Mellan 5 och 8 procent av alla barn, betydligt fler pojkar
än flickor, har klara eller mycket uttalade svårigheter att
lära sig läsa och skriva. Sådan dyslexi utgör ett av
västvärldens vanligaste handikapp. Forskningen har
numera klarlagt att orsaken i flertalet fall är organiska
förändringar i hjärnan, och att de allra flesta dyslektiker
kan lära sig läsa och skriva om diagnosen ställs och rätt slags
träning sätts in tidigt.
För alla barn är detta handikapp ett svårt trauma som
kräver stora egeninsatser för att kompensera. Det finns
dock många exempel på hur handikappet icke hindrat
framstående insatser i samhället, även författarskap. Men
motsatsen är betydligt vanligare. De flesta når inte upp till
den nivå deras övriga förutsättningar skulle motivera, och
för många blir skolan en svår plåga. Handikappet kan för
vissa vara en bidragande orsak till skolk, missbruk och
andra personliga och sociala problem.
Många motioner om bättre lärarundervisning, om
handlingsprogram för att förbättra dyslektikernas situation,
om läromedel inlästa på band etc har väckts under åren.
Sammanlagt 16 motioner har under 1989--1992 års tre
riksmöten uppmärksammat dyslektikernas problem.
Utbildningsutskottets svar på motionerna har emellertid
varit föga uppmuntrande för motionärerna och
dyslektikerna. Reaktionen har vanligen varit undflyende,
man har hänvisat till kommande utredningar eller allmänna
formuleringar, hänvisat till lärarnas ansvar att skaffa sig
kunskaper eller till kommunernas ansvar. Riksdagen har i
samtliga fall beslutat i enlighet med utskottets
avslagsyrkande.
För dem som satt sig in i problematiken är det uppenbart
att det bör och kan göras betydligt mera för att förbättra
dyslektikernas situation i vårt samhälle, där ju läs- och
skrivkunnandet är en helt grundläggande förutsättning för
att kunna fungera väl.
Det behövs en radikalt förbättrad lärarutbildning, inte
bara på lärarhögskolorna, utan även fortbildning av i första
hand låg- mellan- och högstadielärare som redan är ute på
fältet. De sex utbildningsdagar lärarna har under sommaren
borde tills vidare till stor del avdelas för sådan skolning.
Kommunerna bör åläggas skyldighet att redan under
första skolåret med test-undersökningar av alla barn
kartlägga vilka som har eller kan misstänkas ha läs- och
skrivsvårigheter. Detta ger tidig diagnos som möjliggör
tidigt insatt behandling. Dessa barn bör få
individanpassade, specialpedagogiska insatser, vilka i
många fall kan ges av klassläraren som har kunskap och
intresse. Läroplanen i skolorna bör ge anvisningar om
handläggningen.
Dyslektiska barn bör få tillgång till hjälpmedel, främst
läromedel inlästa på band, men i förekommande fall även
olika lästräningsprogram på dator, bandspelare etc.
För att öka dyslektikernas möjlighet till högskolestudier
bör högskoleprovet anpassas för elever med läs- och
skrivhandikapp.
På sina håll får dyslektikerna redan nu tillfredsställande
skolundervisning, men i de flesta kommuner råder stora
brister. När man vet att tidigt insatt behandling byggd på
dagens kunskaper kan förbättra situationen, i vissa fall
radikalt, för denna stora grupp människor, ser jag det som
angeläget för att inte säga självklart att skolan/samhället
skall göra dessa insatser. Till helt övervägande del bör detta
kunna klaras med kunskapsförmedling och engagemang.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortbildning och utbildning av
lärare i syfte att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatoriskt test i första klass för
att på ett tidigt stadium kunna anpassa dyslektikerns
undervisning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av speciella läromedel
inom grund- och gymnasieskolan samt anpassning av
högskoleprovet för elever med läs- och skrivsvårigheter.
Stockholm den 21 januari 1993
Pontus Wiklund (kds)