Demokratin utgör grunden för ett fritt, öppet och
tolerant samhälle, där mänskliga rättigheter respekteras.
Varje människas rätt att uttrycka sin mening och att fritt
välja sina ledare är ingen rätt förbehållen de rika.
Demokratin har ett egenvärde men är också nödvändig
för en positiv samhällsutveckling, ekonomisk tillväxt och
hänsyn till miljön. Avsaknaden av demokrati har under lång
tid undergrävt förutsättningarna för utveckling i många u-
länder och direkt bidragit till missförhållandena i forna
kommunistländer. Övergången till demokrati är nödvändig
för att eliminera riskerna för krig och konflikter.
Demokratin har en avgörande roll när det gäller att
garantera minoriteters rättigheter och skapa ett tolerant
samhällsklimat där mänskliga olikheter saknar betydelse.
Oavsett hudfärg, kön, politisk uppfattning, religiös tro eller
sexuell läggning garanteras individerna samma rättigheter.
Svensk utrikes- och biståndspolitik bör vara en drivkraft
för demokratin i världen. Genom bistånd kan politisk
mångfald och övergång till flerpartisystem uppmuntras.
Biståndet måste också bli ett ännu effektivare instrument
för främjandet av mänskliga rättigheter, även om nyckeln
till framgång är insikt hos inhemska makthavare och
befolkning. Sverige vinner endast trovärdighet i kampen för
mänskliga rättigheter och demokrati om varje avsteg från
humanitära principer fördöms på samma sätt -- oavsett i
vilket land det sker eller av vem det begås.
Stöd nya demokratier
Under senare år har diktaturregimer runt om i världen
fått ge vika inför människors krav på frihet och politisk
mångfald. Utvecklingen har på många håll gått mycket
snabbt. År 1989, alltså samma år som den sjungande
revolutionen inleddes i Baltikum och Berlinmuren föll, var
hela 38 av 45 stater i Afrika söder om Sahara
militärdiktaturer eller enpartistater. Bara ett år senare, på
hösten 1990, hade hälften inlett diskussioner om allmänna
val. I Sydamerika styrs flertalet länder av civila regeringar,
och den politiska omdaningen har också möjliggjort viktiga
ekonomiska reformer. Demokratisering av de öst- och
centraleuropeiska länderna har stor betydelse för
utvecklingen i hela Europa, för såväl säkerhetspolitik som
ekonomi.
I varje enskilt land måste nu chansen att bygga ett stabilt
demokratisk samhälle tillvaratas. Efter decennier av
förtryck och envälde är vägen dit ofta lång och snårig, med
risk för bakslag. Därför ser vi det som en huvuduppgift för
Sverige att stödja utvecklingsprocesserna i dessa länder och
aktivt medverka till att stegen tas i rätt riktning.
Demokratisk infrastruktur
Förvaltningsbistånd, stöd till lokal självstyrelse,
uppbyggande av rättsväsende, stöd till förberedelser och
genomförande av val, utbildning av journalister verksamma
inom fria medier samt utveckling av det spirande
partiväsendet är viktiga inslag i ett utvidgat
demokratibistånd. Demokratins villkor såsom
yttrandefrihet, tolerans och respekt för minoriteter måste
byggas ut inom ramen för det kunskapsutbyte som äger rum
mellan Sverige och mottagarländerna.
Stöd fristående organisationer
I de länder som fortfarande styrs av totalitära
makthavare måste av naturliga skäl stödet till
demokratiseringsprocessen gå via fristående kanaler
oberoende av den styrande regimen. Insatserna kan riktas
till oppositionella organisationer, kyrkor, fackföreningar etc
som tar avstånd från det auktoritära ledarskapet och arbetar
mot dödsstraff, tortyr, censur etc.
Frivilliga biståndsinsatser bidrar till pluralism och
mångfald i mottagarländerna. Sedan lång tid tillbaka
kanaliseras exempelvis det tyska biståndet till viss del via
stiftelser knutna till politiska partier. När enskilda
organisationer i Sverige stöder uppbyggandet av
motsvarigheter i u-länderna skapar det ökad mångfald i
samhället och ger många människor möjlighet att delta i
demokratiska beslutsformer.
Biståndsfonder
Det finns också möjlighet att låta biståndet kanaliseras
via speciella fonder som sätts upp som allmänna stiftelser i
mottagarländerna. Pengarna kan sedan finnas för både
statliga och frivilliga privata sökande som konkurrerar med
varandra. Systemet förutsätter dock att regimen tolererar
viss politisk mångfald och opposition.
Bistånd för mänskliga rättigheter
Att försvara mänskliga rättigheter anses av vissa regimer
vara samma sak som att underminera ''den allmänna
ordningen''. I Sverige finns sedan länge ett starkt
engagemang för de mänskliga rättigheterna i världen, både
hos allmänhet och politiker. Svenska Amnesty har nu fler
än 50 000 medlemmar.
Respekten för de mänskliga rättigheterna måste vara en
ledstjärna i den svenska utrikespolitiken.
Mr-värdering
Alla biståndsprojekt borde utvärderas utifrån ett
människorättsperspektiv. Svenska biståndsmedel får inte
medverka till projekt som kränker någon grupps mänskliga
rättigheter. Biståndssatsningar bör i möjligaste mån främja
människorättssituationen på ett positivt sätt. Hänsyn till de
mänskliga rättigheterna bör tas i såväl förberedelse och
genomförande som utvärdering av biståndsprojekt, i likhet
med de miljöutvärderingar som idag genomförs.
Biståndsavtal med folkrättslig prägel
Biståndsavtalen med mottagarländerna bör ges en
folkrättslig prägel genom att hänvisa till vissa
internationella normer. Detta är ett sätt att knyta de
mänskliga rättigheterna till biståndspolitiken.
Årlig rapport
Det är positivt att regeringen i årets budgetproposition
kommenterar de mänskliga rättigheterna i de länder som är
mottagare av svenskt bistånd, vilket ger läsaren en
möjlighet att sätta biståndsinsatsen i relation till
biståndsmålet. En brist är dock att uppgifterna är
förhållandevis osystematiska och urvalet en aning
godtyckligt.
I fortsättningen vore det värdefullt om den svenska
regeringen noggrant redovisade läget för mänskliga
rättigheter och demokrati i de länder som är mottagare av
svenskt bistånd. Den svenska regeringen bör därför i en
särskild rapport till riksdagen årligen redogöra för
situationen och utvecklingen i mottagarländerna.
Information, dokumentation och forskning
För att Sverige skall ha en hög kompetens krävs att
forskning kring de mänskliga rättigheterna och
tillämpningen av dem stimuleras. Inom regeringskansliet
pågår nu förberedelsearbetet med den aviserade
forskningspropositionen, som även kommer att behandla
utrikespolitisk forskning. Redan nu finns det anledning att
påtala det behov av stöd till mr-forskning som finns i Sverige
idag. Inom framförallt samhällsvetenskaplig och juridisk
utbildning bör mr-frågor få ökad uppmärksamhet.
Diktaturer
Varje ny generation måste vinnas för demokratins ideal.
Erfarenheten säger oss att demokratin ständigt måste
försvaras mot dess fiender.
Självfallet går det att hitta brister i demokratin, men
ingen har lyckats presentera något alternativ som har färre
nackdelar. Efter kalla krigets dagar går den ideologiska
skiljelinjen mellan demokratier och diktaturer.
Den kinesiska regimen har sedan massakern på
Himmelska fridens torg i juni 1989 inte visat ett enda tecken
på vare sig på demokrati eller respekt för de oliktänkandes
rättigheter. Brutala tortyrbestraffningar förekommer. Från
flera av de forna sovjetrepublikerna i Centralasien, bl.a.
Uzbekistan och Turkmenistan, rapporteras om förföljelse
av de oppositionella. I Sydafrika fortgår våldet och
rasdiskrimineringen av svarta. Fidel Castro släpper inte
järngreppet om Kuba, och människor som lyckas fly till
bl.a. USA bekräftar förtrycket. Listan kan fortfarande
göras alltför lång när de gäller regimer som helt enkelt
nonchalerar de mänskliga fri- och rättigheterna.
Sverige bör kontinuerligt följa utvecklingen i de länder
som på något sätt behandlar medborgarna i strid mot de
mänskliga fri- och rättigheterna, samt internationellt verka
aktivt för att situationen förbättras.
Avskaffande av dödsstraffet
Trots demokratins landvinningar och den utbredda
respekten för mänskliga rättigheter fortsätter länder i både
öst och väst att tillämpa dödsstraffet. Det avskyvärda i
dödsstraffet kan inte uttryckas bättre än vad den ryske
författaren Tolstoj skrev:
I det ögonblick förstod jag -- inte med min hjärna, inte
med mitt hjärta utan av hela min varelse -- att alla de
förklaringar jag hört om det berättigade i dödsstraffet är
skamligt nonsens, att detta mord är den grövsta förbrytelsen
i världen, hur många människor som än har samlats för att
begå det.
Sverige måste fortsätta att aktivt verka för en bred
uppslutning kring de internationella konventioner som finns
mot dödsstraffet. Globalt bör ljuset fästas vid det frivilliga,
andra tilläggsprotokollet till den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
(ICCPR) om dödsstraffets avskaffande både i fredstid och
krigstid.
Det är en ömsesidig angelägenhet att de baltiska staterna
knyts till det nordiska och även det europeiska samarbetet.
Det fortsatta samarbetet skulle gynnas av att dessa länder
sluter sig till det nordiska synsättet på människorättsfrågor
och därmed avskaffar dödsstraffet.
FNs roll
Kommunismens fall i Östeuropa blev en milstolpe i
demokratins historia. I de internationella samfunden finns
en alltmer utbredd samstämmighet kring dessa frågor --
även om det ännu finns många länder som inte tagit ett enda
steg i riktning mot politisk eller ekonomisk liberalisering. I
dagens läge finns trots allt en samstämmighet som skapar
större förutsättningar än någonsin att internationellt vidta
åtgärder mot regimer som bryter mot de mänskliga
rättigheterna.
Att främja respekten för de mänskliga rättigheterna är
enligt stadgan en av FN:s huvuduppgifter. Idag finns
uppenbart svårigheter med att leva upp till de
förväntningarna. Numera finns en opinion för att FN aktivt
ska medverka även i interna konflikter i syfte att försvara
människovärdet. Ett uttryck för detta synsätt var när USA,
sanktionerat av FN, gick in i Somalia för att rädda
människor från svält.
Av helt förståeliga skäl framförs krav om att FN bör
agera i fråga om bl.a. Bosnien, mot bakgrund av de
fullkomligt oacceptabla övergrepp civilbefolkningen
dagligen utsätts för i inbördeskriget.
Sverige bör inom Förenta Nationerna aktivt delta i
diskussionen om dess framtida roll och uppgifter inför nästa
århundrade. Sverige bör överväga om gemensamma
interventioner ska initieras i FN:s regi i länder där
upprepade, grova brott mot de mänskliga rättigheterna
systematiskt begås. Detta kan motiveras av att en
intervention kan förhindra att inre spänningar sprider sig till
närliggande länder och därmed orsakar en internationell
konflikt.
För att nå målet om ett starkare FN med ett ökat globalt
förtroende och faktisk effektivitet krävs i framtiden också
en förändring av FN:s interna organisation. Det är orimligt
att FN:s medlemmar inte fullgör sina ekonomiska
förpliktelser gentemot organisationen. Sverige och övriga
nordiska länder bidrar per capita till FN:s budget långt mer
än många andra i-länder.
I juli 1992 presenterade FN:s generalsekreterare en
rapport om preventiv diplomati, fredsbevarande och
fredsskapande verksamhet under namnet ''An agenda for
peace''.
Generalsekreteraren slår fast att ''efter det kalla krigets
slut finns förutsättningar att uppfylla målen i FN-stadgan
och organisationen har fått en andra chans och det
internationella samfundet får inte tillåta att den ännu en
gång lamslås.'' Regeringen bör därför aktivt medverka till
förnyelsen av FN utifrån vad som ovan anförts.
FN och den nya generationen
FN får en allt starkare roll i världen.
Internationaliseringen av ekonomi, miljöfrågor etc kräver
ett globalt tankesätt av kommande generationer. Redan
idag märks tydligt att FN blir allt viktigare i dialogen mellan
nord och syd, globala utvecklingsfrågor, fred och säkerhet
osv.
Det finns anledning att också på hemmaplan öka
intresset för vad som sker inom ramen för FN, särskilt hos
den unga generationen. För att öka unga människors insyn,
kunskap och delaktighet i FN-arbetet skulle Sverige precis
som Nederländerna, Norge och Danmark kunna utse
ungdomsdelegater till FN:s generalförsamling. Sverige har
tidigare vid något tillfälle haft ungdomar med i den svenska
FN-delegationen.
Regeringen bör verka för att ungdomar aktivt får delta i
FN-arbetet.
Den internationella konferensen om mänskliga
rättigheter
Under 1993 kommer i FNs regi Den internationella
konferensen om mänskliga rättigheter att hållas. I samband
med denna bör Sverige aktualisera det tragiska faktum att
länder som ratificierat Förenta Nationernas konvention för
mänskliga rättigheter inte lever upp till konventionens
innehåll.
Etniska konflikter
I Europa pågår omvälvande förändringar just nu. De
västeuropeiska länderna håller på att lösa upp
nationsgränser och skapa en monetär och politisk union.
Genom den demokratisering som påbörjats inom det
forna östblocket har tidigare undertryckta motsättningar
kommit i dagen. Det har resulterat i en mängd konflikter
mellan olika etniska grupper. Vissa har lett till väpnat våld
och det finns stora risker för att regelrätta inbördeskrig
bryter ut, t ex i Moldavien. Många befarar att denna
situation kan leda till att människor tvingas på flykt och
skapa massvandringar till väst. Om inte läget stabiliseras
finns en grogrund för nya auktoritära regimer.
Inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) har
minoritetsproblemen kommit att uppmärksammas allt mer.
Minoritetsgrupper finns i de allra flesta stater, men få vill
erkänna att det förekommer diskriminering. I demokratier
har hänsyn till minoriteters mänskliga rättigheter ökat i takt
med den demokratiska utvecklingen.
Regeringen har tidigare poängterat att Sverige kraftigt
bör förstärka samarbetet i vår region och aktivt försöka
främja den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen.
Regeringen framhåller också att Sverige liksom övriga
nordiska länder av geografiska och historiska skäl har en
särskild roll att spela.
Ett sätt att göra detta vore att utveckla en kunskapsbas
på detta område, som skulle användas både i förebyggande
syfte och för konfliktlösning. Det skulle kunna göras i ett
nordiskt samarbetsprojekt, där även forskare från de nya
staterna i vårt närområde deltar.
MR-centrum
Sverige har i FN och andra internationella
organisationer mött stor respekt för sin politik vad gäller
mänskliga rättigheter. Många bedömare -- även utländska --
har emellertid förvånats över att vårt land saknar
motsvarighet till nationella ''centra'' för mänskliga
rättigheter av det slag som finns i våra grannländer.
Den forskning som bedrivs i Sverige utförs framför allt
vid juridisk fakultet. Raoul Wallenberg-institutet har t.ex.
på vetenskaplig grund utvecklat kunskaper och
erfarenheter i syfte att främja mänskliga rättigheter.
Forskning med samhällsvetenskapliga förtecken bedrivs
bl.a. vid Rättssociologiska institutionen vid Lunds
universitet och Utrikespolitiska institutet.
Eftersom ämnet mänskliga rättigheter är
tvärvetenskapligt är det speciellt besvärande att
samhällsvetarna är så illa representerade, i all synnerhet
som det bland MR-expertis ofta hävdas att regelverket nu är
i det närmaste fullbordat och att största uppmärksamheten
därför borde fästas vid tillämpningen. Problemet med
tillämpningen är naturligtvis i hög utsträckning ett
samhällsvetenskapligt spörsmål.
Det vore därför angeläget att utveckla och samordna det
arbete som i dag utförs inom MR-området. Till exempel bör
man även specialisera sig på minoriteters rättigheter och
metoder att lösa etniska konflikter med fredliga medel.
Staten bör befrämja verksamhet som är av direkt nytta
såsom att utveckla metoder för medling.
Genom att utnyttja ett redan etablerat institut skulle
kostnaderna hållas nere samtidigt som dess kunskaper och
erfarenheter kan komplettera och integreras i projektet.
Regeringen bör få i uppdrag att i enlighet med vad som
här anförts undersöka möjligheterna att upprätta ett
nationellt centrum för mänskliga rättigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om synen på demokrati i svensk
utrikes- och biståndspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödet till demokratisk
infrastruktur,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till fristående
organisationer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndsfonder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av mänskliga
rättigheter i biståndet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndsavtal med folkrättslig
prägel,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om årlig rapport om läget för
mänskliga rättigheter i mottagarländerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information, dokumentation och
forskning om människorättsfrågor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige internationellt bör
verka för avskaffande av dödsstraffet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FN:s nya roll,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars medverkan i FN-
samarbetet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etniska konflikter.
Stockholm den 21 januari 1993
Ingela Mårtensson (fp)
Charlotte Branting (fp)