Kampen för de mänskliga rättigheterna har ett starkt
stöd hos den svenska allmänheten. Detta visas inte minst av
det stora antal människor som har engagerat sig i MR-
organisationer av olika slag, t ex Amnesty International,
eller på annat sätt söker motverka brott mot de mänskliga
rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna är
ett uttalat mål för svensk utrikes- och biståndspolitik. Även
den inrikespolitiska debatten förs allt oftare i MR-termer.
Mot denna bakgrund synes de anmärkningsvärt att den
uppmärksamhet MR-frågorna röner inom högre utbildning
och forskning inte fullt ut motsvarar dessas ställning i vare
sig samhällsdebatten eller det politiska livet. Flertalet av
våra grannländer har särskilda centra eller institut för
kunskapsuppbyggnad och forskning på MR-området, t ex
Institutt for menneskrettigheter i Oslo och Institutet för
mänskliga rättigheter i Åbo. I Europeiska länder med andra
konstitutionella och rättsfilosofiska traditioner har
forskning och studier kring MR-frågor ofta en än mer
framskjuten plats.
Även på det folkrättsliga området är ökade studie- och
forskningsinsatser angelägna, inte minst i perspektivet av
den internationella utvecklingen, där brytpunkten mellan
de mänskliga rättigheterna och folkrätten, t ex vad avser
principen om icke-inblandning, allt oftare kommer i fokus.
Kopplingen mellan folkrätt och mänskliga rättigheter är
också tydlig i det idéhistoriska-rättsfilosofiska perspektivet
genom deras gemensamma ursprung i olika naturrättsliga
traditioner. Sverige har här ett förpliktigande arv genom
Hugo Grotius, vilken tillsammans med Francisco de Vitoria
och Francisco Suarez kan ses som folkrättens historiska
förgrundsgestalter.
Forskning kring MR-frågor och folkrätt borde bedrivas i
ett tvärvetenskapligt perspektiv där allmän rättslära och
samhällsvetenskaperna integreras. Därmed skulle
samhällsdebatten och det politiska beslutsfattandet kunna
erhålla ett bättre och mera allmänt känt kunskapsunderlag.
Enligt min mening borde resurser komma dessa
forskningsområden till del. Genom deras stora betydelse
för vår utrikespolitik, inte minst i ljuset av
biståndspolitikens inriktning, borde en stiftelse för
förvaltning och fördelning av dessa medel kunna upprättas.
En utredning borde tillsättas för att undersöka
möjligheterna att klara finansieringen via det multilaterala
biståndet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av integrerad MR- och
folkrättsforskning.
Stockholm den 26 januari 1993
Stefan Attefall (kds)