Skogsbruket och skogsindustrin har stor betydelse för
hela vårt land. Skogsmarken utgör en viktig del av vår
svenska natur. Massa- och pappersindustrin svarar för
närmare hälften av Sveriges nettoexportintäkter.
För att skogsbruket skall vara konkurrenskraftigt måste
nya metoder utvecklas som ger skogsbruket lönsamhet och
där hänsyn tas till naturvårdens intressen. Forskning och
utbildning är betydelsefulla faktorer för att nå dessa mål.
Skogsbruket i Götaland
De sydsvenska skogarna svarar för drygt 30 procent av
landets skogstillväxt och 40 procent av skogsbruksvärdet.
Det finns en mängd företag som arbetar med
skogsprodukter i Götaland. Det är t.ex. sågverk,
massaindustri, pappersbruk, möbelindustri,
småhustillverkare och värmeverk. Närheten till den
europeiska marknaden gör att dessa företag har goda
utvecklingsmöjligheter. Med så goda förutsättningar gäller
det att bättre ta tillvara träets möjligheter till utveckling av
nya produkter.
Skogsmarksarealen uppgår till 60 procent av
landarealen. Med nedläggningen av åkermark ökar
skogsmarksarealen och på sikt även tillväxten och möjligt
virkesuttag. Det finns dock speciella problem med
beskogning av åkermark, vilka kräver ett ökat
utvecklingsarbete för sin lösning.
Temperaturmässigt är Götaland den gynnsammaste
landsdelen i Sverige. Det finns dock områden med för
skogsföryngring besvärande vår- och försommarfroster.
Sannolikheten för hård vind är dubbelt så hög som i norra
delen av landet, varför stormskador också är vanligare i
Sydsverige. Nedfallet av luftföroreningar är stort. Det
består främst av kväve- och svavelföreningar.
Föroreningarna leder till försurning av mark och vatten.
Barrförlusterna på gran och tall har också ökat till en
oroande storlek och utbredning i Skåne och Halland.
Skogen är en viktig del av kulturlandskapet och för de
många tätorternas invånare utgör den viktiga
rekreationsområden.
I det sydsvenska slättlandskapet kan stråk av skog hejda
vind, jordflykt och snödrev. Trädridåer utmed åar och
vattendrag kan medverka som buffert och filter mot
föroreningar.
Ädellövskogen, som t.ex. bok, ek, ask, lönn och lind
finns främst i Götaland. Denna kräver särskilda kunskaper
för skötsel men ger rika möjligheter till en varierad
användning av virket. Den skånska almen som också hör till
de ädla lövträden är tyvärr på väg att försvinna genom den
sjuka som drabbat detta trädslag.
De problemområden och möjligheter som sydsvenskt
skogsbruk står inför och som vi berört ovan kräver sin del
av de gemensamma skogliga utbildnings- och
forskningsresurserna.
Sydsvensk skoglig utbildning och forskning
Skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) svarar för den högre skogliga
utbildningen och en viktig del av den skogliga forskningen.
Fakulteten har sin verksamhet främst i Umeå, Garpenberg
och Uppsala där jägmästarutbildningen bedrivs.
Skogmästareutbildningen sker i Skinnskatteberg och där
bedrivs liksom i Bispgården skogsteknikerutbildning.
Teknikerutbildningen i Värnamo upphör våren 1993 efter
beslut i SLU:s styrelse. Därmed får Sydsverige inte längre
någon högre skoglig utbildning.
När riksdagen våren 1992 behandlade anslag till SLU
skrev ett enigt utbildningsutskott i sitt betänkande
1991/92:UbU17 bl.a.:
Mot bakgrund av det sydsvenska skogsbrukets speciella
karaktär och förutsättningar anser utskottet i likhet med
SLU att vid den pågående översynen av den skogliga
utbildningen bör särskilt beaktas behovet av kunskap om
sydsvenska skogliga förhållanden. Utskottet utgår från att
regeringen vid beredningen av förslag som rör utbildning
och forskning vid SLU och som kommer att föreläggas
riksdagen inför budgetåret 1993/94 beaktar de i det
föregående redovisade förhållandena.
I december 1992 skulle SLU:s styrelse tagit beslut i
frågan om den framtida skogliga utbildningen efter förslag
från sin skogsutbildningsgrupp. Denna grupps majoritet
föreslog bl.a. att en ny treårig skogsmästarutbildning skulle
inrättas. Den skulle ersätta nuvarande skogstekniker- och
skogsmästareutbildning. Mot denna förändring har vi ingen
invändning. Däremot reagerar vi mot att
skogsutbildningsgruppen föreslog att utbildning endast
skulle äga rum i Skinnskatteberg och Bispgården. Därmed
gick man emot intentionerna i både riksdagens och SLU:s
tidigare styrelsebeslut. SLU:s styrelse bordlade hela frågan
till i mars 1993.
Skoglig forskning i Sydsverige tillkom under senare
delen av 1980-talet och är stationerad på Alnarp med
försöksstationer i Skåne, Halland och Småland. Man har
under den korta tid som gått sedan starten utfört ett utmärkt
arbete trots begränsade resurser.
Vi ser det som ytterst angeläget att frågan om skoglig
utbildning och forskning i Sydsverige får en lösning under
våren 1993. Det är, enligt vår bestämda uppfattning, inte
försvarbart att lämna en viktig landsdel helt utan högre
skoglig utbildning och med begränsad skoglig forskning.
Inför valet av lokalisering av utbildningen bör man ta
tillvara den resurs, som den tidigare nämnda forskningen
med Alnarp som bas, utgör. Likaså bör befintliga resurser
vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp och Lunds Universitet
kunna utnyttjas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av skoglig utbildning
och forskning i södra Sverige.
Stockholm den 21 januari 1993
Inga Berggren (m)
Per Stenmarck (m)