Den nya gymnasieskolan bygger på att eleverna ska ges stor frihet att kombinera sina examina, samtidigt som alla svenska gymnasister får en gemensam kärna av högskoleförberedande ämnen.
Kommunerna förbereder nu med stort engagemang och fantasi införandet av den nya gymnasieskolan. Viljan att ge eleverna stor valfrihet är stor och risken liten att byråkratiska hinder ska begränsa elevernas valfrihet.
Det finns dock ingen anledning för statsmakterna att blunda för att en absolut rätt för eleverna att få varje önskemål om särskilda ämnen tillgodosett kan äventyra kvalitén inom gymnasieskolan som helhet. Detta gäller speciellt i ett läge när kommunerna brottas med svåra ekonomiska problem och tvingas till hårdhänta prioriteringar.
I gymnasieförordningen har inskrivits en absolut rätt till undervisning i ett språk på gymnasieskolan, om minst fem elever så önskar. Enligt förordningens 5 kapitel § 6 föreligger skyldighet för kommmunen att anordna undervisning i andra C-språk än franska och tyska om antalet elever, som önskar sådant språk, uppgår till minst fem. Detta absoluta krav är en kraftig skärpning i förhållande till tidigare förordning.
Tidigare krav på kommunerna har varit ett varaktigt önskemål från minst åtta elever om undervisning i språket. I praktiken har detta inneburit att först när tio till tolv elever önskat undervisning i det aktuella språket, har undervisning anordnats.
Särskilt på orter med bara en gymnasieskola känner man nu oro för att det mycket höga kravet på skolorna kan bli kostsamt och innebära krav på stora besparingar i övrig undervisning. Det absoluta kravet på en särskild undervisningsgrupp för fem elever i t.ex. portugisiska kan betyda att undervisningsgruppen i engelska för industriprogrammets elever måste öka från 16 till 32.
Statsmakterna bör understryka vikten av att eleverna ges möjlighet att få sina önskemål om olika ämnesinriktningar tillgodosedda, men det är allvarligt om det sker på ett sätt, som omöjliggör ett effektivt resursutnyttjande i de olika kommunerna. Gymnasieförordningens absoluta krav på undervisningsgrupper bör ses över i syfte att möjliggöra en mer effektiv organisation på skolorna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av 5 kap. 6 § gymnasieförordningen vad avser undervisningsgruppernas storlek i C-språk.
Stockholm den 13 januari 1993 Inger Lundberg (s) Maud Björnemalm (s) Sture Ericson (s) Håkan Strömberg (s) Hans Karlsson (s)