Regeringens proposition

1992/93:121

om en lag om byggfelsförsäkring

Prop.

1992/93:121

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 februari 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Per Westerberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om byggfelsförsäkring som skall ersätta
lagen (1991:742) om byggnadsgaranti.

Förslaget innebär i huvudsak följande.

När ett flerbostadshus uppförs eller byggs om skall det finnas en bygg-
felsförsäkring.

I lagen anges vilket innehåll en sådan försäkring skall ha. Härvid
föreskrivs bl.a. att försäkringen skall gälla under en tioårsperiod och
oavsett om byggnaden byter ägare. Den skall omfatta skälig kostnad för
att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, material eller utförande samt
skador på byggnaden som orsakats av felet. Med fel skall enligt för-
säkringen avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard vid den
tid då arbetet utfördes. Försäkringen skall vidare innehålla villkor som
tryggar försäkringsbolagets möjligheter till återkrav mot den som gent-
emot byggnadens ägare svarar för felet.

Byggnadsarbetet skall inte få påbörjas förrän bevis om att byggfelsför-
säkring tecknats företetts för byggnadsnämnden. En bestämmelse om
detta föreslås bli införd i plan- och bygglagen (1987:10).

Byggfelsförsäkringen skall meddelas av försäkringsbolag inom ramen
för redan befintligt slag av koncession.

Lagen om byggfelsförsäkring föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Försäkring enligt lagen skall dock inte behövas för byggnadsarbete för
vilket ansökan om bygglov ingivits före den 1 oktober 1993.

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 121

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om byggfelsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

1 § När en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till över-
vägande del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga
om sådan byggnad utför ombyggnadsåtgärder som fordrar bygglov och
som avsevärt förlänger byggnadens brukstid, skall det för byggnads-
arbetet finnas en byggfelsförsäkring.

Byggfelsförsäkring behövs dock inte i fråga om en- eller tvåbostads-
hus när ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd finns som utgör
villkor för statlig bostadsfinansiering.

Vad en byggfelsförsäkring skall omfatta

2 § En byggfelsförsäkring skall omfatta

1. skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i
material som använts i byggnadsarbetet eller i utförandet av arbetet, och

2. skälig kostnad för att avhjälpa skador på byggnaden som orsakats
av felet.

Försäkringen behöver dock inte omfatta fel eller skador som måste
antas sakna betydelse för byggnaden eller dem som bor eller vistas i
byggnaden och inte heller skador som normalt täcks av andra försäk-
ringar såsom fastighetsförsäkring, maskinförsäkring och allriskförsäk-
ring.

Med fel skall enligt försäkringen avses avvikelse från fackmässigt
godtagbar standard vid den tid då arbetet utfördes.

3 § En byggfelsförsäkring skall omfatta fel eller skador som anmäls
inom tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid en av försäkrings-
givaren angiven besiktning.

En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att den gäller även
om byggnaden övergår till ny ägare.

Villkor om inskränkningar i försäkringshavarens rätt till ersättning

4 § En byggfelsförsäkring får, utöver vad som följer av 5-7 §§, inte
innehålla villkor som inskränker försäkringshavarens rätt till ersättning
för fel och skador som skall omfattas av försäkringen enligt 2 och 3 §§.

5 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor som säkerställer att
ersättning för kostnad enligt 2 § används för att avhjälpa felet eller
skadan på ett tillfredsställande sätt.

Prop. 1992/93:121

6 § En byggfelsförsäkring får innehålla villkor om att

1. kostnader for fel som vållats av den som är byggnadens ägare eller
av hans anställda ersätts endast om felet har vållats även av någon
annan eller om det annars finns särskilda skäl for det,

2. kostnader inte ersätts i den mån ansvaret för felet eller skadorna
omfattas av ett i avtal lämnat garantiåtagande, såvida det inte visas att
den ansvarige inte kan fullgöra sitt åtagande,

3. ägaren skall svara för en viss självrisk.

7 § En byggfelsförsäkring får innehålla villkor om att försäkringsgiva-
rens ansvar för fel och skador är begränsat till ett visst belopp per
byggnad (försäkringsbelopp) och till ett visst belopp för samtliga av
försäkringsgivaren under ett kalenderår utfärdade byggfelsforsäkringar
(gemensamt försäkringsbelopp).

Villkor om försäkringsgivarens övertagande av rätt till ersättning

8 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att

1. en försäkringsgivare, som betalat ut ersättning på grund av försäk-
ringen, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som
på grund av avtal eller eget vållande eller på annan grund är ersätt-
ningsskyldig med anledning av felet eller skadan och som inte ägaren
själv tar i anspråk,

2. byggnadens ägare inte får till nackdel för försäkringsgivaren genom
avtal avsäga sig den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt
avtal eller allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser.

Förbud mot ändring av försäkringsvillkor

9 § Försäkringsgivaren och försäkringshavaren får, efter det att för-
säkringen tecknats, inte träffa avtal som medför att försäkringsvillkoren
inte längre uppfyller kraven på en byggfelsförsäkrings innehåll enligt
denna lag.

Rätt att teckna försäkring

10 § En försäkringsgivare får inte vägra en näringsidkare som enligt

1 § är skyldig att ha byggfelsförsäkring att teckna en sådan försäkring,
om försäkringsgivaren marknadsför byggfelsforsäkringar. Försäkring får
dock vägras om det med hänsyn till skaderisken eller någon annan
särskild orsak finns skäl till detta.

11 § Om en försäkringsgivare i strid mot 10 § har vägrat att meddela en
byggfelsförsäkring, skall domstol på yrkande av näringsidkaren förklara
att denne har rätt att teckna försäkringen.

Prop. 1992/93:121

Byggfelsförsäkring villkor för byggstart

Prop. 1992/93:121

12 § Att byggnadsarbetet inte får påböijas förrän ett bevis om bygg-
felsförsäkring har företetts for den eller de nämnder som fullgör kom-
munens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, framgår av 9 kap.
1 § andra stycket plan- och bygglagen (1987:10).

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Försäkring enligt lagen
behövs dock inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om bygglov
enligt plan- och bygglagen (1987:10) ingivits till sådan nämnd som
avses i 12 § före den 1 oktober 1993.

2. Genom lagen upphävs lagen (1991:742) om byggnad sgaranti.

2 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Prop. 1992/93:121

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 3 a §§ plan- och bygglagen
(1987:10)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

9 kap.

1 §

Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-
eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har
meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att
kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Om en sådan garanti för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i
lagen (1991:742) om byggnads-
garanti, får byggnadsarbetena inte
påbörjas förrän bevis om garantin
företetts för byggnadsnämnden.

3

Snarast möjligt efter det att bygg-
lov lämnats skall byggnadsnämn-
den, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla samråd. Till
detta skall den ansvarige arbets-
ledaren samt byggherren, entre-
prenören, projektören och andra
som bestäms av nämnden kallas.
Vid behov skall även yrkesinspek-
tionen kallas. Om en sådan garan-
ti för byggnadsarbeten behövs som
avses i lagen (1991:742) om bygg-
nads garanti, skall byggnads-
nämnden bereda garantiföretaget
tillfälle att närvara vid samrådet.

Om en sådan försäkring för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i
lagen (1993:000) om byggfelsför-
säkring, får byggnadsarbetena inte
påböijas förrän bevis om försäk-
ringen företetts för byggnadsnäm-
nden.

§

Snarast möjligt efter det att bygg-
lov lämnats skall byggnadsnämnd-
en, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla samråd. Till
detta skall den ansvarige arbets-
ledaren samt byggherren, entre-
prenören, projektören och andra
som bestäms av nämnden kallas.
Vid behov skall även Yrkesinspek-
tionen kallas. Om en sådan försäk-
ring för byggnadsarbeten behövs
som avses i lagen (1993:000) om
byggfelsförsäkring, skall bygg
nadsnämnden bereda försäkrings
givaren tillfälle att närvara vid
samrådet.

'Lagen omtryckt 1992:1769.

Vid samrådet skall en genomgång göras av arbetenas planering, de
åtgärder for besiktning, tillsyn och kontroll som är nödvändiga för att
byggnaden skall uppfylla egenskaperna och funktionerna i 3 kap. samt
den samordning som behövs. Över samrådet skall föras protokoll.

Prop. 1992/93:121

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Bevis om försäkring enligt
den nya bestämmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket behövs dock inte om
ansökan om bygglov ingivits till byggnadsnämnden före den 1 oktober
1993.

Näringsdepartementet                                  Prop. 1992/93:121

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 februari 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet P. Westerberg

Proposition om en lag om byggfelsförsäkring

1 Inledning

Riksdagen antog våren 1991 lagen (1991:742) om byggnadsgaranti
(prop. 1990/91:189, bet. 1990/91 :BoU 19, rskr. 1990/91:353). Bak-
grunden till lagen är problemen med fuktskador och s.k. sjuka hus.
Sådana problem orsakas ofta av fel som tillkommit under byggtiden
men som inte visar sig förrän flera år senare. Enligt lagen skall det
finnas en obligatorisk byggnadsgaranti som gör det möjligt att snabbt
åtgärda sådana fel. Lagen avses således ge ett skydd för de boende mot
ohälsa på grund av byggfel.

För småhus finns för att lösa motsvarande problem ett system med
bostadsgaranti som villkor for statligt räntebidrag.

Ursprungligen skulle lagen om byggnadsgaranti tillämpas när ansök-
ningar om bygglov för byggnader som omfattas av lagen kom in till
byggnadsnämnden efter den 1 januari 1992. Denna tidpunkt har skjutits
fram två gånger, dels hösten 1991 till den 1 juli 1992 (bet. 1991/92:
BoU7, rskr. 1991/92:76), dels våren 1992 till den 1 juli 1993 (bet.
1991/92:BoU26, rskr. 1991/92:245).

Vid riksdagsbehandlingen våren 1992 av frågan om tidpunkten för
lagens tillämpning uttalade bostadsutskottet i sitt betänkande En översyn
av byggnadsgarantilagen m.m. (bet. 1991/92:BoU 26) bl.a. att den
gällande lagstiftningen i vissa hänseenden kan ha fått en mindre ratio-
nell utformning. Utskottet föreslog med användande av sin initiativrätt
att riksdagen skulle besluta att tidpunkten för tillämpningen av lagen om
byggnadsgaranti skjuts upp ett år till den 1 juli 1993 samt att riksdagen
som sin mening skulle ge regeringen till känna att en översyn av lagen
bör göras och att regeringen hösten 1992 bör redovisa ett alternativt
förslag till den nuvarande lagen.

Riksdagen beslöt den 7 maj 1992 i enlighet med förslagen i betänkan-
det (rskr. 1991/92:245).

Inom Näringsdepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1992
:63) där resultatet av den översyn som riksdagen begärt redovisas. I
promemorian redovisas bl.a. ett förslag till lag om byggfelsförsäkring.

Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som Prop. 1992/93:121
bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till proto-
kollet i detta ärende som bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslöt den 21 januari 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över ett inom Näringsdepartementet upprättat förslag till lag om bygg-
felsförsäkring samt ett förslag till ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10). Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen. Yttrandet bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har kommit till den allmänna slutsatsen att det är svårt att
säkert överblicka huruvida förslaget till lag om byggfelsförsäkring är i
alla delar ändamålsenligt. Lagrådet har vidare haft synpunkter på
innehållet i vissa bestämmelser och på den närmare utformningen av det
förslaget. Jag kommer i det följande att under de berörda avsnitten
återkomma till Lagrådets synpunkter och förslag. Lagrådets granskning
har också lett till vissa redaktionella ändringar.

2 Allmän motivering

2.1 Lagen om byggnadsgaranti och dess bakgrund

Det senaste decenniet har problemen med fuktskador och s.k. sjuka hus
allt mer uppmärksammats. Orsaken till sådana problem är ofta fel som
tillkommit under byggtiden men som inte visar sig förrän flera år
senare. De skador som uppstår på grund av byggfel är ofta omfattande
och kräver kostsamma reparationer. Inte sällan råder oklarhet om vem
som skall bekosta dessa åtgärder.

För att komma till rätta med dessa problem finns för småhusen ett
system med garantier som sedan år 1984 utgjort villkor för olika slag av
statligt ekonomiskt stöd vid nybyggnad. År 1989 blev småhusgarantin
villkor för statligt stöd till alla nybyggda småhus utom rena självbyg-
gen. Nu gällande bestämmelser återfinns i 7 § förordningen (1991:1933)
om räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder. Garantisystemet
innefattar krav på en produktionsgaranti och en ansvarsutfästelse. Pro-
duktionsgarantin skall vara en säkerhet för att byggföretaget skall fär-
digställa huset i avtalat skick enligt entreprenadkontraktet och att entre-
prenörens förpliktelser under en tvåårig garantitid uppfylls även om
denne inte skulle fullgöra sina åtaganden. Kraven på en ansvarsutfästel-
se innebär att det skall finnas en försäkring som täcker väsentliga ska-                   g

dor vilka består i eller är en följd av fel och brist i konstruktionen,

utförande eller material enligt kontraktet. Ansvarsutfastelsen gäller Prop. 1992/93:121
fr.o.m. slutbesiktningen och tio år framåt.

År 1988 inrättades inom dåvarande Bostadsdepartementet en arbets-
grupp för frågor som rör s.k. sjuka hus. I arbetsgruppens uppdrag
ingick bl.a. att behandla frågor om ansvaret för byggfel. Arbetsgrup-
pens överväganden och förslag finns upptagna i betänkandet Byggnaders
inomhusmiljö m.m. (Ds 1990:14). Med utgångspunkt i betänkandet
utarbetades ett förslag till lagstiftning om obligatorisk garanti vid vissa
byggnadsarbeten (se prop. 1990/91:145 och 1990/91:189). Förslaget,
lagen om byggnadsgaranti, antogs av riksdagen våren 1991. Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1991 men kravet på garanti gällde inte om
ansökan om bygglov ingavs före den 1 januari 1992. Denna tidpunkt
har därefter ytterligare skjutits fram. Lagen har således ännu inte böijat
tillämpas.

Lagen om byggnadsgaranti innebär att inga nya flerbostadshus får på-
börjas eller byggas om av en näringsidkare utan en garantiutfästelse
från ett s.k. garantibolag. Utfästelsen skall gälla i tio år och innebära att
garantibolaget bekostar avhjälpande av brister, som inte är utan betydel-
se i byggnaden, om bristen består i avvikelse från fackmässigt godtag-
bar standard beträffande byggnadsarbetena. Garantibolaget har rätt att
återkräva kostnaden av den som orsakat felet. Garanti får vägras bara i
speciella fall och en vägran skall kunna prövas av kammarrätten. Ga-
rantibolagen skall stå under Finansinspektionens tillsyn och vara återför-
säkrade eller tryggade på annat sätt. Samtliga garantiföretag skall ge-
mensamt upprätthålla och bekosta en särskild nämnd som har till uppgift
att yttra sig i frågor om byggnadsgaranti enligt lagen (byggnadsgaran-
tinämnd).

Två huvudsyften med lagen är att fel skall avhjälpas snabbt, utan
långvariga tvister om vems ansvaret är, och att fel skall kunna avhjälpas
även om man inte finner någon ansvarig som kan ta på sig kostnaden.
Lagen avser ytterst att vara ett skydd för de boende mot ohälsa på
grund av byggfel.

2.2 Bostadsutskottets betänkande

Bostadsutskottet föreslog våren 1992 i sitt betänkande En översyn av
byggnadsgarantilagen m.m. (bet. 1991/92:BoU26) med användande av
sin initiativrätt att riksdagen skulle besluta att tillämpningen av lagen
om byggnadsgaranti skjuts upp ett år till den 1 juli 1993 samt att riks-
dagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn av lagen
bör göras och att regeringen hösten 1992 bör redovisa ett alternativt
förslag till den nuvarande lagen.

I betänkandets avsnitt om översynen inleder utskottet med att påpeka
vikten av att boende i flerbostadshus och ägare av sådana hus tillförsäk-
ras ett skydd mot fel och/eller skador som i princip uppstår under hu-
sets första tio år. Utskottet anför vidare i huvudsak följande.

Den gällande lagstiftningen kan i vissa hänseenden ha fått en mindre Prop. 1992/93:121
rationell utformning. Behov av speciella garantibolag och en för dessa
gemensam byggnadsgarantinämnd skapar onödig administration. Regler-
na om regress/återkrav riskerar att leda till att entreprenörer, materi-
alleverantörer och konsulter tvingas att i sin tur skydda sig med försäk-
ringar.

Eventuellt kan lagen vara svår att förena med EG:s regler på om-
rådet.

Ett system med s.k. objektsförsäkring bör övervägas. En sådan skulle
innebära att försäkringstagaren och försäkringsgivaren ingår ett avtal
om att skydda en byggnad mot vissa avtalade skaderisker. Försäkrings-
givaren kan återkräva sina utlägg av den som kan göras ansvarig för fel
eller skada enligt avtal eller enligt gällande skadeståndsrätt.

I övervägandena bör också ingå frågor om tillsyn och reglering av ett
system med objektsförsäkring samt hur återförsäkring skall ske. Målet
bör vara att utreda om objektförsäkringsmodellen har fördelar framför
den lag om byggnadsgaranti som nu gäller. Vidare bör studeras i vilken
form försäkringen skall vara obligatorisk och om obligatoriet skall
hävdas via bygglovet eller i annan ordning. Försäkringen skall avse ett
minst tioårigt skydd för flerbostadshus vid såväl ny- som ombyggnad.
Den skall gälla även om byggnaden byter ägare. Det bör också utredas
hur försäkringsgivarens skyldighet att meddela försäkring skall utfor-
mas.

En eventuell ny lag bör träda i kraft vid halvårsskiftet 1993.

2.3 Promemorian

Inom Näringsdepartementet har upprättats en promemoria där resultatet
av den översyn riksdagen begärt redovisas.

I promemorian diskuteras, utöver lagen om byggnadsgaranti, tre olika
möjligheter till ett försäkringsbaserat skydd för de boende mot att
behöva vistas i dåligt inomhusklimat. Ett alternativ behandlar en bygg-
felsförsäkring av objektsmodell som finns tillgänglig på marknaden och
tecknas frivilligt. Ett annat alternativ behandlar en byggfelsförsäkring
som villkor för statligt finansiellt stöd. Ett tredje alternativ, slutligen,
anger förutsättningarna for att en lagreglerad byggfelsförsäkring ställs
som villkor för att påbörja byggnadsarbeten.

I promemorian redovisas vidare ett förslag till byggfelsförsäkring som
upprättats av ett konsortium bestående av försäkringsbolagen Folksam,
Skandia och Trygg-Hansa/SPP.

Promemorian har remissbehandlats.

10

2.4 Allmänt om krav på byggnader och ansvar för fel

Byggherrens ansvar enligt plan- och bygglagen (PBL)

Bestämmelserna om de krav samhället ställer på byggnaders egenskaper
vid nybyggnad och vissa förändringar återfinns i 3 kap. plan- och
bygglagen (1987:10) och i 3 § plan- och byggförordningen (1987:383)
när det gäller ombyggnad. I bestämmelserna, som är allmänt hållna,
anges bl.a. hur nya byggnader skall utföras med hänsyn till behovet av
skydd mot brand och olycksfall, kraven på hygien, inomhusklimat m.m.
Med stöd av bemyndiganden i plan- och byggförordningen har kraven
vid nybyggnad preciserats i Boverkets nybyggnadsregler (BFS 1988:18)
som innehåller föreskrifter och allmänna råd.

Av 9 kap. 1 § i PBL framgår att det är byggherren, dvs. den som för
egen räkning utför eller låter utföra byggnadsarbetena, som har ansvaret
för att arbetena utförs enligt bestämmelserna i PBL och de föreskrifter
eller beslut som har meddelats med stöd av PBL. Byggherren ansvarar
alltså bl.a. för att kraven i fråga om hälsa och säkerhet är uppfyllda.

Det bör betonas att det ansvar som avses i 9 kap. 1 § PBL är bygg-
herrens ansvar i förhållande till det allmänna för att byggnaden upp-
fyller ställda krav. Bestämmelserna säger ingenting om det kontrakts-
rättsliga ansvaret mellan byggprocessens olika aktörer eller om ansvaret
i förhållande till de boende m.fl. Bestämmelserna ger inte heller i övrigt
något besked om vem som har det skadeståndsrättsliga ansvaret för fel
eller försummelser i samband med byggande.

Fastighetsägarens ansvar enligt gällande rätt

Enligt 6 § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall en ägare eller nyttjande-
rättshavare vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra
uppkomsten av "sanitär olägenhet". Av 3 § hälsoskyddsförordningen
(1983:616) framgår att bostäder bl.a. skall ge betryggande skydd mot
värme, kyla, drag, fukt, buller, luftföroreningar och andra liknande
störningar. Bostäder skall också ha en tillfredsställande luftväxling
genom anordning för ventilation eller på annat sätt. Socialstyrelsen
meddelar allmänna råd om den närmare innebörden av uttrycket "sanitär
olägenhet".

Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd får meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs för att hälsoskyddslagens och hälsoskydds-
förordningens krav skall upprätthållas.

Enligt 3 kap. 13 § PBL skall byggnader "underhållas så att deras
egenskaper i de hänseenden som avses i 3-7 §§ i huvudsak bevaras".
Det gäller alltså bl.a. egenskapskraven i 3 kap. 5 § att byggnader skall
ge möjligheter till god hygien och ett tillfredsställande inomhusklimat.

Om en fastighetsägare underlåter att vidta åtgärd för underhåll som
åligger honom enligt PBL, får byggnadsnämnden förelägga honom att

Prop. 1992/93:121

11

inom viss tid vidta åtgärden (10 kap. 15 §). Föreläggandet kan förenas Prop. 1992/93:121
med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs,
kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på fastighets-
ägarens bekostnad (10 kap. 18 §).

Av bestämmelserna i 12 kap. 9 och 15 §§ jordabalken (hyreslagen)
följer såsom huvudregel att en bostadslägenhet som används för perma-
nent boende skall vara fullt brukbar för det avsedda ändamålet vid
tillträdet och under hyrestiden. Om lägenheten skadas utan att hyres-
gästen är ansvarig för skadan eller om annat "hinder eller men i nytt-
janderätten" uppkommer utan hyresgästens vållande, kan hyresgästen
under i lagen angivna förutsättningar (se 16 §) göra olika påföljder
gällande mot hyresvärden. Detsamma gäller om hyresvärden brister i
sin underhållskyldighet. De påföljder som kan komma i fråga är

- rätt till självhjälp

- uppsägning av hyresavtalet

- nedsättning av hyran

- åtgärdsföreläggande och

- skadestånd.

Förutom nu angivna möjligheter till påföljder, har en hyresgäst givetvis
möjlighet att påkalla prövning av hyresvillkoren enligt de särskilda
regler som finns i hyreslagen och hyresförhandlingslagen (1978:304).
När hyran skall bestämmas kan brister i lägenheten spela stor roll.
Enligt hyresförhandlingslagen har också en hyresgästorganisation som
har förhandlingsordning med hyresvärden rätt att påkalla förhandlingar
om hyresvillkoren och lägenheternas eller husets skick.

Av 7 kap. 1-5 §§ bostadsrättslagen (1991:614) framgår att en bostads-
rättshavare har liknande möjligheter att göra påföljder gällande mot
bostadsrättsföreningen som en bostadshyresgäst mot sin hyresvärd.
Möjligheten att begära åtgärdsföreläggande saknas dock. På grund av
bostadsrättshavarens skyldighet att själv hålla sin lägenhet i gott skick
och bostadsrättsinstitutets karaktär i övrigt är dock innebörden av be-
stämmelserna delvis annorlunda än motsvarande bestämmelser i hyres-
lagen.

Entreprenörens ansvar enligt Allmänna bestämmelser för byggnads-,
anläggnings- och installationsentreprenader

Enligt byggbranschens normalkontrakt, AB 72, svarar entreprenören för
fel i fastigheten under en 2-årig garantitid. Därefter ansvarar entrepre-
nören för dolda fel i ytterligare åtta år, dock endast under förutsättning
att felet berott på grov vårdslöshet hos denne. Detsamma gäller enligt
branschens normalkontrakt för totalentreprenader, ABT 74.

Byggandets kontraktkommitté - bestående av företrädare för kommu-
ner, stat, byggherreförening, HSB, byggentreprenörer och installatörer
m.fl. - enades den 5 april 1992 om nya bestämmelser för byggnads-,
anläggnings- och installationsentreprenader, AB 92. Bestämmelserna,
som ersätter AB 72, böijar tillämpas så snart någon åberopar dem. Till
AB 92 fogas särskilda kommentarer till några paragrafer som anses

12

särskilt viktiga. En omarbetning pågår av ABT 74 liksom av bestäm- Prop. 1992/93:121
melserna för underentreprenader. Olika branschorganisationer avser
också att omarbeta sina egna allmänna bestämmelser.

I AB 92 anges att garantitiden är två år om inte annat föreskrivits. I
en särskild kommentar har innebörden i garantiåtagandet beskrivits. Ut-
gångspunkten är att entreprenören är ansvarig för påtalade fel om han
inte visar att han utfört entreprenaden kontraktsenligt eller gör sannolikt
att felet beror på felaktig projektering, vanvård, onormalt brukande
eller annat som kan hänföras till beställaren. Det konstateras också att
entreprenören är ansvarig för fel i av beställaren föreskrivet material
och varor om felet förekommer i ett s.k. måndagsexemplar. Är en viss
vara föreskriven och har denna aldrig normal hållbarhet eller tillräcklig
sådan för avsett bruk är inte entreprenören ansvarig för felet. Entrepre-
nören ansvarar vidare för väsentliga fel, som framträder efter garanti-
tidens utgång, om felet visas ha sin grund i vårdslöshet av entreprenör-
en. För detta ansvar gäller i lag föreskriven allmän preskriptionstid,
räknat från garantitidens böijan.

Enligt AB 92 gäller således att entreprenören efter garantitiden är an-
svarig för fel under två förutsättningar, nämligen om felet är väsentligt
och beror på vårdslöshet. Felansvaret gäller åtta år efter garantitidens
utgång. I kommentaren till denna bestämmelse utvecklas vad som avses
med väsentligt fel. HSB, Riksbyggen och SABO har i visst avseende
reserverat sig mot kravet på att felet skall vara väsentligt.

Byggproduktlagen

Riksdagen beslutade hösten 1992 en byggproduktlag (prop. 1992/93:55,
bet. 1992/93:BoU6, rskr. 1992/93:154, SFS 1992:1535). Lagens syfte är
att, enligt vårt åtagande i EES-avtalet, genomfora EG:s byggprodukt-
direktiv i Sverige.

Byggproduktdirektivets syfte är att underlätta handeln med byggpro-
dukter inom EG genom att undanröja tekniska handelshinder mellan län-
derna samtidigt som ländernas ansvar för säkerheten för människor,
djur och egendom och för allmänt välbefinnande tillgodoses. Direktivet
omfattar produkter som tillverkats för att infogas varaktigt i byggnader
och andra anläggningar och som har betydelse för någon av sex angivna
egenskaper - de väsentliga kraven - hos den färdiga byggnaden eller
anläggningen. Dessa egenskaper gäller 1. mekanisk motståndsförmåga
och stabilitet, 2. brandskydd, 3. hygien, hälsa och miljö, 4. säkerhet vid
användning, 5. bullerskydd samt 6. energihushållning och värmeisole-
ring.

I byggproduktlagen föreskrivs att byggprodukter skall vara lämpliga
för avsedd användning och att byggprodukter som uppfyller detta krav
skall få släppas ut på marknaden och användas för avsett ändamål.
Lagen innehåller också bestämmelser om märkning av byggprodukter,
om tillsyn och om överklagande. I övrigt innehåller lagen i huvudsak
bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen

13

bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs för genomförandet Prop. 1992/93:121
av byggproduktdirektivet.

Riksdagen beslutade samtidigt om ändringar i PBL innebärande bl.a.
att användning av byggprodukter som uppfyller lämplighetskravet inte
får hindras vid t.ex. bygglovsprövning.

Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Produktansvarslagen

Produktansvarslagen (1992:18) reglerar skadeståndsansvaret när bristfäl-
liga produkter orsakar personskador och skador på konsumentegendom.
Skador på själva produkten omfattas dock inte av lagen. Lagen trädde i
kraft den 1 januari 1993 och innebär att svensk rätt anpassats till EG:s
direktiv om produktansvar (85/374/EEG).

Enligt lagen har bl.a. tillverkare ett strikt skadeståndsansvar för ska-
dor som en produkt orsakat på grund av en säkerhetsbrist hos produk-
ten. Det strikta ansvaret omfattar dock inte s.k. utvecklingsskador, dvs.
skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta veten-
skapliga expertisen kunde förutse när produkten sattes i omlopp.

En produkt som infogats i fast egendom skall, enligt lagen, alltjämt
anses utgöra en produkt för sig som kan ge upphov till skadeståndsan-
svar. Skador som fast egendom orsakar på annat sätt än genom bristan-
de säkerhet hos produkter som infogats i fastigheten faller dock utanför
lagen. Som exempel kan nämnas skador som beror på fastighetens
grundförhållanden eller på en felaktig konstruktion hos en byggnad. Inte
heller skador som beror på att olämpligt material har valts omfattas av
produktansvaret, om materialet i sig är felfritt.

2.5 Statens stöd för bostadsfinansiering

Riksdagen har den 9 juni 1992 beslutat om ändrat system för statens
stöd till bostadsfinansiering (prop. 1991/92:150 bil 1:5, bet. 1991/92:
BoU23, rskr. 1991/92:343). Beslutet innebär bl.a. följande.

Räntebidragen skall avvecklas. Takten i den stegvisa avvecklingen
fastställs for åren 1993-1995. En avstämning skall göras för att klar-
lägga om formerna för avvecklingen bör förändras.

Statens stöd lämnas efter år 1992 i form av bidrag för att klara de
höga kapitalutgifterna de närmaste åren efter en investering samt i form
av statlig kreditgaranti till långivare för krediter till bostadsbyggande.

2.6 EG:s regler

Enligt Romfördraget (artikel 100 A) skall i harmoniseringsarbetet tas
hänsyn till behovet av att erbjuda ett fullgott skydd för konsumenternas                  14

säkerhet och hälsa. Sedan mars 1991 pågår på uppdrag av EG-kommis-

sionen arbete i fyra grupper med direktiv för harmonisering av ansvars- Prop. 1992/93:121
och garantifrågorna inom byggsektorn. Arbetet har ännu inte slutforts.

Det finns därför inte underlag för att bedöma om den nuvarande lagen
om byggnadsgaranti eller något annat system kan förenas med EG:s
regler.

Beträffande EG:s regler om byggprodukter får jag hänvisa till vad jag
anfört om byggproduktlagen (avsnitt 2.4).

2.7 Behovet av författningsreglering

Mitt förslag: Lagen om byggnadsgaranti ersätts med föreskrifter om
krav på byggfelsförsäkring.

Promemorian: I promemorian görs bedömningen att föreskrifter erford-
ras för att uppnå syftena bakom lagen om byggnadsgaranti.

Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har uttryckligen
redovisat ståndpunkten att författningsreglering behövs.

Skälen for mitt forslag: Boende i flerbostadshus och ägare av sådana hus
bör, i den omfattning som följer av lagen om byggnadsgaranti, vara tillför-
säkrade ett skydd mot skador som beror på byggfel.

Den lagstiftning om byggherrars och fastighetsägares ansvar som redo-
visats i föregående avsnitt har visat sig vara otillräcklig för att uppnå detta.
Inte heller har byggbranschens allmänna bestämmelser erbjudit ett tillräck-
ligt skydd. Även om entreprenörens ansvar för fel har utsträckts väsentligt
genom AB 92 kan dessa bestämmelser inte anses tillgodose de viktigaste
kraven bakom lagen om byggnadsgaranti, nämligen att fel skall kunna
avhjälpas snabbt utan långvariga tvister om vems ansvaret är och även om
man inte kan finna någon ansvarig som kan ta på sig kostnaderna. För
detta krävs i praktiken någon form av garanti eller försäkring, som om-
gående kan finansiera åtgärder för att avhjälpa felet.

I huvudsak tre alternativ står till buds för att uppnå ett skydd av denna
art för boende och fastighetsägare. För det första kan lagen om byggnads-
garanti behållas och bötja tillämpas den 1 juli 1993 i enlighet med riksdag-
ens beslut. Det andra alternativet är att införa krav på en byggfelsförsäk-
ring, antingen som villkor för byggstart eller som villkor för statligt finan-
siellt stöd. En tredje möjlighet, slutligen, är att avstå från författ-
ningsreglering och överlåta åt marknaden att lösa problemet på frivillig
väg.

Jag ansluter mig till slutsatsen i promemorian att det inte är troligt att
byggherrar/fastighetsägare i tillräcklig omfattning för närvarande frivilligt
skulle teckna försäkring av det slag som här avses.

Lagen om byggnadsgaranti har, som bostadsutskottet påpekat, vissa
nackdelar. Genom det system med byggfelsförsäkring som presenterats i

15

promemorian kan skyddsambitionema bakom lagen om byggnadsgaranti Prop. 1992/93:121
förverkligas samtidigt som onödig administration undviks. Jag föreslår
därför att lagen om byggnadsgaranti ersätts med en ordning som bygger på
ett författningsreglerat krav på byggfelsförsäkring.

De nya bestämmelserna bör, som jag redovisar närmare senare, utformas

med utgångspunkt i den nuvarande lagen om byggnadsgaranti.

2.8 Byggfelsförsäkring villkor för byggstart

Mitt förslag: Byggnadsarbetena skall inte få påbörjas förrän det för
byggnadsnämnden företetts bevis om en försäkring av visst innehåll.

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt för-
slag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har, i valet mellan den be-
slutade lagen om byggnadsgaranti och en lag om byggfelsförsäkring, för-
ordat att byggfelsförsäkring uppställs som villkor för byggstart.

Skälen för mitt förslag: Enligt 9 kap. 1 § andra stycket PBL får bygg-
nadsarbete inte påbörjas förrän det för byggnadsnämnden har företetts
bevis om en sådan garanti som behövs enligt lagen om byggnadsgaranti.
Motsvarande krav skulle kunna införas såvitt avser byggfelsförsäkring.
Utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen har lagt fram förslag
bl.a. om ett delvis nytt prövnings- och kontrollsystem enligt PBL. Vilket
resultatet av utredningens förslag än må bli så torde det ändå komma att
finnas någon form av prövning enligt PBL som det går att anknyta till när
det gäller att pröva om ett krav på byggfelsförsäkring är uppfyllt.

Ett annat sätt att hävda krav på en byggfelsförsäkring är att i likhet med
vad som för närvarande gäller för småhusen, ställa som villkor för statliga
stödformer att det skall finnas en sådan försäkring.

Om byggfelsförsäkring ställs som villkor för statligt finansiellt stöd kom-
mer enbart med sådant stöd finansierade ny- och ombyggnader av bostäder
att omfattas. Eftersom statligt stöd endast lämnas till bostäder är det med
en sådan lösning inte heller möjligt att i framtiden, om så skulle befinnas
önskvärt, utöka kretsen av byggnader som skall omfattas av kravet på
försäkring.

På grund av det sagda föreslår jag att sådana byggnadsarbeten som om-
fattas av de nya bestämmelserna inte får påböijas förrän för byggnads-
nämnden företetts bevis om byggfelsförsäkring. Med byggnadsnämnden
avses här och i det följande, den eller de nämnder som fullgör kommunens
uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. En sådan reglering kräver,
liksom den nuvarande, lagform.

I promemorian har diskuterats två olika metoder för att närmare reglera
kravet på byggfelsförsäkring - antingen skapar man genom lagen en sär-
skild försäkringsform eller också anger man bara i lagen att det skall

16

finnas en försäkring med visst innehåll. Jag delar uppfattningen i prome- Prop. 1992/93:121
morian att den sistnämnda metoden är att föredra och föreslår således att i
lagen anges hur en försäkring skall vara utformad för att den skall godtas
som en byggfelsförsäkring.

Lagrådet har påtalat att motiven i lagrådsremissen i vissa närmare an-
givna avseenden inte ger någon vägledning alls och i andra avseenden är
tämligen knapphändiga.

I stort sett alla bestämmelser i den föreslagna lagen har motsvarighet i
lagen om byggnadsgaranti. Vid tillämpning av enskilda bestämmelser i
lagen om byggfelsförsäkring kan därför vägledning hämtas från förarbete-
na till byggnadsgarantilagen (prop. 1990/91:145 och 1990/91:189).

Den nu föreslagna lagen skiljer sig dock principiellt från byggnadsga-
rantilagen i väsentliga hänseenden. Medan sistnämnda lag helt reglerar ett
nyskapat garantisystem ställs i lagen om byggfelsförsäkring endast upp
vissa minimikrav på vad en försäkring skall omfatta för att godtas som
byggfelsförsäkring. Någon detaljreglering av hela försäkringsavtalet är
således inte avsedd. Härav följer att ett flertal av de frågor som kan be-
höva avhandlas i ett försäkringsavtal, däribland hur premien skall beräknas
och erläggas, inte regleras i lagen. Dessa frågor får, såsom vid andra
försäkringsavtal, lösas genom avtalsförhandlingar mellan parterna om inte
tvingande regler i annan lagstiftning lägger hinder i vägen. Parternas rätts-
förhållande kommer att falla in under tillämpningsområdet för lagen (1927
:77) om försäkringsavtal. Frågor som inte regleras i den särskilda lagen
eller i parternas avtal, kan därför vara att bedöma enligt lagen om för-
säkringsavtal.

Troligtvis kommer försäkringsbolagen på sedvanligt sätt att utveckla
några slags standardavtal som reglerar i vart fall huvuddelen av försäk-
ringsvillkoren. Karaktären på de byggnadsarbeten som skall försäkras
kommer emellertid att variera högst avsevärt från fall till fall. Försäkringar
kommer således att tecknas såväl för projekt som kan avse hela bostadsom-
råden som för ombyggnadsåtgärder på en enda byggnad. Stora skillnader
kommer också att föreligga mellan byggherrar, entreprenörer och anaktörer i olika byggnadsprojekt. Några säkra slutsatser kan därför inte dras
om i vilken omfattning avtal av standardtyp kommer att komma till an-
vändning.

I huvudsak samma synpunkter gör sig gällande beträffande frågan om
hur försäkringspremien skall beräknas. Förhållandena vid de riskbedöm-
ningar som försäkringsbolagen kommer att göra torde variera mycket
mellan olika byggnadsprojekt, inte minst med avseende på projektens
omfattning, den valda byggtekniken samt byggherrars och entreprenörers
yrkeskunnande och ekonomiska förmåga. Till bilden hör också att konkur-
rensen mellan olika försäkringsgivare kan komma att påverka premiesätt-
ningen.

Också frågan om hur premien skall erläggas torde få lösas från fall till
fall. Det framstår dock inte som särskilt sannolikt att försäkringsgivarna
kommer att godta något annat än förskottsbetalning för ett försäkrings-
skydd som, oavsett om byggnaden byter ägare, skall gälla i tio år.

Som Lagrådet konstaterat bygger den nu föreslagna lagen på att på                  17

marknaden erbjuds försäkringar enligt lagen och att Finansinspektionen i

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 121

sin tillsynsverksamhet kontrollerar att försäkringsvillkoren erbjuder det Prop. 1992/93:121
skydd som lagen förutsätter. Till dessa frågor återkommer jag i det följan-
de (avsnitt 2.11 och 2.12).

Jag föreslår att bevis om en försäkring av visst innehåll skall företes för
byggnadsnämnden för att byggnadsarbetena skall få påböijas. Om bygg-
nadsnämnden i vaije enskilt fall skall tvingas gå igenom hela försäkrings-
avtalet för att kontrollera att lagens krav är uppfyllda blir systemet alltför
tungrott. Nämnden bör därför kunna förlita sig på av försäkringsbolagen
utfärdade särskilda bevis om försäkring. Att kravet knyts till företeende av
bevis om försäkring utgör inget hinder mot att nämnden infordrar hela
försäkringsavtalet om någon särskild omständighet gör det påkallat. Miss-
bruk från försäkringsbolagens sida med avseende på sådana bevis torde
kunna förhindras genom den kontroll bolagen, enligt vad jag senare skall
redovisa, är föremål för enligt försäkringsrörelselagen.

En lösning på problemet med byggnadsnämndens granskning av försäk-
ringsavtalen skulle kunna vara något slags "typgodkännande" av försäk-
ringsbolagens avtalsformulär. Med en sådan ordning skulle endast avtal
som träffats på grundval av godkända formulär kunna läggas till grund för
utfärdande av de bevis som skall företes inför byggnadsnämnden. Andra
avtal skulle alltså alltid i sin helhet prövas av nämnden. En sådan ordning
skulle emellertid bli administrativt betungande, särskilt om behov uppstår
av variationer i ett eller flera avseenden mellan olika avtal. Jag är därför
inte beredd att föreslå en sådan lösning.

2.9 Lagens tillämpningsområde

Mitt förslag: Lagen om byggfelsförsäkring skall omfatta samtliga
flerbostadshus som nyuppförs eller byggs om i större omfattning.

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt för-
slag.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har berört frågan om
lagstiftningens tillämpningsområde. Försäkringsförbundet anser att alla
byggnader bör omfattas av krav på byggfelsförsäkring. Stockholms tings-
rätt uttalar åsikten att lagen om byggfelsförsäkring också bör omfätta
kontor och lokaler för undervisning, vård eller annan omsorg eftersom
denna kategori ofta har "sjuka hus - problem".

Flera remissinstanser, däribland HSB och Riksbyggen, har betonat vik-
ten av att det klarläggs vad som avses med ombyggnad som avsevärt för-
länger byggnadens brukstid.

Skälen för mitt förslag: Enligt utredningsunderlaget till lagen om bygg-
nadsgaranti skulle flerbostadshus, kontor samt lokaler för undervisning,
vård eller annan omsorg beredas skydd mot skador på grund av byggfel.
Regeringens och riksdagens ställningstagande blev att flerbostadshus som

18

nyuppförs eller byggs om skall omfattas av lagen. Beträffande övriga Prop. 1992/93:121
lokaler uttalades att erfarenhet först skulle vinnas av det nya systemet.

Därefter skulle ställning tas till om lagens tillämpningsområde kunde utvid-
gas till att omfatta andra byggnader än flerbostadshus.

Även i ett system med obligatorisk byggfelsförsäkring bör erfarenhet
vinnas innan en utvidgning av tillämpningsområdet övervägs. Jag föreslår
därför att samma byggnadsarbeten som omfattas av lagen om byggnads-
garanti skall omfattas av den nya lagen.

Definitionen av ombyggnad är, liksom i lagen om byggnadsgaranti, häm-
tad från 3 kap. 11 § PBL. Huruvida en ombyggnadsåtgärd är sådan att
byggfelsförsäkring erfordras får avgöras av byggnadsnämnden i vaije
enskilt fall. Det skall åligga nämnden att i bygglovsbeslutet upplysa om att
byggfelsförsäkring behövs enligt lagen (jfr. 8 kap. 26 § andra stycket 3
PBL och prop. 1990/91:189 s. 16-17 och 39).

2.10 Tillsyn

Som framgått skall i lagen anges hur en försäkring skall vara utformad i
vissa avseenden för att godtas som byggfelsförsäkring. I övrigt är en sådan
försäkring att betrakta som en sedvanlig egendoms- eller skadeförsäkring.
Härav följer att försäkringsgivarna också beträffande verksamheten att
meddela byggfelsforsäkringar står under den tillsyn Finansinspektionen
utövar med stöd av försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1950:
272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige. Jag återkommer strax (avsnitt 2.12) till frågan om Finansinspek-
tionens tillsyn.

2.11 Närmare om försäkringens innehåll

Avsikten med den föreslagna lagstiftningen är, som framgått, att förverk-
liga skyddsambitionema bakom lagen om byggnadsgaranti och samtidigt
undvika detaljreglering och onödig administration. Vid bestämmandet av
hur en försäkring skall vara utformad för att godtas som byggfelsförsäk-
ring bör därför den nuvarande lagen om byggnadsgaranti tjäna som ut-
gångspunkt. Härav följer bl.a. att försäkringen skall omfatta i huvudsak
samma kostnader som en byggnadsgaranti omfattar och att den skall avse
en tid om tio år och gälla även om fastigheten byter ägare. Till dessa och
andra frågor återkommer jag i specialmotiveringen. Jag vill dock redan nu
ta upp några frågor.

2.11.1 Begränsningar i försäkringsskyddet

I den föreslagna lagen anges vilka fel och skador en byggfelsförsäkring
skall ersätta, nämligen huvudsakligen desamma som en byggnadsgaranti. I

19

vissa avseenden är det dock påkallat att tillåta inskränkningar i vad för- Prop. 1992/93:121
säkringen skall omfatta. Vissa villkor som preciserar förutsättningarna för
att ersättning skall utbetalas bör också få tas in i avtal om byggfelsför-
säkring.

Andra försäkringar

Mitt forslag: En byggfelsförsäkring skall inte behöva omfatta skador
som normalt täcks av andra försäkringar.

Promemorian: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser - däribland Försäkringsförbun-
det, Skandia och Folksam - har påpekat att en byggfelsförsäkring, utfor-
mad i enlighet med lagförslaget i promemorian, kommer att täcka skador
som omfattas av fastighetsägarens sedvanliga fastighetsförsäkringar vilket
medför avsevärt högre premier för byggfelsförsäkringen - så höga att
försäkringen i praktiken skulle bli omöjlig att meddela. Stora problem
skulle dessutom uppkomma på återkravssidan.

Skälen for mitt förslag: Det är angeläget att premien för byggfelsförsäk-
ringen hålls på en så låg nivå som möjligt utan att det skydd försäkringen
skall ge de boende eftersätts.

En regel som tillåter att skador på byggnaden som kan täckas med andra
försäkringar får undantas från vad byggfelsförsäkringen skall omfatta, kan
innebära att skyddet för de boende till viss del urholkas, eftersom det inte
kan uppställas några garantier för att byggherren och framtida ägare kom-
mer att ha andra försäkringar.

Risken för att ägaren skall underlåta att teckna sedvanliga försäkringar
för fastigheten framstår dock som mycket liten. I de allra flesta fall torde
därför en regel av sagda slag inte innebära någon inskränkning i skyddet
för de boende. På grund härav - och med hänsyn till vad remissinstanserna
anfört beträffande premien - föreslår jag att en byggfelsförsäkring inte
skall behöva omfatta skador på byggnaden som normalt täcks av andra
försäkringar såsom fastighets-, maskin- och allriskförsäkringar.

Fel som vållats av byggnadens ägare

Mitt förslag: I försäkringsavtalet skall få tas in villkor som innebär
att ersättning för fel som vållats av byggnadens ägare utgår till
honom endast om felet har vållats även av annan eller det annars
finns särskilda skäl för det.

20

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt för- Prop. 1992/93:121
slag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt lämnat försla-
get i denna del utan erinran.

Skälen för mitt förslag: En motsvarande bestämmelse finns i 6 § andra
stycket lagen om byggnadsgaranti. Innebörden av den bestämmelsen är att
ersättning inte betalas ut till en beställare som alltjämt äger byggnaden och
som ensam vållat ett byggfel, t.ex. genom att ha föreskrivit ett olämpligt
material eller att ha lämnat felaktiga anvisningar om arbetet. Ersättning
utgår dock om det föreligger särskilda skäl för det.

Det är, inte minst för att upprätthålla byggherrens ansvar i byggandet,
påkallat att villkor av motsvarande slag får tas in i avtal om byggfelsför-
säkring.

Vid bedömningen, i ett enskilt skadefall, av hur ett villkor av det slag
som här avses skall tolkas bör ledning hämtas från motiven till lagen om
byggnadsgaranti. Av dessa framgår bl.a. att med särskilda skäl åsyftas
främst det fallet att det kan befaras att ett fel som innebär olägenheter för
de boende inte alls blir avhjälpt, t.ex. på grund av ägarens ekonomiska
förhållanden (prop. 1990/91:189 s. 36).

Ersättning enligt garanti

Mitt förslag: I försäkringsavtalet skall få tas in villkor som innebär
att ersättning inte skall utgå i den mån felet eller skadan skall av-
hjälpas av någon som har lämnat särskild garanti enligt avtal, såvida
det inte visas att den ansvarige inte kan fullgöra sitt åtagande.

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt för-
slag.

Remissinstanserna: Av flera remissyttranden framgår att det bör förtyd-
ligas vad som avses med garanti enligt avtal och vad som krävs för att den
ansvarige inte skall anses kunna fullgöra sitt åtagande. Några remissinstan-
ser menar att förslaget i denna del försämrar skyddet för de boende.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 § tredje stycket lagen om byggnads-
garanti utgår inte ersättning i den mån felet eller skadan avhjälps utan
dröjsmål av någon som kan utsättas för återkrav enligt lagens 7 §. Innebör-
den av regeln är att ersättning inte utgår om felet eller skadan faktiskt
avhjälps av någon annan. Däremot innebär regeln inte att garantiföretaget
kan kräva att felet eller skadan i första hand skall avhjälpas av någon mot
vilken återkrav kan göras gällande.

I promemorian har redogjorts för kritik som framförts mot denna be-
stämmelse av företrädare för några försäkringsbolag enligt följande.

21

"Parterna i byggprocessen är i allmänhet angelägna om att i första hand Prop. 1992/93:121
själva reglera frågan om brister eller fel som uppträder under garantitiden.
Det skulle störa parternas relationer om ett garantiföretag eller ett försäk-
ringsbolag betalar ut ersättning och börjar vidta åtgärder för återkrav innan
parterna har getts möjligheter att reglera frågan själva. En bestämmelse av
det här slaget har vidare väckt invändningar från de företag som avses
meddela återförsäkringar. Det finns risk för att återförsäkring vägras om
försäkringsbolaget åläggs att träda in i ett för tidigt skede." Motsvarande
synpunkter har framkommit under remissbehandlingen.

Som anförts i promemorian torde ansvarsfrågorna avseende garantitiden
inte vålla några problem utan det får antas att den som bär ansvaret för fel
och skador i allmänhet vidtar rättelse eller annat utan onödig tidsutdräkt.
Jag anser därför att syftet med lagen inte eftersätts i nämnvärd mån om
man låter försäkringen innehålla villkor som innebär att den som har gjort
en garantiutfästelse skall svara för fel och skador i första hand. Med ga-
rantiutfästelse avses i detta sammanhang inte vaije avtalsenlig förpliktelse
som åligger den som utfört arbetet. Det som avses är garantiåtaganden av
det slag som anges i AB 92 (se avsnitt 2.4.), dvs. ett åtagande för viss tid,
vanligen två år, enligt vilket den som utfört arbetet är ansvarig för påtala-
de fel om han inte gör sannolikt att felet beror på förhållande som kan
hänföras till beställaren.

I promemorian har vidare diskuterats de fall då den ansvarige kommer
på obestånd eller tvist uppstår i ansvarsfrågan avseende garantitiden vilket
medför att avhjälpande av felet fördröjs. Som därvid anförts torde det vara
svårt att utforma en regel som innebär att försäkringen skall träda in i det
sistnämnda fallet utan att detta leder till störningar i relationerna mellan
byggmarknadens parter. Jag är därför inte beredd att föreslå någon sådan
regel. Däremot bör det införas en bestämmelse som tillgodoser de boendes
och ägarens intressen då den ansvarige inte kan fullgöra sitt åtagande.
Härmed skall vid tillämpningen av ett villkor av ifrågavarande slag avses i
första hand att den ansvarige försatts i konkurs eller av någon annan an-
ledning, t. ex. likvidation, upphört att existera. Även andra allvarliga
ekonomiska problem som, på objektiva grunder, omöjliggör ett avhjälpan-
de bör också räknas hit.

Jag föreslår alltså att det i försäkringsavtalet skall få tas in villkor som
innebär att fastighetsägarna i första hand skall vända sig till den som på
grund av garanti bär ansvaret för felet eller skadan. Av villkoret måste
dock framgå att ersättning ändå utgår om det visas att den ansvarige inte
kan fullgöra sitt åtagande.

Det bör observeras att byggfelsförsäkringen, trots ett villkor som här
sägs, skall ersätta kostnader för fel och skador som uppstår under garanti-
tiden men för vilka den som utfört arbetet inte är ansvarig t. ex. därför att
arbetet utförts kontraktsenligt.

22

Självrisk

Prop. 1992/93:121

Mitt forslag: En byggfelsförsäkring skall få innehålla villkor att
byggnadens ägare skall svara för en viss självrisk.

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt för-
slag.

Remissinstanserna: Statens institut för byggnadsforskning har ifrågasatt
införandet av självrisk i byggfelsförsäkringen. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har framfört synpunkten att det, för att lagen inte skall kunna
kringgås, bör anges hur hög självrisken får vara. Finansinspektionen har
lämnat liknande synpunkter som hovrätten och anfört att någon form av
vägledning för dess tillsyn i detta avseende av byggfelsförsäkringen vore
värdefull.

Skälen för mitt förslag: I den föreslagna lagen föreskrivs att en byggfels-
försäkring skall omfotta skälig kostnad för att avhjälpa fel och skador i den
försäkrade byggnaden. Vidare stadgas att försäkringen inte behöver om-
fatta fel eller skador som måste antas sakna betydelse för byggnaden eller
de boende. Redan härigenom föreligger alltså en viss begränsning av vad
försäkringen skall omfatta.

Härutöver är det emellertid av kostnadsskäl påkallat att försäkringen,
efter förebild från 5 § fjärde stycket lagen om byggnadsgaranti, får in-
nehålla villkor om självrisk.

Om försäkringsgivaren och byggherren kommer överens om en mycket
hög självrisk kan naturligtvis, som också Lagrådet påpekat, syftet med
lagen förfelas. Att införa regler i lagen om en högsta tillåten självrisk är
dock svårt. Byggfelsforsäkringar skall finnas vid ny- och ombyggnader av
mycket varierande storlek. Att bestämma ett tak för självrisken genom
t.ex. en hänvisning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring är
därför inte lämpligt. Ett annat alternativ skulle kunna vara att knyta själv-
riskens storlek till produktionskostnaden. Avsevärda skillnader torde emel-
lertid föreligga mellan olika byggherrars ekonomiska förmåga att själva
åtgärda byggfel utan att ta försäkringen i anspråk.

Dessa förhållanden sammantagna medför att jag inte finner det lämpligt
att föreslå en regel om storleken på självrisken. Detta hindrar dock inte att
Finansinspektionen inom ramen för dess allmänna tillsyn av premie- och
villkorsskälighet kontrollerar att lagen inte kringgås genom för höga själv-
risker. Vid denna kontroll bör Finansinspektionen ta hänsyn till bl.a. om-
fattningen av byggnadsarbetena och byggherrens ekonomiska förmåga,
varvid också bör beaktas att byggnaden kan komma att byta ägare under
försäkringstiden.

23

Försäkringsbelopp

Prop. 1992/93:121

Mitt forslag: En byggfelsförsäkring skall få innehålla villkor att
försäkringsgivarens ansvar är begränsat till ett visst belopp per bygg-
nad och till ett visst belopp för samtliga av försäkringsgivaren under
ett kalenderår utfärdade byggfelsforsäkringar.

Promemorian: Promemorians lagförslag saknar motsvarighet till mitt för-
slag.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har berört frågan om för-
säkringsbelopp. Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat en lagre-
gel om ett lägsta försäkringsbelopp i förhållande till entreprenaden. Stock-
holms tingsrätt har framfört synpunkten att ett s.k. gemensamt försäkrings-
belopp riskerar att urholka skyddet för de boende.

Försäkringsförbundet, Trygg-Hansa, Folksam och Skandia har anfört att
det, för att försäkringsbolagens ansvar skall kunna begränsas till en be-
dömbar nivå, måste vara tillåtet dels med ett försäkringsbelopp per bygg-
nad dels med ett gemensamt försäkringsbelopp för samtliga av försäkrings-
givaren under ett kalenderår utfärdade byggfelsforsäkringar. Utan ett ge-
mensamt försäkringsbelopp kan, enligt dessa remissinstanser, byggfelsför-
säkring och återförsäkring inte meddelas.

Finansinspektionen har bekräftat de uppgifter försäkringsbranschen
lämnat. Enligt inspektionen är en begränsning av ansvaret genom försäk-
ringsbelopp nödvändigt med hänsyn till att bolagen enligt gällande regler
inte får ikläda sig en oacceptabelt stor risk. Utan en sådan begränsning är
det vidare omöjligt för bolagen att erhålla återförsäkring.

Skälen for mitt forslag: En förutsättning för att lagen om byggnadsgaran-
ti skall kunna ersättas med ett system som bygger på en obligatorisk bygg-
felsförsäkring är naturligtvis att sådana försäkringar kommer att finnas
tillgängliga på marknaden. Vad försäkringsbranschen och Finansinspektio-
nen anfört ger vid handen att så inte kan förväntas bli fallet om inte en
begränsning av försäkringsbolagens ansvar tillåts.

Liksom beträffande självrisk kan det sägas att en bestämmelse om att
ansvaret får begränsas till ett visst belopp per byggnad medför en risk för
att lagen kringgås. Det framstår emellertid inte som särskilt sannolikt att
försäkringsbolag och byggherrar medvetet skulle träffa avtal som innebär
att en byggnad blir underförsäkrad. Häremot talar dels försäkringsbolagens
ansvar under bl.a. försäkringsrörelselagen dels följderna av ett sådant
förfarande för byggherren/fastighetsägaren vid ett eventuellt försäkrings-
fall.

Det gemensamma försäkringsbeloppet bör vara tillräckligt stort för att
täcka samtliga skador under tio år som drabbar byggnader för vilka för-
säkring tecknats under ett och samma år. Om beloppet sätts för lågt riske-

24

rar de försäkringshavare som framställer sina anspråk sent att, helt eller Prop. 1992/93:121
delvis, gå miste om ersättning.

När beloppet bestäms måste hänsyn tas inte bara till hur många och hur
omfattande försäkringar som kan förväntas komma att utfärdas av bolaget
under året, utan också till hur stort skadeutfallet på dessa kan beräknas bli
under en tioårsperiod. Beloppet kan således variera såväl mellan olika
försäkringsgivare som över tiden. Det sagda medför att det möter betydan-
de svårigheter att utforma en lagregel om storleken på det gemensamma
försäkringsbeloppet.

Lagrådet har riktat kritik mot de föreslagna reglerna om försäkringsbe-
lopp. Tillsammans med bestämmelsen om självrisk riskerar dessa regler,
enligt Lagrådet, att urholka skyddet för de boende.

Jag har förståelse för Lagrådets synpunkter. Om försäkringsbeloppen
sätts för lågt kan skyddet för de boende äventyras. En ansvarsbegränsning
är dock, som jag tidigare anfört, nödvändig för att byggfelsforsäkringar
och återförsäkringar skall kunna meddelas. Jag föreslår därför att en bygg-
felsförsäkring skall få innehålla villkor om att försäkringsgivarens ansvar
är begränsat till ett försäkringsbelopp per byggnad och till ett s.k. gemen-
samt försäkringsbelopp. Att i lagen reglera storleken på det gemensamma
försäkringsbeloppet är inte någon framkomlig väg.

Lagrådet har också väckt frågan om vilken inverkan på premiema som
uppkommer, eller bör uppkomma, i ett fall då en försäkringsgivare under
ett kalenderår kommit att meddela byggfelsforsäkringar för större samman-
lagda belopp än som beräknats vid fastställandet av det gemensamma
försäkringsbeloppet. Som har framgått reglerar inte den föreslagna lagen
försäkringspremiens storlek. Frågan får således prövas enligt allmänna
civilrättsliga regler. Avgörande vid denna prövning torde vara huruvida
försäkringsskyddet genom försäkringsgivarens förfarande har blivit sämre
än vad som förutsattes när avtalet ingicks.

Jag vill i sammanhanget nämna att vissa försäkringsgivare, vid kontakter
med departementet helt nyligen, förordat att det totala ansvaret, dvs. det
som motsvaras av det gemensamma försäkringsbeloppet, skall kunna be-
gränsas också genom en koppling till s.k. serieskador. En sådan lösning
skulle enligt dessa försäkringsgivare leda till lägre kostnader för återför-
säkringar och därmed till lägre premier. Någon ytterligare möjlighet att
begränsa ansvaret och därmed riskera ett sämre skydd för de boende är jag
emellertid, särskilt med beaktande av Lagrådets farhågor, inte beredd att
föreslå.

2.11.2 Återkrav m.m.

Mitt förslag: En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor som tryg-
gar försäkringsgivarens möjligheter att återkräva utgiven försäk-
ringsersättning.

25

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt för- Prop. 1992/93:121
slag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del till-
styrker att försäkringsgivaren ges rätt till återkrav. Försäkringsbolagen
Skandia, Trygg-Hansa/SPP och Folksam har förordat en begränsning av
återkravsrätten.

Skälen for mitt förslag: Enligt 7 § lagen om byggnadsgaranti finns en
vidsträckt rätt för garantiföretaget att återkräva utbetald ersättning. An-
ledningen härtill är, enkelt uttryckt, att det har ansetts angeläget att an-
svaret i byggandet ökas och upprätthålls. En sådan reglering medför emell-
ertid en risk för att entreprenörer, materialleverantörer och andra i ökad
utsträckning känner behov av att i sin tur skydda sig med försäkringar.

Bostadsutskottet har påpekat att en av nackdelarna med den nuvarande
lagen är detta behov av ytterligare försäkringar.

Byggherren har ett ansvar att ställa krav på de beställningar som görs
och på de projektorer, entreprenörer m.fl. som anlitas. Enligt PBL har
byggherren ansvaret för att arbetena utförs enligt gällande bestämmelser.
Byggherren ansvarar alltså bl.a. för att kraven i fråga om hälsa och säker-
het är uppfyllda.

Även de som projekterar och uppför husen och levererar materialet bör
emellertid ha ett ansvar för att byggnader uppförs på ett sådant sätt och
med sådana material att problemen med s.k. sjuka hus undviks. Det är
nämligen de som i praktiken har störst möjlighet att påverka kvaliteten i
byggandet. En återkravsrätt för försäkringsbolagen är ägnad att upprätthål-
la detta ansvar.

Som påpekats i promemorian kommer emellertid försäkringsbolagens
återkravsrätt i konflikt med önskemålet att undvika dubbel försäkring. Det
är svårt att tänka sig en reglering som helt tillgodoser båda önskemålen.
Som en lösning på detta problem har bl.a. Skandia föreslagit en lagstadgad
begränsning av försäkringsgivarens återkravsrätt i enlighet med de villkor
härom som finns i konsortiets förslag till försäkring. Även om en sådan
begränsning skulle leda till ett minskat behov för entreprenörer och andra
att försäkra sig är det svårt att dra några säkra slutsatser om i vilken mån
kvaliteten i byggandet härigenom skulle påverkas. Betydande svårigheter
föreligger alltså att bestämma en nivå på återkravsrätten som leder till
önskat resultat. En bestämmelse som begränsar försäkringsgivarens åter-
kravsrätt bör därför inte införas.

Den föreslagna lagen är inskränkt till att ställa krav på en försäkring av
visst innehåll. Det är därför inte möjligt att i lagen ge försäkringsbolagen
en rätt till återkrav. Den metod som får användas är att, på det sätt som
föreslagits i promemorian, ställa krav i lagen på att det i försäkringsavtalen
tas in villkor enligt vilka försäkringsgivaren övertar fastighetsägarens rätt
att göra gällande krav på ersättning. Ett sådant villkor skall i försäkrings-
avtalet kompletteras med ett villkor som innebär att fastighetsägaren inte
genom avtal får efterge sina rättigheter.

26

2.11.3 Rätt att teckna byggfelsförsäkring m.m

Mitt förslag: Försäkringsbolag som har böljat marknadsföra byggfels-
försäkringar skall inte få vägra den som är skyldig att ha byggfelsför-
säkring att teckna sådan försäkring, om det inte finns godtagbara skäl
för det. Tvister om rätten att teckna försäkring skall prövas av allmän
domstol.

Promemorian: Promemorians lagförslag överensstämmer till viss del
med mitt förslag.

Remissinstanserna: Försäkringsförbundet har ifrågasatt om det behövs en
regel som ger byggherren rätt att teckna försäkring. Stockholms tingsrätt
har tillstyrkt att det ges en möjlighet att få frågan om rätten att teckna
försäkring prövad av domstol. Tingsrätten har vidare ifrågasatt om för-
säkringsbolagens verksamhet enligt lagen inte innefattar myndighetsutöv-
ning. Fastighetsägareförbundet och Finansinspektionen har framfört syn-
punkten att rätten för försäkringsbolagen att vägra försäkring måste vara
starkt begränsad.

Skälen för mitt förslag: Enligt det förslag jag nu lägger fram skall bygg-
felsförsäkring krävas för att vissa närmare angivna byggnadsarbeten skall
få påbörjas. Det måste därför finnas garantier för att en sådan försäkring
verkligen kan erhållas. Som framgår av departementspromemorian har ett
antal försäkringsbolag i samverkan utarbetat ett förslag till byggfels- eller
objektsförsäkring. I stora drag bedöms i promemorian denna försäkring
uppfylla de krav som ställs på en försäkring i den i promemorian utarbeta-
de lagen om byggfelsförsäkring. Försäkringskonsortiet bestående av Skan-
dia, Folksam, Trygg Hansa och Länsförsäkringar marknadsför, enligt vad
jag erfarit, för närvarande en försäkring med i huvudsak det innehåll som
redovisas som bilaga i departementspromemorian. HSB, Riksbyggen och
SABO har hos regeringen ansökt om och beviljats koncession för att driva
egna försäkringsbolag. Enligt vad jag inhämtat erbjuder ett tiotal utländska
försäkringsgivare försäkringar, däribland egendomsförsäkringar, på den
svenska marknaden. Det kan till följd av det sagda med fog antas att erfor-
derliga försäkringar kommer att finnas tillgängliga på marknaden.

De bolag som tillhandahåller byggfelsforsäkringar bör i princip vara
skyldiga att meddela försäkring när en byggherre som omfattas av lagen
begär det. I annat fall riskeras en situation där de parter som vill teckna
försäkring inte behandlas lika. Bolagens skyldighet bör, som föreslagits i
promemorian, formuleras så att en principiell skyldighet att meddela bygg-
felsförsäkring inträder så snart försäkringsbolaget har böijat marknadsföra
försäkringen. Att försäkringsgivaren i ett enstaka fall har meddelat en
byggfelsförsäkring medför således inte att denne blir skyldig att meddela
en sådan försäkring till alla andra som begär det.

Som framgått har HSB, Riksbyggen och SABO bildat egna försäkrings-
bolag. Enligt koncessionerna för dessa bolag är bolagens verksamhet be-
gränsad till risker med viss anknytning till respektive huvudorganisation.

Prop. 1992/93:121

27

Dessa försäkringsbolag bör inte vara skyldiga att gå utanför den krets som Prop. 1992/93:121
deras verksamhet avser (jämför bl.a. 9 § konsumentförsäkringslagen
[1980:38] och prop. 1979/80:9 s.lll f.).

I likhet med vad som gäller enligt 4 § lagen om byggnadsgaranti bör
meddelande av försäkring kunna vägras om det finns godtagbara skäl för
detta. Sådana skäl kan vara skaderisken för byggnadsföretaget, byggher-
rens och entreprenörens yrkesskicklighet liksom dessas ekonomiska situa-
tion. Ett försäkringsbolag bör vidare kunna vägra att meddela en försäk-
ring med hänvisning till bolagets begränsade kapacitet - bolaget anser sig
t.ex. endast kunna åta sig ett visst försäkringsansvar årligen och när grän-
sen är nådd måste ytterligare åtaganden kunna vägras.

Domstolsprövning m.m.

I lagen om byggnadsgaranti finns i 4 § en bestämmelse om rätt till över-
prövning av kammarrätt om garanti vägras. Valet av kammarrätt som
besvärsinstans beror på att garantiföretagens verksamhet ansetts innefatta
myndighetsutövning. Även i den nu föreslagna lagen måste det finnas
möjligheter till överprövning av ett försäkringsbolags vägran att meddela
försäkring.

Stockholms tingsrätt har ifrågasatt om inte också försäkringsbolagens
verksamhet enligt den föreslagna lagen skall anses innefatta myndighets-
utövning. Tingsrätten har därvid hänvisat till Lagrådets yttrande över ett
förslag till lag om byggnadsgaranti.

Lagrådet fann i sagda yttrande att alla väsentliga kriterier för myndig-
hetsutövning förelåg när det gäller garantiföretagens verksamhet. De vitt-
gående befogenheter som hade överlämnats till garantiföretagen var enligt
Lagrådet följande. Det skulle överlämnas åt ett eller flera garantiföretag att
meddela garantier som var obligatoriska. Det var alltså i princip garanti-
företaget som bestämde premier och övriga villkor för garantin, bland dem
i vilken utsträckning självrisk skall tillämpas. Härtill kom att ett garanti-
företag hade givits långtgående möjligheter att vägra att meddela garanti
(se prop. 1990/91:189 s.48ff och s.59).

Det skulle i och för sig med samma argument kunna göras gällande att
försäkringsbolagens verksamhet enligt den nu föreslagna lagen innefattar
myndighetsutövning. I vart fall två väsentliga skillnader föreligger dock i
förhållande till det förslag Lagrådet tog ställning till.

För det första kan det inte sägas att försäkringsbolagen ensidigt bestäm-
mer premier och övriga villkor för försäkringen. Dessa frågor avgörs
genom avtalsförhandlingar mellan parterna. Låt vara att fastighetsägaren
befinner sig i ett trängt läge eftersom han är tvungen att ha en försäkring.
Konkurrensen på marknaden mellan olika försäkringsgivare medför dock
att försäkringsbolaget inte kan diktera villkoren.

För det andra saknade det förslag Lagrådet tog ställning till möjligheter
till överprövning av vägrad garanti. Om garantiföretaget felaktigt vägrade
att meddela garanti hade fastighetsägaren endast en begränsad rätt till
skadestånd. Härigenom accentuerades garantiföretagets roll av tillstånds-

28

givare för byggnadsarbeten på ett sätt som saknar motsvarighet i den lag Prop. 1992/93:121
som nu föreslås.

Ett i sammanhanget väsentligt förhållande är vidare att byggnadsgaranti
endast får meddelas av ett eller flera garantiföretag som fått särskilt till-
stånd. Byggfelsforsäkringar skall däremot kunna meddelas av alla försäk-
ringsbolag, svenska såväl som utländska, vars koncession omfattar den typ
av försäkring som byggfelsförsäkringen utgör. Ett försäkringsbolags väg-
ran att meddela försäkring behöver därför inte vara lika ingripande för
fastighetsägaren som ett garantiföretags vägran.

Det bör slutligen anmärkas att det även i andra sammanhang ställs krav
på försäkring för att viss verksamhet skall få bedrivas utan att försäkrings-
bolagens verksamhet för den skull torde anses innefatta myndighetsutöv-
ning, se t.ex. 4 och 5 §§ lagen (1984:81) om fastighetsmäklare, 3-5 §§
lagen (1989:508) om försäkringsmäklare och 2 § trafikskadelagen (1975:
1410).

Det sagda medför att jag för min del finner att försäkringsbolagens verk-
samhet såvitt avser byggfelsförsäkring inte har karaktären av myndighets-
utövning. Någon anledning att förlägga besvärsprövningen till kammarrätt
finns därför inte. Talan bör i stället väckas vid allmän domstol. Reglerna
härom kan lämpligen utformas med utgångspunkt i 41 § konsumentför-
säkringslagen (1980:38).

Promemorians lagförslag innehåller, efter förebild från sagda bestämmel-
se i konsumentförsäkringslagen, regler om en tidsfrist för talans väckande.
En byggfelsförsäkring skall tecknas innan byggnadsarbetena påböijas och
börjar inte gälla förrän arbetena är slutförda. Försäkringsfall kan således
inte inträffa innan domen meddelas. En bestämmelse om att domstolen får
förklara att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt då försäkringen
begärdes behövs därför inte och har inte heller föreslagits i promemorian.
Mot bakgrund av det sagda framstår emellertid även en regel om en tids-
frist för talans väckande som överflödig. Någon sådan regel föreslås därför
inte.

2.12 Utvärdering

Genom de förslag jag nu lägger fram ersätts den relativt omfattande regle-
ringen med särskilda garantibolag och byggnadsgarantinämnd som lagen
om byggnadsgaranti innebär, med ett system utan detaljreglering som
bygger på medverkan av sedvanliga försäkringsbolag.

En grundläggande förutsättning för att den ordning jag nu föreslår skall
fungera på ett godtagbart sätt är, som Lagrådet påtalat, att försäkrings-
givarna medverkar vid utformningen och tillhandahållandet av byggfelsför-
säkringar. Det är vidare en förutsättning för att lagen skall få avsedd effekt
att försäkringsbolagen inte medverkar till att lagen kringgås t.ex. genom
för låga försäkringsbelopp och för höga självrisker. Försäkringsgivarna
anförtros också ett stort ansvar med avseende på de bevis om försäkring
som skall företes för byggnadsnämnden.

29

Som Lagrådet anfört krävs det att Finansinspektionen ägnar utvecklingen Prop. 1992/93:121
på området en noggrann och fortlöpande uppmärksamhet. Särskilt bör
tillsynsmyndigheten kontrollera hur reglerna om försäkringsbelopp och
självrisk fungerar.

Lagen om byggnadsgaranti har aldrig tillämpats. Tidigare efarenhet av
garanti- och försäkringsskydd mot byggfel i flerbostadshus saknas därför.
På grund härav - och med hänsyn till vad jag nyss anfört om försäkrings-
bolagens medverkan - bör en utvärdering av den nu föreslagna lagstift-
ningen göras när tillräcklig erfarenhet vunnits av verksamheten.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har det inom Näringsdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om byggfelsförsäkring,

2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).

Jag har beträffande förslaget 2 samrått med statsrådet Thurdin.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om byggfelsförsäkring

1 §

Paragrafen, som anger lagens tillämpningsområde och som behandlats i
avsnitt 2.9, motsvarar i huvudsak 1 § första stycket lagen om byggnads-
garanti och innebär att samma byggnadsarbeten som omfattas av den lagen
omfattas av lagen om byggfelsförsäkring.

Som framgår av andra stycket behövs inte en byggfelsförsäkring när ett
sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd finns som utgör villkor för
statlig bostadsfinansiering.

2 §

Bestämmelsen är i omformulerat skick överförd från 5 § första och andra
styckena lagen om byggnadsgaranti. Där anges vad en byggnadsgaranti
omfattar. Garantins innehåll bestäms alltså genom lag. Här anges i stället
i att en byggfelsförsäkring enligt villkoren skall omfatta kostnader av
motsvarande slag. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.11.1, har dock jämfört med lagen om byggnadsgaranti den änd-
ringen gjorts att byggfelsförsäkringen inte behöver omfatta skador på
byggnaden som orsakats av felet och som normalt täcks av andra försäk-
ringar.

30

Förhållandet till lagen om byggnadsgaranti är likartad när det gäller Prop. 1992/93:121
tredje stycket. I lagen om byggnadsgaranti bestäms vad som avses med fel.
Här föreskrivs i stället vad försäkringsavtalet skall innehålla såvitt avser
felbegreppet. Härvid används samma definition som i lagen om byggnads-
garanti. Det anges dock uttryckligen att bedömningen skall hänföra sig till
den tid då arbetet utfördes.

3 §

I paragrafens första stycke anges den tid under vilken en försäkring skall
gälla för att den skall vara godtagbar som en byggfelsförsäkring. Bestäm-
melsen överensstämmer i sak med vad som föreskrivs i 5 § tredje stycket
lagen om byggnadsgaranti.

Enligt 1 § andra stycket lagen om byggnadsgaranti gäller garantin även
om byggnaden övergått till ny ägare. Bundenheten till ägaren åstadkoms
alltså direkt genom en lagbestämmelse. Som lagen om byggfelsförsäkring
har konstruerats föreskrivs i stället i paragrafens andra stycke att det i
försäkringen skall tas in en bestämmelse om att försäkringen gäller även
om byggnaden övergår till ny ägare.

4 §

Av paragrafen följer att andra inskränkningar i rätten till försäkringsersätt-
ning enligt 2 och 3 §§ än de som anges i 5 - 7 §§ inte får förekomma i en
byggfelsförsäkring.

5 §

Bestämmelsen, som har en viss motsvarighet i 6 § första stycket lagen om
byggnadsgaranti, har omformulerats med anledning av Lagrådets yttrande.

I 2 § anges vilka kostnader en byggfelsförsäkring skall omfatta. För att
lagstiftningens syfte, att skydda de boende, inte skall äventyras krävs det
härutöver en regel som tillser att den ersättning som kan komma att betalas
ut, verkligen används till att reparera byggnaden på ett godtagbart sätt.

I lagrådsremissens lagförslag (6 §) föreskrevs att en byggfelsförsäkring
skall innehålla villkor om att försäkringsersättning lämnas endast i den
mån ersättningen används för att avhjälpa felet eller skadan på ett tillfreds-
ställande sätt.

Lagrådet har påtalat att det av paragrafens ordalydelse inte klart kan ut-
läsas vid vilken tidpunkt försäkringsgivaren har att utge ersättning när ett
försäkringsfall inträffat.

Formuleringen "används" valdes för att inte ingripa i skaderegleringen i
vidare mån än att tillse att försäkringshavaren inte äger rätt att utfå ekono-
misk gottgörelse och själv bestämma om, hur och när felet eller skadan
skall avhjälpas. Avsikten har således inte primärt varit att reglera när
ersättningen skall utbetalas.

Med anledning av vad Lagrådet anfört har jag därför funnit lämpligast

att formulera bestämmelsen som ett krav på att en byggfelsförsäkring skall                  31

innehålla villkor som säkerställer att försäkringsersättningen används för

att avhjälpa felet eller skadan på ett tillfredsställande sätt. Härmed avses i Prop. 1992/93:121
första hand försäkringsvillkor som föreskriver att ersättningen utbetalas
sedan reparationsarbetet utförts liksom villkor enligt vilka ersättningen
betalas ut allt eftersom arbetet fortskrider. Också villkor som föreskriver
förskottsbetalning kan emellertid vara tillåtna om de förenas med en rätt
för försäkringsgivaren att ställa krav på garantier för att arbetet kommer
att utföras, t.ex. att avtal träffats med en entreprenör.

Eftersom paragrafen tar sikte på vad som skall gälla när ett försäkrings-
fall inträffat, dvs. efter det att försäkringen tecknats, finns det anledning
att här erinra om bestämmelsen i 9 §.

6-7 §§

Paragraferna, som anger vilka inskränkningar i rätten till försäkringsersätt-
ning som en byggfelsförsäkring får innehålla, har behandlats i den all-
männa motiveringen avsnitt 2.11.1.

8 §

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.11.2.

En viss motsvarighet till punkten 1 finns i 7 § lagen om byggnadsgaran-
ti. Enligt den bestämmelsen åstadkoms emellertid en laglig rätt för garanti-
företaget till återkrav som sträcker sig längre än den rätt som byggnadens
ägare har mot den som på olika grunder kan vara ersättningsskyldig med
anledning av felet eller skadan.

Formuleringen här har hämtats från Lagrådets yttrande den 23 april
1991 över förslaget till lag om byggnadsgaranti (se prop. 1990/91:189
s.62). Bestämmelsen innnebär alltså ett krav på att det i försäkringsavtalet
skall tas in villkor som innebär att försäkringsbolaget vid utbetalning på
grund av en försäkring inträder i den rätt byggnadens ägare kan ha gent-
emot någon som har vållat det fel som föranlett utbetalningen. Tillägget
angående ersättning som ägaren inte själv tar i anspråk har gjorts med
tanke på självrisken.

Någon motsvarighet till bestämmelsen under punkten 2 finns inte i lagen
om byggnadsgaranti. Anledningen härtill torde vara att 7 § i lagen ger
garanti företaget en återkravsrätt som inte kan omintetgöras genom ägarens
eftergifter genom avtal.

I förevarande lag där försäkringsbolagens möjligheter till återkrav är be-
roende av att byggnadens ägare inte genom avtal har eftergivit den rätt till
ersättning som kan tillkomma honom är det nödvändigt att det ställs krav
på villkor av det slag som anges i andra punkten.

9 §

Avsikten med lagen är naturligtvis att det skydd försäkringen skall ge,
skall bestå under hela den 10-åriga försäkringstiden (jämför 3 §). I denna
paragraf föreskrivs därför att försäkringsgivaren och försäkringshavaren,
dvs. den som äger fastigheten, inte under försäkringstiden får träffa avtal
som medför att försäkringen kommer att avvika från lagens krav. Någon

32

särskild sanktion för det fall att ett sådant avtal skulle träffas kan inte Prop. 1992/93:121
anses nödvändig, eftersom det får antas att försäkringsbolagen inte kom-
mer att medverka till ett förfarande som strider mot lag.

10 §

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.11.3. En
viss motsvarighet till denna bestämmelse finns i 4 § lagen om byggnads-
garanti.

H §

Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 2.11.3, har en viss motsvarighet
i 4 § andra stycket lagen om byggnadsgaranti. Den innebär att en nä-
ringsidkare som har vägrats att teckna en byggfelsförsäkring kan få för-
säkringsgivarens beslut prövat av allmän domstol.

Om försäkringsgivaren uppställer villkor som det inte är möjligt att
iaktta eller kräver avsevärt högre premie än normalt, kan detta betraktas
som ett avslag att meddela försäkring.

I likhet med vad som gäller enligt 41 § konsumentförsäkringslagen och

4 § andra stycket lagen om byggnadsgaranti skall domstolen vid bifall till
näringsidkarens talan inte fastställa villkoren i försäkringsavtalet. En annan
sak är att domstolen kan få anledning att pröva om näringsidkaren genom
ett visst villkor utestängs från möjligheten att teckna försäkringen.

12 §

Paragrafen innehåller en hänvisning till 9 kap. 1 § PBL. Innebörden av
denna bestämmelse är bl.a. att ett byggnadsarbete inte får påbörjas innan
ett bevis om byggfelsförsäkring eller ett avtal härom i förekommande fall
har företetts för byggnadsnämnden. Härigenom ges nämnden möjlighet att
stoppa ett bygge när försäkring saknas.

I den motsvarande bestämmelsen i lagen om byggnadsgaranti (8 §) finns
ett tillägg om ansvar för den som utför byggnadsarbete utan att erforderlig
garanti finns. Såsom förevarande lag om byggfelsförsäkring är konstruerad
finns det inte plats för en sådan regel.

Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. Samtidigt upphävs lagen om
byggnadsgaranti. För att försäkringar som uppfyller lagens krav skall
hinna utarbetas och bli tillgängliga på marknaden skall dock försäkring inte
behövas för byggnadsarbete för vilket bygglov söks före den 1 oktober
1993.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 121

4.2 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)

Prop. 1992/93:121

9 kap. 1 §

Ändringen är föranledd av att lagen om byggnadsgaranti ersätts med en lag
om byggfelsförsäkring.

9 kap. 3 a §

Ändringen innebär att försäkringsgivaren i stället för garantiföretaget skall
beredas tillfälle att närvara vid samrådsmötet.

Ikraftträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. Av skäl som jag
redovisat under specialmotiveringen till förslaget till lag om byggfelsför-
säkring skall dock inte bevis om byggfelsförsäkring behövas om ansökan
om bygglov ingivits till byggnadsnämnden före den 1 oktober 1993.

5. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om byggfelsförsäkring

2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

34

Promemorians lagförslag

Prop. 1992/93:121

Bilaga 1

Förslag till

Lag om byggfelsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

1 § När en näringsidkare uppfor en byggnad som helt eller till över-
vägande del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga
om sådan byggnad utför ombyggnadsåtgärder som fordrar bygglov och
som avsevärt förlänger byggnadens brukstid, skall det för byggnads-
arbetet finnas en byggfelsförsäkring. En sådan försäkring behövs dock
inte i fråga om en- eller tvåbostadshus när ett sådant garanti-, försäk-
rings-och avtalsskydd tillförsäkras som ställs som villkor för statlig
bostadsfinansiering.

En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att försäkringen
gäller även om byggnaden övergår till ny ägare.

2 § En byggfelsförsäkring skall omfatta

1. skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i
material som använts i byggnadsarbetet eller i utförande av arbetet, och

2. skälig kostnad för att avhjälpa skada på byggnaden som orsakats av
felet.

Med fel skall enligt försäkringen avses avvikelse från fackmässigt
godtagbar standard vid den tid då arbetet utfördes. Försäkringen be-
höver inte omfatta fel eller skador som måste antas sakna betydelse för
byggnaden eller dem som bor eller vistas i byggnaden.

3 § En byggfelsförsäkring skall omfatta kostnader för fel eller skador
som anmäls inom tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid be-
siktning som bestäms av försäkringsgivaren.

4 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att ersättning för
kostnad enligt 2 § utgår i den mån förutsättningar finns för att felet eller
skadan avhjälps på ett tillfredsställande sätt och till skälig kostnad.

5 § En byggfelsförsäkring får inte innehålla villkor som inskränker
försäkringshavarens rätt till ersättning enligt 2 och 3 §§. I försäk-
ringsvillkoren får dock stadgas att

1. ersättning, om felet har vållats av den som är byggnadens ägare
eller av hans anställda, utgår till byggnadens ägare endast om felet har
vållats även av annan eller det annars finns särskilda skäl för det,

2. ersättning inte utgår i den mån felet eller skadan skall avhjälpas av
någon som har lämnat särskild garanti enligt avtal, såvida det inte visas
att den ansvarige inte kan fullgöra sitt åtagande,

3. ägarna skall stå viss självrisk.

35

6 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att

1. en försäkringsgivare, som betalat ut ersättning på grund av försäk-
ringen, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som
på grund av avtal eller eget vållande eller på annan grund är ersätt-
ningsskyldig med anledning av felet eller skadan och som inte ägaren
själv tar i anspråk,

2. en fastighetsägare inte får till nackdel för försäkringsgivaren genom
avtal avsäga sig den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt
avtal eller allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser.

7 § En försäkringsgivare får inte vägra den som enligt 1 § är skyldig att
ha byggfelsförsäkring att teckna en sådan försäkring, om försäkrings-
givaren marknadsför byggfelsforsäkringar. Försäkring får dock vägras
om det med hänsyn till skaderisken eller någon annan särskild orsak
finns skäl till detta.

8 § Har en försäkringsgivare i strid med 7 § vägrat att meddela en
byggfelsförsäkring, skall domstol på yrkande av den som är skyldig att
ha försäkring förklara att denne har rätt att teckna försäkringen.

Talan om försäkring enligt första stycket skall väckas inom en månad
från den dag då den som ansökt om försäkring mottog meddelande från
försäkringsgivaren om beslutet och om skälen för det med erinran om
vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan
förlorad.

9 § Att byggnadsarbetet inte får påbörjas förrän ett bevis om byggfels-
försäkring har företetts för byggnadsnämnden, framgår av 9 kap. 1 §
andra stycket plan- och bygglagen (1987:10).

Prop. 1992/93:121

Bilaga 1

36

Remissammanställning

Promemorian (Ds 1992:63) Byggfelsförsäkring - en garanti för sunda
hus har remissbehandlats.

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Byggnadsstyrelsen, Finansinspektionen, Boverket, Konkurrensverket,
Statens institut för byggnadsforskning (SIB), Statens råd för byggnads-
forskning (BFR), Konsumentverket, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Norrbottens län, AB Bostadgaranti, Byggentrepre-
nörerna, Byggherreföreningen, Folksam, Försäkrings AB Skandia,
HSB:s Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Industrins Byggmate-
rialgrupp, Riksbyggen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Konsult-
föreningen (SKIF), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO),
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Villa-
ägareförbund och Trygg-Hansa/SPP.

Dessutom har skrivelser inkommit från Svenska Betongkontrollens
Serviceaktiebolag (BKS), Länsförsäkringsbolagens AB och Bostads AB
Poseidon.

Följande synpunkter har framförts på innehållet i promemorian.

Den nuvarande lagen om byggnadsgaranti bör gälla anser två remiss-
instanser, nämligen Stockholms tingsrätt och Hyresgästernas riksför-
bund.

Stockholms tingsrätt ifrågasätter om den föreslagna obligatoriska
byggfelsförsäkringen skulle medföra sådana fördelar att den bör ersätta
den av lagrådet och riksdagen antagna lagen om byggnadsgaranti.

Hyresgästernas Riksförbund delar uppfattningen att en försäkring eller
garanti måste vara obligatorisk. Förbundet anser dessutom att någon
form av gemensam besvärsnämnd behövs även i ett system med bygg-
felsförsäkring. En sådan nämnd kan utveckla praxis och ge bra erfaren-
hetsåterföring både till myndigheter, försäkringsbolag och byggbran-
schen. Enligt förbundets mening är med hänsyn till detta de admini-
strativa skillnaderna mellan lagen om byggnadsgaranti och en obligato-
risk byggfelsförsäkring inte av en omfattning som gör att en byggfels-
försäkring av detta skäl bör förordas. Förbundet anser inte heller att
promemorian i övrigt redovisar några övervägande skäl till byggfelsför-
säkringens fördel. Bostadskonsumentema har väntat länge nog på att
frågan löses. Lagen om byggnadsgaranti är redan beslutad och förbun-
det anser att övervägande skäl talar för att den nu får träda i kraft utan
ytterligare tidsutdräkt.

En lag om byggfelsförsäkring bör ersätta lagen om byggnadsgaranti.
Detta har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Som exempel på skäl
för detta anförs följande. Länsstyrelsen i Östergötlands län delar upp-
fattningen att det finns skäl att vidta åtgärder som syftar till att skydda
boende och andra som uppehåller sig i byggnader från ohälsa och andra

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

37

allvarliga besvär orsakade av byggfel. En byggfelsförsäkring av typen
objektsförsäkring framstår därvid som ett bättre alternativ än det system
rörande byggnadsgaranti som omfattas av Lagen om byggnadsgaranti.
Liknande synpunkter anförs av Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus
län.

Folksam anför. Eftersom Byggfelsförsäkring inryms i försäkringsbola-
gens normala verksamhet, undviks onödig administration genom nya
bolag och besvärsinstanser och är därför att föredra framför övriga
penetrerade, alternativa lösningar. Liknande synpunkter anförs av för-
säkringsbolaget Skandia, Försäkringsförbundet m fl.

HSB tillstyrker att lagen om byggnadsgaranti ersätts med en lag om
byggfelsförsäkring. HSB vill erinra om att man redan vid remissbe-
handlingen av departements-promemorian "Byggnaders inomhusmiljö",
Ds 1990:14, uttryckte principiell tveksamhet om metoden att genom
lagstiftning söka förhindra förekomsten av s.k. sjuka hus. Det kan
emellertid ur allmän synpunkt naturligtvis inte riktas invändningar mot
en strävan att söka tillförsäkra boende och andra som vistas i byggnader
sunda hus. Promemorieförslaget, som innebär en omorientering från ett
system med obligatorisk byggnadsgaranti till ett system som kräver
obligatorisk försäkringslösning, är mot denna bakgrund en avgjord
förbättring. Härigenom erfordras inte heller de organisatoriska påbygg-
nader som byggnadsgarantilagen kräver i form av särskilt garantibolag
och en särskild garantinämnd. HSB anser också detta vara tillfredsstäl-
lande.

SBC anser att det förslag som nu presenteras i promemorian och som
är resultat av denna översyn innebär avsevärda förbättringar jämfört
med den tidigare lagen. Någon ny tillsynsmyndighet behöver inte ska-
pas, vilket borde innebära lägre kostnader. Vi tillstyrker därför förslaget
att skydd mot byggfel förverkligas med en legal reglering. Vi skulle i
och för sig ha föredragit en försäkring på frivillighetens grund. Vår
förhoppning var också att förändringarna i AB-bestämmelsema (All-
männa bestämmelser för entreprenadversamhet) skulle ha uppfyllt våra
och andra konsumentrepresentanters önskemål. Men vi kan konstatera
att så inte blivit fallet i alla avseenden. Dessutom står det nu klart att
fastighetsägarna och bostadskonsumentema behöver tillläggsskydd i
situationer där entreprenören går i konkurs - en situation som idag
tyvärr inte är alltför ovanlig.

SABO tillstyrker den övergång från lag om byggnadsgaranti till lag
om byggfelsförsäkring som föreslås. SABO delar uppfattningen att
speciella garantibolag och en för dessa gemensam byggnadsgaranti-
nämnd skapar onödig administration. SABO instämmer också i stort i
de överväganden som ligger till grund för de krav som enligt promemo-
rian bör ställas på en byggfelsförsäkring.

Svenska kommunförbundet anser med hänsyn till de allvarliga problem
som finns med sjuka hus att det inte är rimligt att göra
försäkringslösningen frivillig. Styrelsen förordar att en obligatorisk
försäkringslösning ersätter lagen om byggnadsgaranti och kopplas till
bygglovprövningen.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

Villaägarna ansluter sig till förslaget att lagen om byggnadsgaranti Prop. 1992/93:121
skall ersättas med en lag om byggfelsförsäkring. Byggfelsförsäkringen Bilaga 2
kan komma att utgöra ett bra komplement till den tioåriga småhusgaran-
tin. Byggfelsförsäkringen kan handläggas inom ramen för befintliga
försäkringsbolags verksamhet. Detta medför att onödig administration
genom nya bolag och besvärsinstanser undviks. Det är angeläget att
komma till rätta med problemen rörande fuktskador och s.k. sjuka hus.
Problemen har varit kända en längre tid utan att frivilliga initiativ har
kommit till stånd. För att byggfelsförsäkringen skall kunna uppnå sitt
syfte att tillförsäkra fastighetsägare och boende sunda hus anser för-
bundet att det är angeläget att göra byggfelsförsäkringen obligatorisk.

Frivilliga lösningar

Några remissinstanser menar av olika skäl att frivilliga lösningar är att
föredra. Hit hör Konkurrensverket, AB Bostadsgaranti,
Byggherreföreningen, Industrins byggmaterialgrupp och Sveriges fastig-
hetsägareförbund.

Konkurrensverket konstateras att den i promemorian föreslagna lag-
stiftningen i vissa avseenden kan få icke önskvärda effekter på konkur-
renssituationen på byggmarknaden. Speciellt gäller detta om inte kon-
kurrensen mellan försäkringsgivarna fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Mot bakgrund av att det inom EG pågår ett arbete för att harmoni-
sera ansvar och garantifrågor inom byggsektorn anser Konkurrensverket
att det finns starka skäl för att, i avvaktan på utvecklingen inom EG,
inte införa någon ny lagstiftning i Sverige. I vilken grad syftet med en
byggfelsförsäkring, dvs. att tillförsäkra boende i flerbostadshus och
ägare av sådana ett skydd mot byggfel, skulle kunna uppnås genom
frivilliga försäkringar tar inte Konkurrensverket ställning till. I valet
mellan obligatorisk och frivillig byggfelsförsäkring bör det emellertid
även beaktas att en frivillig lösning har fördelar från konkurrenssyn-
punkt jämfört med en obligatorisk.

AB Bostadsgaranti erinrar om att bolaget i sitt yttrande över förslag
till lag om byggnadsgaranti avstyrkte införandet av denna lag bl.a. med
motiveringen att en situation med bristande konkurrens i
försäkringsledet kunde förväntas uppkomma. När det gäller förslaget till
byggfelsförsäkring är vår grundinställning densamma, nämligen att
förutsättningar för olika alternativ måste möjliggöras. Det är därvid av
stor betydelse att en försäkringsgivare skall kunna begränsa omfattning-
en av forsäkringsgivningen med hänsyn till sin kapacitet. Detta är upp-
enbarligen även utredningens mening och vi vill betona vikten av att
denna princip kommer att gälla dels genom att det nu utarbetats frivilli-
ga forsäkringslösningar av den typ som lagförslaget avser.

Byggentreprenörerna noterar följande. Om ett obligatoriskt försäk-
ringssystem införs innebär förslaget till lag om byggfelsförsäkring ett
bättre alternativ än den av riksdagen beslutade byggnadsgarantilagen.
Byggentreprenörerna vill understryka att ett obligatoriskt försäkringssys-                  39

tem måste utformas så att försäkringen kan upphandlas i konkurrens

mellan olika försäkringsgivare. Det är också angeläget att försäkringen
utformas så att det avtalsenliga ansvaret hos inblandade parter inte
bortförsäkras.

Byggherreföreningen redovisar samma uppfattning som i yttrande
över betänkandet "Byggnaders inomhusmiljö" (Ds 1990:14), nämligen
att någon obligatorisk försäkringslösning inte är önskvärd. De ekono-
miska fallissemangen inom byggnadsindustrin under senare tid kan vis-
serligen sägas påvisa behov av försäkringsskydd eller andra säkerheter
för att skapa trygghet och känsla av trygghet. Vår avvisande inställning
beror på att premiekostnadema kommer att fördyra byggandet utan att
produkterna blir bättre. Om behovet är så stort som riksdag och andra
tycks anse, vore en frivillig försäkringslösning en given möjlighet.
Numera finns på marknaden olika lösningar från skilda försäkrings-
givare. Efterfrågan torde dock bli svag, om inte byggherrar tvingas att
teckna försäkring. Om tvång skall tillgripas, förordar vi att villkor om
byggfelsförsäkring uppställs i samband med statliga kreditgarantier. I
sådant fall fordras ingen lag om byggfelsförsäkring.

Industrins Byggmaterialgrupp föreslår, om försäkring anses nödvän-
dig, en frivillig form och gör den bedömningen att ökat ansvarstagande
för byggmaterialindustrin genom ABM 92, Byggproduktlagen och Pro-
duktansvarslagen mer än väl bör tillgodose de krav som kan ställas på
denna del av byggsektorn för att minimera risken för fel och brister i
färdiga byggnader. Gruppen ifrågasätter om alla idag kända regleringar
vad gäller byggmaterial vägts in i behovet av att föreslå en lag om obli-
gatorisk försäkring. Vidare stöds den föreslagna förändringen från
byggaranti till byggfelsförsäkring. Försäkringsvillkor måste for att
kunna bli möjliga att tillämpa och utvärdera vara väl preciserade. En
obligatorisk försäkring kommer därför att starkt påverka byggtekniken
och materialvalet. Behovet av god byggteknisk kompetens hos försäk-
ringsgivare understryks starkt.

Sveriges fastighetsägareförbund anför bl.a. följande. Det finns skäl
som talar såväl for som emot att göra försäkringen obligatorisk. Det
starkaste argumentet för en obligatorisk försäkring är att detta ger det
starkaste skyddet for tredje man. Man kan även tänka sig kompromiss-
lösningar där exempelvis kompetensförklarade byggherrar slipper för-
säkringstvånget. Mot en sådan lösning talar emellertid att även kompe-
tenta byggherrar kan göra fel och/eller gå i konkurs. Förbundet gör
ändå den bedömningen att frivillighet bör prövas inte minst för att
underlätta utvecklingen av konkurrens och bättre forsäkringslösningar.

Ansvarsfrågor m.m. i byggprocessen bör utredas.

Boverket, BFR och SIB har antingen inte tagit ställning till vilket system
man föredrar eller också menar man att vissa ansvarsfrågor m. m. i
byggprocessen bör utredas innan ställning tas till ev. lag om byggfels-
försäkring. Boverket hänvisar till remissyttrande över betänkandet SOU
1992:47 Avreglerad Bostadsmarknad Del II och framhåller att det nu
finns skäl att göra en allmän översyn av ansvars- och kontroll frågorna i
byggprocessen och av bygglovsforfarandet, bl a mot bakgrund av EES-

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

40

avtalet. Det är enligt verket angeläget att detta sker samlat och att man Prop. 1992/93:121
tar ställning till utformningen av förfaranderegler och lagteknisk lösning Bilaga 2
först sedan en grundlig analys gjorts av vilken samhällskontroll över
byggandet som det är rimligt att vidmakthålla i framtiden. Boverket
anger särskilt att vid den kommande översynen bör utöver EES-avtalets
konsekvenser även beaktas samordningen med övrig lagstiftning som
berör ansvars-, tillsyns- och kontrollfrågor i byggprocessen. Boverket
anser att den nämnda översynen av lagstiftningen bör genomföras innan
slutlig ställning tas till om och när en obligatorisk byggfelsförsäkring
skall införas. Att ansvarsförhållanden i byggprocessen utreds är också
viktigt när det gäller att bedöma den närmare utformningen av försäk-
ringslösningen. Mot denna bakgrund anser boverket det också lämpligt
att ikraftträdandet av lagen om byggnadsgaranti får anstå. Boverket
anser vidare att systemet med en byggfelsförsäkring är att föredra fram-
för en byggnadsgaranti.

SIB föreslår att det övervägs om försäkringen kan göras obligatorisk
både för rätten att bygga och för rätten till statligt finansiellt stöd.

BFR konstaterar att det finns starka skäl för nya, klara ansvarssystem.
Däremot finns inget som talar för att ett försäkringssystem skulle vara
bättre än ett garantisystem. Byggforskningsrådet har därför inte under-
lag att rekommendera vilket system som är att föredra.

Myndighetsutövning

I departementspromemorian görs bedömningen att försäkringsbolagens
enligt lagen om byggfelsförsäkring verksamhet inte kan anses innefatta
myndighetsutövning.

Stockholms tingsrätt kan inte, med utgångspunkt från den bedömning
som Lagrådet gjorde vid granskningen av förslaget till lagen om bygg-
nadsgaranti, finna att det i promemorian diskuterade systemet med en
obligatorisk byggfelsförsäkring skiljer sig på ett sådant sätt från
garantinsystemet i lagen om byggnadsgaranti att försäkringsbolagens
verksamhet inte skulle anses innefatta myndighetsutövning. De skäl som
i promemorian anförs för att myndighetsutövning inte skulle föreligga
framstår enligt tingsrättens mening inte som övertygande.

Om försäkringsbolagens verksamhet bedöms som myndighetsutövning
finns det, som tingsrätten ser det, inte något hinder mot att domstols-
prövningen i enlighet med vad som gäller enligt lagen om byggnads-
garanti förläggs till kammarrätt. En fördel med en sådan ordning är att
prövningen i princip begränsas till en instans, vilket ökar möjligheterna
till ett snabbt avgörande. En lång handläggningstid omöjliggör i praktik-
en att ett tilltänkt byggprojekt kan genomföras. Om däremot myndig-
hetsutövning inte anses föreligga torde det dock ligga närmast till hands
att, som föreslås i promemorian, domstolsprövningen förläggs till all-
män domstol. En sådan ordning medför emellertid att frågan om rätt att
teckna försäkring kan komma att prövas i flera instanser med risk för
att prövningen tar lång tid.

Den besvärsprövning, som kammarrätten har att göra enligt lagen om                 41

byggnadsgaranti, har i prop 1990/91:189 s 33 ansetts inte kunna avse

frågan om ett garantiföretag har ställt upp oskäliga villkor för att med- Prop. 1992/93:121
dela garanti. Enligt tingsrättens mening torde det vara lämpligast att en Bilaga 2
sådan prövning görs i ett tvistemål vid allmän domstol. Detta talar i och
för sig för att även prövningen av ett försäkringsbolags beslut att vägra
teckna försäkring bör läggas på allmän domstol och handläggas i den
för tvistemål stadgade ordningen. Samma skäl talar i och för sig för att
även garantiföretagets beslut enligt lagen om byggnadsgaranti prövas av
allmän domstol.

Syftet med inrättandet av en särksild byggnadsgarantinämnd var att
skapa garantier för en objektiv och enhetlig tillämpning av garantin och
att minska antalet tvister. Även i ett system med obligatoriska byggfels-
försäkringar finns ett uppenbart behov av att försäkringsbolagens till-
ämpning av försäkringen blir enhetlig och objektiv och att tvister om
rätten att teckna försäkring så långt som möjligt undviks. Att en mot-
svarighet till byggnadsgarantinämnden inte finns i det förslag till bygg-
felsförsäkring som diskuteras i promemorian innebär från dessa ut-
gångspunkter inte någon fördel. Det kan också sättas i fråga om inte en
bedömning av försäkringsbolagens verksamhet som myndighetsutövning
- men de utgångspunkter lagrådet hade vid granskningen av lagen om
byggnadsgaranti - nödvändiggör en sådan nämnd.

Hur skall byggfelsförsäkring hävdas ?

I departementspromemorian föreslås att en på marknaden förekomman-
de byggfelsförsäkring tecknas frivilligt eller kan ställas som villkor för
statligt finansiellt stöd. Ett tredje alternativ är en lagreglerad försäkring
som ställs som villkor för att byggnadsarbeten påböijas.

Flertalet remissinstanser och särskilt de som företräder försäkrings-
bolag och byggherrar/fastighetsförvaltare anser att bevis om byggfels-
försäkring bör företes innan ett byggnadsprojekt får påböijas.

Byggfelsförsäkring som villkor för byggstart

Tingsrätten i Stockholm förordar att kravet på byggfelsförsäkring kopp-
las till rätten att påböija bygg-nadsarbete. En sådan ordning medför att
lagen kommer att omfatta betydligt fler byggprojekt än om kravet på
byggfelsförsäkring ställs som villkor för statligt stöd. Vid denna be-
dömning måste beaktas att byggherrar, i takt med att villkoren för den
statliga bostadsfinansieringen försämras, blir mindre benägna att fi-
nansiera byggprojekt med statligt stöd. Om tillämpningsområdet, som
tingsrätten föreslår, utvidgas till att omfatta kontor och lokaler för vård
m.m., kan kravet på byggfelsförsäkring inte utgöra villkor för statlig
bostadsfinansiering.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län anser, för att säkerställa att
bygg felsförsäkringar verkligen tecknas i erforderlig omfattning, tycks
det vara ofrånkomligt att kräva att byggnadsarbetena inte får påböijas
förrän bevis om försäkring företetts för byggnadsnämnden.

HSB anför följande. Med utgångspunkt från vad som idag är beslutat                 42

av statsmakterna torde ändå övervägande skäl tala för att försäkringens

tecknande skall knytas till bygglovgivningen på något sätt. Det är emel- Prop. 1992/93:121
lertid viktigt att reglerna därvid utformas på sådant sätt att det inte blir Bilaga 2
en ny byråkratisk omgång i samband med bygglovprövningen att också
pröva om den i det enskilda fallet erbjudna försäkringslösningen mot-
svarar lagstiftningens krav. Någon form av "typgodkännande" bör
sålunda ligga till grund. Detta kan enklast ske genom att de försäkrings-
givare som har koncession för detta slag av försäkringsverksamhet och
som på marknaden erbjuder en produkt som avses uppfylla byggfelsför-
säkringens krav automatiskt får godkännande av försäkringen utan ytter-
ligare prövning av den enskilda byggnadsnämnden i det enskilda fallet.
Riksbyggen anför liknande synpunkter.

Villaägarna ser det som angeläget att byggfelsförsäkringen skall om-
fatta så många hus som möjligt. Räntebidragen kommer att spela en allt
mindre roll i framtiden och även om avreglering kommer att ske vad
gäller bygglovprövningen är det troligt att det i framtiden ändå är kom-
munerna som kommer att ha störst inseende över byggandet. Byggfels-
försäkringen bör därför knytas till bygglovprövningen, eller motsvaran-
de, och byggnadsarbetet bör inte få påböijas förrän ett bevis om bygg-
felsförsäkring har företetts för byggnadsnämnden.

Byggfelsförsäkring som villkor för statligt finansiellt stöd (kreditgaran-
ti/räntestöd)

Byggherreföreningen anför. Om behovet är så stort som riksdag och
andra tycks anse, vore en frivillig försäkringslösning en given möjlig-
het. Numera finns på marknaden olika lösningar från skilda försäkrings-
givare. Efterfrågan torde dock bli svag, om inte byggherrar tvingas att
teckna försäkring. Om tvång skall tillgripas, förordar vi att villkor om
byggfelsförsäkring uppställs i samband med statliga kreditgarantier. I
sådant fall fordras ingen lag om byggfelsförsäkring. I valet mellan
byggfelsförsäkring i nu föreslagen form och byggnadsgaranti enligt
lagen därom förordar vi byggfelsförsäkring.

SBC anför beträffande tanken att koppla krav på byggfelsförsäkring
till bygglovet kan konstateras att statens utredare i slutbetänkandet "Av-
reglerad bostadsmarknad" föreslår att bygglovet ska avskaffas. Vi me-
nar därför att det kan vara diskutabelt att koppla kravet på en försäkring
till bygglovet. Det statliga stödet till det framtida bostadsbyggandet ska
visserligen slopas inom en tioårsperiod. Trots detta förordar vi att för-
säkringen används som villkor för statligt finansiellt stöd.

Rätt att teckna försäkring m.m.

I departementspromemorian (7 §) föreslås: En försäkringsgivare får inte
vägra den som enligt 1 § är skyldig att ha byggfelsförsäkring att teckna
en sådan försäkring, om försäkringsgivaren marknadsför byggfelsförsäk-
ringar. Försäkringen får dock vägras om det med hänsyn till skaderis-
ken eller någon annan särskild orsak finns skäl till detta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl.a. följande. Enligt 7 §
första stycket kan domstol på talan av den som är skyldig att ha för-

43

säkring förklara att denne har rätt att teckna försäkringen. Bestämmel-
sen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 41 § konsument-
försäkringslagen (1980:38). Av motiven till det lagrummet framgår att
parterna vid bifall till talan har att själva komma överens om premie
och övriga försäkringsvillkor; domstolen äger inte förordna därom (NJA
II 1981 s 142). Då annat inte framgår av promemorian får antas att
förevarande bestämmelse skall tolkas på samma sätt. Enligt promemori-
an kan emellertid förutses att byggfelsforsäkringar kommer att få en
mer individuellt baserad premiesättning än vad som är vanligt vid kon-
sumentförsäkring. Vidare sägs i promemorian att sådana faktorer som
kompetens hos byggherre och entreprenör kan komma att få betydelse
vid premiesättningen. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om det för-
slagna stadgandet fyller någon funktion utan att domstolen vid bifall till
talan äger förordna om premiens storlek och de övriga villkor som skall
gälla mellan parterna. En sådan utvidgning av möjligheten till dom-
stolsprövning bör därför övervägas.

Enligt Stockholms tingsrätt måste det även i ett system med obligato-
risk byggfelsförsäkring av rättssäkerhetsskäl och med hänsyn till den
rätt till domstolsprövning som gäller enligt 1950 års europeiska konven-
tion angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggan-
de friheterna finnas en möjlighet att få frågan om rätten att teckna en
sådan försäkring prövad av domstol. Hur en sådan domstolsprövning
bör vara utformad är delvis beroende av om försäkringsbolagens upp-
gifter i ett system med obligatorisk byggfelsförsäkring bedöms innefatta
myndighetsutövning. I 7 § anges att en försäkringsgivare inte får vägra
den som enligt 1 § är skyldig att ha byggfelsförsäkring att teckna en
sådan försäkring. Av 1 § framgår emellertid inte vem som är skyldig att
ha en byggfelsförsäkring. Det bör genom en justering av 1 § klargöras
att det är byggherren som är skyldig att ha försäkringen. Enligt special-
motiveringen till 8 § behöver försäkringsgivarens meddelande om att
försäkring vägras inte vara skriftligt. Tingsrätten anser att det för den
som är skyldig att ha försäkring måste vara värdefullt om försäkrings-
givaren åläggs att ge besked om att vägra försäkring skriflig form. En
sådan ordning skulle också motverka tvister om talan har väckts i rätt
tid. Tingsrätten förordar därför att i lagtexten föreskrivs att en försäk-
ringsgivares meddelande om att vägra försäkring skall avfattas skrift-
ligen och innehålla skälen för beslutet samt en erinran om vad den som
är skyldig att teckna försäkring skall iaktta om han vill få beslutet prö-
vat.

Finansinspektionen finner 7 § vagt formulerad. Om en obligatorisk
försäkring införs för näringsidkare är det ur konkurrenssynpunkt syn-
nerligen viktigt att paragrafen blir klar och entydig. Enligt inspektionen
bör det fall där försäkringsbolagen har möjlighet att vägra teckna en
försäkring vara ytterst få eftersom den kan inverka negativt på framtida
arbetsmöjligheter för de entreprenörer som tidigare uppvisat en "onor-
mal" skadebild eller som helt enkelt inte har en tidigare arbetserfarenhet
att uppvisa. Det bör således framgå klarare av lagtexten att möjligheten
att vägra meddela försäkring är starkt begränsad.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

44

Statens institut för byggnadsforskning menar att det möjligen kan vara
av intresse att tillsätta en kommission med uppgifter motsvarande den
franska Bureau central de tarification de 1’assurance construcion. Denna
byrå tillkom bland annat för att avgöra tvister om rätten att teckna
byggfelsförsäkring i samband med införandet (1979) av försäkringsobli-
gatoriema i Frankrike. Enligt uppgift från Paris har byrån nu kunnat
läggas ner eftersom systemet numera är så genomarbetat att praktiskt
taget inga tvister längre förekommer.

Försäkringsförbundet bekräfta uppgifterna i promemorian om att
bolagen redan nu har intresse och resurser att möta den efterfrågan på
försäkring som kan antas följa med lagförslaget. Detta gör, i enlighet
med vad man också varit inne på i promemorian, att frågan om möjlig-
heterna att teckna försäkring kan överlåtas på marknaden och att några
särskilda regler om rätt till försäkring inte bör tas med i lagen. Även
utan regler om kontraheringsplikt kan man räkna med att försäkrings-
bolagen i konkurrens kommer att meddela försäkring i de fall man tänkt
sig. I den mån lagen kommer att avslå ansökningar, kan det antas ha sin
grund i sådana speciella omständigheter som man enligt promemorian i
och för sig sagt sig kunna acceptera. Försäkringsförbundet kan inte
underlåta att i detta sammanhang peka på lagen om försäkringsmäklare,
i vilken man ansett sig inte ha anledning att ta in någon regel om rätt
till försäkring.

Fastighetsägareförbundet - som uttalar sig för frivilliga lösningar -
anför bl a följande. I promemorian påpekas att garantier bör finnas för
att en försäkring verkligen kan erhållas. Men samtidigt föreslås i 7 § i
lagförslaget att försäkringsgivare får vägra en byggherre att teckna en
försäkring om det finns "godtagbara skäl". Grund för vägran är att det
finns en skaderisk för försäkringsgivaren till följd av att försäkringsta-
garen saknar yrkesskicklighet eller har en otrygg ekonomisk situation.
Ytterligare en grund är att bolaget anser sig inte kunna åta sig ytterliga-
re forsäkringsansvar. Även om vägran att meddela försäkring kan över-
klagas till domstol, förefaller det svårt att bevisa att försäkringsgivarens
skäl är orimliga. Särskilt mindre eller nya byggherrar kan tänkas få
problem med att erhålla en försäkring. Försäkringsgivarna kan visa sig
ovilliga att teckna försäkring med byggherrar som saknar gedigna refe-
rensobjekt. Om en byggfelsförsäkring görs till ett villkor för byggande,
kan försäkringsgivarens vägran att lämna försäkring innebära att hela
projektet stjälpes och att byggherren därmed förlorar nedlagt kapital.
Denna konsekvens är så pass allvarlig att det bör endast tillåtas inträffa
i yttersta undantagsfall. Det är orimligt att försäkringsbolag på detta sätt
får beslutanderätt över vilka projekt som får byggas och denna situation
blir än mindre acceptabel om en monopolsituation skulle uppstå. Om
byggfelsförsäkring görs obligatorisk måste därför starkare garantier ska-
pas för att alla byggherrar som kan genomföra ett byggprojekt verkligen
kan erhålla en försäkring.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

45

Tillsyn över byggfelsförsäkringen

Tillsynen över den nya försäkringsformen kommer, med stöd av
försäkringsrörelse lagen, att ingå i Finansinspektionens normala tillsyn.

Finansinspektionen anser att det av lagtexten bör framgå att regering-
en eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om verksamheten. Den villkors- och premieskälighet som
inspektionen övervakar i enlighet med försäkringsrörelselagens bestäm-
melser kommer således att vara tillämplig även på den nu föreslagna
byggfelsförsäkringen.

SABO delar uppfattningen att ansvaret för att avtalen mellan försäk-
ringsgivare och försäkringstagare utformas i enlighet med lagens krav,
överlåts åt parterna. Eftersom försäkringarna meddelas av försäkrings-
bolag under finansinspektionens tillsyn, utgör detta tillräcklig garanti.
Liknande synpunkter framförs bl a av HSB.

Trygg-Hansa/SPP anser det nödvändigt att de olika försäkringsvillko-
ren, som försäkringsbolagen kommer att tillhandahålla, forhandsgrans-
kas. I speciell förordning skulle Finansinspektionens uppgifter härvidlag
preciseras. Finansinspektionens normala tillsynsverksamhet är inte i
detta fall tillräcklig.

Skandia anför bl. a. följande. Promemorian förordar att försäkrings-
avtalet for byggfelsförsäkringen utformas av parterna utan annan styr-
ning än lagens innehåll. Skulle problem uppstå kan här Finansinspektio-
nen ingripa inom ramen för sin tillsynsverksamhet. I promemorian på
sidorna 34 och 35 framhålls att risk kan finnas för att ett försäkrings-
bolag i konkurrens om kunderna mot en lägre premie tecknar icke
godtagbara avtal, men ändå utfärdar bevis om byggfelsförsäkring. Vid-
are sägs att i en lag om byggfelsförsäkring skall föreskrifter ges om
vilka villkor ett försäkringsavtal skall innehålla och i vissa fall vilka
villkor avtalet härutöver får innehålla. Dessa föreskrifter, som i stor
utsträckning har hämtats från den gällande lagen om byggnadsgaranti,
är naturligtvis ganska allmänt hållna och det kan antas att det inte alltid
blir så lätt for försäkringsbolagen att utforma försäkringsavtal, som med
säkerhet fyller lagens krav. Skandia förordar att i en speciell förordning
uppdras åt Finansinspektionen att tillse att de byggfelsförsäkringar som
säljs är tillfyllest både vad gäller innehåll och försäkringsbelopp. Speci-
ellt viktigt är detta vad gäller det gemensamma försäkringsbeloppet,
som sätts av försäkringsbolaget. Detta måste vara tillräckligt stort och
godkännas för vaije nytt produktionsår av Finansinspektionen. Skandia
erinrar om att till lag om byggnadsgaranti finns förordning som styr
garantiföretagens verksamhet.

Försäkringsbelopp- omfattning av försäkringsskyddet

Enligt promemorian bör försäkringsgivarens ansvar vara begränsat till
ett högsta sammanlagt försäkringsbelopp per byggnad.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att begränsningen av
försäkringsgivarens ansvar bör framgå av lagen. Det bör även förord-
nas om ett lägsta försäkringsbelopp i förhållande till entreprenaden.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

46

Stockholms tingsrätt tar upp en fråga som gäller omfattningen av för-
säkringsskyddet enligt förslaget till en obligatorisk byggfelsförsäkring. I
det förslag till byggnadsgarantiförsäkring, som utarbetats av ett kon-
sortium av försäkringsbolag och som har fogats som en bilaga till de-
partementspromemorian, har i punkten 6.22 tagits upp ett villkor som
begränsar försäkringsgivarens ansvar för det totala åtgandet för samtliga
av honom under garantiåret utfärdade byggnadsgarantiförsäkringar till
det gemensamma försäkringsbeloppet. Någon motsvarande begränsning
finns inte i lagen om byggnadsgaranti. Om sådana villkor om
begränsningar av försäkringsgivarens ansvar kommer att tas in byggfels-
försäkringar kan skyddet för fasgithetsägama och de boende komma att
urholkas. I prop. 1990/91:189 s. 18 framhölls att en lösning med en
obligatorisk byggfelsförsäkring, som innebär att vaije enskilt byggpro-
jekt måste försäkras, med nödvändighet måste innebära en mer omfat-
tande administration än den som följer av en garantilösning där projekt-
en försäkras kollektivt och att en sådan försäkring därför blir kostnads-
höjande. Dessa frågor har inte närmare berörts i promemorian. Tings-
rätten anser emellertid att det finns anledning att anta att ett system med
obligatoriska byggfelsförsäkringar i vart fall inte kommer att medföra
lägre kostnader för byggherrarna.

Statens institut för byggnadsforskning anser sig sakna expertis för att
bedöma det rimliga i begränsning till ett försäkringsbelopp per byggnad
(punkt 10) och det totala åtagandet under garantiåret (punkt 11) men får
framhålla att ingen sådan begränsning föreligger i Frankrike. Ett argu-
ment mot begränsning torde vara att det vore orimligt om landets fastig-
hetsägare skulle stå för så oväntade kostnader. Ett franskt försäkrings-
fall drog så stora kostnader att man fick tillgripa ny lagstiftning och
skatt på premier. Detta ledde i sin tur till kraftfulla insatser för att
förebygga byggskador och inget liknande tillbud har upprepats.

Försäkringsförbundet anser bl.a. följande. Eftersom inte garantibolag
enligt lagen om byggnadsgaranti finns, måste försäkringsbolagets åtag-
ande kunna begränsas till visst belopp. Försäkringsbolaget får nämligen
inte enligt gällande regler ikläda sig en oacceptabelt stor risk. Ett för-
säkringsbelopp måste därför finnas dels per försäkrad byggnad, dels för
det totala åtagandet för samtliga av försäkringsgivaren under ett år
utfärdade byggfelsförsäkringar (gemensamt försäkringsbelopp). Genom
ett högsta gemensamt försäkringsbelopp begränsas försäkringsbolagets
risk till en bedömbar nivå. (Jämför 6.22 i de till promemorian fogade
exemplet på försäkringsvillkor). Försäkringsbolagens möjlighet att
använda sig av högsta gemensamma försäkringsbelopp är alltså av sådan
vikt att saken måste regleras i lagen. Ett högsta gemensamt försäkrings-
belopp är en förutsättning för att byggfelsförsäkring och återförsäkring
kan meddelas. Även vad nyss sagts om den trygghet som det
gemensamma försäkringsbeloppet skall kunna ge bör återspeglas i lag-
texten. Trygg-Hansa/SPP, Folksam och Skandia anför liknande syn-
punkter.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

47

Villkor för att ersättning skall utbetalas - begränsningar i försäkrings-
skyddet

Ersättning utgår inte i den mån felet eller skadan skall avhjälpas av
någon som har lämnat särskild garanti enligt avtal, såvida det inte visas
att den ansvarige inte kan fullgöra sitt åtagande. Med detta avses att
fastighetsägaren i första hand vid skada skall vända sig till entreprenör-
en under löpande entreprenadgarantitid.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl.a. följande. Innehållet i
5 § andra punkten är nytt i förhållande till lagen om byggnadsgaranti
och innebär att försäkringsskyddet kan göras subsidiärt till "särskild
garanti enligt avtal". Det framgår inte av promemorian vad som avses
med den citerade lokutionen. Om avsikten är att denna skall täcka vaije
kontraktsenlig skyldighet att svara för fel synes den föreslagna ordning-
en ej stå i överensstämmelse med lagens syfte att "fel skall kunna av-
hjälpas snabbt, utan långvariga tvister om vems ansvaret är" (promemo-
rian s 7).

Stockholms tingsrätt påpekar att enligt 5 § 2 skall ersättning inte utgå
såvida det inte visas att den ansvarige inte kan fullgöra sitt åtagande.
Denna bestämmelse skiljer sig från motsvarande bestämmelse i lagen
om byggnadsgaranti (6 § tredje stycket) där det stadgas att ersättning
inte utgår i den mån felet eller skadan avhjälps utan dröjsmål av någon
som kan utsättas för återkrav. Den föreslagna bestämmelsen i 5 § 2
lagen om byggfelsförsäkring kan, till nackdel för de boende, leda till
betydande dröjsmål med avhjälpandet av fel i de fall tvist föreligger
mellan entreprenören och byggherren om skyldighet att åtgärda felet
enligt den avtalade garantin. Den föreslagna lydelsen av 5 § 2 innebär
alltså ett sämre skydd för de boende än motsvarande bestämmelse i
lagen om byggnadsgaranti. Med tanke på att lagstiftningen i första hand
syftar till att skydda de boende mot ohälsa på grund av byggfel vill
tingsrätten ifrågasätta om inte den lösning som valts i lagen om bygg-
nadsgaranti är att föredra.

Finansinspektionen vill beträffande 5 § punkt 2 peka på risken att
"obeståndstillstånd" kan dra ut på tiden innan det kan visas att någon
formellt är på obestånd. Det framgår inte klart av promemorian om det
med den andra punkten i paragrafen avses konkurstillstånd. Det vore
därför värdefullt, särskilt med tanke på syftet med lagen, om det före-
skrivs att ersättning i första hand skall lämnas av försäkringsgivaren,
varefter denne får rikta krav mot den ansvarige.

Statens institut för byggnadsforskning påpekar att det "spontana" åt-
gärdande som åsyftas i de sista styckena erfarenhetsmässigt äger rum i
Frankrike.

Fastighetsägareförbundet anser att bestämmelserna i entreprenadavtal
och andra berörda avtal skall självfallet gälla även när det finns en
byggfelsförsäkring. Men bestämmelsen i 5 § punkt 2 kan behöva för-
tydligas för att inte motverka syftet att skyndsamt skydda tredje man.
Hur långt skall fastighetsägaren tvingas gå i sina ansträngningar att få

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

48

den skadeståndsskyldige att avhjälpa felet innan försäkringsgivaren är
tvungen att träda in och betala ersättning?

Försäkringsförbundet anser att reglerna i 5 § ger intryck av att försäk-
ringen inte får innehålla andra begränsningar än vad som uppräknas
under punkterna 1, 2 och 3. Som framgår av det exempel på allmänna
villkor som fogats till promemorian måste en byggfelsförsäkring dock
kunna innehålla även vissa andra nödvändiga begränsningar. Ett ex-
empel är sådana skador som täcks av andra försäkringssystem, såsom
fastighets försäkring, maskinförsäkring och allriskförsäkring (5.2.16).
Dessa försäkringar och försäkringssystem är sedan lång tid tillbaka
etablerade och fungerar väl. Premiema erläggs av fastighetsägarna.
Skaderegleringen är effektiv. Självrisknivåema är låga jämfört med
byggfelsförsäkringen. Det vore helt fel att skador som omfattas av
sådana försäkringar också täcks av byggfelsförsäkringen. Kostnaderna
skulle i så fall bli avsevärt högre för byggfelsförsäkringen och i prakti-
ken skulle den bli omöjlig att meddela. Stora problem skulle dessutom
uppkomma på återkravssidan. Försäkringsbolagen Skandia och Folksam
redovisar liknande synpunkter. I detta sammanhang noterar Försäkrings-
förbundet att reglerna i 5 § uppenbarligen är avsedda att tillämpas på
det viset att nåpon försäkringsersättning inte skall utgå om endast nuvar-
ande ägare till byggnaden varit försumlig, något som i sig kan sägas
rimma mindre väl med det skydd för hyresgäster och andra som lagstift-
ningen är tänkt att ge. Förbundet kan dessutom inte underlåta att kon-
statera att försäkringsersättning tydligen skall utgå även om byggnadens
ägare orsakat ett fel till helt övervägande del bara också någon annan
varit vållande till någon del.

Byggfelsförsäkring - teknisk utveckling och skador

Flera remissinstanser befarar att uttrycket i 2 § i lagen om byggfels-
försäkring "eller fel skall avse avvikelse från fackmässigt godtagbar
standard vid den tid då arbetet utfördes” kommer att medföra att den
tekniska utvecklingen stagnerar.

Industrins byggmaterialgrupp påpekar bl.a. följande. PBL och Bover-
kets byggregler skall vara utgångspunkten för den obligatoriska för-
säkringen. Premien får anpassas med hänsyn till den risk som försäk-
ringsgivaren ikläder sig för en viss teknisk lösning. Resultatet bör bli att
försäkringsbolagen, förmodligen kollektivt, bestämmer de tekniska lös-
ningarna och premiesättningen (tariffer). Den utvecklingen kräver av
försäkringsgivarna att de, för att de ej skall hämma den byggtekniska
utvecklingen, skall ha goda och tillräckliga byggtekniska resurser samt
vara benägna att ta nya risker inom detta område. I annat fall så ges de
via sitt tolkningsföreträde en position som kommer att konservera gamla
lösningar och hämma nödvändig teknisk utveckling i byggsektorn. Man
kan också befara att man, genom sina möjligheter att via premiesätt-
ningen tolka övergripande byggregler och välja risknivåer, får en roll
som närmast kan betraktas som myndighetsutövning.

Svenska konsultföreningen anser att resultatet av ett ökat producent-
ansvar enligt AB 92 m m hade bort avvaktas och anför bl a följande.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

49

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 121

Den föreslagna modellen innebär att försäkringsbolagen kommer att
granska ritningar och ge direktiv. Man måste fundera på vad detta
kommer att innebära. Har bolagen rätt kompetens? Nya idéer och en
utvecklande mångfald i tekniska lösningar kommer knappast att stimule-
ras.

Konsumentverket Ett av huvudsyftena med lagen om byggnadsgaranti
är att skydda de boende mot osunda bostäder. Under senare tid har
användning av tidigare obeprövade byggnadsmaterial och metoder givit
upphov till hälsoproblem och hälsorisker för de boende. I förslaget till
lag om byggfelsförsäkring har införts ett stadgande som utesluter sådana
s. k. utvecklingsskador. Enligt vår bedömning innebär detta att syftet -
en garanti för sunda hus - motverkas.

Kommunförbundet anser att försäkringssystemet bör täcka s.k. utveck-
lingsskador under förutsättning att premien inte blir orimligt hög.

Byggherreföreningen, som avstyrker byggfelsförsäkringen, anför
bl.a. följande. Definitionen av fel - "avvikelse från fackmässigt godtag-
bar standard" - innebär en avsevärd begränsning av byggfelsförsäkring-
ens omfattning. Utanför försäkringsskyddet faller därmed dels s.k. ut-
vecklingsfel, dels fel som inte kan förklaras. Det mest uppmärksamma-
de "sjuka-hus-"området lär vara bostadsområdet Dalen i södra Stock-
holm, som färdigställdes år 1982. Där pågår enligt uppgift fortfarande
utredningar om orsakerna till dåligt inomhusklimat. Såvitt vi förstår är
de långtifrån klarlagda. Så länge någon klarhet om orsakerna inte före-
ligger lär det vara svårt att fastställa fel i utförandet.

Statens institut för byggnadsforskning anser att försäkringsvillkor vid
projekt där parterna önskar tilllämpa ny teknik förtjänar speciell upp-
märksamhet. Om, som troligt är, försäkringsgivaren bedömer ny teknik
som riskfylld bör han kunna avpassa premien därefter men han bör inte
kunna föreskriva viss byggteknik. Institutet instämmer i promemorians
skrivning "att byggnadstekniska krav inte får ställas av försäkringsgiva-
re är ... viktigt ..." (s. 22). Institutet anser också att detta bör gälla
oavsett "om försäkringen görs obligatorisk" (s. 22) eller inte. Institutet
vill föreslå att frågan om ny teknik ses i ljuset av bland annat typgod-
kännande (motsvarande i andra länder inom EES). Problemet med
försäkring och de speciella risker som kan vidlåda ny teknik har be-
handlats utförligt i Frankrike; rönen kan enkelt överföras till oss. In-
stitutet anser att innovationer och deras exploatering är viktig för svensk
byggindustri i en tid med ökad internationell konkurrens. En korrekt
satt (högre) premie kan återspegla den risk som den nya tekniken in-
nebär, varvid parterna rationellt kan avväga den högre premien mot den
bättre produktivitet som den nya tekniken erbjuder. Det är institutets
uppfattning att ett klarläggande av sambandet mellan innovation och risk
skulle gagna byggandets parter; den föreslagna försäkringen torde er-
bjuda ett sådant samband. Den kan därmed visa sig utgöra en betydande
landvinning.

Svenska betongkontrollens service AB framför att från konsumentsyn-
punkt är det egalt om en skada som vållats av en byggande part och
som inträffar anses bero på slarv, försummelse eller utvecklingsfel.
Kostnad för utvecklingsskador bör givetvis ingå i försäkringen, och som

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

50

en rimlig premie som samhället - byggindustrin skall erlägga för att ta Prop. 1992/93:121
vissa risker i utvecklingen av byggandet. En bygg skadefond, liknande Bilaga 2
den danska, bör därför svara för denna del av risktagandet (det danska
systemet är i princip inriktat mot att bara försäkra utvecklingsskadoma).

Premiesättning

I departementspromemorian anges att premiema för byggfelsförsäkring-
en bör hållas på så låg nivå som möjligt genom bl. a. en konkurrens
mellan olika försäkringsgivare.

HSB delar nämnda uppfattning särskilt som kostnaderna for denna nya
försäkring ytterligare belastar det redan hårt kostnadstyngda bostadsbyg-
gandet. Försäkringspremiens storlek skall självfallet stå i relation till
skaderisken. Beräkningen av försäkringspremien när det gäller en ny
försäkring som i detta fall är naturligtvis ytterligt vansklig. Det torde
inte finnas någon annan möjlighet än att här pröva sig fram och att sätta
en försäkringsmässigt acceptabel premie i relation till produktionskost-
naden. Det är emellertid samtidigt viktigt att försäkringspremien också
syftar till att ge den byggande själv en anledning till ytterligare kvali-
tetsmedvetande exempelvis på så sätt att projekten studeras ur skade-
förebyggande och kvalitetsförbättrande synpunkt. Detta bör då åtminsto-
ne på sikt också kunna påverka premiesättningen i sänkande riktning.

Riksbyggen anför liknande synpunkter och anser dessutom att försäk-
ringspremien bör ingå i underlaget för räntebidrag och kreditgaranti.

Fastighetsägareförbundet, som förordar frivillighet, anför bl.a. följan-
de. Vissa uppskattningar har lämnats av försäkringsbolag vad gäller
storleken på premien för en byggfelsförsäkring. En nivå på mellan 1-
1,5 % av produktionskostnaden har nämnts. Det bör hållas i minnet att
denna kostnad är en tillkommande kostnad för byggherren/fastighets-
ägaren och att den därmed kommer att öka bygg- och förvaltningskost-
naden. Vidare bör påpekas att dessa uppskattningar utgår ifrån dagens
situation där kommunen utövar kontroll och tillsyn över byggprocessen.
Den föreslagna avregleringen inom PBLs område, där kommunens
granskning och tillsyn av bygglovhandlingar begränsas avsevärt, kan
komma att öka försäkringsgivarens kostnad och därmed också påverka
premiema. Dessa frågor bör penetreras närmare.

SABO anför att det torde, i ett inledande skede, vara nödvändigt att
beräkna premien som en viss procent av produktionskostnaden, efter-
som erfarenhet saknas i Sverige av denna typ av försäkring. Efter hand
som erfarenhet erhålles bör emellertid premiesättningen syfta till att ge
incitament för skadeförebyggande och kvalitetsförbättrande åtgärder.

Tillämpningsområde

I departementspromemorian föreslås följande beträffande vilka byggna-
der som skall omfattas av byggfelsförsäkring.

1. Som villkor för statligt finansieringsstöd vid ny- och ombyggnad av
flerbostadshus skall byggfelsförsäkring ha tecknats.

51

2. Före byggstart vid nybyggnad av flerbostadshus och vid ombygg-
nad - som kräver bygglov - av sädana skall lagreglerad byggfelsför-
säkring ha tecknats.

Stockholms tingsrätt konstaterar att varken lagen om byggnadsgaranti
eller det i promemorian framlagda förslaget till en lag om byggfelsför-
säkring omfattar kontor eller lokaler för undervisning, vård eller annan
omsorg. Mot bakgrund av att problemen med "sjuka hus" ofta uppstår i
denna kategori av lokaler och med hänsyn till att utvecklingen går mot
att skolor, daghem och andra vårdinrättningar i ökad utsträckning kom-
mer att drivas i privat regi, anser tingsrätten att det finns skäl att över-
väga om inte även dessa lokaler bör omfattas av lagstiftningen. I vart
fall på sikt synes det vidare rimligt att även småhusen får omfattas av
garantisystemet enligt lagen om byggnadsgaranti eller en lag om bygg-
felsförsäkring. Det framstår inte som ändamålsenligt att det finns olika
system för småhus och övriga byggnader.

Konsumentverket erinrar om att i förordningen om statligt räntebidrag
för ny- och ombyggnad av bostäder (1991:1933) anges endast att pro-
duktionsgaranti och avhjälpandeåtagande skall vara betryggande (7 §).
Bestämmelsen kompletteras av Boverkets anvisningar. Vi har kunnat
konstatera att villkoren för småhusgaranti efter hand försämrats. Det
finns därför enligt vår uppfattning anledning att genom lagstiftning
närmare ange även hur småhusgarantin skall vara utformad.

HSB konstaterar att det för närvarande råder en så allvarlig lågkon-
junktur, att någon omfattande nybyggnadsverksamhet knappast är att
påräkna. Ombyggnadsverksamhet kan dock förväntas fortsätta i relativt
betydande omfattning. Enligt lagförslaget skall liksom i den tidigare
byggnadsgarantilagen byggfelsförsäkring krävas vid ombyggnader, som
fordrar bygglov och som "avsevärt förlänger byggnadens brukstid". Det
torde för en någorlunda ensartad tillämpning av detta villkor vara an-
geläget, att lagstiftaren i en kommande proposition närmare uttalar sig
om vad som i detta sammanhang skall anses vara "avsevärt". Riksbyg-
gen och SABO anför liknande synpunkter.

AB Bostadsgaranti understryker att det är angeläget att småhusen un-
dantas från det nu aktuella systemet även om den nuvarande kopplingen
mellan konsumentskyddet och statliga räntebidrag skulle försvinna t ex
i samband med att systemet med räntebidrag upphör. Det bör därför
övervägas om undantaget i lagtexten kan utformas så, att det görs obe-
roende av förordningen om statligt räntebidrag. Om detta ej sker bör
orden "statlig bostadsfinansiering" i 1 §, första stycket, anpassas till att
statens medverkan sker genom räntebidrag.

Byggherreföreningen, som avstyrker byggfelsförsäkring, anför. Enligt
olika uttalanden har avsikten varit att åstadkomma försäkringsskydd av
visst slag för flerbostadshus. Genom utformningen av § 1 kommer även
frifinansierade en- och tvåbostadshus att omfattas av lagen. Den s.k.
småhusgarantin borde vara mycket lämpligare reglering för sådana hus
än föreliggande förslag till byggfelsförsäkring.

Försäkringsförbundet anser att byggfelsförsäkring bör omfatta i prin-
cip allt byggande.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

52

Regress - återkrav

Regleringen av återkravet finns i 6 § lagen om byggfeslförsäkring i
departementspromemorian s. 47.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att förskriften i första punkt-
en 6 § om försäkringsgivarens regressrätt torde med hänsyn till innehål-
let i 5 § andra punkten endast ha begränsad betydelse. Enligt paragra-
fens andra punkt får fastighetsägaren inte avsäga sig rätt till ersättning
som tillkommer honom enligt avtal. Stadgandet hindrar emellertid inte
att en köpare av en försäkrad fastighet i samband med förvärvet under-
låter att betinga sig garantier beträffande fastighetens skick och där-
igenom erhålla fördelaktigare villkor i andra avseenden. Byggfelsförsäk-
ringen kan i ett sådant fall bidra till att entreprenörens ansvar upphör på
ett tidigare stadium än vad som annars hade varit fallet.

SIB säger sig ha svårt att förstå varför återkravsrätten skall begränsas.
Under debatten i franska parlamentet om objekts- och ansvarsförsäkring
inom byggandet förkastades vaije tanke på att skapa en "allmän sjuk-
försäkring för byggare". Beträffande skrivningen "försäkringsgivare bör
överta den skadeståndsrätt som beställaren kan ha gentemot en entrepre-
nör" utgår institutet ifrån att denna rätt gäller inte enbart gentemot
entreprenören utan gentemot vaije byggproducent.

Skandia anser att återkravsfrågan är viktig vid uppbyggnaden av ett
system för ersättning av byggfel. Väljer man ett system utan återkrav
blir hanteringen enkel och kostnadsbesparande. Väljer man ett system
med återkrav medför detta dubbla försäkringssystem nämligen ett pri-
märt försäkringssystem som skyddar dem mot vilka återkrav riktas. Ett
sådant dubbelsystem är naturligen avsevärt dyrare. Dels krävs dubbla
försäkringsskydd och dels krävs dyrbar hantering vid överförande av
ersättning från primärsystemet till sekundärsystemet. I promemoran
uttalas den förhoppningen att försäkringsbolagen inte kommer att åter-
kräva i nämndvärd omfattning och att därför problemet med dubbel-
försäkring undviks. En byggfelsförsäkring med full återkravsrätt jämfört
med en byggfelsförsäkring med begränsad återkravsrätt blir möjligen
billigare. Det är svårt att ange storleken på eventuell premiereducering.
Återkrav är en komplicerad och dyrbar process där olika ansvarsregler
gäller. Byggfelsförsäkring kommer att meddelas av olika försäkrings-
bolag i konkurrens. Med all säkerhet kommer olika lösningar att pre-
senteras vad gäller återkrav. Vissa försäkringsbolag kommer att ha
lägre premier och full återkravsrätt, medan andra försäkringsbolag
kommer att ha högre premier utan återkravsrätt eller med begränsad
återkravsrätt. Med tanke på konkurrensläget mellan försäkringsbolagen
är det inte realistiskt att tro att återkrav inte kommer att bedrivas. Det
avgörande syftet med återkravsrätten måste vara prevention. Byggfels-
försäkringen får inte avlasta beställarens, entreprenörens, materialleve-
rantörens och konsultens ansvar för kvalitet i byggandet. Här har natur-
ligtvis återkravsrätten betydelse. Mot denna bakgrund anser Skandia att
återkravsfrågan bör regleras i lag om byggfelsförsäkring. Återkrav skall
få förekomma, dock enbart i begränsad omfattning. På så sätt undviks
dubbelförsäkring. I Allmänna försäkringsvillkor för byggnadsgarantiför-

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

53

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 121

säkring, bilaga 2, regleras återkrav under punkten 13. Återkrav får här Prop. 1992/93:121
till en böijan enbart ske mot den som orsakat felet. På så sätt fokuseras Bilaga 2
återkravet just mot den part som orsakat felet och inte övriga parter,
som eventuellt på grund av avtal ändock svarar for felet. Återkravs-
rätten begränsas vidare till 15 % av värdet av den ansvariges åtagande.
Denna ansvarsnivå är en inom byggbranschen vedertagen ansvarsbe-
gränsningsnivå bl a i AB 92. Den är rimlig till sin storlek och torde till-
godose kraven på prevention. Speciell försäkring behövs inte som vid
fullt återkrav. För att ytterligare förhindra att de ansvariga försäkrar sig
för återkravet, bör 15 %-begränsningen, på sätt som anges i punkt 13,
sättas ur spel om försäkring finns. Skandia anser att det sätt på vilket
återkravet löses i punkt 13 är en rimlig begränsning av återkravsrätten,
och att den skall inskrivas i 6 § lagen om byggfelsförsäkring. Trygg-

Hansa och Folksam anför liknande synpunkter.

Försäkringsförbundet föreslår att "eget vållande eller" i 6 § i lagför-
slaget utgår; "eller på annan grund" synes fullt klargörande. Dessutom
anser förbundet att lagtexten tydligare kan utvisa att försäkringsbolaget
endast övertar den rätt till ersättning som motsvaras av vad som betalas
ut från försäkringen till byggnadens ägare. Att försäkringsbolaget av
den ersättningskyldige inte kan utkräva den självrisk som byggnadens
ägare har att bära framgår förslagsvis av följande lagtext (som samtidigt
visar att det är byggnadens ägare som avses). En byggfelsförsäkring
skall innehålla villkor om att

1. en försäkringsgivare, som betalat ut ersättning på grund av försäk-
ringen, övertar i motsvarande mån den rätt till ersättning som bygg-
nadens ägare kan ... felet eller skadan,

2. en ägare till en byggnad ... bestämmelser".

Dessutom förefaller det sig enligt förbundets mening som naturligt att
reglerna i föreslagna 6 § placeras framför de regler som för närvarande
återfinns i 5 § lagförslaget.

Villaägarnas Riksförbund delar utredningens uppfattning att det är an-
geläget att försäkringsbolagen utnyttjar sin rätt till regress så att entre-
prenörer som bygger på ett felaktigt sätt verkligen får ta ansvaret för de
felaktigt utförda åtgärderna.

Återförsäkring

Stockholms tingsrätt konstaterar att problemet med återförsäkringar
för den som kan bli ansvarig för byggfel har inte lösts på ett bättre sätt
genom det i promemorian diskuterade förslaget om byggfelsförsäkring.
Ett förbud mot återförsäkringar torde vara en för långtgående åtgärd.
Tingsrätten har svårt att se att återförsäkringar helt kan undvikas. Bak-
grunden till att en lösning med garantier utfärdade av särskilt inrättat
garantibolag valdes i lagen om byggnadsgaranti var enligt prop. 1990/-
91:189 s. 18 att ett system med obligatoriska byggfelsförsäkringar hade
avvisats från försäkringshåll med hänvisning till svårigheterna att be-
räkna riskerna och att erhålla nödvändig återförsäkring. I promemorian
har inte närmare berörts hur försäkringsbolagen numera anser sig kunna                 54

bemästra dessa svårigheter. Tingsrätten kan bara konstatera att, såvitt

framgår av promemorian, vissa försäkringsbolag synes vara beredda att Prop. 1992/93:121
meddela byggfelsförsäkringar med ett innehåll som skulle ge ett försäk- Bilaga 2
ringsskydd som i huvudsak motsvarar det skydd som erhålls genom
lagen om byggnadsgaranti.

Finansinspektionen framhåller att försäkringsbolagens återförsäkringar
normalt inte är utformade så att de ger skydd för specifika åtaganden.
Försäkringsgivarens återförsäkringar regleras genom bolagsordningens
bestämmelser om maximalt självbehåll. Det kan därför inte förutsättas
att ett visst åtagande av en försäkringsgivare alltid är garanterat genom
återförsäkring eller på annat sätt. Efterlevs självbehållsreglema ger de
emellertid en betryggande möjlighet för försäkringsbolaget att infria sina
förpliktelser.

Självrisk

Eftersom i lagen om byggfelsförsäkring endast regleras vad försäkring-
en skall eller får innehålla anges beträffande självrisk i promemorian att
"ägaren skall stå viss självrisk" (5 § punkt 3).

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, för att inte lagen skall
kunna kringgås bör i lagen anges hur hög självrisken får vara.

Finansinspektionen påpekar att av promemorian framgår inte vilka
självrisknivåer som kan anses skäliga. Med hänsyn till inspektionens
tillsyn över försäkringsverksamheten skulle någon form av vägledning
härvidlag vara värdefull. Inspektionen vill här som sin mening ange att
självrisken, för att inte förfela syftet med lagstiftningen, inte bör vara
alltför hög. Ett s.k. tak för självrisken kan t.ex. uppställas i lagen.

Statens institut för byggnadsforskning ifrågasätter införande av själv-
risk i byggfelsförsäkring.

EG:s regler

Stockholms tingsrätt konstaterar att den remitterade promemorian inte
ger något underlag för bedömningen om lagen om byggnadsgaranti eller
det i promemorian presenterade förslaget till en lag om byggfelsför-
säkring skulle strida mot EG:s regler. Någon avgörande skillnad i detta
hänseende mellan lagen om byggnadsgaranti och en lag om byggfelsför-
säkring torde emellertid inte föreligga.

SIB delar riksdagens uppfattning att lagen om byggnadsgaranti kan
visa sig strida mot EG:s existerande och förutsebara regler på området
(1.2); däremot torde inga hinder föreligga vad beträffar den föreslagna
lagen om objektsförsäkring, jfr inlägg från Frankrike i den pågående
debatten inom de av EG tillsatta utredningsgrupperna.

55

Synpunkter på konsortiets förslag till byggnadsgarantiförsäkring

Konsumentverket påpekar beträffande de allmänna försäkringsvillkoren
att friskrivningama i punkten 5.2.6 avser sådana skador på i byggnaden
ingående material, särskilt vatten-, värme- och avloppsledning samt
ventilations- och elsystem, som kan ge upphov till allvarliga hälsorisker
för de boende. Det är oacceptabelt att försäkringen inte omfattar här
avsedda byggfel.

HSB anför i frågan bl.a. i redovisningen av följderna av nya AB 92
anförs i promemorian att kommittéförslaget "bedöms överensstämma
relativt väl med (de i promemorian redo-visade principerna för) bygg-
felsförsäkring. HSB har inget att invända mot en sådan bedömning, men
det förefaller inte klart att kommittéförslagets redovisning av undantag
från försäkrade händelser verkligen står i överensstämmelse med lagför-
slagets utformning av den föreslagna 5 §. Möjligheter till ansvarsbe-
gränsningar av det slag som redovisas i konsortieförslaget är av flera
skäl nödvändiga. Det är av avgörande betydelse såväl för premiekost-
nadema som för möjligheterna att erhålla nödvändig återförsäkring.
Enligt HSB:s mening måste försäkringen kunna begränsas vad gäller
försäkringsbelopp per byggnad och vid exempelvis s k serieskada. Inte
heller är det nödvändigt och framför allt mycket kostsamt att försäkra
med olimiterad indexering under tio år. Riksbyggen anför liknande
synpunkter.

Industrins Byggmaterialgrupp anför i frågan bl.a. följande. I de för-
säkringsvillkor som finns redovisade i Bilaga 2 till promemorian anges
under punkten Återkrav att "I den mån försäkringsbolaget har betalt er-
sättning övertar försäkringsbolaget fastighetsägarens rätt att kräva ersätt-
ning av den som orsakat felet". Vi emotsätter oss starkt den skrivning-
en. Försäkringsbolaget tar i sig över de avtal som fastighetsägaren har
med sina entreprenörer och leverantörer. Det skall därför ej innebära att
det ges möjlighet för försäkringsbolaget att efter eget bedömande ta
direkt kontakt med någon enskild ej avtalsslutande part (ex vis material-
leverantör) och kräva ersättning. Det bör vara de med fastighetsägaren
kontraktslutande parterna som primärt har att ta ställning till försäk-
ringsbolagens ersättningsanspråk.

SBC ser en risk med det nya systemet. Med fyra stora försäkrings-
bolag som bildar ett konsortium och vars allmänna försäkringsvillkor
presenteras i departementspromemorian finns risk att konkurrens på
försäkringsmarknaden blir minimal. För att hålla premiema på en rimlig
nivå och villkoren godtagbara för försäkringstagarna behövs flera aktör-
er på marknaden. Vi ser gärna att utländska försäkringsbolag får möj-
lighet att konkurrera på den svenska marknaden både vad gäller vill-
koren och premiema. Vi har givetvis också studerat försäkringskonsorti-
ets förslag till allmänna försäkringsvillkor. Vi finner dem inte i alla
avseenden godtagbara. En viss oro känner vi också för premienivåerna
och de automatiskt följande höjningarna av boendekostnaderna och
beklagar att några kostnadskalkyler inte presenterats.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

56

Övriga synpunkter

Skandia anser att marknaden inte bör segmenteras utan att samtliga
försäkringsgivare i princip är skyldiga att teckna byggfelsförsäkring åt
alla kategorier. Lagtexten bör utsäga detta eller i vart fall bör detta
förhållande påpekas i förarbetana. Försäkringsförbundet samt andra
försäkringsbolag har redovisat liknande synpunkter.

Villaägarnas Riksförbund poängtera att det är viktigt att småhusgaran-
tin får vara kvar i sin nuvarande utformning, eftersom byggfelsforsäk-
ringen inte innehåller någon motsvarighet till produktionsgarantin. För
närvarande är småhusgarantin en förutsättning för erhållande av räntebi-
drag. När räntebidraget avvecklas bör istället motsvarande krav upp-
ställas vid bygglovprövningen.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 2

57

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om byggfelsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

1 § När en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till över-
vägande del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga
om sådan byggnad utfor ombyggnadsåtgärder som fordrar bygglov och
som avsevärt förlänger byggnadens brukstid, skall det för byggnads-
arbetet finnas en byggfelsförsäkring.

Byggfelsförsäkring behövs dock inte i fråga om en- eller tvåbostads-
hus när ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd tillförsäkras
som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 3

2 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att försäkringen
gäller även om byggnaden övergår till ny ägare.

Försäkringsgivaren och försäkringshavaren får, efter det att försäk-
ringen tecknats, inte träffa avtal som medför att försäkringsvillkoren
inte längre uppfyller kraven på en byggfelsförsäkrings innehåll enligt
denna lag.

Vad en byggfelsförsäkring skall omfatta

3 § En byggfelsförsäkring skall omfatta

1. skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i
material som använts i byggnadsarbetet eller i utförandet av arbetet, och

2. skälig kostnad för att avhjälpa skador på byggnaden som orsakats
av felet.

Försäkringen behöver dock inte omfatta fel eller skador som måste
antas sakna betydelse för byggnaden eller dem som bor eller vistas i
byggnaden och inte heller skador som normalt täcks av andra försäk-
ringar såsom fastighetsförsäkring, maskinförsäkring och allriskförsäk-
ring.

Med fel skall enligt försäkringen avses avvikelse från fackmässigt
godtagbar standard vid den tid då arbetet utfördes.

4 § En byggfelsförsäkring skall omfatta fel eller skador som anmäls
inom tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som
bestäms av försäkringsgivaren.

58

'Villkor om inskränkningar i försäkringshavarens rätt till ersättning

5 § En byggfelsförsäkring får, utöver vad som följer av 6-8 §§, inte
innehålla villkor som inskränker försäkringshavarens rätt till ersättning
för fel och skador som skall omfattas av försäkringen enligt 3 och 4 §§.

6 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att ersättning för
kostnad enligt 3 § lämnas endast i den mån ersättningen används för att
avhjälpa felet eller skadan på ett tillfredsställande sätt.

7 § En byggfelsförsäkring får innehålla villkor om att

1. ersättning för fel som vållats av den som är byggnadens ägare eller
av hans anställda lämnas till byggnadens ägare endast om felet har
vållats även av någon annan eller om det annars finns särskilda skäl för
det,

2. ersättning inte lämnas i den mån felet eller skadorna skall avhjälpas
av någon som har lämnat särskild garanti enligt avtal, såvida det inte
visas att den ansvarige inte kan föllgöra sitt åtagande,

3. ägaren skall svara för en viss självrisk.

8 § En byggfelsförsäkring får innehålla villkor om att försäkringsgiva-
rens ansvar för fel och skador är begränsat till ett visst belopp per
byggnad (försäkringsbelopp) och till ett visst belopp för samtliga av
försäkringsgivaren under ett kalenderår utfärdade byggfelsförsäkringar
(gemensamt försäkringsbelopp).

Villkor om övertagande av rätt till ersättning

9 § En byggfelsförsäkring skall innehålla villkor om att

1. en försäkringsgivare, som betalat ut ersättning på grund av försäk-
ringen, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som
på grund av avtal eller eget vållande eller på annan grund är ersätt-
ningsskyldig med anledning av felet eller skadan och som inte ägaren
själv tar i anspråk,

2. byggnadens ägare inte får till nackdel för försäkringsgivaren genom
avtal avsäga sig den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt
avtal eller allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser.

Rätt att teckna försäkring

10 § En försäkringsgivare får inte vägra en byggherre som enligt 1 § är
skyldig att ha byggfelsförsäkring att teckna en sådan försäkring, om
försäkringsgivaren marknadsför byggfelsförsäkringar. Försäkring får
dock vägras om det med hänsyn till skaderisken eller någon annan
särskild orsak finns skäl till detta.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 3

59

11 § Om en försäkringsgivare i strid med 10 § har vägrat att meddela
en byggfelsförsäkring, skall domstol på yrkande av byggherren förklara
att denne har rätt att teckna försäkringen.

Byggfelsförsäkring villkor för byggstart

12 § Att byggnadsarbetet inte får påböijas förrän ett bevis om bygg-
felsförsäkring har företetts for den eller de nämnder som fullgör kom-
munens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, framgår av 9 kap.
1 § andra stycket plan- och bygglagen (1987:10).

Prop. 1992/93:121

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Försäkring enligt lagen behövs
dock inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om bygglov enligt plan-
och bygglagen (1987:10) ingivits till sådan nämnd som avses i 12 § före
den 1 oktober 1993.

2. Genom lagen upphävs lagen (1991:742) om byggnadsgaranti.

60

2 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Prop. 1992/93:121

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 3 a §§ plan- och bygglagen
(1987:10) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

9 kap.

1 §‘

Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-
eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har
meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att
kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Om en sådan garanti för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i
lagen (1991:742) om byggnads-
garanti, får byggnadsarbetena inte
påböijas förrän bevis om garantin
företetts för byggnadsnämnden.

3 a

Snarast möjligt efter det att bygg-
lov lämnats skall byggnadsnämn-
den, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla samråd. Till
detta skall den ansvarige arbets-
ledaren samt byggherren, entrep-
renören, projektören och andra
som bestäms av nämnden kallas.
Vid behov skall även yrkes- in-
spektionen kallas. Om en sådan
garanti för byggnadsarbeten be-
hövs som avses i lagen (1991:742)
om byggnadsgaranti, skall bygg
nadsnämnden bereda garantiföre

Om en sådan försäkring för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i
lagen (1993:000) om byggfelsför-
säkring, får byggnadsarbetena inte
påböijas förrän bevis om försäk-
ringen företetts för byggnads
nämnden.

§2

Snarast möjligt efter det att bygg-
lov lämnats skall byggnadsnämnd-
en, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla samråd. Till
detta skall den ansvarige arbets-
ledaren samt byggherren, entre-
prenören, projektören och andra
som bestäms av nämnden kallas.
Vid behov skall även Yrkes-
inspektionen kallas. Om en sådan
försäkring för byggnadsarbeten
behövs som avses i lagen
(1993:000) om byggfelsförsäkring,

‘Senaste lydelse 1991:743

2Senaste lydelse 1991:743

61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

taget tillfälle att närvara vid sam- skall byggnadsnämnden bereda
rådet.                                 försäkringsgivaren till-

fälle att närvara vid sam-
rådet.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 3

Vid samrådet skall en genomgång göras av arbetenas planering, de
åtgärder för besiktning, tillsyn och kontroll som är nödvändiga för att
byggnaden skall uppfylla egenskaperna och funktionerna i 3 kap. samt
den samordning som behövs. Över samrådet skall föras protokoll.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Bevis om försäkring enligt den
nya bestämmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket behövs dock inte om an-
sökan om bygglov ingivits till byggnadsnämnden före den 1 oktober
1993.

62

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-02-05

Prop. 1992/93:121

Bilaga 4

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Westerberg beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om byggfelsförsäkring

2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Jan Stockhaus.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Remissen innehåller förslag till lagstiftning vilken avses ersätta bl.a.
lagen (1991:742) om byggnadsgaranti. Nämnda lag, som ännu inte satts
i tillämpning, hade sin bakgrund i problem med fuktskador och andra
brister i s.k. sjuka hus, såvitt gäller bostadsbyggnader vilka inte räknas
som småhus, "flerbostadshus". Det är därvid ofta fråga om fel som
tillkommit under byggnadstiden men som i allmänhet inte uppdagas
förrän långt senare. Systemet med byggaranti avsågs i huvudsak till-
godose två syften, nämligen att ifrågavarande typ av fel och skador
skall kunna avhjälpas snabbt - utan långvariga tvister om vem som
ytterst är ansvarig - samt också i fall då det inte finns någon ansvarig
som kan ta på sig kostnaden för att undanröja bristerna. En väsentlig
målsättning med lagstiftningen angavs vara att åstadkomma ett skydd
för de boende mot ohälsa på grund av byggfel.

De remitterade förslagen innebär att systemet med byggaranti ersätts
med en ordning där en näringsidkare som uppför en byggnad av närma-
re angivet slag - eller beträffande en sådan byggnad utför mer genom-
gripande ombyggnadsåtgärder - blir skyldig att teckna en s.k. byggfels-
försäkring. Genom den föreslagna ändringen i 9 kap. 1 § andra stycket
plan- och bygglagen (1987:10) fastslås således att byggnadsarbeten i
nämnda fall inte får påböijas förrän bevis om försäkringen företetts för
byggnadsnämnden. I förslaget till lag om byggfelsförsäkring ingår -
förutom de grundläggande föreskrifterna om i vilka fall en försäkring
skall finnas - vissa allmänna regler angående försäkringens omfattning,
villkor om inskränkningar i försäkringshavarens rätt till ersättning och
om försäkringsgivarens regressrätt samt bestämmelser om rätt att teckna
försäkring. Bland sistnämnda bestämmelser finns bl.a. en regel som
medger att frågan om skyldighet för försäkringsgivare, som marknads-

63

för byggfelsförsäkringar, att i visst fall meddela sådan försäkring kan
bli föremål för prövning av allmän domstol.

De remitterade förslagen har utarbetats på grundval av en inom När-
ingsdepartementet upprättad departementspromemoria (Byggfelsförsäk-
ring - en garanti för sunda hus, Ds 1992:63). Promemorian har remiss-
behandlats. Vad som därvid anförts har bl.a. föranlett att förslaget till
lag om byggfelsförsäkring under det fortsatta arbetet kompletterats med
de till sin materiella innebörd mycket lösliga och därmed för den prak-
tiska tillämpningen synnerligen svårbedömda reglerna i 8 § angående
möjligheter för försäkringsgivaren att begränsa sitt ansvar för fel och
skador till visst belopp for vaije försäkrad byggnad liksom till ett ge-
mensamt försäkringsbelopp för "samtliga av försäkringsgivaren under
ett kalenderår utfärdade byggfelsförsäkringar".

De allmänna motiven liksom specialmotiveringama till skilda bestäm-
melser är på flera punkter tämligen knapphändiga. Dessa omständig-
heter liksom det förhållandet att lagtexten även i andra paragrafer än
den nyss nämnda 8 § innehåller avgränsningar eller kriterier som är
jämförelsevis allmänt hållna har berett lagrådet vissa svårigheter under
granskningen av förslagen. Av remissprotokollet framgår t.ex. inte hur
förslaget till lag om byggfelsförsäkring förhåller sig till annan lagstift-
ning angående försäkringsverksamhet, bl.a. lagen (1927:77) om för-
säkringsavtal. Det anges inte heller i vad mån det än tänkt att det kan
bli fråga om mycket individuellt utformade försäkringsavtal eller ett,
eller möjligen ett starkt begränsat antal, avtal av standardtyp, eventuellt
med vissa särskilt angivna, tänkbara variationer. Hur förhållandet blir i
dessa hänseenden är bl.a. av betydelse när det gäller att ta ställning till
i vad mån den föreslagna regeln ill § om domstolsprövning kan anses
vara en tillräcklig rättssäkerhetsgaranti för den enskilde byggherren.
Detsamma gäller frågan om hur premien för en försäkring skall beräk-
nas och erläggas. Remissprotokollet ger inte heller här någon vägled-
ning. En ytterligare oklarhet med det föreslagna "gemensamma försäk-
ringsbeloppet" i 8 § är vilken inverkan på premiema som uppkommer,
eller bör uppkomma, i fall då en försäkringsgivare under ett kalenderår
kommmit att meddela byggfelsförsäkringar för större sammanlagda
belopp än som beräknats vid fastställandet av det "gemensamma för-
säkringsbeloppet" .

Mot bakgrund särskilt av ett av de angivna huvudsyftena med ifråga-
varande reglering - nämligen att bereda de boende ett skydd mot ohälsa
på grund av byggfel - bör i sammanhanget också påpekas att den fak-
tiska tillämpningen av bestämmelserna i 8 § om vissa beloppsgränser,
liksom det till sin omfattning också obestämda villkoret i 7 § 3 om
självrisk, är förhållanden som i hög grad torde återverka på möjlig-
heterna till ersättning och därmed på försäkringspremiernas storlek.
Ifrågavarande bestämmelser öppnar möjligheter, i vaije fall teoretiskt,
för en mindre nogräknad byggherre att teckna en försäkring med sådana
villkor att nämnda skydd blir mer eller mindre illusoriskt.

Vad nu har anförts leder lagrådet till den allmänna slutsatsen att det
på föreliggande material är svårt att säkert överblicka huruvida förslaget
till lag om byggfelsförsäkring är i alla delar ändamålsenligt. En grund-

Prop. 1992/93:121

Bilaga 4

läggande förutsättning för att det föreslagna nya systemet skall fungera
på ett godtagbart sätt synes vara att försäkringsgivarna medverkar vid
utformningen och tillhandahållandet av ifrågavarande försäkringar på
det vis som förutsatts i remissen. Enligt lagrådets mening krävs också
att tillsynsmyndigheten, Finansinspektionen, ägnar utvecklingen på detta
område en noggrann och fortlöpande uppmärksamhet.

Särskilda synpunkter

Förslag till lag om byggfelsförsäkring

I första stycket anges att en byggfelsförsäkring skall innehålla villkor
om att försäkringen gäller även om byggnaden övergår till ny ägare.
Enligt andra stycket får, efter det att försäkringen tecknats, försäkrings-
givaren och försäkringshavaren inte träffa avtal som medför att försäk-
ringsvillkoren inte längre uppfyller kraven på en byggfelsförsäkring
enligt den föreslagna lagen.

Lagrådet har i sak inget att erinra mot vad som föreslås i de nu åter-
givna bestämmelserna. Däremot kan det sättas i fråga om bestämmelser-
na placerats på lämpligt ställe i lagen. Från systematisk synpunkt fram-
står det som mer naturligt om föreskrifterna i såväl första som andra
stycket kommer efter de grundläggande bestämmelserna i 3 och 4 §§
om vad en byggfelsförsäkring skall omfatta.

Lagrådet förordar mot bakgrund av det anföra att 2 § utgår och att i
konsekvens härmed 3 och 4 §§ benämns 2 § respektive 3 §. Bestämmel-
sen i gamla 2 § första stycket kan förslagsvis - med en mindre språklig
justering - föras in som ett andra stycke i nya 3 § medan bestämmelsen
i gamla 2 § andra stycket bör få bilda en ny 4 § eller få sin plats efter
nuvarande 9 § under en särskild rubrik "Förbud mot ändring av vill-
kor".

Godtas vad lagrådet här förordat bör de i 5 § gjorda hänvisningarna
till "3 och 4 §§" ändras till "2 och 3 §§" samt hänvisningen i 6 § till "3
§" ändras till "2 §”.

Paragrafen innehåller en bestämmelse att en byggfelsförsäkring skall in-
nehålla villkor om att ersättning för kostnad enligt 3 § lämnas endast i
den mån ersättningen används för att avhjälpa felet eller skadan på ett
tillfredsställande sätt. Av 3 § framgår beträffande kostnaden att denna
skall vara skälig.

Av ordalydelsen i 6 § kan inte klart utläsas vid vilken tidpunkt försäk-
ringsgivaren har att utge ersättning när ett försäkringsfall inträffat. I be-
stämmelsens andra led sägs "i den mån ersättningen används" för att av-
hjälpa felet. Verbformen "används" tyder närmast på att försäkrings-
givaren har att pröva om förutsättningar föreligger för att felet eller
skadan kommer att avhjälpas och, om detta bedöms bli fallet, i förskott

Prop. 1992/93:121

Bilaga 4

betala ut eller medge att lämna ersättning. Frågan blir då om avsikten är
att också lägga på försäkringsgivaren att i efterhand pröva och möjligen
kontrollera att ersättningen faktiskt använts för att avhjälpa felet eller
skadan. En alternativ tolkning av paragrafen är att ersättning skall utgå
först sedan felet eller skadan avhjälpts på ett tillfredsställande sätt.

Den föreslagna bestämmmelsen är tvingande. Inte minst för att åstad-
komma enhetliga försäkringsvillkor på denna punkt och minska risken
för tvister är det önskvärt att innebörden klarläggs under det vidare
lagstiftningsarbetet.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 1992/93:121

Bilaga 4

66

Innehåll

Prop. 1992/93:121

Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1

Propositionens lagförslag.................................... 2

Utrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 februari 1993      7

1   Inledning ............................................. 7

2   Allmän motivering..................................... 8

2.1 Lagen om byggnadsgaranti och dess bakgrund......... 8

2.2 Bostadsutskottets betänkande....................... 9

2.3 Promemorian ..................................... 10

2.4 Allmänt om krav på byggnader och ansvar för fel......     11

2.5  Statens stöd för bostadsfinansiering.................. 14

2.6 EG:s regler....................................... 14

2.7 Behovet av författningsreglering..................... 15

2.8 Byggfelsförsäkring villkor för byggstart............... 16

2.9 Lagens tillämpningsområde......................... 18

2.10 Tillsyn............................................ 19

2.11 Närmare om försäkringens innehåll.................. 19

2.11.1  Begränsningar i försäkringsskyddet............ 19

2.11.2 Återkrav m.m.............................. 25

2.11.3  Rätt att teckna byggfelsförsäkring m.m........ 27

2.12 Utvärdering....................................... 29

3   Upprättade lagförslag................................... 30

4   Specialmotivering...................................... 30

4.1  Förslaget till lag om byggfelsförsäkring............... 30

4.2 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen

(1987:10) ......................................... 34

5   Hemställan............................................ 34

6   Beslut................................................ 34

Bilaga 1 Promemorians lagförslag............................ 35

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna och sammanställning

av remissyttranden................................. 37

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 58

Bilaga 4 Lagrådets yttrande ................................. 63

67

gotab 43214, Stockholm 1993