Betygsfrågan har under en lång följd av år varit en
infekterad del av såväl den politiska som pedagogiska
debatten. I riksdag och regering, i skolornas uppehållsrum
och lärarrum och hemma i människors hem har debattens
vågor gått höga. Skall skolan ge betyg eller inte?
Betygsmotståndarna har främst riktat sin kritik mot det
förment stela arbetssätt betygsgivning hävdas innebära.
Betygen har hävdats vara en onödig piska som gör att
många elever förlorar motivationen redan tidigt under
skolgången. Till argumenten mot betyg hör också risken för
en ensidig inriktning på mätbar kunskap och därmed
minskad relativ betydelse av elevernas kreativitet,
samarbetsförmåga, ansvar, noggrannhet, flit, intresse och
övriga socialisation.
Till de avgörande argumenten för betyg hör
motivationen och rätten att få ett påtagligt bevis på sina
kunskaper. Även senare skolstadiers behov av urval har
traditionellt anförts som ett viktigt motiv för betyg.
Argumenten för och emot betyg vägdes noggrant av
såväl 1973 års betygsutredning, 1976 års gymnasieutredning
och en expertutredning om betygens effekter på
undervisningen (Ds 1990:60). Ingen av utredningarna ledde
till några större förändringar av det allmänt kritiserade
relativa betygssystemet som härstammar från 1962 års
läroplan för grundskolan.
Betygsberedningen, som presenterade sitt
slutbetänkande i september, har haft den grundläggande
utgångspunkten att ''det nuvarande relativa betygssystemet
skall avskaffas och ersättas med målrelaterade betyg'' (dir.
1991:104). Därmed kan frågan om betygens vara eller icke
vara tyckas överspelad. Nu handlar debatten om hur
betygssystemet skall vara utformat avseende bl a
betygstillfällen, antal betygssteg och relationen mellan mål
och betygskriterier.
Betygsberedningens förslag som remissbehandlats fram
t.o.m. januari i år har mött kraftig kritik. Främst är det
synen på kunskap och lärande och relationen mellan mål
och betygskriterier som kritiserats av remissinstanserna,
liksom betygsnivåerna med tillhörande allmänna
beskrivningar. Betygsberedningen har haft svårt att förklara
såväl den teoetiska grunden för såväl som den avsedda
tillämpningen av det nya betygssystemet. Man hävdar en
''kunskapsprogression'' som innebär att eleverna måste
stärka och utveckla sina kunskaper för att nå en högre
kvalitet i sin kunskap och få ett högre betyg. Varje högre
betygssteg innebär enligt beredningen både en breddning
och en fördjupning av ämneskunnandet samt ökad
förståelse.
Betyg är enligt beredningens förslag avsedda att ges i sex
steg fr.o.m. höstterminen i årskurs 7 och därefter terminsvis
i både grund- och gymnasieskola.
Det svenska skolsystemet genomgår nu en intensiv
förändringsprocess. I och med riksdagsbeslutet om
skolpeng 1992 ökar antalet friskolor dramatiskt på
grundskolenivån. Jag har erfarit att regeringen avser att
under våren lägga en proposition som föreslår ett liknande
system för gymnasieskolan. Det kommer sannolikt att leda
till samma dramatiska förändringar också vad avser denna
skolform. Inget talar för annat än att vi under resten av 90-
talet kommer att se en allt större mångfald i såväl innehåll
som avseende pedagogiska metoder. Det finns anledning att
bejaka denna process som skapar skillnader mellan skolor.
I konkurrens med varandra stärks alla skolor, och
skolväsendet som helhet utvecklas efter decennier av
stillastående. Också den offentliga skolan ges successivt
större frihet att själv forma sin undervisning. Flera reformer
under 1980-talet har minskat den traditionellt starka statliga
styrningen av skolväsendet.
De avgörande argumenten för denna decentralisering
har varit tron på värdet av olikhet, profilering och
konkurrens. Genom lokala beslut skall elever, lärare och
skolledare ges det avgörande inflytandet över skolans
vardag. Hur de nationella läroplanernas mål skall nås är
förutom regleringen i kursplaner en fråga för skolorna
själva. Den ökade pedagogiska friheten för skolorna talar
mot ett nationellt och detaljreglerat betygssystem,
åtminstone för friskolorna. Utan frihet att styra den del av
den pedagogiska processen som betygsättningen innebär
blir den avsedda friheten illusorisk. Det är i mångfalden och
alternativen som morgondagens skola har sin styrka.
Olika skolor kan naturligtvis inte tillåtas ha olika eller
inga betyg i avgångsklasserna. I grundskolans årskurs 9 och
gymnasieskolans årskurs 3 måste betyg ges efter centrala
direktiv, såtillvida inte ett examinationssystem införs i slutet
av dessa båda årskurser. En kombination av betyg och
examensprov kan naturligtvis också tänkas. Någon typ av
kontrollstation krävs i vilket fall innan eleverna lämnar
skolan, dels för den individuella utvärderingen men också
som mätare av skolans undervisningsresultat, dels som
grund för uttagning till högre studier.
Inom varje skola bör emellertid betygsättningen vara fri
och frivillig. Betyg är ett av flera medel för att hjälpa
eleverna att uppnå i läroplanerna fastställda kunskaps- och
färdighetsmål. En reglering av antalet betygstillfällen och
tidpunkten för när betyg skall börja ges står i
motsatsställning till den pedagogiska frihet som måste
tillerkännas varje skola. Denna frihet i val av pedagogisk idé
och metod är lika viktig som det ''stora utrymme för
elevernas egna val och initiativ liksom för kommuners
önskemål att ge sin skola speciell inriktning'' som anmäls
som regeringens ambition i budgetpropositionen.
Med den valfrihet mellan olika skolor som skolpengen
innebär betyder det att föräldrar och elever kan välja skola
också på grundval av pedagogisk metod. Valet måste alltså
också kunna stå mellan en grundskola med betyg terminsvis
i 10 steg fr.o.m. årskurs 1 med en centralt styrd
betygsättning först i årskurs 9 och en skola som är betygsfri
ända fram till denna betygsättning som är lika för alla
skolor.
Frågan om vilket betygssystem som skall tillämpas
bereds för närvarande i regeringskansliet. Många
synpunkter i remissbehandlingen talar för en förändring av
det förslag som betygsberedningen presenterat. Dessa
aspekter på systemet behandlas emellertid inte i denna
motion. Mitt förslag är att frågan om betygssystemets
utformning inom respektive skolform och frågan om när
betyg skall börja ges avgörs på skolnivå. Denna frihet är
helt nödvändig vad gäller friskolor och, åtminstone på sikt,
önskvärd också vad gäller offentliga skolor. Som ett
löpande pedagogiskt instrument bör betygen inte regleras
centralt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betygsättningen i grund- och
gymnasieskola.
Stockholm den 26 januari 1993
Henrik Landerholm (m)