med anledning av prop. 1992/93:1 Universitet och högskolor -- frihet för kvalitet
Inledning
Regeringen pekar ut tre generella metoder i
propositionen för att förändra högskolan (s. 21): För det
första säger man sig vilja öka friheten och skapa incitament
för utveckling och kvalitet inom statliga universitet och
högskolor. Metoderna för detta är många och heter bl.a.
ökat konkurrenstänkande, minskat fackligt inflytande,
försvagad studeranderepresentation, resurspåverkande
utvärderingar, ökat inflytande för rektorer och lärare samt
en stor frihet för den enskilda högskolans styrelse att ta
beslut om utbildningsprofil, antagningsvillkor m.m.
För det andra vill man införa fasta och entydiga regler
för relationen mellan staten och universiteten/högskolorna
vilket i klartext innebär att man minimerar antalet bindande
lagföreskrifter från statsmakternas sida och deklarerar att
allt som inte uttryckligen regleras är tillåtet. I princip blir
det t.ex. fritt fram med terminsavgifter.
För det tredje förbereder man för enskilda universitet
och högskolor att övergå till ett privat s.k. icke-statligt
huvudmannaskap. Dessa framtida högskolor avses inte vara
underställda högskolelagen och medföljande förordningar.
Vägledande principer -- konkurrens och kvalitet
I propositionen anger regeringen ett flertal vägledande
principer för styrningen av högskolan. Det är framför allt
konkurrensmekanismer som anges som medel för att uppnå
en förbättrad kvalitet. Något fördjupat resonemang eller
definition av vad denna konkurrens innebär anges dock
inte. Om anledningen till detta är att läsaren förutsätts vara
bekant med innebörden bakom ett marknadsliberalt
språkbruk, eller att man vill undvika besvärliga
definitionsfrågor, kan vi inte bedöma. Vänsterpartiet kan
bara konstatera att kvaliteten på begreppsdefinitioner och
regeringens konkretisering av dessa knappast skulle nå upp
till gränsen för godkänt i en uppsats på högskolans
grundutbildningsnivå.
Att ett förslag till ny högskolelag rör sig med svepande
och till intet förpliktigande formuleringar av typen ''friheten
som norm'', ''konkurrens för kvalitet'' etc., utan att närmare
definiera vad man avser är allvarligt, eftersom dessa
formuleringar är tänkta att fungera som bärande vägledning
i enskilda högskolors arbete. Som det nu ser ut öppnar
språkbruket i propositionen vägen för en oroväckande
relativism och godtycklighet.
Från Vänsterpartiets synvinkel framstår det dessutom
som synnerligen inkonsekvent att på detta sätt ersätta en
tidigare högskolepolitik (som regeringen framför allt
kritiserat utifrån ideologiska ståndpunkter) med
marknadsliberala utopier om konkurrensens välsignelser
och samtidigt säga sig hävda vikten av högskolans
självständighet. Det vi borde ha lärt oss av 60- och 70-talens
centraliserade högskolepolitik är att högskolan är
heterogen och mångskiftande och därför svårligen låter sig
styras av ovanifrån pålagda ideologiska ledstjärnor. Om sen
dessa formuleras av en socialdemokratisk eller borgerlig
regering spelar mindre roll.
En första förutsättning för att ''konkurrens'' ska kunna
utgöra ett kvalitetsdrivande medel och inte, som i
propositionen, ett underförstått mål i sig, är att man
erkänner begreppets relativitet. Som propositionen
formulerats saknas en närmare analys av skillnaden mellan
förutsättningarna för företagsekonomisk
marknadsutveckling och vetenskaplig kunskapstillväxt.
Med den oreflekterade friheten som norm saknas s.a.s. en
riskfaktor i kalkylen. ''Marknadseffektiviteten'' kan lika
gärna leda till en utslagning som inte tar hänsyn till
vetenskapligt definierade värden, som till önskvärd
institutionell stimulans och optimalt resursutnyttjande.
Ett ytterligare problem är att starkt utvecklade
konkurrensmekanismer ur många aspekter gynnar redan
stora och väletablerade högskolor med fasta
forskningsresurser på bekostnad av de små och mellanstora.
Förutsättningarna för informationsspridning t.ex. är
relaterade till resurser, forskar- och studerandevolym,
geografisk placering etc.
Friheten som norm
''Friheten är normen'' slår regeringen fast i
propositionens inledning. Trots detta saknas en diskussion
om vad denna frihet egentligen innebär, och vad den får för
konsekvenser. Vi vet av tidigare erfarenheter att det lätt
uppstår en intressekonflikt mellan en valfrihet för
individen, den enskilde studenten, och en valfrihet för
högskolan, den statliga myndigheten. I propositionen har
regeringen klart uttalat valt att prioritera friheten för den
statliga myndigheten, högskolan, på bekostnad av de
enskilda individerna -- studenterna -- genom att
uttryckligen markera att allt som inte högskolemyndigheten
förbjuder är tillåtet.
Studenternas frihet inskränker sig i stort sett till att
kunna styra ''med fötterna''. Det förutsätter i sin tur en helt
fri rörlighet geografiskt utan hänsyn till sociala band,
svårigheter att få bostad etc. Bortsett från dessa praktiska
trivialiteter kräver det också extrema satsningar på
information.
I dag är det mycket svårt att byta högskola under
studietiden. Det är paradoxalt nog mycket enklare att få
tillgodoräkna sig studier från utlandet än studier vid en
annan högskola inom Sverige. Dessutom finns det all
anledning att ifrågasätta det rimliga i att studenternas
största möjlighet att påverka sin egen utbildning skall vara
att flytta genom hela Sverige!
Det finns två motstridiga krav i propositionen vad gäller
den ökade rörligheten för studenter. Dels ska man kunna
byta studieort lätt, dels ska högskolorna i högre grad
profilera sig från varandra vilket kommer att göra det
svårare att byta högskola.
Starka skäl talar således för en starkare skrivning av de
studerandes rätt att tillgodoräkna sig kunskaper från andra
universitet och högskolor. Ett krav på rätt att tillgodoräkna
sig tidigare meriter från andra högskolor är ett måste och
bör stå inskrivet i lagen.
Den frihetsnorm som skisseras bär på stora faror för
rättssäkerheten. I propositionen nämns uttryckligen att
högskolorna ges rätt att hindra studenter från att tentera
eller genomgå praktikperioder. ''Frihetsnormen'' öppnar
också möjligheter för högskolorna att ta ut avgifter av
studenterna för undervisningen i form av avgifter för slitage
(s.k. glaskrossavgifter t.ex.), kopieringsavgifter etc.
Detta gör att vänsterpartiet nu anser det nödvändigt att
skriva in rätten till avgiftsfri undervisning i högskolelagen.
Vänsterpartiets syn på högskolepolitiken
För Vänsterpartiet är utbildnings- och högskolepolitiken
ett väsentligt instrument i vidareutvecklingen av samhället,
inte minst ur demokratisk synvinkel. Man kan urskilja tre
demokratiska grundperspektiv som vi vill slå vakt om och
vidareutveckla:
a) ''Brukarperspektivet'' på högskolan måste utvecklas
så att studerande och forskarstuderande reellt och inte bara
formellt kan påverka sin utbildning, ekonomi, arbetsmiljö
etc. Det är också viktigt att studenterna får möjligheten att
utveckla ett kritiskt perspektiv i sin utbildning så att de kan
verka som kritiska samtalspartners till lärare och kollegor i
det dagliga arbetet. En högskola med hög
utbildningskvalitet förutsätter självständiga och
ifrågasättande studenter. Inom den statliga högskolan ska
förutsättningarna läggas för en av de ''kritiska motkrafter''
som samhället behöver.
b) Det nationella, statliga inflytandet på den högre
utbildningen är nödvändigt för att samhällsmedborgarna,
som ju finansierar verksamheten, ska kunna påverka. Detta
är en av grundförutsättningarna för att högskolan inte ska
marginaliseras eller iklä sig en självpåtagen makt över
övriga medborgare. Det bör betonas att detta
''utomakademiska'' inflytande bör ske i en demokratisk
form och i en lyhörd dialog med universiteten. Genom ett
närmande av utanförstående samhällsintressen och intern
sakkompetens höjs kvaliteten på såväl utbildning som
forskningsresultat. Universitet och högskolor har också
betydligt bättre förutsättningar att ingå i en kritisk och
jämbördig dialog med det övriga samhället om ett sådant
närmande uppmuntras och utvecklas.
c) Vänsterpartiets högskolepolitik innefattar också ett
medborgarperspektiv på den högre utbildningen. För att nå
en hög utbildningskvalitet är det t.ex. viktigt att ge individer
med olika social/geografisk bakgrund och erfarenheter
samma förutsättningar till tillträde och att främja en jämn
könsfördelning, inte bara på högskolan totalt, utan också
inom olika utbildningar. Det gäller m.a.o. att att få stopp på
den tilltagande sociala snedrekryteringen och motverka en
ökad ''elitisering'' av universitet och studerandekollektiv på
bekostnad av jämn kvalitet och geografisk spridning av
högskolorna.
Men inte bara ideologiska motiv ligger bakom
Vänsterpartiets krav på en breddad högskola. Även
ekonomiska och infrastrukturella hänsyn, samt
internationella jämförelser, talar för en ökad och breddad
rekrytering. I länder som har drivit en mer segregerad
utbildningspolitik (USA och England t.ex.) ryms högskolor
med en helt undermålig kvalitet jämsides med de finaste
elituniversitet. Sett ur ett demokratiskt och inte minst
kvalitativt perspektiv visar sig priset för att odla fram ett
Harvard, eller Yale, vara mycket högt. Att intresset för
demokrati, medinflytande etc. är extremt mycket lägre i
t.ex. USA än i Sverige, inte minst bland
högskolestuderande, manar till eftertanke.
Förslaget till ny högskolelag 1.
Inledande bestämmelser
I lagförslagets första kapitel, fjärde paragrafen, anvisar
regeringen att en hög kvalitet ska uppnås genom ett
effektivt resursutnyttjande.
Vänsterpartiet ser ingen anledning till att pekpinnar om
resurseffektivitet skrivs in i högskolelagen. Det måste vara
varje enskild högskolas ensak att formulera egna principer
för resursutnyttjande.
När högskolan övergår från regelstyrning till målstyrning
är formuleringen av målen som skall styra högskolornas
verksamhet helt avgörande. Är dessa otydliga ökar chansen
att de ger upphov till godtycke och ojämlika villkor för
studenterna/brukarna på olika högskolor.
Högskoleutredningen Grundbulten påpekar också i sitt
huvudbetänkande (kap. 5) att övergången till mål- och
resultatstyrning kräver att målen för verksamheten måste
uttryckas tydligare än i dag på alla nivåer i
utbildningssystemet.
En regering som vill delegera ansvaret för utformningen
av utbildningen till enskilda högskolor, och talar om ökad
frihet och lokala beslutsprocesser, måste klart och tydligt
formulera sina mål inte minst ur en demokratisk
rättviseaspekt. Riskerna med en långt gången
decentralisering/delegering av beslutsprocesserna i
högskolan är ju just att förutsättningarna blir helt olika för
studerande och forskarstuderande vid olika högskolor.
Vänsterpartiet är därför mycket bekymrat över att
regeringen i sin proposition gett det demokratiska
perspektivet en så underordnad roll. Vi kan inte annat än
tolka detta som ett ointresse för grundläggande
rättvisefrågor, vilka sedan länge stått som fundament i den
svenska högskolepolitiska debatten.
Vänsterpartiet anser att strävan mot en bred social
rekrytering därför bör skrivas in som mål i högskolelagen,
parallellt med målet om jämställdhet mellan kvinnor och
män (1 kap. 5 §).
Det är bra att mål om jämställdhet och internationell
förståelse finns med i regeringsförslaget. Det hade dock
varit önskvärt om det i propositionen betonats att
förståelsen för internationella förhållanden inte stannar i
Västeuropa och EG. Det kan synas banalt med ett sådant
påpekande, men dagens europacentrerade debatt gör det
tyvärr nödvändigt. Internationaliseringens syfte är att bidra
till en ökad solidaritet och förståelse för andra länders
villkor och därmed undvika provinsialism. Den syftar också
till att den studerande ska kunna sätta kunskapen om andra
länder i relief till sitt eget land.
Vänsterpartiet anser därför att målet om en
internationalisering av utbildningen bör formuleras som en
strävan mot ökad solidaritet och global internationell
förståelse.
Grundbultens resonemang om aktuella företeelser som
påverkar utbildningsmålen för framtiden har inte avspeglat
sig i propositionen. Bland annat saknas en diskussion om att
utbildningen skall ge förståelse för kunskapens mångfald
och relativism samt insikt i hur kunskapen skapas. Det
saknas också en betoning av kunskapsexplosionens
betydelse för att minska fragmentariseringen i utbildningen.
Allmänna färdigheter som förmåga till kritiskt tänkande
och självständigt sökande samt kritiskt värderande av
information har i propositionen, jämfört med den tidigare
målparagrafen, snävats in till att enbart gälla det egna
ämnesområdet. Dessutom saknas i propositionen helt en
diskussion om att utbildningen bör främja att studenterna
utvecklar egna värderingar och förhållningssätt till
kunskapen, att utbildningen bidrar till engagemang och
nyfikenhet (jfr Frihet, Ansvar, kompetens s. 77--81)
Vänsterpartiet yrkar därför att propositionens 1 kap. 9 §
omformuleras.
2. De statliga högskolornas organisation -- 2 kap.
I andra kapitlets fjärde paragraf anges
studerandeinflytandet i högskolestyrelsen som en rättighet
och inte som ett krav med påföljande ansvar för den
enskilda högskolan. I framtiden kan vi mycket väl få en
högskola utan kårobligatorium och med en betydligt lösare
demokratisk organisation av studenterna. I en sådan
framtid kan denna grunda formulering legitimera en
betydligt försvagad studeranderepresenation, eller ingen
alls.
Vänsterpartiet anser därför att det klart bör uttryckas i
högskolelagen att studerande ska vara representerade i
högskolestyrelse.
I andra kapitlets femte paragraf formuleras, i
konsekvens med föregående paragraf,
studeranderepresentationen på fakultetsnivå som en
rättighet och inte som ett krav med påföljande ansvar för
den enskilda fakulteten. Med de stora förändringar som är
att vänta på studerandeinflytandets område framöver är det
nödvändigt att det klart anges att studerande bör vara
representerade i fakultetsnämnd.
Vänsterpartiet anser därför att det klart bör uttryckas i
högskolelagen att studerande ska vara representerade i
fakultetsnämnd.
I andra kapitlets sjätte paragraf anser Vänsterpartiet att
det i konsekvens med ovanstående resonemang klart bör
uttryckas att studerande ska vara representerade i särskilda
organ för grundutbildning, på de högskolor där sådana
inrättas.
Vänsterpartiet anser därför att det klart bör uttryckas i
högskolelagen att studerande ska vara representerade i
särskilda organ för grundutbildning.
3. Professorer och andra lärare
Grundbulten föreslog i sitt slutbetänkande att en
pedagogisk utbildning skall ingå i behörighetskraven för
lärartjänster. Argumenten för detta är flera. Genom att
göra den pedagogiska utbildningen till ett krav för alla
lärare kommer utbildningen inte att ses som ett avbräck i
karriären. En pedagogisk utbildning för högskolans lärare
är också ett led i strävandena att ge de pedagogiska
meriterna högre status vid tjänstetillsättningar.
Vänsterpartiet anser att krav på pedagogisk utbildning
för högskolans lärare är nödvändigt för att garantera
samtliga studenter en bättre utbildning. Högskolelagen bör
också ange att lektorer skall vara pedagogiskt kompetenta.
Propositionen föreslår att provanställningarna för
lektorer ska vara tre år. För många utbildningar, bl.a.
lärarutbildningarna, skulle en lag om anställningar om 3 år
kunna slå mycket olyckligt då problem med t.ex.
tjänstledighet från annan tjänst skulle kunna uppstå.
Dessutom finns det andra sätt att uppnå flexibilitet och
rörlighet bland lektorer. Projektanställningar t.ex. är ett
sådant.
Vänsterpartiet ser därför ingen anledning att särskilja
lektorerna som yrkesgrupp från de regler för
provanställning som gäller i det övriga arbetslivet.
4. Strategin för förändringar av det svenska universitets-
och högskolesystemet
Det är svårt att ta ställning till regeringens resonemang
under kapitel 3, om att bl.a. införa ett icke-statligt
huvudmannaskap för universitet och högskolor, eftersom
inga konkreta förslag föreligger. Ett avhändande från
statens sida av såväl ekonomiska som kunskapsmässiga
resurser kräver noggrann utredning innan det genomförs.
Vi kan dock konstatera att det ligger en närmast grotesk
inkonsekvens i att å ena sidan hävda att högskolelagen ska
innefatta bara det allra nödvändigaste men att å andra sidan
detta det allra nödvändigaste inte ska gälla för
stiftelseorganiserade universitet och högskolor. Kraven på
demokratisk förankring, studerandeinflytande, avgiftsfri
undervisning etc. måste givetvis gälla för alla universitet.
Om vi jämför med privatiseringen på grundskolans område
så har man inte där gått så långt som att hävda att läroplaner
etc. inte ska gälla för dessa skolor. Vad högskolan
anbelangar så öppnar man dock för avgiftsfinansiering,
strypt studeranderepresentation, korporativism etc.,
genom att helt släppa på de generella kraven i högskolelag
och förordning. Vänsterpartiet ställer sig också mycket
kritiskt till resonemanget om vikten av en kritisk motkraft i
form av privata universitet. Vi tror helt enkelt inte att någon
kreativ konkurrens någonsin kan spira ur ett
högskolesystem som borgar för segregering, elitisering och
ojämlikhet.
Vänsterpartiet yrkar därför avslag på förslagen under
kapitel 3 och väntar med en mer djuplodande bedömning
tills ett färdigt förslag föreligger.
5. Principer för resurstilldelning till grundläggande
utbildning
Det finns en fara i ett system med en mycket stark
betoning på poängproduktion för resurstilldelningen. Ett
system där högskolorna får betalt för det antal poäng som
produceras kan leda till en överdriven resultatfixering.
Propositionens förslag sätter Grundbultens modell för
resurstilldelning ur spel.
Högskolorna har kostnader för alla studenter som går en
utbildning, men kommer enligt förslaget endast att få betalt
för det antal poäng som produceras. Det innebär att
studenterna inte kan räkna med att få undervisning i den
mängd som anges i Grundbultens slutbetänkande. En
poängproduktion på hundra procent är både i teori och
praktik omöjlig. Förslaget kommer även att drabba de
studenter som tar sina poäng, men går kurser där
genomströmningen av någon anledning är lägre än
genomsnittet.
Grundbulten har i sitt huvudbetänkande visat att önskan
att höja genomströmningen ofta går på tvärs mot
ambitionen att höja kvaliteten. Det har också visat sig att
den avgörande effekten när den genomreglerade högskolan
infördes, förutom en ökad snuttifiering och fragmentisering
av kunskapsstoffet, var en högre genomströmning (Frihet,
ansvar, kompetens s. 85, 146 f, 157).
Högskolorna kommer att pressas till att driva upp
poängproduktionen med alla till buds stående medel. Det
som visat sig mest effektivt för att nå en hög
poängproduktion är en högskola med starkt bundna
studiegångar, i hårt reglerade linjer, och en låg grad av
vetenskaplighet.
Det finns en mycket stor risk att resultatet av det
föreslagna styrsystemet blir en ännu hårdare, om än lokal,
reglering av högskolorna. Starkt bundna studiegångar och
hårt reglerade linjestrukturer är av ondo, oavsett om det är
staten som direkt står för regleringen eller om den är en
effekt av de styrinstrument som staten lägger på
högskolorna.
Vi riskerar att få ett system där friheten endast är en
frihet för de statliga myndigheterna, högskolorna. De får
använda sig av alla till buds stående medel för att öka
effektivitet och poängproduktion. De får avstänga
studenter godtyckligt och ta ut avgifter av studenterna för
undervisningen. Studenternas frihet inskränker sig till att
flytta från Lund till Umeå om det inte passar.
Vänsterpartiet anser därför att resurstilldelningen bör
ske per faktisk student, och inte efter poängproduktion, i
enlighet med den struktur som Högskoleutredningen förde
fram i sitt betänkande Resurser för högskolans
grundutbildning (SOU 1992:44).
6. Examensordning
Vänsterpartiet ställde sig positivt till avskaffandet av
linjesystemet då den socialdemokratiska regeringen
preliminärt föreslog det i slutet av sin regeringsperiod. Vi
har samma inställning i dag. Att ett avskaffat linjesystem
kompletteras med fasta studiegångar är också bra.
Men för att möjligheterna till högskolestudier ska
fördelas jämnt och rättvist inom befolkningen krävs att
antagningsreglerna är överblickbara och kända av alla
sökande. Man ska inte vara beroende av geografisk
hemvist, viss typ av förutbildning, studievana inom
familjen, särskilt ingående kunskaper om antagningssystem
osv för att ha en chans till högre studier. Därför är det fel att
helt lämna antagningen till respektive högkola utan att ge
åtagande till den att informera brett.
Ökade satsningar på allsidig information måste i stället
göras om avregleringen inte ska öka osäkerheten bland
studieovana personer för att påbörja högre studier.
Vänsterpartiet anser därför att ett explicit krav på
högskolorna att informera studenterna bör inskrivas i
högskolelagen och i konsekvens med regeringens förslag på
samordning av antagningen så bör högskolorna
rekommenderas men ej åläggas att samordna denna
information.
Vänsterpartiet har länge propagerat för att en
vetenskaplig grundkurs bör rymmas inom den nya
examensordningen och kunna ingå i en akademisk
grundexamen. Detta för att bredda studenternas kritiska
perspektiv på utbildningen och uppmuntra
tvärvetenskaplighet. För att minimera det ofta påtalade
problemet med den ökade skuldsättningen för studenten
skulle de studieskulder som uppstår till följd av en
genomgången vetenskaplig grundkurs få avskrivas efter
avlagd examen.
Vänsterpartiet anser därför att en vetenskaplig
grundkurs om 20 poäng bör tilläggas förslaget till
examensordning och att en särskild möjlighet till
avskrivning av studieskulder för denna kurs efter avlagd
akademisk examen om minst 120 poäng ska införas.
Rörligheten bland de studerande måste också ges en
reell förutsättning, inte bara vad gäller antagning, utan
också examination.
Vänsterpartiet föreslår därför att studier vid en högskola
med rätt att ge denna yrkesexamen automatiskt borde
kunna få räknas in i en yrkesexamen som tas ut vid en annan
högskola, om dessa studier hade godkänts som en del av
samma examen vid den högskola där studierna bedrivits.
7. Graderade betyg i grundutbildningen
Regeringen anger i sin proposition (s. 44) att man i den
kommande högskoleförordningen avser att rekommendera
högskolor och universitet att använda sig av graderade
betyg i grundutbildningen. Vänsterpartiet ser ingen
anledning att i just detta fall styra högskolorna mot att
använda sig av graderade betyg, och särskilt inte om man
vill behålla trovärdigheten när man säger sig värna om den
lokala friheten.
Vänsterpartiet anser därför att den aviserade
rekommendationen att använda sig av graderade betyg i
grundutbildningen bör utgå.
8. Tillträde och antagning
Bland förslagen i propositionen nämns folkhögskolan
som exempel på en utbildning som motsvarar nationella
program och där allmän behörighet för högskolestudier kan
förvärvas (6:2 s 45 andra stycket). Folkhögskolan är en
dokumenterat studievänlig miljö. Tillträdesutredningen
(SOU 1985:87) slår t.ex. fast att ''folkhögskolan har /också/
visat sig väl anpassad till personer som misslyckats i andra
skolformer''. (s. 217)
När det gäller urval anför dock föredragande statsråd:
''Vid urval får endast ett eller flera av urvalsgrunderna
betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbildning
samt arbetslivserfarenhet kunna användas.'' Studieomdöme
(som ges vid folkhögskolorna) godtas således inte som
urvalsgrund. Detta strider enligt Vänsterpartiet mot
formuleringarna i budgetpropositionen (1991/92:100 bil. 9)
där man konstaterar att avregleringen också syftar ''till att
olika utbildningsformer -- exempelvis gymnasieskola,
vuxenutbildning och studieförbund -- skall kunna verka på
lika villkor''. Folkhögskolan är en del av vuxenutbildningen
och uttrycket ''på lika villkor'' måste följaktligen gälla också
antagningen av studerande från folkhögskola till universitet
och högskolor.
Vänsterpartiet anser därför att, som ett steg på vägen
mot en breddad social rekrytering, alla
folkhögskolestuderande som har behörighetsgivande
utbildning bör få använda sitt studieomdöme som
urvalsgrund.
9. Särskild behörighet
För utbildningar där staten ställer upp legitimationskrav
eller förutsätter nationell likvärdighet mellan
utbildningarna bör riksdagen uttala att de särskilda
behörighetsvillkoren för tillträde till utbildningarna bör
vara likvärdiga.
10. Doktorander och forskarutbildning
Att införa graderade betyg på doktorsavhandlingar leder
till att de redan allt för långa forskarstudietiderna förlängs
ytterligare. Nettostudietiden för en doktorand varierar
mellan 5,5 och 6,5 år, beroende på fakultet, och är
följaktligen alldeles för lång redan idag. De redan stora
problemen med avbrutna studier, diskontinuerlig
finansiering etc. kommer att förvärras om doktoranderna
får det indirekta kravet på sig att prestera en väl godkänd
avhandling. Att stora delar av studerande- och lärarkåren
ställer sig negativ till förslaget väger också tungt. Det
urvalsinstitut som tjänsteförslagsnämnderna utgör är ett
betydligt flexiblare och mera nyanserat system än förslaget
om graderade avhandlingar.
Vänsterpartiet motsätter sig därför att man inför
graderade betyg på doktorsavhandlingar.
Vänsterpartiet är positivt till att examinerade doktorer
kan förlänga sin doktorandtjänst med ytterligare ett år efter
disputation. Vi är också positiva till att
forskarassistenttjänsterna ska kunna förlängas till
sammanlagt sex år.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att rätten att tillgodoräkna sig
meriter från andra högskolor skrivs in i högskolelagen,
2. att riksdagen belutar att rätten till avgiftsfri
undervisning skrivs in i högskolelagen,
3. att riksdagen avslår 1 kap. 4 § andra stycket i
regeringens förslag till ny högskolelag,
4. att riksdagen beslutar att strävan mot en bred social
rekrytering skrivs in som mål i högskolelagen, parallellt
med målet om jämställdhet mellan kvinnor och män,
5. att riksdagen beslutar att målet om en
internationalisering i högskolelagen formuleras som en
strävan mot ökad solidaritet och global internationell
förståelse,
6. att riksdagen beslutar att 1 kap. 9 § högskolelagen får
följande lydelse: Den grundläggande högskoleutbildningan
skall, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna
förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att
självständigt lösa problem samt förmåga att följa
kunskapsutvecklingen. Utbildningen bör också utveckla
studenternas förmåga till informationsutbyte på
vetenskaplig nivå. Forskarutbildningen skall, utöver vad
som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge
kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt
kunna bedriva forskning.,
7. att riksdagen beslutar att det skrivs in i högskolelagen
att studerande skall vara representerade i högskolestyrelse,
8. att riksdagen beslutar att det skrivs in i högskolelagen
att studerande skall vara representerade i fakultetsnämnd,
9. att riksdagen beslutar att det skrivs in i högskolelagen
att studerande skall vara representerade i särskilda organ
för grundutbildning,
10. att riksdagen beslutar att det skrivs in i högskolelagen
att lektorerna skall vara pedagogiskt kompetenta,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om provanställning av
högskolelektorer,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategin för förändringar av det
svenska universitets- och högskolesystemet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principer för resurstilldelning till
grundläggande utbildning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om examensordning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om graderade betyg i
grundutbildningen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillträde och antagning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskild behörighet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om doktorander och
forskarutbildning.
Stockholm den 21 oktober 1992
Björn Samuelson (v)
John Andersson (v)
Bengt Hurtig (v)
Elisabeth Persson (v)
Gudrun Schyman (v)