Det narkotikapolitiska läget i många europeiska länder
är f.n. oklart. EG:s medlemsländer har tillträtt de flesta av
Förenta Nationernas narkotikakonventioner (1961, 1971
och 1988) och är därmed förpliktade att begränsa
användningen av narkotika till medicinska och
vetenskapliga ändamål samt att förebygga och bekämpa
narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet. Detta
hindrar dock inte att det i en del EG-länder, främst
Nederländerna, Tyskland och Italien, har höjts starka röster
för att narkotikakontrollen skall minskas eller helt
avvecklas. Mest uttalad har den hållningen varit i den s.k.
Frankfurtresolutionen, som 1990 antogs av städerna
Amsterdam, Frankfurt, Milano och Zürich. Resolutionen
har sedermera undertecknats av 14 städer, och ytterligare 44
städer samarbetar med det narkotikapolitiska nätverk som
byggts upp för det praktiska arbetet kring resolutionen.
Centrala krav i resolutionen är bl.a. att handeln med
cannabis (haschisch) skall släppas fri (legaliseras) samt att
heroin skall förskrivas av läkare till heroinister.
Legaliseringskraven är i strid med FN:s
narkotikakonventioner. Varje diskussion i riktning mot en
legalisering innebär en försvagning av den samstämmighet
som är nödvändig för att ett samhälle skall kunna
upprätthålla narkotikakontrollen. För att förstå den fulla
vidden härav behöver man endast jämföra med vad det
skulle innebära om någon annan FN-konvention, t.ex. den
om mänskliga rättigheter eller den om barnens rättigheter,
på liknande sätt skulle ifrågasättas.
En särskilt stor risk är att krafterna bakom
Frankfurtresolutionen lyckas utveckla sådan politisk styrka
att de gentemot narkotikapolitiskt villrådiga
centralregeringar förmår driva en permissiv
narkotikapolitik lokalt och därigenom kan bidra till att de
berörda metropolerna får utvecklas till enklaver där
narkotikakontrollen i praktiken upphör att fungera.
Städerna kan därigenom komma att bli halvöppna
marknadsplatser för narkotikahandel.
Sverige uppfattas i den kontinentala narkotikadebatten
som den ledande företrädaren för en restriktiv
narkotikapolitik. Inom detta område har vårt land viktiga
konstruktiva erfarenheter att tillföra den europeiska
utvecklingen. Rätt utnyttjade kan dessa erfarenheter bilda
en modell för framgångsrikt arbete i andra länder, med allt
från nationella polisoffensiver till lokala kommualprogram.
I samband med Sveriges medlemskapsförhandlingar
med EG bör regeringen redovisa svenska kontrollpolitiska
erfarenheter inom narkotikaområdet och klargöra att
Sverige aktivt vill medverka till en restriktiv
narkotikapolitik med målet att skapa ett narkotikafritt
Europa.
En annan angelägen åtgärd är att samtliga länder i EG
och EFTA tillträder Förenta Nationernas
narkotikakonventioner. Att samtliga länder i EG och EFTA
tillträder konventionerna är betydelsefullt för att få
enhetlighet i narkotikalagstiftningen och i
narkotikaklassningen av olika droger.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det angelägna i att Sverige i
samband med medlemskapsförhandlingen med EG aktivt
bevakar narkotikafrågan,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den verkar för
att samtliga medlemsländer i EFTA och EG tillträder
samtliga Förenta nationernas narkotikakonventioner.