med anledning av prop. 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens
Distansutbildning i det nya resurstilldelningssystemet
Umeå universitet har genom sin tillkomsthistoria och sitt
geografiska läge kommit att få ett speciellt ansvar för
högskoleutbildningen i norra Sverige. Högskolorna i Luleå,
Sundsvall/Härnösand samt Östersund bidrar givetvis till att
täcka behoven av utbildningsinsatser i regionen, men de
största resurserna och därmed ansvaret finns i Umeå.
Universitetet kan sägas ha två viktiga huvuduppgifter i
regionen: dels att i Umeå bygga upp och vidareutveckla ett
internationellt konkurrenskraftigt universitet, dels att på
olika sätt nå ut i regionen med utbildningsinsatser.
Universitetet ger således utbildningar i Umeå,
decentraliserad utbildning i Kiruna, Skellefteå samt
Örnsköldsvik samt en omfattande distansutbildning i
regionen (ca 3 000 studerande). Universitetet lägger ner
betydande resurser i utveckling av olika
distansöverbryggande undervisningsmetoder. Universitetet
har vidare aktivt bidragit till att ett antal studiecentra,
fördelade över större delen av Norrlandsregionen,
tillkommit. Genom samverkan med övriga högskolor i
Norrland samt ett antal kust- och inlandskommuner har ett
betydande nätverk skapats som bidrar till att utveckla
regionens infrastruktur.
Benägenheten till högskolestudier är fortfarande
otillräcklig i många inlandskommuner där
studietraditionerna är svaga. Distansutbildning och
decentraliserad utbildning har bidragit till att grupper som
inte fått del av högre utbildning direkt efter gymnasieskola
fått förbättrade möjligheter till detta.
De möjligheter som öppnas för människor från stora
delar av Norrland att via distans eller decentraliserade
utbildningar öka sin behörighet eller kompetens förstås
lättare när man beaktar tillgängligheten till närmaste
universitet eller högskola. I södra och mellersta Sverige
täcker en pendlingsradie av sju mil från ett universitet eller
högskola hela denna region. I Norrland täcker motsvarande
pendlingsradie endast ca 20 % av Norrlands yta, vilket
lämnar en areal av inte mindre än ca 40 % av Sveriges totala
yta utanför.
Det resurstilldelningssystem för grundutbildning som
införs fr o m l juli 1993 medför farhågor för
distansutbildning och decentraliserad utbildning utifrån de
villkor som särskilt gäller för Norrlandsregionen.
Resurstilldelningssystemet bygger på att 70 % av resurserna
till grundutbildningen baserar sig på antal avklarade
tentamina, d v s på delårsprestationer. Resterande 30 % är
en s k studentpeng.
Grundprincipen för tilldelning är att liknande
utbildningar, oavsett undervisningsform och var i landet
utbildningen ges, ska tilldelas samma resurser räknat per
student. Således tilldelas t ex en 10-poäng kurs i
företagsekonomi samma resurser per student oavsett om
denne är en ungdomsstuderande som bor och studerar i
normaltakt och i normalform vid universitetet eller är en
yrkesarbetande som studerar på deltid på sin hemort med
halv studietakt och med hjälp av olika
distansöverbryggande metoder. Det blir helt naturligt större
bortfall av studerande fram till examination och därmed
lägre antal helårsprestationer i det senare fallet.
Distansutbildning och decentraliserad utbildning tillför
mindre resurser än de faktiskt kostar.
Distansutbildning och decentraliserad utbildning
riskerar därmed att på sikt uppfattas som verksamheter som
stjäl resurser från utbildningar för ungdomsstudenter med
högre prestationsgrader på universitetsorten.
Resurstilldelningssystemet gynnar undervisning i större
studerandegrupper. Umeå universitet har emellertid inte
möjlighet att omfördela resurser från ''gynnad''
undervisning till distans- eller decentraliserad undervisning.
Många kurser på B-, C- och D-nivå (som förutsätter 20,
resp 40 resp 60 poängs förkunskaper) inom naturvetenskap,
humaniora och samhällsvetenskap, läses av färre studenter
än vad resurstilldelningssystemet i genomsnitt utgått ifrån.
Dessa kurser ger således en lägre tilldelning. För många
mindre ämnen med forskarutbildning blir det svårt att
upprätthålla ett årligt utbud av påbyggnadskurser med det
nya systemet. Umeå universitet kan som enda universitet i
Norrland inte frånhända sig ansvaret för påbyggnadskurser,
då dessa är en livsviktig rekryteringskälla för
forskarutbildningen och forskningen.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser vi att Umeå
universitet i utbildningsuppdraget som särskilt åtagande
inom ramen för de i proposition 1992/93:169 angivna högsta
antal helårsprestationer som ger ersättning, får inräkna
minst 2 000 helårsprestationer på distansutbildning och
decentraliserad utbildning sammantaget under
treårsperioden. Umeå universitet bör för detta särskilda
åtagande erhålla en tilldelning av 4 000 kr extra per
helårsstudent (studentpeng). Detta bör ske genom en
omfördelning av resurser från anslaget D 4. Stockholms
universitet: Grundutbildning till anslaget D 5. Universitetet
i Umeå: Grundutbildning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om distansutbildning vid
Universitetet i Umeå.
Stockholm den 11 mars l993
Britta Bjelle (fp)
Ulla Orring (fp)