I det forna Jugoslavien utgjorde Kosova (det albanska
sättet att uttala och stava Kosovo) en autonom provins. Den
jugoslaviska författningen stadgade att de autonoma
provinserna, däribland Kosova, hade rätt till ett eget valt
parlament med vittgående befogenheter, egen vald
president och vetorätt mot förändringar i den jugoslaviska
konstitutionen.
1990 beslutade dock den serbiske presidenten Milosevic
och parlamentet att upplösa Kosovas parlament och att
avsätta Kosovas president. Man beslutade ensidigt att ändra
i konstitutionen så de rättigheter som tillkommit Kosova
togs bort. Detta skedde i strid mot den gällande
konstitutionen som uttryckligen gav Kosova rätt till dessa
konstitutionella institutioner och rätt att stoppa eventuella
förändringar av den jugoslaviska konstitutionen.
Nästan samtidigt beslutades att införa undantagstillstånd
i Kosova. Den albanska befolkningen, som utgör över 90 %
av befolkningen i Kosova, protesterade och det
förekom blodiga upplopp.
Den serbiska statsledningen beslutade raskt att
stationera ett stort antal poliser i Kosova. Man stängde de
flesta skolor och all högre utbildning. Massmedia, TV och
nästan samtliga tidningar, togs över och kontrolleras sedan
dess från Belgrad. Lärare och andra statsanställda
sparkades från sina arbeten. Teatrar och andra
kulturinstitutioner stängdes eller övertogs av serbiska
organ. Sedan dess har mycket hänt i det forna Jugoslavien.
Slovenien och Kroatien har frigjort sig från Jugoslavien. I
det senare fallet skedde detta efter ett blodigt krig som ännu
inte resulterat i något fredsavtal. Många västländer har
erkänt dessa bägge stater.
Bosnien-Hercegovina har formellt utropat sig som en
egen självständig stat, men våldsamma strider pågår där
mellan å ena sidan den serbiska befolkningen och å andra
sidan kroater och ''muslimer''. Även denna nya stat har
erhållit erkännande av många andra stater. FN gör nu stora
insatser tillsammans med ESK och EG för att lösa
konflikten.
Makedonien har också utropat sig som en självständig
stat. Här har inga strider förekommit och det verkar som
om den jugoslaviska statsledningen har accepterat
Makedoniens självständighet. Trots detta har få stater i
omvärlden erkänt Makedonien. Den främsta orsaken till
detta är att Grekland motsätter sig att en ny stat med
namnet Makedonien blir verklighet. Den norra provinsen i
Grekland heter också Makedonien. Grekland vill istället att
den nya staten döps till Republiken Skopje.
I Kosova fanns tidigare inga större krafter för ett
frigörande från den jugoslaviska statsbildningen. Men
denna inställning ändrades i och med de från serbisk sida
ensidiga besluten om upplösning av Kosovas parlament,
avsättning av presidenten, införande av undantagstillstånd,
serbiskt övertagande av arbeten, institutioner, massmedia
etc.
Serbien motsätter sig bestämt att Kosova skulle återfå
sin tidigare autonoma status och än mindre accepterar man
ett självständigt Kosova. Man hävdar att området utgör en
historisk plats med speciellt värde för serberna och att det i
området finns många serbiska kyrkor som har stort värde
för serberna.
Den albanska befolkningen kan å sin sida redovisa rötter
i området som går tillbaka många tusen år i tiden. Man
framhåller att kyrkorna till lika stor del är deras eftersom
albanerna i Kosova under lång tid var kristna. Det var först
ett tag efter det att det ottomanska väldet övertog styret
över denna del som befolkningen konverterade till islam.
Man påpekar också att dessa religiösa byggnader alltsedan
dess har behållits och hållits i skick av den albanska
befolkningen.
Oavsett vem som har mest historisk rätt till området är
det ett faktum att det idag i Kosova finns en befolkning som
till mer än 90 %
utgörs av albaner. Övriga 9--10 %
är en blandning av kroater, serber, makedonier,
bosnier etc. I Kosova bor totalt ca 2 miljoner människor.
Enligt folkrätten har varje folk rätt att självt bestämma
över sin framtid och hur man vill organisera sin samlevnad.
Serbien och det nya Jugoslavien förvägrar befolkningen
denna rätt. Istället försöker man med terror och
folkrättsstridiga åtgärder kuva den albanska befolkningen.
Polis, militär och halvmilitära privatstyrkor attackerar
dagligen den albanska befolkningen. Människor rycks ur
sina sängar på nätterna och fängslas utan orsak. Polisen slår
våldsamt och brutalt ner alla offentliga yttringar som stödjer
en självständig stat Kosova. Nära 7 000
skolbarn har förgiftats i ett försök att få albaner att
lämna området.
På samhällets samtliga områden tillämpar man från
serbisk sida en politik mot den albanska befolkningen som
i alla sina beståndsdelar är identisk med den sydafrikanska
apartheidpolitiken. Albaner får inte inneha offentliga
arbeten. Albanska barn och ungdomar nekas skolgång.
Nationalscenen och idrottsstadion i huvudstaden Pristina är
i princip förbjudna platser för albaner. Pristinas stora
bassäng får enligt vissa källor inte användas av albaner.
Albaner har svårt att få sin ranson av bensin -- endast serber
betjänas på de flesta av bensinstationerna. Osv., osv.
I maj 1992 organiserade de politiska partierna i Kosova
ett allmänt val. Serberna i Kosova bojkottade valet.
Valdeltagandet blev trots detta mycket högt och en ny
president -- författaren Ibrahim Rugova -- samt ett nytt
parlament utsågs.
När parlamentet senare samlades försökte Serbien på
alla sätt förhindra detta. Parlamentet lyckades dock
sammanträda och beslutade att Kosova ska bli en
självständig stat. Om man i framtiden ska tillhöra någon löst
sammansatt federation med de forna republikerna i
Jugoslavien eller om man ska gå i federation med
intilliggande Albanien har inte avgjorts. Man menar från
parlamentets sida att frågan inte är aktuell nu. Först vill
man ha sin egen stat och därefter får man i lugn och ro
diskutera hur relationerna med grannländerna ska
utformas.
Situationen i Kosova har förvärrats sedan maj 1992.
Förtrycket från serbisk sida har hårdnat. Europeiska
säkerhetskonferensen -- ESK -- har vid två tillfällen skickat
observatörer till Kosova för att undersöka övergreppen mot
mänskliga rättigheter och situationen i allmänhet. Som ett
resultat av dessa observationer har ESK beslutat att ha en
permanent observatör stationerad i Kosovas huvudstad
Pristina.
Den stora ström av kosova-albanska flyktingar som
kommit till bl.a. Sverige under 1992 är ett bevis för detta
förtryck. Unga albanska pojkar flyr för att slippa delta i den
jugoslaviska arméns blodiga angrepp på kroater och
bosnier/muslimer. Familjer flyr eftersom de på grund av sin
etniska tillhörighet är utestängda från jobb och därmed har
små möjligheter att försörja sig. Kosova-albaner flyr också
från de våldsdåd som de serbiska makthavarna utsätter dem
för och därför att man helt stängs ute från samhällslivet i
form av idrott, kultur, utbildning och demokratiskt
inflytande.
Serbiska grupper försöker också genom skrämsel och
organiserade bussresor till bl.a. Sverige att minska den
albanska befolkningens andel av Kosovas befolkning.
Tanken är att minska denna till under 50 %.
Man har också gjort försök att få serber att flytta till
Kosova för att förändra befolkningssammansättningen.
Enligt uppgift har dock detta inte varit speciellt
framgångsrikt.
Befolkningen i Kosova har i enlighet med folkrätten
samma rätt som andra folk att utropa en egen självständig
stat. De företrädare som man i demokratiska val (vilka
enligt de internationella observatörerna sköttes på ett
föredömligt korrekt sätt) har utsett, har i stor endräkt
beslutat att utropa en självständig stat och i omvärlden
begära att bli erkända som en sådan.
Den svenska regeringen bör så snart som möjligt
erkänna Kosova och upprätta diplomatiska förbindelser
med denna nya stat. Ett erkännande, som följer svensk
praxis, kan dock bara göras om det finns ett väl definierat
territorium, en regering som är i kontroll över detta och en
fungerande administration som kontrolleras av regeringen.
I det första fallet råder inga oklarheter om vad som utgör
Kosovas territorium. Däremot nödgas man konstatera att
Serbien med våld och i strid med folkrätten kontrollerar
territoriet och landets administration.
Innan ett svenskt och internationellt erkännande kan bli
verklighet måste därför Serbien/nya Jugoslavien förmås att
dra tillbaka sina trupper/poliser/ halvmilitära grupper från
Kosova. De avskedade albanerna måste återfå sina tjänster
i statsförvaltningen och parlamentet och presidenten återfå
sina rättmätiga befogenheter som landets lagstiftande och
verkställande organ.
Sveriges regering bör med kraft agera i ESK, via FN och
i direkta kontakter med Serbien/nya Jugoslavien för att
detta ska ske. Om befolkningen i Kosova även efter sådana
påtryckningar från omvärlden förvägras sin folkrättsliga rätt
att själva bestämma över sin framtid och samlevnad bör den
svenska regeringen agera i FN för att få till stånd ytterligare
sanktioner mot Serbien/ nya Jugoslavien och om det skulle
visa sig nödvändigt militärt ingripande.
För att förhindra att det på kort sikt sker ytterligare
våldsdåd mot den albanska befolkningen i Kosova bör
Sveriges regering omgående verka för att FN sänder s.k. blå
baskrar alternativt FN-soldater till Kosova. Detta är också
viktigt med tanke på att en eventuell militär konflikt mellan
Kosova och Serbien mycket väl skulle kunna utlösa en
storkonflikt där både Bulgarien och Albanien och kanske
också Turkiet kan komma att delta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett snabbt svenskt agerande för
att stationera fredsbevarande styrkor i Kosova,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt agerande för att
förmå Serbien/det nya Jugoslavien att lämna Kosova och
möjliggöra ett återinsättande av den demokratiskt valda
presidenten och parlamentet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt erkännande av
Kosova så fort som internationell praxis för erkännande
blivit uppfylld.
Stockholm den 26 januari 1993
Kent Carlsson (s)
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)