med anledning av prop. 1992/93:230 Valfrihet i skolan
Inledning
Skolan skall ge kunskaper som ökar alla människors
möjligheter till ett bra och innehållsrikt liv. Den skall också
medverka till vårt lands framtida utveckling och välstånd.
Skolan skall därför leva upp till högt ställda kvalitets- och
kunskapskrav och ge en likvärdig utbildning oavsett
individens geografiska, sociala eller ekonomiska situation.
Förhållandena och livsvillkoren skiftar mycket i vårt
land och det måste också återspeglas i skolan.
Elevernas intressen skiftar i ännu högre grad. I takt med
växande ålder och ökande möjligheter att ta ansvar för egna
avvägningar bör eleverna ges utrymme för egna beslut som
påverkar skoldagen.
Eleverna skall ha rätt att välja skola. Deras önskemål
skall tillgodoses så långt det är möjligt, utan att det går ut
över andra elevers önskemål om så kort skolväg som
möjligt. Närhetsprincipen skall gälla här.
Entreprenad på skolområdet
Genom besluten i samband med propositionen ''Växa
med kunskaper'' reformerades den svenska
gymnasieskolan. Alla program blev treåriga och därmed
högskoleförberedande. Besluten innebar samtidigt att
kvaliteten och kompetensen ökades och att ungdomarna
fick ett stärkt konkurrensläge på arbetsmarknaden.
Sveriges konkurrenskraft mot omvärlden förstärktes.
Den reformerade gymnasieskolan genomförs nu i
landets kommuner, ofta med stor entusiasm. Trots farhågor
om motsatsen låg gymnasiereformen fast efter valet 1991.
Inte ens de ''korrigeringar'' den nuvarande regeringen gjort
kan ändra på detta huvudintryck. Den fördröjning av
reformen med ett år som skedde på regeringens förslag var
dock onödig och olycklig.
Nu kommer regeringen med nya förslag till förändringar.
Som hittills handlar dessa i huvudsak mer om organisation
och tekniska lösningar än om innehållet i barns och
ungdomars skolvardag.
Man föreslår nu att kommuner och landsting skall ges
möjlighet att sluta avtal med enskilda fysiska och juridiska
personer om att bedriva undervisning i gymnasieskolan.
Detta skall gälla ämnesblocken estetiska ämnen,
ekonomiska ämnen, tekniska ämnen och yrkesämnen.
Med andra ord skall mycket stora delar av
gymnasieskolans verksamhet kunna läggas ut på
entreprenad.
För denna utlagda verksamhet saknas krav på reguljär
lärarutbildning för lärarna.
Även andra delar av verksamheten skall få läggas ut
efter särskilt regeringsbeslut.
Vi finner det anmärkningsvärt att de partier som i
samband med det så kallade kommunaliseringsbeslutet
1990 hårt kritiserade den dåvarande regeringen för att
riskera kvaliteten i skolan och krävde garantier för att de
statliga kvalitetskraven inte skulle eftersättas nu är de
partier som går i spetsen för en gymnasieskola där det i stora
delar inte ställs krav på lärarbehörighet.
Alla har åtminstone fram till nu varit överens om att
kravet på lärarbehörighet är ett av de främsta
kvalitetskraven som anges i skollagen. Lärarbehörigheten
är en av de viktigaste förutsättningarna för att garantera en
likvärdig utbildningskvalitet. En stor del av lärararbetet har
viktiga sociala inslag. För att klara utbildningen av
ungdomar med olika typer av svårigheter krävs att läraren
har utbildning även för detta. Vi anser att det finns en klar
risk för ökad utslagning bland vissa av dessa ungdomar om
kravet på lärarbehörighet slopas.
Vad som gäller fortbildnings- och
utvecklingsverksamhet i en tudelad verksamhet berörs inte.
Förändringen motiveras inte heller främst av
kvalitetskrav utan mer av näringspolitiska skäl eftersom det
gäller ''kommunernas och landstingens frihet att välja
rationella produktionsmetoder'' och ''konkurrens mellan
olika aktörer''.
Därmed är också sagt att denna valfrihet inte riktar sig
till elever och föräldrar utan till kommuner och landsting.
Att lämna ut stora delar på entreprenad är en mycket
stor fråga och rymmer många såväl praktiska som
principiella problem. Den innebär samtidigt att den strävan
till ökad integration mellan teoretiska och yrkesinriktade
delar av gymnasieskolan som pågått under lång tid och som
ytterligare förstärktes genom besluten i ''Växa med
kunskaper'' nu bryts. Någon egentlig analys av
konsekvenserna av förslaget görs inte i propositionen, men
det finns mycket lite som talar för att
entreprenadverksamhet skulle fungera bättre än den
tidigare företagsförlagda gymnasieutbildningen.
Genom entreprenadförslaget finns risken att
yrkesutbildningen i huvudsak förläggs till företagen på ett
sätt som gör den snävt företagsanpassad. Vi anser att det
ofta är till fördel att delar av skolans utbildning förläggs till
arbetsplatser utanför skolan. Ett sådant samarbete var
innebörden i ''Växa med kunskaper''. Men skolans och
kommunens totalansvar för utbildningen och en likvärdig
utbildningsstandard måste garanteras. Ingen tjänar på en
gammaldags företagsanpassad utbildning. Med det lagda
förslaget är denna risk uppenbar. Samhälle och arbetsliv
förändras i dag i så hög takt att en sådan utveckling allvarligt
skulle äventyra Sveriges framtida konkurrenskraft.
För att kunna garantera eleverna kvalitativt god
utbildning anser vi att kommunerna bör svara för tillsyn och
ledning av all kommunal gymnasieutbildning.
Det är värt att notera att förslaget kräver ökade
administrativa resurser för att kunna kontrollera systemet
med entreprenad. Framförallt skolledningsresursen
behöver enligt propositionen utökas.
Vi anser att riksdagen bör avslå förslaget om generell
rätt att lägga ut utbildning på entreprenad inom föreslagna
områden till enskild fysisk eller juridisk person. Riksdagen
bör även avslå förslaget att regeringen skulle ges rätten att
på entreprenad lägga ut andra delar av skolverksamheten.
Riksdagen bör således avslå hela förslaget till Lag om
entreprenadförhållanden inom skolan.
Fristående skolor på grundskolenivå
Sedan regeringen för ett år sedan lade förslaget om ett
nytt statsbidragssystem till fristående skolor har en i stort
sett enig opinion framfört stark kritik mot den
överkompensation av privata skolor som blev resultatet.
Det är i stort sett bara det särintresse som utgörs av de
privata skolorna, som i dag hävdar att bidragsprocenten på
85 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev och
stadium har motsvarighet i de verkliga kostnaderna för
deras begränsade utbildningsuppdrag.
Snart sagt alla, inklusive flera regeringsledamöter, har
under den senaste tiden pekat på nödvändigheten att sänka
procenttalet för att uppnå rättvisa gentemot de kommunala
skolorna med ett betydligt större uppdrag.
Den utredning som presenterades kort tid efter
regeringens proposition 1992 nämnde 75 procent som en
rimlig nivå ur rättvisesynpunkt. För detta talade en nästan
enig remissopinion.
Mot denna bakgrund finner vi det märkligt och
obegripligt att regeringen inte föreslår en förändring. Även
den teknik för statsbidrag till privata skolor som riksdagen
införde förra året har kritiserats hårt då den inkräktar på
den kommunala självbestämmanderätten. Detta kan ge
kommunerna stora utgifter som man inte kan påverka och
som måste betalas genom den egna verksamheten skärs
ned. Barnen i kommunernas skolor får betala
överkompensation och dyra, mycket små privata skolor
med större klasser, färre speciallärare och andra
stödinsatser, sämre lokaler m.m. Det är inte rättvist.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att ändra
bidragssystemet till fristående grundskolor så att
kommunerna ges skyldighet att bedöma och tilldela de
fristående skolorna på grundskolenivå resurser efter samma
principer som gäller för kommunens egna grundskolor.
Elevavgifter
Varken med det nuvarande statsbidraget eller det
statsbidrag vi föreslår, finns det några skäl att medge privata
skolor att ta ut elevavgifter för undervisningen eller sådant
som är nära förknippat med den. Det är segregerande och
kan bidra till att valfriheten i praktiken inskränks.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att sådana skolor, på
grundskolenivå eller gymnasieskolenivå, som har
statsbidrag för sin verksamhet inte skall ha rätt att ta ut
elevavgifter för undervisning.
Val av skola
Vi socialdemokrater har många gånger slagit fast att
elever och deras föräldrar skall ha rätt att välja skola, men
att skolorna inte skall ha rätt att välja elever.
Vi anser att eleverna skall ha rätt att välja skola och att
deras önskemål skall tillgodoses så långt det är möjligt utan
att tillbakavisa andra elevers berättigade krav på så kort
skolväg som möjligt. Vi vill alltså hävda närhetsprincipen.
Denna rätt finns och är inskriven i skollagen.
Vi menar att valfriheten måste gälla alla barn. Det tillägg
till 4 kap. 6 § som regeringen föreslår får inte leda till att
t.ex. handikappade barn, barn med sociala störningar och
barn med språksvårigheter mot barnets och föräldrarnas
önskan med hänvisning till kostnaderna placeras i annan
skola än den de själva valt, menar vi.
En sådan ''sortering'' av barn skulle vara stötande och stå
i strid med de grundläggande tankarna bakom grundskolan.
Den förändring i lydelsen i skollagen 4 kap. 6 § som
regeringen nu föreslår är rent kosmetisk och innebär ingen
förändring i sak. Nuvarande förhållande kommer alltså att
fortsätta gälla.
Vad gäller rätten att välja skola är regeringen och vi helt
överens.
Val av särskola
Rätten att välja skola har betonats både i skollagen och
i den politiska debatten. Även om det för många barn och
föräldrar inte finns något realistiskt alternativ inom
geografiskt räckhåll, är det ändå en viktig markering av
valfrihet.
Socialdemokraterna anser att det är mycket förvånande
att regeringen lagt fram ytterligare en proposition om
valfrihet i skolan utan att ge föräldrarna till
utvecklingsstörda barn den självklara rätten att också välja
skolform för sina barn.
I de flesta fall kommer man överens om vad som är bra
för barnet. Man lyckas skapa en trygg och harmonisk
skolsituation för barnet. Men det förekommer dessvärre
också ett fåtal fall där man inte kan komma överens och där
kommunen ensidigt beslutar om placering mot föräldrarnas
vilja. Det bildar sällan en god grund för barnets skolgång,
hur starka skäl än kommunen har för sitt beslut.
Vi anser att alla föräldrar, även de utvecklingsstörda
barnens föräldrar, skall ha rätt att påverka sina barns
skolgång. Självklart behöver varje beslut om skolform
föregås av så god information som möjligt. Det är viktigt att
beslutet fattas på saklig grund och med god kunskap om vad
olika skolformer kan ge.
Vi betraktar val av skolform som en minst lika viktig rätt
som valet av skola. Därför bör lagen ändras så att
föräldrarna ges ett avgörande inflytande över valet av
skolform. Kravet understryks av att alltmer begränsade
kommunala resurser till skolan hotar att minska deras vilja
att integrera utvecklingsstörda barn i grundskolan på
rimliga villkor.
Fristående skolor över grundskolenivå
Vi har inget att invända mot den uppdelning i fristående
gymnasieskolor och kompletterande skolor som föreslås i
propositionen.
När det gäller de privata gymnasieskolorna är det
angeläget att samma regler för lärarbehörighet slås fast som
idag gäller för offentliga gymnasieskolor. Detta för att
garantera en likvärdig utbildningskvalitet.
Nyetablering av privata gymnasieskolor kommer
naturligtvis i hög utsträckning att medverka till att de
ekonomiska resurserna till gymnasieutbildning splittras på
så många skolor att kvaliteten kan bli lidande.
Godkännandet av offentligt stöd till fristående
gymnasieskolor måste ske med stor restriktivitet. Detta för
att inte äventyra möjligheten till ett allsidigt
utbildningsutbud, något som skulle äventyra elevens
valmöjlighet. Skolorna bör också ha en sådan storlek att de
erbjuder såväl personal som elever en stimulerande
studiemiljö.
Kommunens/kommunernas yttrande över nyetablering
måste därför tillmätas avgörande betydelse när beslut skall
fattas om offentligt stöd till nya skolor.
Man skall i detta sammanhang komma ihåg att
kommunen blir skyldig att betala ersättning till
utbildningsvägar som redan finns i egen regi.
Om en privat gymnasieskola förklarats berättigad till
samhällsstöd skall enligt vår mening inte rätt föreligga att ta
ut elevavgifter för undervisningen eller sådant som är nära
förknippat med den.
Även förhållandevis låga elevavgifter har en
snedvridande effekt på urvalet av elever.
När det gäller den ekonomiska regleringen från
kommunen till den fristående skolan kan schabloner inte
användas enligt vår mening. Stor hänsyn måste tas till den
utbildning som bedrivs. Kostnaderna varierar från
utbildning till utbildning.
Kommunen har ansvar för att erbjuda alla under 20 år
en utbildning av god kvalitet. Vi avstyrker förslaget om att
regeringen skall fastställa nivån på det bidrag som
kommunen skall betala till den privata gymnasieskolan.
Enligt vår mening skall den enskilda kommunen ha
beslutanderätt över sin gymnasieplanering och då kan också
alternativa utbildningsformer ingå i kommunens planering.
Sedan en fristående gymnasieskola godkänts av regeringen
enligt den modell som föreslås i propositionen bör det
ankomma på kommuner att pröva resursbehovet på samma
sätt som prövning sker till den egna
gymnasieverksamheten.
Kompletterande skolor
När det gäller de kompletterande skolorna fyller dessa
många gånger ett viktigt behov för såväl den enskilde eleven
som för samhället som helhet.
Det är därför angeläget att dessa skolor ges möjlighet att
verka. Vi anser i likhet med regeringen att dessa skolor skall
kunna erhålla samhällsstöd.
Fristående särskolor
Regeringen aviserar att de fristående särskolornas
särskilda bidrag bör avvecklas med utgången av år 1995.
Den 1 januari är den tidpunkt då kommunerna senast skall
ha övertagit särskolan från landstingen. Elevens
hemkommun skall då bli skyldig att utge ersättning för
elever i fristående särskolor.
Vi anser att medel till fristående särskolor från
kommunerna skall fördelas så att kommunerna ges
skyldighet att pröva deras resursbehov på samma sätt som
man fördelar resurser till kommunala särskolor.
Skola -- fristående skola
Statistiken över godkända skolor visar att många privata
skolor är mycket små. Det finns flera skolor med enbart 6--
8 elever.
När det gäller helt nystartade skolor, som vill växa in i
sin slutliga form, är det självklart acceptabelt med en viss
sådan ''växtperiod''. Däremot kan vi inte acceptera att
skolor med bara ett litet fåtal elever i längden skall kunna
erhålla stöd. Det kan ifrågasättas både av ekonomiska och
pedogogiska skäl.
Det är ingen tvekan om att mycket små skolor fördyrar
skolväsendet på ett sätt som är oförsvarligt. I flera
kommuner försvårar den frikostiga tilldelningen av resurser
till privata skolor för kommunerna att ta ansvar för att alla
barn erbjuds en bra undervisning. Någon sådan skyldighet
är inte förknippad med bidragen till de privata skolorna. Vi
anser därför att det finns starka skäl att överväga en nedre
gräns för elevantalet för att en skola skall få stöd från
kommunen.
För detta talar också att mycket små skolor, med bara ett
fåtal elever, riskerar att inte kunna erbjuda den kreativa och
allsidiga miljö som bör prägla en skola.
Vi anser därför att regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett förslag om en nedre gräns för antalet
elever i privata skolor som får kommunala bidrag och hur
sådana skall anpassas för nystartade skolor.
Tillsyn
Regeringens förslag om att upphäva kommunernas
ansvar för tillsyn av de fristående skolorna hotar att
allvarligt försvåra en effektiv kontroll. Vi anser att också de
fristående skolorna både på grundskole- och gymnasienivå
bör ingå i och påverkas av målen i kommunens skolplan.
Därför är det också naturligt att de ingår i kommunens
uppföljning, utvärdering och tillsyn av skolorna. Detta
påverkar inte skolverkets tillsynsansvar som gäller all
skolverksamhet, såväl kommunal som privat.
Hemställan
Med hänvisning till den anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå förslaget till lag om
entreprenadförhållanden inom skolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att ändra
bidragssystemet till fristående grundskolor så att
kommunerna får skyldighet att bedöma och tilldela dessa
resurser efter samma principer som gäller för kommunens
egna grundskolor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fristående skolor ej skall ha
rätt att ta ut elevavgifter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ändra berörd lag så att
föräldrar till utvecklingsstörda barn ges ett avgörande
inflytande över valet av skolform,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fristående gymnasieskolor
skall följa samma behörighetsregler för lärare som gäller för
offentliga gymnasieskolor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den ej skall fastställa nivån på
det bidrag som kommun skall betala till fristående
gymnasieskola,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommunernas bidragssystem
till fristående särskolor skall utformas så att kommunerna
ges skyldighet att pröva och tilldela resurser till dessa efter
samma principer som gäller för kommunens egna särskolor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett förslag om en
nedre gräns för elevantal för att fristående skolor skall
kunna tilldelas bidrag från kommun,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fristående skolor både på
grundskole- och gymnasienivå skall ingå i kommunens
skolplan och därmed även ingå i den skolverksamhet över
vilken kommunen har ett ansvar för uppföljning,
utvärdering och tillsyn.
Stockholm den 28 april 1993
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Berit Löfstedt (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Krister Örnfjäder (s)
Lena Öhrsvik (s)
Inger Hestvik (s)
Anders Nilsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulrica Messing (s)