Hemspråksundervisning är den undervisning som ges till
elever som inte talar svenska i hemmet och har ett annat
modersmål. Tanken med hemspråksundervisningen är att
barn med ett annat modersmål än svenska själva skall
kunna välja i vilken utsträckning de vill behålla sin
ursprungliga identitet. Hemspråksundervisningen har varit
föremål för kraftig debatt under senare år. Men mycket har
också hänt inom verksamheten under senare tid.
År 1991 beslutade riksdagen om vissa organisatoriska
förändringar av hemspråksundervisningen. Svenska
kommunförbundet är en av de instanser som kartlagt
invandrarundervisningen i grundskolan genom en enkät till
kommunerna våren 1992. Avsikten var att kartlägga
förändringar vad gäller ekonomiska ramar,
resursutnyttjande, inriktning och organisation mellan
läsåret 1990/91 och 1991/92. Av Kommunförbundets
redovisning framgår att 65 % av de 279 kommunerna som
besvarat enkäten uppger att de till följd av minskad
resurstilldelning ökat gruppstorleken inom
hemspråksundervisningen. I genomsnitt var den 3,5 elever
per grupp. Antalet elever som fick hemspråksundervisning
minskade med 8 % av det tidigare elevantalet. Med 67 %
av lärarveckotimmarna läsåret 1990/91 har undervisning
ordnats för 61 300 elever, vilket motsvarar 92 % av de 66
900 elever som fick hemspråksundervisning det året.
Läroplanskommittén har i sitt betänkande behandlat
hemspråksämnets ställning och bl.a föreslagit att ämnet
skall kunna väljas inom ramen för den tid som föreslås för
elevernas personliga val och som B-språk.
Det är viktigt att hemspråksundervisningen är effektiv
och att en fortlöpande utvärdering av verksamheten görs.
Hemspråksundervisningen skall endast ges till elever som
har språket som modersmål och talar det dagligen i sitt hem.
Hemspråksundervisningen får inte heller tränga undan
undervisningen av svenskan. Målet måste vara att alla lär
sig svenska så fort som möjligt.
Centrala studieplaner bör utformas för
hemspråksundervisningen, och centralt utformade
standardprov bör införas så att hemspråksundervisningen
blir likartad i hela landet och betygen likvärdiga.
Gruppstorleken bör minst vara 4--5 elever. Är
elevunderlaget eller lärartillgången för liten, bör t.ex.
sommarläger kunna ordnas där elever från ett större
upptagningsområde kan delta. Det bör också övervägas om
invandrarnas egna organisationer med ett visst stöd skulle
kunna ta över delar av hemspråksundervisningen.
För barn som har anknytning till ett annat språk, men
saknar fullgoda kunskaper i språket som talspråk, samt för
andra elever med ett intresse bör det bli möjligt att erbjuda
de vanligaste hemspråken som B-språk i framtiden. Det bör
därför skapas en speciell behörighet och utbildning, som
vana och välutbildade hemspråkslärare med goda
kunskaper i svenska kan söka, för att få rätt att undervisa i
sitt modersmål som främmande språk. Detta skulle vara
mer effektivt än att utbilda nya svenska språklärare i
samband med ett vidgat B-språksval.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemspråksundervisningen.
Stockholm den 25 januari 1993
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Ulla Orring (fp)
Erling Bager (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Lars Sundin (fp)