med anledning av prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg
Sambandet mellan högre utbildning och forskning är
nödvändigt att upprätthålla inom all akademisk
verksamhet. För utbildningen krävs närkontakt med
forskningens rön för att hålla nödvändig kvalitet och
garantera aktualiteten i innehållet. Forskningen behöver
närheten till utbildning dels för att snabbt kunna förmedla
sina rön, dels för att möjliggöra bredast möjliga insyn och
vetenskapliga debatt -- en del av kvalitativa kontrollen.
I regeringens proposition ''Forskning för kunskap och
framsteg'', 1992/93:170, påpekas att ''utbildningen är
forskningens bas'' både kvalitativt och kvantitativt. I samma
proposition påpekas att lärarna ''måste för att kunna
förmedla en kvalitativt god undervisning vara väl förtrogna
med aktuella forskningsrön''. I propositionen hävdas också
att en ''ökad forskarrekrytering'' från de nya högskolorna
''är önskvärd''. Emellertid anvisas inte medel för denna
uttalade ambition ens i närheten av vad som sker gentemot
universitet och övriga högskolor med s.k. fasta
forskningsresurser. De större enheterna (högskolorna i
Karlstad, Växjö, Örebro och Mitthögskolan) anvisas ett
tillskott på 2,8 Mkr medan de mindre får 0,8 Mkr vardera.
Hos exempelvis Mitthögskolan, som erhåller den största
tilldelningen av alla nya högskolor, stannar emellertid det
totala basanslaget för forskningen på en jämförelsevis
blygsam nivå ca 9,5 Mkr/år. Detta skall jämföras med
grundutbildningen som beräknas omsätta 170--180 Mkr/år
under anslagsperioden.
De extra medel för forskning, 40 Mkr för
nätverksbaserad forskning och 40 Mkr för
näringslivsanknuten, som de nya högskolorna kan få del av
är givetvis välkomna tillskott. För att stabilisera den
vetenskapliga miljön är det emellertid nu också angeläget
att de nya högskolorna ges egna resurser av långsiktig
karaktär. Flera av de nya högskolorna har idag god
beredskap för att utveckla forskning på eget programansvar
inom vissa profilområden. Genom regionala insatser finns
redan goda exempel på detta.
Mot denna bakgrund har de fyra största enheterna under
föregående år utvecklat ett förslag till modell för utveckling
av fasta forskningsresurser vid de nya högskolorna.
Modellen utgår från att fasta forskningsresurser successivt
skall byggas upp på en högskola inom definierade
profilområden. Medel bör där kunna satsas på
forskargrupper inom avgränsade forskningsprogram under
förutsättning av att verksamheten nått viss stabilitet,
varaktighet och mognad. Dessutom bör krav ställas på ett
konkret samband med grundutbildningen för att underlätta
en kontinuerlig rekrytering till forskningsprogrammet.
Den ansats som föreslagits från de fyra största
högskolorna är intressant dels för att den tar fasta på hur
man skapar en tillräckligt ''kritisk'' miljö för forskningen,
dels för att den knyter ihop grundutbildning och forskning
i en process. Dessutom kan de grundläggande principerna
tillämpas inom alla typer av högskolor.
Följande tre moment eller kriterier måste enligt den
föreslagna modellen vara uppfyllda innan några långvariga
satsningar sker.
1. Förankrad långsiktig strategi
För det första skall ett forskningsprogram lämpat för
fasta forskningsresurser ingå i högskolans långsiktiga
strategi. Högskolestyrelsen måste garantera varaktighet hos
programmet vad avser mål och inriktning.
2. Etablerad forskarmiljö
För det andra skall en viss miniminivå med avseende på
forskningsmiljö kunna uppvisas. En sådan ''kritisk massa''
gäller dels antalet forskare och doktorander, dels materiella
förutsättningar. Olika erfarenheter, internationellt och
nationellt, visar att lämpliga eller optimala operativa
forskarmiljöer består av 7--10 forskare varav hälften seniora
aktiva forskare och hälften doktorander. Av betydelse är
också det vetenskapliga kontaktnät som i övrigt kunnat
skapas.
3. Gynnsam doktorandrekrytering -- anknytning till
grundutbildning
För det tredje, slutligen, krävs en gynnsam situation vad
avser potentiella doktorander. Detta innebär att
forskningsprogram som kan komma ifråga bör bygga på
eller ha anknytning till basala utbildningsprogram på
grundutbildningsnivå vid den berörda högskolan.
Med tillämpning av den här redovisade modellen skulle
de flesta nya högskolor successivt kunna bygga upp
långsiktiga bäriga forskningsprogram utan att riskera
kvalitativa problem. Man skulle kunna tala om en
''certifierings''-princip som skulle kunna ordna kön till de
basala forskningsresurserna. Därtill kommer att denna
enkla modell skulle kunna underlätta för de etablerade
universiteten och fackhögskolorna att pröva den forskning
som pågår inom deras institutioner.
Den forskningspolitiska utvecklingen bör kunna dra
nytta av en modell av ovan nämnda typ. Den bygger på
långvarig erfarenhet från de fyra största högskolorna vilka
alla idag har en relativt aktningsvärd omfattning av sin
forskning. De har också god erfarenhet av samverkan
mellan olika universitet och högskolor med fasta
forskningsresurser, varför den föreslagna modellen även
bygger in de nätverksprinciper som regeringen förespråkar
i årets forskningsproposition.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. fasta forskningsresurser.
Stockholm den 11 mars 1993
Bo Forslund (s)
Sven Lundberg (s)
Britta Sundin (s)
Bo Holmberg (s)
Hans Stenberg (s)
Elvy Söderström (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Winberg (s)
Berit Andnor (s)