Sverige halkar efter. Särskilt på utbildningsområdet är
detta prekärt för en liten exportberoende nation.
Enligt OECD är procentandelen med högre akademisk
utbildning i USA 23%, i Canada 15 %, i Japan 13 % och i
Sverige 12 %. Av de högutbildade är procentandelen
ingenjörsutbildade i Japan 23 %, i Belgien 25,3 %, i
Frankrike 21,6 % och i Sverige 15,8 %. Den svenska
civilingenjörsutbildningen tar 4,5 år (samma pensum som
tidigare angavs till 4 år) medan den i våra konkurrentländer
ligger på 6--8 år. Skillnaden torde inte kunna förklaras av
högre begåvning bland de svenska studenterna utan torde
innebära en kompetensskillnad. Sverige inräknar i regel i
sin statistik över högskoleutbildning en rad korta 1--2-åriga
linjer, vilket inte är vanligt utomlands. Studerandevolymen
i eftergymnasial utbildning har i Sverige legat väsentligen
konstant sedan 1975 enligt Högskoleenheten, medan den
ökat starkt i övriga nordiska länder, Västtyskland och
Canada.
Den svenska skolan har också högre tonvikt på ämnen
som hem- och barnkunskap, bild, musik och idrott och
mindre på moderna språk, modersmål, matematik och
tekniska ämnen än skolan i våra konkurrentländer.
Tonvikten på samverkan och gruppdynamik motsvaras i
andra länder av större tyngd på kreativitet och förmåga till
kunskapsinhämtande.
Det är därför inte överraskande att den svenska
industrin (med läkemedelsindustrin som enda undantag)
väsentligen bygger på uppfinningar gjorda vid förra
sekelskiftet. Bilar, telefoner, pappersmassa, möbler,
kylskåp, kullager och separatorer är typiska exempel på
produkter som återfinns i den priskonkurrerande sektorn,
och där låga löner är konkurrensmedlet. Typiskt är att den
första fungerande datamaskinen (BESK) och den första
platta bildskärmen togs fram i Stockholm, men att
tillverkningen helt ligger i andra länder.
Den produktkonkurrerande sektorn där man med hjälp
av nyskapande kan hålla höga priser och löner, den s.k.
sjätte Kondratieffvågen, väntas ligga inom
datakommunikation, gen- och bioteknik, solar- och
miljöteknik samt optik. Här är Sverige extremt svagt.
Svensk industri har, inte oväntat, påtagligt få anställda
med högre utbildning, och frånsett läkemedelssektorn är
omsättningsandelen som går till forskning och utveckling
mycket begränsad. Därför går ändå en andel av de få
utbildade civilingenjörerna ut till arbetslöshet.
Sverige är inte oväntat inne i en ond cirkel, som måste
brytas om inte vår ställning som kvalificerad industrination
skall ytterligare rubbas. Vi riskerar att hamna i verklig
lågteknologi.
Även den svenska civilekonomutbildningen kan
ifrågasättas. Det hävdas ofta av kvalificerade bedömare att
endast Handelshögskolan i Stockholm håller tillräckligt
kvalificerad internationell kompetens och att
civilekonomutbildningen bör koncentreras till fristående
handelshögskolor på universitetsorterna.
Internationellt anses att en miljon invånare är
nödvändigt som uppland för ett universitet om man skall
kunna samla tillräcklig kreativ massa för högt avancerad
forskning och utbildning. De främsta innovationerna sker
också numera i regel inom den tvärvetenskapliga sektorn.
Härför krävs den bredd på kunskap som de stora
universiteten erbjuder.
Den svenska inriktningen att förse varje residensstad
med en statussymbol i form av högskola är i detta
sammanhang sannolikt förödande för den kvalificerade
forskningen.
Det är angeläget att utreda hur den onda cirkeln kan
brytas, med sikte dels på ett stärkande av den akademiska
utbildningen och den svenska skolan, dels på hur svensk
industri skall kunna stimuleras till en omstrukturering mot
en högre andel inom den produktkonkurrerande sektorn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den svenska högre utbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den svenska skolan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulans till omstrukturering
mot den produktkonkurrerande sektorn inom den svenska
industrin.