Sverige står inför ett avgörande vägval. Ett svenskt
medlemskap i Europeiska unionen (EU) skulle påverka de
flesta av samhällslivets områden och gripa in i alla
människors liv. Innan folkomröstningen genomförs 1994
måste alla ha fått allsidig och saklig information och kunnat
ta del av såväl ja- som nejsidans argument för att själva
kunna ta ställning.
Vi välkomnar därför att regeringen i
budgetpropositionen uttalar sitt ansvar för att bred och
saklig information verkligen skall nå ut till svenska folket,
inbegripet invandrarna, och sin avsikt att anpassa
informationen till dem som har särskilda svårigheter att
tillgodogöra sig sedvanligt informationsmaterial.
Det är likaledes värdefullt att regeringen särskilt vill
belysa effekterna av den västeuropeiska integrationen för
kvinnorna i Sverige.
Men när regeringen själv vill använda hälften av det i
budgeten föreslagna anslaget för Europainformation, 50
miljoner kronor, måste vi resa bestämda invändningar. Vi
är övertygade om att Fälldindelegationen, som skall fördela
dessa medel, kommer att få många ansökningar från
studieförbund, organisationer och kampanjgrupper.
Den kommer att möta stora svårigheter för att avväga
och pruta ner de begärda bidragen. Att hela
Organisationssverige -- inbegripet de för folkomröstningen
bildade kampanjorganisationerna -- skulle kunna
genomföra sitt informationsarbete till samma kostnad som
regeringskansliet, är helt orimligt.
Det handlar om hundratals organisationer som skall dela
på dessa 25 miljoner kronor. Det är organisationer som
företräder mycket olika grupper och intressen, som måste få
tillfälle att sätta sig in i vad ett eventuellt EG-medlemskap
medför.
Vad regeringen föreslår som bidrag till
organisationernas EG-information är helt otillräckligt.
Vi ifrågasätter också huruvida regeringens egen
information blir så saklig, som regeringen säger sig vilja
ansvara för. Regeringen kommer att vara bunden av sin
egen förhandlingssituation, och då kommer informationen
knappast att belysa de negativa aspekterna av
medlemskapet lika starkt som de positiva. Den är också
bunden av sin egen önskan att vinna folkomröstningen. Då
skall det till en hart när övermänsklig ansträngning för att
uppfylla objektivitetens krav.
En grundförutsättning för att allmänheten skall kunna
sätta sig in i vad ett EG-medlemskap innebär, är att
Maastrichtavtalet når ut till alla hushåll i Sverige, en uppgift
som ligger på regeringen.
Den och annan regeringsinformation bör rymmas inom
de medel på totalt 770 miljoner kronor, som regeringen
begär för arbetet med den västeuropeiska integrationen.
Det är för övrigt mer än vad den vill satsa på bistånd till
Östeuropa.
En tredje faktor att beakta är regeringens helt
överlägsna genomslag i massmedia. En förening må
anordna ett aldrig så intressant möte, men det väger ändock
lätt mot en presskonferens på Rosenbad. Enbart denna
gratisinformation via massmedia är mycket mer värd än de
25 miljoner kronor, som organisationerna föreslås få dela
på.
Enligt regeringens förslag skall Fälldindelegationen
fördela medel till kampanjorganisationerna, så att det blir
lika mycket till ja- och nejsidorna. Det blir ingen lätt
uppgift, och vi förväntar oss en klar och öppen redovisning
av de kriterier som delegationen skall använda vid
bedömningen.
Vi tror inte att det går att skapa sådan rättvisa. Jasidan
har redan tillgång till omfattande finansiering från
näringslivet. De ekonomiskt starka EG-förespråkarna har
skaffat sig ett väldigt övertag exempelvis när det gäller
informationsspridning i skolorna, där EG-materialet till 90
procent kommit från SAF. Den obalansen kommer att
bestå, oavsett det statliga anslaget.
Hela anslaget skall användas till studieförbundens och
organisationernas EG-information.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av Medel för
informationsinsatser om europeisk integration för
budgetåret för studieförbundens och organisationernas EG-
information,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om spridning av Maastrichtfördraget
till hushållen.
Stockholm den 25 januari 1993
Bertil Måbrink (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Björn Samuelson (v)
Gudrun Schyman (v)