I demokratiska länder utgör den s.k. tredje statsmakten
en oerhört viktig balanserande maktfaktor. Från de
journalister som utövar den får människor den information
som skall hjälpa dem att bestämma efter vilka huvudsakliga
principer och i vilken riktning landet skall styras.
Samhället blir alltmer komplicerat, alltmer utbyggt.
Förändringarna går allt snabbare. Sambanden mellan olika
åtgärders inverkan på andra delar av samhället blir alltmer
invecklade. Den internationaliserade ekonomin kräver allt
större kunskaper om den mängd transaktioner som dagligen
sker och om dessas tyngd och påverkansmöjligheter på
andra områden. Men inte endast ekonomin är
internationaliserad, även kontaktnäten, de dagliga
kontakterna inom olika yrkesområden sker i en allt
snabbare takt över nationsgränser.
Den som utövar journalistisk makt, men samtidigt vill ta
sitt demokratiska samhällsansvar som representant för
tredje statsmakten, måste ha gedigna kunskaper på det
område vederbörande arbetar inom. Goda språkkunskaper
är en annan förutsättning för att skaffa sig den överblick
som är grunden för att på ett adekvat sätt beskriva olika
samhällsskeenden.
Tidningar som många gånger lever under pressade
ekonomiska omständigheter riskerar lätt att brista i sitt
samhälleliga informationsansvar och mer rikta in intresset
på upplageförsäljning med den inriktning detta för
närvarande medför mot skandal- och katastrofperspektiv.
Tillgodoses denna typ av hyenementalitet i alltför stor
utsträckning utan att mötas av annan information som höjer
nivån, även på bred bas, så riskerar hela kvaliteten i
informationsutbudet att kvalitetsmässigt sjunka kraftigt och
därmed försvagas människors möjlighet att utöva den
demokratiska makten. Ansvaret kommer människor ändå
att få ta, det finns inga andra som gör det. Det är svårt att
ta ansvar för saker man gjort, beslutat, men inte förstått.
Denna frustration har redan drabbat delar av vår
befolkning. Det åligger alla ansvariga att försöka undanröja
en fortsatt negativ utveckling i detta avseende och att
förhindra att denna känsla av vanmäktighet sprids till allt
fler grupper. Det kräver åtgärder och kvalitetshöjande
påverkan på informationsutbudet genom ökade
kompetenskrav för utövning av ansvarsfulla och
opinionspåverkande yrken.
Lyckas inte detta blir effekten att hela
informationsnivån dras ner, läsare/ tittare får inte den hela
bild som krävs för att få en insiktsfull bild av
sammanhangen, den som behövs för att kunna utöva den
demokratiska kontroll, som dessa läsare/tittare i sin roll som
väljare har att utföra.
På samma sätt som det är angeläget med politiska ledare
som vågar leda, ange mål och inspirera väljare till att se
längre än till de egna förhållandena så krävs journalister
som på samma sätt kan bidra till att höja folkbildning, etisk
syn och samhällsansvar. Det är nödvändigt med sådana
motkrafter om inte det demokratiska systemet på lång sikt
skall riskera att utsättas för ett ohejdbart populistiskt tryck.
Journalistkåren kan därför inte vara alltför ensidig och
likriktad i uppfattningar, synpunkter, bakgrund och mål.
Det behövs kraftig variation i kunskaperna. Journalistkåren
borde egentligen vara lika multipel som sina läsare, men
kunskaperna måste vara djupare. En alltför ensidig
journalistutbildning kan vara direkt skadlig för variationen
i informationsflödet.
Om kunskaperna inte fördjupas kommer journalisterna
inte att kunna hålla jämna steg med samhällets omvandling
och informationsutbudet kommer att bli alltmer
rumphugget, alltmer snuttifierat och ytligt.
Vägarna til journalistyrket måste bli flera och lönerna
mer anpassade till respektive persons teoretiska kunskaper
och arbetsresultat. Ordet journalist täcker egentligen en
mängd olika yrken, nyhetsrapportörer, sportjournalister,
receptförmedlare, skriftställare, kåsörer, internationella
experter inom en mängd olika ämnen, t.ex. ekonomi och
politik, men även allmänkunniga personer på mindre lokala
tidningar. En enhetlig utbildning för alla är nästintill skadlig
för yrkeskåren på lång sikt och för läsare och
samhällsutveckling på något kortare sikt.
Journalist är ett fritt yrke. Det omfattar
nyhetsbearbetning, nyhetsspridning, men också spridandet
av information som inte är nyheter, som ger historiska
bakgrunder och paralleller. Förutom tidningar, tidskrifter,
radio och television tillkommer förlagsverksamhet som
distributionsform. Inom många ämnesområden, dock inte
alls alla, krävs vetenskapligt skolade medarbetare.
Universitetsstudier är att rekommendera för större delen av
yrkesgruppen.
I Norden är utbildningen mer enhetlig än på
kontinenten. De mest välrenommerade tidningarna finner
man på kontinenten och i England som t.ex. Frankfurter
Allgemeine och Financial Times. Hur ofta kan dessa
tidningar beslås med sakfel? Läsaren kan känna
informationstrygghet vid läsningen av dessa tidningar,
vilket är förhållandevis unikt i dagens mediavärld. Man kan
lita på att en journalist som inte själv besitter kunskap i alla
de detaljer han/ hon skriver om dubbelkontrollerar
inhämtade uppgifter. Även om nyhetsjournalisterna
försöker undvika värderingar så går dessa givetvis inte
heller i dessa kvalitetstidningar helt att undkomma.
Journalistutbildningen i Tyskland är mycket varierad,
det finns en mängd utbildningar. Den som avslutat
utbildningen i Dortmund, Hohenheim, Eichstatt eller
München får examenstiteln Diplomjournalist (jfr
Diplomingenjör= civilingenjör). Utbildningen på
universiteten avslutas vanligen med magistergraden eller
med doktorsexamen. Av journalisthögskolorna har 8
privata huvudmän. Journalistskolan i München samarbetar
med universitetet och volontärutbildningen grundlägger
specialkunskaper på minst tre områden samt tillämpliga
juristkunskaper.
Även i Storbritannien bedrivs utbildningen vid många
universitet, ett 20-tal. Grundkraven för kvalifikation
fastställs dock centralt.
I Frankrike är konkurrensen till journalistyrket oerhört
hård. De mest konkurrenskraftiga för utbildningarna är
universitetsexamen respektive poäng i statskunskap, juridik
och historia.
Akademiker med doktorsgrad eller vår nya
magisterexamen behövs i större utsträckning inom
journalistyrket. Journalisthögskolans nu centrala roll
behöver därför tonas ned till förmån för djupare
universitetsutbildning kombinerad med någon
termins/något års utbildning i hantering av journalisternas
kanaler som press, eter och förlag. Vid dessa kurser skulle
rent mediainriktade kunskaper förmedlas. Denna typ av
kurser bör finnas vid flera universitet. Rätt att utexaminera
journalister bör också finnas vid dessa
utbildningsinstitutioner, som även väl kan drivas i privat
regi.
Inriktningen bör vara att minska betydelsen av befintliga
journalisthögskolor och öka betydelsen av ämneskunskap,
vetenskaplig bakgrund och framför allt att skapa en mer
varierad tillströmning och utbildning till journalistyrket.
Den analys som måste föregå en omläggning av detta
slag bör särskilt inrikta sig på jämförelser med de mest
kvalificerade journalistutbildningarna i länder med
välrenommerade tidningar som t.ex. Tyskland och
Storbritannien.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i
journalistutbildningen
Stockholm den 25 januari 1993
Charlotte Cederschiöld (m)