Sverige har undertecknat det s.k. EES-avtalet, ett avtal
mellan EG:s och EFTA:s länder. Avtalet har inte börjat att
gälla på grund av att EFTA-landet Schweiz inte kommer att
ratificera det. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan
de resterande länderna undertecknat ett reviderat avtal.
Sverige har ansökt om medlemskap i EG.
Förhandlingarna har redan påbörjats och kommer
förhoppningsvis att ge resultatet att Sverige blir ett av EG:s
nya medlemsländer. Det är bra.
Ett svenskt medlemskap kommer att ge många fördelar.
Svenska medborgare ges samma rättigheter och friheter
som EG:s länders medborgare. Vi svenskar kan dra vårt
strå till stacken i arbetet med att uppnå varaktig fred och
frihet inom Europa. Den ekonomiska tillväxt som blir
följden av ökad frihet och frihandel ger de svenska
hushållen en ökad välfärd.
Som medlemmar i EG kommer vi att få inflytande över
utvecklingen inom EG. Svenska representanter i
ministerråd, kommissionen och EG-parlamentet kan driva
på utvecklingen i rätt riktning -- och samtidigt förhindra att
felaktiga beslut fattas.
Maastrichtavtalet en naturlig fortsättning
Det s.k. Maastrichtavtalet håller på att ratificeras av
EG:s olika medlemsländer. Avtalet är på många sätt en
naturlig fortsättning på EG:s nuvarande samarbete och
ligger huvudsakligen i linje med Sveriges intressen och
målsättningar. En föreslagen ny EG-institution skall byggas
upp i syfte att stärka medborgarnas ställning. Att
organisationen namnges med ett svenskt låneord,
''ombudsman'', är en händelse som ser ut som en tanke.
En av avtalets nya inriktningar är den s.k.
subsidiaritetsprincipen, d.v.s. närhetsprincipen. Den
stadgar att beslut skall fattas på vad som kallas lägsta
möjliga effektiva nivå.
Närhetsprincipen uttrycker att EG inte skall utvecklas
till en ny byråkratisk myndighet som utövar makt på
områden där den inte skall styra över stater eller
medborgare, utan där dessa själva vet bäst.
Innan Maastrichtavtalets närhetsprincip har genomsyrat
de olika EG-institutionerna kommer säkerligen en del
ärenden att hanteras på det forna sättet, d.v.s. vissa
kommer att försöka få EG att fatta beslut på områden som
antingen bör hanteras av de enskilda staterna, eller av de
enskilda medborgarna. Det finns vissa exempel på detta.
Jag vill nämna ett, om än litet, sådant. Just detta exempel
är intressant därför att det visar på principiella skillnader på
synsätt, samtidigt som Sverige har egen erfarenhet av hur
man kan hantera liknande frågeställningar.
Regleringar inom motorcykelområdet -- ett belysande
exempel
Inom EG har man föreslagit utökade regleringar inom
motorcykelområdet. Bakgrunden är att man vill motverka
att människor omkommer i motorcykelolyckor. Detta är ett
mycket vällovligt syfte, vilket för övrigt huvuddelen av de
olika förslag som diskuteras inom EG givetvis har.
Förslagen kan dock på god grund anses motverka sitt syfte.
Man föreslår främst tre åtgärder:
1. Införa krav på s.k. leg-protectors på motorcyklar.
Leg-protectors är en typ av störtbåge av exempelvis
stålrör som fästs i motorcykeln och går ut framför mc-
förarens ben. Tanken är att benen inte skall skadas vid en
eventuell kollision/olycka.
2. Införa lagkrav som maximerar antalet hästkrafter på
mc.
Genom att minska motorkraften tror man sig minska
risken för olyckor.
3. Införa nya klassningar av motorcykelstorlek och/eller
motorcykelkörkort.
Man vill minska antalet motorcyklar av de större
typerna, och tror sig därigenom minska olycksantalet.
I strid mot närhetsprincipen
Dessa föreslagna regler motverkar den närhetsprincip
man sagt sig vilja följa i och med Maastrichtavtalet.
Självfallet kan vissa hävda att en gemensam
transportmarknad samt en gemensam trafikpolitik och
frihandel talar för att även dessa områden skall regleras av
EG. Men sanningen är ju den att några gemensamma
europeiska krav på dessa områden på intet sätt är ett måste.
Om man fullföljer harmoniseringsresonemanget kan man ju
också kräva att såväl mc-handskarnas utseende som
eventuellt packnings- och fastsurrningssätt på mc:n måste
regleras genom EG-direktiv och bestämmelser. Så är det ju
inte.
Ger heller inte avsedd effekt
De diskuterade regleringarna ger heller inte den avsedda
effekten. Det visar svenska erfarenheter klart. I Sverige
diskuterades i mitten på 70-talet en begränsning av
motorcyklarnas storlek/motoreffekt. Nordiska
Trafiksäkerhetsrådets (NTR) utredning, den s.k. Rapport
13, innehöll förslag med samma inriktning.
En grundlig genomgång av faktamaterialet i NTR:s
rapport visade att slutsatserna var felaktiga eftersom
underlaget var minst sagt oriktigt och förledande.
Helt följdriktigt förpassades rapporten av den
dåvarande regeringen till historiens skräpkammare.
Efter ett antal år genomfördes dock i Sverige ett av alla
NTR:s förslag. Man införde ett extra körkort för de större,
s.k. tunga motorcyklarna.
Förslaget om benskydd i EG:s tappning har inte
diskuterats på allvar i Sverige. Troligen därför att man här
på ett tidigt stadium insåg att denna typ av benskydd snarare
skulle försämra skadebilden vid mc-olyckor. Det är f.ö. ett
resultat som flera oberoende undersökningar på andra håll
i världen kommit fram till.
Motorcyklisterna är de enda som uppnått riksdagens
trafiksäkerhetsmål
Den enda trafikantgrupp i Sverige som har uppnått
riksdagens trafiksäkerhetsmål om att varje
trafikantkategori skall minska sina olyckor är just
motorcyklisterna. Det beror inte på att man införde ett
extra körkort för ''tunga'' motorcyklar. Den åtgärden har
ingen bevisad trafiksäkerhetseffekt.
Att motorcyklisterna klarat av trafiksäkerhetsmålet har
andra förklaringar. Man har genom ett målmedvetet
informations- och opinionsbildningsarbete ökat
medvetenheten och kunskapen hos mc-åkarna. De många
gånger vållande bilisterna i mc--bil-olyckor har också fått sig
en släng av kampanjarbetet.
Motorcyklisterna har genom sina organisationer, bl.a.
Motorcyklisternas Centralorganisation (SMC), genomfört
körträningsutbildningar i form av bl.a. ''guldhjälmen'' där
frivilligt fortbildningsarbete skett. De många
lokalföreningarna och den höga organisationsprocenten
bland mc-förarna är andra förklarande faktorer.
Detta visar att information, kunskap, opinionsbildning
och engagemang är mycket effektiva medel i kampen mot
trafikolyckor. Det talar också för att personligt
engagemang, såväl individuellt som i förening, ger mycket
positiva effekter. Denna insikt ligger också till grund för
EG:s beslut att formalisera subsidiaritets-, d.v.s.
närhetsprincipen.
Inriktningen av de fortsatta svenska EG-
förhandlingarna samt agerande vid EG-medlemskap
Förhoppningen är att förhandlingarna om ett svenskt
EG-medlemskap skall gå smidigt. Vi kan och bör som
fullvärdiga medlemmar driva vår egen linje på olika
områden.
Ett av målen måste vara att vi slår vakt om den
närhetsprincip som tagit fastare form i och med
Maastrichtavtalet. Det innebär att EG endast skall fatta
beslut på områden där det är naturligt med ett gemensamt
beslutsfattande.
I denna motion har ett mycket begränsat område
aktualiserats där man går på tvärs mot principen om
beslutsfattande på lägsta möjliga effektiva nivå, förutom att
förslaget står i strid mot upplevda realiteter.
Regeringen bör därför på alla tänkbara områden verka
för att ''subsidiaritetsprincipen'' får genomslag fullt ut inom
EG.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att närhetsprincipen skall hävdas
även för Sveriges del inom EG.