Burundi och Kashmir är två helt olika länder i skilda
världsdelar. Burundi håller på att utvecklas mot demokrati
med allmänna val medan Kashmir med stor vånda och
många människors liv som pant kämpar för att få löftet om
folkomröstning infriat.
Burundi
Burundi är ett av världens mest tättbefolkade länder. På
en yta mindre än Smålands trängs omkring sex miljoner
människor. De flesta bor på landsbygden. Cirka 5 procent
av befolkningen bor i städer. Den förväntade livslängden är
47 år, dvs lägre än för Afrika i sin helhet.
I Burundi finns tre folk. Hutu utgör 85 procent av
befolkningen och är ett jordbrukande bantufolk.
Herdefolket Tutsi har under flera sekler dominerat
hutu. Twa kallas de cirka 15 000
pygméer, som fortfarande lever ett nomadliv med
jakt och varuutbyte med framförallt hutu och tutsi.
Den politiska makten har i det självständiga Burundi
växlat mellan hutu och tutsi, tidvis i anslutning till ohyggliga
blodbad. År 1991 dödades minst 1000 hutu av
regeringssoldater efter rebellattacker i Burundi. Liknande
övergrepp förekom åren 1965, 1969, 1972 och 1988.
Burundis historia är färgad av blod, död och elände.
Burundi har, där det ligger inklämt mellan Zaire och
Tanzania, varit en enpartistat sedan år 1966, då monarkin
slopades. En ny flerpartiförfattning godkändes i en
folkomröstning den 9 mars 1992. Den nu gällande
författningen ersätter den som upphävdes 1987 efter en
statskupp som förde den nuvarande presidenten Pierre
Boyoya till makten. Boyoya, som hör till tutsifolket, strävar
efter att ge majoritetsfolket hutu en utökad roll i landets
politiska liv.
Enligt den nya författningen får politiska partier bildas
under förutsättning att de stödjer nationell enhet, att de inte
identifieras med någon enskild etnisk eller religiös grupp
och att de inte tar emot pengar från utlandet.
I april fick Burundi en ny regering som skall leda landet
fram till planerade allmänna val år 1993. Den nya
regeringen innehåller i stort sett samma personer som den
förra. Åtta nya politiska partier har dock bildats i landet.
Burundi är ett fattigt land och har exempelvis en läkare
per cirka 55 000 personer. Utländska lån och bistånd svarar
för cirka en tredjedel av landets budget. Ekonomin
domineras av jordbruk, som svarar för 63 procent av BNP
och sysselsätter mer än 93 procent av de ekonomiskt aktiva.
Industrisektorns bidrag till BNP var 1986 endast 5 procent.
Av Burundis vuxna befolkning är de flesta analfabeter.
Sämst är förhållandet bland kvinnorna. 90 procent av
kvinnorna kan inte läsa eller skriva. Endast en fjärdedel av
barnen mellan sex och elva år går i den 6-åriga grundskolan.
I landet finns tusentals föräldralösa barn, p g a
att föräldrarna dött i AIDS. Bl a inhemska
kvinnoorganisationer försöker att på olika sätt hjälpa dessa
barn.
Eftersom landet stått under kolonialt inflytande från
flera länder i Europa är man angelägen om att få utökad
kontakt med Sverige, som inte har ett kolonialt förflutet i
landet. De insatser som Sverige som nation gjort i landet
är mycket uppskattade liksom också kyrkors och frikyrkors
insatser.
Under hösten år 1992 träffade Burundis president,
Pierre Boyoya, representanter för de 8 godkända politiska
partierna för att utvärdera den pågående
demokratiseringsprocessen och för att komma överens om
en tidsplan för det fortsatta arbetet inklusive de kommande
valen. En kommission med ansvar för valen kommer att
upprättas inom kort. I den skall ingå representanter för de
politiska partierna, administrationen, domstolsväsendet, de
väpnade styrkorna, trossamfunden, organisationer och
föreningar för de mänskliga rättigheterna, fackförbund och
det privata näringslivet. Kommissionen skall ledas av en
domare. Utländska observatörer kommer att inbjudas att
följa delegationens arbete och valen. Eftersom många i
Sverige har goda kontakter och relationer med Burundi
förväntas att Sverige på olika sätt deltar i den nu pågående
demokratiseringsprocessen.
Presidenten har uttryckligen betonat att i
demokratiseringsprocessen fordrasfred och ordning
en demokrati som förstärker enigheten en demokrati
som befrämjar landets utveckling en demokrati som
respekterar de mänskliga rättigheterna
Det talas om nationell försoning, demokratisering och
utveckling.
I målet för Sveriges biståndspolitik ingår att stödja olika
länders demokratiseringsprocesser och arbetet för
mänskliga rättigheter. I Burundi pågår uppenbarligen ett
hårt arbete för att åstadkomma demokrati och politisk
ordning. Utifrån bl a den bakgrunden kan det finnas
anledning att Sverige i biståndshänseende tar på sig en
utvidgad roll beträffande Burundi.
Kashmir
Sedan 1948, dvs i fyrtiofem år, har Kashmirs befolkning
väntat på att själv få bestämma sitt öde genom en
folkomröstning. FNs säkerhetsråd har allt sedan 1948 i
många resolutioner utlovat den folkomröstningen. Men
ännu har den inte ägt rum.
När britterna lämnade Indien 1947, skulle Kashmir med
sin muslimska majoritet, enligt principerna för Indiens
delning, historiens logik, religionstillhörighet och
geografiska placering ha gått till Pakistan. Men den
hinduistiska maharadjan skrev under ett fördrag som
istället anslöt Kashmir till Indien. Britternas företrädare la
då i hast till en paragraf i fördraget. Den innebar att
anslutningen till Indien måste ratificeras av en
folkomröstning i Kashmir.
Mellan 1948 och 1965 gjorde FN inga framsteg för att få
till stånd en folkomröstning, inte minst på grund av
Sovjetunionens konstanta veto. Om Indien skulle gå med
på en folkomröstning med resultat att Kashmir skulle skiljas
från Indien, är man rädd för att det kan bli startsignalen för
en upplösning av hela Indien.
Indien har försökt ändra sammansättningen på
befolkningen i Kashmir genom att flytta människor till det
landet från olika folkstammar i Indien för att bl a urvattna
Kashmirs muslimska identitet. Detta har skapat ett hat mot
Indien och inneburit att underjordiska militanta och
politiska rörelser har vuxit upp.
Ögonvittnen berättar att Kashmirdalen har förvandlats
till ett blodigt slagfält. I det pågående gerillakriget står inte
bara de indiska trupperna mot frihetskämpar utan mot en
hel befolkning. Hus bränns ner, civilpersoner fängslas utan
rättegång och de döda får inte begravas i fred. Hela gäng
våldtar kvinnor och barn skjuts för att familjen misstänks
härbärgera en terrorist.
Omkring 10 000 kashmiris har dödats och 10 000
sitter i fängelse. Utländska journalister och
diplomater får inte komma dit. Så sent som den 6 januari
1993 rapporterades att mer än 50 människor dödats vid
sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkor och separatister
i staden Sopore i indiska Kashmir.
Indien anklagar Pakistan för stöd till separatistiska
rörelser. Enligt ledaren Abdul Qayyum Khan i Kashmir
avböjs alla förslag till delning av Kashmir liksom
separatism. Kampen gäller befolkningens rätt till
självbestämmande och att utöva tryck på Indien så att
denna rätt kan utövas.
I indiska armén växer olusten. Talesmän talar om att man
vill ha hjälp för att övertala FN att fullfölja löftet om
folkomröstning.
Pakistans premiärminister Nawaz Sherif har vid ett
samväldesmöte i Harare betonat den mänskliga
dimensionen och de lidanden som Kashmirdalens
befolkning utstår. Det måste ingå i de mänskliga
rättigheterna att få ett slut på lidande, tortyr, dödande och
få till stånd ett avspänt förhållande mellan Pakistan och
Indien.
Det är dags att lyfta fram Kashmir i ljuset och få ett slut
på blodbadet. En ny generation av Kashmirdalens
befolkning tycks ha förlorat tålamodet. Världen måste få
upp ögonen för tillståndet i Kashmir.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i biståndshänseende
tar på sig en utvidgad roll i Burundi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige på olika sätt tar aktiv
del i Burundis demokratiseringsprocess,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra
sammanhang bör verka för att i första hand den utlovade
folkomröstningen i Kashmir kan äga rum.
Stockholm den 26 januari 1993
Margareta Viklund (kds)