Under de senaste åren har närmast en revolution ägt rum
på nedrustningsområdet. Kärnvapen har för första gången i
historien börjat förstöras. Genom INF-avtalet l987
förstördes en hel kategori av kärnvapen, de s.k. taktiska
markbaserade kärnvapnen. Genom START-avtalet
sommaren l99l överenskom Sovjet och USA om en
reducering av strategiska kärnvapen med ca 30%. De har
därefter deklarerat att de skall minska eller dra tillbaka
taktiska kärnvapen, inklusive marina och taktiska
kärnvapen.
Genom det nyligen undertecknade START II-avtalet
har USA och Ryssland överenskommit om ytterligare
kraftig reduktion av de strategiska kärnvapnen. År 2002
skall Ryssland ha kvar 3 000
och USA 3 500
strategiska kärnvapen.
Det sägs ofta att det kalla kriget är slut. Det är det dock
i huvudsak i den meningen att tvåblockssystemet upplöstes
med Warzawapaktens och Sovjetunionens upplösning;
muren försvann, människor och samhällen i öst fick
möjligheter att skapa en annan utvecklingsväg, Tyskland
återförenades.
En rad viktiga dimensioner av kalla kriget och dess
politik är däremot inte slut; det finns fortfarande
fiendebilder, upprustning, massförstörelsevapen och
offensiva, konventionella vapen. Vårt förhållande till den
s.k. tredje världen är i grova drag oförändrat, präglat av
ständigt ökande klyftor och polarisering i över- och
underutvecklingens livsstilar.
Situationen är mycket mer komplicerad än under det
gamla kalla krigets ''ordning''. Det har kanske dragits
förhastade slutsatser om den mycket bättre värld, som
automatiskt skulle utvecklas när det kalla kriget avslutades.
Dels ser vi att det i viss mån lever kvar, dels står vi inför nya
utmaningar, som det vore lika överoptimistiskt att tro att vi
kan lösa inom kort tid.
Fred med fredliga medel/Konflikthantering
Det kalla krigets epok karaktäriserades av en tro på att
fred kunde skapas med våldets medel. Freden skulle byggas
på en kombination av avskräckning och
förtroendeskapande åtgärder. Med mycket omfattande
militära medel skulle blocken och supermakterna avskräcka
varandra från att inleda ett krig som skulle leda till
garanterad ömsesidig förstörelse.
Motkrafterna mot detta synsätt fanns i Willy Brandts och
Hans Dietrich Genschers östpolitik och i
Palmekommissionens idéer om gemensam säkerhet, som
båda fick genomslag i internationell politik och aktivt
bidrog till det kalla krigets slut och det ena blockets
upplösning.
När det kalla kriget är slut, blir huvudproblemet att
lösa konflikter; konflikterna i t ex Jugoslavien,
Somalia, Kaukasus etc fungerar inte enligt det ''gamla''
spelets regler. Det rör sig om krig som inte kan avskräckas
och där militära motåtgärder eller ''ordningshållande''
riskerar att skapa vida större problem.
Konflikthantering i bred mening är den stora nya
utmaningen efter att vi under det kalla kriget i drygt 45 år
lärde oss att inte lösa utan leva med vad som såg ut att vara
olösbara konflikter.
Med konflikthantering menas konfliktanalys,
krigsriskutvärdering och tidig förvarning av
konflikter innan de övergår till våld på olika nivåer. Här
ligger också insatser på olika nivåer för att förebygga
våld. Om inte det lyckas i tid gäller olika typer av civila och
militära fredsbevarande åtgärder, såsom
övervakande av vapenvila, buffertzonarrangemang etc.
Parallellt med detta behövs fredsskapande -- alla
typer av förhandlingar, medling, skiljedom etc. -- samt
fredsbyggande med vilket menas försoning,
gemensamma utvecklingsprojekt, skapande av nya
strukturer som tar bort orsakerna till våldet och samtidigt
fungerar förebyggande mot nya krig i framtiden.
Detta måste -- och kan -- för första gången i
efterkrigstiden utvecklas till en sammanhängande politik.
Det förutsätter en vilja att se begivenheter i ett större
sammanhang, att förstå konfliktdynamik och
konfliktpsykologi på olika nivåer; nationellt och
internationellt. För detta behövs också institutioner och
aktörer som hitintills inte har kunnat spela någon större roll
i säkerhets- och fredspolitik.
Fred med fredliga medel är en fundamental ny
utmaning. I och med att konflikter av ett nytt slag nu måste
uppmärksammas och hanteras i tid och lösas, blir militära
medel som sådana allt mindre relevanta. I stället behövs en
ny medvetenhet om konflikter som sådana, konflikters
psykologi och kulturella dimensioner, om förhandling,
medling, skiljedom, förlikning -- och våldsförebyggande
åtgärder.
Detta nya sätt att se på konflikter har FN:s
generalsekreterare börjat utveckla i sin ''Dagordning för
fred''.
Sverige bör integrera detta synsätt i sin politik och i olika
internationella organ aktivt stödja initiativ i denna riktning.
Gemensam säkerhet
Palme-kommissionens begrepp ''gemensam säkerhet''
utgår från att säkerhet i kärnvapenåldern bara kan byggas
tillsammans. Säkerhet måste uppnås inte mot
motståndaren utan tillsammans med honom. I stället
för hot om förintelse måste grunden för den
internationella -- och därmed även den nationella --
säkerheten vara samarbete för gemensam
överlevnad.
Den ömsesidiga avskräckningen kan inte trygga en
framtid för alla parter. Endast det gemensamma intresset
ger denna möjlighet. Förhållandet mellan de nordiska
länderna -- ända fram till vårt århundrade ständigt
perforerat av krig -- bär vittnesbörd om att hållbara fredliga
relationer är möjliga och viktiga.
Alltfler inser, att det militärt definierade
säkerhetsbegreppet är otillräckligt och vilseledande.
Säkerhetsbegreppet har, som utrikesministern markerade i
sitt tal i Nordiska Rådet i november l992, ''vidgats till att
omfatta även områden ekonomi, miljö och mänskliga
rättigheter ... de största säkerhetspolitiska riskerna idag
ligger inte på det militära planet utan i de etniska
motsättningarna i Östeuropa, i det alltmer kritiska
ekonomiska läget och i bristande kärnsäkerhet''.
Den gemensamma säkerhetens ena beståndsdel är
följaktligen utvecklingen av ett gott ekonomiskt, socialt,
kulturellt och politiskt samarbete, där likheter och
skillnader tas till vara.
Den gemensamma säkerhetens andra beståndsdel är
omrustning, en planerad omställning av offensiva,
konventionella och nukleära försvarsstrukturer till i
huvudsak defensiva kombinationer av militärt försvar,
civilskydd och civila försvarsåtgärder. Dessa måste
självfallet kopplas till regionala ordningar för gemensam
säkerhet, byggd nedifrån och uppåt, och utvecklat så de --
om så behövs -- kan samverka med hela det övergripande
konflikthanteringsmaskineri som vi diskuterat ovan.
Olika typer av försvar bör tas i användning först när alla
andra konfliktlösande försök har gjorts och befunnits inte
leda till en lösning på uppstådda konflikter. Normen om
rätten till självförsvar är välkänd och allmänt accepterad.
Men om alla länder i princip satsar på ett nationellt försvar,
som på grund av sin struktur, räckvidd och
destruktionsförmåga utgör ett hot, sett från andra länders
perspektiv, uppstår ett problem. Det erkännandet har
långsamt börjat växa fram i det internationella samfundet,
men det återstår att omsätta i praktisk politik och handling.
Att lösa och/eller transformera konflikter innebär
egentligen att hitta gemensamma lösningar på
gemensamma problem. Människor och länder som har en
konflikt framstår ofta som oeniga om allt,; de är ju dock just
överens om att det deras konflikt rör sig om är oerhört
viktigt för dem båda -- och i det ligger just fröet till
konfliktlösning, till gemensam säkerhet.
2. Sveriges roll
Sveriges medverkan i det internationella
nedrustningsarbetet måste syfta till att minska spänningarna
i världen och därmed öka vårt lands säkerhet och reducera
militära och andra säkerhetspolitiska hot mot Sverige.
Detta arbete bör utgå från en syn på säkerhet och
samarbete, som betonar det gemensamma intresset för fred
och mänsklig överlevnad och samtidigt en rättvis
ekonomisk och social utveckling.
En aktiv svensk nedrustningspolitik har starkt stöd av
FN:s generalsekreterare, som i sin särskilda rapport om
nedrustning understryker vikten av en global nedrustning
och att tiden har kommit att gå från diskussion till aktiv
handling.
Men i regeringens utrikespolitik tycks inte nedrustning
spela någon roll. Någon sammanhållen nedrustningspolitik
presenterar inte regeringen, utan söker t.o.m. avlägsna
själva ordet nedrustning.
Regeringens perspektiv har blivit ständigt snävare och
svenskt-europeiskt i en tid där det globala tänkandet behövs
mer än någonsin.
Freds- och nedrustningspolitiken är inte statisk. I takt
med de positiva förändringarna mot kraftig såväl ensidig
som förhandlad nedrustning har och måste självklart svensk
nedrustningspolitik kontinuerligt analyseras och förändras.
Fortfarande finns dock de flesta kärnvapen, konventionella
vapen och kemiska vapen kvar, varför huvuddragen i svensk
nedrustningspolitik bör kvarstå.
Nedrustningsavtal är väsentliga. De kan verifieras och
kontrolleras av det internationella samfundet. De allra
flesta nedrustningsfrågor som provstopp, totalförbud mot
kemiska vapen, marin kärnvapennedrustning, icke-
spridningsavtal, begränsning och kontroll av internationell
vapenhandel är alla frågor som kräver internationella avtal
och kontroll. De måste föras fram och förhandlas inom
FN:s och dess nedrustningskonferens ram och kan inte lösas
vare sig genom bilaterala avtal eller enbart i Europa.
Genom sitt långvariga engagemang i internationellt
nedrustningsarbete och genom en unik kompetens för
kontroll av och verifiering av ingångna avtal, har Sverige
goda förutsättningar att även i fortsättningen spela en aktiv
och konstruktiv roll. Vår alliansfria ställning, i förening med
teknisk kunskap och förhandlingskompetens, har givit oss
särskilda möjligheter till konstruktiva insatser.
Sverige har spelat en för sin storlek viktig roll under det
blockdelande kalla krigets epok. Lika litet som Västeuropa
bara kan fortsätta hantera nya problem med gamla
institutioner och gammalt tänkande, lika litet kan Sverige i
dagsläget fortsätta som om intet hade hänt i vår omvärld.
Men en väsentlig kvalifikation blir nödvändig, nämligen
att Sverige i mångt och mycket representerar en självständig
aktiv politik. Just av den anledningen finns det skäl att inte
slänga alla delar av den svenska profilen överbord och
anpassa sig kritiklöst till omvärlden. Världen blir fattigare
och mindre säker om vi alla tänker likadant och talar med
''en röst''.
Sverige måste mot denna bakgrund fortsatt aktivt arbeta
för internationellt freds- och nedrustningsarbete inom FN
och på FN-stadgans grund.
Sverige bör fortsatt ställa sin förhandlingskompetens och
tekniska kompetens till det internationella freds- och
nedrustningsarbetets förfogande.
3. En alleuropeisk fredsordning
För bara några få år sedan präglades den politiska
stämningen av ''eurofori''; det var en möjligheternas tid
med sammetsrevolution, frigörande, återförenande,
lättnad över förlegade maktstrukturers sammanbrott.
Medan dissidenterna i öst lyckades med sitt projekt,
nämligen att de-legitimera den reellt existerande
kommunismen och befria sig från stormaktsdominans, var
etablissemanget i Väst motståndskraftigare mot
fredsrörelsens projekt att de-legitimera kärnvapnen,
militarismen och interventionismen.
På den ena sidan tog EG:s utveckling genom Maastricht
fart, på den andra Minsk-strukturen och bildandet av OSS.
Samtidigt började Jugoslavien falla sönder, något som
visade sig bli ett långt allvarligare test på det nya Europas
förmåga att hantera den nya situation än Irak-kriget hade
varit. Detta var en europeisk kris.
Nu några år senare präglas Europa av allt annat än
eufori, snarare av depression, ekonomisk kris, ökande
rasism, bristande överenstämmelse mellan elitens
integrationssträvanden och befolkningarnas, mycket
restriktiv invandrings- och asylpolitik.
Öst förlorade det kalla kriget och upplöstes, men det
betyder inte att Väst vann. Väst har problem kvar samt en
rad nya.
I den nya epoken behövs just nya institutioner och ett
nytt tänkande för att hantera nya utmaningar, inte det
gamla kalla krigets. Lika lite som det förflutnas auktoritära
ledare i Östeuropa blir demokrater över en natt, lika lite blir
officerare som i 45 år har utvecklat en organisation för
avskräckning och om nödvändigt utkämpande av krig med
kärnvapen och konventionella vapen, fredsbevarare över
en natt.
Europeiska säkerhetskonferensen
Bland de existerande internationella organisationerna
kommer självfallet ESK och FN att framstå som de mest
relevanta för hanteringen av den nya tidens
konflikthantering och vidgade säkerhetstänkande. Här
finns centrala element -- historiskt, diplomatiskt,
erfarenhetsmässigt och organisatoriskt -- för kris- och
konflikthanterande, ''good offices'', medling, observation,
fredsbevarande, fredsskapande, kollektiv och gemensam
säkerhet. Kort sagt, en solid grund att stå på -- vilket är
viktigt eftersom man i en kristid inte kan kasta allt det gamla
över bord.
Såväl ESK som FN måste dock utvecklas och ges rimliga
resurser för att kunna åta sig en växande mängd av
säkerhetsproblem och akuta kriser. Det bör vara en
tankeställare att Natos rent civil-administrativa budget
(utan vapen och soldater) är 700 gånger större än ESK:s
samlade budget.
Medan Europa lägger ned miljarder på militära medel
syftande till att utkämpa krig om nödvändigt, lägger det
nästan inget på fred med fredliga medel. Det fanns länge
inga som helst institutioner som kunde göra något på ett
tidigt stadium i Jugoslavien. Två synnerligen erfarna
diplomater, FN-sändebudet Cyrus Vance och EG-medlaren
Lord Carrington, sattes på den hart när omöjliga uppgiften
att åvägabringa förutsättningarna för fred i vad som kanske
kan betecknas som världens mest komplexa konflikt.
Om man i tid hade haft konfliktanalys, fact finding, en
bättre förståelse för komplexiteten i denna oerhört svåra
situation och hade haft de nödvändiga institutionella
ramarna kunde mycket varit annorlunda. Av allt detta
måste Europa nu dra vissa slutsatser.
ESK:s s.k. Valetta-principer och besluten om en ''high
commissioner'' för minoriteter, fredsbevarande, emergency
och ''dispute counsellors'' samt ESK:s Center för
Konfliktförebyggande -- egentligen borde det heta ''vålds-
och krigsförebyggande'' eftersom konflikter inte kan eller
bör undvikas -- är bra initiativ men helt otillräckliga i
förhållande till utmaningen, och organisationen har
knappast möjligheter eller resurser att implementera dem
effektivt.
Sverige bör lägga ner stor energi på att finna metoder att
stärka dessa institutioner.
Det konfliktförebyggande arbetet skall t.ex. enbart
behandla icke-interna konflikter, och vad gäller
internationella konflikter är sådana undantagna som
handlar om territoriell integritet, nationellt försvar och
kamp om rätten till jurisdiktion över ett område såväl som
alla konflikter som redan behandlas i andra organisationer.
Detta utesluter i stort alla allvarliga konflikter i ESK:s
område.
Vi har hitintills betonat det civila
konfliktlösningsbehovet. Det kan naturligtvis tänkas
situationer där militär måste sättas in -- även om det inte
gäller Jugoslavien. Det finns anledning att söka skapa en
internationell debatt om vilka kriterier, som skall vara
tillfredsställda för att militära aktioner kan komma på tal.
Det bör vara få fall eftersom militära medel först bör
komma in när bättre möjligheter har visat sig vara
resultatlösa.
Tiden är mogen för att bygga nya institutioner vid sidan
om det kalla krigets, som tar den universella målsättningen
som också är FN:s på allvar: att befria mänskligheten från
krigets gissel. För att kunna göra det måste vi lita till
människans och institutionernas förmåga att lösa konflikter
i stället för att med militära medel låsa dem.
Men detta förutsätter naturligtvis att vi är beredda att
bryta med den benägenhet som finns i vår kultur och som
gör våldet så naturligt och acceptabelt i så mångas ögon.
Det är under alla omständigheter säkrare att utveckla i
huvudsak civila organisationer, som i yttersta nödfall kan
kalla på militär assistans än att ytterligare utveckla militära
organisationer som styr politiken.
En säkrare politik är koordineringens, det ömsesidiga
hänsynstagandets, mångfaldens, kompromissandets politik.
Det gäller inte minst i en tid där vi inte kan hitta lösningarna
i historieböckerna utan bara i ett genomtänkt försiktigt
experimenterande med gemensam säkerhet, fred med
fredliga medel. Det är detta som är den nya tidens politik.
Sverige bör därför ta initiativet till att såväl ESK:s
mandat som resurser utökas i enlighet med vad vi anför
ovan.
4. Ett svenskt konfliktinstitut
Det internationella samfundet har de allra senaste åren
mer än tidigare varit aktivt indraget i försök att lösa
konflikter såväl mellan som inom stater. Orsakerna är flera,
positiva och negativa:De först successiva och sedan
dramatiska förändringarna i det internationella politiska
klimatet har skapat helt nya förutsättningar för ett
gemensamt internationellt agerande i konflikter.Det
internationella samfundet har alltmer pressats till att -- för
sin trovärdighets skull -- axla rollen som försvarare av
mänskliga rättigheter, varhelst dessa än förtrycks. Frågan
om dessa rättigheter är inte längre en ensak för ett lands
politiska ledning.Tidigare undertryckta spänningar har
till följd av de politiska förändringarna kommit upp till ytan
och lett till förbittrade fejder, i första hand som etniska,
religiösa eller andra konflikter inom olika stater.De
nämnda konflikterna har i vissa fall lett till en uppdelning av
en stat i flera mindre nationer, vilket i sig internationaliserat
konflikterna.I och med det kalla krigets fall och
åtföljande nedrustning finns ett stort överskott av gamla och
nya vapen, som söker en marknad. Vapenhandlarnas och
rustningsindustrins intresse att sälja vapen möter som hand
i handske viljan att köpa bland dem som satsar på väpnad
kamp för att vinna makt och/eller andra politiska mål.
På detta sätt förvärras och försvåras konflikter, som
endast kan lösas med fredliga medel. Insikten om detta
ligger bakom de beslut om vapenembargo som FN tagit
under de senaste åren.
Denna utveckling, som innebär nya och många gånger
mycket svåra utmaningar, har lett till att både FN och ESK
på olika sätt sökt stärka sin potential för att öka
möjligheterna att finna fredliga lösningar på konflikter,
oavsett om dessa varit nationella eller internationella.
Fredsbevarande styrkor, militära och/eller civila
observatörer, övervakning av valprocedurer, aktiv medling,
utbildning av civila poliser, uppbyggnad av social
infrastruktur m.m. Till mönstret hör även ESK:s ''Centrum
för förebyggande konflikter'' och FN:s nya avdelning för
humanitära frågor.
Det finns skäl att förvänta sig, att förslagen från den
oberoende internationella kommission som under Ingvar
Carlssons ledning nu arbetar med bl.a. frågorna om globalt
ledarskap och FN:s framtida uppgifter kommer att
ytterligare understryka vikten av att avsätta resurser för att
kunna hantera denna utveckling.
Parallellt med och vid sidan om denna institutionella
process har det samtidigt visat sig finnas behov av en rad
andra initiativ. En svensk fredsforskare har anlitats att
medla i Papua Nya Guinea. Ett svenskt fredsinstitut som
under de senaste åren varit aktivt indraget i fredsprocessen
i Etiopien arbetar sen i somras med att på uppdrag av och i
samarbete med FN söka få till stånd en fredsprocess i
Somalia. Ett annat institut har, tack vare långvariga
kontakter med grupper inom det forna Jugoslavien, blivit
engagerat i strävandena att förhindra en ytterligare
vidgning av konflikterna.
Av ovanstående framgår att det i dag uppenbarligen
finns både ett större behov av och en åtminstone bitvis visad
vilja att söka former och resurser för att förebygga, lösa
och/eller transformera (väpnade) konflikter, så att de kan
hanteras i fredliga former. Samtidigt framgår att modeller
och former för hur detta kan ske varierar från fall till fall.
Det finns uppenbart både utrymme för och behov av ett
initiativ, som kan utveckla kompetens och resurser för
betydande svenska insatser i fråga om förhandling, medling
och försoning i nationella och internationella konflikter. I
kraft av sin historia och traditionella ställning i det
internationella samfundet torde Sverige ha ovanligt goda
förutsättningar att spela en särskild roll just i dessa
avseenden -- oavsett om detta sker i regeringens namn eller
inte.
Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen -- bl.a. med
anledning av socialdemokratiska och folkpartistiska
motioner -- uttalat sin sympati för idéer och förslag i linje
med vad som redovisats ovan. Trots riksdagens uttalade
förväntningar om initiativ och förslag i denna riktning från
regeringshåll, har sådana saknats. Eftersom dessa frågor rör
ett viktigt och växande säkerhetspolitiskt område, är det av
stor betydelse att hittillsvarande huvudsakligen avvaktande
hållning bryts och ersätts av ett aktivt agerande.
Vi föreslår därför att en utredning snarast tillsätts med
uppgift att fördjupa analysen av dessa frågor och för att
snabbt föreslå formerna och resurserna för hur svenska
insatser i fråga om förhandling, medling och försoning i
nationella och internationella konflikter ska kunna stärkas.
5. Aktiv nedrustning
Omrustning för en god miljö
Samtidigt som det internationella läget dramatiskt
förbättrats och risken för ett globalt krig minskar, ökar
snabbt andra hot mot mänsklighetens överlevnad; hunger,
fattigdom, analfabetism men framförallt det internationella
miljöhotet. Kostnaderna för att rädda miljön är enorma och
har ännu ingen verklig finansiering.
Att i det läget ta tillvara resurser som nu används på den
militära sidan -- teknik och forskning, kunskap,
organisation och produktion -- för att rädda och återställa
miljön ser vi som logiskt. Detta har utretts i en särskild FN-
studie, som vi återkommer till längre fram.
UNDP:s rapport från l992 poängterar obalansen mellan
globala militära satsningar och sociala utgifter och begär en
särskild fond för att överföra resurser från militära till
mänskliga behov. En del av pengarna i en sådan fond kan
komma från en minskning av de militära utgifterna med
minst 3 %
i både industriella länder och utvecklingsländer under
l990-talet.
I rapporten har beräknats att en sådan minskning till år
2000 skulle leda till omkring $ l,2
-- l,5 billioner i industriländerna och $ 279
miljarder i utvecklingsländerna. En del av dessa
resurser skulle kunna avsättas för direkta miljöinsatser i
enlighet med UNCED-konferensens beslut.
Regeringen bör undersöka förutsättningarna för ett
gemensamt internationellt agerande för en minskning av
militärutgifterna i enlighet med UNDP:s förslag och
avsättning av en del till miljöändamål.
Konventionella vapen
Världens rustningskostnader har visserligen börjat att
minska, men de befinner sig ännu på en skrämmande hög
nivå. Vapen utgör redan i sig en frestelse att tillgripa våld
för att avgöra konflikter, vilket är något helt annat än att
lösa sådana. Som framgått de allra senaste åren -- såväl
inom som utom Europa -- är det många, som fallit för denna
frestelse.
Rustningarna -- speciellt konventionella vapen, som
beräknas svara för upp emot 90% av världens militära
utgifter -- kräver mycket stora resurser, samtidigt som
skriande sociala behov eftersätts i både i-länder och u-
länder. Detta mönster har blivit än tydligare på grund av
den rådande ekonomiska krisen.
När blockupplösningen tog fart i Öst- och
Centraleuropa, uppstod snabbt förväntningar om en ''peace
dividend'', som skulle bli följden av en global nedrutning.
Något ''fredsbonus'' av detta slag har dock inte kunnat
avläsas, vilket beror på flera orsaker:Omställning från
militär produktion och ekonomi till civil sådan är inte
alldeles enkel och betydligt svårare än ekonomiska experter
ofta hävdat. Krigsmaktens följdverkningar i form av vapen
och system, som måste desarmeras och avvecklas och
''avfallsprodukter'', utgör ett kostnadskrävande arv.
Nedrustningen på det konventionella området har -- trots
en del unilaterala initiativ (OSS och Tyskland) och i viss
mån positiva CFE-förhandlingar -- förblivit rätt halvhjärtad
på många håll. Den kanske viktigaste förklaringen är att
rustningsintressenterna varit både starka och kreativa i
fråga om att finna nya rustningslegitimerade behov.
Om inte nedrustningen snabbt vinner momentum och
förnyad kraft i fråga om konventionella vapen är risken stor,
att den på nytt vänds i förnyad upprustning. En utebliven
nedrustning på ett håll kan lätt tas till intäkt av andra för att
börja stärka det militära försvaret och sen riskera att
rustningsspiralen snurrar vidare.
Sverige bör därför snarast ta initiativ -- både inom ESK
och FN såväl i nedrustningskonferensen som i
generalförsamlingen -- i syfte att omgående få till stånd
minskade utgifter för konventionella rustningar. Som ett led
i en strategi för omrustning till icke-provokativa
försvarsformer ter det sig naturligt att i första hand söka få
till stånd nedskärningar av antalet långräckviddiga vapen
och vapenplattformar samt andra system med offensiv
kapacitet. Därmed underlättas framtida minskningar även
av de defensiva resurserna.
Vapenhandel
Den internationella vapenhandeln har lett till en
omåttlig kapprustning. Mer än någon annan konflikt visade
Gulf-kriget tydligt detta. Över 80 %
av Iraks vapen kom från de permanenta
medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.
Under lång tid har det varit omöjligt att föreslå en
internationell begränsning av vapenhandeln, men kriget i
Persiska viken ledde till påtagliga förändringar.
Många regeringar har i olika internationella organ
därefter krävt en begränsning av den internationella
vapenhandeln och FN har beslutat om ett begränsat
vapenhandelsregister för tyngre vapen. Vi ser detta som ett
första men inte tillfyllest steg mot en begränsning och
kontroll av den internationella vapenhandeln. Detta
begränsade register skall enligt senare beslut i FN ses över
och förslag skall läggas om dess utvidgning, t.ex. skall också
produktion av vapen föras in.
Generalsekreteraren har i sin rapport särskilt slagit fast
att överkapaciteten av vapen i den rika världen leder till att
de säljs i den tredje världen och understrukit behovet av
särskild kontroll av privata vapenhandlare.
Enligt vår mening bör en internationell global regim
under FN, som omfattar både köpare och säljare, sättas upp
med uppgift att begränsa och kontrollera den
internationella vapenhandeln.
Avsikten är att begränsa den internationella
vapenhandeln. För att vara heltäckande bör regimen
omfatta också militär produktion, service och know-how.
Varje land bör rapportera till FN om såväl sin
vapenproduktion som export och import. Detta register bör
vara tillgängligt för alla medlemsländer. FN bör sätta upp
en kunskapsbank för information om den militära
produktionen, exporten och importen.
Sverige har sommaren l99l föreslagit detta vid
nedrustningskonferensen i Genève.
Sverige bör i FN lägga förslag om en internationell regim
för begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln, inklusive vapenproduktionen.
Kemiska, biologiska och radiologiska vapen
I nedrustningskonferensen i Genève har sedan många år
pågått förhandlingar om ett fullständigt förbud mot och
förstörelse av kemiska vapen. Kriget i Persiska viken och
avslöjandet av förekomsten av stora arsenaler av kemiska
vapen i Irak har på nytt visat behovet av ett stopp för
kemiska vapen och en fullständigt kontroll över dem.
Den l3 januari undertecknades i Paris äntligen ett avtal,
som totalförbjuder kemiska vapen; dvs produktion, lagring
och användning av kemiska vapen. Sverige har varit
pådrivande i dessa förhandlingar och vid flera tillfällen varit
ordförande för arbetsgruppen om kemiska vapen inom CD.
Tyvärr saknas arabländer som undertecknare av
kemivapenkonventionen. Det krävs att minst 65 stater till
l995 har ratificerat avtalet för att det skall träda i kraft.
Sverige bör efter undertecknandet nu snabbt ratificera
avtalet och internationellt arbeta för att alla länder
undertecknar och ratificerar kemivapenkonventionen, så
att den snabbt träder i kraft.
Den existerande konventionen om biologiska vapen
saknar adekvata verifikationsinstrument. Översyn sker
regelbundet av konventionen. Med erfarenhet från
kemivapenkonventionen bör Sverige ta initiativ till att
konventionen om biologiska vapen förstärks med
nödvändig verifikation.
Inom nedrustningskonferensen i Genève står frågan om
s.k. radiologiska vapen på dagordningen. Några
radiologiska vapen existerar inte i sig, men ett
konventionellt eller kärnvapenangrepp på en civil
kärnkraftsanläggning skulle fungera som ett radiologiskt
vapen. Därför har Sverige ställt kravet att ett förbud mot
radiologiska vapen också måste innehålla förbud mot
angrepp på civila kärnenergianläggningar.
Inte minst i det tättbefolkade Europa och nära inpå
Sveriges gränser finns ett stort antal kärnkraftverk med
dålig säkerhet. Mot den bakgrunden är det väsentligt att
Sverige fortsätter att med kraft driva frågan om förbud mot
angrepp av kärnenergianläggningar.
Särskilt inhumana vapen
De konventionella vapnen utvecklas i skuggan av
kärnvapenrustningarna. Nya och sofistikerade
högteknologiska vapen med förbättrad träffsäkerhet och
minskad sprängstyrka, skapar illusionen om att krig i
framtiden kommer att kunna föras utan att civilbefokningen
drabbas i så stor utsträckning som den gjort hittills. Så är
inte fallet.
Men också billiga och enkla vapen utvecklas som
drabbar oskyddad civilbefolkning i krig.
I år är det tio år sedan FN-konventionen om inhumana
vapen trädde i kraft. Konventionen begränsar och reglerar
viss användning av några specifika kategorier av inhumana
eller urskillningslösa vapen såsom odetekterbara splitter,
brandvapen och användningen av minor. Denna
konvention måste nu uppdateras för att vara relevant för
dagens vapen.
Sverige har under en lång följd av år spelat en ledande
roll i arbetet på att få till stånd begränsningar i eller förbud
mot användningen av särskilt inhumana vapen. Detta
arbete måste fortsätta.
Landminor
Under långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El Salvador,
Somalia, Etiopien, Eritrea, Namibia, Afganistan och
Kambodja spreds miljontals minor. Ofta helt utan kontroll,
utan minkartor och utan hänsyn till civilbefolkningen.
Hundratusentals lemlästas och dör varje år på grund av
minor som ligger kvar långt efter det att krigen tagit slut.
Minan som stridsmedel liksom olika metoder för att
lägga ut minor utvecklas i snabb takt. Enkla,
massproducerade plastminor, som görs svåra att upptäcka
med minsökare finns redan i stora mängder. Det finns
plastminor som ser ut som leksaker och som sprängs när
barn plockar upp dem. Plastminorna förstörs inte utan
ligger kvar långt efter det att krigen slutat och blir allt
svårare att upptäcka.
USA har i oktober 1992 förbjudit all export av
amerikanska landminor under ett år. Sverige bör följa det
amerikanska exemplet och införa exportstopp av
landminor.
Den svenska regeringen bör dels internationellt agera
för att saneringen av minor sker i de värst drabbade
länderna och dels för en begränsning av användandet och
spridandet av landminor.
Laser
Lasertekniken har redan fått en mycket vidsträckt
militär användning. Den används bl.a. som
avståndsmätare, i sambandssystem, målsökare och som
elektroniskt motmedel.
Men laserstrålen kan användas även mot människor. Det
är möjligt att med hjälp av laser medvetet permanent
förstöra synen på människor. En sådan utveckling och
produktion av anti-personella laservapen har redan inletts.
Sverige bör verka för ett internationellt förbud mot anti-
personella laservapen.
Multipelbomber
Under kriget i Persiska viken förekom ett omfattande
bruk av s.k. multipelbomber. Ett stort antal små stridsdelar
avges över en mycket stor yta på kortast möjliga tid.
Stridsmetoden innebär att man avger eld mot stora ytor
snarare än mot enskilda väl definierade mål. Verkan blir
därmed urskillningslös mot allt det som råkar befinna sig
inom den beskjutna ytan. Inom denna vapenkategori
utvecklas och levereras snabbt allt fler system som kan
antingen vara flygburna eller markbaserade.
Om vapen av denna typ utnyttjas i större skala mot
exempelvis militära förflyttningar på vägar, kan civila
flyktingströmmar drabbas, liksom civila transporter.
Avsikten med detta vapensystem är att förhindra att vissa
ytor utnyttjas av motparten. Riskerna för urskillningslös
användning och för civilbefolkningen blir mycket stora. I
Gulf-kriget beräknas cirka 30 %
av alla vapen som släpptes från luften var olika typer
av multipelbomber.
Utvecklingen av dessa vapen måste uppmärksammas av
det internationella samfundet. Utvecklingen pekar mot att
multipelbomber på grund av sin relativa låga kostnad,
kommer att användas i än högre utsträckning i framtiden.
Sverige bör ta initiativ till att multipelbomber (cluster
bombs) förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen.
En kärnvapenfri värld
En värld fri från kärnvapen är inte längre ett orealistiskt
mål. Nu måste strategier och metoder utarbetas för att visa
hur vi skall nå dit.
Kärnvapnens politiska dödsattest har skrivits under
genom den rad av olika nedrustningsavtal som slutits de
senaste åren. De har spelat ut sin militära roll och mist sitt
politiska berättigande. Men de är inte oviktiga.
Kärnvapnen står i vägen för en ny världsordning genom sin
blotta existens. Så länge kärnvapnen finns, kvarstår hotet
om förintelse. Hemlighetsmakeriet kring kärnvapnen
hindrar öppenhet och insyn och är därför ett hot mot
demokratin. Kärnvapnens exklusivitet bidrar till att ge
innehavarna stormaktsstatus.
Det finns oroande tecken på att konservativa krafter i
det gamla Sovjet vill behålla kärnvapnen.
I USA försöker kärnvapenetablissemangets forskare
och tekniker uppfinna nya hot i tredje världen för att kunna
fortsätta utveckla nya vapen. De har redan långt
framskridna planer på s.k. mini-kärnvapen, som skall
kunna användas på slagfältet. Dessa vapen behöver inte
testas genom kärnvapenprov då de är så små, och
vetenskapsmännen hoppas på att de därför undgår
allmänhetens och politikernas intresse. Tanken är att de här
vapnen snabbt skall kunna utvecklas om ''något oförutsett
inträffar''.
Kunskapen om kärnvapnen kommer inte att försvinna,
men viljan och möjligheten att använda dem kan
undanröjas. Kunskapen om kemiska och biologiska vapen
kan inte heller försvinna, men trots det har
innehavarländerna satt sig ner och förhandlat i en
konstruktiv och förtroenfull anda om ett internationellt
totalförbud mot dessa vapen.
Kärnvapnen kan göras onödiga genom ett starkt nätverk
av ekonomiskt och internationellt beroende, genom att
bryta ner murar av ömsesidig misstro och skapa
gemensamma intressen vid sidan av själva överlevandet.
Genom ekonomiskt, politiskt, veteskapligt, kulturellt,
teknologiskt och ekologiskt samarbete skapas ett klimat där
ett internationellt förbud mot kärnvapnen kan förhandlas
fram.
Förslagen som följer skall ses som steg i en process som
leder till en kärnvapenfri värld.
Provstopp
Stora framsteg har gjorts det senaste året i arbetet för ett
kärnvapenprovstopp. Nu har tre av kärnvapenmakterna,
Ryssland, Frankrike och USA, infört moratorier. Innan
dess hade en påtaglig nedgång skett i antalet prov, framför
allt i dåvarande Sovjet, inte minst tack vare en kraftig
folklig opinion mot hälso- och miljöriskerna. I USA har
beslut tagits om ett moratorium fram till sommaren och
därefter ett begränsat antal prov fram till 1996, då alla prov
skall upphöra om inget annat land startar prov igen.
Aldrig någonsin förr har utsikterna varit bättre för att få
till stånd verkliga förhandlingar om ett fullständigt
provstoppsavtal.
Slutet på det kalla kriget och den förändrade situationen
i världspolitiken har gjort det allt svårare för
kärnvapenmakterna att rättfärdiga fortsatta
kärnvapenprov. Vem är fienden mot vilken kärnvapnen
skall användas?
Vid nedrustningskonferensen i Genève presenterade
Sverige sommaren 1991 en fullständig avtalstext om
provstopp. I det svenska förslaget har hänsyn tagits till den
snabba tekniska utvecklingen och framstegen inom
verifikationsområdet. Förslaget mottogs redan då positivt
från flera håll på grund av sin höga tekniska kvalitet.
När nu kemiavtalet framgångsrikt framförhandlats och
undertecknats och då ytterligare kraftiga nedskärningar av
strategiska kärnvapen beslutats framstår stopp för alla
kärnvapenprov som mer relevant än någonsin.
Sverige bör därför aktivt arbeta för ett provstopp och
föreslå att förhandlingar om denna avtalstext inleds
omgående, helst innan moratorierna går ut. Det är av
yttersta vikt att förhandlingar inleds så snart som möjligt,
då provstoppsfrågan är intimt förknippad med
spridningsproblematiken och NPT-avtalets fortlevnad. Vi
återkommer till detta nedan.
Det finns en vitt spridd oro för de hälso- och
miljömässiga effekterna. FN:s kärnvapenstudie 1990 kunde
visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av
kärnvapenproduktion och kärnvapenprov.
Sverige bör ta initiativ i FN till att en oberoende
internationell vetenskaplig grupp med tillgång till alla
relevanta fakta skall djupare granska de medicinska och
miljömässiga effekterna av kärnvapen.
Icke-spridningsfördraget (NPT)
Såväl kärnvapenmakter som icke-kärnvapenmakter
anser att icke-spridningsfördraget (NPT) är mycket viktigt.
I det avtalet förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en
konkret och verklig kärnvapennedrustning mot att icke-
kärnvapenstater förbinder sig att inte skaffa kärnvapen.
Sverige har aktivt verkat för att så många stater som
möjligt skall ansluta sig. 1995 kommer frågan om avtalets
förlängning upp, och många länder hävdar att om
kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar om ett
fullständigt provstopp innan dess, kommer NPT-avtalet inte
att förlängas.
Vi kan se en positiv utveckling de senaste åren med
Frankrikes, Sydafrikas och Kinas anslutning till NPT. De
båda Koreanska staterna har enats om att Korea-halvön
skall vara en kärnvapenfri zon och Nordkorea ratificerade
NPT i april 1992.
Dock ger friställandet av tusentals kärnvapentekniker
och forskare i det upplösta Sovjetunionen, vilket ökar
risken för spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi,
anledning till mycket stor oro. Det gör även erfarenheterna
från Gulf-kriget som visade att IAEA:s kontrollsystem inte
är tillräckliga och måste stärkas, t.ex. genom särskilda
inspektioner.
Att ett fåtal länder skall kunna behålla ett litet antal
kärnvapen i framtiden uppfattas av många som en illusion.
Andra stater kommer att upptäcka att USA, Ryssland,
Frankrike, Kina och England, trots att de skrivit under flera
avtal som säger att de måste nedrusta, anser kärnvapnen
vitala för sin säkerhet och sin status. Varför skulle
kärnvapen vara nödvändiga för amerikansk säkerhet och
inte för Israels eller Indiens eller Pakistans, kan andra
länder argumentera.
Små nationer kan faktiskt argumentera för att det
snarare är de som har behov av kärnvapen för balansens
skull. Om dagens kärnvapenmakter fortsätter att insistera
på att behålla sina vapen under överskådlig framtid, så
kommer andra stater att följa efter förr eller senare.
Det viktigaste nu måste vara att förhindra spridningen
av kärnvapen till flera länder. Därför måste vi ha ett globalt
förbud mot kärnvapen.
Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp till
sina förpliktelser i NPT-avtalet. Sverige bör medverka till
att fler stater ansluter sig till NPT och att NPT-fördraget
förlängs efter l995.
Marin kärnvapennedrustning
Som första land tog Sverige för snart ett decennium
sedan i FN upp frågan om kärnvapen till sjöss. År efter år
har Sverige pekat på den stora risk som kärnvapen till sjöss
utgör och framfört en serie av förslag.
Sverige har framfört krav om förbud mot marina
taktiska kärnvapen och ett stopp för den föråldrade och
odemokratiska politiken att varken bekräfta eller förneka
förekomsten av kärnvapen ombord på fartyg vid flottbesök.
Hösten 1990 föreslog Sverige att förhandlingar om ett
förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss skulle
inledas.
USA:s ensidiga deklaration, följt av Sovjetunionens, att
dra tillbaka sina taktiska kärnvapen från sina fartyg måste
ses som positivt och delvis som ett resultat av Sveriges
enträgna arbete i FN och det folkliga motståndet mot dessa
vapen i många länder runt om i världen, inte minst de
nordiska.
Tillbakadragandet innebär dock inte att alla dessa
kärnvapen förstörs. En del, framför allt de farliga
kryssningsmissilerna, har förts i land och finns tillgängliga
för utplacering senare. Efter det kalla krigets slut är detta
inte tillräckligt, målet måste vara att ett förbud mot dessa
vapen kommer till stånd och att de förstörs under
internationell kontroll. Sverige bör aktivt verka för detta.
En kärnvapenfri zon i Norden
En enhällig riksdag har under en följd av år uttalat sig
för en kärnvapenfri zon i Norden. Nu har Europa totalt
förändrats och en kraftig kärnvapennedrustning påbörjats.
Tiden är nu mogen för att aktualisera den nordiska zonen.
Därtill kommer att Koreahalvön nu görs till en
kärnvapenfri zon bl.a. genom USA:s aktiva medverkan och
tillbakadragande av deras kärnvapen.
Å andra sidan tyder oroande uppgifter på en under
senare tid kraftig ökning av ryska kärnvapenbåtar i
Östersjön.
Kärnvapenfria zoner måste idag ses som viktiga
nedrustningssteg genom att det främjar processen mot en
kärnvapenfri värld.
Sverige bör ta initiativet till förverkligandet av en
nordisk kärnvapenfri zon snarast.
Kärnvapenanvändningens olaglighet
Säkerhet för framtiden kan inte bygga på tillit till
kärnvapen. Därför måste på lång sikt möjligheten till
kärnvapenanvändning elimineras.
Ett viktigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda
användning av kärnvapen. Olof Palme tog vid FN:s 40-
årsjubileum upp frågan och ansåg att ''vi bör överväga
möjligheten att i internationell lag förbjuda användningen
av kärnvapen''.
Under l980-talet framstod allt tydligare att staters
förhållanden till icke-användning av kärnvapen
konstituerade en begynnande process av sedvanerätt.
Grunden för en ny lag, sedvane- likaväl som avtalsbaserad,
existerar redan.
I den nya internationella situationen är det lämpligt att
utnyttja och samtidigt stärka den pågående processen
genom att förhandla fram internationella
överenskommelser eller förstärka negativa
säkerhetsgarantier för att ytterligare minska risken för
användning av kärnvapen.
Ett steg i denna riktning vore att alla
kärnvapenmakterna förband sig att inte använda kärnvapen
först. Sådana deklarationer har redan Kina och Ryssland
avgivit. Om alla kärnvapenmakter gjorde likadana
utfästelser, skulle det i praktiken resultera i ett förbud mot
användning av kärnvapen.
Sådana utfästelser skulle sedan följas av en
internationell överenskommelse om totalförbud mot
användningen av kärnvapen. Ett sådant absolut förbud i
internationell lag skulle utgöra bas för vidare
kärnvapennedrustning, ledande till fullständigt avskaffande
av alla kärnvapen.
Sverige bör framlägga förslag om icke-första
användning, icke-användning och olagligförklarande av
kärnvapenanvändning.
FN-kontroll av kärnvapnen
Genom Sovjetunionens upplösning skapades fyra nya
strategiska kärnvapenstater, varav tre som inte skrivit under
icke-spridningsavtalet. Användningskoden för kärnvapnen
finns visserligen i den ryske presidentens händer, men det
råder fortfarande oklarhet om hur besluten om användning
av dessa vapen tas.
De tre republikerna Ukraina, Vitryssland och
Kazachstan har uttalat att de ämnar lämna över kärnvapnen
till Ryssland senast 1998. Trots detta används kärnvapnen
som politiska maktinstrument av de nya staterna och
riskerar att dras in i politisk maktkamp mellan
republikerna. Parlamentet i Ukraina har t.ex. fortfarande
inte ratificerat Start I och lär därmed också fördröja
ratificeringen av Start II.
Utöver de strategiska kärnvapnen finns i det f.d.
Sovjetunionen tusentals taktiska kärnvapen utan klar
kontroll. Detta är mycket oroande. Kärnvapen kan inte
förenas vare sig med säkerhet eller stabilitet, därför måste
kärnvapennedrustningen fortsätta med ökad intensitet mot
målet, en kärnvapenfri värld.
Åren efter andra världskriget diskuterades i FN på
förslag av USA att ställa kärnvapnen under internationell
kontroll. Avsikten var att förhindra en okontrollerbar
kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas
upp till förnyad diskussion med anledning av den nya
situationen i världen. En början kan göras genom att ett
internationellt kärnvapenregister i FN:s regi snabbt
upprättas, omfattande alla nationella arsenaler.
Sverige bör i FN föreslå att kärnvapnen ställs under
internationell kontroll och att ett internationellt
kärnvapenregister upprättas.
Sjöburna kärnreaktorer
Hälften av världens cirka 900 kärnreaktorer finns på
fartyg och ubåtar som tillhör de fem kärnvapenmakterna.
Kärnkraftsdrivna fartyg har varit involverade i
hundratals fredstida olyckor. Vad man vet ligger 8
kärnreaktorer och 50 kärnvapen på havets botten som ett
resultat av dessa olyckor. Enligt information som forskats
fram genom den amerikanska offentlighetspricipen
(Freedom of Information Act) har åtminstone 220
kärnkraftsdrivna fartyg och ubåtar varit inblandade i mer än
200 olyckor 1945--1988, allt från explosioner, bränder,
grundstötningar, översvämningar och kollisioner.
Island har tagit upp problemen med de kärnkraftsdrivna
fartygen i FN och begärt att en FN-studie skall kartlägga
riskerna för den marina miljön med sjöburna reaktorer.
Sverige bör aktivt stödja det isländska förslaget.
De flesta sjöburna reaktorer finns ombord på militära
fartyg. De omfattas inte av samma internationella
säkerhetsregler som gäller för civila kärnkraftsdrivna
fartyg. Sverige bör genom IAEA och IMO, medverka till
att dessa regler moderniseras och utvidgas till att omfatta
också militära fartyg.
Kärnkraftsdrivna fartyg är ett miljöproblem även om de
ej råkar ut för olyckor eftersom de också producerar
radioaktivt avfall. Mellan 1965 och 1991 producerades 65 000
kubikmeter fast avfall av det amerikanska marina
kärnkraftsprogrammet.
I början av 1992 avslöjades att Sovjetunionen, i strid mot
internationella regler, dumpat ett dussin sjöburna reaktorer
och tiotusentals behållare med radioaktivt avfall i
Karahavet. Några av reaktorerna rapporterades
fortfarande innehålla använt bränsle.
Sverige bör ta upp frågan om dumpningarna i det
nybildade Barentsrådet och begära att all information om
dessa läggs fram.
Skrotningen av sjöburna reaktorer är ett stort problem.
Ryssland, som har flest sjöburna reaktorer, har redan
enorma problem med hur man skall ta hand om och göra sig
av med reaktorerna och avfallet från dem. Problemen har
lösts genom att de förvaras på andra fartyg tills vidare. De
andra länderna har heller inte program för slutlig förvaring
av sina reaktorer och avfall. Man beräknar att till år 2020
skall 401 sjöburna reaktorer skrotas, ytterligare hundratals
står därefter i tur.
Kärnkraftsdrivna ubåtar är en kvarleva från det kalla
kriget. Genom sin uthållighet och sitt logistiska oberoende
signalerar dessa ubåtar provokation och anfallsberedskap.
De opererar vid andra länders territorialvattengränser och
ibland även innanför. Dessa ubåtars uppdrag och
operationer står i stark kontrast till den anda av öppenhet
och vilja till samarbete som nu börjar växa fram mellan
gamla fiender i öst och väst.
Sverige bör, tillsammans med de övriga Nordiska
länderna, ta initiativ till en internationell expertkonferens
som tar upp och belyser det militära värdet av marin
kärnkraft kontra de miljömässiga och säkerhetspolitiska
sidoeffekter teknologin ger upphov till.
Sverige bör verka i FN för ett förbud mot
kärnkraftsdrivna fartyg.
6. Militären och miljön
Risken för ett storkrig har dramatiskt minskat och en
kraftig nedrustning pågår av såväl konventionella vapen
som kärnvapen. Men andra hot växer samtidigt och särskilt
då det internationella miljöhotet. Resurser som nu används
på den militära sidan borde kunna användas för att skydda,
förbättra och återställa miljön. Dels behöver resurser
mobileras för att effektivt möta hotet från den globala
miljöförstörelsen, dels finns inom den militära sektorn
adekvata resurser som kan användas för detta ändamål.
En särskild FN-studie har genomförts under svenskt
ordförandeskap, vars eniga förslag fördes in i
förberedelserna för UNCED.
Några av de förslag som rapporten ger över möjlig civil
användning av militära resurser är: satellitteknologi för
övervakning av jordbruk, torka, miljö m.m.,
skogsplantering och annan markvård i tredje världen, u-
hjälpsinsatser bl.a. i form av transporter och
katastrofarbete, kalkning av sjöar och skogar med hjälp av
militära flygplan och fartyg, bekämpning av oljeutsläpp och
forsknings- och utvecklingsresurser för globala
miljöinsatser.
Studien föreslog bl.a. att FN skall sätta upp en
internationell miljöräddningstrupp -- ett slags gröna
baskrar -- för att rädda och återställa miljön när ett land så
begär. FN bör också fungera som en kunskapsbank för
internationellt utbyte av information om aktuella nationella
erfarenheter.
Varje land bör granska vilka militära resurser som kan
användas för miljön och göra upp en nationell aktionsplan.
Viktigt är att alla militära aktiviteter följer miljöregler och
lagar och att militären återställer den miljö de skadat.
Vid RIO-konferensen aktualiserades rapporten i det
svenska talet, men inga konkreta förslag togs från svensk
sida. Motståndet från framför allt den dåvarande
administrationen i USA var stort mot att ta upp militären
och miljön under UNCED.
Med den nya administrationen i USA kan förändringar
förväntas. Dels har vicepresident Al Gore fört fram
liknande förslag i senaten redan l990, och kongressen har
anslagit 200 miljoner dollar för ett ''Strategic Environment
Research and Development Program'', dels har ytterligare
initiativ därefter tagits om överförande av såväl medel som
personal från militära ändamål till ett
miljöforskningsinstitut. Detta förslag har mötts av positiva
signaler från den nya administrationen.
Sverige bör därför i FN aktivt verka för att militära
resurser används för att rädda och återställa miljön i
enlighet med förslagen i FN-studien och fullfölja FN-
studiens nationella förslag; göra upp en nationell
aktionsplan för hur militära resurser kan användas för
miljön och tillse att militären återställer den miljö de
skadat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
l. att riksdagen begär att regeringen fortsätter att aktivt
arbeta för internationell fred och nedrustning inom FN och
på FN-stadgans grund,
2. att riksdagen begär att regeringen ställer sin
förhandlings- och tekniska kompetens till det
internationella freds- och nedrustningsarbetets förfogande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella initiativ för
konflikthantering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ för att utvidga ESK:s
mandat och utöka ESK:s resurser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning, gällande formerna
och resurserna för svenska insatser i fråga om förhandling,
medling och försoning i nationella och internationella
konflikter och vad i motionen även i övrigt anförts i dessa
frågor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska initiativ i FN och ESK
i syfte att få till stånd minskade utgifter för konventionella
rustningar,
7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om en internationell regim för begränsning och kontroll av
den internationella vapenhandeln, inkl.
vapenproduktionen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen begär att regeringen snabbt lägger förslag
om ratificering av kemivapenavtalet och internationellt
arbetar för att alla länder gör detsamma,
9. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att
konventionen om biologiska vapen förstärks med
nödvändig verifikation,
l0. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett
förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot
angrepp av civila kärnenergianläggningar,
ll. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
internationellt förbud mot antipersonella laservapen och tar
initiativ till att multipelbomber förs in i konventionen om
särskilt inhumana vapen,
l2. att riksdagen begär att regeringen internationellt
verkar för en begränsning av landminor och för en sanering
av de värst drabbade länderna,
l3. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för
ett stopp för alla kärnvapenprov och för att förhandlingarna
omgående inleds om en avtalstext,
l4. att riksdagen begär att regeringen i FN kräver en
oberoende internationell vetenskaplig undersökning om
kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga
konsekvenser,
l5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för icke-
spridningsfördragets förlängning,
l6. att riksdagen begär att regeringen arbetar för förbud
mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss,
l7. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för
förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,
l8. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag i
FN om olagligförklarande av kärnvapnens användning i
enlighet med vad som anförts i motionen,
l9. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att
ett internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,
20. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en
internationell expertkonferens om marin kärnkraft och dess
miljömässiga konsekvenser,
21. att riksdagen begär att regeringen agerar för en
utvidgning av IAEA:s och IMO:s regler när det gäller
kärnkraftsdrivna fartyg enligt vad som anförts i motionen,
22. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar
för att militära resurser används för att rädda och återställa
miljön i enlighet med förslagen i FN-studien och motionen,
23. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-
studiens nationella förslag, gör upp en nationell aktionsplan
för hur militära resurser kan användas för miljön och tillser
att militären återställer den miljö de skadat.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)