Den nordiska arbetsrätten i den europeiska integrationsprocessen
I Norden talar vi ofta om den nordiska modellen som en
unik metod att reglera förhållandena på arbetsmarknaden.
Metoden har under lång tid fungerat väl som
konfliktlösningsmodell. Den har också bidragit till ett
arbetsliv som givit löntagarna i Norden större rättvisa,
trygghet och bättre standardutveckling än i många andra
länder.
Den nordiska modellen utmärks såväl av rättsligt
bindande kollektivavtal som grundläggande reglering inom
arbetsrätten.
Den nordiska modellen skiljer sig från förhållandena
inom huvuddelen av EG:s medlemsländer, där lagstiftning
snarare än kollektivavtal är den grundläggande regleringen
på arbetsmarknaden. Detta har lett till att arbetsrätten
inom EG t.ex. ger skydd bara för enskilda anställningsavtal,
men inte fackliga arbetsmöjligheter. Kollektivavtal godtas
heller inte ensamt som form för att uppfylla EG:s
lagstiftning utan måste kompletteras med nationell
lagstiftning.
Vad gäller avtalsförhandlingarna i Europa dominerades
löneförhandlingssystemen i Europa i början av 1980-talet av
centraliserade beslut, och statliga ingripanden i
lönesättningsprocessen förekom i ett antal EG-länder. En
ny trend är tendensen att löneförhandlandet förs ut till
företagsnivå och att förhandlingarna i allt större
utsträckning omfattar även andra förhållanden utöver
löner. Utvecklingen har gått mot en ökad diversifiering i
belöningssystemen och mot sektoriella (branschvisa)
förhandlingar inriktade på t.ex. arbetstider och flexibilitet
på arbetsplatsen.
Statens roll synes under 1980-talet ha förändrats i flera
EG-medlemsstater genom att staten gradvis drar sig tillbaka
från kollektivavtalsförhandlingar, att det förekommer
försök att koppla lön till företagsutveckling och att flexibla
lösningar uppmuntras.
En ny utveckling inleddes inom EG år 1985 då
ordföranden för EG-kommissionen Jacques Delors
inkallade parterna på arbetsmarknaden till gemensamma
överläggningar. Dessa har senare utmynnat i gemensamma
uttalanden avsedda att påverka avtalsförhandlingar inom
medlemsländerna, bland annat vad gäller arbetstagarnas
medverkan i införandet av ny teknologi.
Problem som betingas av arbetstagarnas och
arbetsgivarnas preferenser vad gäller centraliserade
respektive branschvisa/företagsvisa avtalsförhandlingar är i
stort sett likartade i Norden och övriga Europa. Detta gäller
även de allmänna frågeställningar som tas upp i
lagstiftningsarbetet inom arbetsrätten, både inom EG-
kommissionen och nationellt.
Insatser för att påverka den europeiska utvecklingen
med utgångspunkt från den nordiska modellen synes därför
ligga väl i tiden.
På förslag av Nordiska rådets socialutskott har Nordiska
rådets plenarförsamling antagit en rekommendation till de
nordiska ländernas regeringar att verka för att säkra den
nordiska arbetsmarknads- och arbetsrättsmodellen såväl
inom EES-avtalets ram som i förekommande fall vid EG-
medlemskap för enskilda nordiska länder.
Detta är en logisk följd av socialutskottets uttalande till
4:e extrasessionen 1991, att även den nordiska modellen,
som innefattar välfärden i vid bemärkelse, kan utgöra en del
av Nordens komparativa fördel gentemot omvärlden,
genom att den generella trygghetsnivån och den väl
utbyggda omsorgen för barn och äldre möjliggör en hög
förvärvsfrekvens och underlättar strukturomvandling. Den
beredskap för omställningar som den nordiska modellen ger
förutsättningar för, gör det möjligt att förena solidaritet
med konkurrenskraft, något som inte minst på europeisk
nivå anses utgöra två oförenliga målsättningar.
EG:s regionalklausul och den så kallade
subsidiaritetsprincipen öppnar för nordiska avtal på de
områden som ej helt täcks av EG:s lagstiftning. Från EG-
håll har märkts intresse för den nordiska modellen på
arbetsmarknadsområdet. Stabiliteten i de nordiska
länderna har där uppmärksammats som tecken på en
effektiv arbetsmarknadspolitik och samverkan mellan
parterna på arbetsmarknaden. Det är naturligt att från
nordiskt håll gemensamt arbeta för att nordiska
tankegångar i fortsättningen präglar de europeiska
lösningarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om säkrande av den nordiska
arbetsmarknads-
och arbetsrättsmodellen såväl inom EES-avtalets ram
som i förekommande fall vid EG-medlemskap för enskilda
nordiska länder.