I boken ''En skånsk historia'' från 1987 av Daniel Rydén,
i vilken ett antal av våra ledande historiker medverkar, ställs
frågan: ''Var blev den skånska historien före 1658 av?'...
Här tvingas värnlösa skånska barn ödsla dyrbara
läxläsningstimmar på ovidkommande utlänningar som Olof
Skötkonung, Birger Jarl och Gustav Vasa, när det skånska
arvet ropar efter kunskap om Harald Gormsen, Knud den
store och Christian den gode''.
Texten innehåller naturligtvis ett antal avsiktliga
överdrifter. Även ur ett skånskt perspektiv finns det en
historia som är gemensamt svensk. Men poängen är, att
historieundervisningen i grundskolan i större utsträckning
borde utgå från det lokala perspektivet, allt enligt principen
''gräv där du står''. Varje del av vårt land har ett historiskt
och kulturellt arv att förvalta och föra vidare. Detta sker
inte i tillräcklig utsträckning idag.
I ämnet geografi får eleverna inledningsvis lära sig vad
städerna i landskapet heter, vilka som är de viktigaste
åarna, sjöarna och åsarna och vilka öar som finns runt
kusterna. I högre årskurser blir ringarna allt vidare.
Eleverna får läsa om de kringliggande landskapen, om
landets huvudstad, Sverige i dess helhet, Europas geografi,
de olika världsdelarna. Detta är, som jag ser det, ett rimligt,
riktigt och systematiskt sätt att läsa geografi. Det är
förmodligen också ett bra sätt att stimulera unga människor
till fortsatta studier i ämnet.
Så borde också historieundervisningen inledas, men så
sker inte. I Skåne studerar man i stor utsträckning en
främmande makts -- under långa tider en
ockupationsmakts -- historia. Det är förmodligen inte det
bästa sättet att skapa intresse för historieämnet. Om man
istället, på grundskolan, läste historia på samma sätt som
geografi, så skulle förmodligen intresset också bli större.
Självklart finns det många olika varianter på hur
historieämnet lärs ut i våra grundskolor. För de allra flesta
lärare är det förmodligen naturligt, att på något sätt berätta
om den egna hembygdens bakgrund. Men om detta skedde
mer systematiskt, om det var landskapets, eller den egna
byns, historia som till att börja med var viktigast, så skulle
ämnet med säkerhet väcka ett större intresse. Om barnen i
Falsterbo fick inleda historiestudierna med att på ruinerna
av borgen Falsterbohus höra berättelserna om den unge
kung Olofs öde, så finns nog chansen till ett större
bestående historieintresse.
Ytterst är det, som jag ser det, utomordentligt viktigt att
rädda historieämnet. Det kan bara ske genom att vi redan
från början ger våra barn den riktiga stimulansen och
intresset för det egna landskapets, hembygdens,
förfädernas historia. Ingen kan leva utan sina rötter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om historieämnet i grundskolan.