Riksdagen har genom sitt beslut att slopa flertalet
specialdestinerade statsbidrag till kommunerna och ersätta
dessa med ett generellt kommunbidrag ökat varje kommuns
möjligheter att anpassa sin service också efter de lokala
förutsättningarna. Den tidigare långtgående
detaljregleringen i statsbidragsbestämmelserna föranledde
ibland kommuner att välja lösningar som inte var anpassade
till förhållandena i den egna kommunen.
Friheten för kommuner att göra rimliga avväganden
mellan olika sätt att tillgodose kommuninvånares service är
emellertid fortfarande starkt inskränkt på vissa områden
utan att hållbara motiv för detta finns. Detta leder till att
lösningar väljs som inte leder till bästa möjliga resultat inom
en given ekonomisk ram. Ett belysande exempel, som vi
framförde i en motion vid förra riksmötet, är
detaljregleringen beträffande läromedel i gymnasieskolan.
Bestämmelserna i skollagen tenderar i dagsläget att
försämra läromedelssituationen till förfång inte minst för
berörda elever.
Skollagen stadgar sålunda att elever i gymnasieskolan
utan kostnad skall ha tillgång till böcker, skrivmaterial,
verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig
utbildning.
Skolmåltider på gymnasieskolan kan däremot
avgiftsbeläggas.
Denna lagstiftning leder till att vissa kommuner när den
ekonomiska ramen är begränsad avgiftsbelägger
skolmåltiderna. Detta fungerar säkert rent ekonomiskt men
är troligen i många fall inte den bästa lösningen om man
totalt vill nå önskat resultat för gymnasieskolan. Tvärtom
skulle en annan avvägning inom den givna ekonomiska
ramen pedagogiskt och kvalitativt i de flesta fall vara bättre.
Men denna väg är i dag stängd på grund av skollagens
utformning.
Läget i många gymnasieskolor är att eleverna får hålla
till godo med nedslitna läromedel. Ofta förslits de extra just
på grund av att de inte är elevens egen egendom. Genom att
tvingas lämna tillbaka läroböcker vid utbildningens
avslutande förloras även möjligheten för eleverna att senare
gå tillbaka till sina gamla läroböcker och återerinra sig vad
man en gång lärt.
I stället för att avgiftsbelägga skolmaten skulle många
kommuner föredra att förändra de nuvarande reglerna
beträffande läromedlen. Det bör understrykas att
utvecklingen då sannolikt blir en återgång till ett system där
eleverna i hög grad kommer att ha egna läromedel som de
själva vårdar i eget intresse. Skolan kan upphandla
läroböckerna och i sin tur eller genom bokhandeln sälja
dem till eleverna. Välvårdade böcker kommer självfallet,
av elever som önskar det, att kunna säljas vidare i andra
hand. Sannolikt skulle vi med en sådan möjlighet för
kommunerna få en kvalitativ förbättring av
läromedelssituationen i många gymnasieskolor.
Ur hushållsekonomins synvinkel är det rimligen likgiltigt
om avgiften ligger på den ena eller andra tjänsten. Genom
att avgiftsbelägga läromedlen säkerställer emellertid skolan
den bättre pedagogiska standard som bra läromedel
representerar. I valet skolmat/läroböcker är det sålunda
mycket som talar för påtagliga kvalitetsförbättringar om det
vore läromedlen som kunde avgiftsbeläggas eller överlåtas
på eleven att själv svara för helt eller delvis. En frihet för
kommunen att själv avgöra hithörande frågor borde vara
självklar inte minst utifrån subsidiaritetsprincipen.
Den utformning som skollagen har i dag låser alltså
kommunerna att välja lösningar som de själva inser inte är
de bästa. Också riksdagen borde från ett övergripande
perspektiv inse att dagens regler är föga ändamålsenliga. De
kan även anses strida mot de tankegångar som ligger bakom
riksdagens beslut om ett nytt statsbidragssystem till
kommunerna. I detta förutsätts ju kommunerna kunna
utforma sin service på ett sätt som lokalt anses mest
ändamålsenligt så länge detta inte strider mot nationella
mål.
Vid behandlingen av vår motion vid förra riksmötet
hänvisade utbildningsutskottet till att avgiftsfrågor när det
gällde vissa skolformer för närvarande bereddes inom
regeringskansliet. Eftersom något förslag inte förelagts
riksdagen och vi bedömer det angeläget att den förändring
vi här förespråkar snarast genomförs, föreslår vi att
riksdagen fattar ett beslut om ändring av skollagen, 5 kap
21 §.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring av skollagen att
kommuns skyldighet att utan kostnad hålla elev i
gymnasieskolan med böcker, skrivmaterial, verktyg m.m.
slopas.
Stockholm den 21 januari 1993
Lennart Hedquist (m)
Rune Rydén (m)