Minor vållar ett oerhört lidande för miljoner människor
i många av världens länder. Rapporter om hur plastminor
som ser ut som leksaker exploderar i händerna på barn, hur
kvinnor som samlar ved och bönder som arbetar på fälten
förlorar armar och ben när ofta svåridentifierade minor helt
utan förvarning exploderar, är förfärande. Under
långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El Salvador, Somalia,
Etiopien, Eritrea, Namibia, Kurdistan, Afghanistan och
Kambodja spreds miljontals minor. Ofta helt utan kontroll,
minkartor och hänsyn till civilbefolkningen.
I det forna Jugoslavien används minor i stor omfattning
och på ett sätt som strider mot alla internationella
konventioner. Minorna grävs ned utan att markeras på
kartor och på ett sätt som i princip omöjliggör minröjning
efter krigets slut.
Landminor har börjat användas systematiskt längs
statsgränser, inte som skydd mot militär invasion utan mot
flyktingar.
Minor ligger kvar långt efter att krigen är slut och gör det
näst intill omöjligt för flyktingen att återvända hem, bonden
att bruka jordarna, kvinnan och barnet att valla boskapen
eller samla ved, för barnet att leka vid dikeskanterna. Efter
vapenstillestånd ligger minor kvar som dödsfällor i
årtionden. I Kambodja är i dag minrisken befolkningens
tredje största hälsorisk efter malaria och TBC. Många steg
av människor på landsbygden i Afghanistan och i Kambodja
har blivit minröjningsoperationer.
Minorna leder till stora ekonomiska skador då man inte
kan driva jordbruk eller transportera varor. 21 länder är
idag infekterade av landminor. Människor svälter medan
bördig åkermark ligger obrukbar omkring deras bostäder.
Idag uppskattar man att det finns över 10 miljoner minor
i Afghanistan, kanske lika många i Kambodja och över 1
miljon i Somalia. I Nicaragua beräknar man att det finns en
mina på var 30:e invånare kvar i terrängen.
Många internationella organisationer arbetar med
minröjningsarbete och med vård av stympade människor i
de fattiga länder som lider under mineringens fasor. Som
exempel kan nämnas FN, Amerikas Watch, Röda Korset,
en rad kyrkliga organisationer, fredsorganisationer, den
tyska medicinska biståndsorganisationen Medico, Vietnam
Veterans of America Foundation och Physicians for Human
Rights.
Arbetet syftar till att sprida opinion och kunskap om
minfrågan, röja minor och ge stöd till miljontals offer för
minor i framförallt tredje världen. Ländernas
mintillverkning och minexport kartläggs också. Ytterst
syftar arbetet till att stoppa ytterligare spridning av dessa
inhumana vapen genom en överenskommelse om ett
internationellt stopp för tillverkning, handel och
användning av främst anti-personella minor.
FN-konventionen om inhumana vapen trädde i kraft
1983. Till den konventionen finns ett särskilt minprotokoll,
det andra protokollet, som reglerar användningen av
landminor. I konventionen sägs att ett eller flera FN-länder
inom tio år, dvs före 1993 års utgång, kan begära att en
översynskonferens ska inkallas. Detta för att kunna utvidga
t.ex. minprotokollets omfattning samt för att fokusera ett
internationellt intresse kring problemen med minor.
Brandvapen bör exempelvis också kunna ingå i en
utvidgning av protokollet. I konventionen om inhumana
vapen bör också införas laservapen och sjöminor i nya
protokoll. I ett sådant sammanhang kan också vara lämpligt
att diskutera ett internationellt exportstopp av
antipersonella minor.
För att underlätta saneringen av minor i de värst
drabbade länderna samt för att begränsa användandet och
spridandet av minor i fortsättningen bör den svenska
regeringen agera både i Sverige och internationellt. Detta
kan ske genom att Sverige i FN verkar för att få till stånd
en översynskonferens av konventionen om inhumana vapen
inklusive dess minprotokoll. Sverige bör också i större
omfattning kunna ställa teknologiska och personella
resurser till förfogande för minröjning i de värst drabbade
länderna och agera för ett internationellt exportstopp av
antipersonella minor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige genom FN bör verka för att före 1993 års utgång
få till stånd en översynskonferens av konventionen om
inhumana vapen inkl. dess minprotokoll,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ytterligare teknologiska och personella resurser bör
ställas till förfogande för minröjning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige genom bl.a. FN bör agera för ett internationellt
exportstopp av antipersonella minor.
Stockholm den 26 januari 1993
Margareta Viklund (kds)