''Hvis EF ikke fandtes, så var vi nödt til at opfinde det --
bare af hensyn til miljöet'', så sade David Rehling,
generalsekreterare i Danmarks naturfredningsforening, på
det höstseminarium som Naturskyddsföreningen i Sverige
arrangerade hösten 1992.
Miljöproblemen är i flera olika avseenden
gränsöverskridande. Insikten om detta måste vara
förutsättningen för alla försök att finna lösningar på
problemen. I Norden och Sverige är vi extremt känsliga för
försurning, beroende på naturförhållanden. Därför är
försurningen för oss ett avsevärt större problem än den är i
andra länder. Över 90% av de luftföroreningar, som orsakar
försurningen kommer från andra länder, (över 50% från
EG:s medlemsländer). Men vi sänder också en hel del
luftföroreningar över vårt lands gränser till mottagare i
andra länder. Därför måste vi kunna påverka andra länders
miljöåtgärder om vi ska kunna påverka vår egen
miljösituation, och andra länder måste få ha inflytande över
vår politik. För vår egen miljö är inriktningen på EG:s
miljöpolitik avgörande. Vi måste vara med och påverka
dess utformning. Men egenintresset är givetvis inte det enda
skälet. Vi har alla ett gemensamt ansvar för miljön och för
att skapa drägliga förhållanden för oss som lever nu och för
dem som kommer efter oss.
Internationellt miljösamarbete är naturligtvis inte en
uteslutande europeisk fråga, men det är en europeisk fråga
också. Därför hävdar David Rehling att EG behövs för
miljöns skull.
Mot denna uppfattning står den helt motsatta, att EG,
genom sin önskan att befrämja tillväxt, är ett hot mot
miljön. EG-motståndare påstår också ofta att de enskilda
medlemsländerna frånhänds möjligheten till offensivt
miljöskyddsarbete. Man kan tycka att frånvaron av fakta
som styrker dessa påståenden och osakligheten i
argumentationen skulle tala för sig själva, men tyvärr kan
lögner, ofta upprepade, åtminstone för en tid framstå som
trovärdiga. Vartefter de avslöjas överges de och ersätts av
andra ''vandringsmyter'' om EG. Därför är det angeläget att
såväl EG:s problem som möjligheter när det gäller
miljöförbättringar redovisas. Det är också nödvändigt att
EG-motståndare redovisar sina alternativa vägar för att
skydda Sveriges, Europas och världens miljö.
Tillväxten ett miljöproblem?
I Europa växte den moderna industrialismen fram. I ett
komplicerat samspel mellan politiska, tekniska,
ekonomiska och andra processer formades industriländerna
i Västeuropa. Det var en utveckling på gott och ont. Till det
onda hör de negativa effekterna för miljön. I Östeuropa
genomfördes också industrialisering, på ett för människor
och miljö än mer förödande sätt. Därför är hela Europa i
dag smutsigt, tättbefolkat och hårdexploaterat.
Utvecklingen av transporter, informationsteknologi och
annan teknisk utveckling och ekonomiernas
internationalisering skulle ha ägt rum även om EG inte
funnits och det är inte troligt att den negativa miljöpåverkan
blivit mindre. EG som sådant har inte orsakat problemen,
men heller inte tillräckligt motverkat dem. Aktiviteten och
ambitionen på miljöområdet har ökats avsevärt under 1980-
talet och det är ingen överdrift att påstå att i dag är EG det
samarbetsorgan som har störst positiv betydelse för
Europas miljö. Det finns många beslut under senare tid som
visar att miljömedvetenheten ökat ytterligare inom EG. Så
har man t ex i beslut om avfallsdirektiv under hösten 1992
tydligt markerat att avfall ska betraktas som ett
miljöproblem, vilket kräver åtgärder, och inte i första hand
som en fri vara på den inre marknaden. Maastricht-avtalet
ger utrymme för ett ännu mer effektivt miljöskyddsarbete
genom den utsträckta möjligheten att fatta beslut grundade
på kvalificerad majoritet.
Tillväxten skapade problem, men av det kan man inte
dra slutsatsen att miljön nu kan räddas om tillväxten
upphör. De miljöproblem som industrialismen gett upphov
till upphör inte automatiskt om tillväxten uteblir.
I dag innebär också den uteblivna tillväxten stora
svårigheter. Läckande vatten-, avlopps- eller olje-ledningar
skapar miljöproblem. Bristande resurser för offentlig
kontroll och myndighetsutövning minskar inte
miljöproblemen. Gamla bilar och fartyg orsakar stora
miljöproblem. Energiförbrukningen hos modern elektrisk
apparatur är mestadels betydligt lägre än förbrukningen hos
äldre modeller. Moderna telekommunikationer minskar
behovet av annan mer resurskrävande kommunikation. För
att ge människor utbildning och information om
miljöproblem, deras orsaker och förekomst krävs resurser.
Kort sagt, för att bemästra miljöproblemen måste vi
bejaka tillväxten, men ge den ett nytt innehåll. Vi måste
definiera och skapa den goda tillväxten. Tillväxt måste inte
betyda hårdare exploatering av naturresurser, djur och
människor, den kan också betyda att vi tillväxer i förstånd
och insikt och därmed övergår till att använda jordens
resurser inte maximalt utan optimalt. Det finns givetvis
ingen automatik i en sådan utveckling. Tvärtom, motstånd
finns på många håll, hos företagare, politiker,
fackrepresentanter och enskilda som tänker kortsiktigt.
Men möjligheter till positiv utveckling finns också. Politiskt
bindande samarbete över gränserna är dock en
förutsättning.
Komplicerade samband
Miljöpolitik handlar långt ifrån enbart om
utsläppsvillkor och gränsvärden. Det är avgörande för
miljön hur energisystem och transportsystem utformas och
binds samman över nationsgränser. Det är betydelsefullt
vilka nya ämnen och produkter som kommer i omlopp, hur
forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs, hur
handelspolitik utformas. Listan kan göras mycket lång över
områden som på olika sätt är betydelsefulla för
miljöutvecklingen. Därför är sedan länge den tid förbi, då
internationell miljöpolitik kunde begränsas till isolerade
beslut i väl avgränsade frågor.
Sedan den första FN-konferensen om miljöfrågor i
Stockholm 1972 har det internationella miljösamarbetet
tagit fart. På förslag från konferensen inrättades inom FN-
systemet ett särskilt miljöprogram, UNEP, och därefter har
cirka ett hundratal olika konventioner, protokoll och avtal
arbetats fram, undertecknats och mestadels också trätt i
kraft. Dessa internationella överenskommelser är av
mycket stor betydelse, men måste kompletteras med annat,
mer konkret miljösamarbete.
Ett problem med dessa överenskommelser är att
möjligheterna att vidta åtgärder mot de länder som inte
uppfyller sina åtaganden är obefintliga. Så har t ex flera
länder i Östeuropa undertecknat såväl svavel- som
kväveprotokollen till luftvårdskonventionen, men deras
chanser att uppfylla sina åtaganden är obefintliga. Arbetet
går därmed allt för sakta, med utgångspunkt från
miljöproblemens omfattning borde takten i
förändringsarbetet vara mycket högre. Det är inte bara
''problemländer'' som misslyckas. Sverige kommer t ex inte
att kunna reducera sina utsläpp av kväve i enlighet med sina
åtaganden att minska kväveutsläppen med 30% från 1980
års nivå till år 1995.
FN:s konferens kring miljö och utveckling i Rio de
Janeiro sommaren 1992 belyser miljöfrågornas
komplexitet. Agenda 21, handlingsprogrammet för det
tjugoförsta århundradet, är en omfångsrik text, som berör
snart sagt varje område av mänsklig aktivitet. För att kunna
förverkliga ambitionerna i Rio-dokumenten behövs det ett
kontinuerligt pågående internationellt samarbete på olika
nivåer med möjligheter till kontroll och sanktioner. EG:s
miljöpolitik är hittills det enda konkreta exemplet på ett
fungerande sådant internationellt och för deltagarna
bindande miljöpolitiskt samarbete. Värdefulla erfarenheter
kan dras ur EG:s miljöpolitiska samarbete, till nytta för
samarbete i andra delar av världen och på andra nivåer. EG
är också rätt instans för att översätta Agenda 21 till
verklighet på Europas nivå. Sverige bör ta initiativ till en
sådan konkretisering av Agenda 21. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen detta till känna.
En miljöstrategi för Europa
När (om) EES-avtalet träder i kraft blir den
gemensamma EG--EFTA-marknaden världens största
integrerade marknad (370 miljoner människor). Eftersom
EFTA-ländernas inflytande är mer begränsat än EG-
ländernas så kommer EG:s förmåga att handla för uthållig
utveckling att i hög grad avgöra utgången av såväl de
regionala som globala miljöproblemen. I Europa har många
miljöproblem fötts men här kan också många lösningar på
problemen födas. Europa kan bli föregångare vad gäller
omställning av konsumtion, produktion och
energiförsörjning. Detta förutsätter genomgripande
förändringar. Närings- och industripolitik måste flätas
samman med resurs- och miljöpolitik.
EG:s miljöregler, de hittills enda bindande
internationella regelverken med möjlighet till sanktioner,
måste utvecklas ytterligare. Ekonomiska styrmedel med
verkningsradie över nationsgränserna måste bli en del i
EG:s miljösamarbete. Den inre marknaden måste förses
med tydliga spelregler och styrinstrument för en
miljöanpassad utveckling. Frihandelssystemet måste
miljöanpassas. Den ökade rörligheten och
varutransporterna måste leda till hårda krav på renare
fordon och stöd till utveckling av resurssnåla
transportsystem.
För det finns också en tydlig hotbild. Om inte i-länderna
förmår ändra sina produktions- och konsumtionssystem så
kommer inte utvecklingen globalt att kunna vändas.
Västeuropa tillsammans med andra i-länder svarar för
närvarande för de största och allvarligaste miljöskadorna i
form av utsläpp till mark och vatten, utarmning av den
biologiska mångfalden m m. Därför får inte försöken att
utveckla en framgångsrik europeisk miljöpolitik misslyckas.
Därför måste också Sverige satsa sin kraft på att denna
politik blir framgångsrik.
Ett litet land måste inse såväl sina möjligheter som sina
begränsningar. Möjligheterna ligger i att redovisa faktiskt
fungerande åtgärder för att lösa miljöproblem och i att ta
initiativ till nya konstruktiva förslag. Begränsningarna
består i att ett litet land är svagare röstmässigt, ekonomiskt
och på andra sätt. Framgången uppnås därför när man
förmår balansera mellan de möjligheter som samarbete
respektive soloagerande ger.
I EG-kommissionens utlåtande över Sveriges
medlemsansökan, den s k avin, framgår tydligt att man
inom kommissionen har respekt för vad Sverige hittills
åstadkommit på miljöområdet och att man förväntar sig att
Sverige ska kunna ge bidrag till en ytterligare förbättrad
miljöpolitik inom EG: ''Ett svenskt medlemskap skulle på
grund av landets sunda och långsiktiga miljöpolitik inte
endast höja miljönormernas kvalitet utan också vara till
förmån för en helhetssyn som syftar till en genomgripande
integrering av miljösynpunkterna i utformningen av
politiken inom alla relevanta områden.''
Det är, som man säger, ett erbjudande som inte kan
avvisas. Och det måste stå klart att Sveriges engagemang i
europisk miljöpolitik inte kan vänta tills vi eventuellt blivit
medlemmar i EG. Miljöproblemens omfattning gör att vi
omedelbart måste börja handla aktivt och ta vår del av
ansvaret. En offensiv svensk miljöstrategi måste formas.
Den måste bygga på en analys av miljöproblemens karaktär
och omfattning i Europa. Den måste redovisa
utvecklingstendenserna på olika områden. Den måste
analysera var bromsklossarna finns och hur de ser ut. Den
måste slutligen föreslå åtgärder som Sverige kan vidta på
egen hand och åtgärder som Sverige bör verka för i
samarbetet inom EG och i samarbetet mellan EG och andra
länder och regioner.
Hösten 1992 behandlade riksdagen EES-avtalet. EES-
utskottet skrev i sitt betänkande, med anledning av ett
motionsyrkande, att självklart skulle regeringen under
våren 1993 redovisa för riksdagen en ny miljöstrategi, mot
bakgrund av delvis nya villkor för miljöpolitiken som EES-
avtalet innebär. Något särskilt beslut om detta ansågs därför
inte nödvändigt.
Enligt min mening var denna markering från riksdagens
sida inte tillräcklig för att åstadkomma en sådan
miljöstrategi som här avses. Uppdraget som sådant att
formulera en miljöstrategi utifrån EES-avtalet är alltför
begränsat. För det första måste en sådan strategi formuleras
mot bakgrund av en redovisning av den faktiska
miljösituationen i hela Europa, en analys av problemens
omfattning och orsaker samt förslag till åtgärder och
svenskt engagemang i dessa åtgärder. För det andra måste
riksdagen genom ett beslut uttryckligen anmoda regeringen
att redovisa en strategi. Några fromma förhoppningar om
vad regeringen av egen kraft förmår på miljöpolitikens
område kan inte rimligen finnas kvar.
Regeringsförklaringarnas många vackra ord har inte
omsatts i praktisk handling.
Därför bör riksdagen hos regeringen begära ett förslag
till en särskild miljöstrategi för Sveriges deltagande i
europeisk gemensam miljöpolitik. Jag ska i det följande
redogöra för några punkter, som jag menar måste ingå i en
sådan strategi.
Koldioxidbeskattning
Koldioxidutsläppen och utsläppen av andra s k
växthusgaser måste reduceras kraftigt. Den
klimatkonvention som öppnades för undertecknande i Rio
är helt otillräcklig. Därför måste omförhandlingar ta sin
början med det snaraste. Framförallt USA men också en
del oljeproducerande länder bromsade försöken till
preciseringar, men den nya amerikanska regimen har
dokumenterat en annan inställning till miljöproblemen. Al
Gore, den nye vicepresidenten skriver i sin bok ''The earth
in the balance'': ''I am convinced that a CO2 tax
which is completely offset by decreases in other taxes is
rapidly becoming politically feasible.''
I Sverige har vi en koldioxidskatt. Danmark, Finland,
Nederländerna och Norge har också sådan skatt. På många
andra håll pågår ett arbete för att konstruera en sådan
beskattning. Det gäller t ex Japan och i viss mån Australien.
I EG har medlemsländerna åtagit sig att till år 2000 hålla
nere koldioxidutsläppen till 1990 års nivå. Det finns ett
färdigt förslag till koldioxidskatt, men ministerrådet kunde
inte ena sig om att införa denna skatt före viktiga
konkurrentländer som USA och Japan.
Enligt förslaget ska skatten motsvara tre dollar/fat olja
1993 och sedan höjas med en dollar per år till tio dollar/fat
år 2000. Det är tillåtet för medlemsländerna att tillämpa
strängare gränsvärden och högre skattenivåer.
Industriföretag har bedrivit intensiv lobbying mot förslaget
om en koldioxidskatt. Medlemsländernas attityder varierar.
Problemet är att gemenskapsnivån är för svag och
enskilda länder kan bromsa utvecklingen. Men här finns
stora möjligheter att gå vidare genom att stödja de länder
inom EG som verkar för att koldioxidskatten ska
genomföras oavsett om andra länder gjort det. I den
svenska miljöstrategin bör ingå förslag till ett nordiskt
initiativ (eftersom Norden har koldioxidskatt) för att dels
genomföra en koldioxidskatt inom EG och dels utnyttja den
politiska förändringen i USA till förnyade internationella
förhandlingar kring klimatkonventionen i syfte att skärpa
den. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.
En analys av EG:s miljöpolitik ur svenskt perspektiv
EG:s miljöpolitiska engagemang kom i gång på allvar
först under 1980-talets senare hälft. Miljöaspekter blir allt
viktigare på en rad områden, från jordbruk till utbildning.
Det direkta regelverket kring miljöfrågor består av två
huvudgrupper. De handelsrelaterade miljöreglerna är i
princip bindande för alla medlemsländer. Särskilda hälso-,
säkerhets- eller miljöskäl måste finnas för att undantag ska
kunna göras. Ett exempel på sådant undantag är att EG-
kommissionen i juni 1992 accepterade Tysklands
totalförbud mot pentaklorfenol. Pentaklorfenol är ett
mycket giftigt ämne som används vid träimpregnering, mot
mögelangrepp och som desinfektionsmedel. I princip råder
sedan den första juli 1992 förbud mot användande i EG,
men vissa undantag har gjorts. Det är ännu rätt så ovanligt
att medlemsländerna begär undantag av miljöskäl, men en
noggrann analys av vilka undantag som beviljats och hur
man argumenterat ger en bra grund för svenskt agerande
för att hävda rätten till undantag i framtiden. Självklart bör
den första utgångspunkten vara att nå så bra gemensamma
regler att undantag inte behövs.
Den andra typen av miljöbeslut är minimiregler t ex för
utsläpp från anläggningar av olika slag. Här har
medlemsländerna rätt att skärpa sina egna lagar och regler,
men inte att sänka kraven under EG:s miniminivå. Även
om rätten att ligga över miniminivåerna finns så är det
viktigt att arbeta för att dessa miniminivåer skärps.
Försurningen i Sverige är av sådan omfattning att en
skärpning av EG:s direktiv beträffande t ex kväveutsläpp är
absolut nödvändig. Sverige bör göra en analys av de
befintliga EG-direktiven beträffande utsläppsnivåer och till
EG framföra krav på skärpningar som är betingade av den
allvarliga försurningssituationen. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen detta till känna.
Sammanlagt har EG beslutat om cirka 200
miljöregleringar. De flesta i form av direktiv.
Ambitionsnivån i medlemsländerna varierar betydligt, när
det gäller att översätta -- implementera -- EG-besluten till
egen lagstiftning. Det är av stort intresse att analysera de
olika medlemsländernas miljöpolitik och senare mot
bakgrund av en sådan analys söka verka pådrivande. I och
med EES-avtalet blir många (ett femtiotal) av EG:s
rättsakter på miljöområdet gemensamma för EG och
EFTA. Möjligheter öppnas också för EFTA-länderna att
protestera mot de EG-länder som inte på ett
tillfredsställande sätt införlivat de gemensamma besluten.
Sverige bör vara aktivt på detta område.
Samspelet mellan de olika EG-organen måste också
analyseras liksom samspelet mellan de olika
medlemsländerna. Under senare år har ett mer aktivt
miljöblock utkristalliserats bestående av framför allt
Tyskland, Nederländerna och Danmark. Mot dessa står
andra länder som mestadels bromsar, t ex Storbritannien.
EG-domstolens roll blir därmed betydelsefull. Men det
finns också en tydlig vilja till ett ökat samarbete mellan
Tyskland och Frankrike på miljöområdet. Ett gemensamt
naturvårdsområde ska upprättas och Frankrike tar över
Tysklands s k duala system för förpackningsåtervinning.
Det finns en ökad beslutsamhet från kommissionens sida
att allt oftare dra ''olydiga'' medlemsländer inför
domstolen. Det gäller t ex Storbritannien som inte gjort
miljökonsekvensbeskrivningar i tillräcklig omfattning.
Portugal har fått tillsägelse om bristande regler för
miljöfarligt avfall, PCB och skydd av vilda fåglar. Italien har
fått kritik för dålig badvattenkvalitet, Irland har fått
tillsägelse för brister när det gäller hantering av avfall och
miljöfarligt avfall, Tyskland för hantering av s k restoljor
och Luxemburg för dålig dricksvattenkvalitet.
I hela EG finns också en växande miljömedvetenhet
bland människor. Engagemang för miljön är inte en särskilt
svensk företeelse, utan delas av ett växande antal
människor över hela världen. Det finns därför många goda
samarbetsmöjligheter.
I en analys av EG:s miljöpolitik ur svenskt perspektiv
bör också en redovisning av faktiska resultat finnas. Hur har
olika utsläppsnivåer förändrats? Hur har luft- och
vattenkvalitet påverkats? Dessa frågeställningar är exempel
på vad som behöver belysas i en sådan analys. Den på
uppdrag av EG-kommissionen utarbetade rapporten: ''The
environmental dimension, task force report on the
environment and the internal market'', bör självklart
översättas till svenska. Den redovisar vad som kan bli
konsekvenserna av den inre marknaden om inte de fyra
friheterna kombineras med en aktiv miljöpolitik. Men ur
svenskt perspektiv bör man också ställa och försöka besvara
frågan, vad kommer förverkligandet av den inre marknaden
att betyda för miljön i Sverige? Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen till känna vad som här anförs om
behovet av en analys av EG:s miljöpolitik ur svenskt
perspektiv.
Substitutionsprincipen
I Sverige finns den s k substitutionsprincipen inskriven i
5 § lagen om kemiska produkter. Principen innebär att den
som hanterar eller importerar en kemisk produkt skall
undvika sådana kemiska produkter som kan ersättas med
mindre farliga produkter. EG har inte någon motsvarande
regel. Däremot har EG skrivit under Bergen-deklarationen
och står bakom uttalanden i Agenda 21, som i princip
motsvarar den svenska substitutionsprincipen. I
Bergendeklarationen förbinder sig de deltagande länderna
att ''aktivt verka för ett ersättande av farliga kemikalier med
mindre farliga eller med sådana som kan hanteras på ett
säkert sätt''.
I Agenda 21 kapitel 19 punkt 49 sägs att ''regeringar bör,
där så är lämpligt, i samarbete med berörda internationella
organisationer och företag: (c) införa program och regler
och vidta andra åtgärder för att precisera och minimera
exponeringen för giftiga kemikalier genom att ersätta dem
med mindre giftiga ämnen och slutligen avveckla kemikalier
som utgör orimliga och i övrigt ohanterbara risker för
människors hälsa och miljön....''
Det finns därmed goda förutsättningar att hävda den
svenska substitutionsprincipen och gå vidare med krav om
ett regelverk på EG-nivå där substitutionsprincipen
kommer till tydligt uttryck. Riksdagen bör som sin mening
ge regeringen till känna att substitutionsprincipen måste
hävdas genom ett mer aktivt svenskt agerande.
En förutsättning för att Sverige ska vara framgångsrikt
när det gäller substitutionsprincipen är dock att vi verkligen
tillämpar den hemma. Många miljö- och
hälsoskyddsnämnder, som med hänvisning till lagen om
kemiska produkter krävt att kemiska produkter skall
ersättas med andra, har mött hårt motstånd från företagare
och affärsmän och det är långt ifrån klart hur regeln kan
tillämpas. Kemikalieinspektionen har till viss del följt upp
tillämpningen, men det behövs en översyn över hur
myndigheter på olika nivåer tillämpar utbytesregeln och
eventuellt ett politiskt klarläggande av hur
substitutionsprincipen skall förverkligas i det konkreta
tillsynsarbetet. Riksdagen bör hos regeringen begära en
översyn av substitutionsprincipens tillämpning.
EEA till Sverige
EG har beslutat upprätta en europeisk miljöbyrå
(european environmental agency). Den skall vara öppen för
både medlemsländer och icke-medlemsländer. Den skall
samordna en lång rad olika miljöaktiviteter.
Gränsöverskridande föroreningar skall prioriteras.
Datainsamling och kunskapsuppbyggnad när det gäller
Europas miljö är andra viktiga uppgifter. EEA skall
samarbeta med olika länder kring nationella program.
Miljöutvecklingsarbetet i förhållande till östra Europa är av
största betydelse.
Eftersom EG-länderna inte kunnat enas om till vilket
land byrån skall förläggas har arbetet med den försenats.
EEA har blivit en bricka i det större spelet kring
lokaliseringen av olika EG-organ, (t ex parlamentet).
Sedan dessa frågor fått sin lösning vid Edinburghmötet i
december 1992, borde frågan om EEA:s lokalisering kunna
avgöras. Sverige bör anmäla sitt intresse för att bli det land
som får härbärgera EEA. Uppbyggnaden av verksamheten
bör kunna starta omgående. Eftersom byrån skall vara
öppen för såväl medlemsländer som icke medlemsländer så
behöver det inte vara ett hinder att Sverige nu inte är
medlem i EG (och kanske inte ens kommer att bli det). Det
kanske till och med kan bidra till att frågan får sin lösning,
att ett land som står utanför den hittillsvarande
dragkampen, blir värdland.
I Sverige finns en gedigen erfarenhet av miljöarbete på
olika myndighetsnivåer, som kan vara värdefull vid
uppbygget av byrån. Riksdagen bör därför som sin mening
ge regeringen till känna att Sverige ska verka aktivt för att
få bli värdland för EEA.
En högt prioriterad uppgift för EEA måste vara att se till
att miljöövervakningen blir tillfredsställande. En
förutsättning för att vi ska kunna lösa miljöproblemen är att
vi har goda kunskaper om miljökvaliteterna i olika
områden. Det gäller i särskilt hög grad det forna Östeuropa.
Miljödata är synnerligen ofullständiga och de tidigare
siffrorna i hög grad ''friserade''. En väsentlig del i EG:s
regelverk för miljöpolitik är upprättandet av
miljökvalitetsnormer. Detta förutsätter att tillfredsställande
data om den faktiska miljösituationen, utsläppsnivåer m m
finns tillgängligt.
Trafiksystemen
Eftersom trafiken, i synnerhet vägtrafiken är en av de
viktigaste källorna till luftföroreningar och andra
miljöproblem, så måste trafiksystemen utformas på ett mer
miljöanpassat sätt. Satsningar måste göras på järnvägarna,
kombitrafiken och närsjöfarten. För sjöfarten saknas helt
ett sammanhållet svenskt perspektiv. För t ex
Vänersjöfarten kan ett ökat utbyte med EG/EFTA-
länderna betyda ett uppsving, förutsatt att Sverige blir mer
aktivt på detta område och försöker planera för framtida
behov. I Sverige bör en plan för utveckling av närsjöfarten
upprättas. Sjöfarten är ett bra miljöalternativ för långa och
tunga transporter, men det förutsätter givetvis höga nivåer
på miljöskyddskraven för de bränslen som används och för
båtarnas skyddsutrustning. Från svensk sida tycks intresset
för europeisk samplanering inskränkt till Öresundsbron,
som kommer att förstärka och öka belastningen på miljön i
stället för att minska den. Det är hög tid att Sverige försöker
bidra till en utveckling av trafiksystemen som minskar
belastningen på miljön. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Ingen sänkning av kraven
I EES-avtalet beviljades Sverige undantag för sina
hårdare miljökrav på vissa områden. Sverige fick med
anledning av EES-avtalet också skärpa sin miljöpolitik i
flera avseenden. På de områden där Sverige har utvecklat
en bättre miljöpolitik, med högre krav ska vi inte acceptera
sänkta nivåer då villkoren omförhandlas eller i samband
med medlemsförhandlingar, utan i stället genom formella
och informella kontakter med EG:s institutioner och
medlemsländer verka för att EG:s ambitionsnivåer höjs.
Det är givetvis någonting som måste förberedas genom ett
aktivt arbete redan nu.
Det gäller EG:s regler för klorerade organiska
lösningsmedel, asbest, kvicksilver, arsenik, pentaklorfenol,
kadmium, organiska tennföreningar, kadmium i
gödselmedel, miljöfarliga batterier, ozonnedbrytande
ämnen, samt kemiska bekämpningsmedel.
Även beträffande avgasregler och kontroll och
tillverkaransvar, miljöklassning av personbilar, lastbilar och
bussar måste Sverige kräva handlingsfrihet tills
gemensamma regler som inte understiger de nuvarande
svenska uppnåtts. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Det forna Östeuropa
Inom EG pågår en livlig miljödebatt på olika områden.
Ett åttiotal nya rättsakter på miljöområdet är under
utarbetande. Det finns farhågor kring förverkligandet av
den inre marknaden och det finns stora skillnader mellan
medlemsländernas intensitet i miljöarbetet. Men de utan
tvekan mest akuta och allvarligaste miljöproblemen i
Europa finns i det forna Östeuropa. Problemen är
komplexa. Östra Europa är i viss mening att räkna till i-
länderna, det finns omfattande tung industriverksamhet i
många av länderna. Men när det gäller miljöskyddet hör
länderna snarare till kategorin u-länder. Denna
kombination av i- och u-landsutveckling är förödande.
Fortfarande är mycket okänt beträffande
miljöproblemens omfattning och utseende. Alla typer av
kända miljöproblem finns, svavelutsläpp från omfattande
hantering av högsvavlig brunkol med bristfällig (ofta
obefintlig) rening, kväveutsläpp till vatten från jordbruk
och bristande avloppsrening till luft (i takt med att bilismen
nu ökar så ökar också östra Europas kväveutsläpp till
luften), tungmetallutsläpp av stor omfattning. Enligt
uppgift i SOU 1990:88 (Nya mål och nya möjligheter) så
släppte det forna DDR för något år sedan ut flera hundra
ton kvicksilver per år. Tillgången på vatten är knapp och
dricksvattnet är ofta starkt förorenat. I vissa områden är
jordbruksmarken ödelagd och skogen mycket allvarligt
skadad. Det gäller särskilt Tjeckien, sydvästra Polen och
sydöstra delarna av det tidigare DDR. Beräkningar av s k
kritiska belastningsgränser för svavel har visat på att
reduktioner av svavelutsläppen i storleksordningen 90% är
nödvändiga.
Genom återföreningen mellan östra och västra Tyskland
har en mer medveten satsning på miljöåtgärder inletts.
Delvis med stöd från EG. Många miljöproblem som
tidigare varit dolda har därmed blivit synliga och föremål
för åtgärder. Det gäller t ex den omfattande handel med
avfall som tidigare bedrevs. Avfall från Västtyskland
tippades i Östtyskland utan vidare. När denna möjlighet att
använda öst som soptipp försvunnit har engagemanget för
att lösa avfallsproblemen inom EG vuxit.
Utvecklingen på miljöområdet i det gamla Östeuropa
kan inte skiljas från den ekonomiska utvecklingen i stort i
dessa länder. Men det är inte givet att med
miljöförbättringarna automatiskt medföljer en ekonomisk
utveckling. Det behövs en medvetenhet om miljöeffekter
och behovet av gott miljöskydd i samband med
resursöverföring och investeringar i östra Europa. I dag är
åtgärderna för att hjälpa östra Europa på fötter dåligt
samordnade och fullgott miljöunderlag saknas. En stor del
av samordningsansvaret vilar på EG. Miljöproblemen är
dock av den omfattningen att särskild samordning behövs.
En internationell arbetsgrupp med bred kompetens
inom forskning, näringsliv och tillsynsverksamhet borde
tillsättas för att bli navet i miljöåtgärderna för östra Europa.
En sådan grupp kan lämpligen knytas till EEA, när
miljöbyråns verksamhet etablerats och tagit fart. Sverige
bör väcka ett sådant förslag i lämpliga internationella
sammanhang. EG är en viktig aktör i sammanhanget.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en konkretisering av Agenda 21
på Europanivå,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till särskild
miljöstrategi för Sveriges deltagande i europeisk gemensam
miljöpolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska initiativ för att påskynda
genomförandet av en koldioxidskatt inom EG och nya
förhandlingar och skärpningar av UNCED:s
klimatkonvention,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om framställan till EG om behovet
av skärpta utsläppsdirektiv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en analys av EG:s miljöpolitik ur
svenskt perspektiv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att aktivt
hävda substitutionsprincipen,
7. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
substitutionsprincipens tillämpning i det konkreta
tillsynsarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka aktivt för
att bli värdland för EEA,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida utformningen av
trafiksystemen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte bör sänka sina
miljöambitioner på de områden där EES-avtalet gett
undantag,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en internationell arbetsgrupp för
miljöutveckling i östra Europa.