Samhället har det övergripande ansvaret för barnens och
ungdomarnas skolgång och utbildning. Genom grundskolan
erbjuds alla elever, oberoende av geografisk hemvist och
sociala förhållanden, en likvärdig utbildning. Grundskolan
är avsedd för alla och utformad för att tillgodose de
skiftande behov eleverna kan ha. Grundskolans läroplan
speglar vår demokrati, samhällssyn och människosyn.
Grundskolan utgör därmed en del av fundamentet för
samhället i dag.
I ett mångkulturellt samhälle som vårt är det angeläget
att det uppväxande släktet i skolan får en gemensam
referensram, samtidigt som olika åsikter fritt skall kunna
bearbetas utifrån de grundläggande mänskliga och
demokratiska värderingarna, som de uttrycks i läroplanen.
Det är av ett särskilt stort värde att barn och ungdomar i
skolan möter andra erfarenheter, värderingar och en annan
livssyn än den som i övrigt präglar deras uppväxtvillkor. Det
ger skolan en viktig roll för att utveckla respekten för andra
människor och för att träna förmågan till samarbete. Detta
sker bäst i en skola där elever med olika social bakgrund,
skilda kulturella och religiösa traditioner arbetar
tillsammans. Den gemensamma skolan skall vara en
mötesplats för olika kulturer och värderingar.
Skolan skall aktivt och medvetet påverka och stimulera
barn och ungdomar att vilja omfatta vår demokratis
grundläggande värderingar och låta dessa komma till
uttryck i praktisk vardaglig handling. Skolan skall stimulera
elevernas utveckling till fria och självständiga människor
som kan ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med
andra förstå och förbättra sina egna och sina
medmänniskors livsvillkor.
Skolan skall bidra till en fostran av barn och ungdomar
som vilar på de normer som är av grundläggande betydelse
för uppbyggandet av vårt samhälle. Grundskolan har
tilldelats en uppgift som är en av samhällets viktigaste
demokratiserande och jämlikhetsskapande krafter.
Behovet av att starkt förankra demokratins grundläggande
värderingar hos barn och ungdomar är lika viktigt som
någonsin tidigare.
Grundskolan måste utvecklas fortlöpande
Genom successiv reformering av grundskolan har
möjligheten att inom dess ram tillgodose olika intressen och
pedagogiska inriktningar ökat kraftigt. Den nu gällande
läroplanen ger en stor handlingsfrihet. Huvudmomenten
anger vad som måste ingå i skolans undervisning. Men till
dessa obligatoriska kunskaper och färdigheter ges stort
utrymme för val genom lokala beslut och med hänsyn till
elevernas önskemål. Sedan 1989 har kommunerna själva att
fastställa kursplaner och timplaner och därmed möjligheter
att ytterligare profilera skolan. Undervisningen är inte låst
till någon särskild pedagogisk metod.
I grundskolan fördelas resurserna efter elevernas behov.
Den elev som behöver extra stöd för att få en med
kamraterna likvärdig utbildning skall kunna få det inom
ramen för de resurser som finns. Det kan variera från några
timmars extraläsning med en lärare efter en tids sjukdom,
till en personlig assistent under hela skoltiden, som gör det
möjligt för en handikappad elev att delta i undervisningen
tillsammans med sina jämnåriga kamrater.
I dag ger det allmänna skolväsendet utrymme för
nytänkande och försöksverksamhet som aldrig tidigare.
Detta utrymme utnyttjas. Det satsas stora resurser ute i
kommunerna för att stimulera till utveckling av
grundskolan och tillmötesgå de krav på förändringar som
förs fram från elever och föräldrar och från de anställda i
skolan. Behovet från samhällets sida av fristående skolor
för att från dessa få värdefulla pedagogiska eller andra
erfarenheter är därför i dag betydligt mindre än tidigare.
Det råder politisk enighet om att samhället skall ge stöd
även till privata skolor. Däremot går uppfattningarna starkt
isär om hur stort stödet skall vara samt på vilka grunder det
skall beräknas. Den utformning stödet till de privata
skolorna fick genom riksdagsbeslutet våren 1992 har
inneburit att privata skolor runt om i landet kraftigt gynnats
på bekostnad av kommunens egna skolor. Det finns många
exempel på detta.
Vi socialdemokrater förordar ett system som innebär att
kommunens politiska företrädare skall bedöma de behov av
resurser som den enskilda skolan har, och detta oberoende
av om det är kommunens egen skola eller om det är en
privat skola. Vi förordar därför att skollagen ändras på
sådant sätt att kommunen har att bedöma de behov av
resurser som föreligger i de egna skolorna och i de privata
skolorna på lika villkor, samt tilldela resurserna i enlighet
med dessa bedömningar.
Öppenhet och tolerans
Det finns även anledning att se över de riktlinjer som styr
Skolverkets arbete med godkännande av privata skolor. Det
är i detta sammanhang angeläget att framhålla det avsnitt i
propositionen om valfrihet och fristående skolor
(1991/92:95) där förra utbildningsministern Ulla Tillander
citeras. Där anförs:
Enligt mål och riktlinjer i grundskolans läroplan skall
skolans verksamhet präglas av de grundläggande
värderingar om demokrati, tolerans, jämlikhet m.m. på
vilka det svenska samhället bygger. Skolan skall aktivt och
medvetet påverka och stimulera barn och ungdomar att
vilja omfatta vår demokratis grundläggande värderingar
och låta dessa komma till uttryck i praktisk, vardaglig
handling. Jag anser det självklart att samhället i sitt och
elevernas intresse måste ställa ett motsvarande krav på
fristående skolor. För att en fristående skola skall
godkännas för skolpliktens fullgörande, måste skolan i sin
undervisning och övriga verksamhet omfatta det svenska
samhällets grundläggande värderingar och de riktlinjer för
fostran och utveckling som anges i målen för grundskolan.
En fristående skola måste därför utveckla sådana
egenskaper hos eleverna som kan bära upp och förstärka
demokratins principer som tolerans, samverkan och
likaberättigande mellan människorna. En fristående skola
bör exempelvis inte godkännas om den inte är beredd att
verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Den kan
självfallet inte heller godkännas, om den vill tillämpa aga
eller andra lagstridiga uppfostringsmetoder. Verksamheten
bör inom mycket vida ramar kunna präglas av olika
åskådningar och värderingar, men det finns alltså gränser
som samhället bestämt måste hävda. -- Att en fristående
skola är präglad av ett speciellt synsätt får självfallet inte
leda till att undervisningen ger eleverna en ensidig bild av
det som lärs ut. Skolan måste respektera att människor i
vårt land har skiljaktiga meningar och värderingar och
redovisa dessa. Det måste råda tolerans och öppenhet i
skolans verksamhet och undervisningen måste vara saklig
och allsidig.
Detta är krav på vad som skall prägla de privata skolorna
och utgör förutsättningar för godkännande av dessa. Vi
delar förutvarande och nuvarande skolministrarnas
inställning i detta avseende och anser att detta måste lyftas
fram när skolor ansöker om godkännande liksom i den
kontinuerliga uppföljningen av de privata skolornas
verksamhet.
Det har godkänts skolor, som förefaller ha som ett av
sina mål att ''skydda'' barnen från kunskaper om sådant som
man inte tycker om -- bl.a. andra religioner än den egna och
det man anser vara oförenligt i övrigt med den egna
övertygelsen. Inte minst i samband med debatten om
standardproven i höstas framgick detta tydligt.
Vi anser att Skolverket bör få regeringens uppdrag att
utvärdera den hittillsvarande verksamheten utifrån ovan
nämnda aspekter och lägga fram förslag om tydligare krav
för godkännande av privata skolor för fullgörande av
skolplikten.
Vi föreslår också att de privata skolorna skall ingå i
kommunens skolplan och att kommunen därvid anger om
en skola medgivits speciella intagningsregler. Det kan gälla
skolor med speciell religiös inriktning eller
föräldrakooperativ där medlemskapet är själva grunden för
att man startat skolan.
Nedre gräns för antalet elever
Katalogen över godkända skolor visar att många privata
skolor är mycket små. Det finns flera skolor med enbart 6--
8 elever. Ca 15 % av de godkända skolorna har färre än 15
elever.
När det gäller helt nystartade skolor, som vill växa in i
sin slutliga form, är det självklart acceptabelt med en viss
sådan ''växtperiod''. Däremot kan vi inte acceptera att
skolor med bara en litet fåtal elever i längden skall kunna
erhålla stöd. Det kan ifrågasättas både av ekonomiska och
pedagogiska skäl.
Det är ingen tvekan om att mycket små skolor fördyrar
skolväsendet på ett sätt som är oförsvarligt. I flera
kommuner försvårar den frikostiga tilldelningen av resurser
till privata skolor för kommunerna att ta ansvar för att
alla barn erbjuds en bra undervisning. Någon sådan
skyldighet är inte förknippad med bidragen till de privata
skolorna. Vi anser därför att det finns starka skäl att
överväga en nedre gräns för elevantalet för att en skola skall
få stöd från kommunen.
För detta talar också att mycket små skolor, med bara ett
fåtal elever, riskerar att inte kunna erbjuda den kreativa och
allsidiga miljö som bör prägla en skola.
Vi anser att regeringen bör uppdra åt Skolverket att
presentera förslag om en nedre gräns för antalet elever i
privata skolor som får kommunala bidrag, och hur sådana
regler skall anpassas för nystartade skolor.
Avgifter
I och med att samhället ikläder sig samma ansvar för
finansieringen av de privata skolorna som för kommunens
egna, anser vi att skälen för att ta ut särskilda avgifter
bortfaller.
Om en skola skall kunna anses öppen för alla måste den
vara fri från avgifter. Även låga avgifter riskerar att få
segregerande effekter. Vi menar då inte det som i dag
normalt förekommer i form av t.ex. föräldrabidrag vid
skolresor, vissa längre utflykter, och teater- och/eller andra
kulturevenemang utöver det som skolan står för.
Vi anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen
till känna vad som i motionen anförts om avgifter i
grundskolan.
Uppföljning och utvärdering
Såväl kommunernas skyldighet att lämna bidrag till
privata skolor som uppgiften att utöva den omedelbara
tillsynen kräver att de privata skolorna åläggs att medverka
i den uppföljning och utvärdering som kommunerna
bedriver.
Detta är nödvändigt både för att kommunerna skall ha
ett korrekt underlag för sin bedömning av resursbehovet
och för att de har de bästa förutsättningarna att fånga upp
synpunkter och omdömen om de skolor som finns inom
kommunen, oberoende av om de är privata eller
kommunala.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att fristående skola
som erhåller medel på ett med kommunens skola likvärdigt
sätt skall åläggas att stå under tillsyn av bidragsgivande
kommun och att medverka i sådan uppföljning och
utvärdering som kommunen bedriver.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fristående skolors rätt att få
medel av kommunen bör utformas som en skyldighet för
kommunen att tillämpa samma bedömningsgrunder som
gäller för medelstilldelningen till de kommunala skolorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tydligare krav på fristående
skolor för godkännande för fullgörande av skolplikten,
3. att riksdagen beslutar att fristående skolor, som
erhåller medel på ett med kommunens egna skolor
likvärdigt sätt, åläggs att stå under tillsyn av bidragsgivande
kommun och att medverka i sådan uppföljning och
utvärdering som kommunen redovisar,
4. att riksdagen beslutar att fristående skolor, som
erhåller medel på ett med kommunens egna skolor
likvärdigt sätt skall finnas upptagna i kommunens skolplan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en nedre gräns för antalet elever
för godkännande av fristående skolor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ej tillåta elevavgifter vid
fristående skolor när de erhåller medel för verksamheten
från kommunen på ett med kommunens skolor likvärdigt
sätt.
Stockholm den 26 januari 1993
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Lena Öhrsvik (s)
Anders Nilsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulrica Messing (s)
Inger Hestvik (s)