Konflikten mellan Israel och palestinierna om
landområdet vid Medelhavets östra strand har pågått länge.
Den har rötter flera tusen år bakåt i tiden.
I mer modern tid har Israel--Palestina-konflikten blivit
en av de blodigare och mest svårlösta. Både judar och
palestinier har bott i området i tusentals år. Vilket av dessa
folk som kan sägas ha mer rätt än det andra till landområdet
går inte att avgöra. Bägge folken har bott där och bor där
idag. Många israeler och palestinier har inget annat
hemland än det som kallas Israel eller Palestina.
Ett av de få sätt som skulle kunna lösa denna konflikt är
att dela på landområdet och skapa två separata stater sida
vid sida med varandra. Jerusalem, som är lika viktigt för
israeler som för palestinier, utgör i en sådan lösning ett
speciellt problem.
Konflikten uppmärksammades av det nybildade FN i
slutet av 1940-talet. FN beslutade 1947 om delningsplanen
som innebar att en stat för judarna skulle skapas på delar
av landområdet och en stat skulle skapas för palestinierna.
Jerusalem skulle vara en stad för bägge folken under
internationell kontroll.
Sedan dess har en rad krig och konflikter rasat i
området. De som har varit mest utsatta under tiden sedan
Israel bildades är utan tvivel palestinierna. Deras stat blev
aldrig verklighet. Många palestinier tvingades fly och
många har alltsedan dess bott i flyktingläger i
grannländerna.
Israel har efter krigen ockuperat alla de markområden
som skulle utgöra en palestinsk stat. Israels ockupation av
Västbanken, Gaza och Jerusalem har aldrig accepterats av
världssamfundet. FN har vid flera tillfällen, genom
resolutioner i FN:s säkerhetsråd, skarpt fördömt Israels
ockupation och beordrat Israel att dra sig tillbaka.
Säkerhetsrådet har sagt att Israel har rätt att leva inom
säkra och erkända gränser, men samma rätt tillkommer
också palestinierna. Och en förutsättning för att
palestinierna ska kunna skapa sig en egen stat och få dessa
gränser erkända och säkra är att Israel lämnar de
ockuperade områdena.
De två viktigaste FN-resolutionerna, nr 242 och 338, har
hittills ignorerats helt av Israel. Man har snarare gått åt
andra hållet. Den bosättningspolitik som staten Israel haft
har inneburit att stora delar av de landområden som
rätteligen tillhör Palestina nu bebos av israeler. Ofta har
byggandet av dessa bostadsområden skett genom att man
med våld och i strid med internationell rätt har slängt ut
palestinier.
Trots detta har FN aldrig vågat gå vidare och infört
sanktioner för att få Israel att rätta sig efter säkerhetsrådets
beslut. Den viktigaste förklaringen till att FN inte kunnat
samla sig till ett sanktionsbeslut kan hittas i den öst--väst-
konflikt som så länge präglat vår värld. Israels allierade
USA motsatte sig alla former av hårdhänta metoder mot
Israel.
Nu är världssituationen en annan. Öst--väst-konflikten
är borta. Stormakterna USA och Ryssland blockerar inte
varandra i FN:s säkerhetsråd. Genom detta har FN under
senare år kunnat spela en helt annan roll än tidigare. FN har
i vissa fall satt kraft bakom orden när säkerhetsrådets
resolutioner inte har följts.
Ett exempel på detta är Iraks inmarsch i Kuwait. När
Irak inte följde FN:s säkerhetsråds beslut om att dra
tillbaka sina trupper från Kuwait fullföljdes resolutionerna
genom beslut om sanktioner mot Irak. När Irak inte
efterkom FN:s uppmaning, trots ekonomiska sanktioner,
beslutade FN att tillgripa militärt våld. Utgångspunkten var
att Irak hade förbrutit sig mot folkrätten som säger att inget
land med våld har rätt att ta över ett annat land eller tvinga
igenom sin vilja.
I fallet Irak agerade FN konsekvent och på det sätt som
en världssammanslutning ska göra till värn för folkrätten
och de mänskliga fri- och rättigheterna.
I fallet Israel har FN inte gått vidare. Hade
världsorganisationen varit konsekvent i sitt skydd av
folkrätten skulle Israel för länge sedan ha varit utsatt för
sanktioner.
Sedan en tid pågår nu förhandlingar mellan Israel och
palestinierna för att försöka lösa konflikten.
Förhandlingarna går mycket trögt. Möjligheten till
förhandlingar öppnades sedan PLO utropat staten Palestina
och accepterat FN-resolutionerna 242 och 338 som en bas
för konfliktlösningen.
Att hitta en fredlig lösning genom förhandlingar måste
ges högsta prioritet. Vi stödjer de fredsansträngningar och
förhandlingar som pågår, även om förhandlingarna under
senare tid har drabbats av stora problem.
Israels beslut att i december 1992 deportera 415
palestinier från Västbanken och Gaza är den främsta
orsaken till att förhandlingarna nu hamnat i bakvatten.
Beslutet strider mot folkrätten och de mänskliga fri- och
rättigheterna. Det står klart i strid med 4:e
Genèvekonventionen som uttryckligen förbjuder denna typ
av deportationer. Trots idoga uppmaningar från FN:s
säkerhetsråd har Israel hittills vägrat att följa
säkerhetsrådets resolution 799 som kräver att Israel
omedelbart ska låta palestinierna återvända till sina hem.
Israels beslut har enbart gynnat de krafter, bland
palestinier och i Israel, som inte vill fred. Beslutet har gjort
det svårt för den palestinska förhandlingsdelegationen att
sätta sig vid samma bord som staten Israels representanter.
PLO:s moderata inställning attackeras nu av mer extrema
palestinska grupper som med våld vill tvinga Israel att
lämna de ockuperade områdena.
Självfallet måste allt göras för att åter få fart på
förhandlingarna. Men det förutsätter att Israel rättar sig
efter FN:s resolution och omedelbart låter de 415
palestinierna återvända hem.
Om Israel skulle följa FN:s krav och förhandlingarna
trots detta går i stå måste världsorganisationen FN ta nästa
steg. FN måste då gå vidare och genom sanktioner tvinga
Israel att följa säkerhetsrådets alla resolutioner i Israel--
Palestina-frågan.
Det är FN:s skyldighet att i en sådan situation visa att
upprätthållandet av folkrätten och de mänskliga fri- och
rättigheterna inte bara görs i fallet Irak utan att FN har för
avsikt att i alla de situationer där folkrätten och de
mänskliga rättigheterna kränks agera med kraft. Och även
gentemot Israel om så skulle behövas.
Om FN agerar konsekvent på detta sätt ökar dess
möjligheter att lösa konflikter innan sanktioner behöver tas
till. FN skulle med ett sådant konsekvent agerande inte
framstå som ett lydigt organ i vissa stormakters händer. Ett
FN som, oavsett var övergreppen och kränkningarna begås
och oavsett olika stormakters egoistiska intressen,
konsekvent agerar för folkrätten och de mänskliga
rättigheterna genom i första hand resolutioner och i andra
hand sanktioner kommer att åtnjuta respekt även i de
länder som idag är skeptiska till FN:s agerande genom
tiderna. FN kan då äntligen bli det organ för världsfred och
skydd för mänskliga fri- och rättigheter som grundarna en
gång avsåg.
Den svenska regeringen bör av riksdagen ges i uppdrag
att noga följa de förhandlingar som pågår mellan Israel och
palestinier. Om förhandlingarna skulle avslutas utan att en
palestinsk stat har blivit resultatet -- måste den svenska
regeringen agera. Sverige måste då kräva att FN:s
säkerhetsråd omedelbart beslutar om sanktioner mot Israel.
Redan nu borde dock FN spela en betydligt mer aktiv roll i
denna fråga. FN borde omedelbart ta över administrationen
av de ockuperade områdena för att garantera den
palestinska befolkningens säkerhet och påbörja
uppbyggandet av ett samhälle utan våld. FN borde också
vara den som leder och driver på förhandlingarna för att
åstadkomma en fredlig lösning av Israel--Palestina-
konflikten. Den svenska regeringen bör driva dessa krav i
FN.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar
för att FN övertar administrationen av de ockuperade
områdena till dess den palestinska staten är verklighet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar
för att FN går in i fredsförhandlingarna och leder dessa,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den -- om
fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier avslutas
utan att en palestinsk stat blivit resultatet av dessa -- i FN
verkar för att sanktioner vidtas mot Israel.
Stockholm den 25 januari 1992
Kent Carlsson (s)
Ulrica Messing (s)
Martin Nilsson (s)