då en erfaren kriminalkommissarie, han kunde inte erinra sig ett sådant
här sammanhang. Det är ju möjligt att vi från polisen inte har tacklat och
observerat den biten. Sannolikt har vi ju handlagt en massa ärenden, miss-
handelsfall etc. som har bakomliggande orsaker i mobbning. Poängen
egentligen i det här inlägget är att skall vi komma vidare så måste vi be-
gränsa själva frågeställningen betydligt snävare annars spårar vi ur.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
78
Tack. Jag har en känsla av att vi i början var på väg att ge oss över till rätts-
väsendesidan och diskutera just åtgärderna. Då kommer vi naturligtvis till-
baks till definitionsfrågan från en juridisk synpunkt. Jag tror att de som har
definierat mobbning här gjort detta mer från forskningssynpunkt, som ett
socialt problem, och att det har inte varit förslag till hur man skall skriva
straffbestämmelser. Så har jag uppfattat det. Om någon menar annat så får
han säga det.
Jag tänkte bara peka på ett vanligt förekommande psykiskt våld, som
drabbar de rättsvårdande myndigheterna. Det är just det psykiska våld som
förekommer mot vittnen, målsägare och andra när det gäller att vittna och
lämna uppgifter vid anmälningar om brott och i rättegångar.
När det gäller åtgärder finns det en hel del som man skulle kunna göra. Man
kan förebygga generellt. Man kan gripa in tidigt och så kan man gripa in
sent i form av rehabiliterande åtgärder. Det som Dan Olweus fått fram i
Oslo har klart likartad karaktär som det vi har tagit fram avseende arbets-
miljöerna. Mobbning är ett av de problem som kan uppstå vid dålig psyko-
social arbetsmiljö. Generellt kan man alltså säga att värnar man om en bra
psykosocial miljö så minskar detta konflikthärdarna. Det som är av vikt är
att man utformar den sociala miljön på ett sådant sätt att den inte är allt för
nedbrytande för människor. Det måste bli mänskliga arbetsmiljöer där
människor kan fungera. Man måste bli medveten om i grupperna hur man
vill ha sin etiska nivå på diskussionen och etablera organisatoriska hand-
lingsprogram för åtgärder.
Materialet som avser arbetsmiljö finns på Arbetarskyddsstyrelsen och
heter ”Rent spel”.
Om mobbing är ett allmänt beteende? Man kan inte sätta hela svenska
folket bakom lås och bom var det någon som menade. Men man kan på
något sätt beakta destruktiva handlingar med risk för psykiatriska följder.
Det du tog upp nu var ganska breda åtgärder i olika sammanhang, men du
nämnde väldigt lite angående just straffrätt, att använda polis, åklagare och
domstol. Skall jag tolka det, som att du menar att det i vart fall i förhållande
till andra typer av åtgärder, nödvändigtvis kommer att inta en väldigt under-
ordnande roll?
Om vi bortser från familjen så har vi i arbetslivet och i skolan huvudmän.
Om vi tar arbetsmiljön så är huvudmannen skyldig att tillhandahålla en
ofarlig miljö. Detsamma gäller militären, detsamma gäller även skolan. Där
kan man i och för sig förstärka kravet på huvudmannen att visa att man har
åtgärdsprogram för att gripa in snabbt. När det gäller det privata så finns det
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
79
inte den typen av lagstiftning. Inom arbetsrätten bör man kunna se att en
människa som utlöser konflikter utan egentlig orsak, den bryter ett avtal. Vi
kan inte komma ifrån att de flesta av dessa konflikter också är utlösta av ett
mycket högt stresstillstånd, förorsakat av olidliga organisatoriska förhållan-
den, där det finns en huvudman som är ansvarig. Men sedan tror jag också
att man på något sätt måste göra klart för enskilda medborgare att vissa
typer av vendettor kan man inte tillåta i ett rättssamhälle. Man kan inte låta
fyra stycken ge sig på en person i månader och riskera dennes suicid. Man
kan inte terrorisera folk på ett grovt sätt utan att det blir någon form av
följd.
Jag arbetar på Statshälsan och med ganska många olika statliga myndighe-
ter. Jag har tidigare arbetat inom skolans värld i 20 år och har då haft både
förmånen och möjligheten att arbeta väldigt konkret och väldigt nära var-
dagliga konflikter och mobbing. Dan Olweus och Anatol Pikas har hjälpt
till att förstå och arbeta med problemen. Det är frapperande att se hur
många likheter det finns inom beteendemönstret från barnens värld till de
vuxnas värld. Då tänker jag framförallt på Dan Olweus förslag till åtgärder
både akut och förebyggande. Det är oerhört intressant att se att skillnaderna
snarast ligger i terminologin i sammanhanget och att mönstret blir mer so-
fistikerat i vuxenvärlden, på vuxnas arbetsplatser jämfört med barnens ar-
betsplatser. Det är min grunduppfattning, min erfarenhet, utan att kunna be-
lägga att det är så.
Någon från Rikspolisstyrelsen frågade om det är så att vem som helst
kan bli både offer och mobbare. Någonstans måste man dra en gräns, är det
normalbeteende det här? Ja, den uppfattning jag har av erfarenhet utan
forskning är att vem som helst kan råka ut för olika typer av utstötnings-
mekanismer som kan leda till mobbning. Däremot är det inte så att vem som
helst hela livet förblir ett offer för utstötnings- och mobbningstendenser.
Min erfarenhet är att det ofta är flera sammanhängande saker i situationen
på arbetsplatsen och i människans egen livssituation som sammanfaller när
en person råkar ut för den här mera traumatiska reaktionen och symtomen
som företrädesvis då Heinz har pratat om och forskat kring. Det är många
sammanfallande faktorer som gör att personen förblir och inte kan ta sig ut
ur situationen och rollen som hon eller han har hamnat i. Sedan tycker jag
att det var väldigt värdefullt det Heinz sa på slutet om att vi har väldigt dålig
beredskap att arbeta i ständigt föränderliga arbetsplatser och arbetsgrupper.
Och där är bristen på intrimmning och kunskaper katastrofal, dvs. vi har
väldigt liten kunskap om hur man går in och ut ur arbetsplatser och arbets-
grupper och vårt liv i dag i samhället hänger väldigt mycket ihop med att vi
jobbar i ständigt föränderliga arbetsgrupper. Vi har ingen fostran i att gå ut
och in i arbetsgrupper. Däremot tror jag att man ser lite tendenser av mor-
gondagens generation som har levt i ständiga barngrupper, evigt föränder-
liga barngrupper på gott och ont. Det finns alltid ett pris man betalar för det
också. De vuxna, den generation jag själv tillhör, har nästan ingen erfaren-
het av att byta arbetsgrupper. En sista sak jag vill ta fram är vad jag kommer
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
80
i kontakt med och ser just nu. Det är omstruktureringen genom samhället
och arbetslivet, det är katastrofalt. Den enes bröd är den andres död. Vad
man ser är att det mobiliseras icke medvetet, men ibland även medvetet men
framförallt omedvetet, revirgränser. Revir mellan grupper för att överleva,
revir mellan enskilda individer och grupper och där man måste, för att över-
leva och möjligen förhoppningsvis vara med på ffamtidståg, hävda den egna
gruppens särart för att vara behövd. När det gäller revirforskning i det här
sammanhanget så finns det alltså forskning på detta i Göteborg.
Genom den erfarenhet som jag har från äktenskapsskillnadsmål och vård-
nadsmål tror jag att mobbning inom familjer i kris är väldigt vanligt. Där är
hela skalan från att man håller sig helt passiv, man tiger och skapar en ut-
frysning till att man uttalar ganska allvarliga hot. Det förvånade mig att
någon sade att om offret slår tillbaka skulle mobbningen trappas upp.
Snarare är det så att om offret accepterar den här mobbningen så trappas det
upp hela tiden och blir bara värre och slutar kanske i fysisk misshandel. Hur
man skall komma till rätta med det här vet jag inte. Om det gäller fysiskt
våld inom familjen finns det ju ett väldigt stort mörkertal genom att man
inte vill polisanmäla det. När det gäller den s.k. mobbningen är mörkertalet
ändå större. Jag har aldrig varit med om att det lett till en polisanmälan även
om det har varit ganska grovt.
Avbrott för lunch
I det material som har delats ut så har vi ju fått en ganska god genomgång
av den straffrättsliga regleringen. Där har jag väl inte mycket att tillägga.
Jag skulle bara vilja sätta upp en ytterligare sak på den listan och det är brott
mot besöksförbudsreglema. Därför att det är typiskt sett ett trakasseribrott
där psykiskt våld förekommer som ett inslag. I övrigt så har jag ingenting
att foga till den listan.
Om jag ska anknyta till vad som sades under förmiddagen så har vi ju
konstaterat att mobbing är ett stort samhällsproblem. Det är stort, utbrett,
vållar stora skador osv. Då är frågan: Ser det likadant ut inom rättsväsendet?
Är vi en spegel av hur samhället ser ut i stort? Och då tror jag faktiskt att
svaret är nej. Det vi ser av anmälningar om mobbing det är helt andra typer
än de som förmodligen är de vanligaste i samhället.
Vi har naturligtvis problemet som vi har pratat om under förmiddagen,
att definiera vad som egentligen är anmälningar om psykiskt våld. Det kan
man konstatera att de flesta anmälningar psykiskt våld ingår som ett led i
anmälan om också brott av fysisk karaktär. Det är nog faktiskt så som det
sades inledningsvis, det vill jag understryka, att många brottsoffer anser att
den psykiska effekten av brott är mycket värre än den rent fysiska, om det
rör sig om våld, eller det rena egendomsbrottet, om det rör sig om det.
Om man bortser från det och talar om anmälningar som uteslutande rör
psykiskt våld finns det så vitt jag vet ingen statistik över detta över huvud
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
81
taget. Anmälningar av det här slaget kan ju inrymmas under så väldigt
många olika brottsrubriceringar. Jag tvivlar på att det med hjälp av den be-
fintliga rättsstatistiken går att göra ens goda uppskattningar av hur många
fall det kan röra sig om. Dessutom är det ju så att det inte bara är de brott
som har definierats i promemorian som man anmäler som en form av
psykisk våld. Anmälaren själv kan ju uppfatta det hela som någonting helt
annat; om man är kraftigt mobbad t.ex. och har varit nära att t.o.m. ta livet
av sig. Då uppfattar man det som ett mordförsök och då anmäler man det.
Så anmälningar om psykiskt våld kan nog finnas under i stort sett vilken
rubricering som helst i brottsbalken, även om vi nog oftast hittar dem under
de typer av brott som finns i promemorian.
Jag kan alltså inte bidra med någonting som rör en faktiskt kartläggning
av det psykiska våldet. Det blir alltså mera allmänna uppfattningar, en del
spekulationer och en allmän diskussion det som kommer i fortsättningen.
Allmänt sett så kan man nog säga att aggressionshandlingarna har gått
väldigt långt innan de här fallen över huvud taget kommer till rättsväsendets
kännedom och att mörkertalet sannolikt är mycket stort. Det finns trots allt
ett antal anmälningar som jag tror att man kan skilja ut. Man bör nog skilja
på anmälningar som tar sikte på långvariga problem och anmälningar som
sker med anledning av en viss akut situation. Det vanligaste är att anmäl-
ningarna rör en viss akut konkret situation som har inträffat nyligen, men
ofta får man en historia om långvarigt lidande också i anmälan.
En väldigt stor grupp av anmälarna består av psykiskt sjuka personer. De
anmäler t.ex. att en granne sitter och tänker elaka tankar om dem och att de
känner sig väldigt plågade av detta. Detta är förmodligen kanske den största
gruppen av anmälningar. Jag tror att man skall lämna den gruppen utanför
diskussionen här i fortsättningen, därför att det går ändå inte att definiera
vad som är vad i de fallen.
En annan grupp av anmälare är paradoxalt nog den gruppen man på för-
middagen inte visste så mycket om. Det är de som blivit förfördelade t.ex. i
samband med att någon relation har brutits upp. Det kan röra makar eller
sammanboende och en vårdnadstvist. Då anmäler man varandra för psykiskt
våld under de senaste 20 åren vilket har resulterat i en tragisk skilsmässa.
Det kan vara syskon och andra släktingar som bråkar i en arvstvist och
liknande. Där är det ofta så att anklagelser och motanklagelser haglar i
skrivelser till myndigheter och i skrivelser till företrädare för motparten.
Man tar heder och ära av varandra och gör det ofta på ett ganska öppet och
brutalt sätt. I de här fallen är de bakomliggande problemen svåra. Själva
polisanmälan är nog snarast ett utslag av hur krisartad situationen är och hur
svårlöst konflikten är. Det är inte brottsligheten som man vill åt. I en del
sådana här fall finns det faktiskt brottslighet, men inte psykiskt våld som är
det viktiga här.
En annan stor grupp av anmälningar det är de så kallade grannfejdema.
Då är vi tillbaka i relationsproblem mellan människor som lever ganska
nära varandra. Det är ofta någonting som börjar väldigt banalt t.ex. att man
har olika åsikter om hur staketet skall vara målat, om man skall ha buskar i
tomtgränsen eller om man får piska mattor på gården på kvällstid. Så små-
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
82
ningom så utvecklar det här sig till någonting helt annat och tar sig allt mer
groteska uttryck, rena trakasserier kanske t.o.m. fysiskt våld.
Jag tror att de grupper jag har nämnt faktiskt är de vanligaste grupperna
av anmälningar om psykiskt våld som vi möter inom rättsväsendet, medan
däremot anmälningar om klassisk mobbning däremot är ganska ovanliga.
Mobbning mellan barn och ungdomar i skolmiljö, på fritidsgård eller lik-
nande, tar sig ganska ofta uttryck i fysiskt våld på ett eller annat sätt och det
är som regel på det stadiet som polis, åklagare och domstol kommer in i bil-
den. Då är det psykiska våldet som kanske har föregått det hela bara en bit
av bakgrundshistorien. Mobbning mellan vuxna, t.ex. på arbetsplatser eller
inom bostadsområden, är också någonting som pågått så länge att i den mån
det kommer till vår kännedom har det oftast övergått till fysiskt angrepp
också. För det blir ofta våldsamheter av mobbing förr eller senare, men då
är det kanske inte den mobbade som är brottsoffret utan tvärtom gärnings-
mannen. Det är den som under lång tid har känt sig förfördelad som till slut
griper till våld, för det är hans enda sätt att uttrycka sig. Så när tålamodet
brister så är det kanske den mobbade som gör sig skyldig till misshandel,
ofredande, olaga hot osv.
Vi får även anmälningar om renodlad pennalism. Det förekommer ju
fortfarande anmälningar om det, t.ex. i militära sammanhang. Då är det så
gott som alltid också någon form av fysisk bestraffning med i bilden;
tvångsklippning av värnpliktiga kan nämnas som exempel på detta.
De vanligaste brotten, om vi återgår till den här katalogen som vi fick
tillsänt oss, som anmäls är sannolikt dels ofredande dels ärekränkningsbrott.
Det finns en annan lite udda typ som jag vill nämna och det är felhantering
av myndigheter, t.ex. felbehandling på sjukhus, felaktiga myndighetsbeslut
osv. Anmälaren anser inte sällan att beslutet i sig eller behandlingen i sig är
en sådan oerhörd påfrestning att den är en form av psykiskt våld från sam-
hällets sida, snarare än från någon enskilds.
Därmed har jag svarat på frågan i vilken utsträckning psykiskt våld an-
mäls. Hur hanterar vi då de här anmälningarna? Där kan man skilja mellan
då anmälningar i akuta krissituationer och anmälningar om långvariga prob-
lem som ligger bakåt i tiden.
Angående den sista gruppen kan man konstatera att där kommer pre-
skriptionsfrågor väldigt ofta in i bilden. Vad som hände för 10, 15, 20 år
sedan är ju ingenting som rättsväsendet normalt befattar sig med. Många
anmälningar om psykiskt våld görs först när man t.ex. har lämnat en ar-
betsplats, gått i pension osv. och tänker tillbaka på de olösta konflikterna
och då kommer polisanmälan lång tid efteråt. Sådana här anmälningar
skrivs normalt av utan någon form av utredning alls.
När det gäller anmälningar om nyligen inträffade händelser, där varierar
handläggningen beroende på brottstyp. Man hanterar inte det här anmäl-
ningarna på något sätt annorlunda än vilka anmälningar som helst under de
här brottskategorierna. Det man kan säga generellt är att ärekränknings-
brotten mycket sällan utreds av polis och åklagare beroende på de särskilda
åtalsprövningsreglema. Anmälningar om brott av typen ofredande misshan-
del, brott mot besöksförbud osv. utreds normalt om anmälan innehåller till-
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
83
räcklig substans. Men många gånger är anmälningar om psykiskt våld så
pass vaga att de inte ens leder till en ordentlig polisutredning, utan anmäl-
ningarna skrivs av på ett tidigt stadium.
Man skall inte glömma att åklagaren står inför oerhörda bevissvårigheter
när det gäller att bevisa sambandet mellan en eller flera händelser och en
viss psykisk skada. Hur skall man kunna styrka detta samband? Finns det
någon läkare som med säkerhet kan säga att en psykisk skada har ett enda
ursprung? Kan det inte lika gärna vara personliga problem som spelar in
och åtminstone förstärker effekten? Är vi inte alla olika känsliga i olika
skeden av livet för yttre påverkan? Det kan ju vara i samband med
skilsmässor eller annat man tar extra vid sig.
Jag tror att det dess värre är så att sådant psykiskt våld som inte manifes-
terar sig på något yttre påtagligt bevisbart sätt oftast inte blir beivrat, men
det finns ju också sådant som faktiskt går att bevisa på annat sätt. Nattliga
telefonsamtal, trakasserier i form av att man talar med grannarna och öser
sin galla över en person som har fattat ett felaktigt beslut mot en, det är ju
sådant som kanske går att bevisa. Men där två personer har befunnit sig i ett
rum och den ena har utsatt den andra för psykiskt våld där tror jag att vi all-
tid kommer att sitta med stora bevissvårigheter. För den här typen av brott
erkänns ganska sällan av gärningsmannen, det är nog min erfarenhet. Även
om han erkänner så gör han det inte på det sättet att här säger ”jag har tra-
kasserat den här läkaren eller grannen eller vem det nu är i åratal och det
tänker jag fortsätta med”. Utan han lägger ofta skulden på den han trakasse-
rar och vill gärna ha en rättegång om saken.
Ett skäl till att vissa sådana här utredningar inte leder till rättegång det är
ju också våra åtalsunderlåtelseregler. Är t.ex. gärningsmannen psykiskt
störd så slutar det ju inte sällan med en åtalsunderlåtelse.
Det har också ställts frågan hur fall av psykiskt våld bedöms av domsto-
larna. Ja, det finns det väl de i salongen som kanske är bättre skickade än
jag att svara på. Det man kan säga är väl att det är ganska få fall som kom-
mer till domstol, där man bara har psykiskt våld att diskutera. Det är väl
ärekränkningsfallen man i första hand kommer att tänka på. I sådana fall
verkar domstolarna sätta ribban ganska högt för vad som är straffbart.
Åtminstone när det gäller beteendet privatpersoner emellan. Man får tåla en
hel del.
Ofredande och brott mot besöksförbud är väl kanske mera typiskt brott
där man väger kränkningen av målsäganden ganska noga och det är väl
ingen tvekan om att domstolarna tar hänsyn till hur stor kränkningen är.
men jag tror inte att påföljdsvalet påverkas särskilt mycket av just den psy-
kiska påverkan på målsäganden.
Jag tror att det är vanligare att frågan om psykiskt våld kommer upp som
en invändning från den tilltalades sida, nämligen i de fallen där den mob-
bade till slut själv har agerat med våld i någon form. Det kan ju vara att han
har skurit sönder däcken på grannens bil, när grannen har använt vägen till
sommarstugan för ofta eller vad det nu kan vara. I de fallen har vi ju rätts-
liga regler att hålla oss till. För är det så att brottet har föranletts av någon
annans grovt kränkande beteende eller om den tilltalade till följd av psykisk
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
84
störning, sinnesrörelse eller av annan orsak har haft nedsatt förmåga att
kontrollera sitt handlande då har vi möjlighet att ta hänsyn till det vid på-
följdsval och straffmätning. Jag tror alltså att det är oftare på det sättet som
vi, åtminstone när det gäller domstolarna, möter det psykiska våldet.
Det vi ska avrunda med är ju att ställa frågan; behövs det några lagstift-
ningsåtgärder på straffrättens område? Där kan man väl allmänt säga att
straffsrättslig lagstiftning används som konfliktlösare i viss utsträckning.
Men är mobbing i första hand en straffrättsligt problem? Nu är jag avsiktligt
provokativ, men jag tycker att den frågan måste ställas. Bl.a. mot bakgrund
av att det inte ens verkar som de drabbade själva i första hand ser det här
som ett straffrättsligt problem eftersom vi får så pass få anmälningar, fram-
förallt vad gäller mobbning i vuxensituationer. Kanske är det viktigare för
de här personerna att byta arbetsplats, byta skola, bostad etc. för att undvika
fortsatta trakasserier än att få en rättslig prövning till stånd. Det är inte
heller alls säkert att rättslig prövning innebär att trakasserierna avtar eller
försvinner. Det är väl en erfarenhet som man har gjort bl.a. i samband med
besöksförbudslagstiftningen att inte upphör det här bara för att en domstol
har sagt att det är värt 20 dagsböter.
Min personliga åsikt är att jag tror att vi bara marginellt kan förändra
någonting genom att ändra vår straffrättsliga lagstiftning. Mobbing är i
grunden ett samhällsproblem som man måste angripa på andra sätt och
under förmiddagen så hörde vi ju ett antal förslag på det. Jag tror alltså att
sådant som information, arbetsrättslig lagstiftning osv. är det som man i
första hand måste ta sig fram med.
Jag håller helt med Gunnel Lindberg att det kanske inte är just den straff-
rättsliga vägen man skall gå för de mobbade. Det kan ju t.o.m. medföra, om
jag ser ur psykiatrisk synvinkel eftersom jag då är psykiater, så kan det
också medföra vissa risker. I tre fjärdedelar av fallen när mobbade anmäler
och kommer med anspråk på yrkesskadeersättning för att de har blivit mob-
bade och fått ett psykiskt lidande och eventuellt en ångest och depression så
avslås begäran. Det kan ju snarare ha den effekten att det gör dem ytterli-
gare besvikna. De känner sig ytterligare missförstådda, ytterligare svikna av
arbete och samhälle och det kan påverka deras önskan eller förstärka deras
önskan att ta livet av sig. Det här vet man ju naturligtvis ingenting om, men
det är en hypotes. Det skulle kunna vara på det sättet. Samtidigt som det att
mobbaren anmäler i en akut situation skulle kunna ha det goda med sig att
man kanske tvingas att utarbeta problemlösningar. Det här är dubbelbottnat.
Jag vill peka på risken att det kan ha motsatt effekt.
Jag håller med om det mesta som Gunnel Lindberg har sagt i sitt anförande.
Möjligen vill jag kort kommentera det sista om måttet på brottsligheten
rörande psykisk misshandel; att det skulle kunna ses i antalet anmälningar
om det. Det är ju så att det finns sannolikt ett stort mörkertal eftersom man
inte anmäler det eftersom det för närvarande inte är straffbelagt. När det
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
85
kommer in en sådan här anmälan till polisen så skall den kodas och en
kodning går ju till så att det måste ju hängas upp på ett brott och då blir det
så att man tittar efter vad det kan röra sig om för brott. Då blir det ofta något
av de brott som finns uppräknade i promemorian. Det finns ju inget brott
som heter psykisk misshandel. Det förekommer att man anmäler sådant men
det är i mycket ringa omfattning. Jag kan inte lämna någon statistik här.
Skall man via polisen få fram något mått så måste man titta i de anmäl-
ningar som numera läggs ned, där man inte uppfyller rekvisiten för brotten,
kanske olaga hot eller ofredande. De anmälningar som kommer in om
sådant här blir ofta nedlagda. Det innebär inte att polisen inte gör någonting.
Tvärtom, jag har hört mig för hos de enheter som handlägger de här ärende-
na i Stockholm och man tar seriöst på det. Man pratar med de berörda par-
terna, man kanske sammankallar dem och försöker lösa knutarna, att lösa
problemet som sådant för tillfället i alla fall. Det har nämnts exempel på
olika typer av psykisk misshandel. Jag kan komplettera med ytterligare
några. Jag tänker på att vi har haft en serie här i Stockholm med våld mot
invandrare, ni känner till namnet ”lasermannen” och där har många utlän-
ningar känt sig misshandlade psykiskt p.g.a. olika beteenden från andra
människor. De har kanske blivit fotograferade, det är en form av psykiskt
våld som inte vi kan göra något åt. Jag nämnde tidigare också att man på-
verkar vittnen, målsägare att avstå från att vittna. Man utsätts för annat våld
där man försöker att förmå målsägaren att inte ange. Jag har ett färskt ex-
empel, det är en våldtäkt där målsägaren har angett att hon blivit våldtagen
av tre skinhead och det är en felaktig uppgift. Händelsen har inträffat, men
det har inte gått till pä det sättet. Det finns kanske andra exempel på psy-
kiskt våld som medför att man inte anmäler rätt förhållande eller inte anmä-
ler det alls. Annars är det väl mest i hemmen som den psykiska misshandeln
förekommer, ofta då i kombination med alkoholism och missbruk.
Att de drabbade skulle vara ointresserad av anmälan stämmer inte enligt
mina erfarenheter. De är i högsta grad intresserade av få någon form av rätt-
visa i det som har drabbat dem men inser ofta att situationen kan bli värre.
De vet också att den här typen av anmälningar ofta inte tas på allvar. Lite
tillspetsat; i en del av de fall jag har mött, där kan man inte annat än falla
för frestelsen och att tycka att det kan faktiskt vara så här. Man kan lugnt
ägna sig åt ganska grova trakasserier eller kränkningar av en annan svagare
människa som man vill åt, därför att det kommer troligast aldrig att kastas
tillbaka på en själv. När man talar med människorna som är mitt uppe i en
situation där de blir kränkta och illa behandlade så är det ofta så att jag av-
råder dem från att vidta vissa försvarsåtgärder för att risken att de skall
hamna i en ännu sämre situation är mycket mycket stor. Bara som en paren-
tes vid sidan av vill jag nämna en intressant grupp. Jag har inte mött så
väldigt många, men de jag har mött är mycket intressanta. Människor som i
sina anställningar kommer på att arbetsgivaren har begått ett brott kommer i
en svår sits där de skall avgöra om de skall anmäla eller hålla tyst. De jag
har mött två, tre stycken har alltså anmält. De har anmält sina arbetsgivare
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
86
och trott i sin blåögdhet att de skulle kunna jobba kvar utan att någonting
skulle inträffa. De har sedan blivit illa behandlade och utfrysta på olika
mycket hårdhänta sätt och är kränkta över att de inte får försvara sig.
Jag är jurist på Arbetarskyddsstyrelsen och jag skulle vilja kommentera av-
snittet om arbetsmiljöbrott som har tagits upp i promemorian. Om vållande
till sjukdom har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet
har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till fö-
rebyggande av ohälsa eller olycksfall skall han enligt 3 kap. 10 § brotts-
balken dömas för arbetsmiljöbrott.
Då får man titta vad som står i arbetsmiljölagen och det är ju inte så lite
egentligen. Arbetsgivaren skall enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen vidta alla
åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa
eller olycksfall. Om en arbetsgivare ser att det pågår mobbning och han inte
ingriper så skulle han alltså kunna dömas för arbetsmiljöbrott, åtminstone
teoretiskt. Men personligen känner jag inte till något fall där detta verkligen
har skett. Arbetsgivarens skyldigheter enligt 3 kap 2 § arbetsmiljölagen att
vidtaga alla åtgärder som behövs har numera utvecklats i 3 kap. 2 a § och
där heter det: Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera
verksamheten på ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i
denna lag och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Det här
var väl Heinz Leymann inne på, att ha planer för just mobbningssituationer.
Det här som står 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen är något som vi numera
kallar för intemkontroll. Arbetarskyddsstyrelsen är i färd med att besluta om
föreskrifter om internkontroll. Hur det här fungerar är ju en fråga om hur
hårt Yrkesinspektionen och Arbetarskyddsstyrelsen driver de här frågorna.
Yrkesinspektionen har ju sedan några år börjat med något som kallas för
systemtillsyn, som innebär att man går in i arbetsgivarens organisation och
tittar. Hur hårt de här frågorna verkligen drivs, det vet inte jag, men det kan-
ske min granne till höger kan svara på så småningom, Kurt Baneryd eller
Anita von Schéele.
Jag kan väl nämna när det gäller Yrkesinspektionen att Polismyndigheten
har regelbundna kontakter med inspektionen och vid det senaste mötet sa
man i Göteborg att man skall titta just på den inre miljön på arbetsplatserna.
Vad det sedan kommer att leda till är ju väldigt svårt att svara på.
Arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 §, den är ju så vitt jag vet rätt ny. Så att vi
har inte kunnat tillämpa den ännu, för vi har inte fått några anmälningar om
det. I övrigt så är ju kriminalpolisverksamhet en rätt handfast verksamhet.
Mobbning är ofta mycket subtil. När mobbning tar sig uttryck i traditionell
brottslighet, misshandel, ofredande etc., kan vi agera efter de paragrafer
som finns. I övrigt så håller jag med Gunnel Lindberg om att jag tror att det
finns en övertro på möjligheten att lagstifta bort problem. Mobbning i de
mer subtila benämningarna, det tror jag inte man kan lagstifta bort straff-
rättsligt i varje fall, inte så att de rättsvårdande myndigheterna kan ta sig an
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
87
det. Utan det får bli på annat sätt, information etc. Vad jag vill understryka
är egentligen att vi från polismyndighetens sida i Göteborg hoppas att det
inte kommer till stånd några större förändringar när det gäller de här bitama.
Jag tror att det bara blir paragrafer som icke kommer att tillämpas i verklig-
heten.
Själva paragrafen om arbetsmiljöbrott är ju ny, men den har tillkommit i
pedagogiskt syfte. Tidigare dömdes man alltså för vållande till kroppsskada
eller sjukdom om man inte uppfyllde sina skyldigheter enligt arbetsmiljö-
lagen.
Under mitt arbete har jag träffat personer som har varit utsatta för mobb-
ning. Kriminalisering av mobbning är en mycket diskutabel fråga. Enligt
vad jag har erfarit är mobbning knappast ett isolerat problem. Man behöver
kanske ställa frågan vad en person framkallar i en viss relation eller situa-
tion som leder till mobbning. Här tänker jag på vuxna personer. När det
gäller skolan tror jag det är mycket viktigt att man i god tid kan förutse och
förebygga mobbning. Mobbning hos små barn kan leda till mycket stora
problem i deras vuxna liv.
Jag vill anknyta till provokationen huruvida mobbning är ett straffrättsligt
problem. Jag tycker det är en bra provokation, den stimulerar tankar ur
många aspekter. Det är klart att det måste finnas straff, rättigheter, skyldig-
heter och lagstiftning i ett samhälle. Samtidigt så tror jag att man kringgår
en stor del av grundproblemet, när vi talar om kränkande särbehandling, om
vi skall göra kränkande särbehandlingar till juridiska och lagstiftningsmöj-
liga problem och frågor. Det som är kränkande för mig är inte alls säkert att
det är kränkande för någon annan. När jag blir särbehandlad så är det inte
alls säkert att någon annan blir särbehandlad. Utifrån det så menar jag att
det här är en oerhört individuell upplevelse; och hur kan vi lagstifta kring
den typen av upplevelser? I så fall är det ju förmodligen fler av oss redan
utklassade till att vara icke lagligt närvarande på den här platsen just nu.
Sedan är det så tror jag att väldigt många människor som har blivit kränkta
och särbehandlade och hamnar i en situation som de inte kan ta sig ur, en
”offerroll”. För de människorna finns det egentligen endast ett sätt att bli
upprättade på och det är en omöjlighet. Nämligen det enda sättet att bli upp-
rättad på är att det som har gjorts inte hade gjorts. Historien är ju så att säga
skriven redan, och då kan man inte bli upprättad egentligen. Man kan möjli-
gen lindra smärtan, man kan minska lidandet på olika sätt. Det tror jag är en
viktig aspekt när man talar om huruvida man kan lagstifta, huruvida arbets-
givaren kan säkerställa att sådana här problem inte uppstår. Vad jag
däremot gärna skulle lyfta fram i sammanhanget är att det finns någonting
som heter mänskliga rättigheter att vara på olika sätt. En sista kommentar
till det som Majda tog upp med skolan och barns liv och tillvaro. Självklart
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
88
är det där grunden läggs i allt som har med fostran att göra. Men om bam
inte ser vuxensamhället, där samma spelregler gäller med rättigheter och
skyldigheter, då är den fostran ganska svår att genomföra och framförallt att
göra trovärdig.
Jag vill ytterligare kommentera det som Joakim Joachimsson var inne på.
Det är alltså konstaterat att arbetsgivaren har långt gående skyldigheter när
det gäller att förebygga att människor drabbas av skada i arbetet. Det inklu-
derar såväl fysiska som psykiska skador. I lagstiftningen ligger också att ar-
betsgivaren skall kontrollera och planera sin verksamhet så att skador inte
uppstår. Han skall därvid utgå ifrån bl.a. de föreskrifter som finns. På det nu
aktuella området har vi ännu så länge inte föreskrifter. Som Anita von
Schéele sade är allmänna råd om tillämpningen av arbetsmiljölagen när det
gäller trakasserier eller kränkande särbehandling under utarbetande. Dessa
blir då en del i det lagstiftningskomplex som finns som grund här. Vi har
allmänna råd som är på väg att omarbetas till föreskrifter när det gäller våld
och hot, vilket ju också inkluderar den psykiska påfrestningen som finns i
sådana situationer. Reglerna ställer också krav på att arbetsgivaren skall ha
en fungerande efterbehandlande verksamhet för de människor som råkar ut
för våld eller hot i sitt arbete. Där finns således ett starkt krav på att arbets-
givaren skall ha en fungerande verksamhet, både för att förebygga och ha
efterhjälpande åtgärder, när våld och hot inträffar. Detta är någonting som
också Yrkesinspektionen har möjlighet att kontrollera i samband med sin
s.k. systeminspektion och som man också naturligtvis kan ta upp i andra
sammanhang, i samband med utredning av arbetsskadeärenden och lik-
nande.
Jag skulle vilja komplettera med några synpunkter när det gäller
åklagarnas roll i dessa sammanhangen. Jag kan tänka mig att det kan finnas
skäl att i samband med en anmälan om psykiskt våld pröva om det också fö-
religger ett arbetsmiljöbrott t.ex. att arbetsgivaren inte tillräckligt har upp-
fyllt sina skyldigheter. Då vill jag påminna om att arbetsmiljölagen i det här
fallet omfattar även skolan och elever från årskurs ett och framåt och även
värnpliktiga, vilket gör att huvudmännen för dessa verksamheter också har
långtgående ansvar i dessa sammanhangen. Jag vet att det finns ett aktuellt
ärende, när en elev nyligen har åtalats för mobbning av en kamrat, jag tror
inte att målet har slutförts. Men i ett sådant sammanhang kan det finnas an-
ledning för åklagaren att överväga om detta kan vara ett arbetsmiljöbrott,
dvs om rektorn, eller vem det nu är man väljer som ansvarig för verksamhe-
ten, verkligen har gjort allt han eller hon kan för att förebygga det in-
träffade.
Jag vill ansluta mig till det som Gunnel Lindberg sade inledningsvis. Jag
tror liksom hon att psykiskt våld i regel inte blir ett fall för rättsväsendet
innan det psykiska våldet har övergått till någon form av fysiskt våld. Jag
har sålunda inte kunnat erinra mig att jag har varit med om något rent fall av
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
89
psykiskt våld under min verksamhet i olika domstolar. Däremot så kan man
ju med lätthet se att det i många fall av t.ex. misshandel säkert också har
förekommit avsevärt psykiskt våld, där det har varit något annat än en till-
fällig situation. Jag är liksom Gunnel Lindberg skeptisk till att man skall
försöka få någon ytterligare straffrättslig reglering av det här problemet ut-
över de möjligheter som faktiskt redan finns. Jag vill tillägga att frågor om
psykiskt våld kan komma upp i domstolarna när det gäller skadestånd p.g.a.
misshandel eller något annat. Alldeles nyligen har jag suttit på ett mål som
gällde sexuellt utnyttjande av underårig. Det är en typ av brott där det re-
gelmässigt ställs skadeståndsanspråk. Denna form av övergrepp innebär
också ett betydande psykiskt våld mot det barn som har blivit utsatt och det
blir ju då avgörande för skadeståndets storlek. Det framgår emellertid klart i
sådana fall att det är stora bevissvårigheter. För att uppskatta ett skade-
ståndsanspråk så vill man ju gärna ha någonting att hänga upp bedömningen
på. Någon form av läkarintyg som talar om vilka symtom som finns, hur
grava de är, hur långvariga de är och vad man möjligen kan uttala sig om
framtiden. Det är enligt min erfarenhet svårt att, i vart fall när det gäller de
framtida verkningarna, få sådan dokumentation.
Jag är åklagare och arbetar i Stockholm. Jag är enig med Gunnel Lindberg i
det att jag anser att det här skall man inte lösa inom straffrättens område.
Man kommer att få en mängd problem när man rent lagtekniskt skall be-
skriva gärningen, det straffbara handlandet. Psykiskt våld kan bestå i en
mängd olika beteenden. Att lagtekniskt beskriva dessa beteenden i en
straffparagraf, innebär att man får göra en sorts ”gummiparagraf’, som kan
inrymma så många olika sorters beteenden att det med hänsyn till rättssä-
kerheten inte går att ha en sådan paragraf. Det är dessutom så att det kan
vara ytterst subtila metoder som man använder vid t.ex. mobbning.
Mobbning kan innefatta ett beteende som innebär att man över huvud taget
inte talar med vederbörande; Hur skall man beskriva detta i en lagparagraf?
Ett annat stort problem är kausaliteten. Beteendet skall ha åstadkommit en
påvisbar effekt på vederbörande. Hur skall man kunna bevisa detta i efter-
hand? Om vederbörande har blivit psykiskt störd av ett förfarande så kan
det vara svårt att beskriva vari effekten ligger. Man kanske måste skaffa be-
visning i form av läkarutlåtande och jag skulle vilja se den läkare som en-
tydigt kan konstatera att ett visst beteende som pågått t.ex. i 1,5 år på en ar-
betsplats har förorsakat just en viss effekt. Förmodligen kommer vi att få
utlåtanden som att ”det är möjligt” och ”det är troligt” men att man inte
direkt kan konstatera orsak och verkan.
Det är skrämmande att få höra de siffror som vi fått höra här i dag, men
man skall inte ta till straffrättsbestämmelser, så fort det är allvarliga sam-
hällsproblem utan vi måste nog lösa det på annat sätt och genom
lagstiftning på annat område, kanske t.ex. arbetsrättslagstiftning.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
90
Jag skulle vilja säga några ord om vad som händer när man ser på mötet
mellan bam och den straffrättsliga regleringen. Det är framförallt två frågor
som BRIS sedan flera år tillbaka driver. Den första är en fråga av lagteknisk
karaktär, nämligen frågan om barns talerätt. Det är ju så att barns rättsliga
status skiljer sig från vuxnas, bl.a. när det gäller den viktiga punkten
talerätt. Den andra viktiga frågan är av annan karaktär och gäller synen på
barns trovärdighet. Även där kolliderar synen på vuxnas trovärdighet i
förhållande till barns trovärdighet. Vad det beror på är inte svårt att förstå.
Eftersom platsen för brottet oftast är hemmet är frågan om trovärdighet ofta
svårutredd. Den som för det mesta förlorar i kampen är enligt vår uppfatt-
ning barnet. Därför skulle jag vilja lyfta fram de två sidorna av barnens
rättsliga status.
Är lagstiftning rätt medicin emot mobbning i arbetslivet? I en initierad arti-
kel på Dagens Nyheters debattsida den 30 juli 1991 tar professor Ulla
Jacobsson upp de lagliga motiven och förutsättningarna för att få till stånd
en lagstiftning inom området. Hon menar att vuxenmobbning är ett centralt
och växande samhällsproblem. Jag håller med henne - men är lagstiftning
rätta metoden? Klart är att vuxenmobbning skapar personliga lidanden för
de utsatta personerna och att fenomenet kostar företag och samhälle stora
pengar. Vuxenmobbning är fortfarande ett tabubelagt ämne. Som inte minst
medför ett ”personligt spill” på våra arbetsplatser. Ofta drabbas kreativa och
initiativrika personer. Mitt intresse och engagemang gäller inte minst det
strukturella våldet, att anställda genom olika sofistikerade metoder hindras i
sin utveckling, ställs åt sidan, stöts ut. Här finns det avsevärda mörkertal.
Det är inte de opportunistiska trendknuttarna, de som vänder kappan efter
vinden, som utsätts för mobbning. Nej, det är som sagt de självständiga,
kanske kritiska och ifrågasättande anställda som utsätts för denna ibland
mycket grymma behandling. Man stöter ut de som vill stå för utvecklingen
och förändringen.
I en del företag och förvaltningar försöker man nu genom bl.a. organisa-
toriska och personaladministrativa åtgärder ta tag i vuxenmobbningen,
medan man på andra arbetsplatser sopar konflikterna under mattan. I da-
garna har TCO givit ut en skrift som är intressant. Författarna menar att fö-
retag och förvaltningar i sin personalpolitik måste skriva in regler som säger
att företaget inte accepterar vuxenmobbning på arbetsplatsen. Klart är att
frågan måste uppmärksammas mer på våra arbetsplatser. Att frågan om
vuxenmobbning blivit ett växande samhällsproblem hänger inte minst sam-
man med höjda krav på effektivitet i arbetet. Och som jag tidigare påpekat,
förändringar i organisation och företagskultur. Den ökade turbulensen inom
arbetslivet försvårar också samarbete mellan individer och grupper. Den
amerikanske forskaren och psykologen Alfie Cohn menar att vi vinner på
att samarbeta istället för att konkurrera och tävla. Om konkurrensen ökar le-
der detta till såväl ”individuell” som ”kollektiv” stress, en stress som kan ut-
lösa vuxenmobbning. Med hänvisning till vad jag här och tidigare sagt är
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
91
det viktigt att integrerade och förebyggande åtgärder emot vuxenmobbning
sätts in inte minst inom områdena arbetsorganisation och chefs-/ledarskap. I
sammanhanget måste vi också diskutera etik- och moralfrågor och den pro-
blematik som hör samman med civilkurage och mod att våga och vilja ställa
upp för en misshandlad kollega. Vi måste intressera oss mera för de som är
passiva åskådare till ett mobbningsdrama. Även de har ett ansvar. Här måste
”ledningen” våga och vilja att gå in och sätta stopp. Ibland måste det till
radikala åtgärder.
Om det inte har framgått tidigare vill jag också uttala att jag är tveksam till
om man skall vidta straffrättsliga åtgärder på det här området. Men jag inser
samtidigt att det finns straffvärda gärningar inom detta som man borde
kunna göra något åt. Det är ju många gånger värre med psykiskt lidande än
fysiskt lidande. Min fråga är om man kan komplettera nuvarande lagstift-
ning så att man tar mer hänsyn till psykiskt lidande än man gör i dag. Sedan
är ju förebyggande åtgärder viktiga, kanske det viktigaste. Det har vi ju hört
en hel del om i dag.
Jag vill återknyta till det som Kurt Baneryd nyss sade. Om jag förstår det
hela rätt så omfattar arbetsmiljölagstiftningen även detta problem, vad det
handlar om är alltså att försöka få alla arbetsgivare att följa lagen. Om viljan
finns kan det inte vara särskilt svårt att gemensamt utse en kontaktperson på
varje arbetsplats - en person som är kunnig i dessa frågor och som alla vet
att man kan vända sig till. Som jag ser det är det en fråga om information
och engagemang. Även om problemet är stort är det en bra början att åt-
minstone följa de lagar som finns.
Eftersom det handlar mycket om arbetsplatser här i dag vill jag lyfta
fram skolan; den största arbetsplatsen. Här finns lärare, men framför allt
barn - som till skillnad från anställda är tvungna att vara i skolan enligt
skollagen. Hur dåligt man än mår, hur illa behandlad man än blir, till skolan
måste man gå. I dag vet vi alla att det sparas i kommunerna. Färre lärare,
färre rastvakter, fler bam som är jätterädda att gå till skolan. Detta märker vi
på BRIS i antalet samtal från mobbade bam. Det är absolut nödvändigt att
varje rektor förstår sitt ansvar för att komma tillrätta med mobbning. Även
här handlar det alltså om att följa de lagar som finns. När BRIS informerar
bam om deras rättigheter ute i skolor märker vi ibland att det finns lärare
som blundar för ganska tydliga tecken på problem. Därför vill jag också här
peka på informationsbehovet.
Det är glädjande att höra att Arbetarskyddsstyrelsen särskilt omnämner
skolan och att arbetsmiljölagen omfattar eleverna. Vi vet ju att det finns ett
enormt informationsbehov här. Elevskyddsombudet har funnits nu i flera år,
men det är svårt att få igång konstruktiva verksamheter ute i skolan t.ex.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
92
med utbildning så att ombuden kan verka enligt de förutsättningar som de
har givits i lagen.
Jag är domare på Göteborgs tingsrätt och jag kan i allt hålla med vad som
har sagts tidigare om domstolarnas bedömning av våldet. Men jag skulle
vilja fästa uppmärksamheten på två rätt tydliga tendenser som man ser på
domstolarna. Dels är det den minskade toleransen för våld i samhället över
huvud taget. Det är allt fler som har utsatts för brott som ofredande och
olaga hot som söker sig till rättsväsendet för att få upprättelse. En annan
tendens är att domstolarna dömer ut allt högre ersättningsbelopp i skade-
stånd, för psykiskt lidande. De här två tendenserna tillsammans kanske för-
stärker varandra och gör att folk i ökad utsträckning kan komma att vilja ut-
nyttja rättsväsendet för sina förtretligheter i arbetslivet och i privatlivet.
Det första jag ville säga är att det borde finnas någon för varje arbetsplats
som man kan gå till. Det här är ju naturligtvis något som vi umgås med
varje dag, när vi jobbar med arbetsmiljöfrågoma. Det finns ju skyddsombud
och företagshälsovård och andra som vi brukar föreslå. Fackliga represen-
tanter och andra brukar man räkna in här. Men det är ju det problemet att de
här personerna har ju lika väl som alla andra ofta samma arbetsgivare som
den som drabbas. Det blir ganska knepigt för de här människorna att för-
söka tvinga arbetsgivaren till åtgärder även om de står i lagtexten. De ris-
kerar sitt eget skinn. Det är dessutom väldigt svårt att stå emot fördomar
som en hel grupp mer eller mindre har bestämt sig för, att så och så skall
man tycka om den personen. Det är inte lätt att jobba med de här problemen
på lokal nivå med andra ord, utan de behöver föras upp snäppet över den
lokala situationen.
Det andra är en fråga till de som jobbar med de rättsliga sammanhangen
hos polis och åklagare och andra. Är det så här? Det är bara en öppen fråga.
Är det så att om man skulle anmäla någon av de här punkterna, förtal, föro-
lämpning osv., att man lägger ned det för tidigt, innan man ens har tittat på
det närmare, därför att man redan tidigt anser att det inte går att bevisa?
Jag arbetar vid Stockholms tingsrätt. Liknande problem uppstår i familjemål
vid separationer. Bedömningen brukar, som tidigare sagts, inte medföra
svårigheter beträffande hemfridsbrott och ofredande till skillnad från be-
dömningen av om psykiska trakasserier förekommit, om inte den tilltalade
samtidigt fälls för misshandel. De psykiska övertonerna vid misshandelns
utförande kan medföra att den ibland bedöms som grov och också höja ska-
deståndet, särskilt om det är fråga om upprepad misshandel även om det
fysiska våldet som sådant inte har varit så allvarligt. Det är alltså sättet att
utöva våldet, dvs. det symbolspråk som använts, som kan ha höjt straffvär-
det för brottet. Teoretiskt sett skulle en fällande dom kunna erhållas för de
grupper av människor som varit kraftigt utsatta för mobbning. Om jag för-
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
93
står Leymann rätt, är det de som redan är kroniskt sjuka p.g.a. den mobb-
ning de utsatts för. Då har åtgärderna kommit för sent. Enligt min erfarenhet
har de mycket svårt att beskriva det våld de är utsatta för. De har också
svårt att stå på sig vid domstolsförhandlingen. Ibland är det t.o.m. så att det
trots upprepade försök inte ens går att få målsäganden att lämna en
berättelse som styrker åtalet. Beträffande den grupp som utsatts för kraftig
mobbning tror jag alltså inte att de är i den psykiska kondition att det räcker
att höra dem för styrka åtalet. Det leder till att en mängd åtal skulle ogillas
och att de drabbade efter rättegången har lägre självförtroende än tidigare. I
övrigt är det fråga om subtila bedömningar med de bevissvårigheter alla
omvittnat. Om bl.a. arbetsmarknaden kräver att vi arbetar hårdare, att ar-
betet rationaliseras och förändras i betydande grad kan vi räkna med att allt
fler människor kommer att mobba andra och bli mobbade. Om bara de
grupper rycks ut som kämpar mot varandra i den nämnda stressituationen
och vi riktar in kriminaliseringen på dem löser vi inte de riktiga problemen
dvs. förbättrar vi inte för dem som utsätts för psykiska trakasserier. Av an-
givna skäl är jag också tveksam till att en särskild lagstiftning skapas mot
mobbning som en lösning för de utsatta.
Beträffande frågan om vi skriver av ärendena för tidigt, kan man väl säga
att ser man det ur målsägandes perspektiv, så tycker de väl det när vi skriver
av på blotta anmälan. Då skall man inte glömma att vi åklagare har våra
regler att följa och om anmälan inte ens innefattar en kriminaliserad
handling, vilket ofta är fallet, då är vi skyldiga att skriva av den genast utan
någon form av utredning.
Vid vissa typer av brott, förtal och förolämpning hör till dem, skall vi
pröva mycket noggrant innan vi inleder en förundersökning. Dessa brott
skall normalt inte hanteras inom åklagarväsendet och av polisen. De skall
hanteras som målsägandebrott och inget annat. Sedan finns det väl natur-
ligtvis en och annan målsägande som råkar komma i kläm, som formulerar
sig illa, och där man med de uppgifter som finns i anmälan inte anser sig
kunna styrka brott och därför skriver av anmälan.
Det här är nog ett allmänt informationsproblem, tror jag, snarare än nå-
gonting annat, därför att den som anmäler ett brott vet ofta inte själv vad
som är brottsligt, vad som är viktigt att ta fram osv. Där är det ju en viktig
sak för polisen att, när man tar emot sådana här anmälningar, faktiskt fråga
ut anmälaren om de väsentliga momenten. Men faktum kvarstår, finns det
inte tillräckligt underlag då är vi skyldiga som åklagare att skriva av det di-
rekt.
Det viktiga är ju inte när man lägger ned ett ärende, utan det viktiga är vad
man har gjort innan man lägger ner det. Som jag sa inledningsvis så tar man
allvarligt på det här ute i polisområdena när man märker tendenser till
mobbning kanske i skoloma och då pratar man med kanske rektorn och med
partema. De gör så gott de kan med de möjligheter som finns.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
94
Jag vill bara säga kort att frän de representanter som här representerar olika
former av rättsväsendet, är det som jag ser det en samfälld tveksamhet till
att man skulle försöka reglera det här straffrättsligt. Det låter naturligtvis
väldigt negativt med hänsyn till vad vi har hört under förmiddagen om före-
komsten av sådant här. Man skall ju inte bortse från den långsiktiga moral-
bildande verkan som straffrättslagstiftningen har eller kan ha i vart fall.
Men då vill jag säga, att en förutsättning för sådan verkan enligt min åsikt är
att man har en väl definierad regel som är så formulerad att man verkligen
kan upprätthålla den. Det är väl närmast där vår tveksamhet ligger; om man
kan formulera någon regel utöver det som redan finns. Därför att en hel del
av detta går som jag ser det faktiskt in under främst ofredande och i viss ut-
sträckning kanske även misshandelsbrott. Att formulera någon ytterligare
regel angående detta, det är nog snarare där som det finns svårigheter som
är närmast oöverstigliga.
Det verkar tycker jag som om de här reglerna som redan finns i brottsbalken
borde kunna räcka Ull för att täcka de företeelserna som vi pratar om inom
arbetsmiljön. Arbetsmiljöbrottet tycker jag täcker mycket av det vi pratar
om. Det innebär ju att vi har en lagstiftning som borde kunna fungera och
att svårigheterna som jag ser det mera ligger i varför det då inte fungerar?
Varför är det så svårt? Jag förstår ju det här med bevisbördan, det har man
ju stora svårigheter med även när man jobbar med det praktiskt. Finns det
någonting man kan göra för att förtydliga den lagstiftning som redan finns,
att den kan gälla lite mer för vanligt folk?
När det gäller bevisbördan är det naturligtvis många som agerar i sådana här
mobbningsfall. Och detta är det komplexa. Chefs- och personalbyten pågår
ju över tiden och då kan det vara svårt - ja kanske omöjligt - att få fram
vem eller vilka som är huvudansvariga i en mobbnings- och utstötningspro-
cess. Det är många som agerar - kanske bakom kulisserna. Andra är passiva
åskådare, men på sitt vis ändå ansvariga. Det är en problematik som är
svårhanterlig inte minst för skyddskommittéer och skyddsombud.
Avslutningsvis. Jag ställer mig tveksam till lagstiftning inom området.
Jag tror att man kommer längre genom en bättre och mera human personal-
politik inom våra företag och förvaltningar. Jag tror också att en mera ut-
vecklad och flexibel arbetsorganisation kan bidra till att åtminstone lindra
fenomenet. Inte minst gäller det att få chefer och arbetsledare att ta sitt an-
svar i sammanhanget.
Då skulle jag vilja uttrycka en förhoppning från BRIS:s sida. Det är möjli-
gen precis som man säger, att sjuttiotalet innebar ett genombrott för kun-
skap om och förståelse av fysiskt våld mot barnen och åttiotalet detsamma
för sexuellt våld mot barnen, så kanske nittiotalet kan, åtminstone när det
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
95
gäller attityden, innebära ett genombrott för beaktande av det psykiska vål-
det som bam utsätts för.
Vi kommer att skriva ut bandet och använda utskriften i det fortsatta arbetet.
I den mån det kan bli fråga om att publicera utskriften så kommer vi bereda
er möjlighet att studera utskriften, så att ni kan se att ni är korrekt citerade.
Det förefaller som att de flesta är eniga om att det är andra åtgärder än
strafflagstiftning som är de mest angelägna när det gäller att komma till
rätta med de här problemen. Att det är information, utbildning, kunskaps-
inhämtande, organisation ute på arbetsplatser och liknande som är aktuellt i
första hand.
Då skall jag få be att tacka så mycket för att ni har velat komma hit.
Tack.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 4
3 Dag Victors avslutningsanförande återges i mycket förkortat skick eftersom bandbyte
gjorde att huvuddelen inte finns bevarad.
96
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (DS 1989:2)
Sexuella övergrepp mot bam m.m. avgivits av Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Domstolsverket, Riks-
åklagaren, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, Statens handikappråd,
Skolöverstyrelsen, Statens ungdomsråd, Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Uppsala universitet, Rikspolisstyrelsen, Landstingsförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet för sexuell
upplysning, Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande, Svenska läkare-
sällskapet, Sveriges läkareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Före-
ningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges
psykologförbund, Riksförbundet Hem och Skola, Fredrika Bremerför-
bundet, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Riksorganisationen för
kvinnojourer i Sverige, Alla kvinnors hus, Rädda barnens riksförbund,
Föreningen Barnens rätt i samhället, Svenska hälso- och sjukvårdens
tjänstemannaförbund, Sveriges socionomers, personal- och förvaltnings-
tjänstemäns riksförbund samt Riksföreningen mot sexuella övergrepp på
bam.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från Överåklagaren vid åklagar-
myndigheten i Göteborg och Överåklagarna vid regionåklagarmyndig-
hetema i Stockholm, Karlstad, Vänersborg och Luleå. Rikspolisstyrelsen
har överlämnat yttranden från Polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Borås, Eskilstuna och Umeå. Sveriges läkareförbund har över-
lämnat ett yttrande från en särskild arbetsgrupp inom Svenska föreningen
för bam- och ungdomspsykiatri.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 5
97
7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
Efter remiss har yttranden över 1987 års vapenutrednings slutbetänkande
(SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen avgivits av Riksåklagaren,
Brottsförebyggande rådet, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i
Jönköping, Stockholms tingsrätt, Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen,
Sprängämnesinspektionen, Statens provningsanstalt, Riksrevisionsverket,
Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium, Näringsfrihets-
ombudsmannen, Konsumentverket, Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Jämtlands och Västerbottens län, Polismyndigheterna i Stockholm, Malmö,
Karlstad, Luleå och Älmhult, Statens naturvårdsverk, Överbefälhavaren,
Barnmiljörådet, Sveriges advokatsamfund, Svenska polisförbundet,
Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges Polischefer, Frivilliga Skytterörelsen, Le veran törsfören ingen för
Sport- och Fritidsartiklar, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksför-
bund/Landsbygdens jägare, Riksförbundet Hem och Skola, Samlarför-
bundet Nordstjärnan, Samlarföreningen Polcirkeln, Svenska Armborst
Unionen, Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Sportskytteförbundet,
Svenska Svartkruts Federationen, Svenska Vapenstiftelsen, Grossistförbun-
det Svensk Handel, Sveriges Riksidrottsförbund, Sveriges Vapenhandlare-
förening och Sveriges Vapenägares förbund.
Ett yttrande har också lämnats av Våldskommissionen (Ju 1989:05).
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Överåklagarna i Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från Överåklagarna vid region-
åklagarmyndigheterna i Vänersborg, Gävle och Umeå.
Generaltullstyrelsen har bifogat en promemoria från tariffbyrån vid sty-
relsen.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från Polismyndigheterna i Göte-
borg, Karlshamn, Linköping, Ljungby, Sundsvall och Umeå.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat yttranden från Polismyndighe-
terna i Östersund och Sveg samt Jämdands-Häijedalens distrikt av Jägarnas
Riksförbund/Landsbygdens jägare och Jämtlands läns jaktvårdsförening.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttranden från Polismyndig-
heterna i Umeå, Skellefteå, Lycksele, Storuman och Vilhelmina.
Polismyndigheten i Karlstad har bifogat yttranden från Polismyndighe-
terna i Säffle och Hagfors.
Statens försvarshistoriska museer har inkommit med yttrande. Vidare har
yttranden dessutom kommit in från flera enskilda och organisationer.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 6
98
Härigenom föreskrivs följande
1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition utan att vara be-
rättigad därtill skall vara fri från ansvar för olaga vapeninnehav avseende
det vapnet enligt 37 § vapenlagen (1973:1176) eller från ansvar enligt
38 § 4 vapenlagen avseende den ammunitionen om han under tiden den 1
juli 1990 - den 30 juni 1991 lämnar vapnet eller ammunitionen till en
polismyndighet.
2 § Polismyndigheten får bestämma att inlämning av vapen eller ammu-
nition enligt 1 § får ske hos annan myndighet inom polisdistriktet. Sådan
myndighet skall överlämna vapnen och ammunitionen till polismyndighe-
ten.
3 § Den som överlämnar egendom enligt 1 § behöver inte lämna uppgift
om sin identitet.
4 § Om det är uppenbart att vapen eller ammunition som lämnats in en-
ligt 1 § tillhör någon annan än den som lämnat in egendomen, skall polis-
myndigheten ge ägaren tillfälle att få tillbaka denna. Om ägaren inte kan
spåras eller om han underlåter att återta egendomen tillfaller egendomen
staten.
Egendom som tillfallit staten enligt första stycket skall förstöras, om den
inte behövs för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft
99
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den som innehar ett skjutvapen eller ammunition utan att vara
berättigad till det skall inte dömas till ansvar för brott mot 37 § första
stycket 1 eller 38 § första stycket 4 vapenlagen (1973:1176) avseende det
vapnet eller den ammunitionen, om innehavaren frivilligt lämnar eller låter
lämna vapnet eller ammunitionen till en polismyndighet under tiden juli -
september 1993.
2 § Den som överlämnar egendom enligt 1 § behöver inte lämna uppgift
om sin identitet.
3 § Egendom som lämnas till polismyndigheten och vars ägare inte är
känd tillfaller staten, om ägaren inte ger sig till känna inom tre månader från
det att den lämnades in.
Om ägaren är känd och inte kan anses ha avstått från sin rätt till egen-
domen, skall polismyndigheten ge ägaren tillfälle att inom en månad ta
tillbaka egendomen. Egendomen tillfaller staten, om ägaren inte tar tillbaka
den.
4 § Egendom som har tillfallit staten skall förstöras, om den inte behövs
för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och gäller till utgången av år
1994.
100
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 §, 4 kap. 5 och 7 §§, 6 kap. 7 §,
7 kap. 4 och 5 §§, 8 kap. 10 §, 9 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 7 §, 13 kap.
1 och 3 §§, 16 kap. 10, 10 a och 15 §§, 17 kap. 10-12 §§, 19 kap.
10 §, 20 kap. 2 § samt 38 kap 12 § brottsbalken skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Den som tillfogar annan person
kroppsskada, sjukdom eller smärta
eller försätter honom i vanmakt eller
annat sådant tillstånd, dömes för
misshandel till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till
böter.
5§
Den som tillfogar annan person
kroppsskada, sjukdom eller smärta
eller försätter honom i vanmakt eller
annat sådant tillstånd, döms för
misshandel till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
4 kap.
5§
Om någon lyfter vapen mot annan
eller eljest hotar med brottslig gär-
ning på sätt som är ägnat att hos den
hotade framkalla allvarlig fruktan för
egen eller annans säkerhet till person
eller egendom, dömes för olaga
hot till böter eller fängelse i högst
två år.
Om någon lyfter vapen mot annan
eller eljest hotar med brottslig gär-
ning på sätt som är ägnat att hos den
hotade framkalla allvarlig fruktan för
egen eller annans säkerhet till person
eller egendom, döms för olaga
hot till böter eller fängelse i högst
ett år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
7§
Den som handgripligen antastar
eller medelst skottlossning, sten-
kastning, oljud eller annat hänsyns-
löst beteende eljest ofredar annan,
döms för ofredande till böter
eller fängelse i högst ett år.
Den som handgripligen antastar
eller medelst skottlossning, sten-
kastning, oljud eller annat hänsyns-
löst beteende eljest ofredar annan,
dömes för ofredande till böter
eller fängelse i högst sex månader.
101
8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 141
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
7
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Den som, i annat fall än som av-
ses förut i detta kapitel sexuellt berör
barn under femton år eller förmår
barnet att företa eller medverka i
Den som, i annat fall än som av-
ses förut i detta kapitel sexuellt berör
barn under femton år eller förmår
barnet att företa eller medverka i
någon handling med sexuell inne-
börd, döms för sexuellt ofre-
dande till böter eller fängelse i
högst två år.
någon handling med sexuell inne-
börd, döms för sexuellt ofre-
dande till böter eller fängelse i
högst ett år.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat
att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
7 kap.
4 §2
Den som obehörigen skiljer ett
barn under femton år från någon
som har vårdnaden om barnet döms
för egenmäktighet med
barn till böter eller fängelse i högst
sex månader, om gärningen inte
utgör brott mot frihet. Detsamma
gäller, om den som gemensamt med
någon annan har vårdnaden om ett
bam under femton år utan beaktans-
värt skäl egenmäktigt bortför barnet
eller om den som skall ha vårdnaden
Den som obehörigen skiljer ett
barn under femton år från någon
som har vårdnaden om barnet döms
för egenmäktighet med
barn till böter eller fängelse i högst
ett år, om gärningen inte utgör brott
mot frihet. Detsamma gäller, om den
som gemensamt med någon annan
har vårdnaden om ett barn under
femton år utan beaktansvärt skäl
egenmäktigt bortför barnet eller om
den som skall ha vårdnaden obe-
hörigen bemäktigar sig barnet och
därigenom själv tar sig rätt.
obehörigen bemäktigar sig barnet
och därigenom själv tar sig rätt.
Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett
bam under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte
utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.
Är brott som avses i första eller
andra stycket att anse som grovt,
skall gärningsmannen dömas till
fängelse i högst två år.
Är brott som avses i första eller
andra stycket grovt, skall gärnings-
mannen dömas till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
5
För försök till förvanskande av
familjeställning dömes till ansvar en-
ligt vad i 23 kap. stadgas.
§
För försök till förvanskande av
familjeställning eller egenmäktighet
med barn som är grovt döms till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
1 Senaste lydelse 1984:399.
- Senaste lydelse 1990:64.
102
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
10 S
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Avleder någon olovligen elektrisk
kraft, dömes för o 1 o v 1 ig kraft-
avledning till böter eller fängelse
i högst två år.
Avleder någon olovligen elektrisk
kraft, döms för olovlig kraft-
avledning till böter eller fängelse
i högst ett år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra dr.
9 kap.
6 §3
Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med
något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv,
3. otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egen-
dom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom,
4. med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra,
överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör
från brottsligt förvärv, eller
5. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott
tillkommen fordran
döms för h ä 1 e r i till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i
en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på
ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något
som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.
Är brott som anges i första eller
andra stycket att anse som grovt,
döms till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.
Är brott som anges i första eller
andra stycket grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
sex år.
Den som offentliggör eller eljest
bland allmänheten sprider vilse-
ledande uppgift för att påverka priset
på vara, värdepapper eller annan
egendom, dömes för svindleri
till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.
§
Den som offentliggör eller eljest
bland allmänheten sprider vilse-
ledande uppgift för att påverka priset
på vara, värdepapper eller annan
egendom, döms för svindleri Ull
fängelse i högst två år eller, om brot-
tet är ringa, till böter eller fängelse i
högst sex månader.
3 Senaste lydelse 1991:451.
103
Nuvarande lydelse
Om någon, som medverkar vid
bildande av aktiebolag eller annat
företag eller på grund av sin ställ-
ning bör äga särskild kännedom om
ett företag, uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet offentliggör eller eljest
bland allmänheten eller företagets
intressenter sprider vilseledande
uppgift ägnad att påverka bedöman-
det av företaget i ekonomiskt hän-
seende och därigenom medföra ska-
da, dömes såsom i första stycket
sägs.
Är brott, som i denna paragraf
sägs, att anse som grovt, dömes till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.
Föreslagen lydelse
Om någon, som medverkar vid
bildande av aktiebolag eller annat
företag eller på grund av sin ställning
bör äga särskild kännedom om ett
företag, uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet offentliggör eller eljest
bland allmänheten eller företagets in-
tressenter sprider vilseledande upp-
gift ägnad att påverka bedömandet av
företaget i ekonomiskt hänseende
och därigenom medföra skada, döms
såsom i första stycket sägs.
Är brott, som i denna paragraf
sägs, grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
10 kap.
7 §4
Om någon olovligen brukar nå-
gon annans sak och därigenom
vållar skada eller olägenhet, döms
han för olovligt brukande till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om någon olovligen brukar nå-
gon annans sak och därigenom vållar
skada eller olägenhet, döms han för
olovligt brukande till böter el-
ler fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla, om innehavaren av en fastighet brukar denna till
men för annans rätt till den genom att olovligen bygga, gräva, plöja, ta upp
väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.
Är brott enligt första stycket Är brott enligt första stycket
grovt, döms till fängelse i högst två grovt, döms till fängelse, lägst sex
år. månader och högst fyra år.
13 kap.
1
Om någon anlägger brand, som
innebär fara för annans liv eller hälsa
eller för omfattande förstörelse
av annans egendom, dömes för
mordbrand till fängelse, lägst två
och högst åtta år.
§
Om någon anlägger brand, som
innebär fara för annans liv eller hälsa
eller för omfattande förstörelse av
annans egendom, döms för mord-
brand till fängelse, lägst två och
högst åtta år.
Är brottet mindre allvarligt, döms
till fängelse, lägst ett och högst tre
år.
4 Senaste lydelse 1986:123.
104
Nuvarande lydelse
Den som åstadkommer explo-
sion, översvämning, ras, skepps-
brott, flyg- eller tågolycka eller
annan sådan ofärd och därigenom
framkallar fara för annans liv eller
hälsa eller för omfattande förstörelse
av annans egendom, dömes för a 11 -
mänfarlig ödeläggelse till
fängelse, lägst två och högst åtta år.
Är brottet grovt, dömes till fäng-
else på viss tid, lägst sex och högst
tio år, eller på livstid.
16 kap.
Den som obehörigen flyttar, ska-
dar eller skymfligen behandlar lik
eller avlidens aska, öppnar grav eller
eljest gör skada eller ofog på kista,
urna, grav eller annat de dödas vilo-
rum eller på gravvård, dömes för
brott mot griftefrid till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Föreslagen lydelse
§
Den som åstadkommer explosion,
översvämning, ras, skeppsbrott,
flyg- eller tågolycka eller annan så-
dan ofärd och därigenom framkallar
fara för annans liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av annans
egendom, döms för allmän-
farlig ödeläggelse till fäng-
else, lägst två och högst åtta år.
Är brottet mindre allvarligt, döms
till fängelse, lägst ett och högst tre
år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else på viss tid, lägst sex och högst
tio år, eller på livstid.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
10 §
Den som obehörigen flyttar, ska-
dar eller skymfligen behandlar lik
eller avlidens aska, öppnar grav eller
eljest gör skada eller ofog på kista,
uma, grav eller annat de dödas vilo-
rum eller på gravvård, döms för
brott mot griftefrid till böter
eller fängelse i högst två år.
10 a §5
Den som skildrar bam i porno-
grafisk bild med uppsåt att bilden
sprides eller som sprider sådan bild
av bam dömes, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, för barnpornogra-
fi brott till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som skildrar barn i porno-
grafisk bild med uppsåt att bilden
sprids eller som sprider sådan bild
av bam döms, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, förbarnpornografi-
brott till böter eller fängelse i högst
två år.
15 §6
Den som genom oriktig uppgift
att det föreligger fara för en eller
flera människors liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av egen-
Den som genom oriktig uppgift
att det föreligger fara för en eller
flera människors liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av egen-
5 Senaste lydelse 1979:375.
6 Senaste lydelse 1986:1104.
105
Nuvarande lydelse
dom föranleder onödig säkerhets-
åtgärd, dömes för f a 1 s k t larm till
böter eller fängelse i högst två år.
Den som genom missbruk av
larm, nödsignal eller annan liknande
anordning föranleder onödig ut-
ryckning av polis, räddningskår,
ambulans, militär, sjöräddning eller
annat organ för allmän bevaknings-
tjänst, dömes för missbruk av
larmanordning till böter.
17 kap.
Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han hos
domstol eller annan myndighet gjort
anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål
eller eljest vid förhör avgivit utsaga
eller för att hindra honom från sådan
åtgärd, döms för övergrepp i
rättssak till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla,
om man med annan gärning, som
medför lidande, skada eller olägen-
het, eller med hot om sådan gärning
angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga
vid förhör hos myndighet eller för
att hindra honom från att avgiva
sådan utsaga.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else i högst fyra år.
11
Om någon döljer den som förövat
brott, hjälper honom att undkomma,
undanröjer bevis om brottet eller på
annat dylikt sätt motverkar att det
uppdagas eller beivras, dömes för
skyddande av brottsling till
böter eller fängelse i högst två år.
Föreslagen lydelse
dom föranleder onödig säkerhets-
åtgärd, döms för f a 1 s k t 1 ar m till
böter eller fängelse i högst ett år.
Är brott som avses i första stycket
grovt, döms till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra år.
Den som genom missbruk av
larm, nödsignal eller annan liknande
anordning föranleder onödig utryck-
ning av polis, räddningskår, ambu-
lans, militär, sjöräddning eller annat
organ för allmän bevakningstjänst,
döms för missbruk av larm-
anordning till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
§7
Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han hos
domstol eller annan myndighet gjort
anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål
eller eljest vid förhör avgivit utsaga
eller för att hindra honom från sådan
åtgärd, döms för övergrepp i
rättssak till böter eller fängelse i
högst ett år. Detsamma skall gälla,
om man med annan gärning, som
medför lidande, skada eller olägen-
het, eller med hot om sådan gärning
angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga
vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom från att avgiva sådan
utsaga.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
§8
Om någon döljer den som förövat
brott, hjälper honom att undkomma,
undanröjer bevis om brottet eller på
annat dylikt sätt motverkar att det
uppdagas eller beivras, döms för
skyddande av brottsling till
böter eller fängelse i högst ett år.
7 Senaste lydelse 1982:405.
8 Senaste lydelse 1987:791.
106
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Den som icke insåg men hade
skälig anledning antaga att den andre
var brottslig, dömes till böter.
Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hän-
syn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständig-
heter.
Den som inte insåg men hade
skälig anledning antaga att den andre
var brottslig, döms till böter.
12 §9
Hjälper man den som är intagen
på kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad eller anhållen eller som an-
nars är med laga rätt berövad fri-
heten att komma lös eller främjar
man, efter det han avvikit, hans flykt
genom att dölja honom eller genom
annan sådan åtgärd, döms för
främjande av flykt till böter
eller fängelse i högst två år.
Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hän-
syn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt
och hans förhållande till den vars flykt han har främjat.
Hjälper man den som är intagen
på kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad eller anhållen eller som an-
nars är med laga rätt berövad friheten
att komma lös eller främjar man,
efter det han avvikit, hans flykt
genom att dölja honom eller genom
annan sådan åtgärd, döms för
främjande av flykt till böter
eller fängelse i högst ett år.
År brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
19 kap.
10 §10
Den som, för att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av upp-
gifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan med-
föra men för annan främmande
makts säkerhet, eller här i riket till
dylik verksamhet lämnar medverkan
som ej är allenast tillfällig, dömes
för olovlig underrättelse-
verksamhet till böter eller
fängelse i högst två år.
Den som, för att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av upp-
gifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan med-
föra men för annan främmande
makts säkerhet, eller här i riket till
dylik verksamhet lämnar medverkan
som ej är allenast tillfällig, döms för
olovlig underrättelseverk-
samhet till böter eller fängelse i
högst ett år.
Är brottet grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
fyra år.
9 Senaste lydelse 1981:462.
10 Senaste lydelse 1976:509.
107
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För olovlig underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon, med
uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med använ-
dande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av
uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfällig.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
20 kap.
§H
2
Arbetstagare som tar emot, låter
åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mut-
brott till böter eller fängelse i högst
två år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen innan
han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brottet
grovt, döms till fängelse i högst sex
år.
Vad i första stycket sägs om ar-
betstagare äger motsvarande tillämp-
ning på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan
myndighet som hör till staten eller
till kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, församling,
kyrklig samfällighet eller allmän
försäkringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som av-
ses i 1-4 på grund av förtroende-
ställning fått till uppgift att för någon
annan sköta rättslig eller ekonomisk
angelägenhet eller självständigt
handha kvalificerad teknisk uppgift
eller övervaka skötseln av sådan an-
gelägenhet eller uppgift.
Arbetstagare som tar emot, låter åt
sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mut-
brott till böter eller fängelse i högst
två år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen innan
han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brottet
grovt, döms till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare skall också tillämpas på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan
myndighet som hör till staten eller till
kommun, landsting, kommunalför-
bund, församling, kyrklig sam-
fällighet eller allmän försäkrings-
kassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
4. den som utan att inneha anställ-
ning eller uppdrag som nu har sagts
utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som av-
ses i 1-4 på grund av förtroende-
ställning fått till uppgift att för någon
annan sköta rättslig eller ekonomisk
angelägenhet eller självständigt
handha kvalificerad teknisk uppgift
eller övervaka skötseln av sådan an-
gelägenhet eller uppgift.
11 Senaste lydelse 1986:645.
108
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
38 kap.
12 §12
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Det åligger polismyndighet att
lämna domstol, övervaknings-
nämnd, kriminalvårdsnämnden och
frivårdsmyndighet handräckning för
den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande enligt
26 kap. 22 § eller 28 kap 11 §.
Det åligger polismyndighet att
lämna domstol, övervaknings-
nämnd, kriminalvårdsnämnden och
frivårdsmyndighet handräckning för
den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande enligt
26 kap. 22 § eller 28 kap. 6 b §
eller 11 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
12 Senaste lydelse 1990:1009.
109
Prop. 1992/93:141
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 37 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande
lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
37 §i
37 § Till fängelse i högst två år
döms den som uppsåtligen
1. innehar skjutvapen utan att
vara berättigad till det,
2. överlåter eller upplåter skjut-
vapen till den som inte är berättigad
att inneha vapnet
37 § Till fängelse i högst ett år
döms den som uppsåtligen
1. innehar skjutvapen utan att
vara berättigad till det,
2. överlåter eller upplåter skjut-
vapen till den som inte är berättigad
att inneha vapnet.
Är brott som anges i första
stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse 1991:1181.
110
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 19 november 1992
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik
Brattgård.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrädet:
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Lagrådet konstaterar inledningsvis att här upptagna förslag till ändringar har
sin grund i skilda utredningar och framställningar. Vad särskilt gäller straff-
skaloma är utgångspunkten i många fall Fängelsestraffkommitténs huvud-
betänkande. Vid bedömningen av dessa förslag bör hållas i åtanke att
kommittén, efter en systematisk genomgång av såväl brottsbalken som
specialstraffrätten, lade fram ett förslag till en samlad reform på området.
Kommitténs ställningstaganden var således bl.a. baserade på inbördes jäm-
förelser mellan olika brotts straffvärden och en strävan efter såvitt möjligt
enhetligt utformade straffskalor. En som nu aktuell, starkt selektiv och
punktvis insatt reform medför därför risk för en inte önskvärd obalans i sys-
temet. Vad nu sagts gäller t.ex. de förslag som har sin utgångspunkt i mål-
sättningen att minska den s.k. överlappningen i straffskaloma. I den mån de
föreslagna, ibland tämligen kraftiga skärpningarna av straffskaloma för ett
brott tar sikte på någon inte tidigare beaktad gämingstyp men där en allmän
förändring av straffmätningen inte anses motiverad, ökar beroendet för till-
lämparen att söka vägledning mer i förarbetsuttalanden än i den ändrade
lagtexten. Till detta kommer vidare att vad remissinstanserna haft att ta
ställning till har varit förslag som ibland har gått i annan riktning än vad
som nu föreslås.
Av det anförda framgår att lagrådet helst skulle ha sett att frågan om
förändringar i straffskaloma, för så pass många olika typer av brott som det
här är fråga om, tagits upp i ett större och mer systematiskt sammanhang.
Ifrågavarande invändningar har emellertid inte sådan tyngd att lagrådet vill
motsätta sig att de remitterade förslagen leder till lagstiftning. Beträffande
vissa enskilda förslag har lagrådet följande kommentarer:
6 kap. 7 §
Högsta domstolen har i en dom den 7 oktober 1992, DB 530, prövat frågan
om gränsdragningen mellan vad som faller under denna paragraf och vad
Prop. 1992/93:141
Bilaga 9
111
som skall räknas som sexuellt umgänge med bam enligt 6 kap. 4 §. Av-
görandet får anses visa att utrymmet för en tillämpning av första ledet i
paragrafens första stycke är förhållandevis begränsat.
9 kap. 9 §
Förslaget om en höjning av maximistraffet för grovt brott från fyra till sex
år aktualiserar det förhållandet att andra stycket även omfattar förfaranden
som inte begåtts uppsåtligen utan av grov oaktsamhet. Det kan därför
övervägas om inte den föreslagna nya straffskalan i tredje stycket lämpligen
borde begränsas till brott som begåtts uppsåtligen.
19 kap 10 §
Av motiveringen framgår att den föreslagna nya straffskalan för grovt brott
avses bli tillämplig även beträffande gärning som behandlas i det nuvarande
andra stycket i paragrafen. Vid sådant förhållande bör det föreslagna nya
stycket placeras efter nämnda stycke.
Övriga förslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:141
Bilaga 9
112
|
Brott |
Nuvarande |
Föreslagen |
|
straffskala |
straffskala |
Prop. 1992/93:141
Bilaga 10
|
Misshandel |
Ringa brott: böter |
Ringa brott: böter eller Normalgraden: |
|
Olaga hot (4 kap. 5 § BrB) |
böter eller fängelse högst |
Normalgraden: böter eller |
|
Ofredande |
böter eller fängelse högst |
böter eller fängelse högst |
|
Sexuellt ofredande |
böter eller fängelse högst |
böter eller fängelse högst |
|
Egenmäktighet med (7 kap. 4 § BrB) |
Normalgraden: böter eller Grovt brott: fängelse |
Normalgraden: böter eller |
|
Olovlig |
böter eller fängelse högst |
Normalgraden: böter eller |
|
Häleri (9 kap. 6 § BrB) |
Normalgraden: fängelse Grovt brott: fängelse, |
Normalgraden: Oförändrat Grovt brott: fängelse, |
|
Svindleri (9 kap. 9 § BrB) |
Ringa brott: böter Grovt brott: fängelse, |
Ringa brott: böter eller Normalgraden: Oförändrat Grovt brott: fängelse, |
|
Olovligt brukande |
Normalgraden: böter eller Grovt brott: fängelse |
Normalgraden: böter eller |
|
Mordbrand (13 kap. 1 § BrB) |
Fängelse, lägst två och |
Fängelse, lägst två och Mindre allvarliga fall |
113
|
Brott |
Nuvarande |
Föreslagen |
|
straffskala |
straffskala |
Prop. 1992/93:141
Bilaga 10
|
Allmänfarlig |
Normalgraden: Fängelse, Grovt brott: Fängelse, |
Normalgraden: Fängelse, Grovt brott: Oförändrat |
|
Brott mot griftefrid |
böter eller fängelse högst |
böter eller fängelse högst |
|
Bampomografibrott |
böter eller fängelse högst |
böter eller fängelse högst |
|
Falskt larm (16 kap. 15 § 1st. BrB) |
böter eller fängelse högst |
Normalgraden: böter eller |
|
Missbruk av BrB) |
böter |
böter eller fängelse högst |
|
Övergrepp i rättssak |
Normalgraden: böter eller |
Normalgraden: böter eller |
|
Skyddande av |
böter eller fängelse högst |
Normalgraden: böter eller |
|
Främjande av flykt |
böter eller fängelse högst |
Normalgraden: böter eller |
|
Olovlig (19 kap. 10 § BrB) |
böter eller fängelse högst |
Normalgraden: böter eller |
|
Mutbrott (20 kap. 2 § BrB) |
Normalgraden: böter eller |
Normalgraden: Oförändrat Grovt brott: fängelse, |
|
Brott mot vapenlagen |
Ringa brott: böter eller Normalgraden: fängelse |
Ringa brott: Oförändrat Grovt brott: fängelse, |
114
Prop 1992/93:141
Regeringens proposition.................................................................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................1
Propositionens lagförslag...............................................................................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1992........13
1 Ärendet och dess beredning.....................................................................13
2 Framlagda förslag m.m............................................................................15
2.1 Fängelsestraffkommittén................................................................16
2.1.1 Villkorlig frigivning..........................................................16
2.1.2 Bötesstraffets ställning......................................................16
2.1.3 Straffmätning och påföljdsval...........................................17
2.1.4 Straff skaleöversyn.............................................................17
2.2 Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens förslag om åtgärder
mot olovligt brukande av tillgripet fortskaffningsmedel................19
2.3 Våldskommissionens förslag..........................................................20
2.3.1 Påföljdsval vid misshandel av normalgraden...................21
2.3.2 Hot mot parter och vittnen................................................21
2.4 Åtgärder för att motverka psykiskt våld.........................................21
2.4.1 Den straffrättsliga regleringen..........................................21
2.4.2 Behovet av ändringar........................................................23
2.5 Sexuellt ofredande..........................................................................24
2.6 ”Vapenamnesti”..............................................................................24
3 Motivering................................................................................................25
3.1 Ändringar av straffskalor................................................................25
3.1.1 Misshandel, 3 kap. 5 § brottsbalken..................................28
3.1.2 Olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken....................................30
3.1.3 Ofredande, 4 kap. 7 § brottsbalken...................................32
3.1.4 Sexuellt ofredande, 6 kap. 7 § brottsbalken......................33
3.1.5 Egenmäktighet med bam, 7 kap. 4 § brottsbalken............34
3.1.6 Olovlig kraftavledning, 8 kap. 10 § brottsbalken.............36
3.1.7 Häleri, 9 kap. 6 § brottsbalken..........................................37
3.1.8 Svindleri, 9 kap. 9 § brottsbalken.....................................38
3.1.9 Olovligt brukande, 10 kap. 7 § brottsbalken.....................39
3.1.10 Mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse,
13 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken........................................42
3.1.11 Brott mot griftefrid 16 kap. 10 § brottsbalken..................43
3.1.12 Bampomografibrott, 16 kap. 10 a § brottsbalken.............44
3.1.13 Falskt larm och missbruk av larmanordning,
16 kap. 15 § brottsbalken..................................................45
3.1.14 Övergrepp i rättssak, 17 kap. 10 § brottsbalken................46
3.1.15 Skyddande av brottsling och främjande av flykt,
17 kap. 11-12 §§ brottsbalken..........................................48
115
3.1.16 Olovlig underrättelseverksamhet, 19 kap. 10 § brotts-
balken................................................................................49
3.1.17 Mutbrott, 20 kap. 2 § brottsbalken....................................50
3.1.18 Olaga vapeninnehav, 37 § vapenlagen (1973:1176).........51
3.2 Straffrihet för olaga vapeninnehav i vissa fall................................53
3.3 Psykiskt våld...................................................................................57
3.4 Övrigt..............................................................................................58
4 Kostnader.................................................................................................58
5 Upprättade lagförslag...............................................................................59
6 Hemställan...............................................................................................59
Prop 1992/93:141
7 Beslut.......................................................................................................
59
Bilaga 1 Remissinstanser, Fängelsestraffkommittén...........................60
Bilaga 2 Remissinstanser, RÅ:s och RPS:s förslag.............................61
Bilaga 3 Remissinstanser, Våldskommissionen..................................62
Bilaga 4 Hearing om psykiskt våld......................................................63
Bilaga 5 Remissinstanser, Sexuella övergrepp mot bam.....................97
Bilaga 6 Remissinstanser, 1987 års vapenutredning...........................98
Bilaga 7 1987 års vapenutrednings lagförslag.....................................99
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag...............................................100
Bilaga 9 Lagrådets yttrande...............................................................111
Bilaga 10 Sammanställning av straffskaleändringar...........................113
gotab 42547, Stockholm 1992
116