Den diskussion, som på senare år förts om
grundutbildningens villkor inom högskolan, speglar en
glädjande förskjutning från organisatoriska/administrativa
frågor till ett ökat intresse för innehållsmässig kvalitet.
Då pedagogiska problem inom universitet och högskolor
diskuteras generellt är det dock lätt att förbise att
vårdhögskolorna, med sin pedagogiskt utbildade lärarkår,
kan sägas ha gått före i den pedagogiska utvecklingen inom
högskolevärlden.
Som exempel kan nämnas att PBI (problembaserad
inlärning) har utvecklats inom vårdutbildningarnas ram.
Metoden har ägnats speciell uppmärksamhet av
högskoleutredningen. Det är angeläget att inte ''generella
överväganden om pedagogisk utbildning för
högskolelärare'' kommer att innebära en framtida
nedtrappning för vårdhögskolelärarnas del.
Vårdhögskoleläraren behöver pedagogisk/didaktisk
kompetens, inte enbart för sin egen framtida
lärarprofession; en viktig del i vårdhögskolan är att i sin tur
ge de studerande kunskaper och färdigheter att tänka
pedagogiskt. Det gäller bl.a. kompetens att arbeta
profylaktiskt med informationsoch utbildningsinsatser.
Detta, att utbilda i att utbilda, kräver avsevärt mer i fråga
om pedagogisk skolning än att enbart utbilda i det egna
ämnet.
En vårdutbildning, som motsvarar rimliga kvalitetskrav,
bör bygga på en adekvat grundläggande högskoleutbildning
om minst 120 poäng. Den bör därutöver omfatta
karaktärsämnesfördjupning motsvarande magister-,
licentiat- eller doktorsexamensnivå; ett minimikrav bör
vara 40 poäng över den grundläggande
högskoleutbildningen. Till denna ämnesfördjupning skall
kopplas vårdpedagogik om 40 poäng, varav 20 poäng utgörs
av pedagogik utifrån teoretiska perspektiv, och 20 poäng
omfattar praktisk vårdpedagogik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om innehållet i
vårdlärarutbildningen.
Stockholm i januari 1993
Håkan Strömberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Sture Ericson (s)
Inger Lundberg (s)
Hans Karlsson (s)