Socialdemokraterna föreslår i denna motion:att
Sverige måste utforma en ny politik grundad på en
utvecklad förståelse av global solidaritet och säkerhet för att
ta sitt fulla ansvar i den brytningstid vi lever i;att en
nationell kommission tillsätts för att se över och stärka
Sveriges internationella ansvarstagande, särskilt vad gäller
FN-samarbetet, fredsrelaterade insatser, biståndet,
Östeuropasamarbetet, folkförflyttningar och flyktingar,
samt andra stora frågor som internationaliseringen ställer
oss inför;att en svensk frivillig fredsstyrka av
brigadstorlek upprättas inom försvaret för fredsbevarande
insatser i FN:s och ESK:s regi; samtatt införandet av ett
särskilt anslag för gemensam säkerhet prövas.
1. En global brytningstid
Vi lever i en brytningstid. Nationen har blivit för liten för
att säkra vår framtid. En ny värld tar form. Antingen blir
det en värld där intolerans och inskränkthet leder till allt
värre konflikter -- eller en värld där människor, folk och
nationer förmår ta gemensamt ansvar, visa verklig
solidaritet.
Sveriges framtid blir allt närmare knuten till andra
länders framtid. Den människa och det samhälle som vill
styra sitt öde måste söka göra detta gemensamt med andra.
Medborgarens makt -- demokratin -- måste utövas på
internationell grundval om den ska bli verklig. Därför är
internationaliseringen i grunden en fråga om hur framtidens
demokrati kan utformas. Nya öppningar har skapats i
världen. Murar har fallit. Sinnen har öppnats. Resurser som
länge bundits i överstora krigsmakter kan frigöras. Kalla
krigets slut möjliggör ett helt nytt europeiskt och globalt
samarbete.
Samtidigt är de globala överlevnadsproblemen
överhängande och många djupa konflikter kräver nu sin
lösning. Tragedierna i Somalia och det forna Jugoslavien
vittnar om vilka fruktansvärda krafter som kan utlösas om
folken misslyckas.
Allt tydligare ser vi hur nationerna delar en
ödesgemenskap. Världshandelns tillväxt, storföretagens
internationalisering och än mer de mångfalt större och
snabbare finansiella transaktionerna omöjliggör för länder
att på egen hand balansera marknadskrafterna. Miljön
belyser de ömsesidiga beroendena än tydligare. Jordens
befolkning ökar i en takt natur och samhällen inte kan bära.
Folkförflyttningar som drivs av fattigdom eller konflikter
ökar i en takt som de mottagande länderna inte lyckas
hantera.
Kanske viktigast av allt är att ord och bild idag far med
ljusets hastighet runt hela klotet.
Kommunikationsrevolutionen ger idéer och propaganda
genomslag på ett sätt som aldrig tidigare upplevts.
Världssamfundet har mött de närmare ömsesidiga
beroendena med ett allt tätare nät av internationella
normer. Barnkonventionen och miljötoppmötet förde
positionerna framåt på två nya områden. Folkrätten
utvidgas ständigt. Men otillräckligheterna är uppenbara.
Vi måste hitta en ordning av globala och regionala
styresformer som svarar mot den nya verkligheten. Hur ska
de värden vi delar få genomslag? Vilka regler ska gälla för
oss alla? Hur kan vi tydligare fastslå människors, folks och
nationers rättigheter och skyldigheter -- och se till att de
efterlevs?
En ordning som bygger på demokratiska normer
kommer att förpliktiga -- både till samarbete och ibland till
sanktioner eller kollektiva ingripanden. På FN-stadgans
grund görs nu många försök att utveckla verkningsfulla,
konsistenta och legitima former för hur en överenskommen
ordning ska upprätthållas. Vi måste inse att ska en ny
världsordning bli hållbar måste den grundas på samarbete
och solidaritet.
Dessa utmaningar ställer stora krav på oss, intellektuellt
men också andligen. Vi måste utveckla vår känsla av
medborgarskap. Om ingen nation kan klara sin framtid på
egen hand, då måste också vår identitet som medborgare
utvecklas. Vi måste bygga grunderna för en
medborgaridentitet som sträcker sig utöver gränserna. Vi
behöver en global medborgaranda.
2. Sverige måste bära sitt fulla internationella ansvar!
Sverige får inte stå vid sidan av, komma för sent eller
okritiskt följa när ett nytt globalt samarbete tar form.
Framsynthet i globala frågor har varit en del av svensk
identitet. Klarar vi av att på nytt ta vår del av det
gemensamma ansvaret?
FN-politiken: Sverige kom i höstas inte att väljas
in i FNs säkerhetsråd. Det var ett misslyckande. Vi lyckades
inte övertyga tillräckligt många länder om att ge Sverige
detta ansvarsfulla uppdrag. Vi har nya möjligheter redan
om två år. Vi har en stark tradition och ett tungt
engagemang i Förenta Nationerna, både politiskt och
finansiellt. Det gäller nu att återigen bygga vidare på den
engagerade FN-linje som lades upp av Dag Hammarskjöld,
Folke Bernadotte, Alva Myrdal, Olof Palme och andra.
Fredsrelaterade insatser: Vi saknar fullgod
beredskap för fredsskapande, fredsbevarande och
konfliktförebyggande insatser. Efter att under lång tid hört
till dem som mest engagerat ställt upp i FN:s
fredsbevarande insatser ligger Sverige nu på 29:e plats. Vi
måste hitta nya sätt att delta i och betala för FN-aktioner
och andra insatser för gemensam säkerhet. Vi måste se vilka
prioriteringar vi bör göra inom försvaret för att klara också
de nya hoten mot vår säkerhet och konsolidera freden.
Biståndet: I höstens krispaket skars biståndet ned.
Det var tillfälligt, men just på grund av Sveriges tradition
uppfattades nedskärningen runt om världen som ett
symboliskt nederlag för bistånd. Världen behöver ett bra
bistånd. Vår biståndspolitik ska vara nyskapande,
enprocentsmålet återuppnås och formerna för biståndet ska
utvecklas. Vår förpliktelse till solidariteten måste stärkas.
Östeuropa: Västvärlden -- inbegripet Sverige --
har inte levt upp till de krav som den historiska
omvandlingen i Europas länder bortom den nu rivna
järnridån ställer. Vi måste stärka de organisationer som kan
ge reformarbetet trygghet i en bredare gemenskap. Vi
måste göra allt för att stärka den demokratiska kulturen. Vi
måste ge samarbetet ett verkligt innehåll bortom
chockterapierna och vara beredda till långt större satsningar
och uppoffringar till stöd för ett alla folkens Europa.
Folkförflyttningar och flyktingar:
Främlingsfientligheten och intoleransen har ökat i Sverige.
Denna på rädsla och okunnighet grundade inskränkthet är
en farlig strömning. Antalet människor som drivs på flykt
från världens oroshärdar ökar. Antalet människor som i
hopp om ett bättre liv söker sin utkomst i rikare länder ökar
likaså. Vi måste ha en solidarisk flyktingpolitik och en
politik som tar ett helhetsgrepp om flyktingskapets och
folkförflyttningarnas orsaker och verkningar.
Miljön: Än står vi långt från en hållbar utveckling.
Miljöfrågorna kräver alltmer internationella lösningar. Vi
har ännu inte sett att miljötoppmötet i Rio gav det resultat
som vi måste nå. Gör vi rätt prioriteringar i vårt närområde?
Norra Europas stora miljöproblem kan inte lösas bara med
viktiga, men relativt marginella förbättringar i vårt eget
land. Vi behöver gemensamma lösningar på europeisk och
global nivå om en hållbar utveckling ska kunna nås.
Internationaliseringen berör idag alla. På ekonomins,
miljöns, kulturens och många andra områden går
förändringarna mycket fort. Sveriges internationella ansvar
växer. Ett närmare EG-samarbete och ett eventuellt
medlemskap ger också nya perspektiv. Sammantaget kräver
detta en mer framsynt politik av oss. Det kräver också
alltmer resurser.
Det är då viktigt att inse att såväl vår säkerhet som vårt
framtida välstånd är direkt beroende av hur vi förmår bära
detta internationella ansvar. Det duger inte att tro att vi kan
klara oss i nationellt isolat eller att de resurser vi sätter av
för internationella ändamål inte måste växa. Det duger
heller inte att se bort från helheten och inte vara beredd att
ompröva gamla lösningar, prioriteringar och principer.
Sverige måste bära sitt internationella ansvar. Det
handlar om vår gemensamma säkerhet och vår
gemensamma framtid.
3. Bilda en nationell kommission för att se över och
stärka Sveriges internationella ansvarstagande!
De områden som berörs ovan -- FN-politiken,
fredsrelaterade insatser, biståndet, östsamarbetet,
flyktingar och folkförflyttningar, miljön,
internationaliseringen inom ekonomins och många andra
områden -- ställer frågor som inte är lätta att besvara.
Sverige kommer att ställas inför svåra prioriteringar, både
vad avser den politik vi vill föra och de resurser vi är
beredda att anslå.
Det handlar nu om att skapa en djupare förståelse av den
internationalisering som äger rum. Det handlar både om att
inse de intressen vi här delar med andra och att mobilisera
en förnyad känsla av solidaritet över gränserna. Vi måste
formulera en politik och manifestera ett engagemang som
svarar mot de internationella utmaningarna. Detta är i
högsta grad en fråga också för Sveriges folkrörelser.
De stora frågor det här handlar om kräver en bred
nationell samsyn för att kunna mötas på ett långsiktigt och
hållbart sätt. Vi föreslår därför att en kommission tillsätts
för att se över och föreslå förändringar på de ovan angivna
områdena i syfte att stärka Sveriges internationella
ansvarstagande. Kommissionen bör vara så utformad för att
den kan utföra denna krävande uppgift. En bred nationell
förankring är nödvändig med representanter från de
politiska partier som är beredda att ta ansvar, samt från
andra delar av samhället inklusive folkrörelserna och
näringslivet.
Kommissionen bör teckna det perspektiv av ömsesidiga
beroenden, gemensam säkerhet och hållbar utveckling som
ovan antytts. Utifrån detta bör kommissionen utreda
avgränsningarna -- eller integrationen -- mellan olika
områden. Den bör särskilt ta upp frågan om de resurser som
krävs för att Sverige skall kunna ta sitt internationella
ansvar. Kommissionen bör gå djupare in på åtminstone
följande fyra områden:
Gemensam säkerhet: Vilka nya roller bör
försvarsmakten utveckla och vilka omprövningar bör göras
inom försvarsanslaget för att möta också de nya hoten mot
vår säkerhet? På vilket sätt ska vi skaffa beredskap att delta
fullt ut i det internationella fredsrelaterade arbetet? Vilka
nya typer av insatser kan bli aktuella i vårt närområde för
att förebygga konflikter? Borde ett särskilt anslag för
gemensam säkerhet inrättas?
Biståndet: Förändringarna i världen och i
biståndet motiverar en analys av hur ett ökat bistånd ska
kunna möta de nya kraven. Utgångspunkten måste vara u-
ländernas behov. Kommissionen bör se över de
urholkningar av biståndsvolymen som ägt rum under senare
tid genom nedskärningen och inkluderandet av vissa
flyktingkostnader och Östeuropasamarbete. Samtliga
ansvarstagande partier är eniga om att enprocentsmålet ska
återuppnås. Kommissionen bör vidare se över den
myndighetsordning och den planeringsordning som
tillämpas. Flera av de utredningar som föreslås i
biståndspropositionen behandlas bäst i detta sammanhang.
Östeuropasamarbetet: En ny östpolitik måste
utformas. Mål, prioriteringar, myndighetsordning och
planeringsordning behöver bestämmas tydligt och på
gemensam grundval. Frågan om hur stort
Östeuropasamarbetet bör vara måste tas upp. På dessa
punkter är situationen idag otillfredsställande.
Flyktingpolitiken: En helhetssyn måste prägla vår
politik för folkförflyttningar och flyktingfrågor. Samtidigt
måste olika typer av utgifter och förpliktelser hållas klart
isär. Så är idag ej fallet. Kommissionen bör se över
frågorna. En särskild utredning har äntligen inlett ett arbete
på detta område som kommissionen kommer att kunna ha
god nytta av.
Det är stora och krävande frågor som den föreslagna
kommissionen bör behandla. Med tanke på det arbete som
på många håll inletts med dessa frågor, bedömer vi det dock
som fullt möjligt för kommissionen att inom ett och ett halvt
år kunna avge sin rapport.
4. En svensk brigad i fredens tjänst
Som ett led i den utveckling av Sveriges internationella
ansvarstagande för solidaritet och säkerhet som ovan
angetts vill vi föra fram följande förslag.
Det kalla krigets slut har givit världens nationer en ny
chans att skapa en global fredsordning. Nationernas
förbund misslyckades i sin strävan. Förenta Nationernas
möjlighet begränsades av kalla kriget. Nu har FN och dess
medlemsstater fått en andra möjlighet att lägga grunden till
en världsordning, som bygger på FN-stadgans och den
kollektiva säkerhetens principer. Och förutsättningarna är
denna gång långt gynnsammare än tidigare.
En oundgänglig faktor i denna strävan blir att stärka
FN:s säkerhetsråd och generalsekreterarens ställning på
bekostnad av enskilda nationers maktambitioner. Det gäller
också att förse generalsekreteraren med tillräckliga resurser
för att han skall kunna fullfölja stadgans intentioner om fred
och säkerhet. Detta var också en central punkt i
Palmekommissionens förslag om gemensam säkerhet på
global basis.
I detta sammanhang kommer FN:s fredsbevarande
operationer att spela en allt viktigare roll. De av Dag
Hammarskjöld inrättade FN-styrkorna var en av
efterkrigstidens mest betydelsefulla innovationer, när det
gällde internationell krishantering. Dessa styrkor, som
användes för första gången i Suez-krisen 1956, har inte
någon grund i FN-stadgan. De tillkom genom beslut av
säkerhetsrådet, och deras betydelse har med åren tilltagit i
styrka. Mellan 1945 och 1987 igångsattes tretton
fredsbevarande operationer. Sedan 1987 har tretton nya
tillkommit. Omkring 530 000 soldater, poliser och civil
personal har hittills tjänat under FN-fanan.
Villigheten att delta i FN-operationer har emellertid inte
åtföljts av en lika frikostig finansiering från
medlemsstaternas sida. Den sammanlagda kostnaden har
uppgått till 8,3 miljarder dollar. Av dessa är 800 miljoner
dollar ännu obetalda. Dagens beslutade fredsoperationer
beräknas kosta tre miljarder dollar på årsbasis. Denna
summa kan jämföras med de globala militärutgifterna, som
enligt senaste FN-statistik uppgick till tusen miljarder dollar
per år, dvs 2 miljoner dollar per minut.
I juni 1992 presenterade generalsekreterare Boutros-
Ghali det hittills mest genomarbetade och detaljerade
förslaget om fredsbevarande operationer i en ny tid. Hans
''Dagordning för fred'' var en enträgen uppmaning till
världssamfundet att inte låta en historisk chans gå till spillo.
Han konstaterade att villigheten hos medlemsstater att
delta i fredsbevarande operationer var stor. Men
beredskapen att ställa upp med erforderlig snabbhet och
med de speciella och varierande typer av förband som olika
situationer kan kräva, saknades. Boutros-Ghali föreslog
därför att medlemsländerna skulle vidta åtgärder som
ökade förmågan att snabbt kunna tillmötesgå förfrågningar
om fredsbevarande insatser. Samtidigt önskade han att FN-
sekretariatet skulle informeras skriftligen om varje lands
resurser i detta avseende, särskilt rörande antal och art av
tillgänglig personal. Gensvaret har, på några få undantag
när, hittills varit en besvikelse.
Uppgifterna för dessa styrkor är av såväl militär, civil
som polisiär art. På den civila sidan kan det röra sig om
övervakning av respekt för mänskliga rättigheter,
flyktinghjälp och humanitärt bistånd, valövervakare, m m.
På den militära skulle uppgifterna utöver de traditionella
fredsbevarande och fredsskapande kunna handla om
insatser i samband med miljö- och naturkatastrofer.
Gemensamt för all typ av personal måste enligt
generalsekreteraren vara att den finns tillgänglig på kort
varsel med lämplig utrustning och utbildning, för att kunna
ingripa innan en konflikt bryter ut eller sprids.
Generalsekreteraren sade sig vara medveten om att den
nuvarande storleken och oberäkneligheten i operationernas
omfattning kan vara ett problem för vissa medlemsstater.
Han rekommenderar därför starkt att anslagen till denna
verksamhet tas från försvaret, inte från
utrikesdepartementet.
Flera länder har mot bakgrund av det kalla krigets slut
omdisponerat eller skurit ned sina försvarsanslag. Holland
och Belgien har i år meddelat, att de avser att näst intill
halvera sina försvarsstyrkor under de närmaste åren.
Dessutom planeras värnplikten att avskaffas efter hand.
Hollands försvarsminister Relus Ter Beek motiverade
nedskärningarna med att risken för ett överraskande
angrepp mot NATO-området var praktiskt taget borta.
Han, liksom hans belgiske kollega, såg istället att försvarets
uppgifter mer och mer gick över i krishantering och
fredsbevarande riktning.
I Norge och Danmark har man vidtagit åtgärder som är
direkt relaterade till Boutros-Ghalis ''Dagordning för fred''.
Man understryker också nödvändighetn av att anpassa
försvarsmakten till det förändrade världsläget.
I Norge utvidgar man den norska FN-beredskapsstyrkan
från 1 330 till 2 000 man, vilket är samma nivå som finns i
Finland. Regeringen understryker i sin proposition
''Beredskap för fred -- Om Norges framtida militära FN-
engagemang och FN:s roll som konfliktlösare'', att fortsatt
gäller frivillighet för deltagande, och att kostnaderna skall
rymmas inom gällande försvarsram. Man föreslår vidare
inrättande av ett nationellt kompetens- och
utbildningsinstitut för fredsbevarande operationer.
Samtidigt har man erbjudit FN att till institutet anknyta ett
internationellt center med samma syfte.
I Danmark har man gått ännu längre. Inom ramen för
folketingets nya försvarsavtal för 1993--94 har samtliga
partier överenskommit om upprättande av en dansk
internationell fredsstyrka. Med direkt referens till Boutros-
Ghalis appell kommer Danmark från 1993 att förbereda en
styrka av brigadstorlek, ca 4 500 man, för fredsbevarande
och fredsskapande insatser. Fredsbrigaden skall ställas
främst till FN:s förfogande, men skall också, i enlighet med
generalsekreterarens önskan om att även europeiska
regionala organisationer påtar sig fredsbevarande uppgifter
i överensstämmelse med artikel 7 i FN-stadgan, kunna
underställas Europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen ESK.
Brigaden skall till en början bestå främst av
stamanställda officerare och meniga som tillhör förband
som skall läggas ned. Efter hand skall en ny typ av
anställningskontrakt på tvåårsbasis instiftas för frivilliga
officerare och meniga.
Sverige har en lång tradition av medverkan i FN:s
fredsbevarande styrkor. Över 50 000 män och kvinnor har
på frivillig basis ställt upp under FN:s flagga. Villigheten att
göra en personlig insats för fred och internationell
solidaritet är fortsatt stor i vårt land. Sveriges regering har
uttalat sig för att fortsatt vilja verka för att stärka FN:s
fredsskapande och fredsbyggande förmåga.
Det har med all önskvärd tydlighet framgått av
generalsekreterarens rapport och uttalanden, att
medlemsstaternas förmåga att på ett snabbt och
ändamålsenligt sätt möta en ny tids utmaningar inte är
tillfredsställande. Mycket mänskligt lidande, konflikter och
krigshandlingar skulle ha kunnat undvikas, om FN hade
haft tillgång till insatsberedd personal. För att klara dessa
angelägna uppgifter krävs att medlemsstater inte bara har
beredskap för tillfälliga insatser utan också inrättar allsidigt
utbildade, permanenta styrkor för FN-insatser. Även FN:s
ekonomiska resurser måste stärkas i detta avseende.
Generalsekreterarens förslag om inrättandet av en särskild
reservfond för fredsbevarande insatser måste bli verklighet.
Hans förslag om en större gåvofond för fredsändamål bör
också behandlas positivt.
Vi föreslår således att regeringen snarast inleder en
planering för en frivillig fredsstyrka av brigadstorlek.
Denna fredsbrigad bör finansieras inom det befintliga
försvarsanslaget.
Ytterligare resurser kommer att krävas för svenskt
deltagande i internationella aktioner för liknande ändamål.
Därtill kommer de insatser som kan följa av nya
prioriteringar i ljuset av en djupare förståelse av innebörden
av gemensam säkerhet, såväl i vårt närområde som i andra
delar av världen. Det kan t.ex. handla om civila insatser i
anslutning till FN:s fredsinsatser, observatörer,
förtroendeskapande åtgärder eller annat icke-militärt stöd i
ESK:s regi, m.m. Idag berörs flera olika anslag. Mot den
bakgrunden bör möjligheten av att inrätta ett särskilt anslag
för åtgärder relaterade till gemensam säkerhet prövas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen med kraft och
konkretion verkar för ett förnyat internationellt samarbete
i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen begär att regeringen utformar Sveriges
politik i enlighet med vad som anförts om Sveriges
internationella ansvar,
3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
kommission för att se över och föreslå förändringar i syfte
att stärka Sveriges internationella ansvarstagande i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den snarast bör inleda planeringen för upprättande av en
svensk frivillig fredsstyrka av brigadstorlek för
fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att denna planering bör ske i nära samråd med övriga
nordiska länder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den bör bidra till den av generalsekreteraren föreslagna
reservfonden för fredsbevarande operationer,
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheten att inrätta ett anslag för gemensam säkerhet.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)