Vid FN:s stora globala konferens om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro, sommaren 1992, var kvinnors
deltagande i olika processer ett tema, vars betydelse ofta
underströks av de företrädesvis manliga talarna. Ty vid den
officiella konferensen var den manliga dominansen massiv.
Ett fåtal kvinnor deltog, men hade desto mer att säga.
Helt annorlunda var det vid alternativkonferensen,
Global Forum, där kvinnornas deltagande var mycket
märkbart. ''To make a difference'' var mottot för
verksamheterna i det stora kvinnotältet, struktur 11. I
kvinnotältet pågick under hela konferensperioden
intressanta diskussioner, seminarier och debatter. Där fanns
ett stort deltagande av kvinnor från Latinamerika, Afrika,
Europa och USA. Särskilt de amerikanska kvinnorna var
mycket aktiva i diskussionerna. Även från Asien fanns
deltagare, om än inte lika många. Men här, liksom på
Global Forum i övrigt, saknades i stor utsträckning
representanter för organisationer i det forna Östeuropa.
Sambanden mellan miljö och utveckling betonades.
Kvinnors stora roll i utvecklings- och miljöarbetet belystes.
Det gavs oerhört många exempel på kvinnors aktioner
världen över för att förbättra sina livsbetingelser och
miljön. Här fanns exempel på kvinnor som startat
produktion av energisnåla och mindre hälsofarliga spisar i
Nigeria. Att tvingas laga mat på en öppen härd inomhus,
vilket många kvinnor i vår värld gör, är mer hälsofarligt än
att röka flera paket cigaretter om dagen. Här fanns exempel
på kvinnor som startat mer miljöanpassad
jordbruksproduktion i Colombia och även tagit hand om
vidareförädlingen och därigenom ökat sina inkomster och
förbättrat miljön. Ytterligare exempel var trädplantering i
Kenya, åtskilliga återvinnings- och källsorteringsprojekt
och mycket, mycket mer.
Problemet är alltså inte att kvinnors delaktighet är liten.
Problemet är att kvinnors arbete och erfarenheter inte
erkänns. Hösten 1992 redovisade den svenska regeringen
för riksdagen uppföljningen av FN-konferensen. Man
markerade särskilt betydelsen av kvinnors medverkan.
Tyvärr valde man även här en typiskt traditionell, manlig
infallsvinkel. Ambitionen var att stimulera kvinnor till
delaktighet i planering och verksamhet på miljöområdet.
Vad inte heller regeringen i Sverige insåg är att problemet
egentligen är ett annat. Kvinnor är i allra högsta grad
delaktiga i konkret miljöarbete.
En konferens inriktad på konkreta exempel på kvinnligt
miljöarbete världen över borde ordnas -- om man så vill en
''kvinnor-kan''-mässa i globalt perspektiv och med
miljöinsatser som huvudtema men självklart också med
sociala frågor på agendan. För, som så riktigt framhölls i
samband med Rio-konferensen, så kan inte social
utveckling och miljöutveckling separeras från varandra utan
är två sammanflätade aspekter. Sverige bör ta initiativ till
en sådan konferens. Viktigt i sammanhanget är att kvinnor
från hela världen ges ekonomiska möjligheter att delta i en
sådan konferens.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt initiativ för en
internationell miljö- och kvinnokonferens.