Gymnasieskolan har en nyckelroll i svensk utbildning,
inte minst vad det gäller att förbereda eleverna för högre
studier. Tyvärr lyckas man inte alltid så väl med denna
uppgift enligt universitet och högskolor. Detta framgår av
riksdagens revisorers rapport om gymnasieskolan,
1992/93:RR4, där avnämarenkäten tyder på brister i såväl
allmänna kunskaper som ungdomarnas förmåga till
självständigt arbete och kritisk analys. Revisorerna betonar
vikten av att se gymnasieskolan i ett samhällsperspektiv,
med öppna kontakter till övriga delar av
utbildningssystemet och arbetslivet. I rapporten redovisas
också en spridd ströfrånvaro som eleverna relaterar till en
kritisk inställning till lektioner och lärare. Elevinflytandet
över skolarbetet är mycket begränsat.
Även läroplanskommittén tar i sitt betänkande SOU
1992:94 upp frågor runt den gymnasiala utbildningens
kvalitet och vilka förändringar som krävs för en
kvalitetshöjning. Man diskuterar i betänkandet bl.a. frågor
om lärarkompetens, elevernas förkunskaper och en mer
kursinriktad gymnasieskola.
I ESO-rapporten ''Hur bra är vi?'' (Ds 1992:83)
konstateras att Sverige har en extremt hög andel av
postgymnasialt studerande som går till icke-akademisk
utbildning jämfört med våra viktigaste konkurrentländer.
En av gymnasieskolans uppgifter bör också vara att
stimulera de studerande till akademisk utbildning. I en
framtid blir detta allt viktigare eftersom behovet av både
forskare och yrkesverksamma akademiker ökar.
Det är också viktigt att vara mentalt förberedd och
medveten om vad högskolestudier innebär. I detta avseende
verkar det som dagens gymnasieskola lyckats mindre väl.
Den alltför ringa erfarenheten av att fatta egna beslut gör
att onödigt många hamnar fel när de ska välja inriktning för
vidare studier.
Ett av de grundläggande felen är att det hittillsvarande
linjesystemet inte har givit den enskilde eleven tillräckligt
utrymme att själv välja vilka ämnen han/hon vill läsa.
Elevernas förmåga att fatta egna beslut rörande sin
utbildning verkar heller inte stimuleras i någon större
utsträckning. I och med att linjesystemet försvinner även
inom högskolorna accentueras behovet av att eleverna
själva kan fatta väl grundade, självständiga beslut om sina
egna studier.
Det finns alltså många skäl att förändra inriktningen i
gymnasieskolan mot mer självständiga studier och en mer
kursutformad utbildning. Gymnasiereformen med sina
program är ett steg på vägen, men om inte det nya systemet
ges en medveten kursutformning är risken stor att
programmen endast ersätter linjerna i en oförändrad, rigid
studiestruktur. Nyckelorden i en reformerad gymnasieskola
måste vara valfrihet och flexibilitet. Den överlägset bästa
metoden att motivera elever är att låta dem själva ta ansvar
för sin studieplanering. Inför varje termin väljer eleverna de
ämnen/kurser som de vill läsa. I en programutformad
gymnasieskola kan man se programmen som ''korgar'' ur
vilka eleverna väljer kurser. Självklart ska man också kunna
välja till andra kurser än de som ingår i respektive program.
På det sättet skapas individuella studieplaner för alla, inte
bara för de elever som studerar efter individuella eller
specialutformade program. Ett basblock av kurser som har
betydelse för senare val bör läsas under de inledande
terminerna.
Erfarenheterna från Island, där kursutformade
gymnasier funnits i ca 20 år, är mycket goda.
Studiemotivationen ökade och disciplinproblemen
minskade när eleverna själva fick ta ett större ansvar för
planeringen av sina studier. Lärarna tar aktiv del i elevernas
studieuppläggning inför varje valtillfälle. Genom datorstöd
underlättas schemaläggning och övrig planering.
Det naturvetenskapliga programmmet har i dag
rekryteringsproblem, inte minst vad gäller flickor och
teknisk gren. I en mer flexibel och kursutformad
gymnasieskola öppnas större möjligheter än nu att ge
introduktions- och översiktskurser i t ex tekniska ämnen för
att på det sättet kunna locka fler elever till tekniska
utbildningar.
Många elever flyttar i dag hemifrån redan inför första
året i gymnasiet därför att det program och/eller den gren de
önskar gå inte finns i deras hemkommun. I ett kursutformat
system skulle man kunna minska andelen mycket unga
elever som flyttar hemifrån genom att de kunde läsa
delkurser i sitt program i sin hemkommun under första året,
trots att hela programmet inte finns där.
Det finns sammanfattningsvis många skäl som talar för
att svensk gymnasieskola bör organiseras efter ett mer
flexibelt och kursutformat system och därför är det hög tid
att genomföra en sådan reformering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en mer flexibel och kursutformad
gymnasieskola.
Stockholm den 21 januari 1993
Lars Sundin (fp)
Charlotte Branting (fp)