Bestämmelser om kommunal vuxenutbildning finns i 11
kap. skollagen. I denna motion berörs ej den
grundläggande vuxenutbildningen, utan motionen berör
problem som uppkommit i övrig vuxenutbildning i samband
med tillämpningen av de nya reglerna för utbildningens
finansiering. I begreppet vuxenutbildning innefattas i denna
motion såväl de specialkurser och påbyggnadsutbildningar,
som övergångsvis får anordnas inom gymnasieskolan, som
gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i det
kommande systemet.
Kommuner och landsting är skyldiga att till sin
vuxenutbildning ta emot sökande från andra kommuner,
om hemkommunen åtagit sig att svara för kostnaderna för
elevens utbildning. Kommunerna skall försöka erbjuda
kommuninvånarna gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildningar, som svarar mot efterfrågan och
behov.
Landstingen får anordna gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildningar inom områdena naturbruk och
omvårdnad. Elevernas hemkommuner bidrar med en
kostnadsdel, som ungefär motsvarar statsbidraget, men
eftersom varje hemkommun gör sina egna bedömningar hur
mycket man vill satsa och på vad, leder detta till mycket
olika konsekvenser för elever från olika kommuner. Särskilt
illa drabbade är dels elever som söker lågfrekventa
utbildningar, dels elever som söker till
landstingsutbildningar. Landstingen är enbart ''säljande
part'', vilket ofta leder till att primärkommunerna vägrar att
betala.
Detta får förödande konsekvenser för den enskilde och
på sikt för hela näringar och/eller yrkesgrupper. Principen
om likvärdig utbildning sätts ur spel. Lantbrukets
Yrkesnämnd har genom en enkät till berörda skolor kartlagt
hur ansökningarna till kurser inom vuxenutbildningen
1992--93 behandlats. Enkäten visar att enskilda kommuner
eller i några fall alla kommuner i ett län har stoppat all
landstingsutbildning vid landstingsskolor. En skolledare
beskriver situationen:
Skolan har lediga elevplatser, vi har sökande med höga
utbildningsambitioner i överflöd, men kommunerna
stoppar dem och hänvisar till arbetsförmedlingen, som inte
har några lediga jobb att erbjuda. Slutresultatet är
destruktiv arbetslöshet för den enskilde till hög
samhällsekonomisk kostnad.
Ett annat exempel, som här kan anföras, är taget från en
utredning, som utbildningsförvaltningen inom ett landsting
har utfört. I utredningen redovisar man sin beredskap att
tillgodose utbildningsbehovet inom naturbruksområdet för
såväl 16--19-åringar (gymnasieskolan) som 20--64-åringar
(vuxenutbildningen), men utbildningsförvaltningen gör
följande reservation:
I och med att det statliga bidraget, det s.k.
sektorsbidraget, förts över till kommunerna anser sig dessa
inte längre ha medel att ersätta någon form av
yrkesutbildning för vuxna som landstinget bedriver. Som ett
resultat av detta kommer samtliga utbildningar fr o m 1993
att ställas in om ingen ändring kommer till stånd.
Möjligheterna för vuxna att få utbildning inom
naturbruksområdet kommer därför att vara stängda.
Som tidigare framhållits sätts principen om likvärdig
utbildning ur spel. Givetvis måste alla sökande acceptera att
det råder konkurrens om utbildningsplatser, men antagning
måste ske utifrån de sökandes meriter och inte vara helt
beroende av hemkommunens betalningsvilja och egna
urvalskriterier. Det är ytterst otillfredsställande att många
som söker till gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning inte ens kommer upp till
meritbedömning på grund av hemkommunens bristande
betalningsvilja. Elever med lägre meriter från
betalningsvilliga hemkommuner blir antagna, elever med
högre meriter från betalningsovilliga hemkommuner ställs
åt sidan.
Skolverket har en överklagandenämnd. Ett normalt
antal överklaganden anses ligga mellan 100 och 200 per år.
Under 1992 var antalet överklaganden ca 1 500. Detta
belyser ytterligare problemets omfattning. Det är enligt vår
uppfattning nödvändigt att åtgärder snabbt vidtages för att
lösa de problem, som tagits upp i denna motion. Gymnasial
vuxenutbildning och kompetenshöjande vuxenutbildning,
som specialkurser och påbyggnadsutbildningar av olika
slag, måste vara tillgängliga för individen på lika villkor.
Elever som väljer lågfrekventa utbildningar eller elever som
väljer utbildningar, som anordnas av annan huvudman än
primärkommun, skall enligt vår uppfattning ha likvärdiga
möjligheter att få sitt utbildningsbehov tillgodosett som
elever som går i högfrekventa utbildningar med
primärkommunen som huvudman.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade och tydligare regler för
tillträde till gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning.
Stockholm den 19 januari 1993
Birger Andersson (c)
Rosa Östh (c)