Skilda undervisningsgrupper för flickor och pojkar
Alla är vi -- som föräldrar, mor- och farföräldrar,
dagispersonal, lärare, SYO-funktionärer, etc. -- inblandade
i en process som gör att flickor i stor utsträckning uppfostras
alltför traditionellt. De väljer ofta korta utbildningar som
leder till lågbetalda jobb medan pojkarna ofta blir t.ex.
ingenjörer eller forskare och skaffar sig välbetalda arbeten.
Detta sker, trots att vi i dag lever ett helt annat liv än man
gjorde förr. En av de stora förändringarna som skett är att
både män och kvinnor yrkesarbetar. I dag behövs både
mäns och kvinnors yrkesinsatser för familjens ekonomi, för
hemmets vård och för att utveckla ett bra samhälle. Till
detta kommer att vi vet att både mäns och kvinnors insatser
behövs för att ge barnen en bra uppfostran och trygg
identitet. Detta innebär att flickors yrkesval och yrkesliv är
lika viktigt som pojkarnas.
Om vi vill bryta gamla traditioner och uppnå stabila
förändringar räcker det inte med enstaka kampanjer. Hela
komplexet måste bearbetas och ses som helhet för att en
attitydförändring ska kunna ske, en förändring som leder
till att pojkar och flickor väljer yrkesbana mer
otraditionellt. Insatser måste göras i alla led; våra attityder
till pojkar resp. flickor i hemmet, i skolan, i högre
utbildning och på arbetsmarknaden måste förändras.
Det finns mycket som tyder på att pojkar i skolan gynnas
på flickornas bekostnad.
Dale Spender, forskare i England har visat genom
omfattande bandade lektioner att pojkarna aldrig fick
mindre än 58 % av lärarens uppmärksamhet, flickorna fick
i genomsnitt 38 % av hennes tid och uppmärksamhet.
Svenska undersökningar visar på samma resultat.
Inga Wernersson, pedagogisk forskare i Göteborg
som undersökt könsdifferentieringen i svenska skolor säger:
''Det förefaller som flickor får frågor som går ut på att
klargöra vad alla redan vet medan pojkar möts med större
utmaningar. Pojkar får därför kvalitativt bättre
undervisning.''
Dale Spender visade också att lärare med elever
av båda könen visste mera om pojkarna än om flickorna.
Om läraren hade svårt att känna igen en elev var det alltid
en flicka. Det var vanligt, enligt Dale Spenders
undersökningar, att läraren vände sig till pojkar som
individer och till flickorna som grupp. Det kan antas att
undersökningens resultat även gäller i Sverige.
Jan Einarsson, språkforskare vid lärarhögskolan i
Malmö, har visat att lärarkandidater i blindtester bedömer
pojkars prov mera trovärdiga och kompetenta än flickors
prov. Resultatet visar att flickor och pojkar får olika
behandling i skolan, att deras resultat mäts på olika sätt och
att flickors lika rätt till undervisning inte fungerar i
verkligheten. Det finns många undersökningar och
forskningsresultat som visar i princip samma sak.
Självklart finns det lärare som är väl medvetna om att
pojkar tar för sig av deras tid och intresse, och att flickorna
sitter tysta och väntar på sin tur (en ''tur'' som lektionstiden
inte räcker till). Vissa lärare har bestämt sig för att ändra
på detta och arbetar aktivt och målmedvetet för att stärka
flickorna. Men det är inte så lätt i stora klasser. De tysta
flickorna kan iakttas särskilt på gymnasiet.
Vi vet i dag att pojkar och flickor utvecklar sin identitet
på olika sätt.
En beskrivning tagen ur tidningen Skolvärlden nr
19/1992 låter så här i korthet:
Man kan säga att flickor blir flickor genom närhet och
likhet. Pojkar blir pojkar genom olikhet och
självständighet. Detta märks redan på lågstadiet som att
flickor vill bli och göra som fröken/mamma, de lyder, sitter
tysta och väntar på uppgifter, följer skolans regler och
hjälper fröken att hålla ordning på de bråkiga pojkarna.
Pojkar bråkar, är högljudda, ifrågasätter, tar för sig och
''mopsar''.
Men skolans normer förändras allteftersom utan att
flickorna märker hur. När flickorna når gymnasiet
premieras inte längre deras ''duktighet'' och snällhet. Där
premieras andra kvaliteter som att diskutera och delta i
debatten, utmärka sig, ta ordet, ta initiativ. Allt är sådant
som pojkarna övat sig på hela tiden (även om de fick skäll
för det i grundskolan). Under samma period av livet ska
flickor och pojkar börja stiga fram och visa upp hela sin
kvinnlig- resp. manlighet.
Samtidigt tillåts inte pojkar visa sitt behov av närhet och
sina mjukare sidor. Bristen på träning i att visa fram alla
sidor av personligheten kan bli problem för män i vuxen
ålder t.ex. i kontakten med barn och gamla människor.
Om flickor redan från grundskolan hade med sig en
stabilare identitet skulle gymnasieåren för deras del inte bli
så tysta. Om klassrummet ibland redan i grundskolan kunde
förvandlas till en arena där flickor tränar sig i att ''ta för sig''
och lägga av sin duktighet/snällhet skulle mycket vara
vunnet för framtiden. Men en sådan träning är svår att
lyckas med om pojkar finns med samtidigt.
För pojkarna kan å andra sidan lektioner utan flickor
vara en stor tillgång. De slipper flickornas duktighet och
kan våga visa sina mjukare sidor. Allt under förutsättning
att läraren har en medveten pedagogisk hållning och insikt
i problematiken.
Vi anser att de beskrivna problemen är väl kända men
att några självklara lösningar inte finns. Det finns stort
utrymme för olika initiativ från skolornas sida. Ett exempel
vore att Skolverket tog initiativ och uppmuntrade grund-
och gymnasieskolorna att undervisa flickor och pojkar var
för sig i vissa delar av olika ämnen/kurser. Syftet ska vara
att stärka flickornas identitet och att stärka/träna pojkar att
släppa fram sina mjukare sidor.
Försök med könsuppdelade grupper på grundskolan har
med gott resultat gjorts i bl.a. Umeå som ingått i ett
pilotprojekt angående jämställdhet. På lång sikt bidrar
detta till att både flickor och pojkar kan komma att bryta
traditioner i utbildnings- och yrkesval. Vi är väl medvetna
om att detta inte är hela svaret.
Samma omedvetenhet om flickors och pojkars olika
villkor präglar högskolan. Vi avser att återkomma i frågan i
samband med senare regeringsförslag om högre utbildning
och forskning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skilda undervisningsgrupper för
pojkar och flickor i grund- och gymnasieskolan.
Stockholm den 22 januari 1993
Christer Eirefelt (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ulla Orring (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Charlotte Branting (fp)