med anledning av prop. 1992/93:1 Universitet och högskolor -- frihet för kvalitet
Högskolan -- i det demokratiska samhällets mitt
Inledning
Den svenska högskolan har en mycket betydelsefull roll
och ett stort ansvar i arbetet på att utveckla och förnya vårt
samhälle. Många problem måste lösas. Nya tankar måste
tänkas och idéer prövas på ett nytt sätt.
Det omgivande samhället har stora och växande
förväntningar på högskolan. För högskolans legitimitet är
det därför angeläget att högskolan är och upplevs vara en
självständig kunskapssökande och kunskapsförmedlande
organisation, verksam i det demokratiska samhällets mitt.
En isolering från det omgivande samhället skulle inte bara
äventyra samhällets stöd utan även vara ett direkt hot mot
kvaliteten i högskolans verksamhet.
Högskolan skall i sin verksamhet främja det
demokratiska samhällets grundläggande värderingar. Den
skall befordra jämställdhet och rättvisa levnadsvillkor för
människor i alla delar av världen. Högskolan skall erbjuda
kvalificerad utbildning för ett rikt och varierat arbetsliv och
utföra forskning och utvecklingsarbete för förnyelse av
samhällsoch näringsliv samt främja en ekologiskt hållbar
utveckling.
Högskoleutbildningen skall främja de studerandes
möjligheter att förbereda sig för arbetslivet och de
studerandes personliga utveckling.
Högskoleutbildningen som är anordnad eller finansierad
av det allmänna skall vara avgiftsfri.
Den svenska högskolan hävdar väl sin integritet vad
gäller innehåll i undervisning och forskning. Det finns
således ingen grund för påståendet att regering och riksdag
har ett sådant inflytande över högskolan som hotar eller
kväver en fri kritisk debatt. Tvärtom kan hävdas att de
demokratiska organen utgör ett skydd och en garanti för ett
fritt utbyte av tankar och idéer inom utbildning och
forskning.
Den svenska högskolan hävdar sig väl i ett
internationellt perspektiv. Detta visar bl.a. en utvärdering
av svensk utbildningspolitik (Evaluation of education policy
in Sweden) som genomförts av OECD.
OECD finner våra målmedvetna strävanden att öka
intagningen till den högre utbildningen lovvärda och
realistiska. I rapporten konstateras bl.a. att den
jämförelsevis höga lärartätheten i den svenska högskolan
skapar goda förutsättningar för en sådan expansion.
Samtidigt ifrågasätts i utvärderingen avvecklingen av
UHÄ, vars insatser vad gäller t.ex. forskning kring högre
utbildning anses vara mera avancerad än i de flesta andra
europeiska länder. Bakom denna avveckling ser OECD
också en strävan från regeringens sida att centralisera vissa
beslutsfunktioner till utbildningsdepartementet.
Vad gäller regeringens planer på att överföra vissa
högskolor i stiftelseform efterlyser OECD en närmare
analys av syften och konsekvenser bakom intentionerna.
Besked efterlyses bl.a. om vilka konkreta resultat de starkt
politiserade privatiseringsinitiativen avsatt och hur
erforderligt stiftelsekapital skall kunna skapas.
Sammantaget ger rapporten ett mycket starkt stöd för
den svenska utbildningspolitik som utvecklats under
socialdemokratisk ledning medan frågetecken reses för
vissa inslag i den borgerliga regeringens omläggning av
politiken.
Sedan högskolereformen 1977 har högskolan byggts ut
och förändrats påtagligt. Denna reform innebar bland annat
en betydande decentralisering av administrativa och
ekonomiska beslut från regering och riksdag till de enskilda
högskolorna. Den innebar även ett betydligt ökat
medinflytande för studenter och anställda i alla beslutande
organ inom högskolan. Idag finns 36 enheter inom
högskoleväsendet spridda över hela landet. Till detta
kommer högskoleutbildningar på Gotland och i den
kommunala högskolan. Storleken mellan enheterna i
systemet varierar kraftigt. Grundutbildningen vid större
enheter har en omfattning som är ungefär tio gånger den
verksamhet som bedrivs vid mindre enheter.
Högskolesektorn har i dag en omslutning på över 20
miljarder kronor. Samhällets kostnader för utbildning och
forskning vid de statliga högskolorna uppgår till 15
miljarder kronor. Drygt två miljarder kronor satsas på
bidrag i studiestödssystemet. Vid den statliga högskolan
finns personal motsvarande 32 000 heltidsinsatser. Drygt 56
% av de anställda utgörs av forskare och lärare. Under 80-
talet har en kraftig förskjutning av tyngdpunkten i
resursfördelningen ägt rum från grundutbildning till
forskning. Vid slutet av decenniet var resurserna för
grundutbildning en tredjedel av de totala resurserna. Två
tredjedelar användes således till forskning.
Ojämn fördelning, geografiskt och socialt
Antalet årsstudieplatser i den statliga högskolan har ökat
kraftigt sedan 80-talets början och speciellt mycket under
de senaste åren. Innevarande läsår överstiger dessa 160 000.
Vid den kommunala högskolan finns cirka 20 000
årsstudieplatser. Totalt uppgår antalet närvarande
studerande i den svenska högskolan till drygt 200 000
personer. En speciell egenskap för det svenska
högskolesystemet är den relativt stora andelen av äldre
studerande som kommit till högskolan efter en kortare eller
längre yrkesverksam period.
Trots tillväxten vid de 16 mindre och medelstora
högskoleenheterna svarar de tillsammans idag endast för 9
% av den totala omslutningen av högskolan. Det senaste
årets fördelning av platser har inneburit att universiteten
och de större högskolorna kommit att gynnas på bekostnad
av de mindre och medelstora högskolorna.
Uppdragsutbildning vid högskolan svarar för cirka 1,5 % av
den totala omslutningen. Vid några av de mindre enheterna
uppgår denna andel till något över 10 %.
Även om högskolans grundläggande utbildning byggts ut
kraftigt de senaste åren kvarstår en synnerligen
oändamålsenlig social snedrekrytering till högre studier.
Detta framgår tydligt när man studerar den sociala
bakgrunden till olika utbildningar i högskolan hösten 1991.
Så till exempel kom 61 % av dem som antagits till
läkarutbildning från högre tjänstemannahem och endast 6
% från arbetarhem. Inom civilingenjörsutbildningarna var
motsvarande siffror 43 % respektive 10 %, för
samhällsplanerare 41 % respektive 11 %. Bland de antagna
till grundskollärarutbildningen årskurs 1--7 kommer lika
stor andel från högre tjänstemannahem som från
arbetarhem, 22 %. Inom utbildningen till förskollärare kom
11 % från högre tjänstemannahem och 34 % från
arbetarhem.
Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning är
mycket påtaglig. För oss socialdemokrater är det angeläget
att försöka minska det sociala ursprungets betydelse för
individens yrkesval och de därmed förenade möjligheterna
till ett rikt liv. Därför är frågan om hur man genom politiska
beslut kan främja en jämnare social rekrytering till högre
utbildning av stort intresse.
Dessvärre föreligger det stora svårigheter i arbetet på att
åstadkomma en socialt jämnare rekrytering. Social
snedrekrytering förekommer vid varje utbildningsval på
utbildningssystemets alla nivåer. Den finns i grundskolan,
vid valet av gymnasielinje samt vid antagningen till högre
utbildning.
Denna fråga måste således ägnas stor uppmärksamhet i
alla delar av utbildningsväsendet. Vi socialdemokrater är
därför starkt tveksamma till många av de åtgärder som
regeringen nu vidtar på utbildningsområdet då de sannolikt
kommer att leda till en ökad social snedrekrytering på olika
nivåer i utbildningssystemet, men speciellt påtagligt inom
den högre utbildningen. Det gäller t.ex.
överkompensationen av de privata skolorna,
neddragningen av kommunal vuxenutbildning och
folkbildning samt försöken att privatisera högre utbildning.
Vi socialdemokrater kräver därför att riksdagen tydligt
uttalar att en jämnare social rekrytering till olika
utbildningsvägar är ett mål inom utbildningspolitiken och
att regeringen vidtar kraftfulla åtgärder som leder till en
minskad social snedrekrytering inom de olika delarna av
utbildningssystemet, inte minst inom den högre
utbildningen. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Linjesystemet
Genom 1977 års högskolereform kom större delen av
högskolans utbildningar att omfattas av en central reglering
av de olika studievägarna. Idag finns 128 av riksdagen
inrättade allmänna utbildningslinjer. Systemet med centralt
fastställda linjer har för- och nackdelar. Inom områden där
utbildningarna i flera decennier varit organiserade på detta
sätt har fördelarna i allmänhet varit mycket påtagliga. Det
har till exempel gällt utbildningarna till civilingenjörer och
läkare.
För många studerande vars utbildning syftar till en
väldefinierad yrkesroll har linjesystemet uppfattats i
huvudsak som positivt. Kritiken har däremot i allmänhet
gällt utbildningarna inom det filosofiska fakultetsområdet.
Den socialdemokratiska regeringen ansåg våren 1991
tiden vara mogen att avskaffa det centrala fastställandet av
studielinjer och inrättandet av professurer. Uppdraget från
samhällets sida skulle i stället på ett mer konsekvent sätt
avse centralt fastställda examina samt storleken av berörda
anslag till olika utbildnings- och forskningsområden.
Vägarna fram till olika examina och hur många tjänster av
olika slag som behövs i olika ämnen bedömdes i framtiden
uteslutande kunna vara en fråga för vederbörande högskola
eller universitet att själv bedöma. Bättre än hittills skulle
därigenom säkerställas ett entydigt lokalt ansvar för
pedagogiska och vetenskapliga överväganden. Riksdagen
ställde sig bakom detta förslag till allmän inriktning av det
fortsatta reformarbetet.
Socialdemokratiska motiv för förändringarna
Den av oss socialdemokrater föreslagna avregleringen av
högskolan är inte något självändamål. Avregleringen syftar
tvärtom till att bättre än tidigare reglera rätt saker. Det
djupaste syftet med regleringen måste vara att stärka de
enskilda studenternas, lärarnas och forskarnas situation då
de kan riskera att utsättas för godtycke från makthavare
inom och utom högskolan. Socialdemokratin vill således
stärka rättssäkerheten och de demokratiska arbetsformerna
i högskolan.
Regleringen bör därför ta sikte på att skapa en fast och
förutsebar juridisk ram kring de kritiska momenten i
högskolans inre liv. Det gäller att så långt som möjligt
minimera risken för godtycke i fråga om antagning,
examination, tillsättning av tjänster och fördelning av
anslag. Därmed främjas också ett förhållningssätt grundat
på civilkurage i föreläsningssalar, runt seminariebord och i
laboratorier.
Högskolepolitiken bör ta sin utgångspunkt i såväl de
studerandes önskemål som samhällets framtida behov. Men
i högskolepolitiken måste även hänsyn tas till såväl
arbetslivets önskemål som regionalpolitiska krav.
Högskolepolitiken skall också bidra till att en jämnare
social rekrytering bland de studerande uppnås.
Verksamheten inom högskolan måste kunna hävda sig
vid en internationell jämförelse. Det gäller här framför allt
den vetenskapliga kvaliteten hos forskning och
grundläggande högskoleutbildning.
Men för besluten på politisk nivå kan kvalitet vid en
internationell jämförelse inte ensamt fälla utslaget. Att
uppfylla inomvetenskapligt bestämda villkor är en
nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning. Därtill måste
hänsyn tas till en önskad samhällsutveckling sektoriellt och
regionalt.
Riksdagsbeslutet i juni 1991
Många av de stora förändringar som nu planeras har sin
utgångspunkt i ett riksdagsbeslut i juni 1991. Riksdagen
ställde sig därvid bakom de förslag som den
socialdemokratiska regeringen i två propositioner under
våren 1991 presenterat. I propositionerna föreslogs en
förändring av högskolans inre organisation samt att
högskolans nuvarande studieorganisation -- det centralt
fastställda linjesystemet -- skulle upphöra och ersättas med
en helt ny organisation. Organisationen av utbildningen
skulle därmed helt och hållet bli en lokal fråga. I denna nya
studieorganisation skall den centrala styrningen utövas
framför allt genom en examensordning.
Vidare konstaterades i propositionstexten att riksdagens
och regeringens beslut i framtiden mera bör inriktas på
omfattning, inriktning och lokalisering än på
forskningsuppläggning och studieorganisation i detalj. En
sådan omorientering innebär att högre krav måste ställas i
fråga om systematisk utvärdering. En ökad resultatstyrning
bör leda till att det skapas incitament för högskolor,
institutioner och studerande att genomföra utbildningen väl
och för att studierna avslutas med examen. Det är viktigt att
beakta att åtgärderna utformas så att de blir legitima i såväl
lärarnas som de studerandes ögon.
I riksdagsbeslutet i juni 1991 berördes speciellt frågan
om avskaffandet av linjesystemet. Riksdagen utgick därvid
ifrån att den centrala styrningen i fortsättningen skall
regleras genom en examensordning. För vissa examina
kommer de studerandes val av studieprogram att kunna
vara relativt fritt, men för andra utbildningar som direkt
förbereder för ett speciellt yrke bör examensvillkoren vara
mer precisa.
Den borgerliga regeringens ändrade inriktning av
förändringsarbetet
Genom förslagen i den borgerliga regeringens
proposition 1992/93:1 Frihet för kvalitet får
utvecklingsarbetet i högskolan delvis en annan inriktning.
Detta gäller framför allt regeringens strävanden att med
statliga medel skapa goda möjligheter att etablera privata
högskolor samt att överföra statliga universitet och
högskolor i privaträttslig form.
Men även i förslagen till grundläggande mål och
förutsättningar för statliga universitet och högskolor,
examensordning, tillträde och antagning,
forskarutbildning, tjänsteorganisation, institutionell
organisation, kvalitetsfrämjande åtgärder,
utvärderingsarbete samt dimensionering och
resurstilldelning finns åtskilligt som går stick i stäv mot
socialdemokratins grundläggande idéer bakom
reformeringen av högskolan.
I propositionen föreslås många långtgående
förändringar av den svenska högskolan. Det är därför
anmärkningsvärt och i klar strid med tidigare svensk
utbildningspolitisk tradition att inte i samband med att
förslagen framförs även presentera en analys av t.ex.
historiska, sociala och internationella erfarenheter.
Vilka brister eller problem låg bakom att tidigare privata
eller kommunala högskolor överfördes till det statliga
högskolesystemet? Vilken roll har de nya högskolorna
spelat under t.ex. de senaste 15 åren för att stärka den
regionala utvecklingen och bidra till att nya grupper av
studerande sökt sig till högskolan? Vad skulle man kunna
lära av utvecklingen i t.ex. USA?
I USA räknas många av de statliga universiteten i
respektive delstat bland de allra främsta i landet. Dessa har
under senare år ytterligare stärkt sin ställning, medan
däremot många privata universitet brottas med stora
kvalitetsproblem, vilka endast kunnat reduceras med stöd
av långtgående statliga insatser.
En annan faktor som borde belysts är de risker för
utarmning av viktiga delar av utbildningsutbudet som ligger
i att högskolan öppnas för privat konkurrens. Det är en
realitet att vissa utbildningar i ett kortare perspektiv är mer
lönsamma än andra. Detta kommer med säkerhet att
innebära att privata högskolor koncentrerar sin verksamhet
till sådana områden och överlåter åt de statliga högskolorna
att ta ansvaret för ämnen som för vårt samhälle och vår
kultur är mycket betydelsefulla men där den ekonomiska
lönsamheten i ett kortare perspektiv inte är lika uppenbart.
Att låta högskolor bli beroende av näringslivet och
därmed få ökad känslighet för konjunkturförändringar är
ytterligare en annan aspekt som borde ha belysts i samband
med att propositionens förslag presenterades.
Redan i det inledande avsnittet i propositionen används
ett språkbruk som syftar till att frammana bilden av en av
staten starkt styrd högskola. Där talas om att universiteten
och högskolorna inte skall vara en ''direkt utlöpare av den
centrala statsmakten'', som om detta förhållande skulle
gälla idag. Andra formuleringar är ''en allomfattande
statsmakt'' samt ''att man bör finna vägar för en ökad frihet
för viktiga delar av den högre utbildningen och forskningen
från dagens direkta statliga inflytande''. Det svenska
högskolesystemet jämförs med ''centralplanerade system''
och anses i likhet med dessa lida av ''stelhet, likformighet,
bristande rörlighet och otillräckligt resursutnyttjande''. Det
finns inte några som helst empiriska belägg för dessa
upprepade påståenden. Inte ens en analys till stöd för
påståendena finns. I denna del liknar texten mer en
moderat pamflett än en proposition.
Vi socialdemokrater anser att en mer rättvisande bild av
högskolan hade erhållits om man i stället framhållit att den
självförvaltning som finns inom universitet och högskolor i
praktiken innebär att dessa innehar en särställning i
förhållande till annan av samhället driven verksamhet.
Kopplingen till staten har dessutom i många fall utgjort en
garanti för universitetens och högskolornas frihet och
möjlighet att stå emot olika intressens vilja att påverka.
Detta gäller inte minst statens starka stöd till
grundforskningen. Utan detta stöd hade grundforskningens
villkor med säkerhet varit betydligt sämre.
Högskolereformen 1977 innebar bland annat en
betydande decentralisering av administrativa och
ekonomiska beslut från regering och riksdag och till de
enskilda högskolorna. Den innebar även ett betydligt ökat
medinflytande för studenter och anställda i alla beslutande
organ inom högskolan. Under de 15 år som förflutit sedan
högskolereformen har dessutom en successivt ökad
decentralisering av ansvar och befogenheter till
högskolorna genomförts.
Honnörsordet frihet utnyttjas flitigt. Att ökad frihet för
någon nästan alltid innebär att någon annans frihet beskärs
låtsas man i propositionen inte om.
Konkurrens antas genomgående medföra att en mängd
goda mål uppnås medan däremot samarbetet som en väg till
framgång mycket sällan anvisas. Efter att man har tagit del
av propositionens beskrivningar av tillståndet i den svenska
högskolan framstår det som svårförståeligt hur många
internationella bedömare kan anse att svensk
högskoleutbildning och forskning i flera avseenden når en
hög standard i ett internationellt perspektiv.
Man måste därtill fråga sig om inte en ökad konkurrens
många gånger kan leda till att arbetet förytligas i högskolan.
Uppläggningen av kurser och examination, liksom valet av
forskningsämnen och projekt kan komma att präglas av
kortsiktighet och en inriktning mot ''snabba och säkra
vinster'' snarare än av långsiktiga eller djärva satsningar.
God forskning och utbildning är nu en gång verksamheter
som mer karaktäriseras av samvetsgrann omsorg och
oegennyttig envishet än av vinstintresse, både hos lärare
och forskare och de organisationer de deltar i eller formar.
Mycket anmärkningsvärd finner vi beskrivningen vara
av de externa representanternas insatser i olika organ inom
universitet och högskolor. Deras insatser beskrivs på ett i
huvudsak negativt sätt. Denna beskrivning stämmer mycket
dåligt med de uppfattningar som högskolornas företrädare
ger uttryck för i remissvaren till Fria universitet och
högskolor. Där understryks värdet av de insatser
allmänföreträdarna gör i högskolestyrelserna. Man
förordar att nuvarande system med en majoritet av
allmänföreträdare bibehålls. Formuleringen i ett av
remissvaren om att nuvarande
högskolestyrelsesammansättning skulle vara överlägsen alla
tidigare prövade alternativ vad gäller ''professionalitet och
bidrag till universitetets utveckling'' är med säkerhet en mer
representativ beskrivning av sakförhållandet.
Synen på värdet av högre utbildning
Det snäva synsätt på värdet av högre utbildning för den
enskilde som uttrycks i propositionen är mycket avslöjande.
Värdet av högre utbildning bedöms enbart i förhållande till
vilken inkomst i en framtida yrkesverksamhet den kan leda
till. Här bortser man helt ifrån den betydelse utbildningen
har för den enskildes egen personliga utveckling och för
möjligheterna till stimulerande arbetsuppgifter. De goda
arbetsvillkor och den arbetsmiljö som oftast finns i yrken
som kräver högre utbildning tar man inte heller med i
bedömningen.
Men även när det gäller det ekonomiska utbytet av
högre utbildning finns det skäl att ifrågasätta propositionens
framställning. En enkel jämförelse av årsinkomster talar sitt
tydliga språk. En manlig LO-medlem tjänade i genomsnitt
år 1991 på sitt helårsarbete och heltidsarbete 174 100 kr. För
en man organiserad i TCO var motsvarande årinkomst 220
700 kr. En manlig SACO-medlem tjänade 279 100 kr.
För kvinnliga anställda LO-medlemmar var
årsinkomsten i genomsnitt 140 700 kr. För de organiserade
inom TCO var den 168 600 kr, medan den för kvinnliga
medlemmar i SACO var 214 500 kr. Dessa belopp
inkluderar skifttillägg, tillägg för obekväm arbetstid och
övriga särskilda lönepåslag. Genomsnittet för hela LO-
kollektivet var 163 800 kr. Motsvarande för TCO-grupperna
var 198 200 kr och för SACO-grupperna 253 000 kr.
I detta sammanhang hade det även varit rimligt att något
beröra studiemedelssystemet. Vid en internationell
jämförelse framstår de svenska studiemedlen som relativt
generösa, inte minst genom deras generella karaktär. De är
inte enbart förbehållna grupper med svag ekonomisk
standard. Återbetalningen uppgår högst till 4 % av
bruttoinkomsten under ett år.
Av ovanstående framgår klart att högre utbildning för
det stora flertalet även ger ett ekonomiskt bättre utbyte.
Rättssäkerhet
I avsnittet Strategi för förändringar berörs många för
högskolan och samhället principiellt viktiga frågor.
Juridiskt sett är verksamheten vid universitet och
högskolor att betrakta som myndighetsutövning. Det
betyder att förvaltningslagen, arbetsrättslagstiftningen,
medbestämmandelagen och annan liknande reglering gäller
som huvudprincip. Högskolelagen och
högskoleförordningen rymmer de bestämmelser som krävs
med hänsyn till de specialproblem som samhället har velat
reglera i vad avser antagning, examination,
tjänstetillsättningar och internt beslutsfattande. När
bestämmelser tas bort ur den särskilda
högskolelagstiftningen, betyder det följaktligen inte att
saken blir oreglerad utan att de allmänna bestämmelserna
för myndighetsutövning tar över.
I propositionen föreslås att ''friheten är normen. Varje
reglering kräver sin egen motivering. Det som inte
uttryckligen är reglerat är följaktligen varje universitet och
högskola fritt att inrätta och organisera efter eget beslut.''
Enligt vår mening är det angeläget att framhålla att kraven
på rättssäkerhet motiverar en tydlig reglering inom
högskolan liksom på alla andra arbetsplatser.
De lokala regelsystem som förutsätts i regeringens
proposition måste bli väl utarbetade. Om inte så sker
kommer man på den enskilda högskolan inte säkert veta
vad som skall gälla. Studerande och lärare utlämnas då åt
enskilda handläggare att tolka otydligt formulerade regler.
Den i propositionen avsedda avregleringen kommer
därför troligen att leda till en omfattande lokal reglering.
Denna måste ha en hög förvaltningsrättslig kvalitet för att
tillgodose studerandes, anställdas och sökandes
rättssäkerhet, när den enskilda högskolan utövar sin
myndighetsfunktion.
Vi anser därför att det är angeläget att det av
högskolelagen tydligt skall framgå att förvaltningslagen,
arbetsrättslagstiftningen och medbestämmandelagen är vad
som gäller för det fall särskilda bestämmelser saknas i
högskolelagen och högskoleförordningen.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som ovan
anförts om rättssäkerhet.
Huvudmannaskap
I propositionen berörs frågan om relationerna mellan
stat och fristående universitet och högskolor. I detta avsnitt
görs etableringsfriheten till en förutsättning för att
nytänkande skall kunna tas tillvara och utvecklas till en
pådrivande kraft i förändringen av högskolorna. Vi menar
att det ingalunda är nödvändigt och vänder oss mot att på
detta sätt göra etableringsfriheten till en ledstjärna även
inom utbildningspolitiken.
För vår del ser vi ett offentligt finansierat
högskolesystem som överlägset högskolor som för sin
verksamhet är beroende av extern finansiering. Våra
offentligt finansierade högskolor har betydligt större
möjligheter att i sin verksamhet stå fria från intressen
utanför högskolorna. Att ge statliga bidrag till nya privata
högskolor skulle dessutom reducera den statliga högskolans
möjligheter att ge grundläggande utbildning och genomföra
forskning av hög kvalitet.
I propositionen berörs även den av regeringen i andra
sammanhang aktualiserade frågan om att överföra vissa
statliga universitet och högskolor till privaträttslig form. En
sådan form skulle vara att skapa universitetsstiftelser.
Jämfört med de statliga universiteten och högskolorna
skulle dessa stiftelser ges frihet att i organisatoriskt
avseende laga efter läglighet. Denna skulle omfatta frågor
som rör inriktningen och dimensioneringen av
grundutbildning och forskning, organisations- och
ledningsfrågor, tjänsteorganisation och medelsförvaltning.
Högskolelag och förordning avses inte gälla. Det skulle
i praktiken innebära att dessa stiftelser själva inom ramen
för allmän lagstiftning och ekonomiskt utrymme skulle
avgöra till exempel metoder och urval vid antagning av
studerande och former och urval vid anställning av
personal.
Vi socialdemokrater motsätter oss med bestämdhet
överförandet av universitet eller högskolor till stiftelseform.
Vi finner ingen anledning för staten att överföra stora
förmögenhetsmassor till privaträttslig drift för att genom
detta uppnå en mängd mycket tvivelaktiga effekter. Vi
vänder oss även emot tanken att genom detta förfarande
undgå mycket av den reglering som syftar till att i det
statliga högskoleväsendet garantera rättstrygghet och
inflytande för de studerande och de anställda. Vi är vidare
negativa till tanken att genom universitetsstiftelser skapa
annorlunda samarbetsformer med näringslivet för vissa av
högskolorna. Detta skulle i praktiken innebära att den
konkurrens som regeringen förordar på högskolans område
inte skulle kunna ske på lika villkor mellan högskolor med
olika huvudmän.
Redan i dag finns privata högskolor. Det är därför
naturligt för oss att i detta sammanhang framföra vår
bestämda uppfattning att inga högskolor skall få ta ut
avgifter av de studerande som genomgår grundläggande
högskoleutbildning och forskarutbildning. För utbildning
som sker på uppdrag av annan än staten skall särskilda
regler gälla.
Riksdagen bör därför ge regeringen tillkänna vad som
här anförts om avgifter, privatisering och stiftelser.
''Grundläggande mål och förutsättningar för statliga
universitet och högskolor''
I regeringens proposition föreslås betydande
förändringar i de grundläggande målen för den svenska
högskolan. Det mest anmärkningsvärda och allvarliga är att
ur den nuvarande högskolelagens 2 § andra och tredje
styckena borttas som betydelsefulla mål för utbildningen.
Detta avsnitt motsvaras av 1 kap. 9 § i nya förslaget till
högskolelag.
I likhet med tunga remissinstanser såsom till exempel
Linköpings och Lunds universitet önskar vi behålla den
utformning av detta mål som den nuvarande högskolelagen
har genom 2 § andra och tredje styckena. Det lyder:
''Utbildningen skall anordnas så att de studerande förvärvar
kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin förmåga att
kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. Utbildningen
skall främja att de studerande förbereder sig för skilda
yrken eller vidareutvecklar sig inom yrken som de redan
utövar. Inom utbildningen skall kunskaper och färdigheter
som har vunnits inom arbets- och samhällslivet i övrigt tas
till vara. All utbildning skall främja de studerandes
personliga utveckling.'' Vi anser därför att 1 kap. 9 § första
stycket i förslaget till ny högskolelag utgår och ersätts med
ovanstående formulering.
Dessutom anser vi att det i högskolans mål även bör ingå
ett åliggande att främja de grundläggande värden som ett
demokratiskt samhälle bygger på. Vi anser därför att
propositionens förslag till nytt 1 kap. 5 § bör ersättas med
följande formulering: ''I högskolornas verksamhet skall det
demokratiska samhällets grundläggande värderingar
främjas. Högskolorna skall i sin verksamhet iaktta och
främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Högskolorna
skall vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra
länder och för internationella förhållanden.''
Motiven för vårt ställningstagande är att högskolan i sin
verksamhet måste utgöra och upplevas vara en betydelsefull
kraft i samhället och ha en nära samverkan med samhällets
övriga verksamheter. Det är angeläget för högskolans
framtid att högskolan av omgivningen inte upplevs vara
isolerad från samhället i övrigt. Det är självfallet också så
att utbildning vid högskolan skall främja att de studerande
förbereder sig för skilda yrken eller vidareutvecklar sig
inom yrken de redan utövar.
Inom utbildningen skall dessutom kunskaper och
färdigheter som har vunnits inom arbets- och samhällslivet
i övrigt tas tillvara. Det är vidare självklart att
högskoleutbildning även måste främja en allsidig
personlighetsutveckling av vilken den intellektuella
utvecklingen är en viktig del. Motsvarande bör gälla
forskarutbildningen med tillägget att den utöver vad som
gäller för grundläggande högskoleutbildning skall ge de
kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt
kunna bedriva forskning.
Riksdagen bör besluta att i högskolelagen införa ovan
föreslagna formuleringar.
Det centralt bestämda linjesystemet avskaffas
I propositionen föreslås att den centralt reglerade
linjeorganisationen avskaffas samt att regeringen
bemyndigas att avveckla samtliga allmänna
utbildningslinjer från och med budgetåret 1993/94. Detta är
i överensstämmelse med den tidigare socialdemokratiska
regeringens förslag och det därav följande riksdagsbeslutet
i juni 1991. Det innebär att studieorganisationen
fortsättningsvis beslutas av varje universitet och högskola.
Den centrala styrningen skall utövas framför allt av en
examensordning.
Det bör ankomma på regeringen att ge de
grundläggande bestämmelserna för examina. I dessa
föreskrifter bör det anges bl. a. vilka examina som får
utfärdas och vilka krav som skall uppfyllas för att få en viss
examen. Vi utgår ifrån att företrädare för arbetslivet får
medverka i arbetet med att utarbeta examensföreskrifter
för de mera yrkesbestämda examina.
Med tanke på det stora utbudet av utbildningar med
olika uppläggning kommer det att bli nödvändigt att göra
mycket stora informationsinsatser under budgetåret
1992/93 till såväl potentiella studerande som en bred
allmänhet för att upplysa om hur den nya
studieorganisationen ser ut.
Allmän examen
I propositionen föreslås att en magisterexamen införs för
studier om minst 160 poäng och med särskilda krav på
vetenskaplig fördjupning inom ett ämne svarande mot 80-
poängsnivån. Regeringen föreslår att rättighet att utfärda
magisterexamen förbehålls universitet och högskolor med
fast forskningsorganisation. Om även högskolorna i
Örebro, Växjö, Karlstad och Sundsvall/Härnösand skall
tilldelas rätten att utfärda magisterexamen inom vissa
ämnen har regeringen uppdragit åt en särskild
utredningsman att pröva.
Vi socialdemokrater menar att möjligheten att införa
magisterexamen skall stå öppen för alla högskolor. Det
måste här vara en uppgift för den enskilda
högskolestyrelsen att bedöma om högskolan vill satsa
resurser och kompetens för att utveckla en utbildning på
den nivå som krävs för magisterexamen.
Det innebär således att examinationsrätten för
magisterutbildningar skall gälla generellt och i likhet med
andra utbildningar utvärderas för varje lärosäte efter det att
utbildningarna genomförts.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som här
anförts om magisterexamen.
Yrkesexamina
I propositionen anges ett antal yrkesexamina.Vi
bedömer att bland yrkesexamina även bör föras upp
ekonomexamen och studie- och yrkesvägledarexamen.
Det finns även skäl att överväga ytterligare examina för
yrken efter genomgång av medellånga vårdutbildningar
t.ex. laboratorieassistent och hörselvårdsassistent. De
medellånga vårdutbildningarna under kommunalt och
landstingskommunalt huvudmannaskap berörs knappast
alls i propositionen. Dessa utbildningar har ofta en mycket
tydlig yrkesprofil. Regeringen bereder för närvarande med
anledning av ett riksdagsuppdrag detta område. Någon
samlad redovisning har ännu inte presenterats. Det är
angeläget att denna redovisning kommer inom kort. I
samband därmed bör också framläggas förslag om
yrkesexamina för detta område. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med förslag till examina inom
detta utbildningsområde.
Vad beträffar de övergångsarrangemang som berörs i
propositionen finns det skäl att instämma i SFS krav på att
de studerande som nu finns på utbildningar i högskolan
måste få längre tid på sig att avsluta sin utbildning än de i
propositionen föreslagna fem åren. Vi menar i likhet med
SFS att staten även skall vara generös med övergångsregler
mellan den gamla studieorganisationen och införandet av
en ny examensordning. Vi menar därför att alla studerande
som uppfyller kraven för en examen enligt den nya
examensordningen skall ha rätt att ta ut den.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som här
anförts om ekonomexamen och studie- och
yrkesvägledarexamina samt om examina för de medellånga
vårdutbildningarna.
Nej till begränsning av rätten att genomgå prov
Vi socialdemokrater avstyrker förslaget att begränsa
studerandes rätt att genomgå prov eller praktik. Vi menar
att det är olämpligt att stoppa studerande i deras fortsatta
utbildning bara därför att de misslyckats fyra gånger på en
tentamen. De fördelar staten skulle uppnå genom att
förhindra ytterligare möjligheter till tentamenstillfälle
skulle inte motsvara den belastning de berörda studenterna
skulle utsättas för. I verkligheten är det få studerande som
tenterar mer än fyra gånger. Den starka pressen på
effektivitet i studierna finns redan i studiemedelssystemets
krav på studieprestationer.
Regeringen bör därför avslå förslaget att begränsa
studerandes rätt att genomgå prov.
Tillträde och antagning till grundläggande
högskoleutbildning
Vi menar att om nuvarande regler för tillträde och
antagning till grundläggande högskoleutbildning skall
ändras, skall ändringen leda till ökad frihet för den
enskilde. En ändring med syfte att öka friheten för
universitet och högskolor att välja ut de studerande de
önskar kan vi inte acceptera.
Vi anser att antagnings- och urvalsreglerna även i
framtiden bör vara enhetliga och utformade på ett sådant
sätt att rättssäkerheten garanteras. Vår hållning är därför
den att en central reglering av antagningen behövs så att
enhetliga regler gäller över hela högskolesystemet för
likartade utbildningar. Det skall helt enkelt inte vara vare
sig svårare eller lättare att få tillträde till samma utbildning
vid olika högskolor. Vi yrkar sålunda avslag på de krav på
förändringar i detta system som kommer till uttryck i
propositionen.
I propositionen godtas inte studieomdömet från
folkhögskola som grund för urval. Detta är en förändring
från nuvarande situation där folkhögskolan har en egen
kvotgrupp, där studieomdömet är urvalsgrund. Som vi
tidigare framhållit är det angeläget att bredda den sociala
rekryteringsbasen för högskolan och därmed minska den
sociala snedrekryteringen. Studieomdömet från
folkhögskola bör därför liksom hittills jämställas med betyg
som urvalsgrund.
Riksdagen bör därför ge regeringen tillkänna vad som
här anförts om behovet av central reglering av antagnings-
och urvalsregler.
Riksdagen bör vidare avslå förslaget att slopa
studieomdömet för folkhögskola som urvalsgrund.
Mindre och medelstora högskolor
Den svenska högskolan spelar inte bara en avgörande
utbildningspolitisk roll i vårt samhälle utan är även av
mycket stor betydelse för vårt lands regionala balans. I dag
finns stora och berättigade krav på ytterligare utbyggnad
framför allt av mindre och medelstora enheter inom
högskolan. En utbyggnad är angelägen både för att uppnå
förstärkta utbildningsinsatser och för den regionala
utvecklingen.
Frågan om forskning och medverkan i forskarutbildning
för de mindre och medelstora högskolorna har varit föremål
för diskussion under ett antal år utan att få någon långsiktig
lösning. I propositionen är de mindre och medelstora
högskolornas anknytning till fakulteterna ej tydligt
formulerade och det framgår inte hur fakulteternas
kompetens och resurser skall användas till forskning och
forskarutbildning vid de mindre och medelstora
högskolorna. Regeringen bör därför återkomma med ett
förslag till riksdagen om hur en utbyggnad av forskning och
forskarutbildning vid de mindre och medelstora
högskolorna skall ske.
Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Forskarutbildning
I propositionen förordar regeringen att fordringarna för
doktorsexamen bör bestämmas och utbildningen planeras
så att studierna normalt -- om doktoranden studerar på
heltid och utnyttjar undervisningen effektivt -- skall kräva
fyra läsår. Vi delar denna uppfattning.
Vi delar likaledes uppfattningen att fakultetsnämnden
bör vara det organ som fastställer de särskilda
behörighetskraven för forskarutbildningen. Däremot anser
vi att av rättssäkerhetsskäl beslut om antagning till
forskarutbildning skall kunna överklagas. Det naturliga är
här att överklagandet bör ske till högskolans rektor men
med överklagandenämnden för högskolan som sista instans.
Vi socialdemokrater vänder oss emot förslaget att
återinföra graderade betyg på doktorsavhandlingar. Det
finns i den akademiska världen i dag inget entydigt stöd för
införandet av graderade betyg på avhandlingar.
Redan i dag vet vi att genomsnittstiden för doktorand att
genomgå forskarutbildning avsevärt överstiger de fyra årens
heltidsstudier. Inom till exempel samhällsvetenskaplig
fakultet är studietiden i genomsnitt två år längre än vad
reglerna föreskriver. Graderade betyg riskerar att förlänga
avhandlingsarbetet för att högsta betyg skall ernås. Detta är
särskilt olämpligt vid en tidpunkt då behovet av att öka
antalet forskarutbildade är stort.
Behovet av ingående gradering av forskningsinsatsernas
kvalitet tillfredsställs istället i nödvändig utsträckning av
den granskning som förekommer i samband med
sakkunniggranskning vid tjänstetillsättning och vid
utdelning av forskningsanslag.
Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag att
återinföra graderade betyg på doktorsavhandlingar.
Tjänsteorganisatoriska frågor
Regeringen för i propositionen fram ett förslag om att
lektorer vid högskolan skall kunna anställas för en
begränsad tid om tre år. Efter denna period skulle
innehavaren få ges tillsvidareförordnande utan att tjänsten
på nytt ledigförklaras. Motivet som anges är att det kan
underlätta rekrytering och ge ökad flexibilitet. Varför
föreslås i så fall inte att detta förfarande tillämpas även på
professorerna? Vi socialdemokrater avvisar detta förslag
och finner det svårbegripligt att man för denna kategori av
lärare skall frångå de allmänna principerna på
arbetsmarknaden. Vår uppfattning är att högskolelektorer
skall anställas med tillsvidareförordnande.
Vi förordar även att lärarna i högskolan skall ha en
pedagogisk utbildning. Vi föreslår i likhet med
högskoleutredningen att för pedagogisk behörighet i
lärartjänst skall fordras en grundläggande utbildning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en
sådan utbildning.
I enlighet med detta bör 3 kap. 5 § därför ändras till att
lyda ''en lektor skall vara vetenskapligt och pedagogiskt
kompetent'' -- -- --
Vi finner heller ingen anledning att bifalla förslaget att
ändra titeln högskolelektor, som för närvarande är den
författningsreglerade titeln, till enbart lektor. Genom att på
detta sätt uppnå möjligheten att använda såväl tjänstetiteln
universitetslektor som högskolelektor strävar regeringen
efter att ytterligare markera skillnader i högskolesystemet.
Riksdagen bör därför besluta avslå förslaget att lektorer
vid högskolan skall kunna anställas för en begränsad tid om
tre år.
Riksdagen bör även avslå förslaget att ändra titeln
högskolelektor till lektor.
Riksdagen bör besluta ändra 3 kap. 5 § i enlighet med
vad som här anförs.
Styrelser
Vi socialdemokrater anser till skillnad från regeringen
att av rättssäkerhetsskäl de grundläggande villkoren för
högskolans olika styrorgan bör vara centralt reglerade.
Detta är nödvändigt för att allt igenom främja
självständigheten och friheten för dem som är engagerade i
högskolans verksamhet.
Vad beträffar högskolans styrelse anser regeringen det
vara tillräckligt att reglera att lärare och studenter vid
högskolan har rätt att vara representerade i styrelsen. Vi
anser däremot att det i likhet med vad som nu gäller skall
garanteras att minst två företrädare för verksamheten inom
styrelsens verksamhetsområde skall vara företrädda i
styrelsen. Likaledes bör minst två företrädare för de
studerande ha rätt att ingå i styrelsen. I likhet med
regeringsförslaget anser även vi att allmänrepresentanterna
skall vara i majoritet i styrelsen.
Vad beträffar sammansättningen av fakultetsnämnderna
anser vi att en majoritet bör formas av representanter för
det lärarkollektiv som fullgör forskningsuppgifter. Vidare
anser vi att minst en tredjedel av ledamöterna bör utses av
de studerande och forskarstuderande som är berörda. Vi
anser vidare i likhet med vad som nu gäller att företrädare
för de anställda skall ha rätt att delta i fakultetsnämnd.
I propositionen föreslås vidare att av ledamöterna i de
särskilda organen för grundutbildning skall flertalet vara
lärare vid högskolan. Vi delar inte denna uppfattning utan
anser att lärarna bör vara representerade av minst en
tredjedel av ledamöterna. Vi anser det inte heller tillfyllest
att garantera studenterna vid högskolan enbart rätt att vara
representerade utan menar att denna representation bör
uppgå till minst en tredjedel av ledamöterna. Vi anser även
att i likhet med vad som i dag gäller i högskolans
linjenämnder företrädare för arbetslivet bör ingå, om ej
särskilda skäl föranleder något annat. Vi anser vidare i
likhet med vad som nu gäller att företrädare för de anställda
skall ha rätt att ingå i organen för grundutbildning.
I propositionen föreslås inte någon reglering av
styrningen på institutionsnivå. Vi menar att institution skall
ledas av en styrelse, om ej annat följer av föreskrifter som
regeringen meddelar. I denna institutionsstyrelse skall
minst en tredjedel av ledmöterna företräda de studerande
inom institutionen. Vidare bör företrädare för de anställda
utsedda av deras respektive lokala organisationer ha rätt att
ingå i institutionsstyrelsen.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som här
anförts om högskolans olika styrorgan.
Principer för dimensionering och lokalisering
Det är självfallet inte någon lätt uppgift för universiteten
och högskolorna att var för sig skaffa sig en överblick över
den framtida arbetsmarknadens behov samt de studerandes
önskemål.
Det finns därför en fara i att alla högskolor satsar på
tillfälligt attraktiva utbildningar. Om detta sker kan det
komma att innebära att nybörjarplatserna på sådana
populära utbildningar utökas väsentligt så att tillgången på
studenter med just denna utbildning kommer att överstiga
samhällsefterfrågan. Detta förhållande kommer
''marknaden'' att rätta till först efter flera år på grund av den
tidsmässiga eftersläpningen.
För att undvika att denna obalans uppstår bör således
regering och riksdag ta ett ansvar för dimensionering och
lokalisering av utbildningsplatser inom varje
utbildningsområde i högskolan.
I regeringens förslag till utformning av
utbildningsuppdrag till högskolorna anges att det totala
antalet önskade examina alltid bör anges men att därutöver
minimisiffror endast skall preciseras för sådana examina där
statsmakten har anledning att förvissa sig om ett tillräckligt
antal examinerade vid vissa tidpunkter. Som exempel anges
bl.a. lärarexamina och yrkesexamina inom vårdområdet.
Detta understryker att riksdagen även måste besluta om
vilka examina som skall ingå i examensordningen.
Det slutliga avgörandet av dimensionering och
lokalisering av olika utbildningar skall göras av riksdagen.
De principer för dimensionering av grundläggande
högskoleutbildning som presenteras i propositionen har vi
inga invändningar emot. Vi delar uppfattningen att varje
universitet och högskola tilldelas ett anslag för
grundläggande högskoleutbildning som beräknas enligt
vissa kända principer. Vi anser även att de universitet och
högskolor som har fast forskningsorganisation tilldelas ett
fakultetsanslag för forskning med anslagsposter för varje
fakultet.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som här
anförts om att riksdagen bör fastställa vilka examina som
skall ingå i examensordningen.
Resursfördelning
Avvecklingen av det centrala linjesystemet innebär
ändrade grunder för dimensionering och lokalisering av
högskoleutbildning. Detta ställer i sin tur självklart krav på
att ett nytt system för tilldelning av resurser till de enskilda
högskolorna utvecklas.
Vi socialdemokrater anser att det nya systemet skall
bidra till ökad effektivitet i resursutnyttjandet samt främja
en hög och jämn kvalitet i all högskoleutbildning.
Resursfördelningen måste också ske under ansvarstagande
för alla högskolor i landet oavsett var de är lokaliserade.
Studenternas val av utbildningsväg och utbildningsort måste
också återspeglas i systemet liksom statsmakternas beslut
om utbildningsuppdrag till den enskilda högskolan.
Ett resursfördelningssystem kan dock naturligtvis inte
ensamt åstadkomma att de olika mål vi ovan ställt upp blir
uppfyllda. För kvaliteten i utbildningen är bl.a. vårt krav på
pedagogisk kompetens hos högskolans lärare av stor
betydelse. I annat sammanhang har vi också accepterat nya
och striktare krav i samband med beviljande av studiemedel
till de studerande. En sådan åtgärd är ägnad att öka
genomströmningen i högskolan.
Den av regeringen presenterade skissen till
resursfördelningssystem anser vi emellertid inte självklart
leder fram till de ovan uppställda målen. Därtill är skissen
alltför ofullgången.
I propositionen föreslås att huvuddelen av resurserna för
grundutbildning skall tilldelas varje universitet och
högskola med ''en per capita-tilldelning upp till det antal
helårsprestationer eller examina som anges i
utbildningsuppdraget''. Vidare föreslås att ''en del av
anslaget till grundutbildning fördelas på grundval av i förväg
fastställda och kända kvalitetsindikatorer''. Slutligen
föreslås att en så kallad ''rörlig resurs'' som varje aktiv
student för med sig till universitetet eller högskolan skall
kunna ''komplettera dessa former för resurstilldelning''.
Enligt vår uppfattning är de komponenter som tänks
ingå i det nya resursfördelningssystemet alldeles för vagt
uttryckta för att de nu skall kunna utgöra underlag för något
riksdagens beslut i ärendet. Bland annat beskrivs inte
närmare hur de olika delarna rent konkret skall utformas
eller vilken inbördes vikt de skall ha. Dessutom berörs de
regionala aspekterna inte alls.
Enligt vår mening bör regeringen återkomma till
riksdagen med ett så tydligt utformat förslag till nytt
resursfördelningssystem att det står klart för riksdagen hur
resurserna i framtiden faktiskt kommer att fördelas.
Förslaget bör framläggas i samband med 1993 års
proposition om grundläggande högskoleutbildning.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som här
anförts om ett nytt och tydligare resursfördelningssystem.
Utvärdering
Regeringens förslag innebär kraftig betoning av
utvärderingsinstrumentet. Följden av förslagen blir att
utvärdering kommer att ske på inte mindre än fem olika
nivåer. Detta kan bl.a. leda till att forskare och lärare som i
strikt mening är experter på något visst specialområde blir
överlastade med arbetsuppgifter.
Huvudprincipen för utvärdering bör enligt vår mening
vara att denna sker i förhand, dvs. genom noggrannhet i
samband med tjänstetillsättningar och vid utdelning av
forskningsanslag. När det gäller utvärdering i efterhand,
anser vi att huvudinriktningen bör vara att lärare och
forskare utvärderar sig själva i sin undervisning och sin
vetenskapliga publicering. Utvärderingen får inte bli något
av experter dirigerat sammanträdesmaskineri utan skall
vara ett fungerande vardagsarbete i bibliotek,
föreläsningssalar, seminarier och laboratorier som
samspelar med motsvarande verksamhet över hela världen.
Utöver denna interna utvärdering måste naturligtvis
finnas extern utvärdering. Det nyligen inrättade
utvärderingssekretariatet har därvid stor betydelse. Enligt
vår mening är det väsentligt att olika samhällsintressen
beaktas vid denna utvärdering. Vid värdering av t.ex.
utbildningen av tandläkare, ingenjörer, lärare måste såväl
akademiska som samhälleliga kriterier uppställas. För att
bevara samhällets förtroende för högskolan är det av stor
vikt att samhällsrelevanta aspekter inte sätts på undantag.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som här
anförts om utvärdering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om social snedrekrytering inom olika
delar av utbildningssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättssäkerhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgifter för studerande som
genomgår grundläggande högskoleutbildning och
forskarutbildning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om privatisering och stiftelser,
5. att riksdagen beslutar att i ny högskolelag införa
nuvarande högskolelags 2 § andra och tredje styckena och
låta dessa ersätta 1 kap. 9 § första stycket i förslaget till ny
högskolelag,
6. att riksdagen beslutar att i ny högskolelag införa den i
motionen anförda formuleringen av 1 kap. 5 §,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om magisterexamen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ekonomexamen och studie-
och yrkesvägledarexamen bör föras upp på listan över
yrkesexamina som bör ingå i examensordningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till examina för de
medellånga vårdutbildningarna,
10. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till
begränsning av studerandes rätt att genomgå prov,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av central reglering av
antagnings- och urvalsregler,
12. att riksdagen beslutar att studieomdömet från
folkhögskola skall kvarstå som grund för urval till
högskoleutbildning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning och forskarutbildning
vid de mindre och medelstora högskolorna,
14. att riksdagen beslutar avslå förslaget att återinföra
graderade betyg på doktorsavhandlingar,
15. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om att
lektorer vid högskolor skall kunna anställas för en
begränsad tid av tre år,
16. att riksdagen beslutar ändra lydelsen i högskolelagens
3 kap. 5 § i enlighet med vad som föreslås i motionen,
17. att riksdagen beslutar avslå förslaget att ändra
nuvarande författningsreglerade titel högskolelektor till
enbart lektor,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högskolestyrelser,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fakultetsnämnden,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda organ för
grundutbildning,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om institutionsstyrelser,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att riksdagen skall besluta om
vilka examina som skall ingå i examensordningen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nytt och tydligare
resursfördelningssystem,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering.
Stockholm den 21 oktober 1992
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Lena Öhrsvik (s)
Inger Hestvik (s)
Anders Nilsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulrica Messing (s)