Riksdagens majoritet beslöt under föregående riksmöte
att garantera samtliga fristående skolor, vars verksamhet
godkänts av Skolverket, lägst 85 % av kommunernas
genomsnittkostnad för en elev i grundskolan.
Beslutet togs trots massiv kritik från bl.a. Svenska
Kommunförbundet.
Från flera kommuner, såväl borgerliga som
socialdemokratiska, har framförts att ersättningsnivån till
de fristående skolorna i många fall kommit att överstiga
kostnaden för kommunalt drivna skolor. I många fall har
kostnaderna för de fristående skolorna blivit så höga att
kommunerna tvingats dra ner på resurserna till barn med
särskilda behov.
Riksdagsbeslutet innebär en garanterad rätt för alla
fristående skolor, som uppfyller av Skolverket stipulerade
formella krav, att uppbära kommunal ersättning.
Kommunen har inga möjligheter att pröva behov eller
skälighet av etableringen.
Det finns en bred enighet i riksdagen att föräldrar och
barn ska ha möjlighet att välja skola med särskild
pedagogisk eller konfessionell inriktning. Skolverkets
tillämpning av lagstiftningen beträffande de fristående
skolorna har resulterat i att kommunerna fråntagits
möjligheterna att kontrollera ekonomin i planeringen för
skolan.
Det mycket svåra ekonomiska läget för många
kommuner tvingar fram en översyn av den kommunala
skolorganisationen. För att hålla uppe kvalitén på
undervisningen, lärartäthet, bra läromedel, fortbildning av
lärare och inte minst stödet till handikappade elever, har
många kommuner känt sig nödsakade att lägga ner enstaka
mindre skolor med litet elevunderlag. Genom att ta till vara
kapacitet i närliggande skolor kan såväl personalresurser
som lokaler utnyttjas bättre än tidigare.
Denna form av skolnedläggningar strider många gånger
mot föräldrarnas önskemål. Tidigare har skolstyrelserna
fört dialog med föräldrarna, där argument prövats mot
varandra. I några fall har det kunnat leda till att skolorna
behållits, sedan man gemensamt sett att nackdelarna med
nedläggning övervägt. I andra har kommunerna fullföljt
sina planer på en förändrad organisation, då de ekonomiska
och organisatoriska skälen vägt tyngst.
Genom bestämmelserna om fristående skolor kan starka
föräldrar desavouera de kommunala besluten genom att
med hänvisning till lagstiftningen och Skolverkets
tillämpning driva skolan vidare, nu i privat regi, men
fortfarande med kommunala pengar. Staten ålägger
kommunerna kraftiga besparingar, men ställer sedan krav
på att de fristående skolorna skall finansieras, så att
kommunernas möjligheter till besparingar omintetgörs.
Förlorare blir ytterst de barn, som har störst behov av stöd.
Vi anser det nödvändigt att skollagen ses över så att
kommunerna ges ett starkare inflytande över etableringen
av fristående skolor. Tidsplan för ansökan och inrättande av
sådana skolor behöver också ses över.
Det kan inte anses rimligt att en kommun åläggs att
betala ut statsbidrag till en skola, som ansöker om
godkännande under senvåren och startar sin verksamhet på
hösten innevarande år. Sådana krav omöjliggör varje form
av omprioritering och långsiktig budgetering i en kommun.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ökat inflytande för
kommunerna vad gäller godkännande av fristående skolor.
Stockholm den 18 januari 1993
Maud Björnemalm (s)
Håkan Strömberg (s)
Sture Ericson (s)
Hans Karlsson (s)