Sedan decennier tillbaka har befolkningen på
Nordkalotten närt förhoppningar om avspänning,
nedrustning, ökat kulturellt och ekonomiskt utbyte. I de
fem nordligaste nordiska fylkeskommunerna eller länen bor
cirka 1 miljon invånare. I Murmansk och Arkangelsk oblast
bor tillsammans omkring 2,8 miljoner människor. I
regionen lever bl.a. den samiska befolkningen.
De historiska förändringar som nu skett med avspänning
och påbörjad militär nedrustning öppnar helt nya
möjligheter för samarbetet mellan folken i denna Europas
nordvästra region.
Den 11 januari 1993 hölls en viktig konferens i Kirkenäs.
Denna konferens kan bli en ny startpunkt för samarbetet i
det område som konferensen valde att benämna
Barentsregionen -- Den euro-arktiska regionen.
Konferensen i Kirkenäs hade föregåtts av ett expertmöte
den 25--27 september 1992 och ett möte i oktober om sjöfart
i den arktiska regionen. Konferensen den 11 januari enades
dels om att bilda ett råd för Barentsregionen, dels om vissa
övergripande målsättningar som las till grund för det
regionala samarbetet.
I deklarationen från konferensen betonas vikten av att
arbeta för en hållbar utveckling i regionen i enlighet med de
principer och deklarationer som fastlagts på RIO-
konferensen 1992. Barentstrådet ska också verka som ett
forum för samarbete inom en rad olika områden inom
ekonomi, handel, forskning och teknik, turism,
infrastruktur, utbildning och kulturellt utbyte. Samarbete
om projekt för att förbättra urbefolkningens villkor ska
också kunna upptas till behandling i rådet. För Sveriges del
har också en plan för samarbetet mellan Norrbottens län
och Murmansk län under år 1993 undertecknats. Denna
plan är en fortsättning på det samarbete som pågått sedan
1988. Samarbete sker i utbildningsfrågor, kulturfrågor,
kommunikationsfrågor, ungdomsfrågor m.m. Stor vikt
läggs också vid medverkan i utvecklingen av
affärsförbindelser. En fastare samverkan på miljöområdet
eftersträvas. Flera kommuner i Norrbottens län har också
vänortsavtal med ryska motsvarigheter och bedriver ett
aktivt vänortsutbyte.
Det bör understrykas att det handelsutbyte som nu
utvecklas i regionen måste karakteriseras av ömsesidighet.
Utvecklingen av ett allsidigt näringsliv på den ryska sidan
måste vara ett gemensamt ansvar. Det finns en risk att
Rysslands rika naturtillgångar nu blir föremål för en av
västkapital styrd exploatering som präglas av jakt på billiga
råvaror och kortsiktighet och fortsatt nonchalans mot den
känsliga arktiska miljön. En sådan utveckling kan på sikt
leda till konflikter istället för mellanfolkligt samarbete.
De miljöföroreningar som sprids från
Murmanskregionen drabbar givetvis i första hand den egna
befolkningen men avsevärd påverkan av de nordiska
länderna sker också med all sannolikhet. Oron för utsläpp
av radioaktivitet från dumpat avfall är stor i regionen.
Samarbetet i miljöfrågor måste ges högsta prioritet.
Kartläggningen av miljöstörningar i regionen måste
fördjupas och kraftfulla insatser för reduktion av utsläpp
måste komma till stånd med ekonomiskt stöd från olika
länder och internationella organ. En del av de 56 miljoner
kronor som reserverats till regeringens disposition på
anslaget G1 för samarbete med Central- och Östeuropa
måste tillföras miljösamarbetet i Barentsregionen.
Vänsterpartiet har i en särskild motion om samarbetet
med Central- och Östeuropa föreslagit att riksdagen ska
anvisa mer medel än vad regeringen föreslagit. En del av
dessa medel bör kunna användas för det nämnda
miljösamarbetet.
För att övrigt utbyte ska kunna utvecklas mellan de
områden som ingår i Barentsregionen måste hållbar
infrastruktur byggas upp. Det existerande järnvägsnätet
måste förstärkas och byggas ut så att godstrafik mellan
norra Skandinavien och Murmansk och Arkangelsk kan
ske. I ett sådant utvecklingsprojekt kan också ingå den s.k.
Botniabanan och Norr-Botniabanan liksom
omaxlingsstation i Haparanda. Telekommunikationerna
måste utvecklas så att datakommunikation och
faxkommunikation lätt kan användas.
Kommunikationsministrarna i de länder som ingår i
Barentsregionen måste snarast utarbeta en gemensam plan
för hur kommunikationerna ska förbättras.
Det ökande samarbetet mellan Sverige och
Murmanskregionen reser frågan om behovet av en mer
permanent statlig representation i Murmansk i form av ett
konsulat. Ett sådant konsulat bör givetvis ha tillgång till
kompetens på miljöområdet. Det bör också kunna
medverka vid utveckling av ekonomiska förbindelser och
utbildningssamarbete. Det bör snarast utredas om ett
sådant konsulat bör inrättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ömsesidighet i handeln med
Ryssland i Barentsregionen,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljösamarbetet i
Barentsregionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om plan för utveckling av
kommunikationerna i Barentsregionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt konsulat i Murmansk.
Stockholm den 20 januari 1993
Bengt Hurtig (v)
Lars Werner (v)