Mobbning är synonymt med lidande. De som drabbas
skadas, en del för livet. Och offren är många. Kanske så
många som 100 000 elever känner skräck och olust inför att
gå till skolan på grund av mobbning. Dessa barn är nästan
osynliga. Till deras hjälp finns förutom kuratorer och
skolpsykologer en handfull skolskyddsombud. Endast ett
fåtal skolor har en fungerande organisation för att motverka
mobbning. På de vuxnas arbetsplatser finns totalt ca 100 000
arbetsplatsskyddsombud. Det är hög tid att öppna ögonen
för barnens arbetsvillkor på Sveriges största arbetsplats --
skolan. Då måste vi ta itu med mobbningen -- Sveriges
vanligaste arbetsskada.
Forskning kring mobbning har inte funnits särskilt länge.
Problemet började uppmärksammas i Sverige först 1973 då
den svenske aggressionsforskaren Dan Olweus gjorde sina
första undersökningar och släppte boken ''Hackkycklingar
och översittare''. Dan Olweus har sedan gjort uppföljande
undersökningar som presenterades 1986. I dessa har över
150 000 elever ingått. Han kommer fram till att ungefär 10
% av eleverna är inblandade som mobbningsoffer och 7 %
som mobbare. 2 % är både mobbare och mobbade, dvs.
totalt är 15 % inblandade i den svenska grundskolan. Andra
undersökningar ger liknande resultat. Lidandet är alltså
gigantiskt.
Någon exakt siffra på hur många som är inblandade i
mobbning är självklart svårt att få fram. Mörkertalet är
stort. Mobbning är svår att upptäcka. Varken offer eller
förtryckare är särskilt villiga att tala om saken. Många
gånger kan den som är utsatt för mobbning känna starka
skamkänslor samtidigt som självförtroendet är dåligt. Man
vill inte erkänna att man är utsatt. Andra som drabbas är så
psykiskt nedbrutna att de tror på sina plågoandar när de
säger att de förtjänar mobbning. Mycket tyder dessvärre på
att mobbningen både blir vanligare och att den tar sig
allvarligare former.
Från skolhåll hävdas ofta att mobbningen inte äger rum
under skoltid utan framförallt på vägen till eller från skolan.
Den åsikten får inget stöd i gjorda undersökningar.
Mobbning sker på raster, vid elevskåpen, på vägen till och
från lektionerna, i omklädningsrummen före och efter
gymnastiken. Det är också ett misstag att tro att
mobbningen skulle vara ett storstadsfenomen. Skolans och
klassens storlek behöver inte heller vara av någon större
betydelse för förekomsten av mobbning.
Mobbning kan tvärtemot många gånger vara värre i små
samhällen där alla känner alla. Då blir eleven inte bara
mobbad i skolan, utan även utanför. Många gånger drabbas
också föräldrarna. Vissa familjer blir helt enkelt utestängda
från resten av samhället.
Det görs inte mycket för att hjälpa dem som blir
mobbade. Trots att det är en stor grupp elever som drabbas
och mår dåligt försummas problemet. Samma nonchalans
accepteras inte när det gäller vuxna. Jämför t.ex.
uppmärksamheten kring och åtgärderna mot sexuella
trakasserier på arbetet.
Mobbningsoffren drabbas hårt. Den psykiska och
fysiska tortyren blir inte sällan outhärdlig. Många får skador
för livet. Några orkar inte längre, för dem blir självmordet
eller ett desperat självmordsförsök en sista utväg.
Skolkamrater tittar bort, lärare blundar för problemet,
föräldrar tror inte att det gäller deras barn och
skolledningarna vägrar att acceptera deras skyldighet att
agera.
Det går att upptäcka, motverka och förebygga
mobbning genom åtgärder på skolnivå, klassnivå och
individnivå. Genom lokala undersökningar och temadagar,
rastvakter och genomtänkta skolmiljöer, bättre samarbete
skola--hem och bildandet av ansvarsteam kan mycket göras
i varje skola. I klassen kan upprättade regler för beteende,
diskussioner på klassrådet, drama- och rollspel och lärarens
agerande betyda mycket. På individnivå behövs samtal med
mobbaren, sanktioner, kontakt med föräldrarna. Höjd
status för och undvikande av segregering av offren kan
fungera bra. Kamratstödjare och elevskyddsombud kan på
varje skola få en viktig uppgift att både upptäcka och
motverka mobbning.
För att dessa åtgärder ska komma till stånd på bred front
krävs politiska beslut för att visa att detta är en för varje
skola prioriterad uppgift.
Lärare måste veta hur de upptäcker och förebygger
mobbning. Lärarutbildningen måste också betona lärarnas
ansvar för att motverka mobbning. Kunskap om mobbning
måste därför vara en obligatorisk del av lärarutbildningen
och redan utexaminerade lärare måste genomgå
fortbildning på området.
Mobbningsproblemet är mindre i skolor som har
åskurslösa låg- och mellanstadier därför att där bildas inte
samma slags hierarkier. Årskurslös undervisning bör därför
även av detta skäl uppmuntras och kunna prövas även på
högstadiet.
Regeringen har föreslagit att en barnombudsman skall
tillsättas. Denne kompletteras lämpligen även med lokala
barnombudsmän i kommunal eller frivillig regi. De
organisationer som arbetar med detta måste få utökat stöd.
Barnombudsmannafunktioner är ett stöd för ensamma och
utsatta barn. De ska också kunna aktivt ingripa mot skolor
som inte tar sitt ansvar.
Ett system med elevskyddsombud bör införas. Dessa
kan förutom att bevaka elevernas fysiska arbetsmiljö (som
är bristfällig) även arbeta med mobbningsproblem och
andra psykiska arbetsmiljöproblem. Elevskyddsombuden
måste få en officiell status och en utbildning för sin uppgift.
De behöver däremot inte ha s.k. stoppningsrätt varför de
juridiska komplikationerna med skyddsombud kan bortses
ifrån.
En nationell handlingsplan mot mobbning i skolan bör
upprättas och informationsinsatser gentemot det lokala
skolväsendet måste då ingå.
Att bekämpa mobbning handlar om att slå vakt om den
allra mest grundläggande värderingen i vårt samhälle -- alla
människors lika värde. Alla har vi en självklar rätt till
trygghet och respekt. Menar vi allvar med dessa stolta
paroller är det dags att gå från ord till handling. Ingen elev
ska behöva känna sig mindre värd, rädd eller kränkt. Ingen
förälder ska behöva ägna sin arbetsdag åt en gnagande oro,
blir mitt barn misshandlat också idag. Hundratusen barn
väntar på aktiv handling. De får inte svikas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kunskap om mobbning skall
vara en obligatorisk del av lärarutbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om årskurslös undervisning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av
barnombudsman,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av elevskyddsombud,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nationell handlingsplan mot
mobbning.
Stockholm den 18 januari 1993
Karin Pilsäter (fp)
Sigge Godin (fp)
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU