Prop.
1992/93:110
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Vid regeringssammanträdet har statsrådet Odell varit föredragande.
Stockholm den 29 oktober 1992
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Mats Odell
I propositionen behandlas frågan om att i enlighet med EES-avtalet införliva
reglerna i ett EG-direktiv om vilseledande reklam med svensk lagstiftning.
Regeringen gör därvid den bedömningen att den svenska marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) i huvudsak tillgodoser de krav som direktivet ställer.
Det föreslås dock att generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i 2 §
kompletteras så att den också omfattar reklamåtgärder eller andra hand-
lingar som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, tjänst eller
annan nyttighet. En följdändring i radiolagen (1966:755) föreslås också.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 110
Den 2 maj 1992 ingick EFTA-länderna, däribland Sverige, och EG samt dess
medlemsländer avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
inom vilket det skall råda fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapi-
tal. Avtalet innebär också att samarbetet skall utvecklas och breddas på an-
gränsande politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och konsu-
mentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela EG/EFTA-området.
Genom EES-avtalet förbinder sig EFTA-länderna att införliva relevanta
delar av EG:s regelverk (1’acquis communautaire) med sina respektive rätts-
ordningar. Enligt EES-avtalet skall en rättsakt som motsvarar ett EG-direk-
tiv ge de avtalsslutande parternas myndigheter rätt att välja form och metod
för genomförandet.
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) av-
ses träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad
fullbordas.
Regeringen beslutade den 27 maj 1992 proposition 1991/92:170 om Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet. I propositionen föreslås bl.a. att
riksdagen godkänner EES-avtalet och antar förslag till en lag om ett euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande be-
stämmelser om införlivande av avtalsåtagandena med svensk rätt.
I augusti 1991 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att
föredra ärenden rörande marknadsföring att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att se över marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad senast
1988:1605) och att lämna de förslag till lagändringar som behövs för att den
svenska lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med EG:s regler på
marknadsföringsområdet. Som särskild utredare utsågs professorn Ulf Ber-
nitz.
Utredningen, som har antagit namnet Marknadsföringsutredningen, har
lagt fram delbetänkandet (SOU 1992:49) EES-anpassning av marknadsfö-
ringslagstiftningen. Utredningens sammanfattning av delbetänkandet och
här aktuella lagförslag återfinns i bilaga 1 och 2.
Utredningens delbetänkande har remissbehandlats. En sammanställning
av remissyttrandena har lagts som bilaga 3.
Utredningen har lagt fram förslag om att anpassa den svenska lagstift-
ningen till dels EG:s direktiv (84/450/EEG) om vilseledande reklam, dels
EG:s direktiv (89/552/EEG) om TV-sändningar till allmänheten såvitt avser
direktivets regler om reklam. Direktivet om vilseledande reklam i svensk
slutlig översättning finns i bilaga 4.
Frågan om att införliva EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten
(TV-direktivet) i svensk lag har också behandlats av Radiolagsutredningen
i delbetänkandet (SOU 1992:31) Lagstiftning om satellitsändningar av TV-
program, som har remissbehandlats. Radiolagsutredningens förslag liksom
Prop. 1992/93:110
Marknadsföringsutredningens förslag, såvitt avser anpassning till TV-direk- Prop. 1992/93:110
tivet, behandlas i den lagrådsremiss om Satellitsändningar av TV-program
som regeringen har beslutat om den 8 oktober 1992.
I denna proposition behandlar regeringen frågan om de ändringar i mark-
nadsföringslagen och radiolagen som bör göras med hänsyn till EG:s direktiv
om vilseledande reklam.
Lagrådet
Regeringen har den 1 oktober 1992 beslutat att inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen och lag om ändring i
radiolagen (1966:755, ändrad senast 1992:74) med anledning av EG-direkti-
vet om vilseledande reklam. De till Lagrådet remitterade lagförsiagen över-
ensstämmer i allt väsentligt med propositionens lagförslag. Vid behand-
lingen hos Lagrådet har endast vissa smärre redaktionella ändringar gjorts.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande är fogat
till propositionen som bilaga 5.
Direktivet om vilseledande reklam är den mest heltäckande EG-rättsakten
på reklamområdet. Det antogs den 10 september 1984 och gav EG:s med-
lemsländer en frist att sätta i kraft de harmoniseringsåtgärder som behövdes
till den 1 oktober 1986. Genomförandet av direktivet har emellertid krävt
längre tid än så. Lagstiftning för att efterkomma direktivets krav beslutades
så sent som år 1991 i Belgien och Grekland.
Liksom andra motsvarande rättsakter inleds själva direktivtexten av en in-
gress. Medlemsländernas förpliktelser anges i nio artiklar. För Sveriges del
innebär redan EES-avtalet att vi måste uppfylla direktivets krav.
I ingressen betonas att reklamen, eftersom den når ut över enskilda med-
lemsländers gränser, inverkar direkt på upprättandet av en väl fungerande
gemensam marknad.
Till grund för direktivet ligger både konkurrenspolitiska och konsument-
politiska överväganden. Det betonas att vilseledande reklam kan leda inte
bara till att konkurrensen snedvrids, utan också till att konsumenter fattar
ofördelaktiga beslut när de skaffar sig varor eller utnyttjar sig av tjänster.
Vidare framhålls att allmänheten och konsumenterna liksom den enskilde
näringsidkaren har intresse av att de nationella reglerna mot vilseledande
reklam harmoniseras. I nästa skede kan även andra otillbörliga yttringar av
reklam och, i den mån det är nödvändigt, jämförande reklam tas upp till be-
handling på grundval av förslag som kommissionen kan finna lämpligt att
lägga fram.
Domstolar och förvaltningsmyndigheter måste enligt direktivet kunna på-
bjuda eller åstadkomma beslut om att vilseledande reklam upphör. Det för-
klaras i vissa fall vara önskvärt att vilseledande reklam kan förbjudas redan
1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 110
innan den har publicerats. Medlemsländerna skall dock inte anses vara skyl- Prop. 1992/93:110
diga att införa regler som kräver systematisk förhandsgranskning av rekla-
men.
Det anges vara önskvärt att kunna motverka kvardröjande effekter av vil-
seledande reklam genom att beordra offentliggörande av domstolars eller
förvaltningsmyndigheters avgöranden eller av rättelser (beriktigande för-
klaringar).
Slutligen uttalas i ingressen att direktivet inte hindrar medlemsländerna
att besluta om regler som syftar till att ge t.ex. konsumenterna ett mera om-
fattande skydd än vad direktivet innebär. Direktivet är alltså vad man brukar
kalla ett minimidirektiv.
Syftet med direktivet om vilseledande reklam är att ge skydd mot vilsele-
dande reklam och de otillbörliga följderna av denna (artikel 1). De som skall
skyddas är konsumenterna, dem som bedriver närings- eller affärsverksam-
het eller som utövar hantverk eller ett fritt yrke och den stora allmänheten.
I direktivet definieras uttrycket reklam. Därmed avses varje form av fram-
ställning i närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesutövning för
att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom,
rättigheter och skyldigheter (artikel 2.1).
Även uttrycket vilseledande reklam definieras (artikel 2.2). Därmed för-
stås all reklam som på något sätt, däribland genom sin presentation, vilsele-
der eller sannolikt kommer att vilseleda de personer den riktar sig till eller
dem som nås av den, så att deras ekonomiska beteende kommer att påver-
kas. Som vilseledande reklam förstås också reklam som av dessa skäl skadar
eller sannolikt kommer att skada en konkurrent.
Vilseledandekriteriet
När det gäller att avgöra om reklam är vilseledande, skall hänsyn tas till alla
inslagen i reklamen (artikel 3). I direktivet exemplifieras ett antal typfall på
vilseledande uppgifter till vilka särskild hänsyn skall tas. Detta gäller de ut-
märkande egenskaperna för varor eller tjänster, som t.ex. tillgänglighet, be-
skaffenhet, utförande, sammansättning, tillverkningsmetod och tillverk-
nings- eller leveransdatum, ändamålsenlighet, användningsområden, kvan-
titet, specifikation, geografiskt eller kommersiellt ursprung eller det resultat
man kan förvänta sig av användningen eller resultat från provningar och un-
dersökningar som utförts på varorna eller tjänsterna ifråga.
Också uppgifter om hur priset beräknas och leveransvillkoren för varorna
eller utförandet av tjänsterna ifråga nämns uttryckligen liksom uppgifter om
annonsörens status, näringskännetecken och rättigheter, t.ex. hans identitet,
finansiella tillgångar, meriter och de industriella, kommersiella eller immate-
riella rättigheter som han innehar, eller de priser och belöningar som han
tilldelats.
Den grundläggande förpliktelsen Prop. 1992/93:110
Medlemsländernas grundläggande förpliktelse enligt direktivet är att se till
att de förfogar över lämpliga och effektiva metoder för att - i konsumenter-
nas, de konkurrerande näringsidkarnas och den stora allmänhetens in-
tresse - kontrollera vilseledande reklam (artikel 4.1 första stycket).
Sådana metoder skall innefatta bestämmelser om rätt för personer eller
organisationer att vidta rättsliga åtgärder beträffande sådan reklam eller att
anmäla reklamen till en förvaltningsmyndighet som är behörig att antingen
själv besluta i frågan eller inleda lämpliga rättsliga förfaranden (artikel 4.1
andra stycket).
Varje medlemsland kan fritt välja mellan de nu nämnda åtgärdsmodel-
lerna eller alternativt göra det möjligt för domstolarna eller förvaltnings-
myndigheterna att i första hand använda andra etablerade medel vid sin
handläggning av vilseledande reklam (artikel 4.1 tredje stycket).
Stopp för vilseledande reklam
I artikel 4.2 första stycket föreskrivs att medlemsländerna skall tillförsäkra
domstolar och förvaltningsmyndigheter de befogenheter som bedöms vara
nödvändiga för att antingen besluta att den vilseledande reklamen skall upp-
höra eller besluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant
beslut. Om den vilseledande reklamen ännu inte har publicerats men detta
är nära förestående, skall de ha befogenhet att besluta om förbud mot sådan
publicering, eller inleda ett lämpligt förfarande för att få fram ett sådant be-
slut. I båda fallen förutsätts att ingripande kan ske utan bevisning om upp-
kommen förlust eller skada eller om uppsåt eller oaktsamhet från annonsö-
rens sida (artikel 4.2 andra stycket).
Medlemsländerna skall också sörja för att åtgärderna kan vidtas skynd-
samt med antingen interimistisk eller slutlig verkan. Därvid står det med-
lemslandet fritt att välja mellan dessa alternativ (artikel 4.2 tredje stycket).
Rättelse av vilseledande reklam m.m.
Medlemsländerna får vidare, om de så önskar, tilldela domstolarna och för-
valtningsmyndigheterna befogenhet att förordna att beslutet publiceras helt
eller delvis och i sådan form som de bedömer vara lämplig.
Ett medlemsland får också öppna möjlighet för domstolar och förvalt-
ningsmyndigheter att kräva att annonsören publicerar en rättelse (artikel 4.2
fjärde stycket).
Kravet på den behöriga myndighetens status
Direktivet föreskriver att de förvaltningsmyndigheter som avses i artikel 4.1
skall vara sammansatta på ett sådant sätt att deras opartiskhet inte kan ifrå-
gasättas. En myndighet, som får fatta beslut med anledning av klagomål,
skall också vara behörig att effektivt övervaka och verkställa besluten. I
princip skall det åligga myndigheten att ange skälen för besluten (artikel 4.3
första stycket).
Om en förvaltningsmyndighet är ensam behörig att utöva de befogenheter
som avses i artikel 4.2, är den alltid skyldig att motivera sina beslut. Dess-
utom skall det finnas en möjlighet till rättslig prövning av vaije otillbörlig
eller oskälig myndighetsutövning eller av en myndighets underlåtenhet att
utöva dessa befogenheter {artikel 4.3 andra stycket).
Prop. 1992/93:110
Omvänd bevisbörda
Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall ges befogenheter att i princip
lägga bevisbördan på annonsören för riktigheten av reklampåståenden om
fakta. Det skall dock vara möjligt att tillämpa vanliga bevisbörderegler, om
omständigheterna i ett enskilt fall är sådana att det skulle strida mot närings-
idkarens eller någon annan parts berättigade intressen att göra näringsidka-
ren bevisskyldig (artikel 6).
Vid sidan av de föreskrivna domstols- och myndighetsförfarandena ges i
direktivet möjligheter till frivilliga insatser genom utomrättsliga organ och
en rätt för personer eller sammanslutningar att vända sig till sådana organ
(artikel 5).
Regeringens bedömning: I allt väsentligt uppfyller gällande lagstift-
ning direktivets krav.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning
(se betänkandet s. 39 f.).
Remissinstanserna ansluter sig till utredningens bedömning eller har inget
att invända mot denna.
Skälen för regeringens bedömning: Allmänna regler om marknadsföring
finns i marknadsföringslagen. Lagen har till ändamål att främja konsumen-
ternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor,
tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otill-
börlig mot konsumenter eller näringsidkare (1 §).
Lagen innehåller tre generalklausuler som i allmänna ordalag anger vad
en näringsidkare skall iaktta vid sin marknadsföring. Generalklausulerna be-
handlar otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §) och
produktotjänlighet (4 §). Lagen innehåller också särskilda straffbestämmel-
ser mot bl.a. uppsåtlig användning av vilseledande framställningar i sam-
band med marknadsföring (6 §).
Sanktionerna för att säkerställa efterlevnaden av marknadsföringslagens
generalklausuler är förbud mot att fortsätta det påtalade förfarandet (2 och 4
§§) respektive ålägganden att lämna information i något visst avseende (3 §).
På marknadsföringsområdet verkar två särskilda organ, nämligen Konsu-
mentverket/Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen. Konsu-
mentverket/Konsumentombudsmannen är den centrala övervakande och in- Prop. 1992/93:110
gripande myndigheten med en slags åklagarfunktion. De dömande uppgif-
terna ankommer på Marknadsdomstolen som är specialdomstol för bl.a.
marknadsföringsfrågor.
Fråga om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen prövas av
Marknadsdomstolen efter ansökan av i första hand Konsumentombudsman-
nen. Konsumentombudsmannen som i Marknadsdomstolen har att repre-
sentera konsumentintresset skall emellertid innan en ansökan görs objektivt
bedöma om det finns fog för en sådan. I andra hand kan ansökan göras av
vissa sammanslutningar eller av den berörde näringsidkaren. I förvaltnings-
lagen finns regler om myndigheters handläggning av ärenden vilka bl.a. in-
nefattar skyldighet att motivera beslut varigenom ett ärende avgörs. I sam-
manhanget bör också nämnas det allmänna kravet i förvaltningslagen att en
myndighet skall handlägga varje ärende där någon enskild är part så enkelt
och snabbt som möjligt.
Marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en
otillbörlig marknadsföringsåtgärd, t.ex. fortsätta att göra reklam som är vil-
seledande. En sådan åtgärd kan också rikta sig till den som är anställd hos
en näringsidkare eller som i övrigt handlar på dennes vägnar. Dessutom kan
ett förbud träffa var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till hand-
lingen, t.ex. reklambyrån som har utformat reklammaterialet.
Om det finns särskilda skäl kan domstolen besluta att ett förbud skall gälla
tillfälligt, dvs. fram till dess att domstolen meddelar sitt slutliga beslut. Ett
förbudsbeslut kan meddelas så snart det finns anledning att anse att det ak-
tuella förfarandet objektivt sett är otillbörligt i generalklausulens mening.
Ingripanden kan med andra ord ske utan att den handlandes uppsåt eller
oaktsamhet behöver beröras.
Vid prövning enligt marknadsföringslagen av frågan om en framställning
uppfyller kravet på vederhäftighet eller inte tillämpas omvänd bevisbörda.
Det åligger alltså den som är ansvarig för ett meddelande att bevisa att inne-
hållet i detta stämmer överens med de verkliga förhållandena. En framställ-
ning som inte kan verifieras anses oförenlig med generalklausulen (jfr prop.
1970:57 s. 68).
Som utredningen har funnit uppfyller marknadsföringslagen i allt väsent-
ligt de krav som direktivet om vilseledande reklam ställer. Det gäller såväl
generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring som sanktionssystemet och
systemet för övervakning och kontroll. Det är endast på en punkt som lagen
behöver justeras, nämligen när det gäller inköpsreklam m.m. Denna fråga
behandlas i följande avsnitt.
Regeringens förslag: Generalklausulen mot otillbörlig marknadsfö-
ring i 2 § marknadsföringslagen kompletteras att gälla även reklamåt-
gärder eller andra handlingar som företas i näringsverksamhet vid ef-
terfrågan av en vara, tjänst eller annan nyttighet.
Utredningens forslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag Prop. 1992/93:110
(se betänkandet s. 40).
Remissinstanserna har i allmänhet ingenting att invända mot utredningens
förslag.
Göta hovrätt anmärker att utredningen inte tycks ha undersökt i vad mån
ingripanden faktiskt gjorts mot inköpsfrämjande reklam inom EG och om
det också finns ett praktiskt behov att ändra den svenska lagstiftningen.
Hovrätten ställer sig emellertid positiv till att generalklausulen i marknads-
föringslagen får omfatta också inköpsfrämjande åtgärder men anser att lag-
texten alternativt kan utformas i enlighet med vad Utredningen om illojal
konkurrens tidigare föreslagit. Hovrätten anser dock att under alla förhål-
landen bör det vidare tillämpningsområde lagen får efter ändringen komma
till uttryck i lagens rubrik och i dess 1 §.
Marknadsdomstolen och Konsumentverket anser att ändringen kan göras
på ett lagtekniskt enklare sätt genom ett tillägg i paragrafens första stycke.
Sveriges Marknadsförbund anser att begreppet marknadsföring har fått en
allt för snäv betydelse i den svenska lagstiftningen och därför borde bytas ut.
Direktivet: Begreppet reklam avser varje form av framställning som syftar
till att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster (artikel 2.1).
Skälen for regeringens förslag: Marknadsföringslagen är principiellt upp-
lagd med huvudinriktning på konsumentskyddet. Generalklausulen om otill-
börlig marknadsföring i lagen är tillämplig vid marknadsföring på reklamåt-
gärd eller annan handling. Det marknadsföringsbegrepp som används i
marknadsföringslagen avser endast avsättningsfrämjande åtgärder och om-
fattar således inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som
riktas bakåt mot t.ex. kreditgivare, leverantörer och arbetssökande.
Med annan handling avses andra marknadsföringsåtgärder eller metoder
än reklamåtgärder. Det kan vara fråga om erbjudanden om speciella förmå-
ner som görs i säljsyfte - säljfrämjande åtgärder (s.k. promotions). Dessa
är ofta tidsbegränsade. Exempel på sådana erbjudanden utgör kombina-
tionserbjudanden, rabatt- och förmånserbjudanden, realisationer, utförsälj-
ningar och pristävlingar.
Enligt artikel 2.1 i direktivet avses med reklam ”varje form av framställ-
ning i samband med närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesut-
övning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast
egendom, rättigheter och skyldigheter”. Utredningen har med instämmande
av remissinstanserna ansett att uttrycket reklam i EG-direktivet täcker alla
framställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor och
tjänster och att direktivets reklambegrepp omfattar både avsättningsfräm-
jande reklam och inköpsreklam och liknande. Lagrådet har för sin del ansett
att definitionen av uttrycket reklam i direktivet knappast leder tanken till
något annat än åtgärder riktade från en leverantör gentemot konsument el-
ler annan näringsidkare.
Av störst betydelse i praktiken är givetvis den avsättningsfrämjande rekla-
men. Direktivets definition av reklambegreppet leder också i första hand
tanken till sådan reklam. Enligt regeringens mening kan direktivet i denna
del emellertid tolkas så att reklambegreppet omfattar även anskaffnings-
främjande reklam. Åtgärder ”för att främja tillhandahållandet av varor” ute-
sluter inte reklam som syftar till att få någon annan än annonsören att tillhan- Prop. 1992/93:110
dahålla varor eller tjänster. Den svenska lagstiftningen bör därför anpassas
i enlighet med denna tolkning. Lagrådet har inte heller haft någon principiell
invändning mot att så sker.
Det utredningsarbete som ligger till grund för marknadsföringslagens ge-
neralklausul mot otillbörlig marknadsföring utfördes på sin tid av Utred-
ningen om illojal konkurrens. Tyngdpunkten i utredningens förslag i betän-
kandet (SOU 1966:71) Otillbörlig konkurrens, utgjordes av en förbuds- och
straffsanktionerad generalklausul, som innebar bl.a. att näringsidkare inte
skulle få använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att påverka
efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Utredningen
ansåg (betänkandet s. 75) att det allmänna intresset av vederhäftighet gällde
inte bara för reklam och andra framställningar i säljverksamhet utan också
för framställningar i inköps- och annan verksamhet.
När det blev aktuellt för regeringen att ta ställning till utredningens förslag
uttalade dåvarande departementschefen (prop. 1970:57 s. 64 f.) full förstå-
else för utredningens synpunkter. Departementschefen fann det emellertid
svårt att med den principiella uppläggning av lagstiftningen som hade valts
finna en formulering som tillgodosåg synpunkterna. Han hävdade också att
det inte förelåg något praktiskt behov av att kunna ingripa rättsligt mot fram-
ställningar som används i inköpsverksamhet.
Med hänsyn till den pågående översynen av marknadsföringslagen bör en
anpassning av den svenska lagstiftningen till direktivet nu inte ske genom att
begreppet marknadsföring ges en annan innebörd än det för närvarande har.
I stället bör en anpassning lämpligast komma till stånd genom att general-
klausulen om otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen görs till-
lämplig även på anskaffningsfrämjande åtgärder. Detta trots att det skulle
innebära en viss avvikelse från huvudinriktningen i marknadsföringslagen.
Det ligger inom ramen för Marknadsföringsutredningen att i sitt fortsatta
arbete närmare överväga denna fråga.
Bestämmelserna i 2 § marknadsföringslagen är i sin nuvarande utformning
svårtillgängliga och behöver språkligt moderniseras. En sådan modernise-
ring bör dock kunna anstå i avvaktan på resultatet av Marknadsföringsutred-
ningens fortsatta arbete.
Begreppet marknadsföring förekommer också i radiolagen. I radiolagens
censurförbudsparagraf (19 §) anges i sista stycket att i fråga om marknadsfö-
ring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksla-
gama samt produktsäkerhetslagen. Genom denna hänvisning öppnas en
möjlighet för Marknadsdomstolen att förbjuda otillbörlig reklam i radio och
TV (jfr prop. 1990/91:149 s. 59).
Det är emellertid endast i fråga om näringsidkares avsättningsfrämjande
åtgärder som radiolagens censurförbudsparagraf godtar att Marknadsdom-
stolen förbjuder ett upprepande av otillbörliga reklamåtgärder. Om tillämp-
ningsområdet för generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen utvidgas, bör
en följdändring göras i radiolagens censurförbudsparagraf.
Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för generalklausu-
len i 2 § marknadsföringslagen har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen (1 kap.
12 §). Utvidgningen är även förenlig med vad som enligt rättspraxis gäller om Prop. 1992/93:110
gränsen mellan tryckfrihetsförordningen och allmän lag i vad avser reklam.
Regeringens bedömning: Direktivet kan inte anses kräva regler som
innebär att t.ex. en domstol får ingripa mot reklam redan innan den
har publicerats.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning
(se betänkandet s. 44 f.).
Remissinstanserna instämmer i bedömningen eller har inget att invända
mot den.
Direktivet: Domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna skall ges befo-
genheter att besluta att den vilseledande reklamen skall upphöra, eller be-
sluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut. Om
den vilseledande reklamen ännu inte publicerats men detta är nära förestå-
ende, kan de i stället besluta om förbud mot sådan publicering, eller inleda
ett lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut (artikel 4.2
första stycket).
Skälen för regeringens bedömning: I direktivet talas om möjligheten att
ingripa mot vilseledande reklam som ännu inte har publicerats men vars pu-
blicering är nära förestående. Direktivtexten ger inte något klart besked om
denna ingripandemöjlighet bör uppfattas som alternativ till den först
nämnda ingripandemöjligheten eller som ett tillägg till denna. Direktivet
måste därför tolkas med hänsyn till vad som ter sig rimligast och mest sanno-
likt.
De två ingripandemöjligheterna avser helt olika situationer. I det ena fal-
let rör det sig om vilseledande reklam som har publicerats och uppgiften är
att få stopp på denna reklam. I det andra fallet har det däremot ännu inte
förekommit någon publicering, i vaije fall inte i det aktuella medlemslandet
och uppgiften är att hindra publicering. Från saklig synpunkt kan det därför
inte komma i fråga att tolka direktivtexten på annat sätt än att föreskriften
om möjlighet till ingripande mot icke publicerad reklam är självständig i för-
hållande till föreskriften om ingripande mot redan vidtagna reklamåtgärder.
När det gäller att fastställa arten av den förpliktelse som ligger i direktivet
bör särskilt beaktas att det i direktivets ingress, såvitt gäller vilseledande re-
klam som ännu inte har publicerats, uttalas att det i vissa fall är önskvärt att
sådan reklam kan förbjudas innan publiceringstillfället, men att detta inte
innebär att medlemsländerna måste införa regler som kräver att reklamen
utsätts för systematisk förhandsgranskning.
En jämförelse mellan artikel 4.2 första stycket och ingressen i direktivet
visar således att direktivet inte medför någon skyldighet för ett medlemsland
att i sin lagstiftning ha regler som innebär att t.ex. en domstol kan ingripa
mot viss reklam redan innan den har publicerats.
10
Regeringens bedömning: Direktivet kräver inte regler om publicering
av slutliga beslut om upphörande av vilseledande reklam och rättelse
av densamma.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning
(se betänkandet s. 45 f.).
Remissinstanserna instämmer i utredningens bedömning eller har inget att
invända mot denna.
Konsumentverket framhåller att frågan om beriktigande av reklam bör
övervägas ytterligare i Marknadsföringsutredningens fortsatta arbete.
Direktivet: I syfte att motverka de fortsatta följdverkningarna av vilsele-
dande reklam som skall upphöra enligt ett slutligt beslut, får domstolarna
eller förvaltningsmyndigheterna ges befogenheter att kräva att beslutet pub-
liceras helt eller delvis i lämplig form. De får också ges befogenheter att dess-
utom kräva publicering av rättelse (artikel 4.2 sista stycket).
Skälen för regeringens bedömning: Den marknadsföringsrättsliga lagstift-
ningen i Sverige innehåller inga bestämmelser om publicering och rättelse av
vilseledande reklam.
I 8 kap. tryckfrihetsförordningen och 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen
finns bestämmelser om det s.k. ensamansvaret. Detta innebär att normalt
endast en person - utgivaren - ansvarar straff- och skadeståndsrättsligt för
framställningens innehåll. Ensamansvaret innefattar befogenheter för utgi-
varen att exklusivt bestämma om innehållet i tryckt skrift, radioprogram, fil-
mer och ljudupptagningar (5 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 4 kap. 3
§ yttrandefrihetsgrundlagen). Utgivarens bestämmanderätt omfattar också
kommersiell reklam.
En skyldighet för en näringsidkare att genom annonser rätta reklam eller
annan marknadsföring, kan ifrågasättas på grund av att den är svår att förena
med principen om ensamansvar (jfr prop. 1986/87:151 s. 43).
EG-direktivet kräver emellertid inte att det skall finnas regler om rättelse
av vilseledande reklam. Inte heller ställer direktivet något krav på att ett
medlemsland har regler som, i fall av vilseledande reklam, föreskriver att en
domstol på yrkande kan förordna att domstolens avgörande skall publiceras.
Den svenska lagstiftningen behöver därför inte ändras i dessa avseenden.
Av EES-avtalet framgår att de nu berörda EG-rättsakterna skall implemen-
teras utan övergångsarrangemang. De nu föreslagna ändringarna i mark-
nadsföringslagen och radiolagen bör därför träda i kraft samtidigt med EES-
avtalet.
Det kan för närvarande inte uteslutas att EES-avtalet kommer att träda i
Prop.
1992/93:110
11
1** Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 110
kraft senare än den 1 januari 1993. Det bör därför ankomma på regeringen Prop. 1992/93:110
att bestämma när de föreslagna ändringarna skall träda i kraft.
De föreslagna ändringarna kan i praktiken förväntas få en ringa betydelse.
De kan inte förväntas medföra några kostnadskonsekvenser för vare sig det
allmänna, näringlivet eller konsumenterna.
I enlighet med vad som nu har anförts har inom Civildepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755).
Förslag 2 har upprättats i samråd med Kulturdepartementet.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
Regeringen föreslår att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755).
12
Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1992/93:110
Propositionens
lagförslag
Nuvarande lydelse
Företager näringsidkare vid
marknadsföring av vara, tjänst eller
annan nyttighet reklamåtgärd eller
annan handling, som genom att
strida mot god affärssed eller på an-
nat sätt är otillbörlig mot konsumen-
ter eller näringsidkare, kan mark-
nadsdomstolen förbjuda honom att
fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Förbud
kan meddelas även anställd hos nä-
ringsidkare och annan som handlar
på näringsidkares vägnar samt var
och en som i övrigt väsentligt har bi-
dragit till handlingen.
Föreslagen lydelse
2§
Företager näringsidkare vid
marknadsföring av vara, tjänst eller
annan nyttighet reklamåtgärd eller
annan handling, som genom att
strida mot god affärssed eller på an-
nat sätt är otillbörlig mot konsumen-
ter eller näringsidkare, kan Mark-
nadsdomstolen förbjuda honom att
fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Det-
samma gäller vid efterfrågan på vara,
tjänst eller annan nyttighet. Förbud
kan meddelas även anställd hos nä-
ringsidkare och annan som handlar
på näringsidkares vägnar samt var
och en som i övrigt väsentligt har bi-
dragit till handlingen.
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
13
Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755)' skall ha följande ly-
delse.
Prop. 1992/93:110
Propositionens
lagförslag
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 §2
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller före-
skriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller för-
bjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga
om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses
i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller an-
nars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma
som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgransk-
ning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav
och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra
stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll
av filmer och videogram.
I fråga om marknadsföring gäller
föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker, la-
gen (1978:764) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av to-
baksvaror och produktsäkerhetsla-
gen (1988:1604).
I fråga om marknadsföring och ef-
terfrågan av vara, tjänst eller annan
nyttighet gäller föreskrifterna i
marknadsföringslagen (1975:1418).
Beträffande marknadsföring gäller
också föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkohol-
drycker, lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror och produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
1 Lagen omtryckt 1991:1066.
2 Senaste lydelse 1991:2028.
14
Betänkandet handlar om vilka förändringar som bör göras i den marknads-
föringsrättsliga lagstiftningen med hänsyn till EES-avtalet mellan de Euro-
peiska gemenskaperna (EG) och medlemsländerna i EG samt Sverige och
övriga länder, som tillhör frihandelssammanslutningen EFTA. Inom ramen
för detta avtal kommer Sverige att vara skyldigt att uppfylla kraven i bl.a.
direktiven (84/450/EEG) om vilseledande reklam och (89/552/EEG) om TV-
sändningar till allmänheten. Direktiven finns i bilagorna 3 och 4.
Den svenska lagstiftningen tillgodoser på det hela taget kraven enligt di-
rektivet om vilseledande reklam. I viss utsträckning krävs dock att gällande
regler justeras.
Direktivet om TV-sändningar tilldrar sig i det här sammanhanget intresse
beroende på bestämmelserna om TV-reklam och sponsring (artiklarna 10-
21). När det gäller detta direktiv är anpassningsfrågorna något mer kompli-
cerade än i fråga om direktivet om vilseledande reklam.
Ändringar i marknadsföringslagen
Marknadsföringslagens huvudbestämmelse är generalklausulen mot otill-
börlig marknadsföring (2 § MFL). Den omfattar näringsidkares avsättnings-
främjande åtgärder men inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åt-
gärder som riktas ”bakåt” mot t.ex. leverantörer eller kreditgivare.
Uttrycket reklam i direktivet om vilseledande reklam täcker emellertid
alla framställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor
eller tjänster. Det omfattar därför både avsättningsfrämjande reklam och in-
köpsreklam och liknande. Med hänsyn härtill föreslås att 2 § MFL komplet-
teras så att vad som där sägs om otillbörlig marknadsföring också skall tilläm-
pas på reklamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en
vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (se avsnitt 3.4.1).
I sin praxis rörande generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring har
Marknadsdomstolen utvecklat den s.k. lagstridighetsprincipen. Principen
innebär att domstolen kan anse att en marknadsföringsåtgärd som strider
mot en bestämmelse i speciallagstiftning även är otillbörlig i generalklausu-
lens mening. En stor del av harmoniseringsbehovet vad gäller direktivet om
TV-sändningar kan enligt utredningen tillgodoses med hjälp av generalklau-
sulen mot otillbörlig marknadsföring.
Ett tillgodoseende av harmoniseringsbehovet på detta sätt kräver dock att
den territoriella räckvidden för generalklausulen anpassas till TV-direktivet.
TV-direktivet är baserat på den s.k. sändarlandsprincipen, som innebär
att vad som i sändarlandet är lagenligt och direktivenligt programinnehåll
skall få spridas fritt utanför detta lands gränser och att det är förbehållet sän-
darlandet att vidta åtgärder mot sändningar som inte följer reglerna.
Såsom TV-direktivet är utformat aktualiserar det att den territoriella räck-
vidden för generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i tillämpningen
både kan snävas in och utvidgas. Utredningen föreslår därför att det för tele-
visionssändningar införs en särskild bestämmelse i MFL, 21 §. Enligt para-
Prop. 1992/93:110
Bilaga 1
15
grafen skall, om en internationell överenskommelse påkallar det, 2 och 3 §§
MFL
1. tillämpas på en televisionssändning från Sverige, även om sändningen en-
dast kan tas emot i ett annat land,
2. inte tillämpas pä en televisionssändning från ett annat land.
Med en internationell överenskommelse förstås framför allt EES-avtalet
och den europeiska konventionen om gränsöverskridande television, som
Sverige undertecknat men ännu inte ratificerat.
De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 4.7.
Ändringar i den radiorättsliga lagstiftningen
Direktivet om TV-sändningar innebär att det står ett EG-land fritt att kräva
att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade
eller strängare regler än direktivets. Ett lands handlingsfrihet är emellertid
inte obegränsad.
Romfördraget mellan EG:s medlemsländer förbjuder att ett land inför
inte bara kvantitativa importrestriktioner utan också ”alla åtgärder med
motsvarande verkan” (artikel 30). I EES-avtalet finns en motsvarande regle-
ring.
En av de år 1991 tillkomna reglerna för den svenska marksända televisio-
nen innebär att en annons med reklam inte får syfta till att fånga uppmärk-
samheten hos barn under 12 år (11 § första stycket radiolagen). En likaly-
dande förbudsregel har härefter införts i lagen (1991:2027) om kabelsänd-
ningar till allmänheten.
EG-kommissionen har med hänsyn till handelshinderaspekterna upp-
märksammat nationella förbudsbestämmelser av det slag som 11 § första
stycket radiolagen representerar. På föranstaltande av kommissionen in-
skränkte Grekland i mars 1991 ett där tidigare gällande TV-reklamförbud
för barnleksaker till att gälla enbart krigsleksaker.
Utredningen konstaterar att det av motiven till 1991 års svenska lagstift-
ning om reklam i marksänd TV framgår, att den inte utformades med något
systematiskt beaktande av EES-rättens krav. Det föreliggande totalförbudet
mot TV-reklam till barn under 12 år utgör enligt utredningen otvivelaktigt
ett handelshinder enligt artikel 11 i EES-avtalet (EES-avtalets motsvarighet
till artikel 30 i Romfördraget).
Utredningen gör även bedömningen att detta förbud sannolikt inte låter
sig försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-avta-
let. Därför föreslår utredningen ett upphävande av bestämmelserna i 11 §
första stycket radiolagen och 11 § första stycket lagen om kabelsändningar till
allmänheten. Som utredningen påpekar kommer TV-reklam när det gäller
barn alldeles bortsett från dessa förbudsregler att vara omgärdad av mycket
väsentliga spärrar.
Bl.a. erinras om regeln i 11 § andra stycket radiolagen, enligt vilken det i
annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en
framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till
barn under 12 år. Utredningen pekar också på en annan ny regel i radiola-
gen, nämligen att annonser med reklam inte får förekomma omedelbart före
Prop. 1992/93:110
Bilaga 1
16
eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Något borttagande av dessa regler föreslås inte.
De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 5.4.
Efter en ändring i radiolagens censurförbudsparagraf (19 §) år 1991 har
Marknadsdomstolen rätt att förbjuda otillbörlig reklam i radio och TV, dock
endast i fråga om näringsidkares avsättningsfrämjande åtgärder. Utred-
ningen föreslår att paragrafen kompletteras så att domstolen även skall
kunna förbjuda otillbörlig inköpsreklam och liknande i radio och TV. Försla-
get är en följd av ändringsförslaget om att vad som i 2 § MFL sägs om otill-
börlig marknadsföring också skall tillämpas på reklamåtgärder som företas i
näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, en tjänst eller någon annan
nyttighet (se avsnitt 3.4.1).
Prop. 1992/93:110
Bilaga 1
17
Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1975:1418)
dels att 2§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 21 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid-
kare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att
företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och
en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.
Första stycket skall tilllämpas även
på reklamåtgärd som företages i nä-
ringsverksamhet vid efterfrågan av
vara, tjänst eller annan nyttighet.
21 §'
Om en internationell överenskom-
melse påkallar det skall 2 och 3 §§
1. tillämpas på televisionssändning
från Sverige, även om sändningen
endast kan tagas emot i annat land,
2. inte tillämpas på televisionssänd-
ning från annat land.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Förutvarande 21 § upphävd genom 1980:233.
18
Härigenom föreskrivs att 11 och 19 §§ radiolagen (1966:755)’ skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
En annons med reklam som sänds
under annonstid i televisionen får
inte syfta till att fånga uppmärksam-
heten hos barn under 12 år.
I annonser med reklam får det
inte uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i te-
levisionsprogram som huvudsakli-
gen vänder sig till barn under 12 år.
I annonser med reklam som sänds
under annonstid i televisionen får det
inte uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i te-
levisionsprogram som huvudsakli-
gen vänder sig till barn under 12 år.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 2
19 §2
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller före-
skriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller för-
bjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga
om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses
i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller an-
nars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma
som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgransk-
ning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav
och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra
stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll
av filmer och videogram.
I fråga om marknadsföring gäller
föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om mark-
I fråga om marknadsföring gäller
föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker, lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror
och produktsäkerhetslagen
(1988:1604).
nadsföring av alkoholdrycker, lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror
och produktsäkerhetslagen
(1988:1604). Marknadsföringslagen
gäller också ifråga om reklamåtgärd
1 Lagen omtryckt 1991:1066.
2 Senaste lydelse 1991:2028.
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som företages i näringsverksamhet
vid efterfrågan av vara, tjänst eller
annan nyttighet.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
20
Sammanställning av remissyttrandena över
Marknadsföringsutredningens delbetänkande (SOU
1992:49) EES-anpassning av
marknadsföringslagstiftningen i den del som berör
EG-direktivet om vilseledande reklam
Efter remiss av Marknadsföringsutredningens delbetänkande (SOU
1992:49) EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen har yttrande av-
getts av
Justitiekanslern
Göta hovrätt
Kammarrätten i Göteborg
Kommerskollegium
Socialstyrelsen
Läkemedelsverket
Barnmiljörådet
Statskontoret
Riksrevisionsverket
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund
Radionämnden
Kabelnämnden
Marknadsdomstolen
Konkurrensverket
Konsumentverket
Radiolagsutredningen
Landsorganisationen i Sverige
Tjänstemännens centralorganisation
Industriförbundet - Sveriges Industriförbund
Grossistförbundet Svensk Handel
Köpmannaförbundet - Sveriges Köpmannaförbund
Företagarna - Företagarnas Riksorganisation
Svenska Handelskammareförbundet
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté
Konsumentvägledarnas förening
Sveriges Reklamförbund
Sveriges Marknadsförbund
Svenska Journalistförbundet
Annonsörföreningen
Sveriges Radio AB
Nordisk Television AB (TV 4)
FilmNet International Holdings AB
Läkemedelsindustriföreningen
Bilindustriföreningen
Husmodersförbundet Hem och Samhälle
Riksförbundet Rädda Barnen
Prop. 1992/93:110
Bilaga 3
Riksförbundet Hem och Skola.
Yttrande har också kommit in från
Skellefteå kommun, konsumentnämnden
Skellefteå socialdemokratiska arbetarekommun
Sveriges frikyrkoråd, De fria kristna samfundens råd och Svenska kyrkans
stiftelse för rikskyrklig verksamhet
Toy Manufactures of Europé
KonsumentLuleå, konsumentnämnden.
Sveriges akademikers centralorganisation, KabelVision KB och Svenska
Bryggareföreningen har avstått från att avge något remissyttrande.
De flesta remissinstanser som uttalat sig över utredningens förslag när det
gäller anpassningen av lagstiftningen till direktivet om vilseledande reklam
tillstyrker eller har i huvudsak inget att invända mot dessa. Ingen remissin-
stans avstyrker förslaget i denna del.
Justitiekanslem:
Från nationell svensk synpunkt är det enligt min mening angeläget att hävda
den tolkning av EG-direktivet om vilseledande reklam som utredningen har
lagt fram i avsnitt 3.5.1. Det förbud mot censur som hos oss har grundlags-
fästs i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bör upprätt-
hållas som en konstitutionell princip inför vilken andra hänsyn får stå till-
baka.
Den i direktivet skymtande tanken att av hänsyn till konsumenter och nä-
ringsidkare införa förhandsgranskning av reklam bör alltså för Sveriges del
avvisas såsom oförenlig med våra grundlagar. En fara med en sådan ordning
är också att den skulle kunna följas av beslut om förhandsgranskning även
av andra i och för sig angelägna hänsyn.
Jag noterar med tillfredsställelse att utredningen har redovisat goda skäl
för sin uppfattning om innebörden av reklamdirektivet på den punkt jag nu
har berört och vill endast tillfoga att det även torde vara möjligt att söka stöd
i art. 10 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna för den slutsats till vilken ut-
redningen har kommit.
Göta hovrätt:
EG-direktivet om vilseledande reklam har som utredningen framhåller
(s. 40) ett vidare tillämpningsområde än den svenska marknadsföringslagen
därigenom att direktivet omfattar även inköpsfrämjande åtgärder. Utred-
ningen föreslår att ett tillägg görs i 2 § marknadsföringslagen och en motsva-
rande följdändring i 19 § radiolagen. Huvudbestämmelsen i marknadsfö-
Prop. 1992/93:110
Bilaga 3
22
ringslagen skulle därigenom bli tillämplig också på inköpsrelaterad reklam.
Utredningen motiverar ändringsförslaget med att Sverige kommer att vara
skyldig att kunna ingripa mot reklam i samma omfattning som följer av EG-
direktivet. Däremot tycks utredningen inte ha undersökt i vad mån ingripan-
den faktiskt gjorts mot inköpsfrämjande reklam inom EG och om det också
finns ett praktiskt behov av en ändring av den svenska lagstiftningen. Det
nu anförda innebär emellertid inte att hovrätten ställer sig avvisande till den
föreslagna ändringen i sak. Med hänsyn till lagtextens nuvarande utformning
bör det inte komma i fråga att marknadsdomstolen i stället vid behov med
hänsyn till Sveriges internationella åtaganden utsträcker lagens tillämpning
till att också omfatta inköpsfrämjande åtgärder (jfr s. 41 f).
Hovrätten ställer sig sålunda positiv till att generalklausulen i marknads-
föringslagen får omfatta också inköpsfrämjande åtgärder. Utredningen har
föreslagit den lagtekniska modellen att ett extra stycke fogas till 2 §, och mo-
tivet för detta är att utredningen säger sig inte vilja omdefiniera begreppet
marknadsföring (s. 41). Hovrätten vill först påpeka att lagen efter ändringen
får ett vidare tillämpningsområde än marknadsföring i nuvarande mening
och att detta under alla förhållanden bör komma till uttryck i lagens rubrik
och i dess 1 §. Hovrätten ifrågasätter också om inte lagstiftningstekniken är
något primitiv. Det är ju trots allt ett faktum att lagen, om den föreslagna
ändringen genomförs, omfattar två begrepp, dels marknadsföring i 3 och
6 §§, dels ett vidare begrepp i 2 § som omfattar även inköpsfrämjande åtgär-
der. Ett alternativ är att utforma lagtexten i 2 § i enlighet med vad utred-
ningen om illojal konkurrens föreslog (se s. 41). Det förhållandet att andra
bestämmelser som sitt tillämpningsområde enbart har marknadsföring där-
för att en vidare tillämpning inte är nödvändig föranleder inte till annan be-
dömning.
Socialstyrelsen:
De i betänkandet framlagda förslagen rör lagstiftning som inte faller under
Socialstyrelsens verksamhetsområde. Styrelsen vill dock framhålla att de
föreslagna ändringarna av den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen synes
vara nödvändiga för att lagstiftningen skall uppfylla kraven i bl.a. de två EG-
direktiven om vilseledande reklam och om TV-sändning till allmänheten.
Socialstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag.
Marknadsdomstolen:
Marknadsdomstolen ansluter sig till utredningens bedömningar beträffande
anpassningen till direktivet om vilseledande reklam---. Marknadsdomsto-
len delar utredningens uppfattning att gällande lagstiftning i allt väsentligt
uppfyller de krav som ställs av reklamdirektivet. Domstolen instämmer även
i bedömningen att direktivet inte kräver att det införs en bestämmelse om
ingripanden mot ännu inte publicerad vilseledande reklam. En sådan be-
stämmelse skulle, som utredningen anför, kräva ändringar i svensk grundlag.
Domstolen tillstyrker också utredningens förslag att det f.n. inte införs reg-
ler om beriktigande av vilseledande reklam.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 3
23
Med hänvisning till direktivets definition i artikel 2.1 av begreppet ”re-
klam” föreslår utredningen att generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen
ändras så att den även kommer att omfatta s.k. inköpsreklam. Marknads-
domstolen instämmer i uppfattningen att det nu är tid att ändra 2 § mark-
nadsföringslagen i enlighet med utredningens förslag. Möjligen kan änd-
ringen göras på ett lagtekniskt enklare sätt genom ett tillägg i paragrafens
första stycke.
Konsumentverket:
Konsumentverket tillstyrker i huvudsak marknadsföringsutredningens för-
slag rörande genomförandet av direktivet om vilseledande reklam.---
Enligt marknadsföringsutredningens uppfattning (s. 39 f) tillgodoser den
nu gällande lagstiftningen i huvudsak väl de krav som ställs av direktivet om
vilseledande reklam.
Konsumentverket delar denna utredningens uppfattning. Direktivet inne-
håller till stor del allmänt hållna bestämmelser av samma karaktär och inne-
håll som marknadsföringslagens (MFLs) generalklausul (2 §). Att 2§ MFL
ger ett längre gående konsumentskydd mot otillbörlig marknadsföring är väl
förenligt med direktivets minimikaraktär.---
Marknadsföringsutredningen föreslår (s. 40 ff) att generalklausulen mot
otillbörlig marknadsföring i 2 § MFL byggs ut till att omfatta också reklamåt-
gärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst, eller
annan nyttighet samt att radiolagens censurförbud anpassas i enlighet där-
med.
Konsumentverket anser liksom utredningen att anpassning i detta hän-
seende är nödvändig och att den bör framgå genom ändringar i lagtexterna.
Det kan dock, särskilt med hänsyn till den ringa betydelse förändringarna i
praktiken kommer att få, ifrågasättas om ändringen i MFL kräver ett helt
nytt stycke. Det skulle kunna vara tillräckligt att efter orden ”vid marknads-
föring” i inledningen till 2§ MFL skjuta in ”eller efterfrågan”.---
Marknadsföringsutredningen anser (s.42ff) inte att den svenska avgräns-
ningen av marknadsföringsområdet mot yttrandefrihetsområdet i praktiken
är något problem. Konsumentverket delar den uppfattningen.---
Marknadsföringsutredningen finner (s. 44 f) att direktivet inte innehåller
något krav på att en domstol skall kunna ingripa mot reklam redan innan
den har publicerats. Konsumentverket ansluter sig till detta.---
Marknadsföringsutredningen anser (s. 45 f) inte att direktivet innehåller
något krav på regler om beriktigande av reklam.
Konsumentverket delar utredningens uppfattning. Frågan bör dock, som
utredningen antyder, övervägas ytterligare i marknadsföringsutredningens
fortsatta arbete.
Landsorganisationen i Sverige:
LO stöder utredningens uppfattning att anpassningen av marknadsföringsla-
gen till EES-avtalet kräver små ändringar. LO instämmer i förslagen beträf-
fande §2 MFL---.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 3
24
Tjänstemännens centralorganisation:
TCO delar utredningens uppfattning att 2 § MFL bör byggas ut dels för att
överenstämma med motsvarande EG-regler, dels därför att det skulle vara
till en viss fördel för konsumenterna och allmänt främja redlighet i företa-
gens beteende på marknaden.
Industriförbundet - Sveriges Industriförbund:
Betänkandet är enligt förbundets mening förtjänstfullt och vi tillstyrker där-
för de ändringar av marknadsföringslagen, radiolagen och lagen om kabel-
sändningar som föreslås.---
Genom tillägg till dessa bägge bestämmelser [2 § marknadsföringslagen
och 19 § radiolagen] görs respektive lag tillämplig även på reklam vid inköps-
verksamhet. Förbundet delar utredningens bedömning att en sådan utvidg-
ning av de bägge lagarna är nödvändig enligt EES-avtalet.
I avsnittet 3.4.1. ”Inköpsreklam mm” finns ett utförligt resonemang om
tekniken för att genomföra den aktuella vidgningen av lagarnas tillämp-
ningsområde. Såsom utredningen framhåller hade det varit möjligt att ge be-
greppet ”marknadsföring” i lagstiftningen en vidare innebörd än det har
idag. Härigenom skulle ordet ”marknadsföring” komma att stå i bättre över-
ensstämmelse med det ekonomiska språkbruket. Skillnaden mellan lagstift-
ningens definition och det ekonomiska språkbruket har emellertid enligt för-
bundets erfarenhet inte medfört några egentliga praktiska problem. Vidare
förekommer ordet ”marknadsföring”, med en enhetlig betydelse, i en rad
olika lagar. En omdefinition av begreppet ”marknadsföring” i lagstiftningen
skulle därför inte bara vara tämligen komplicerad utan också, under en san-
nolikt längre övergångstid, medföra en hel del förvirring och osäkerhet rö-
rande räckvidden och innebörden av flera marknads- och konsumenträtts-
liga lagar. Den av utredningen valcja tekniken med ett tillägg att lagarna även
gäller inköpsreklam och liknande är därför att föredra.
Köpmannaförbundet - Sveriges Köpmannaförbund:
När det gäller anpassningen till EG-direktivet om vilseledande reklam in-
stämmer förbundet i utredningens uppfattning att nu gällande lagstiftning
väl tillgodoser de krav som ställs av EGs direktiv. MFLs generalklausul
täcker mer än väl EG-direktivets krav. Det innebär ej heller krav på regler
om beriktigande av reklam. Förbundet anser det dock lämpligt att denna
fråga övervägs ytterligare i utredningens fortsatta arbete.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 3
Konsumentvägledamas förening:
För att kunna trygga efterlevnaden av den EES-anpassade marknadsförings-
lagen vill föreningen betona vikten av att det finns aktiva konsumentvägle-
dare i landets kommuner och att Konsumentverket ges erforderliga resurser
för att bevaka efterlevnaden av lagen.
25
Sveriges Marknads förbund:
Vi tillstyrker i huvudsak utredningens förslag men vill framhålla, att den
svenska lagstiftningens ord marknadsföring i detta sammanhang getts ett
trängre innebörd än den verkliga i begreppet marknadsföring. Med mark-
nadsföring förstås inte enbart avsättning av produkter och tjänster åt olika
håll utan framför allt ligger i begreppet att främja tillgången på varor, tjäns-
ter och andra nyttigheter. Marknadsföring är därför en av de väsentligaste
elementen i en fungerande marknadsekonomi.
Det snäva svenska perspektivet borde ändras till: främja marknadstill-
gången på varor och tjänster. Den svenska lagstiftarens val av ordet mark-
nadsföring skedde i en period av starkt centralistiskt synsätt och gavs en snäv
innebörd, dessutom negativt laddad. EG-direktivet är utformat i en helt an-
nan situation, då planekonomiska system allmänt förkastas.
Att i nuläget utforma vår marknadsföringslagstiftning i överensstämmelse
med vad som gäller inom EG på detta område skulle kräva såväl lång tid
som djuplodande överväganden. På den grunden tillstyrker vi utredningens
förslag, eftersom det väsentligen tillgodoser direktivets krav och på sätt och
vis pekar på dilemmat, att direktivet syftar till att främja marknadstillgången
på varor och tjänster och inte enbart siktar till att främja avsättningen av varor
och tjänster.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 3
26
Prop. 1992/93:110
Bilaga 4
RIDETS DIREKTIV
av den 10 septeaber 1984
oh tillnänming av ■edleasstatemas lagar och andra författningar oh vilseledande
reklam
(84/450/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100 i
detta,
med beaktande av kommissionens förslag \
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande-5, och
med beaktande av följande:
Nu gällande lagar mot vilseledande reklam i medlems-
staterna skiljer sig åt på väsentliga punkter. Efter-
som reklam når ut över de enskilda medlemsstaternas
gränser, inverkar den direkt på upprättandet av en väl
fungerande gemensam marknad.
Vilseledande reklam kan leda till en snedvridning av
konkurrensen inom den gemensamma marknaden.
Reklam, vare sig den leder till ett avtal eller inte,
påverkar konsumenternas ekonomiska välfärd.
Vilseledande reklam kan få till följd att en konsument
fattar beslut som är till förfång för honom i samband
med att han skaffar sig varor eller annan egendom
eller utnyttjar tjänster.
Skillnaden mellan lagarna i medlemsstaterna leder i
många fall inte bara till otillräckligt konsumentskydd
utan hindrar också genomförandet av annonskampanjer
utanför ett lands gränser och påverkar på så sätt det
fria utbytet av varor och tjänster.
Europeiska gemenskapens andra konsumentpol i t iska
program* föreskriver lämpliga åtgärder mot vilsele-
dande och otillbörlig reklam.
Rent allmänt ligger det i den stora allmänhetens
intresse liksom det även är till fördel för konsumen-
terna och alla näringsidkare som i konkurrens med
andra är verksamma inom den gemensamma marknaden att
i första hand harmonisera de nationella bestämmelserna
mot vilseledande reklam. I ett andra skede kan man
behandla otillbörlig och i nödvändig utsträckning jäm-
förande reklam på grundval av lämpliga förslag från
kommissionen.
Objektiva minimikriterier bör i detta syfte faststäl-
las för att man skall kunna avgöra om viss reklam är
vi Iseledande.
De lagar som medlemsstaterna antar mot vilseledande
reklam måste vara ändamålsenliga och effektiva.
EGT nr C 70, 21.3.1978, s. 4.
EGT nr C 140, 5.6.1979, s. 23.
EGT nr C 171, 9.7.1979, s. 43.
EGT nr C 133, 3.6.1981, s. 1.
SLUTLIG
27
Prop. 1992/93:110
Bilaga 4
Personer eller organisationer, som enligt nationell
lagstiftning anses ha ett rättmätigt intresse i saken,
måste ha möjligheter att inleda förfaranden mot
vilseledande reklam, antingen inför domstol eller
inför en förvaltningsmyndighet som är behörig att
behandla klagomål eller att inleda lämpliga, rättsliga
förfaranden.
Det bör stå varje medlemsstat fritt att besluta om
huruvida de skall ge domstolarna och förvaltnings-
myndigheterna befogenhet att kräva att andra vedertag-
na metoder först tillgrips för att behandla klago-
målet.
Domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna måste ha
befogenheter att påbjuda eller åstadkomma att vilsele-
dande reklam upphör.
Det kan i vissa fall kan vara önskvärt att förbjuda
vilseledande reklam, till och med innan den publice-
ras. Men detta innebär inte på något sätt att med-
lemsstaterna är tvingade att införa regler som kräver
systematisk förhandsgransking av reklam.
En bestämmelse skall antas om ett snabbförfarande, som
gör det möjligt att vidta åtgärder med tillfällig
eller slutgiltig verkan.
Det kan vara önskvärt att beordra offentliggörande av
beslut som fattats av domstolar eller förvaltnings-
myndigheter eller av beriktigande förklaringar för att
undanröja alla fortsatta verkningar av vilseledande
reklam.
Förvaltningsmyndigheterna måste vara opartiska, och
deras myndighetsutövning måste kunna bli föremål för
rättslig prövning.
Den frivilliga kontroll som självreglerande organ
utför för att undanröja vilseledande reklam kan leda
till att man slipper tillgripa administrativa eller
rättsliga åtgärder, och den bör därför uppmuntras.
Annonsören skall på lämpligt sätt kunna bevisa riktig-
heten av de faktiska påståenden han framför i sin
reklam, och i vissa fall kan domstolen eller en
förvaltningsmyndighet besluta om detta.
Detta direktiv får inte hindra en medlemsstat från att
bibehålla eller anta bestämmelser i avsikt att för-
säkra sig om ett mera omfattande skydd för konsimen-
ter, näringsidkare och den stora allmänheten.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Avsikten med detta direktiv är att skydda konsumenter-
na, dem som bedriver närings- eller affärsverksamhet
eller som utövar hantverk eller ett fritt yrke och den
stora allmänheten mot vilseledande reklam och de
otillbörliga följderna av denna.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
1. reklam: varje form av framställning i samband med
närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller
yrkesutövning för att främja tillhandahållandet
av varor eller tjänster, däribland fast egendom,
rättigheter och skyldigheter,
2. vilseledande reklam: all reklam som på något
sätt, däribland genom sin presentation, vilsele-
der eller sannolikt kommer att vilseleda de
personer den riktar sig till eller dem som nås av
den, och som genom sin vilseledande karaktär
sannolikt kommer att påverka deras ekonomiska
beteende, eller som av dessa skäl skadar eller
sannolikt kommer att skada en konkurrent,
3. person: varje fysisk eller juridisk person.
Artikel 3
När man skall avgöra om viss reklam är vilseledande
skall hänsyn tas till alla inslagen i reklamen och
särskilt till sådan information som reklamen innehål-
ler om följande:
a) De utmärkande egenskaperna för varor eller
tjänster, som t.ex. tillgänglighet, beskaffenhet,
utförande, sammansättning, ti l Iverkningsmetod och
tillverknings- eller leveransdatum, ändamålsen-
lighet, användningsområden, kvantitet, specifika-
tion, geografiskt eller kommersiellt ursprung
eller det resultat man kan förvänta sig av
användningen, eller resultat från provningar och
undersökningar som utförts på varorna eller
tjänsterna ifråga.
b) Priset eller hur priset beräknas och leveran-
svillkoren för varorna eller utförandet av
tjänsterna ifråga.
c) Annonsörens status, hans näringskännetecken och
rättigheter, t.ex. hans identitet och finansiella
tillgångar, hans meriter och de industriella,
kommersiella eller immateriella rättigheter som
han innehar, eller de priser och belöningar som
han tilldelats.
Artikel 4
1. Medlemsstaterna skall i konsumenternas liksom
även i konkurrenternas och den stora allmänhetens
intresse säkerställa att det finns lämpliga och
effektiva metoder för kontroll av vilseledande reklam.
Sådana metoder skall innefatta rättsliga bestämmelser
enligt vilka personer eller organisationer, som enligt
den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt
intresse av att vilseledande reklam förbjuds, kan
a) vidta rättsliga åtgärder mot sådan reklam, eller
b) anmäla sådan reklam till en förvaltningsmyndighet
som är behörig antingen att besluta i klagomål
eller att inleda lämpliga rättsliga förfaranden.
Det skall ankomma på varje enskild medlemsstat att
avgöra vilken av dessa möjligheter som skall till-
ämpas, och om domstolarna och förvaltningsmyndig-
heterna skall få rätt att kräva att andra etablerade
Prop. 1992/93:110
Bilaga 4
medel först skall tillgripas för att behandla klago-
målet, däribland de som nämns i artikel 5.
2. Genom de bestämmelser som anges i punkt 1 skall
medlemsstaterna i de fall de anser sådana åtgärder
nödvändiga med hänsyn till alla inblandades och
särskilt det allmännas intressen ge domstolarna eller
förvaltningsmyndigheterna befogenheter
- att besluta att den vilseledande reklamen skall
upphöra, eller att besluta om lämpligt rättsligt
förfarande för att få fram ett sådant beslut,
eller
- om den vilseledande reklamen ännu inte publice-
rats men publiceringen är nära förestående, att
besluta om förbud mot sådan publicering, eller
inleda ett lämpligt rättsligt förfarande för att
få fram ett sådant beslut.
Sådana åtgärder kan vidtas även om det inte firns
bevis för faktisk förlust eller skada eller för uppsåt
eller vårdslöshet från annonsörens sida.
Medlemsstaterna skall också ombesörja att de åtgärder
som
avses i första stycket, vidtas skyndsamt
- antingen med tillfällig verkan, eller
- med slutgiltig verkan,
varvid varje enskild medlemsstat har att avgöra vilket
av de två alternativen som skall väljas.
Med hänsyn till att de fortsatta följdverkningarna av
vilseledande reklam, som skall upphöra enligt ett
slutgiltigt beslut, kan medlemsstaterna vidare till-
dela domstolarna och förvaltningsmyndigheterna be-
fogenhet
- att kräva hel eller delvis publicering av detta
beslut och i sådan form de bedömer lämplig,
- att dessutom kräva publicering av beriktigande.
3. I fråga om förvaltningsmyndigheterna som avses i
punkt 1 gäller följande:
a) De måste vara så sammansatta att det inte finns
anledning att tvivla på deras opartiskhet.
b) De måste, när de behandlar ett klagomål, få full
befogenhet att övervaka och genomdriva att deras
beslut efterlevs.
c) De måste som regel motivera sina beslut.
När de befogenheter som anges i punkt 2 utövas uteslu-
tande av en förvaltningsmyndighet, skall skälen till
besluten alltid anges. Vidare måste det i detta fall
fastställas ett förfarande så att varje otillbörlig
eller oskälig myndighetsutövning eller underlåtenhet
att utöva dessa befogenheter kan bli föremål för
rättslig prövning.
Detta direktiv utesluter inte en frivillig kontroll av
vilseledande reklam genom självregi erande organ, och
inte heller att sådana organ anlitas av de personer
och organisationer som avses i artikel 4, om sådana
organs förfarande är tillgängligt utöver det rättsliga
eller förvaltningsförfarande som omfattas av den
artikeln.
Artikel 6
Medlemsstaterna skall tilldela domstolarna eller
förvaltningsmyndigheterna befogenheter som i domstols-
förfarandet eller förvaltningsförfarandet enligt
artikel 4 ger dem följande befogenheter:
a) Att kräva av annonsören att han lägger fram bevis
för riktigheten av de faktiska påståenden han
framför i sin reklam. Detta under förutsättning
att ett sådant krav förefaller lämpligt på grund
av omständigheterna i det särskilda fallet
däribland de rättmätiga intressena hos annonsören
och varje annan part i förfarandet.
b) Att betrakta de faktiska påståendena som orikti-
ga, om bevisen som begärts in enligt a inte läggs
fram eller bedöms otillräckliga av domstolen
eller förvaltningsmyndigheten.
Artikel 7
Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från
att bibehålla eller anta bestämmelser som avser att
tillförsäkra konsumenterna, näringsidkarna och den
stora allmänheten ett mera omfattande skydd.
Artikel 8
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser
som är nödvändiga för att följa detta direktiv före
den 1 oktober 1986 och skall genast underrätta kommis-
sionen om detta.
Medlemsstaterna skall till komromissionen överlämna
texterna till alla bestämmelser i nationell lagstift-
ning som de antar inom det område som omfattas av
detta direktiv.
Artikel 5
29
Artikel 9
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 10 septenber 1984.
På rådets vägnar
P. O'TOOLE
Ordförande
Prop. 1992/93:110
Bilaga 4
30
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-28
Närvarande: f.d. justitierådet Böret Palm, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Inger Davidson beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Per
Swahn.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)
I lagrådsremissen uttalas att marknadsföringslagen i allt väsentligt uppfyller
de krav som EG-direktivet (84/450 EEG) om vilseledande reklam ställer och
att det endast är på en punkt som lagen behöver justeras, nämligen när det
gäller inköpsreklam m.m. Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring
i 2 § marknadsföringslagen kompletteras därför enligt förslaget att gälla även
reklamåtgärder eller andra handlingar som företas i näringsverksamhet vid
efterfrågan av en vara, tjänst eller annan nyttighet.
Det åsyftade direktivet om vilseledande reklam definierar uttrycket ”re-
klam” på ett sätt som - enligt engelsk och fransk version liksom den svenska
översättning som redovisas under avsnitt 2.2 - knappast leder tanken till nå-
got annat än åtgärder riktade från en leverantör gentemot konsument eller
annan näringsidkare. Som påpekats i remissen (avsnitt 3.2) avvisades ett för-
slag om att marknadsföringslagens föregångare, lagen (1970:412) om otill-
börlig marknadsföring, skulle bli tillämplig också på handlingar riktade mot
leverantören vid inköpsverksamhet, mot den som tillhandahåller arbetskraft
etc. En sådan reglering befanns inte principiellt höra hemma i lagen.
För tolkningen av den angivna definitionen i direktivet har inte presente-
rats något annat underlag än själva texten och den uppfattning utrednings-
mannen givit uttryck åt i det bakomliggande betänkandet (SOU 1992:49)
”EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen”. Det har emellertid
upplysts att den s.k. inköpsreklamen i andra europeiska länder allmänt anses
jämställd med den mot konsumenterna riktade reklamen och att också där-
för finns anledning att i Sverige införa en motsvarande ordning. Lagrådet
har inte någon principiell invändning mot att så sker. Att marknadsföringsla-
gen är uppbyggd så att denna reglering egentligen är främmande för den
framgår visserligen redan av dess första paragraf. Olägenheten är emellertid
inte sådan att förslaget bör avstyrkas, särskilt med hänsyn till att hela lagen
är föremål för översyn av marknadsföringsutredningen.
Prop. 1992/93:110
Bilaga 5
31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992
Prop. 1992/93:110
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg
Statsrådet Odell anmäler fråga om ändringar i marknadsföringslagen
m.m. med anledning av EES-avtalet.
Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen om
ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) och om ändring i radiolagen
(1966:755) i enlighet med bilagan till detta protokoll.
Ur protokollet:
Maud Melin
32
Prop. 1992/93:110
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
1 Ärendet och dess beredning............................. 2
2 EG-direktivet om vilseledande reklam.................... 3
2.1 Överväganden bakom direktivet..................... 3
2.2 Direktivets syfte och reklamdefinitioner.............. 4
2.3 EG-ländernas förpliktelser.......................... 4
3 Den svenska anpassningen.............................. 6
3.1 Behovet av anpassning............................. 6
3.2 Inköpsreklam m.m................................. 7
3.3 Ingripanden mot vilseledande reklam................. 10
3.4 Publicering av förbudsbeslut och rättelse av vilseledande
reklam........................................... 11
4 Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser................. 11
5 Upprättade lagförslag................................... 12
6 Ärendet till riksdagen.................................. 12
Propositionens lagförslag.................................... 13
Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av betänkandet (SOU
1992:49)........................................... 15
Bilaga 2 Utredningens lagförslag 1 och 2...................... 18
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över Marknadsfö-
ringsutredningens delbetänkande (SOU 1992:49) EES-an-
passning av marknadsföringslagen i den del som berör EG-
direktivet om vilseledande reklam.................... 21
Bilaga 4 Direktiv 84/450/EEG om tillnärmning av medlemsstater-
nas lagar och andra författningar om vilseledande reklam 27
Bilaga 5 Lagrådets yttrande................................. 31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992 32
33
gotab 42184, Stockholm 1992