med anledning av prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg
I hägnet av en alltmer internationaliserad svensk
ekonomi pågår för närvarande ett omfattande
förnyelsearbete syftande till att öka produktivitet och
effektivitet på de svenska arbetsplatserna. Detta arbete är
viktigt om välfärden skall kunna bevaras och utvecklas i den
hårdnande internationella konkurrensen.
Vid effektiviseringar i varu- och tjänsteproducerande
verksamheter vägleds förnyelsearbetet av vetenskapligt
accepterad teoribildning om strategier som kan
åstadkomma förbättrad effektivitet och produktivitet. Det
handlar då om vad som lite slarvigt brukar kallas ''lean
production'' respektive ''sanningens sekund'' (då
tjänsteproducent och konsument tillsammans skapar
tjänstens kvalitet).
Det är emellertid sämre beställt med vetenskapliga
teorier om strategier som leder till ökad effektivitet i
myndighetsutövning och lagtillämpning. Problemet med
dessa typer av verksamhet är att de inte ens är jämförbara
med tjänsteproduktion i den privata tjänstesektorn. Den
privata tjänsteproduktionen har tillgång till såväl ett tydligt
kundbegrepp som goda instrument för mätning av
kundnyttan. Därigenom är det möjligt att mäta
förnyelsearbetets effekt för produktivitet och effektivitet. I
många kommunala och vissa statliga tjänsteproducerande
verksamheter har man också tillgång till ett användbart
kundbegrepp. I dessa verksamheters förnyelsearbete kan
man därför i viss utsträckning dra nytta av de erfarenheter
som liknande privata tjänsteproducenter gjort i sina
förnyelseprocesser.
Myndighetsutövande och lagtillämpande verksamhet
kännetecknas däremot av avsaknad av både ett användbart
kundbegrepp och goda signalinstrument. Man kan möjligen
tala om myndighetsutövande och lagtillämpande
verksamhet som olika typer av kollektiva tjänster för alla
medborgare, men det underlättar inte mätproblematiken.
Det är alltså inte bara ''bristen'' på marknadssignaler som
försvårar utarbetandet av strategier för effektivitets- och
produktivitetshöjning i myndighetsutövande och
lagtillämpande verksamheter, utan det är också bristen på
jämförbara marknadsbaserade verksamheter.
I avsaknad av dessa faktorer och särskilt med tanke på
myndigheternas resursrestriktioner är det ytterligt svårt för
de berörda myndigheterna att själva konstruera olika typer
av signalinstrument för att mäta förändringar i produktivitet
och effektivitet.
Utan egentlig återkoppling vad gäller effekterna för
''medborgarnyttan'' av förändringar i arbetsorganisation,
kompetens, beslutsmakt osv. kan man befara att intresset
för förnyelsearbete snart kan komma att avta. Följden av
detta skulle då inte bara bli eventuella välfärdsförluster för
medborgarna utan också att chanserna för de statligt
anställda minskar vad gäller möjligheterna att få mer
stimulerande och omväxlande arbetsuppgifter, att få ta del
av kompetensutvecklingsåtgärder m.m. -- kort sagt växa i
arbetet.
Ett ytterligare skäl att ge myndigheterna det ovan
skisserade stödet för förnyelsearbetet är att det finns viss
risk för att detta arbete annars bedrivs efter samma
utgångspunkter som i privat sektor, trots väsentligt
annorlunda förutsättningar.
Erfarenheter från norsk forskning (Den ''syke'' stat,
Kjell-Arne Rövik, Universitetsförlaget i Oslo, 1992) visar
att förnyelsearbetet i norsk statsförvaltning hittills baserats
på föreställningar om att högre effektivitet åstadkommes
genom insatser på att förbättra lednings- och styrfunktioner
samt öka kostnadseffektiviteten -- problem som
forskningen identifierat i den privata sektorn utifrån dess
förutsättningar. Däremot har förnyelsearbetet inte inriktats
på att t.ex. förbättra rättssäkerhet, sakkunskap och
demokratiskt funktionssätt, utan snarare dolt dessa
förutsättningar.
Den ovan föreslagna forskningen skulle kunna ta sin
utgångspunkt i en grundlig utvärdering av det
förnyelsearbete som redan utförts på flera verk med i
huvudsak myndighetsutövande och lagtillämpande
verksamhet. Därigenom skulle såväl de positiva
erfarenheter som vunnits i förnyelsearbetet bättre kunna tas
till vara, utvecklas och spridas som bättre kunskap om
förutsättningarna för effektivisering av myndighets- och
lagtillämpande verksamhet vinnas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av forskning kring
strategier om hur lagtillämpande och myndighetsutövande
verksamhet kan effektiviseras sett ur ett
medborgarperspektiv.
Stockholm den 15 mars 1993
Inga-Britt Johansson (s)
Lisbet Calner (s)
Maj-Lis Lööw (s)
Anders Nilsson (s)