Under förra året upphörde äntligen den
Sovjetinstallerade regimen i Afghanistan. Även om det
ännu inte kan sägas råda fred så är kriget i Afghanistan dock
över och en politisk process pågår som förhoppningsvis kan
leda till demokrati och stabilitet.
Den sovjetiska invasionen i över ett decennium har
lämnat irreparabla skador efter sig. Kriget i Afghanistan
skapade världens största enskilda flyktingvåg och totalt sett
har cirka var tredje av världens flyktingar varit afghan.
Landet ligger till stora delar i ruiner. Av landets cirka
22.000 byar är mer än hälften förstörda.
Bevattningskanalerna, som är en förutsättning för det till
två tredjedelar konstbevattnade afghanska jordbruket, är
raserade. Antalet oxar och andra husdjur har kraftigt
reducerats av kriget. Matproduktionen räcker
uppskattningsvis till hälften av befolkningen.
Hälsotillståndet är mycket dåligt, barnadödligheten är
bland den högsta i världen, bristen på rent dricksvatten är
stor och cirka var tionde afghan beräknas vara
handikappad. Alla dessa krigsskador har dessutom drabbat
ett land som redan innan kriget räknades som ett av
världens absolut fattigaste länder.
I den politiska process som pågår är målsättningen att få
en regering som har stöd av alla de partier som kämpade
mot Sovjet och den tidigare regimen. Den regeringen ska
enligt planerna arrangera allmänna val inom en snar
framtid. Dessvärre förefaller den nyligen omvalde
presidenten Rabbani och därmed regeringen ha mindre
stöd nu än tidigare under hösten. Fortfarande finns alltså en
politisk osäkerhet om utvecklingen.
Trots dessa förutsättningar har ändå en stor mängd av
flyktingarna redan återvänt hem. Enligt UNHCR återvände
mer än 1,5 miljoner afghanska flyktingar under 1992 och
ytterligare 2 miljoner flyktingar beräknas återvända under
1993.
Den nuvarande regeringen i Afghanistan kan inte med
säkerhet sägas ha folkflertalets stöd på grund av de politiska
meningsskiljaktigheterna och de enstaka väpnade
incidenter som inträffar i Kabul. Däremot har en process
pågått sedan april förra året som följer en plan antagen av
de partier som utgjorde motståndsrörelsen under kriget,
och vars slutmål är genomförandet av allmänna val.
Även om maktstrider fortfarande pågår om den centrala
politiska makten, så råder en politisk stabilitet utanför
Kabul. Afghanistan har alltid varit ett land med svag
centralmakt och hög grad av lokalt självstyre. De olika
provinserna har regeringar, eller s.k. shuror, som är stabila
och som såvitt kan bedömas har stöd av folkflertalet.
Utanför Kabul är sålunda situationen fredlig. Det råder
bättre förutsättningar för resor, kontakter och hjälparbete
än någon gång under kriget.
Sverige har under lång tid stött afghanernas kamp för
frihet och oberoende. Nu, när detta äntligen kan
förverkligas, har vi en moralisk skyldighet att stå vid
afghanernas sida i deras ansträngningar att bygga upp ett
fredligt och demokratiskt land. Det gäller att så småningom
etablera diplomatiska relationer, men framförallt att utan
dröjsmål bistå afghanerna med återuppbyggnad av landet
samt röjning av de miljoner minor som lämnats kvar efter
kriget.
Ett flertal länder, framförallt muslimska, bygger nu i
snabb takt upp relationer med landet. Det är naturligtvis
positivt, men det ligger också en stor fara i om de enda
kontakter med yttervärlden Afghanistan har under de
närmaste åren vore med de mest fundamentalistiska
islamiska regimerna. Inte minst för att öppna ett fönster
mot västliga demokratier är det viktigt att ha goda svensk-
afghanska relationer. Även om de svenska kriterierna för
att diplomatiskt erkänna ett land tills vidare inte är
fullständigt uppfyllda så är det inte omöjligt att detta kan bli
fallet ganska snart.
Den svenska regeringen bör därför vidta förberedelser
för att när läget i Kabul stabiliseras kunna etablera
diplomatiska relationer med Afghanistan. Detta bör ges
regeringen till känna.
Starkare bevekelsegrunder för bistånd än fattigdomen
och krigsförödelsen i Afghanistan finns knappast. Det är
inte heller oväsentligt att en återuppbyggnad av landet
reducerar världens flyktingar med en tredjedel. Ändå har
världssamfundet vägrat lyssna till ropen på bistånd till
Afghanistan. FN:s generalsekreterares appell från i somras
mötte inte det gensvar FN hoppats på. Den allmänna
ekonomiska tillbakagången, det faktum att Afghanistan
efter Sovjets kollaps inte längre är intressant i ett
supermaktsspel, samt övriga katastrofer som svälten i
Somalia och kriget i det forna Jugoslavien är kanske några
faktorer som kan förklara det. Men för afghanerna är det
svårt att acceptera. De ser att hjälpbehoven är oerhörda och
att det nu för första gången verkligen finns förutsättningar
att bygga upp landet.
FN:s generalsekreterare planerar därför att presentera
en ny appell för humanitärt bistånd till Afghanistan under
januari månad detta år. I det program som FN söker
ekonomiskt stöd bland medlemsstaterna för betonas särskilt
vikten av pengar för repatriering av flyktingar och
minröjning. I appellen betonas också att FN bör se det som
en angelägen uppgift att verka för generösa bistånd till
programmet. Enligt Jan Eliasson, undersekreterare och
chef för FN:s katastrofhjälp, är det fel att tro att man på
grund av problemen runt Kabul inte kan genomföra
biståndsinsatser i landet. Utanför huvudstaden arbetar FN:s
kontor som vanligt.
Utifrån de allmänna målen för svenskt bistånd finns
mycket starka motiv att ge svenskt bistånd till Afghanistan.
Idag utgår visst bistånd i form av katastrofhjälp samt via
FN-systemet. Men trots att det nu går att starta och driva
återuppbyggnadsprojekt och arbeta i samverkan med
landets regering, förefaller det ändå råda stor tvekan och
osäkerhet om det svenska framtida biståndet till
Afghanistan. På grund av den stora förödelsen och den
utbredda fattigdomen samt Sveriges mångåriga stöd till den
afghanska befrielsekampen borde Sverige självfallet bygga
upp ett långsiktigt biståndssamarbete med Afghanistan.
Även om det idag inte bedöms finnas tillräckliga
förutsättningar för att etablera ett biståndsprogram med
den afghanska regeringen går det att tills vidare ge
långsiktigt bistånd på andra vägar, t.ex. via enskilda
organisationer, som bidrar till återuppbyggnaden av landet.
Även via FN kan mycket bistånd kanaliseras. Ofta har
dessa FN-organ stor brist på medel, vilket bland annat
resulterat i kraftigt nedskurna matransoner i flyktinglägren
och att minröjningen gått på sparlåga.
Regeringen bör därför vidta förberedelser för att bygga
upp ett långsiktigt biståndssamarbete med Afghanistan. I
väntan på att detta kan realiseras bör såväl långsiktigt
bistånd som katastrofhjälp ges via andra kanaler till hjälp
för återuppbyggnadsarbetet. Regeringen bör även verka för
att en större del av det multilaterala biståndet öronmärks
för insatser i Afghanistan. Detta bör ges regeringen till
känna.
Det kanske största problemet för utveckling i
Afghanistan är minorna. Mellan 10 och 40 miljoner minor
beräknas finnas kvar i Afghanistan, de flesta ute på
markerna, betesfälten och i bergen. I generationer
framöver kommer minorna att döda och lemlästa
människor. De omöjliggör för bönder att odla upp sin mark
igen, de utgör ett dödshot för de miljoner som lever helt
eller delvis på boskapsskötsel, de hindrar många flyktingar
från att återvända till hembyn. Insatserna för minröjning
har hittills varit beklämmande små, främst på grund av
bristande finansiella resurser. Sverige bör därför uttala sitt
stöd för FN:s appell för insatser på detta område och verka
för att FN på sikt kraftigt ökar det ekonomiska stödet till
minröjning i Afghanistan. Detta bör ges regeringen till
känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förberedelser för att etablera
diplomatiska relationer med Afghanistan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förberedelser för att bygga upp
ett långsiktigt biståndssamarbete med Afghanistan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om multilateralt bistånd till
Afghanistan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för minröjning i
Afghanistan.
Stockholm den 25 janauri 1993
Bertil Persson (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Christina Linderholm (c)
Margareta Viklund (kds)
Bertil Måbrink (v)