En demokratisk utveckling i Sydafrika är av största
betydelse för hela världssamfundet. För Afrika kan det få
en avgörande betydelse såväl politiskt som ekonomiskt.
Framsteg har gjorts i processen för ett demokratiskt, icke-
rasistiskt Sydafrika, men det förödande våldet har, som
framhålls i propositionen, inneburit svåra påfrestningar.
Den sydafrikanska regeringens ansvar för att bemästra
våldsspiralen måste understrykas.
Strukturerna med s.k. grand apartheid homelands syntes
utgöra de största hindren när det gällde att få igång
förhandlingarna att kontrollera våldet. Det är uppenbart att
apartheid fortfarande är mycket starkt rotad i Sydafrika.
Regeringen angriper inte problemen med den vilja och kraft
som är nödvändig. Man behöver bara erinra sig
Inkathagate-skandalen, som innebar hemliga
regeringspengar till våldsaktioner, för att understryka
behovet av en demokratisk övergångsregering och en helt
oberoende valkommission för att genomföra de första
demokratiska valen i Sydafrika. Regeringen de Klerk är
ingen neutral part, och det internationella samfundet kan
inte acceptera att den är både medspelare och domare om
resultatet skall bli en fri och rättvis process. Strukturer för
en interimregering måste sålunda snarast utarbetas och
överenskommelse träffas snabbt om vallagen och en
oberoende mediakommission.
Både ANC och det regerande Nationalistpartiet har
uttalat att val till en konstituerande församling kommer att
hållas kring årsskiftet 1993/94. Det rör sig om ett val som
skall leda till att en ny demokratisk konstitution kan antas
och att apartheidsystemet avskaffas.
Den avgörande frågan i den kommande processen är om
Nationalistpartiet frivilligt är berett att avstå från sitt
maktmonopol och tillåta fria demokratiska val utan att
försöka utnyttja sitt maktinnehav och sin kontroll över
administrationen för att gynna sina egna politiska syften.
Tyvärr visar erfarenheter från de senaste åren att
Nationalistpartiet i en rad fall verkat i motsatt riktning.
Sverige har varit mycket aktivt att i olika former lämna
stöd till kampen mot apartheid. Det har bl.a. tagit sig
uttryck i vår medverkan i det nordiska
handlingsprogrammet mot apartheid. I den fortsatta
processen har Sverige ett stort ansvar att fullfölja sitt
åtagande till att stödja processen mot apartheid och för ett
demokratiskt, icke-rasistiskt Sydafrika. Det behövs en
genomarbetad handlingslinje för att göra processen bort
från apartheid så smärtfri och snabb som möjligt.
Trots att president F.W. de Klerk förklarat att ''apartheid
redan är ett avslutat kapitel'' finns alltjämt ett tjugotal
nationella lagar kvar som bygger på rassegregation. Dessa
lagar reglerar bl.a. styrelseskicket, utbildningen,
reservatpolitiken, krigsmakten och pensionssystemet. Det
betyder att viktiga delar av apartheid fortfarande är i kraft.
Efter den 2 februari 1990 hyllades Nationalistpartiet och
president F.W. de Klerk för de reformer som då antogs. På
senare tid har dock Nationalistpartiets löften och utfästelser
i alltför stor utsträckning inte visat sig vara hållbara.
Mellan Nationalistregeringen och ANC träffades den 26
september 1992 en överenskommelse ''Record of
Understanding''. Däri klargjordes för första gången att den
folkvalda församlingen skall ''skriva och anta en ny
konstitution''.
Men vid öppnandet av extrasessionen av det
sydafrikanska parlamentet den 12 oktober 1992 förklarade
de Klerk att det var ''propaganda'' att konstitutionen skall
utarbetas av en folkvald församling. de Klerk insisterade på
att avtal måste göras i förväg vad gäller det framtida
styrelseskicket enligt Nationalistpartiets modell om
''maktdelning''. Den innebär att de tre största partierna
skall styra landet genom ett roterande presidentskap som
skall utöva sina maktbefogenheter i consensus. Denna
maktutövning skall ske oavsett partiernas storlek och
majoritetsförhållanden i det framtida parlamentet. ANC
har klargjort att det under en tidsperiod är möjligt att bilda
en koalitionsregering, där Nationalistpartiet och ANC
ingår. Men ANC motsätter sig att ett koalitionsstyre ska
permanentas genom bestämmelser i konstitutionen.
President de Klerk har också krävt en överenskommelse
om vilken roll de olika regionerna skall få.
Regeringsmedlemmar talar nu öppet om att de s.k.
hemländerna skall leva kvar. Hemlandssystemet är en av
apartheids grundpelare och är inte förenligt med
Nationalistpartiets åtaganden i CODESA:s
avsiktsförklaring att Sydafrika skall vara ett ''enhetligt och
ofragmenterat land''.
de Klerk-regeringen har förnekat sitt eget ansvar för det
politiska våldet i landet, trots att detta är uppenbart, och
FNs säkerhetsråd har uttalat att den sydafrikanska
regeringen ytterst bär ansvaret att hindra våldet i landet.
Bildandet av en demokratisk övergångsregering har i
den svenska Sydafrikapolitiken setts som en avgörande
milstolpe i demokratiseringsprocessen. När en sådan
regering kommit till inom CODESA:s ram skulle de sista
svenska sanktionerna avskaffas. Men processen kan ännu
hindras av Nationalistregeringen och andra odemokratiska
krafter. Faran är betydande med hänsyn till att över 90 %
av den statliga och kommunala administrationen
består av vita sympatisörer till Nationalistpartiet eller det
konservativa partiet.
Enligt CODESA II:s icke bindande överenskommelser
i de nu nedlagda arbetsgrupperna skall
övergångsadministrationen tillsättas i två faser. Enligt fas
ett skall den första övergångsregeringen tillsättas av
CODESA med enbart begränsad makt. Efter valet till den
konstituterande församlingen skall en ny övergångsregering
tillsättas på grundval av resultatet i valet. Denna regering
skulle dessutom få betydligt mer makt.
Den första fasen av övergångsregering är ett viktigt steg
på vägen mot demokrati och minskar Nationalistpartiets
förmåga att använda sig av administrationen för att
blockera den demokratiska processen. Det avgörande
steget tas först när ett demokratiskt val väl har hållits och en
mer representativ regering tillträtt i enlighet med
valresultatet. En förutsättning är dock att denna regering
får makt över administrationen och att landet inte hamnar i
en väpnad konflikt.
Det är angeläget att Sverige som stat fortsätter att ge
stöd till ANC och andra demokratiska grupper som
bekämpar apartheid.
Inom den demokratiska rörelsen i Sydafrika finns många
olika grupper. Den viktigaste och tveklöst största rörelsen
är befrielserörelsen ANC. Inom ANC finns olika ideologier
och riktningar. Så länge apartheid existerar och ett
demokratiskt system saknas anser ANC att det är motiverat
att fortsätta att existera som en befrielsefront -- och inte som
ett parti. Detta klargjordes bl.a. när Cyril Ramaphosa,
ANC:s generalsekreterare, besökte Sverige i slutet av 1992.
Ramaphosa redovisade då att ANC i det första valet
kommer att fortsätta att verka som en befrielserörelse och
att en ombildning till ett politiskt parti först kan bli aktuell
när demokratin väl är säkrad.
Sverige bör därför fortsätta med ett politiskt och
omfattande materiellt stöd till ANC och andra delar av
rörelsen för demokrati fram till dess att apartheid kan
begravas för gott och demokratin är säkrad.
I utrikesdepartementets redogörelse ''Svenskt bistånd
1991/92'' anges på sid. 175 att en stor del av det humanitära
biståndet gått till kampen mot apartheid och för en
demokratisk samhällsutveckling i Sydafrika. Detta bistånd
har under budgetåret 1991/92 uppgått till ca 310 milj.kr. Vid
sidan av stödet till ANC, som var ca 100 milj.kr., har
betydande bidrag lämnats till rättshjälp för fängslade
apartheidmotståndare och till uppbyggandet av
demokratiska organisationer.
I propositionen sägs att det humanitära stödet till ANC
utgör en viktig del av biståndet. Under de senaste åren har
insatserna främst riktats mot att främja deltagande i och
förberedelsearbete inför förhandlingarna om demokrati i
Sydafrika. Dessa insatser är angelägna enligt propositionen.
Vissa andra insatser har gällt undervisning, socialt stöd och
kultur.
Statsrådet Svensson föreslår nu en kraftig minskning
från ca 310 milj.kr. (275 milj.kr. enligt propositionen) till
240 milj.kr. Vi anser att denna neddragning av anslaget är
alltför stor och felaktig med hänsyn till det stora behovet
och den ytterst kritiska situation som råder i Sydafrika samt
möjligheterna att under kommande budgetår nå avgörande
resultat i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i
Sydafrika.
Vi anser därför att anslaget via anslagsposten
''Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd''
bör öka med 25 milj.kr. till de demokratiska folkrörelsernas
arbete för fred och demokrati i Sydafrika och finansieras
genom omfördelning inom biståndsanslaget.
Sverige bör även mer aktivt än tidigare ge ett direkt stöd
till förhandlingsprocessen. Det kan ske i form av olika
former av experthjälp till CODESA-arbetet. Det kan
innebära stöd till de oberoende val- och mediakomissioner
som förväntas tillsättas under våren 1993 inom CODESA:s
ram. Det kan också ske genom stöd till väljarutbildning och
genom att sända observatörer före och under själva valet.
Det största hindret mot ett fritt och rättvist val är det
politiska våldet. Ett våld som kraftigt ökat sedan ANC åter
blev en laglig organisation i februari 1990 och som sedan
dess krävt över 7 000
människors liv.
På senare tid har två större utländska utredningar -- från
Internationella Juristkommissionen (ICJ) och Amnesty
International -- studerat våldet och dess orsaker i Sydafrika.
ICJ kritiserar efter ett besök i Sydafrika i mars
regeringen de Klerk för att i lag ha tillåtit bärande av
livsfarliga s.k. traditionella vapen. Vapen som tidigare var
förbjudna. Kommissionen säger också att Inkathaledaren
Gatsha Buthelezi bär ''ett tungt ansvar för våldet'' och att
Kwa Zulus poliskår, vilken leds av Gatsha Buthelezi, måste
överföras till den sydafrikanska polisens kontroll.
Kommissionen påpekar att ANC:s ansvar för våldet har
ökat men att detta beror på ''avsaknaden av ett rättsväsende
och därför kanske kan betecknas som oundvikligt''.
ICJ gör en distinktion mellan ett statligt organiserat våld
av dess polis och militär och de våldsdåd som utförs av
människor som hämnd eller i desperation över att det inte
finns någon rättsapparat.
Även Amnesty International lägger i en rapport till FN:s
kommitté för mänskliga rättigheter från januari 1992
huvudansvaret för våldet på Nationalistregeringens axlar:
Det finns nu överväldigande bevis om
säkerhetsstyrkornas politik att agera partiskt tillsammans
med Inkatha mot ANC och dess allierade organisationer.
Resultatet av denna politik leder till mord och andra brott
mot de mänskliga rättigheterna. -- -- -- Om regeringen inte,
eller fram till dess att regeringen, tar beslutsamma steg att
offentligt och otvetydigt agera mot de medlemmar av
säkerhetsstyrkorna som direkt eller indirekt deltar i tortyr,
olagliga avrättningar och andra brott mot mänskliga
rättigheter och ställer dem inför rätta, kommer det
nuvarande klimatet av rädsla, frustration och höga dödstal
att fortsätta.
I Amnesty Internationals stora rapport om Sydafrika,
publicerad i juni 1992, står:
Trots regeringens löften om att hålla poliskåren utanför
politiken fortsätter polisen sitt krig mot ANC och
närstående organisationer -- och trots de växande bevisen
mot polisen reagerar regeringen långsamt.
Även en rad inhemska studier av våldet har utförts på
senare tid. Frank Chikane, generalsekreterare i det
Sydafrikanska kyrkorådet SACC med 12 miljoner
medlemmar, sammanfattar i sin analys våldets syfte:
De samlade bevisen (om våldet) pekar nu på slutsatsen
att nationalistregeringen under F.W. de Klerk medvetet
använder sig av statsapparaten i hemliga operationer, som
syftar till att försvaga de politiska rivalerna och samtidigt
stärka de egna allierade. Syftet för regeringen är att bevara
så mycket som möjligt av de vitas privilegier.
Våldet har också granskats av en domare, som tillsattes i
samband med undertecknandet av fredsavtalet i september
1991 mellan bl.a. ANC, regeringen och Inkatha. Domaren
Goldstone är tillsatt på en treårsperiod att granska våldet
och föreslå åtgärder mot det. Goldstonekommissionen
skriver visserligen i sin andra interimrapport i juni 1992, att
både ANC- och Inkatha-anhängare kan lastas för våldet. I
sina slutsatser kräver Goldstone att regeringen agerar på en
rad områden.
Det gäller bl.a. att förmå polisen att beskydda
befolkningen, agera mot Kwa Zulu Police (som ses som en
''privatarmé för Inkatha''), förbjuda bärandet av
traditionella vapen, hindra våldsdåd kring de s.k.
ungkarlshärbärgena genom bevakning, inhägnande och
avväpning av beväpnade människor. Goldstone påpekar att
det finns omfattande bevis på att säkerhetsstyrkorna deltar
i kriminella aktiviteter som mord med politiska motiv.
I november 1992 avslöjade Goldstonekommissionen en
sambandscentral för den militära underrättelsetjänsten --
DMI. Bland de dokument som då presenterades visades att
den militära underrättelsetjänsten fortfarande används
aktivt för att med sabotage, korruption och andra direkt
kriminella medel sabotera och deskreditera ANC:s
verksamhet.
Trots att FN:s säkerhetsråd direkt uppmanat de Klerk-
regeringen att ge utökade resurser till
Goldstonekommissionen för att undersöka militärens
verksamhet, tillsatte de Klerk sina egna militärer att
undersöka militärens egna brott. I de dokument som
Goldstone avslöjade påvisades att den militära
underrättelsetjänsten och ministrar i de Klerks regering
varit medvetna om verksamheten och givit den stöd. Ingen
av dessa ledande militärer har avsatts av regeringen. de
Klerk har istället, enligt vittnesmål i rättegångar, lovat att
''inte bedriva en häxjakt'' på de människor som deltagit i
mord och terrorhandlingar inom militära kampanjer mot
ANC (Svenska Dagbladet 23 november 1992).
FN:s säkerhetsråd har uppmanat regeringen att följa
Goldstonekommissionens rekommendationer att bl.a.
förbjuda bärandet av traditionella vapen och inhägna de
ungkarlshärbärgen varifrån en stor del av våldet utgår.
Denna uppmaning trotsar de Klerk-regeringen.
Med tanke på det allvarliga hot som våldet utgör mot
processen för demokrati och fred i Sydafrika är det
nödvändigt att Sverige spelar en mer aktiv roll i
fredsarbetet. Sverige bör verka för initiativ på nordisk basis
och inom FN:s ram.
I fredsarbetet i Sydafrika agerar olika s.k. monitoring
groups. Grupper som arbetar med att övervaka våldet och
bl.a. genom rättsprocesser försöker göra en insats när den
reguljära rättsapparaten inte fungerar.
De viktigaste grupperna är den kyrkliga Ecumenical
Monitoring Program of South Africa och den breda
samarbetsorganisationen Network of Independent
Monitors. Dessa grupper har också inlett samarbete med
olika icke-statliga organisationer utanför Sydafrika, bl.a.
med Svenska Ekumeniska Nämden. Ett önskemål från
dessa grupper är att olika former av internationella
observatörsresor kan äga rum. Bland annat planeras resor
från Sverige. Dessa initiativ behöver finansieras och erhålla
stöd i olika former.
Den svenska riksdagen har tidigare beslutat att de
svenska sanktionerna skall kopplas till inrättandet av en
övergångsregering. Handelssanktionernas avskaffande har
kopplats till ett bindande beslut om en övergångsregering
och investeringsförbudet till denna övergångsregerings
tillträdande. Utrikesutskottet har klargjort att undantag
från sanktionerna skall ges med restriktivitet.
Genom att s.k. generella dispenser har givits till ett
flertal företag har denna restriktivitet frångåtts. Dessutom
anförs nya skäl av regeringen, bl.a. sysselsättningsaspekter,
för en liberalisering av dispensgivningen. Detta skulle
innebära en direkt förändring från den tidigare
sanktionspolitiken där situationen i Sydafrika var
avgörande. Med tanke på den allvarliga situationen i
Sydafrika är det nödvändigt att riksdagens beslut om
restriktivitet bibehålls. Den generella dispensgivningen bör
upphöra och dispensgivning med hänvisning till
sysselsättningsläget i Sverige bör inte ske.
Skulle emellertid överenskommelse träffas mellan
parterna, främst ANC och nationalistregeringen, om att
sanktionerna kan hävas tidigare, finns givetvis inte skäl att
upprätthålla dem. Nelson Mandela har aviserat att så skulle
kunna ske med hänvisning till nödvändigheten av en
effektiv bekämpning av arbetslösheten i Sydafrika.
Det kan vara värt att i detta sammanhang notera att
president Bill Clinton i USA klargjort att de sanktioner från
IMF, som USA har ett avgörande inflytande över, inte
kommer att lyftas innan en demokratisk icke-rasistisk
regering kommit på plats. Han anser också att detsamma
skall gälla beträffande andra amerikanska sanktioner.
Det är mycket angeläget att alla möjliga förberedelser
vidtas så snabbt som möjligt för att Sverige skall kunna sätta
in ett brett och omfattande utvecklingsarbete med
Sydafrika när en demokratisk, icke-rasistisk regering
installerats genom demokratiska val. Det gäller sålunda att
förbereda ett verksamt bistånd på olika vitala områden
inom sydafrikanskt samhällsliv. Detta förberedelsearbete
bör kunna redovisas så snart som möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att öka stödet till de
demokratiska folkrörelsernas arbete för fred och demokrati
i Sydafrika med 25 miljoner kronor via anslagsposten
''Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd''
(dvs. från 240 till 265 miljoner kronor),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge stöd till
förhandlingsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kontinuerligt sända
observatörer för att övervaka demokratiseringsprocessen
och kommande val,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge stöd till de demokratiska
organisationernas väljarutbildning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skicka observatörer med
specifika uppdrag för att understödja arbetet mot det
politiska våldet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att undersöka möjligheterna till
initiativ för utökade och förbättrade FN-insatser i Sydafrika
i enlighet med säkerhetsrådets resolution 772,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erbjuda
Goldstonekommissionen experthjälp i olika former,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge stöd till de oberoende
fredsinitiativ som tagits mot det politiska våldet, främst
kyrkornas Ecumenical Programme of South Africa och
Network of Independent Monitors,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att FN:s
oljeembargo och det bindande vapenembargot bibehålls
fram till dess att en demokratisk konstitution antagits i
Sydafrika eller parterna (främst ANC och
Nationalistregeringen) träffat annan överenskommelse om
internationella sanktioner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upprätthålla restriktivitet i all
dispensgivning och att generella dispenser skall upphöra så
länge sanktionerna består eller om en överenskommelse
träffats mellan parterna i enlighet med Nelson Mandelas
uttalande,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ingående förberedelsearbete för
snabba och verksamma biståndsinsatser till ett
demokratiskt icke-rasistiskt Sydafrika.
Stockholm den 22 januari 1993
Ingvar Carlsson (s)
Birgitta Dahl (s)
Jan Bergqvist (s)
Inger Hestvik (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Birgitta Johansson
Anita Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Börje Nilsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Lennart Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Göran Persson (s)
Berit Oscarsson (s)
Britta Sundin (s)
Pierre Schori (s)
Ingela Thalén (s)