I samband med beslutet om propositionen 1990/91:85,
Växa med kunskaper, lades kommunernas ansvar för den
vuxna befolkningens utbildning fast. Syftet var att
överbrygga utbildnings- klyftorna i samhället, komplettera
ungdomsutbildningen och bidra till att höja
kompetensnivån inom yrkeslivet. Kommunerna är skyldiga
att erbjuda grundläggande vuxenutbildning till alla invånare
som behöver och önskar sådan utbildning och som saknar
kunskaper och färdigheter som normalt uppnås i grund-
skolan. Därutöver skall kommunerna sträva efter att
erbjuda gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning i den ut- sträckning som motsvaras av
behov och efterfrågan i kommunen.
I propositionen om Ansvaret för skolan (1990/91:18)
lades ansvaret för skolverksamheten fast och
kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna
reglerades genom ett samlat sektorsbidrag till
kommunernas hela skolverksamhet. I den
beräkningsmodell som låg till grund för beslutet ingick ett
antal kriterier för vuxenutbildningen, som antogs svara mot
behoven i de enskilda kommunerna, däribland andelen
lågutbildade och andelen arbetssökande. Resurserna, som
ingick i sektorsbidraget, har från och med innevarande år
förts över till det samlade statsbidraget till kommunerna.
Varje kommun har således det yttersta ansvaret för hur
stor del av resurserna som används för utbildning av den
vuxna befolkningen och gör själv sina prioriteringar. Denna
frihet är dock beskuren av vad som ovan sagts om
skyldigheten att erbjuda grundläggande vuxenutbildning
och av skyldigheten att, under vissa förutsättningar, betala
interkommunal ersättning för elever i
påbyggnadsutbildningar. Regeringen föreslår nu att denna
frihet begränsas ytterligare genom ett bemyndigande för
regeringen att utvidga denna betalningsskyldighet till att
omfatta vissa andra gymnasiala vuxenutbildningar för vilka
det finns ett allmänt intresse att de står öppna för sökande
från hela landet. I budgetpropositionen omnämns särskilt
teknikerutbildningen.
I samband med gymnasiereformen upphörde den
tidigare försöks- verksamheten med teknikerutbildning som
bedrivits vid högskolor och ett antal kommuner för att
ersättas med en reguljär, ettårig utbildning inom komvux.
Motivet för detta var bl.a. att det inom många kommuner
finns tillgång till modern utrustning som ej kommer att
utnyttjas fullt ut när T4 avvecklas, och att det i många
medelstora kommuner utan högskoleutbildning finns ett
stort intresse från det lokala näringslivet att kunna rekrytera
kvalificerad arbetskraft. Allt detta bygger dock på den
förutsättningen att utbildningarna står öppna för sökande
från andra kommuner och att dessa elevers hemkommuner
är beredda att betala interkommunal ersättning till
anordnarkommunen. I dag föreligger ingen skyldighet att
betala sådan ersättning.
Eftersom det av flera skäl är angeläget att
teknikerutbildningen kommer till stånd kan regeringens
förslag synas välmotiverat. Samtidigt skall man dock ha
klart för sig att det finns ytterligare ett stort antal väl så
angelägna vuxenutbildningsbehov som nu riskerar att
komma i kläm eftersom de knappa resurserna i första hand
måste avsättas för sådana utbildningar som kommunerna är
skyldiga att anordna eller betala för i annan kommun eller
landsting. Rent principiellt är vi också tveksamma till beslut
där staten vidgar kommunernas åtaganden utan att anvisa
ytterligare resurser. Ett sätt att lösa detta dilemma skulle
således kunna vara att staten anvisade en specialdestinerad
resurs för sådana vuxenutbildningsinsatser som är särskilt
angelägna av sysselsättningsskäl eller för att tillgodose
näringslivets behov av kvalificerad arbetskraft. Ett
ytterligare skäl för en sådan resurs kan vara behovet av en
allmän kompetenshöjning hos arbetskraften.
Ett verkningsfullt sätt att möta det sistnämnda behovet
är att genom kompletterande utbildningsinsatser inom den
kommunala vuxenutbildningens ram ge fler vuxna
behörighet till högskolestudier. Redan i dag har cirka 30 %
av de högskolestuderande tidigare deltagit i
behörighetsgivande vuxenutbildning. Föredragande
statsrådet redovisar, i budgetpropositionen, som sin slutsats
av detta förhållande att komvux tenderar att bli ett
alternativ till ungdomsutbildningen. Detta är enligt vår
mening en felaktig slutsats. Komvux fungerar däremot som
ett komplement till ungdomsskolan. Många ungdomar har
endast en tvåårig gymnasieutbildning och behöver därför
komplettera i komvux för att nå högskolebehörighet.
Andra har av olika skäl avstått från eller avbrutit sin
utbildning i gymnasieskolan men har senare kommit till
insikt om värdet av en avslutad utbildning på gymnasial nivå
som grund för vidare studier och/eller yrkesverksamhet.
Under ytterligare 10--15 år framöver kommer
ungdomskullarna att vara relativt små samtidigt som antalet
högskoleplatser ökar. I denna situation är det naturligt att
ta tillvara den resurs som komvux, genom tillgänglighet,
organisation och ämnessystem utgör för kompletterande
utbildning och därigenom också bredda
rekryteringsunderlaget för högskolan. Inte minst är detta
angeläget i den arbetsmarknadssituation vi nu befinner oss
i, där alternativet till studier för många ungdomar är öppen
arbetslöshet eller i bästa fall en betald plats i
ungdomspraktik under sex månader. Även för många av
dessa ungdomar som får praktik i arbetslivet finns ett
kvarstående utbildningsbehov som bäst kan tillgodoses
inom kommunal vuxenutbildning, exempelvis med en
påbyggnadsutbildning. Allt detta kräver dock att
kommunerna har tillräckliga resurser både för de
utbildningar de anordnar i egen regi och för de
interkommunala ersättningar som de i egenskap av
elevernas hemkommuner har att betala till andra
utbildningshuvudmän. Ett alternativ till specialdestinerade
resurser är resurstillskott i någon form till kommunerna
genom ett mer effektivt utnyttjande av de resurser som nu
ställs till förfogande för utbildnings- och
arbetsmarknadspolitiken. Vi vill i det sammanhanget erinra
om vår motion till föregående riksmöte (1991/92:Fi710) där
vi framhöll ''att regeringen vid varje tillfälle bör söka den
lösning som vid en samlad bedömning, över
departementsgränserna, ger det optimala utbytet sett ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv''. Vi menar att detta synsätt
i allra högsta grad är tillämpligt i det nu aktuella fallet.
Finansutskottet skrev i sitt betänkande (1991/92:FiU20)
med anledning av motionen följande:
Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att
det i budgetarbetet är viktigt att motverka ett
sektorstänkande. Det är angeläget att förslagens olika
effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin
analyseras noggrant. Utskottet förutsätter att regeringen i
det löpande arbetet beaktar detta.
Vi anser oss således ha stöd för vår uppfattning att
regeringen bör göra en förnyad och samlad bedömning av
på vilket sätt man bäst kan främja en god tillgång på
personal med teknisk utbildning utan att begränsa andra
angelägna utbildningsbehov och utan att göra avkall på
principerna om det kommunala ansvaret för skolan. Vi vill
då också påminna om utbildningsutskottets yttrande till
finansutskottet (1992/93:FiU1 bilaga 11) där utskottet
framhöll:
För de enskilda kommunerna, gymnasie- och
komvuxenheterna kan det vara förvirrande vid planering
och redovisning av utbildningarna att arbeta med två
parallella resurssystem för i stort sett samma ändamål. Det
är utbildningsutskottets bestämda uppfattning att medel för
utbildningsinsatser inom det kommunala offentliga
skolväsendet skall kanaliseras genom Statens skolverk och
inte genom AMS.
En sådan förnyad prövning bör kunna redovisas i
kompletteringpropositionen och leda till ett riksdagsbeslut
i så god tid att kommunerna kan beakta det i sin planering
inför nästa läsår. Vi förutsätter vidare att regeringen, under
mellantiden, inte utnyttjar det begärda bemyndigandet utan
avvaktar resultatet av den förnyade prövningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurser för kommunal
vuxenutbildning.
Stockholm den 26 januari 1993
Larz Johansson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Christina Linderholm (c)