Tandhälsan förbättras inom alla åldersgrupper. Därmed
ändrar tandvårdsbehovet karaktär såväl vad gäller
inriktning som omfattning.
Behovet av reparativa och protetiska åtgärder minskar
och behovet av hälsokontroller och förebyggande åtgärder
ökar. Inte minst blir detta påtagligt i framtiden då de
generationer som fått en bättre start genom den
organiserade barn- och ungdomstandvården successivt
utgör en allt större del av befolkningen.
För de tekniskt komplicerade reparativa och protetiska
tandvårdsåtgärderna krävs tandläkarutbildning medan
hälsokontroller och förebyggande åtgärder till den största
delen kan utföras av tandhygienister och tandsköterskor.
De utökade möjligheterna till delegering inom
tandvården, som nyligen införts, bidrar också till att
vårdåtgärder i större utsträckning i framtiden kan utföras av
andra än tandläkare.
En översyn av tandvårdsförsäkringen pågår. Ett av
syftena med denna är att ge vårdgivarna incitament att
uppnå och bevara tandhälsa hos patienterna. Den
nuvarande utformningen av tandvårdsförsäkringen gör det
i stället mer lönsamt att åtgärda uppkomna skador än att
förhindra dessa. En ny tandvårdsförsäkring kan således
också komma att bidra till att minska behovet av reparativa
och protetiska åtgärder och därmed av behovet av
tandläkare.
Landstingsförbundet och Sveriges Tandläkarförbund är
eniga om att behovet av tandläkare i Sverige kan tillgodoses
med det antal utbildningsplatser, som fanns till och med
budgetåret 1991/92. Hösten 1992 beslöt emellertid
regeringen att öka tandläkarutbildningen med 30 platser
budgetåret 1992/93 som ett led i de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Någon diskussion eller analys av behovet av
ökat antal tandläkare i framtiden fördes inte.
Nackdelarna med för många tandläkare i landet är
uppenbara. Arbetslöshet leder till att antalet sökande till
tandläkarutbildningen minskar liksom kvaliteten på dessa
sökande. Av detta finns erfarenheter för några år sedan.
Tandläkarnas benägenhet att delegera arbetsuppgifter till
andra personalgrupper med kortare utbildning minskar
också och därmed möjligheterna att minska kostnaderna
för tandvården.
Till detta kommer att tandläkarutbildningen är
förhållandevis kostsam för staten och för den enskilde.
Tandläkarutbildningen är dessutom till sin natur så
specialinriktad, att den knappast är användbar för något
annat yrke än tandläkarens.
Den nuvarande dimensioneringen av
tandläkarutbildningen är för hög och bör minskas till vad
som gällde före budgetåret 1992/93.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskad intagning till
tandläkarutbildning.