I september 1992 överlämnade
Internationaliseringsutredningen sitt betänkande SOU
1992:93, Svensk skola i världen, till regeringen. Frågor
rörande studentutbyte, svenska elevers studier i annat land,
svenska skolor i annat land och bidragsfrågor i dessa
sammanhang är huvudfrågor i betänkandet.
Utredningens uppdrag är av stor betydelse för ungdom
som studerar utomlands. Utredningen presenterar ett antal
förslag som är angelägna och som bearbetas inom
regeringskansliet för närvarande.
Regeringen tillkännager i prop. 1992/93:100 att en
särskild proposition kommer att föreläggas riksdagen under
våren 1993. Det kan kanske verka förhastat att redan nu
motionera inom detta område, men jag vill lyfta fram en
fråga som mycket marginellt berörs och realbehandlas i
utredningen. En fråga som enligt min mening mycket väl
kan behandlas innan ett heltäckande förslag i övriga frågor,
som utredningen behandlar, läggs fram för beslut i
riksdagen.
Jag syftar på den interkommunala ersättningen och
införande av en motsvarande skyldighet för den egna
kommunen att erlägga medel till svensk utlandsskola i de
fall man tar emot elever vilkas föräldrar arbetar i svensk
utlandstjänst. Skyldigheten bör gälla elever i låg-, mellan-
och högstadiet, liksom gymnasieutbildning. Fullföljande av
EES-avtalet torde inte heller innebära menlig inverkan på
mitt förslag.
Den interkommunala ersättningen har i dag ingen
lagstadgad motsvarighet för elev vid svensk utlandsskola.
Inom t.ex. svenska missions- och u-hjälpsorganisationer
samlas stora summor in från medlemmars skattade pengar i
Sverige för att bestrida skolkostnader för barn till
organisationens anställda. Som exempel kan nämnas den
Svenska skolan i Nzega, Tanzania som, enligt SOU 1992:93,
har täckning för endast drygt 25 % av sina kostnader via
statsbidrag.
Under avsnitt 3.4.2. Elevkontakter, berör utredningen
den interkommunala ersättningen och skriver följande som
sitt förslag:
Kommunerna uppmanas att för sina ungdomar ge
bidrag, motsvarande interkommunal ersättning för svensk
gymnasieutbildning, till i vart fall sådan utländsk utbildning
på gymnasienivå, som saknar motsvarighet i Sverige.
Utredningens förslag ligger i tiden, och i rätt riktning,
men är enligt min mening otillräckligt i två viktiga
avseenden som gäller elever vid svenska utlandsskolor.
Det ena är begränsningen till endast gymnasial
utbildning och det andra är den avgränsning av giltighet som
ligger i uttrycket ''saknar motsvarighet i Sverige''.
För den elev som följer utlandstjänstgörande föräldrar
kan situationen på starka grunder, av familjesociala skäl,
jämnställas med den som utredningen uppmärksammar
rörande elever som saknar motsvarande utbildning i
Sverige. Lågstadieeleven i svensk utlandsskola går i en
utbildning som, i ett annat avseende än utredningen tänkt
sig, saknar sin motsvarighet i Sverige. Nämligen det
förhållandet att föräldrarna p.g.a. sitt engagemang vistas i
ett annat land och barnet behöver en bra skolgång med all
den närhet och trygghet som under rådande förhållanden
kan tillskapas.
Den snedvridna kostnadsbilden för många av de skolor
jag här har nämnt har varit rådande under lång tid. Enligt
min mening bör därför regeringen snarast föreslå ett
obligatorium för kommunerna att tillämpa den
interkommunala ersättningens princip även för kommunens
elever som studerar vid svensk statsbidragsberättigad
utlandsskola.
Skyldigheten bör minst omfatta de elever som följer
föräldrar i offentlig tjänst, svensk u-hjälps- och
missionsorganisation eller svenskt företag. Ersättningen
bör innefatta elever i låg-, mellan- och högstadium, liksom
gymnasium.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunal ersättning för svenska
elever som studerar vid svensk utlandsskola.