Vi upplever just nu svallvågorna efter Irak--Kuwait-
kriget, människor flyr sitt land på grund av den osäkra och
hopplösa situation som råder i Irak efter kriget.
En kort tid efter det att vapenstilleståndet mellan Irak
och den USA-ledda alliansen inträtt, i april 1991, började
Saddamregimen bomba Kurdistan. Nära två miljoner
kurder flydde i panik till gränstrakterna mot Turkiet och
Iran.
Efter en världsomfattande opinionsstorm beslöt
säkerhetsrådet att skapa en frizon för kurderna som
omfattar en stor del av irakiska Kurdistan. De flyende
kurderna återvände hem och en paraplyorganisation
bestående av representanterna för de politiska partierna,
inledde under våren förhandlingar med Saddamregimen om
kurdisk autonomi. Förhandlingarna gav inget resultat och
avbröts när regimen i Bagdad drog bort sin armé och
administration samt utlyste en ekonomisk blockad mot
kurderna. En blockad som fortfarande pågår.
Samtliga partier i ''Kurdiska Fronten'' beslutade i
december 1991 att allmänna val skulle hållas till ett
parlament med flerpartisystem. Den 19 maj 1992 hölls
valet, det övervakades av ca 200 observatörer från många
olika länder. Parlamentet har 105 ledamöter varav 8 är
kvinnor.
Kurderna kontrollerar själva sina gränser mot Turkiet,
Syrien och Iran, medan den USA-ledda alliansen
kontrollerar linjen som går efter den 36:e breddgraden mot
Irak.
Den 5 september 1992 bildades en regional regering med
statsminister, vice statsminister och 15 statsråd. Och den 4
oktober 1992 antogs en deklaration om Federal Union av
Nationalförsamlingen i Erbil vid dess 38:e kongress.
Regeringens första arbetsuppgift blev att bygga upp en ny
administration, att vidta åtgärder för att avvisa den kurdiska
gerillan PKK från sitt territorium och att försöka etablera
fungerande kontakter med sina grannar Turkiet, Syrien och
Iran.
Att bygga upp en fungerande administration har
inneburit svårigheter främst av ekonomisk art, eftersom
regeringen har mycket begränsade möjligheter att skaffa
fram medel till bl.a. löner.
Regeringen försökte under två månader att nå en
förhandlingslösning med gerillagruppen PKK, men
tvingades slutligen att tillfångata, avväpna och internera
gruppen. Kapitulationshandlingarna skrevs under den 29
oktober 1992 av deras befälhavare Osman Öclan som är
bror till Abdullah Öclan, PKK:s ledare. Dagen efter
intervenerade turkisk militär med tungt artilleri och 20 000
man under förevändning att de skulle hjälpa de irakiska
kurderna att oskadliggöra PKK. Det var endast en mindre
styrka på ca 1 500 man som befann sig innanför det av
irakkurderna kontrollerade området.
Att etablera och vidmakthålla goda kontakter med
grannländerna är livsnödvändigt för den regionala
regeringen, men är ingen lätt uppgift. Inget av de tre
länderna Iran, Turkiet och Syrien är intresserat av att det
bildas en av kurder demokratiskt fungerande del i Irak. Det
är därför angeläget att Sveriges och andra demokratiska
länders intresse för händelseutvecklingen inte mattas. För
att kunna ha ett fungerande informationsutbyte, och som
ett stöd för den kurdiska demokratiprosessen, skulle det
behövas ett informationskontor även här i Sverige.
Vänsterpartiet anser att möjligheterna att hjälpa
regionsregeringen i Kurdistan med ett informationskontor i
Sverige bör utredas.
Den demokratiseringsprocess som inleddes är unik i
detta område, med tanke på att i de flesta andra länderna i
området är fria val och ett demokratiskt fungerande
parlament ett okänt begrepp. Det har nu gått ca 1 1/2 år
sedan skyddszonen upprättades. Trots katastrofhjälp från
FN och frivilligorganisationer och trots militärt beskydd av
den USA-ledda alliansen försämras läget för varje dag som
går. Den självutropade kurdiska Federativa staten befinner
sig under dels Saddamregimens blockad, dels FN-
blockaden. Regeringen har inga pengar att betala löner och
pensioner med eller pengar till återuppbyggnad.
Under kriget bombades all infrastruktur sönder, och
blockaderna medför att det inte går att få material att laga
exempelvis telefonnät, broar m.m. Människorna påminns
dagligen om den stora faran, Saddamregimen, genom
bombattentat och andra sabotage inne i Kurdistan. Det
pågår också ständig sporadisk skottlossning av Saddams
trupper vid den upprättade gränsen. De nås även av hoten
via radio, TV, tidningar och ryktesspridning. Det är därför
inte så konstigt om många nu börjar tvivla på att det skall
bli möjligt för dem att få en trygg och dräglig tillvaro och
därför flyr återigen.
Den 22 oktober 1992 undertecknades ett nytt avtal
mellan FN och Saddamregimen. Avtalet innehåller många
konstigheter som att Saddamregimen ges kontroll och
vetorätt över FN:s hjälpsändningar till irakiska Kurdistan,
som regimen själv har satt under ekonomisk blockad.
Under de två månader som nu gått sedan
hjälptransporterna påbörjades har 23 lastbilar utsatts för
sprängattentat, 18 bilar sprängts av tidsinställda bomber
sedan de nått Kurdistan. I fem lastbilar upptäcktes
sprängladdningarna av kurdiska säkerhetsvakter innan de
hunnit explodera.
Många av FN:s hjälptransporter till kurderna sker med
lastbilar via Turkiet. För att kunna nå den skyddade zonens
östra delar, där de största städerna Sulaymania och Arbil
ligger, tvingas hjälpkonvojerna köra via Mosul som ligger
utanför den av FN etablerade skyddszonen, i Saddam-
kontrollerat område. De nybrutna vägar som förbinder de
stora vägarna med varandra håller inte för tunga transporter
vintertid.
Den senaste tidens dagliga rapporter om militär aktivitet
vid den av FN upprättade gränsen är oroande.
Bagdadregimen har hittills motarbetat alla beslut tagna av
FN:s säkerhetsråd inklusive överenskommelser angående
hjälp till Kurdistan. Det finns fungerande flygplatser inom
skyddszonen, vilket gör det möjligt att sända hjälpen direkt,
det skulle även innebära en mer effektiv hjälp om FN slapp
Saddams ofördelaktiga växlingskurs.
Irakiska Kurdistan är ett land rikt på naturtillgångar,
högt utvecklat med gott om välutbildade människor. Om
frizonen utsträcktes till hela Kurdistan från 34:e
breddgraden och om FN-blockaden hävdes och lån till
uppbyggnad och igångsättande av industrin beviljades,
skulle de på mycket kort tid klara sig själva.
Ett sätt att i ett mer långsiktigt perspektiv lösa en del av
Mellanösterns problem vore att hela den kurdiska
provinsen ingick som en federativ stat i en irakisk union,
men utgjorde en demilitariserad zon direkt under särskilt
FN-mandat. Den lösningen skulle dels innebära att det
skapades ett stabiliserande område i detta oroliga hörn av
världen, dels att de irakiska kurderna fick fortsätta att
bygga sin demokrati av västerländsk modell. Världen
behöver ''demokratiska öar''.
När vi nu diskuterar det problem som det innebär att
flyktingar från irakiska Kurdistan kommer till Sverige,
måste vi förstå och försöka undanröja orsakerna till att de
flyr från sitt land.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheten att
hjälpa den kurdiska regionregeringen i irakiska Kurdistan
med ett informationskontor här i Sverige undersöks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör arbeta för att FN:s blockad mot Irak
upphävs för den kurdiska frizonen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör arbeta för att irakiska Kurdistan blir en
demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.
Stockholm den 24 janauri 1993
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Bengt Hurtig (v)
Björn Samuelson (v)